”Officerarnas karriär viktigare än kompetens”

Publicerad den 16 november 2008 | av admin

”Medvetet eller omedvetet har en medelålders officerskår slagit vakt om sin egen oersättlighet. Jordaxeln har gått igenom skrivbordet.”Denna kommentar tillskrivs förre överstelöjtnanten och nuvarande riksdagsmannen Göran Pettersson. Den är hämtad ur Karl Ydéns doktorsavhandling ”Kriget och karriärsystemet”.

Försvarsmakten är Sveriges instrument för utövande av våld för att säkerställa Sveriges territorium och oberoende. Vålds-uppgiften skiljer Försvarsmakten från andra myndigheter.

För att få resurser och kunna rekrytera behöver militären legitimitet. Försvaret ska både kunna utöva våld och följa det civila samhällets normer. Därför blir, skriver Karl Ydén, en försvarsmakt en mötesplats för skilda logiker, praktiker och värdesystem som tidvis kan skapa såväl inre spänningar som konflikter med det omgivande samhället.

Karl Ydén är göteborgare och finns till vardags på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han är en sorts grå eminens i försvarsvärlden. Många känner till hans namn. Han är inte mycket för att framhäva sig själv utan vill hellre låta argumenten tala. Så mycket kan han dock medge att han fick mycket goda vitsord på avhandlingen som lades fram i november och att reaktionerna varit positiva.

– Å andra sidan är det väl bara de som håller med mig som hör av sig, säger han.
Karl Ydén har en militär bana bakom sig. Han är reservofficer och har varit i Libanon i FN-tjänst. Mötet med den militära världen gjorde honom både förbryllad och intresserad. Särskilt betoningen på betydelsen av ledarskap, i synnerhet som det var vanligt att militärerna klagade på sina överordnade. Under 2000–2003 deltog Karl Ydén i Överbefälhavarens doktorandprogram, vilket gav en biljett in i lejonkulan, Älvsborgs regemente Amf 4. I sammanlagt 13 månader följde Karl Ydén verksamheten i stort som smått och fick smeknamnet ”skuggan”.

Avhandlingen handlar om hur Försvarsmaktens våldsuppgift och beroende av legitimitet tar sig uttryck i strukturer och vardagligt handlande. Studiens syfte har varit att se hur skilda handlingslogiker hanteras i försvaret och koppla det militärsociologiska forskningsfältet till modern organisationsteori. Karriärsystemet är särskilt intressant därför att det reglerar inriktningen av officerares yrkespraktik och hur den präglas av två skilda logiker, våldslogiken och samverkanslogiken.

Några termer är centrala i resonemanget.

•Samverkanslogik kan sägas styra officeren i mötet med den civila världen. Officeren blir som en sorts politiker, arbetsgivare och inte minst administratör.

•Konfliktlogik styr det som ska vara verksamhetens kärna: striden och att utbilda soldater för strid. I skyttestriden blir detta tydligast. Det handlar då om order och lydnad där plutonen är kärnan. Där omvandlas unga civila till soldater.

•Karriärlogiken är förmågan att navigera mellan samverkanslogik och konfliktlogik. Det gäller att vara flexibel och kunna snacka och inte stöta sig med någon. Karriärlogiken kan också sägas vara ett ramverk som rymmer de andra logikerna.

•Särkoppling är en organisations sätt att skilja formell struktur från verksamhet. I en särkopplande organisation ägnar sig ledningen främst åt formalia, relationer och image och mer sällan åt praktiken. Öppenhet mot omvärlden kräver flexibilitet och den interna världen kräver stabilitet och kontinuitet. I en särkopplande organisation görs utvärderingar utan någon större ambition att hitta brister.

I försvaret finns lydnadsträning och krigets praktiker sida vid sida med en administration som i vilken förvaltning som helst, skriver Karl Ydén. Hur hanteras dessa kontraster? Vad blir ”krig” i en organisation som inte upplevt krig under modern tid? Hur klarar försvaret att utbilda för krig och samtidigt uppfylla statsmakternas krav på sund ekonomi, jämställdhet, miljö och mycket annat.

”Krig” är övningar med lösa skott. En brigadchef är en administratör. I krig ansvarar en brigadchef för 5 000 svenska liv. Men svensk försvarspolitik har inte ägnat sig mycket åt krigets verklighet. Det har handlat mer om regional- och industristöd och arbetsmarknadspolitik än försvarets förmåga i strid. Under kalla kriget utbildades årligen 40 000 unga män. I förråden stod tusen bataljoner. Men försvarets verksamhetsidé saknar i regel all koppling till huvuduppgiften, skriver Karl Ydén. Man importerar civila uttryck och modeord. Militärhögskolan säger sig vara flexibel och kundfixerad i en innovativ lärmiljö.
När tappade försvaret kontakten med kriget? Försvarets utvecklingschef Michael Moore tar upp ämnet i en artikel på sidan 28. Karl Ydén hävdar att karriärsystemet lever ett eget liv och i praktiken blivit försvarets huvudsyssla. Men när, hur och varför tog skrivborden över?

Karl Ydén säger, som den vetenskapsman han är, att han inte vet för han har inte undersökt frågan. Han har fått möjliga svar. Införandet av det stora planeringssystemet kan vara en anledning. Höjningen av pensionsåldern från 55 år till 60 år en annan. Införandet av enbefälssystemet 1983 anges också som en orsak. En del rötter kan sökas så långt bort som till 1942 när Försvarets läroverk inrättades och medelklassen invaderade mässarna.

Den amerikanske forskaren Edvard Luttwak hävdade i The Pentagon and the art of war att en försvarsmakt i fredstid får ett överflöd av officerare som har sin huvuduppgift i krig. Det skapar en uppsjö av administrativa befattningar och brist på riktiga arbetsuppgifter. Den stridsproducerande delen av försvarsmakten dräneras på resurser som överförs till den administrativa. Och det blir i administrationen som officerarna vinner sina stjärnor och eklöv.

Under en officers första 15 år varvas nivåhöjande skolsteg med tjänster som soldatutbildare. Det mobiliserade invasionsförsvaret krävde många majorer och det blev lätt att göra karriär. Andelen högre officerare i Sverige är dubbelt så hög som i Danmark eller Norge.

Kontentan blir att det är i korridorer och sammanträdesrum som slagen står. Strid är lösa skott, men papperen är skarpa. Kommer ärendet in för sent får det konsekvenser. Det blir som i historien från kalla kriget, om vem som var flottans huvudfiende. Något överraskande var fienden inte den sovjetiska marinen utan det svenska flygvapnet emedan den ryska flottan inte gjorde anspråk på de svenska försvarsanslagen.

I Karl Ydéns avhandling, som är mycket lättläst, vimlar det av citat om hur karriärer planeras. En överste säger att det är en fixering vid karriär. Man ska ha sina fyra kryss i rutan och får ett system där man snurrar runt på kortast möjliga tid.

Det kan innebära att man går från att vara kung på förbandet till att bli en kaffehämtare på Högkvarteret i Stockholm. Högkvarteret (HKV) är en avgörande plats för allianser, kontakter och nätverk. En hög marinofficer säger att man måste ha visat upp sig för ett antal armé-generaler i HKV om man ska komma med i matchen.
Peter Tillberg vid Försvarshögskolan har studerat fenomenet hur man kan befordras från expert till att bli novis. Officeren får en högre grad och hamnar i en befattning där hans kunnande inte tas tillvara. En erfaren helikopter-officer kan bli fastighetsförvaltare. Flygkartor byts ut mot excelark.

Den som vill vara kvar på sin post och utveckla sin förmåga uppmanas att röra på sig. Bataljonschefer roteras i samma höga takt. Det finns en lista på HKV med bataljonschefer på tur. Det resulterar i bataljonschefer som enligt en källa inte hinner se verkligheten. Det finns ingen tid att göra om och sätta sin egen prägel på verksamheten. Första året kör man på gammal planering. Sedan blir det en halv egen innan det är dags att förbereda nästa steg i karriären.

Karl Ydén skriver om att det läggs ner mer möda på att utveckla den individuella chefen än förbandet och genom att betona chefens roll kan alla officerare inrättas i ett gemensamt karriärsystem där alla marscherar i samma takt. Karriärsystemet framstår som försvarets mest styrande aktivitet och verkar ha blivit ett eget ändamål. Det är svårt att ändra systemet. Trots allt vad som sägs lever det gamla meritsystemet kvar. Det är samma krav på dagens överstar som på gårdagens. Dessutom är det bara officerare som kan få höga militära befattningar. Den interna utbildningen har skapat en egen arbetsmarknad med en modern motsvarighet till gamla tiders adelsprivilegier i försvaret.
Frågan är nu om det etablerade karriärsystemet över den nya tiden med betoning på internationella insatser. Hur värderas en utlandstjänst eller akademiska meriter? Hittills, hävdar Karl Ydén, har officerare som satsat år på akademiska studier fått dålig utdelning. Nu utbildas de första specialistofficerarna och det kan ses som en reaktion på enbefälsystemet där karriär blev viktigare än kompetens.

Överbefälhavaren säger att det är för många vid skrivborden och för få vid trupp. Ändå blir det fler administratörer. Karl Ydéns avhandling är full med exempel på officerare som tyngs av administrativa bördor. Kompanichefer som säger sig sitta fast i det administrativa träsket och tycker att en civilist lika gärna kunde göra hans jobb. Vilket ju inte var meningen. Men, skriver Karl Ydén, det fredstida förvaltningsarbetet har fått legitimitet som krigsförberedande. Skrivborden har kopplats ihop med slagfälten. Och överallt handlar det om pengar. Bara man håller budgeten kan man göra vad som helst, vittnar en officer.

En utomstående kanske kunde tro att en bataljonschef på ett regemente skulle ha koll på hur utbildningen går, vara ute i fält och tala med befäl och soldater. Men icke. Bataljons-chefen läser papper från sina kompanichefer om hur det går. Varje vecka samlas man till en bataljonsrapport där stort och smått på bataljonen – mest smått – ventileras. Hur det ska skrivas på namnbrickor, semesterledigheter och annat. Men här möts de två logikerna. Kompanierna som utbildar talar om krigets krav och har sin konfliktlogik. Bataljonschefen ska lotsa verksamheten mellan alla krav och administrativa blindskär och har sin samverkanslogik.

På kompanierna är befälen noga med att inpränta amfibieandan. Att tappa bort sitt vapen är inte amfibieanda. Det gjorde en värnpliktig under en övning och han bestraffades med att befälet satte på honom ett hundkoppel. Och så fick han likt en hund nosa fram sitt vapen. En otillåten bestraffning. Förmodligen med syftet att soldaten och de andra som såg på aldrig skulle tappa sitt vapen. Alla vet att otillåtna bestraffningar förekommer. Ändå hade det inte påtalats från högre ort. Men denna gång blev det allmänt känt och en skandal och överbefälhavaren fick offentligt upprepa att det var oacceptabelt. Regementschefen som är Överbefälhavarens lokala representant förde med kraft budskapet vidare. Inför ett stundande generalsbesök blev en kompanichef på stående fot avskiljd från sin tjänst efter att ha fällt några olämpliga yttranden.

Samverkanslogiken hade segrat över konfliktlogiken. Medierapporteringen och Överbefälhavarens uttalande var skarpladdade. När regementschefen enligt samverkanslogiken talade om mål och visioner visste alla att det var verbal lösplugg som man inte behövde bry sig om.

Under sitt dryga år som regementens skugga var Karl Ydén en gång med på en övning som befälet med hundkopplet höll. En kanin skulle avlivas. En amfibiesoldat måste lära sig att överleva i naturen. Kaninen mötte sitt öde under värdiga former. När den var lugn och trygg var dess stund på jorden över. Det gjordes enligt regelboken.

– För det finns etiska regler om hur man avlivar kaniner. Jag frågade fänriken om det fanns etiska regler för hur man dödar människor och fick till min förvåning svaret nej. Etiska övningar i försvaret handlar om hur man hanterar en officerare som kör på fyllan inne på området eller snattar i kassan. Det var då jag fick uppslaget till mitt pågående projekt om militärt våld.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

14 Comments