”Det blir tufft att lämna vår värnpliktskultur”

Personalförsörjningen är den största och kanske svåraste delen i reformeringen av Försvarsmakten. Det nya systemet innebär att det svenska försvaret kan motsvara de krav som uppdrags-givaren ställer. Att de förband som produceras är tillgängliga och användbara. Då duger inte det gamla pliktsystemet längre.

Jörgen Ericson är chef för strategiavdelningen vid Högkvarteret och säger att det inte blir en enkel resa.

– Det blir en tuff omställning att gå från en värnpliktskultur som rått sedan indelningsverket avskaffades 1901. Officerare måste vänja sig vid att här kommer inte en värnpliktig utan en kollega, som ska utbildas och tjänstgöra på ett helt annat sätt.

Jörgen Ericson sitter tillsammans med Anders Carell och Jens Plambeck från strategi-avdelningens analyssektion och Johan Fölstad från personalstabens planerings- och utvecklingsavdelning och samtalar om vad det kommer att innebära att gå från plikt till frivillighet och varför det måste göras. Värnplikten har i praktiken nästan försvunnit, men formellt finns den kvar och värnplikten har haft många försvarare.

Anders Carell (AC): – Jag vill påstå att från stora delar av organisationen är det här efterfrågat. Jag har varit ute i flottan nu och där är det så uppenbart. Det är så mycket teknik att man inte lär sig det på en värnpliktstid. Man kan inte börja på ny kula varje år.

Johan Fölstad (JF): – Det beror lite på vem man frågar. Inom armén är det en så pass liten andel av officerarna som nyttjat anställda soldater. Det är de som fört befäl i utlandsstyrkan. De har sett slöseriet att utbilda och ta delmängder, använda och slänga bort. Sedan är det kanske så att de som är för, är de som hörs minst. Motståndarna verkar vara de som är mest intresserade av att argumentera.

Jörgen Ericson (JE): – Jag har inte uppfattat att det finns ett aktivt motstånd inom organisationen. Motståndet finns hos en del politiker.

AC: – Det är nog en generationsfråga. De yngre officerarna ser sig som ledare av förband och de har inga svårigheter att acceptera utvecklingen. De har större erfarenheter av internationella insatser än de äldre officerarna som kanske sett sig som utbildare och nu kan tycka att det blir lite skrämmande. Vad ska vi göra nu? Nu är det upp till bevis att leda förband. Så det blir en ny roll för officersyrket.

JE: – Kulturförändringen är något vi måste hantera. Jag säger inte att det blir lätt. Vi måste förstå vad det innebär att leva i ett försvar med stamanställda under en längre tid. Vi har en begränsad erfarenhet av detta – från utlandsstyrkan, specialförbanden och den nordiska stridsgruppen – som måste spridas i organisationen.

JF: – Specialförband består av officerare, -specialistofficerare och reservofficerare och de tjänstgör som soldater. Deras anställning är en bra beskrivning av hur dagens system fungerar. Det fanns ingen annan möjlighet att skapa de här styrkorna utan anställd personal.

pliktutredningen under Anders Svärd har lämnat ett delbetänkande i vilket det slås fast att frivilligheten ska gälla och att alla ska gå igenom en tre månader lång grundutbildning. I debatten tolkade en del detta som att volymerna av soldater nu skulle öka. Men försvarsplanerarna är inte oroliga.

JF:  – Oavsett vilken anställning man har i Försvarsmakten ska den föregås av en kvalitetssäkrad soldat- och sjömansutbildning. Den råkar vara tre månader. Hur utbildningssystemet ska byggas på bästa sätt är Försvarsmaktens sak. Att pliktutredningen föreslår en tremånadersutbildning är inte en anvisning till Försvarsmakten att ta in ett visst antal soldater var tredje månad. De tre månaderna ingår i utbild-ningen innan och om man anställs.

JE: – Vi har inget emot tre månaders grundutbildning. Den kan i vissa fall gärna få vara längre. Det viktiga är att det här inte är en dammlucka som öppnas. Alla som vill kommer inte in. Försvarets behov ska styra och det kan variera över tiden.

AC: – Det finns en gräns för hur många som kan vara intresserade och antalet är nog betydligt lägre än de 15 000 som nämnts i debatten.

JE: – Att ta in så många som 15 000 är kopplat till att det finns en pliktlag i botten. Plikten ska sedan gå över till frivillighet. Då har man ett blandat system och det blir väldligt dyrt.

JF: – Den teoretiska siffran är ungefär 4 500 om det svenska försvaret har samma dragningskraft som det danska eller holländska. Det finns en variant som en del fört fram i en debatt som jag tycker delvis blivit ganska konstig. Man får fundera länge på vad uttrycket frivillig värnplikt innebär. Danskarna har en plikt och skriver in många. Så har de också jämförelsevis högre personalkostnader än vi.

Jens Plambeck: – Vi har räknat på vad ett intag på 15 000 skulle kosta i jämförelse med perspektivstudiens förslag till nytt personalförsörjningssystem. Det kan bli allt från 300 miljoner till 1,3 miljarder kronor dyrare per år beroende på hur stor omsättningen blir.

AC: – Men man måste ändå medge att om vi fick medel och resurser vore det ett mycket lyxigt rekryteringsinstrument att ha så många att välja på.

JE: – Men vi får inga höjda anslag. Det blir 38 miljarder kronor och då måste vi ha ett effektivt sätt att rekrytera personal och då fun-gerar inte värnplikten. Vi vill kunna skicka ut insatsförband som verkligen är ordentligt samövade. Det gör vi inte i dag. De planeringsanvisningar vi fått från departementet samt försvarsberedningens rapport och plikt-utredningens delbetänkande är i linje med våra perspektivstudier. Sedan hänger det på pliktutredningens slutliga förslag och den politiska debatten hur det går. Men vår förhoppning och tro är att inriktningspropositionen, som troligen kommer i mars, innehåller ett förslag som stämmer överens med vårt underlag som vi lämnar in sista januari.

Att ställa om från plikt till frivillighet må vara svårt att få in i tänkandet. Men det ska in i lagböckerna också. Det blir ingen lätt uppgift och den har pliktutredningen framför sig.

AC: – Förr var det en plikt att rycka in och frivilligt att göra en insats utanför Sverige. Nu blir det frivilligt att rycka in och en plikt att åka ut. Då måste lagar ändras.

JF: – Försvarsmakten kommer nog att ställa precisa frågor vad som menas. För det här är en svår lagstiftning, som ska föras in på den svenska arbetsmarknaden. Av de anställda kan vi kräva att de ställer upp, men med de kontrakterade, som inte är heltidsanställda utan står till förfogande och är skyldiga att tjänstgöra vid insats, blir det en annan sak. De flesta länder som har en expeditionär försvarsmakt grundar anställningen på straffrätt. I Sverige överlämnas anställningsförhållandet till arbetsmarknadens parter. Det är den stora vattendelaren. Om den som skriver på ett kontrakt binds av ett straffansvar kommer rimligen priset på kontraktet att öka. Blir det en straffrättslig lagstiftning kommer det att gälla all militär personal. Då straffas man om man inte ställer upp på sitt åtagande. Blir det en arbetsrättslig lagstiftning kan ju alltid en officer säga upp sig om han eller hon inte vill åka ut.

”Vår stridsvagnsförare Ulla går till nya utmaningar. Vi söker hennes ersättare. Militär grundutbildning krävs.”

Sådana annonser tror Anders Carell kan dyka upp om några år. Och det dröjer inte länge. Rekryteringen av nästa stridsgrupp, 2011, ska användas som pilotfall. Marinen och flygvapnet kan börja med det nya systemet redan nästa år och 2010 kommer de stora volymerna.

JF: – Vi får väl hoppas att vi lyckas bättre med vår utbildningsproduktion än läkarkåren. Vi bestämmer ju själva över hur många som ska utbildas. Men försvaret kan redan i dag i vissa fall anställa soldater. Pliktlagen är inte vilande som kanske en del tror. För att väcka en vilande lag krävs en rad villkor. Pliktlagen finns, men den ska inte tillämpas. Det betyder att den kan användas nästa dag om läget så kräver, och det är inget konstigt. Så är det i de flesta länder som till exempel USA och Storbritannien.

JE: – De nya officerarna kan kommenderas att åka ut. Men vi tvingar inga och det har inte behövts hittills.

Det verkar som om de flesta inblandade och ansvariga gått runt värnpliktsfrågan som katten kring den heta gröten. En fråga av närmast bibliska dimensioner, sade en general för en del år sedan. I denna tidning hade vi en teckning som visade hur värnplikten försvann från Europa. Det var för tio år sedan.

Jens Plambeck började som 16-åring vid flottan och anställdes som sjöman. Vid den tiden, 1978, anställde flottan cirka 1200 om året. Ungefär de volymer vi diskuterar nu, konstaterar han. De första spåren av att diskutera värnplikten går tillbaka till 1980-talet. Motivet var då att den teknik som införts inom försvaret krävde mer än vad som kunde läras ut på en värnpliktstid. Sjöstridsförbanden återkom i perspektivstudierna 2006. Då började man titta på produktionssystem och det var uppenbart att det krävdes en förändring för sjöstridskrafterna. Frågan kom tillbaka 2007 och som en följd av en analys av omvärlden och framtida konflikttyper och de krav som ställs på insatsförbanden, det vill säga ökade krav på tillgänglighet och användbarhet.

Jens Plambeck och Johan Fölstad ser tillbaka och konstaterar att man skruvat så mycket på ett personalförsörjningssystem som inte haft fokus på att genomföra insatser att det blivit en snårskog av krångliga kontrakt och ett terminssystem där plikt gick över till frivillighet, en blandning som blev väldigt dyr. En pådrivande kraft för förändringen är naturligtvis fokus på internationell krishantering.

AC: – Hade vi fortsatt att nöja oss med att gå hemma och vakta gränsen hade behovet av ett nytt system kanske inte varit lika klart.

JF: – Men vi hade ändå inte haft tillgängliga förband hemma. Som pliktlagen ser ut styr tillgängligheten mycket av det här. Det är inte bara att kalla in folk.

Behovet av en reform och varför den ska införas verkar tämligen klart. Sedan ska den betalas också. Har vi råd? Jörgen Ericson ger en kort kurs i försvarsplanering.

– Regeringen ger Försvarsmakten mål och uppgifter. Det är krav på operativa förmågor och vi ska skapa en insatsorganisation och då börjar vi med insatsförbanden. Sedan kommer alla frågor som rör personal, ledning, logistik, materiel och hur fabriken ska se ut som ska tillverka den här insatsorganisationen. När man kommer till fabriken upptäcker man kanske att det här blir för dyrt. Då får man gå tillbaka till insatsförbanden igen och banta och gå igenom hela kedjan. Det är det här vi ska visa upp i januari och det kan innebära att vi inte klarar alla de uppgifter som riksdagen kräver av oss.

JF: – Vi har en gemensam uppfattning om volymerna, men vi vet inte om vi kommer att ha råd med det.

JE: – Av budgetens 38 miljarder är ungefär en tredjedel personal och infrastruktur. Det är kostnader man inte ändrar på så lätt. Resten är övningar, materiel och så vidare. Personalkostnaderna är cirka nio miljarder kronor. Försvarsmakten är en kunskapsorganisation. Det är personalen som är ryggraden.

JF: – Personalkostnaderna är jämfört med andra länder relativt låga. Vi kommer fortfarande att dras med kostnader för det gamla värnpliktssystemet. Vi kan ju inte riva byggnader bara för att vi byter system.

Frågan är vilka som kommer att söka sig till det nya försvaret. Lönen är en kran att skruva på. Inte för låg och inte för hög för då blir det för dyrt, säger Jens Plambeck.

AC: – Vi räknar med att ganska många ändå kommer att stanna kvar. Det är ju inga hamnbusar vi anställer utan ett urval.

JF: – Ja, ibland kan jag bli upprörd när det nästan framställs som att de som söker anställning i försvaret skulle vara en sämre sorts människor. De är svenska medborgare i svenska försvaret. Vi måste tänka om vad gäller mycket. De länder som lyckats med det här påpekar att försvaret inte anställer bara en individ utan mycket mer. En förlust drabbar inte bara familjen utan även förbandet och orten man bor på.

JE: – Jag använder inte ordet yrkesförsvar. I ett sådant är kontraktstiderna längre. Vi räknar med fyra till åtta år och då blir det också ett ansvar för försvaret att hjälpa till att gå över till den nya karriären.

Johan Fölstad menar att det nya systemet blir öppnare och enklare även för officerare. Alla som uppfyller antagningskraven får söka till officer.

Men räcker 4 000 i ett årligt intag för att få fram tillräckligt många generaler?

JE: – Vi behöver inte så många generaler i framtiden.

JF: – Det handlar om var och när man sållar. När vi tog in en hel årsklass kunde det finnas en blivande general i mängden. Nu sållar vi fram 4 000. Vissa år kommer det att finnas en general och andra år inte.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2008/4