PERP 2010

01 PlaneringsteckningenFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

”Vi måste vara så bra att ingen dör i onödan i Afghanistan”

Försvarets utvecklingschef Michael Moore känner inte igen sig i den bild massmedierna ger av Försvarsmakten – den är bättre än sitt dåliga rykte. Han är en av de som hållit i rodret när försvaret ändrat kurs och han strävar efter en mer slimmad organisation. Vi måste kunna säga att Sverige har intressen att försvara i världen och verkligheten ställer kraven på försvarets utvecklingsarbete.

När försvarets utvecklingschef generalmajor Michael Moore ska fotograferas i samband med Multinational experiment series (MNE) i Enköping vill han ha med de deltagande ländernas flaggor. Det tycker han är bättre än datorer och teknik som annars präglar miljön.

Det säger kanske något om vad Michael Moore tycker är viktigt i utvecklingen – det internationella samarbetet.

I den gamla fläktfabriken i Enköping, som en gång byggdes om till ett ”tempel” för utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret, NBF, utvecklar nu försvaret nya koncept. Anläggningen och vad som kan åstadkommas där väcker internationell beundran.

– Den internationella bilden över lag är annorlunda mot den bild som ges av försvaret här hemma och i medierna där allt verkar vara ett enda kaos och vi är kass på allting, säger Michael Moore. Jag får inte de där bilderna att gå ihop och undrar om man menar samma försvarsmakt.

Denna försvarsmakt har gått igenom enorma förändringar på kort tid och Michael Moore har varit med under resan och varit en av dem som lagt ut kursen.

– Man kan säga att förändringen har skett under åtta år. Vi har gått från det nationella och territoriella försvaret till det internationella och interoperabla. Vi har lyckats väl även om det har varit en besvärlig resa. Svåraste nöten är personalförsörjningen och den är inte knäckt än.

Men pendeln som slog från invasionsförsvaret har inte stannat.

– Nu är det tydligt att regeringen vill trycka Försvarsmakten mot en expeditionär försvarsmakt. I en sådan är förband och personal beredda att med kort varsel åka ut och även att rotera förband under lång tid, detta utan omfattande förberedelser och utan att byta förutsättningar som avtal och dylikt. Kanada, Australien, Nederländerna och Danmark är exempel på sådana försvarsmakter. Det innebär att man lever i en annan tankevärld än vår. Förband ska kunna göra insatser var regering och riksdag så önskar, i närområdet, i Europa eller globalt. Det har varit en stor förändring att gå från invasionsförsvaret till dagens försvar. Att ta nästa steg blir en minst lika stor förändring; bara ett nytt personalförsörjningssystem och en expeditionär inriktning ställer enorma förändringskrav. Men det gäller att det finns en tydlig politisk vilja och logik mellan säkerhets- och försvarspolitiken. Ska vi ha en expeditionär inriktning gäller det att släppa gamla svenska låsningar om att endast vissa förbandstyper ska kunna sättas in i olika konflikter.

Men försvarsekonomin ger också stora förändringsbehov, menar Michael Moore.

– Försvaret har som bekant akuta ekonomiska problem samtidigt som det inte finns något politiskt parti som talar om högre försvarsanslag. När vi tidigare haft ekonomiska problem har vi börjat med att reducera insatsorganisationen. Det har varit som att ta bort grenar och frukter i fruktträdet och låta stammen vara kvar. Nu går det inte längre och vi ska heller inte fokusera på att reducera antalet insatsförband. Vi måste syna alla delar i grundorganisationen. Hela logistik- och materielförsörjningen samt även stödmyndigheterna. Vi måste helt enkelt få en mer slimmad produktion. En massa regementen och flottiljer har lagts ned, men försvaret är fortfarande på för många ställen utanför garnisonsorterna. Vi har en jättestor materielförsörjnings- och logistikorganisation om man jämför med till exempel Danmark, och vi har stödmyndigheter kvar från en struktur med ett stort invasionsförsvar.

Så långt försvarets ekonomiska bekymmer och en organisation i obalans. Nu till försvarets existentiella frågor. Vad ska Sverige med försvaret till? Här ser Michael Moore ett stort problem. Varken politikerna eller försvaret har talat klarspråk.

– Det var oerhört svårt och känsligt att lägga om kursen till de internationella insatserna. För att klara det talade man mycket om att vi var ute av solidaritetsskäl. Men det stämde inte helt. Det handlade snarare om att vi inte som förr kunde sitta hemma och vänta på att konflikterna skulle komma till oss. Det håller inte i en globaliserad värld. Redan under Balkankonflikten insåg vi att det gällde att hindra konflikten från att sprida sig vidare in i Europa. På den tiden arbetade jag i flygvapnet och hade en del att göra med Österrike. Där var man verkligt oroad av att Balkankrisen skulle spridas och beröra Österrike direkt. I Afghanistan är det här också tydligt. Att skicka förband dit är vårt sätt att visa att vi tar vår del av ansvaret. Även när vi är i Afrika är det i första hand för att skapa säkerhet i en värld där allting hänger samman. Global säkerhet skapas regionalt och lokalt.

– Det finns ett ord som var nästan förbjudet i Sverige i dessa sammanhang och det är ordet ”intresse”. Det är till exempel ett svenskt intresse att världsekonomin och världshandeln fungerar. Vi kan inte hela tiden lämna det åt andra att säkra detta. Vi är också ett land som har varit förskonat från umbäranden under lång tid. Så jag vill påstå att Sverige är ett av världens bräckligaste och mest sårbara länder, så vi om några borde vilja skydda våra värden och intressen.

Michael Moore säger att många politiker nog håller med om det här. Men det saknas en balans i hur man uttrycker sig. Man har överbetonat att försvaret är ute för att i solidaritetens namn hjälpa utsatta människor och nedtonat att det är för att aktivt skapa vår egen säkerhet i en globaliserad värld.

– Det här är allvarligt då det framstår som att försvaret inte finns hemma utan är ute som någon sorts andra Sida och ägnar sig åt biståndsverksamhet. Om det skulle gå ännu sämre med den politiska utvecklingen i Ryssland kommer frågan att ställas på sin spets: ”När försvaret behövs här hemma, ska det vara borta för att hjälpa andra.” Den debatten finns redan. I försvarets rekrytering sägs det också att ”du är ute för att hjälpa andra”.  Men vi är ute för att aktivt och tillsammans med andra skapa hårdför säkerhet för att de andra delarna ska fungera. Snart tio år efter reformen saknas fortfarande förklaringen till varför vi är ute och då förstår inte människor vad som händer med försvaret. Om vi var tydligare här skulle det kanske också vara mindre svårt att förklara varför vi måste vara beredda att ta för-luster. Men det här är svårt eftersom vi blivit så invanda i en isolationistisk syn att vi skulle försvara Sverige själva och att försvaret bara handlade om vårt eget territorium.

Du är utvecklingschef. Vad innebär det?

– För första gången har Försvarsmakten lyckats samla all utveckling inom ett ansvarsområde. Det är verkligen på tiden.

– Mycket av utvecklingen har styrts av försvarsgrenarna med stora vapensystem som ubåtar, flygplan och så vidare. Utvecklingen har också kommit nedifrån och det är väl i och för sig bra med kreativitet, men med tiden har det blivit lite väl spretigt.

–Nu när vi måste koncentrera oss fungerar inte den gamla modellen. Utvecklingen sker nu genom koncept, studier, metodförsök och i forsknings- och teknikprocessen och mitt jobb är att se till att det blir en helhet och att vi får ut mer av våra pengar. Svenska försvaret har satsat mer än tio procent av budgeten på utveckling och det är mycket mer än de flesta andra länder. Nu ska vi satsa mindre på egenutveckling.

– Samtidigt finns det en risk att pendeln slår över åt andra hållet. När jag pratar med politiker känns det ibland som om utveckling har blivit något fult. Det ska bara vara ”här och nu” och internationellt. Vi ska bli bättre på att forskningsresultaten snabbare kommer till användning och vi ska fokusera på här och nu – men samtidigt måste vi vara långsiktiga så att försvaret inte har stagnerat om tio år.

– I min drömvärld står insatscheferna och ropar på hjälp med problem i Afghanistan, Tchad eller Kosovo. Vi vet att ni håller på med det här. Kom och hjälp oss.

– Men vi är inte där än, säger Michael Moore.

– Jag vill att allting vi gör ska kunna tappas av fortare. Det får inte bli så att FOI har ett projekt som blir klart om fem år. Så har det varit, men vi tycker att vi är på väg att svänga det där. Vi kan inte ha perspektivet att det är gott om tid. Vi brukade skoja förr och säga att det svenska försvaret är bäst om fem eller tio år när vi har allting på plats. Det duger inte längre. Vi måste vara tillräckligt bra varje dag. Vi måste vara så bra att folk inte dör i onödan i Afghanistan.

– Det här är en väldigt stor förändring av utvecklingssfären och även materiel som ska köpas från hyllan eller utvecklas tillsammans med andra. Det finns bra exempel på att det kan gå fort. Vi ingår i konsortiet som köper amerikanska C 17-transportplan; här har processen gått på mindre än två år. C 17 är ett bra exempel på att vi kan vara med och dela på en dyr och viktig resurs som strategiska transporter.

Experimentveckorna i Enköping har handlat om hur det civila och militären tillsammans planerar och genomför en insats för att bygga upp ett land. Här hemma kallar vi det multifunktionalitet, internationellt heter det comprehensive approach.

– Det är en av våra prioriteringar, säger Michael Moore. Insatserna har varit för ensidigt militära. Man kan vinna slaget, men inte den långsiktiga freden. Helheten måste finnas på plats och alla måste gå mot ungefär samma mål, även om man inte kan komma dit att alla militära och civila organisationer har exakt samma slutmål med insatsen. Det har funnit motsättningar tidigare mellan civila och militärer, men i de många länder arbetar man nu hårt för att överbrygga dessa kulturskillnader. Om militären inte kan ordna säkerheten så får även de civila organisationerna förluster. Irak och Afghanistan har gjort detta så tydligt. Både militärer och civila hjälparbetare angrips och dödas på ett sätt som vi inte har sett förut. Det har funnits ett motstånd mot att blanda ihop en militär säkerhetsinsats med en civil biståndsinsats. I Afghanistan har vi skickat bistånd till alla möjliga ställen utom där vi har haft militära förband. Hur vi ska komma till rätta med sådant är något som den nya nationella strategin försöker att greppa.

Andra prioriteringar är:

• En expeditionär försvarsmakt. Att utröna, utforska och utveckla vad det innebär att vara en sådan försvarsmakt.

• Irreguljär krigföring. När man inte möter de stora och välorganiserade försvarsmakter som länderna i väst tränats för att möta. I Afrika kan man möta barnsoldater. I södra Afghanistan är det i praktiken krig, en krigföring som ofta sker med asymmetriska metoder högt upp på våldsskalan.

Och så det nätverksbaserade försvaret. I Enköping utvecklades metod och teknik. Nu är det klart och vad blev det av det? En tumme som kostade mycket pengar, säger kritikerna.

– Kärnidén är ju väldigt enkel. På samma sätt som företag och andra organisationer samlar in, behandlar och distribuerar information ska också försvaret göra det. Vi kunde välja mellan det gamla sättet eller nya metoder och teknik. Så var tankarna i början. Men det blev tidigt för mycket av det visionära. Någon gång långt borta skulle det komma något som förändrade allt – en big bang. Det fanns inget krav på att ge användarna snabba resultat. Insatssidan har inte fått så mycket levererat. Samtidigt är det grunden i form av regler och arkitektur som har lagts. Det är som den tråkiga delen av ett husbygge. Och det har varit nödvändigt och de som jobbat med det ska ha ett erkännande som de nu bland annat får under dessa experimentveckor i Enköping.

– Det är vår förmåga med NBF [nätverksbaserat försvar] som gett Sverige rollen att svara för tekniken och nätet. När vi nu snabbt ska kunna sätta samman modulära förband för olika insatser så förutsätter det en ny tjänstebaserad arkitektur.

Michael Moores fjärde prioritering är MNE.

– NBF-satsningen har varit en motor som hjälpt oss in i MNE-serien, och tankarna på att insatserna ska utgå från de önskade effekterna. Utöver de skarpa insatserna är MNE den enda stora utvecklingsaktvitet som för samman hela kedjan med comprehensive approach, effektbaserad planering, metoder, nätverkslösningar och teknik. MNE startade först med fyra länder med avancerade försvarsmakter år 2001; Sverige och Finland kom med 2005. Nu är vi cirka 15 och MNE har en stark dynamik.

– Vi borde också överföra detta nationellt. Vi har avvecklat vårt gamla totalförsvarskoncept men vi behöver ersätta det med något annat för att möta de nya hoten. Vissa har velat skilja militärt och civilt åt – men det fungerar naturligtvis inte med dagens och morgondagens hot.

Michael Moore har tidigare arbetat med långtidsstudier och var en av de första som tog in omvärlden och inte bara den förväntade tekniska utvecklingen i perspektivplanen.

– Det långa perspektivet ska inte dominera lika mycket som förr, men det måste ändå finnas där.

Det finns fler pendlar som slagit över. Det gamla stora invasionsförsvaret, som enligt Michael Moore var starkt på papperet och möjligen kunde ha en avskräckande effekt, reformerades till ett försvar som blev mindre och rappare och som skulle användas både internationellt och nationellt.

– Vi ska ha ett globalt och europeiskt perspektiv i våra insatser men vi får inte släppa det regionala perspektivet och närområdet. Vi kan inte glömma bort vad som händer i vår egen region. Den politiska utvecklingen i Ryssland är inte positiv och vi kan behöva hantera kriser och konfrontationer tillsammans med andra även i vår egen region.

– Kanske är det lättare för länder som Kanada och Australien att vara renodlat expeditionära. Den stora politiska frågan är om Sverige även om tio år ska ha en kvalificerad och modern försvarsmakt. Jag menar att vi har det i dag, och överallt möts vi av beundran för just detta. Om vi går väldigt bryskt fram kan vi rasera det. Man måste fråga sig om det har ett säkerhetspolitiskt värde i sig att ha denna kvalificerade försvarsmakt.

Det ska politikerna svara på

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Moster Agda blir cyberkrigare

Moster Agda blir cyberkrigare

En gång en av många överstar i massarmén. Utbildad för
att möta en annan massarmé. Nu chef för informations-säkerhetsenheten vid Krisberedskapsmyndigheten, KBM. Ingvar Hellquists massarmér i dag består inte av kött och blod utan av ettor och nollor.

I skriften Sveriges beredskap mot nätangrepp beskriver Krisberedskapsmyndigheten, KBM, hur Estland förra året utsattes för ett cyberanfall. Termerna är anfall, försvar, motåtgärder, manöverutrymme. Det märks att det är en överste som tagit över.

– Inte alls, säger Ingvar Hellquist. Det är så man talar i den här branschen. Jag har inte skrivit ett ord mer än förordet.

Medan massarméns soldater hade sina inkallelseorder liggande i översta byrålådan, munspelet och ett ombyte varma kläder snabbt gripbara, så är cyberarméns soldater ovetande om att de står i beredskap. Och när armén anfaller så är det inget som moster och de andra i ledet märker.

– Det kallas för botnet, säger Ingvar Hellquist och anspelar på ordet robot, arbetare.

– Man kapar helt enkelt en dator. Lättast är det att komma åt hemmadatorer som står på ofta och dessutom är sårbara. Det är en hel industri att infektera datorer.

Ingvar Hellquist berättar om hur ”tjänstemän” i låglöneländer och med tillgång till internet ger sig ut på jakt efter datorer på nätet. När en dator infekterats säljs den vidare till nästa led som samlar på kapade datorer som sedan hyrs ut. Hur många och för vilken tid? Det är bara att beställa och betala. Priserna för botnet varierar. Just nu är det dyrare i Australien än i Sverige. Man räknar med att mellan 20 000 och 50 000 datorer är kapade i Sverige.

Hur får man sin dator kapad?

– Ingången är säkerhetshålen, säger Ingvar Hellquist.

– Det kan till exempel finnas i webbläsaren Explorer eller något Office-program. Microsoft skickar ut säkerhetsuppdateringar, så kallade patchar. Men så enkelt är inte saken ur världen. I och med att Microsoft talar om att en uppdatering är på väg avslöjar man också att det finns ett säkerhetshål. Och då gäller det att passa på innan luckan stängs. Vanligaste sättet att komma in i en dator har varit att skicka en fil med mejlen. När man icke ont anande öppnar filen är det klippt.

– Nu har busarna anpassat sig och gått ett steg längre och infekterar hemsidor. Det räcker med att gå in på en webbplats för att få datorn infekterad. När man väl kommit in i en dator finns det ett batteri av saker att göra, som att registrera tangenttryckningar och på det viset komma åt koder och lösenord och stjäla pengar. Men vanligast är att datorn finns där som en vilande agent, beredd att handla på ett kommando. Det var det som skedde i Estland.

Cyberattacken i maj 2007 var inte en enskild händelse. Konflikten om den sovjetiska soldatstatyn som esterna tänkte flytta på fick förbindelserna mellan Estland och Ryssland att kärva. Det demonstrerades utanför Estlands ambassad i Moskva och så kom cyberanfallet. Massarméerna hade mobiliserats och den stora stöten sattes in – från USA.

– Tusen och åter tusen datorer började anropa datorer i Estland, förklarar Ingvar Hellquist. Enligt reglerna ska en anropad dator svara; det är ping och ping. Men nu skickade en dator inte ett ping som vanligt utan tusentals. Och den estniska datorn försökte att svara och hänga med och på så vis överbelastades nätet. Bandbredden smalnade. Denial of service, dos, kallas det. En attack kunde utlösas med att någon på en rysk hemsida klickade på en knapp. De operatörer som sköter hela internet stoppade trafiken från USA. Då kom nästa angrepp i stället från Vietnam som står utanför det globala skyddsnätet. Det visar hur välplanerad attacken var. Det kunde inte röra sig om en liten grupp. Angreppet var alltför avancerat.

Parallellen med en militär operation (eller fotbollsmatch) är lätt att göra. Det ska finnas ett motiv, en organisation, en plan och ett mål. I fallet Estland vet man inte så mycket. Motivet var naturligtvis att på något sätt skada Estland. Organisationen är okänd liksom planen och vad som var målet med attacken. Vem vann? Ebbade anfallet ut därför att försvararna hade hunnit samla styrka eller åstadkom man det man ville? Att skaka om Estland ordentligt.

– Vi hade aldrig sett något tidigare, säger Ingvar Hellquist. Det var första gången ett land attackerades med cybervapen riktade mot samhället. Men det var till största delen ett anfall som utspelade sig på den lägsta nivån, en sorts cyberklotter. Nästa nivå är att inte bara angripa med överbelastning utan att även ta över och kontrollera motståndarens dator. Då kan man sprida falsk information, stjäla pengar. Den farligaste nivån som är riktigt obehaglig är när någon försöker ta över en dator som i sin tur kontrollerar vitala system som eldistribution, flygtrafikledning eller vattenförsörjning. Anfallet mot Estland var som ett krig med attacker och motåtgärder. Man försökte göra intrång i banksektorn och lyckades till viss del. Vad vi vet kom man dock inte åt några pengar.

Enligt CIA har några lyckats kapa elförsörjningen i latinamerikanska städer och sedan slagit på strömmen när de fått sina pengar.

– Vi väntar bara på större exempel. Man måste förstå att nu hackas det inte längre för skojs skull och för att väcka uppmärksamhet. Det var några arga äldre hackare som surt klagade över att de hackat Aftonbladets hemsida utan att det blev något väsen, men sådant hör i dag till undantagen. Nu är det brott som sker. Man slår till mot få och utvalda. Snabbt in, ta pengarna och snabbt ut igen och sopa igen spåren. Ingen verkar tänka på att cyberbovarna har skäl till vad de gör. Som att gå in i sjukvården, förfalska recept och hämta ut knark på apoteket i stället för att köpa det på gatan. Detta har inte hänt, jag förklarar bara vad som kan hända om man kommer in i styr- och kontrollsystemen.

Den som gör något brott dolt riskerar knappast att åka dit. Inte heller den som avslöjas riskerar speciellt mycket.

– Det ska vara bra högt på straffskalan för att polisen ska kunna göra en utredning. Då närmar man sig barnporr. Om det försvinner en miljon kanske polisen börjar utreda. Och så går spåren till en vanlig datoranvändare. Men det är ju svårt att visa att den personen är skyldig som inte ens vet om sin delaktighet. Nu kommer man in i ett träsk av bulvaner. Det är lager på lager. I det yttersta lagret kan man till och med ha betalt för att åka dit. Det kan vara en tiondel av bytet. Resten har försvunnit utom räckhåll för samhället. Det är en global verksamhet utan globala lagar.

Så bovarna får man leva med. Återstår att skydda sig och sin dator.

– Man kan till att börja med vara sparsam med att vara på nätet. En dator som sällan är ute är mindre attraktiv för bovarna, säger Ingvar Hellquist. Och så ska man givetvis ha bra och aktuella säkerhetsprogram. För om man är oskyddad när man går ut på nätet så hugger de direkt när man kopplar upp sig. Både de som vill uppdatera dina virusprogram och de som ser att här finns det en med säkerhetsluckorna på vid gavel. Och så kan man ju fråga sig varför man ska vara på sin vakt om man inte själv personligen är utsatt. Vilken aktsamhet kan samhället kräva av en datoranvändare. Glömmer man lägga i handbromsen och bilen löper amok så åker man dit. Lämnar man datorn utan handbroms i så händer inget.

– Ett skydd för samhället är att ha en gemensam lägesbild. I Estland fick man igång en sådan väldigt fort. I Sverige skulle det ha tagit längre tid. Det behövs också en gemensam lagstiftning. Men alla länder vill inte vara med. Vi hade en debatt om att statliga cyberattacker skulle betraktas som en folkrättsbrott därför att attackerna drabbar civila. Det lät ju bra. Då skulle staterna lägga korten på bordet och tala om vilka vapen de har. Ryssarna tyckte det var jättebra att få insyn i den amerikanska cyber-arsenalen, och då sjönk naturligtvis det amerikanska intresset.

Samhället borde enligt Ingvar Hellquist tänka sig för innan man kopplar ihop vitala styrsystem på nätet.

– Men det är lättare sagt än gjort. Det är enormt kostnadseffektivt att göra så. Ta som exempel de som utvinner olja till havs. I stället för att skicka ut en specialutbildad och dyr reparatör med helikopter för att fixa felet kan man ordna det från en central i land. Som alltid är det en fråga om vad man vill betala för att minska en risk. De svenska vitala systemen är än så länge så säkra att de inte låter sig störas i första taget. Det är blanktråd och strömbrytare som gäller. Och vill man slå ut el-nätet är det ju inte så svårt att ta med sig lite dynamit och ladda upp matarledningarna i Mellansverige som skickar kraften från nord till syd. Bara för att en sak kan göras innebär det ju inte att det måste ske. Det måste finnas ett skäl också. Hur många år har vi inte talat om att någon ska förgifta vattnet och det har aldrig hänt.

När ingvar hellquist tittar in i framtiden så ser han en värld av fler cyberattacker.

– Jag tror inte att ett land angriper ett annat land. Snarare rör det sig om grupper och dessvärre blir det nog mer av terrorister. Ju mer inkopplad vår vardag blir, desto sårbarare blir den. Nu talar man om att det inte bara är mjukvaran som angrips utan även hårdvaran, som till exempel den nya generationens mobiltelefoner. I vårt arbete här på KBM ligger vi på framkant. Sverige har inte utsatts för en attack på den värsta nivån men vi betonar att det är viktigt att skydda sig.

Hur det är ställt med cybersäkerheten prövas när vi talar med Ingvar Hellquist. Regeringskansliet och finanssektorn och många myndigheter övas gemensamt i en cyberattack, övningen SAMÖ 08. I spelet har Sverige stiftat en lag mot penningtvätt som tagits illa upp av en viss mr John Smith som har stora finansiella intressen. Det går inte längre att betala över nätet. Förtroendet rasar för bankerna. All verksamhet som bygger på snabba betalningar upphör. Kontanterna räcker inte. Folk byter varor. Regeringen kommer med motåtgärder och när läget verkar vara under kontroll spelas något nytt elände in.

– Förhoppningsvis har det gått så dåligt på sina ställen, att man lär sig något, säger Ingvar Hellquist. Lika dåligt som i Pakistan för en tid sedan kan det nog inte gå. Regeringen gillade inte vissa inslag på Youtube och lät sin nätmyndighet stoppa trafiken från denna sajt.

Dessvärre råkade någon programmera fel. Under några minuter kom alla som ville till Youtube till Pakistan innan felet kunde rättas till. •

Jan-Ivar Askelin,text, Martin Ek, grafik,  Framsyn 2008/2

”Den ideologiska terrorismen byter ansikte”

En för hård stat skapar terrorister, en för mjuk lämnar ut sina medborgare. Det menar Magnus Ranstorp, forskningschef på Cats vid Försvarshögskolan.
– Säkerhetsbilden är i dag mycket komplicerad, säger han.

I november 2004 sprack mångas föreställning om Nederländerna som ett öppet och liberalt samhälle. Theo van Gogh, filmare, publicist och islamkritiker, mötte sin mördare i en park i Amsterdam. Theo van Gogh hade länge levt under dödshot och mordet var brutalt. Han hade just avslutat sin numera världskända film Underkastelse. Temat i filmen var kvinnoförtryck i muslimska samhällen. Mördaren, som var en muslimsk extremist, hade känt sig provocerad av van Goghs budskap och beslutat sig för att sätta stopp för dennes framfart. Dådet utlöste i sin tur en våg av högerextremism, både i Nederländerna och i resten av Europa.

– Om det finns inslag av extremism och särskild brutalitet kan även mindre händelser tända ett helt samhälle, säger Magnus Ranstorp, expert på terrorism och forskningschef vid Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats. Det var inte bara mordet som blev en chock för holländarna utan också det efterspel som följde.

– Holländarna hade dittills trott att de levde i ett land som präglades av liberalism, tolerans och fritänkande. Helt plötsligt stod det klart att det i det lilla landet fanns vad forskare kallar parallella samfund. Begreppet innebär att det i samhället existerar olika världar som inte möts. Samhällena utanför det vanliga samhället har egna normer och lagar och polisen vågar inte ingripa fullt ut. Det är fråga om nästintill laglösa enklaver där påtryckningar och hot styr människorna, säger Magnus Ranstorp.

– Man behöver inte resa till Paris förorter för att se hur ett samhälle successivt splittras. Holländarna har dock, till skillnad från fransmännen, insett problemet. I Frankrike lever man fortfarande i tron om att alla är fransmän och jämlikar. Det holländska dramat blev en väckar-klocka för Europa. Hur homogena är våra samhällen? Kan det hända hos oss? Kan det hända i Sverige?

Marcus Brixskiöld arbetar på integrations- och jämställdhetsdepartementets demokratienhet. Han säger att frågor om demokrati och mänskliga rättigheter oftast betraktas ur perspektivet att staten berövar medborgaren något.

– Nu har vi insett att även medborgare stoppar andra människors rätt att utnyttja sina demokratiska rättigheter. Följden kan i värsta fall leda till terrorism.

Försvarshögskolan och Cats har nyligen fått ett uppdrag av regeringen (se faktarutan till höger) att studera den våldsamma extremismen i Sverige. Det handlar i korthet om:

• att genom fallstudier beskriva vad som
hänt i Sverige,

• att överföra kunskap om förebyggande
åtgärder, samt

• att studera vad som görs utomlands.

Chefen för Cats, Lars Nicander, efterlyser en samlad strategi för hur terrorism ska motverkas. En sådan strategi ska vila på tre pelare. För det första, krishantering när dådet väl har skett. För det andra, det operativa arbetet som sköts av Säpo. För det tredje, att se till att människor inte tippar över kanten från icke våldsbejakande radi-kalism till våldsbejakande extremism. Sverige har ingen utvecklad förmåga att uppmärksamma radikaliserade individer och eventuellt sätta in stödåtgärder i de fall man misstänker ytterligare radikalisering och våldsbenägenhet.

– Vi vill komma in mycket tidigare, innan man hamnar i Säpos register, säger Lars Nicander. Hade Sverige haft ett inrikesdepartement hade det här inte varit något problem. Då hade det funnits ett tydligt samlat ansvar. Nu existerar bara en sorts juridisk rollfördelning och den går i otakt. Utvärderingen efter den stora krisövningen SamÖ 2007 visar på tydliga brister. Jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni har tagit täten i arbetet att bygga upp den första pelaren. Sabuni har bland annat besökt Storbritannien för att studera arbetet där.

– Sverige vet hitintills inte särskilt mycket om vad som görs i andra länder, säger Magnus Ranstorp. Frågan är hur man mäter effektiviteten i de åtgärder som sätts in. Vi behöver även veta mer om olika radikala grupper över hela Europa och vilka deras synsätt är. Hur uppfattar etniska minoriteter de motåtgärder som olika stater använder sig av för att försöka motverka radikalisering? Kan vissa av de redan vedertagna metoderna i värsta fall driva på radikaliseringen?

Mordet i Holland visar på hur snabbt ett händelseförlopp kan utvecklas. Högerextremismen växer också samtidigt med den islamska extremismen.

– De danska Muhammedteckningarna är ett bra exempel på detta, säger Magnus Ranstorp. Ett tag fruktade myndigheterna att högerextremister skulle bränna Koranen på Rådhusplatsen i Köpenhamn. En bränd bok på Rådhusplatsen skulle ge globala efterdyningar. Lars Vilks Muhammedteckningar i Sverige väckte dock långt ifrån samma internationella reaktion som de danska teckningarna. Det står klart att medier kan driva fram en kris och att vår säkerhetsbild snabbt kan ändras. Hotbilden är ingenting annat än en ögonblicksbild.

– Den ideologiska extremismen ändras, säger Magnus Ranstorp. Det är svårt att hålla isär olika ideologiska strömningar. Lyssnar man på Usama bin Ladin talar han numera mer som en populistisk antiamerikan i stil med Venezuelas Hugo Chavez, än som en terrorist. Det finns många olika krafter som riktar sig mot USA. Vi ser militanta grupper både inom miljö- och globaliseringsområdet. Vad finns det att lära av andra länder? Det är en del av Cats uppdrag.

– I södra Europa, exempelvis i Italien och Spanien, finns egentligen inga andra tankar kring förebyggande metoder än hur terroristerna ska förvaras i fängelset. Ska de sitta för sig själva eller blandas med andra? I Tyskland har det däremot satsats på att förstå vad som sker under ytan. Man har bra uppföljning av högerextremister, men vet inte så mycket om etniska minoriteter.

Storbritannien och Nederländerna anses vara bäst i klassen. Även Danmark gör en hel del. Det pågår mer i Danmark än vad man ser, säger Magnus Ranstorp. Myndigheterna delar information och jobbar tillsammans.

– Danskarna hade ingen Axel Oxenstierna. Därför kan de göra det, säger Lars Nicander.

– Nederländerna har en organisation för samordning som ligger någonstans mellan justitie- och inrikesdepartementen. Holländarna ställde sig frågan varför ungdomar går till moskéer och radikaliseras. Svaret visade sig vara att de lockades dit av tillgången till internet. En naturlig motåtgärd blev således att sätta upp lätttillgängliga internetkaféer. Så enkelt kan det vara. I Nederländerna har imamer och politiker åkt på gemensam bussturné för att tala till folk på gator och torg. Bussturnén är del av den så kallade konfettimodellen. Modellen innebär att man prövar många olika idéer och projekt och ser vilka resultaten blir. Det finns många intressanta projekt i Nederländerna. En del kanske vi borde pröva i Sverige.

Magnus Ranstorp har under många år varit verksam vid St Andrews-universitetet i Storbritannien och är djupt insatt i brittisk kontraterrorism. Magnus Ranstorp berättar:

– Kort efter det att bomberna smällde i Londons tunnelbana drog de brittiska myndigheterna i gång ett exemplariskt arbete för att motverka polariseringen i samhället. Två veckor före dådet övades just det aktuella scenariot. Det upptäcktes bland annat att polisradion inte fungerade i tunnlarna. En del av felen hann man rätta till, säger Magnus Ranstorp.

– I kölvattnet efter bomberna startades ett enormt maskineri. Man samtalade med muslimska ledare och man var tydlig med att arbetet gjordes av muslimer och myndigheter tillsammans. Det satsades totalt 100 miljoner kronor. 67 projekt på lokal nivå drogs igång. Av dem var de flesta baserade på idéer underifrån. En av svårigheterna som upptäcktes var hur muslimska företrädare kunde väljas och få ett brett stöd. Valde man fel kunde projektet vara bortkastat. De brittiska myndigheterna har länge levt i en skarp miljö. Förr var det IRA som bombade i London, nu är det muslimska extremister.

– Det upptäcks en terroristcell var sjätte vecka. Rättegångar nyligen ger en skrämmande bild av hur sofistikerade cellerna har varit. En cell hade hittat ett hål i säkerheten på Heathrow och hade utarbetat en fullständig plan för att spränga sju flygplan i luften. De skulle smuggla in vätskor genom säkerhetskontrollen som sedan kunde blandas till sprängämnen. Polisen hade dock fått korn på cellen och trodde att det var en så kallad spaningscell. När polisen insåg att cellen verkligen hade för avsikt att utföra attacken var de tvungna att slå till direkt.

– De flesta celler i Storbritannien har kopplingar till Pakistan. Det sker årligen en halv miljon resor mellan länderna. Trots det får man inte glömma bort andra viktiga länder i detta sammanhang, exempelvis Bangladesh och Afghanistan. Magnus Ranstorp berättar att britterna övervakar strömmen av resenärer in och ut ifrån Storbritannien. Reser man dit startas en undersökning redan innan resenären är i luften.

– Terroristernas syfte är att avmaskera den repressiva staten. Därför måste staten hitta en balans. Är staten för mjuk lämnar man ut sina medborgare. Är staten för hård stärks de radikala krafterna. Det är därför man måste satsa på de förebyggande åtgärderna. Människor måste fås att, av egen fri vilja, välja bort våld som ett sätt att försöka förändra samhället.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1

Polarväder

Polarväder

Med klimatförändringen öppnas Arktis upp för råvaruutvinning. Stormakternas intresse för området ökar och det kan få konsekvenser för Sveriges säkerhetspolitik. Utvecklingen driver på det nordiska militära samarbetet. Fortfarande är dock den svenska försvarsektorn präglad av en tid när hotet var annorlunda.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Klimatjämförelse

Klimat_NY [Converted]

Vi har utgått från två par i medelåldern utan barn. Ena hushållet bor i storstad, kör bil och har fritidshus. Det andra hushållet bor i villa och nöjer sig med att cykla. I stället för fritidshus, gör man fler utlandsresor, köper städning och äter mer på krog. På papperet är de koldioxidsparare, men i verkligheten köper de tjänster som i sin tur ger upphov till nya CO2-utsläpp. Här några exempel ur 340 olika poster där
parens konsumtion skiljer sig åt som mest.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Trög omställning när försvaret byter kurs

Det kalla kriget är slut och både Sverige och USA står inför stora försvarsförändringar. Transformeringen sker av både tekniska och säkerhetspolitiska skäl – men det går långsamt. I USA finns det många olika krafter som bromsar, berättar den amerikanske försvarsforskaren Stuart Johnson som nyligen besökte Sverige.

Nordiska stridsgruppen sätter fart på försvarets förändring. Varje stridsgrupp kommer att sätta upp nya mål och därmed driva transformeringen vidare. Det menade Stefan Gustafsson, som är chef för försvarets strategiska planering, vid ett seminarium om transformering och nätverksförsvar som hölls i september på Försvarshögskolan.

Michael Moore, chef för försvarets utveckling, blickade tillbaka lite och menade att förändringen blev radikalare än vad man först trodde. Vi är nu i mitten av en tioårig transformeringsperiod. Michael Moore påminde om att Sverige haft en lång väg att gå, med 300 år i skuggan av det stora Ryssland och 200 år av en självvald  isolering. Han beskrev två stora uppgifter.

– Vi måste få flera gripbara förband. Vårt värnpliktssystem underlättar inte. Vi måste minska gränserna mellan försvarsgrenarna. Här hoppas vi att nätverket ska ordna det. Jag tror att denna uppgift är den minst svåra. Det är lättare att byta ut materiel än tänkesätt.

Om det är svårt att ändra på den svenska försvarsmakten så är den amerikanska en betydligt större klump att ge sig på. Stuart Johnson vid National Defense University forskar och undervisar om transformering.

Krigen blir kortare

I en intervju för Framsyn säger Stuart Johnson att transformeringen var på gång redan före krigen i Afghanistan och Irak. Han säger att det finns många krafter som bromsar. Inte minst kulturen inom de olika försvarsgrenarna.

– Vi studerar nu om transformering i ett land kan sprida sig till fler. Vi hoppas att Natos insatsstyrka ska verka i den riktningen. Styrkan ska ha en veckas beredskap och en månads uthålllighet.

Stuart Johnson säger att transformeringen sker av två orsaker. Den säkerhetspolitiska och den tekniska utvecklingen.

– Kalla kriget är slut. Men inte bara det. Vi ser också att krigen tenderar att bli kortare med färre förluster. Luftstrider förekommer knappt längre. De motståndare som USA kommer att möta är troligen mer av revoltörer och upprorsmän än reguljära försvarsmakter. Detta medför i sin tur att USA behöver en annan sorts försvarsmakt än den som vi har i dag och som är skapad för de stora krigen med stora fartyg och dyra flygplan. Att USA är bra på att slå en motståndare i ett konventionellt krig är inget nytt. Däremot är vi inte lika bra på att stabilisera ett land när det korta kriget är vunnet. Man kan inte byta ut hela krigsförband mot andra, men det går att ändra innehållet i dem. Vi tränar också våra soldater nu i stabiliseringsföring. Ju längre in i stabiliseringsfasen man kommer, desto mer kommer förbandet att ändras och få en mindre militär prägel.

– Den explosiva tekniska utvecklingen rider på IT-vågen. Datorerna blir allt kraftigare och billigare. Våra stora plattformar, som fartyg, är fyllda med IT. Ett vapensystem tar tio år att utveckla, tio år att bygga och det används i tjugo år. IT är kärnan i dessa vapensystem. Man måste bygga i moduler så att det enkelt ska gå att byta ut de delar som utvecklas fortast. De amerikanska örlogsvarven är ett bra exempel på vad som behöver förändras. Det finns få varv och man kan inte påstå att det råder konkurrens. Det är mer av ett anslagstänkande uppmuntrad av de politiker i kongressen som har varv i sina valkretsar. Att bygga örlogsfartyg är mycket lönsamt. Det finns starka krafter för att inte ändra på den rådande ordningen där varvet bygger skrovet och sedan fyller det med olika system. När fartyget tas i tjänst är det mycket modernt, men det tar många år innan det tas in för en större översyn. Det innebär att många system hinner bli omoderna.

Avskräckande exempel

Stuart Johnson studerar de företag som är framgångsrika i den nya tiden. Bilindustrin som Ford och GM är avskräckande exempel. De gör i stort samma bil år efter år som förbättras. Men något nytänkande är det inte. Datorföretaget Dell däremot har något att lära ut. Dell har tagit intryck av vad folk vill ha. Man har en dator, och i detta skal ryms 17 olika versioner. Kunden köper och beställer datorn på nätet. Några dagar senare levereras datorn vid dörren. Det är inte masstillverkning av en och samma pryl utan ett skrädderi för massan, masscustomization.

– Transformeringen går olika fort i försvarsgrenarna och är på olika sätt. Flyget är tekniskt inriktat. Flottan börjar komma så smått, men det sitter långt inne. De som bestämmer nu har gjort sin karriär på de stora fartygen. När vi talar om att framtidens operationsområde är kuster och grunda vatten ser man lite över axeln. Små fartyg räknas inte riktigt. Armén har i sig kommit en bra bit på väg, men nu är man så upptagen av Irak och Afghanistan att det stoppat upp processen.

Fångade av tanken på storkriget

En broms är de i Nato som planerar styrkorna, säger Stuart Johnson. De är rädda för att länderna ska utnyttja transformeringen för att satsa mindre. I dag är materielkostnaden per soldat, räknat i tusen dollar, 85 för USA, 60 för Storbritannien och 40 för Sverige.

– Vi är fortfarande fångade av tanken på storkriget. Vi har våra kårer, divisioner och brigader. Vi lever i Napoleons skugga. Men som kriget ser ut i Irak är det annorlunda. Det är små strider som blossar upp snabbt på olika ställen. Då kan man inte ha stora tunga förband utan behöver små och lättrörliga enheter där informationen delas och flyter snabbt. Alla ska ha en bild av läget. Ett exempel är den så kallade Strykerbrigaden i Irak, uppkallad efter stridsfordonet Stryker. För att få brigaden att fungera behövs ett nätverk. Då kan brigaden täcka ett område som egentligen är 15 gånger större än vad en brigad ska klara.

– Med nätverkstänkandet följer ett nytt ledarskap. John Waynes tid är förbi. Chefen måste visa att han litar på sina under-lydande. Han ska ge ramen som de ska hålla sig inom. De får en uppgift och ska försöka lösa den. Hela tiden med det slutliga målet i sikte. Det viktiga är att priset för att göra fel ska vara lägre än belöningen för att göra rätt. Detta är en stor omställning.

Tekniska och sociala nätverk

John Garstka ligger bakom mycket av det amerikanska försvarets nätverkstänkande. Nu är han verksam vid Office of force transformation. Han efterlyser någon som förklarar nätverket.

– John Boyd har gjort sig känd för sin beslutscirkel, den så kallade ooda-loopen, men han gjorde mer. Han förklarade sambandet mellan energi och manöver i luftstriden. Hans tankar ligger bakom jaktplanen F 15 och F 16. I   dag bygger vi nätverk på samma sätt som vi byggde flygplan före Boyd.

John Garstka betonar att det finns två nätverk. Det tekniska och det sociala. Båda måste finnas.

Det räcker inte med tanken

Det vimlar av tankesmedjor, think tanks, i USA. Men det räcker inte med att tänka, man måste få det genomfört också, säger John Garstka. Uppfinningar ska kopplas till en strategi. Det kan vara en bra grej, men till vad nytta? Detta är inte så lätt att se. Man befinner sig i ett kuperat landskap och ser inte de högsta topparna överallt, som är de stora förändringarna. Man ser inte heller hur saker hänger ihop.

John Garstka menar om innovationer att man alltid ska ta små steg, ofta mellan-stora steg, och då och då satsa stort och chansa på något som kan förändra världen. Som till exempel navigationssystemet gps. Men det är inte lätt att välja. Det finns motsättningar. Ska man satsa på att underhålla dagens teknik eller ska man satsa på morgondagens?

I vår strävan att hitta den omvälvande förmågan måste man inse att det handlar om fyra saker. Människor, organisationer, processer och teknik.

– För att lyckas måste man ha alla med sig, säger John Garstka.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

Försvaret förr och nu

Försvaret förr och nu [Converted]Försvaret är en del av samhället. När normer ändras i samhället så ändras de också i försvaret. Men med försvarets stora förändring så ändras också försvarets egna normer. I massarmén var soldaten ett nummer och en rad på en lista. I det lilla försvaret där de flesta soldater är av fri vilja måste varje individ vinnas för saken. I det gamla stora försvaret var det fint att administrera den stora apparaten. I det lilla försvaret är det fint att vara med där det händer. Att göra en insats internationellt. Det betraktas förr bland officerare som en form av skattefinansierad ledighet i solen.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Liten risk för ett nytt 1929 – världen har lärt läxan

Handeln är inte längre stater som säljer varor för guld. Nu är det flöden av idéer och pengar. En vara är sällan tillverkad i ett enda land. Den globala ekonomin är ett komplext system. Frågan är om det kan bli ett nytt 1929. En depression som sveper hela världen med sig. Nej, svarar experter vid Utrikespolitiska institutet (UI). Världen har lärt sig sin läxa.

Likt jättelika floder pumpas människor, råvaror, idéer, varor och pengar runt i det globala systemet. Det får inte bli stopp. Det ska vara just-in-time.

– Det räcker med ett litet avbrott för att följderna ska bli stora, säger Jan Joel Andersson som studerat privat-offentlig samverkan inom kritisk infrastruktur. Och hit räknas el och pengar. Å andra sidan ger flödena också en möjlighet att kompensera för ett stopp. En nedgång i ekonomin på ett ställe kan vägas upp med tillväxt på ett annat.

Gunnar Sjöstedt är forskare vid UI och arbetar bland annat med icke-militära säkerhetsfrågor. En viktig säkerhetsfråga är att världsekonomin fungerar. Gunnar Sjöstedt förklarar varför det inte kan bli ett nytt 1929.

– Då fanns det inget regelverk som skyddade ekonomin. I stället försökte var och en klara sig själv genom att med tullar vältra bördan på en annan. Det var först efter andra världskriget som de stora institutionerna som Världshandelsorganisationen WTO skapades. WTO har en stor säkerhetspolitisk betydelse. Ett stabilt ekonomiskt system minskar risken för konflikter.

Jan Joel Andersson tror inte heller på ett nytt 1929. Han säger att världen var så annorlunda då. Regelverket nu fungerar som en larmklocka. Däremot kan fortfarande enskilda länder råka illa ut. Albanien ruinerades nästan av ett pyramidspel och krisen i Argentina åt upp pensionärernas fonder.

– Visst, det kan komma en stor ekonomisk kris, men den kommer inte att se ut som 1929.

Vi har lärt av läxan säger experterna. Men har vi lärt tillräckligt? Gunnar Sjöstedt är skeptisk och tar oljekrisen 1973 som exempel då priserna sköt i höjderna som en skenande oljekälla.

– Då betraktade vi krisen som en relation mellan Sverige och några viktiga oljeländer. I dag måste vi ha ett globaliseringsperspektiv. Man måste fråga sig vad som är typiskt för ett helt system. Vad är det som gör systemet stabilt och som kan begränsa en kris? Hur ser detta skelett ut och vilka svagheter har det. Flöden och mönster skapar samarbeten, men också risker.

– Omvärldsanalysen är den första försvarslinjen. Den får inte försummas, men det har vi gjort, säger Gunnar Sjöstedt och fortsätter:

– Under det kalla kriget hade vi en väldigt klar hotbild. Nu är det helt andra frågor som kan orsaka globala kriser. Vi borde tänka mer på hur vi gör bedömningar. Tittar vi på rätt saker? Vad kan obalanser leda till? Vad händer i Kina?

Är ett problem tillräckligt allvarligt så frodas pragmatismen. Gunnar Sjöstedt tar vattenbristen i Mellanöstern som exempel och menar att länderna medvetet underskattar problemet för att inte ställa till bråk.

Asiens chipindustri sårbar

Den ekonomiska krisen 1929 var en bubbla av förväntningar som sprack och kastade många miljoner människor i arbetslöshet. Industriimperier rasade och människor fick lämna sina hem. UI:s analytiker har svårt att tänka sig vad som skulle kunna utlösa något liknande. Det ekonomiska systemet verkar stabilt.

– Men om halva Kalifornien försvann ut i havet skulle det nog kunna leda till en allvarlig kris, säger Jan Joel Andersson. Eller om jordskalv slår ut chipindustrin i Asien. Det har räckt med att fabrikerna på Taiwan stängt några dagar för att det ska bli oro på marknaden. Som vi sett så räcker inte ett elfte september för att skaka systemet. Det stänger några dagar och tar sedan igen förlusterna. Katastrofen Katrina orsakade inte mer än ett hack på börskurvan. Storbanker och storföretag är väl förberedda för stora händelser.

Det ska till något plötsligt och stort för att skaka finansmarknaden. Men det finns också långsiktiga hot. Kinas miljö är förstörd, men vi ser det inte än. Marknaden är till sin natur kortsiktig. De smygande farorna har den svårt att upptäcka.

– Ekonomin består av komplicerade marknader, men här finns också insats-varor som vatten. Vad händer om det blir en allvarlig vattenkris i Afrika? frågar Gunnar Sjöstedt. Afrika ingår i EU:s närområde. Vi kommer att beröras av detta. Man kan närma sig frågan om en ekonomisk kris från olika håll. Välfärdssystemen i Europa och USA är satta under hårt tryck. Vad händer om de inte fungerar längre? Ekonomierna har blivit så komplexa och ekonomiska frågor kopplas ihop med andra som till exempel miljön som i grunden är en energifråga. Nu kanske vi ändå ser slutet av oljeekonomin. Om vi inte anpassar oss på rätt sätt kanske det kan leda till en ny typ av kris som vi inte är förberedda på. Trots att problemen är välkända står vi där med stor förvåning när de dyker upp. Oljekrisen 1956 var glömd när oljekrisen 1973 slog till.

Väntad krasch kommer

– Man kan ju fundera på om det kan bli en krasch därför att alla går omkring och väntar på den, säger Jan Joel Andersson. I USA skrevs det många böcker under Clintoneran om att lågkonjunkturer hörde till gårdagen. Nu skulle vi leva i en evig högkonjunktur. Nu skriver man om den förestående kraschen och att det är kineserna som ska utlösa den. Nu ser de på kineser på samma sätt som de tidigare såg på den ekonomiska stormakten Japan som skulle sluka den amerikanska industrin. Men den japanska maskinen började hacka för 15 år sedan och nu får kineserna ta över rollen som hot.

Jan Joel Andersson menar att många ofta ser en organiserad statlig strategi bakom de stora japanska och kinesiska investeringarna i USA. Det är dock troligare att man investerar i USA av det enkla skälet att det är där man får mest för pengarna. Få andra alternativ finns.

– Vi kan räkna upp massor av svagheter med den amerikanska ekonomin. Men USA har tillväxten, de bästa universiteten och man uppmuntrar unga invandrare. I Europa är det tvärtom.

Kina miljömässigt bankrutt

Enligt den långsiktiga trenden har dock supermakten USA:s makt minskat relativt den övriga världen sedan andra världskriget. Den som drar ut de ekonomiska kurvorna 20 år framåt kommer att finna att Kina passerat USA. Men så blir det inte, säger UI:s analytiker.

Gunnar Sjöstedt har en kollega som på frågan vad som är mest spektakulärt i Kina svarade att naturen är tyst på den kinesiska landsbygden. Det finns inga fåglar längre. De enda fåglarna finns vid kusten och det är flyttfåglar. Kina är redan miljömässigt bank-rutt. Förr eller senare ska notan betalas.

– Dessutom är tillväxten så orättvist fördelad att man kan fråga sig om det inte blir en revolution i Kina. Rikedomen finns vid kusten och där är standarden högre än i Sverige. Ekonomin är en utsugningsekonomi och det blir sociala spänningar som regimen måste kunna hantera. Frågan är om man kan det?

På kort sikt kan en diktatur möjligen klara en sådan kris, men på längre sikt krävs en demokrati för att få folket med sig. Eller som Jan Joel Andersson säger:

– Det är en väldig skillnad för världsekonomin om 800 miljoner fattiga kineser kräver rättvisa jämfört med att en president i USA röstas bort.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/5

Den globala härvan

Globalisering [Converted]

För tiotusen år sedan gav oss jordbruksrevolutionen en någorlunda säker tillgång till mat. För fyra hundra år sedan inleddes den industrialisering som kom att övergå till en revolution. Maskiner ersatte muskelkraft. Massan arbetade i fabriker, massan läste tidningar och massan dog på slagfälten. Nu har på bara några decennier informationsrevolutionen kastat världen in i en ny epok. Och nu har världen krympt. Vi talar om globalisering. Här finns mycket gott som en spridning av välstånd. Här finns också många mörka sidor som spridning av kriminalitet, sjukdomar. Här finns stora spänningar. En oroshärd sprider sig i systemet och allt hänger ihop. Vi lever i en global by. Men den är på randen av en revolution. Det som tidigare varit tämligen åtskilt är nu sammanvävt i ett komplext system som inte går kontrollera eller överblicka.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Svininfluensan och fågelinfluensan – två av många pandemier

Fågelinfluensan [Converted]

Spanska sjukan, Asiaten och Hongkonginfluensan. Nu fruktar världen nästa stora pandemi – fågelinfluensan. Risken är dock liten att viruset ska smitta från människa till människa, enligt experter. Men för att vara väl förberett bör Sverige satsa på en fabrik som tillverkar vaccin, även när det inte är risk för pandemi, anser Åke Örtqvist, chef för Stockholms landstings smittskyddsenhet.

Globalisering och pandemier. Fanns globaliseringen 1918 när spanska sjukan bröt ut? Det frågar sig Åke Örtqvist som är chef för Stockholms landstings smittskyddsenhet. Ändå slog spanskan till över hela världen.

Risken för en pandemi med fågelinfluensa är oerhört liten. Men ingen kan säga hur liten den är eller vilka konsekvenser fågelinfluensan skulle få om det blev en pandemi.

Åke Örtqvist är med och planerar för om fågelinfluensan slår till mot Stockholm.

– Risken är att man varnar för vargen så att ingen lyssnar om det blir allvar.

Influensan kommer till Sverige på vintern som ett brev på posten. Nu talas det om att den kan bli en massdödare. Det finns många missförstånd på vägen från vardagssjukan till att landet nästan utplånas.

– Det är inte så konstigt att det blivit en sammanblandning mellan influensa och fågelinfluensa, säger Åke Örtqvist. Vilda fåglar bär naturligt på ett influensavirus utan att bli sjuka. Förmodligen har många influensor, som drabbat människor genom åren, sitt ursprung i fågelvärlden. Men det är först de senaste tio åren som fåglar har smittat människor. Förr har det varit en kombination av att en fågel smittat en gris, som i sin tur burit på ett annat influensavirus. Dessa två typer kan blandas till ett nytt virus som smittar människan. För att fåglar direkt ska kunna smitta människor krävs en genetisk förändring av deras influensavirus och det är tydligen det som nu skett. Däremot har vi inte sett, med ett undantag, att det smittar från människa till människa.

Åke Örtqvist säger att även de som bor i Asien löper mycket liten risk att smittas av fågelinfluensa.

– Det har skett cirka hundra dödsfall, vilket ska jämföras med att det bor flera hundra miljoner människor i området. Risken att dö av fågelinfluensa där är mindre än en på miljonen. Vi ska inte heller överdriva dödligheten. Det är de svårt sjuka som kommer till sjukhus. Vi vet inte hur många som haft en lindring form av fågelinfluensa och tillfrisknat hemma. För att få grepp om omfattningen gäller det att se hur många som utvecklat antikroppar mot influensan. Det är beviset på att någon varit sjuk.

Nytt virus bildas

– Risken att viruset förändras så mycket att influensan kan smitta från människa till människa är nästan obefintlig. Men den finns ändå där. Det finns olika scenarier för hur det kan gå till. En människa eller en gris kan få två olika influensavirus från två olika håll. Då kan det bildas ett nytt som vi inte har sett tidigare och det kan smitta från människa till människa. Den genetiska förändringen kan också göra viruset mer farligt och smittsamt.

Den traditionella bilden av hur nya influensastammar sprids är den kinesiska dammen där grisar och tamfåglar umgås. Där lever människor och djur också väldigt nära varandra.

– Det otäcka är att tamfåglarna kan bli sjuka. Vilda fåglar blir det sällan. Förmodligen har tamfåglar sämre motståndskraft därför att de är så hårt avlade. Tamfåglarna smittar skötarna och så är det hela igång, säger Åke Örtqvist och fortsätter:

– Många med mig tror att det är större risk för att vi får en ”vanlig” pandemi än ett globalt utbrott av fågelinfluensa, säger Åke Örtqvist. Det är viktigt att komma ihåg att vi inte kan veta när det kommer en pandemi. Den kan komma i år eller dröja många år. Och den behöver inte bli så ruskigt svår. Den kan bli som Asiaten 1957 eller Hongkonginfluensan 1968. Många blev sjuka, men vad jag vet så vacklade inte samhället.

– Ett problem är att vi inte vet så mycket om de gamla influensorna. Spanska sjukan drabbade en tredjedel. Den skördade många fler liv än första världskriget, men det går inte att jämföra dagens värld med hur det såg ut 1918. Då fanns ingen antibiotika och många dog i lungkomplikationer. Många var undernärda och hade svag motståndskraft.

Smittar och sprids fort

Det ruskiga med influensa är att den är smittosam och sprids fort. Sjukdomen kan bryta ut efter ett dygn och smittar genom beröring och droppar på en armlängds avstånd. Du kan landa i ett land och må hyggligt, men redan vara sjuk. Åke Örtqvist berättar hur snabbt det kan gå.

– Personen i fråga kliver av flygplanet och känner sig frisk, men insjuknar sedan. På vägen till sjukhuset träffar den 15 personer, på sjukhuset 20 och på apoteket 50. Var sjätte person kanske blir sjuk och efter någon dag har massor av människor blivit sjuka. I Sverige brukar influensan kulminera efter sex veckor. Är det en ny typ med hög smittsamhet kanske det går på tre veckor.

Förändras genetiskt

Influensan, eller flunsan, hör den svenska vintern till. Varför det är så, vet inte smittskyddsläkaren.

– I Asien finns influensan året om. Vissa tider är den värre. Den bästa förklaringen till vår vinterinfluensa är att vi är mer inomhus och risken att smittas blir större. Och vissa virus trivs bättre i kyla.

Influensan delas upp i olika typer bland annat utgående från strukturerna hemaglutinin och neuraminidas. Det ger bokstäverna ”H” och ”N” som kombineras med siffror. Den nu fruktade fågelinfluensan är av typ A H5N1. Spanska sjukan var H1N1, Asiaten H2N2 och Hongkong H3N2.

– Influensaviruset förändras genetiskt hela tiden. Man talar om en genetisk drift. Det kan röra sig om ungefär fem procents förändring om året. När förändringen blivit tillräckligt stor görs nya vacciner. Det är vardagsinfluensan. Fågelinfluensan är av en ny typ. När det kommer en helt ny typ tar det cirka tre till sex månader att få fram nytt vaccin. Befolkningen har ingen naturlig motståndskraft eftersom det inte finns några antikroppar som kan stoppa sjukdomen.

Åke Örtqvist hade Hongkonginfluensan 1968 och tror att han kan ha en viss nytta av detta om det kommer en liknande influensa. Äldre klarar sig ofta bättre än yngre vid influensaututbrott eftersom de förvärvat ett skydd. Spanskan var mest fruktad hos ungdomen. Däremot brukar barn klara sig rätt bra.

– Vi vet inte vad det beror på. Förmod-ligen har det att göra med att det är en fördel att få sin första influensa som barn och inte som vuxen.

Vaccinet räcker inte

Vaccinering är inte den enkla lösningen på problemet. Det tar ett halvår innan doserna når ut och då räcker vaccinet ändå bara till fem procent av världens befolkning. 70 procent av dagens vaccintillverkning finns i Europa.

– Om vaccin ska vara ett alternativ måste dagens vaccinproduktion öka innan influensan har brutit ut. Vilket privat företag gör det om inte användningen av vaccin kan öka även ”normala” influensaår? frågar sig Åke Örtqvist.

Ett annat problem är att det krävs ett hönsägg för att få fram en enda dos vaccin. Dessutom har fågelviruset egenheten att förstöra hönsägget. Världshälsoorganisa-tionen WHO har satt som mål att 75 procent av de medicinska riskgrupperna ska vaccineras och det motsvarar cirka en tredjedel av befolkningen.

Sverige vaccinerar i dag cirka hälften av dem som är över 65 år och en tredjedel av medicinska riskgrupper under 65 år, vilket motsvarar cirka 13 procent av befolkningen. Sverige har inte någon nationell målsättning för vaccinationstäckningen, men de flesta landsting ansluter sig till WHO:s mål. Men någon egen vaccintillverkning finns inte i Sverige. Om det skulle bli ett utbrott av fågelinfluensa får vi stå där med mös-san i hand. Chansen att kunna köpa vaccin utomlands om det blir skarpt läge, betraktar Åke Örtqvist som i det närmaste obefintlig.

– Nu funderar vi i Sverige på att göra som i Norge – att betala premier till läkemedelsföretag för att få en viss mängd vaccin om det blir ett utbrott. Men det där tror jag är en synnerligen osäker fordran när det verkligen gäller. Nu utreds om de nordiska länderna ska gå samman om en fabrik. Det skulle kosta flera hundra miljoner kronor och det tar kanske fem år att få igång den. Jag skulle satsa på den lösningen om jag fick bestämma. Men fabriken måste göra vacciner även när det inte är risk för pandemier.

Risk för svartabörshandel

Åke Örtqvist ser också en fara med en plan som delvis bygger på att bara ge vissa grupper förebyggande behandling med anti-virusmedel.

– Det är nog okontroversiellt att gamla och sjuka är prioriterade som medicinska riskgrupper. Men de andra? Vilka grupper ska betecknas som viktigast för samhället? Antivirusläkemedel kan bli en sådan bristvara att det orsakar svartabörshandel och ännu värre kriminalitet.

– En del länder avstår från att satsa brett på förebyggande läkemedelsbehandling på grund av detta. I stället väljer de att satsa på behandling av dem som blivit sjuka. Nackdelen med denna strategi är dock att de läkemedel som finns är mer effektiva som förebyggande än som botande behandling.

De här problemen hör till smittskyddsläkarens vardag. Det gäller att föreställa sig hur Stockholm skulle kunna drabbas och vad som kan göras.

– Rimligtvis borde vi få en förvarningstid, säger Åke Örtqvist. Utbrottet lär knappast börja i Sverige. Vi måste ha en rimlig plan för sjukvård och infrastruktur. Det finns en övergripande nationell plan och regionala planer som görs mer i detalj. Det finns ju ändå en fara i alltför detaljerade planer. Det går inte att planera för allt. Dessutom är det risk att detaljplaner blir liggande och föråldras.

Satsar på hemsjukvård

– Vi ställer oss frågor som hur, var och när. Vad händer när 15 procent av sjukvårdspersonalen är sjuk? Vi måste satsa på hemsjukvård eftersom sjukhusens akutavdelningar blir fulla. Hemsjukvården kommer att vara mycket viktig. Den måste fungera, annars hamnar de gamla snart på sjukhusen och där finns ingen plats. Vi måste ha en strategi för läkemedel. Läkemedlen håller i kanske fem år. Har vi råd att slänga läkemedel för många miljoner kronor? Och hur ska de förvaras och fördelas? Och vilka är de prioriterade grupperna för att samhället ska fungera?

Därmed är vi  inne på det som kanske är kopplingen mellan globalisering och pandemier. Samhällena är sårbara, komplicerade och knutna i världsomspännande nätverk. En pandemi kan lätt löpa amok i dessa nätverk.

– Vad skulle hända här på Stockholms landsting om nätet slutade fungera? Vi fick gå tillbaka till papper, penna och telefon, samtidigt som vi har en epidemi som kräver att vårdapparaten fungerar, säger Åke Örtqvist.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/5
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Klimarförändringar och konflikter

Klimat och konflikt [Converted]Klimatet är till sin natur instabilt, men det varierar över långa perioder. När klimatet slår över anpassas det till ett nytt stabilt läge. Den senaste istiden började för 100 000 år sedan och varade i 90 000 år. Nu fruktar forskarna att vi kan få en ny klimatförändring. När klimatet ändras påverkas livsvillkoren för miljoner människor och hela nationer. Sambandet mellan klimatförändring och konflikter har blivit ett nytt viktigt ämne för forskarna.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Asien och de farliga bågen

Konfliktkarta_den farliga bågenDet kalla krigets låsta maktpositioner verkar inte längre lika återhållande på lokala konflikter. Händelseförlopp, som skapas av etniska och religiösa motsättningar, sönderfallande samhällen, laglöshet och stora inkomstklyftor tillåts oftare fortsätta så att väpnade konflikter uppstår både inom stater och mellan stater. Den enda återstående supermakten USA ingriper när det behövs i kampen mot terrorism och kärnvapenspridning. För närvarande sker detta i Asien, särskilt i den så kallade farliga bågen.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Oljespel på flera plan

Oljegrafik_Ingolf KiesowKriget kan mycket väl ha handlat om olja, men anledningen är i så fall inte att USA för egen del vill lägga beslag på oljan från Mellanöstern. Oljespelet är mer komplicerat och sker på flera plan.  Det är viktigt för USA att trygga Asiens oljeförsörjning. Asien är mer beroende av Mellan-östernoljan än vad USA är och USA:s handel med Asien är större än USA:s handel med Europa. Denna utveckling förstärks. Det är Asiens stora befolkning som har den stora tillväxten. Asiens hunger på olja kommer att bli enorm. Får inte
Asien den oljan skadas den amerikanska ekonomin.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Försvar m/2000

Moore m-2000 mitten

Den svenska stugan ska inte längre vaktas vid knuten utan landets säkerhetska tryggas i ett samarbete med andra nationer för att hindra konflikter från att förvärras. Från vakt till säkerhetspolitiskt spelkort blir det framtida försvarets roll. Det kräver hög kvalitet, hög beredskap, flexibilitet och en förmåga att kunna göra mer med mindre – precis som i andra länder i Europa.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Total kontroll på vad som händer – steget in i den militära revolutionen

DBA-total koll på lägetBallonger, Uaver och ”magiska puckar”. Nu måste vi välja väg, säger Johan Kihl

Det talas mycket om den största förändringen av försvaret i modern tid. Det är lätt att tro att det bara handlar om den största bantningen av försvaret i mannaminne. Men så är det inte. Det finns planer och en utstakad väg .

– Det är nu vägvalet ska göras, säger generalmajor Johan Kihl, ställföreträdande chef för krigsförbandsledningen och beställare av den sk DBA-studien, Dominant battlespace awareness – ett stort samtalsämne i försvaret i dag. Johan Kihl har beskrivit denna studie som det stora kliv i förändringens riktning som försvarsmakten nu är redo att ta (FOAtidningen 6/98). Han betonar att drivkraften bakom försvarets totala omstrukturering är det som kallas Revolution in military affairs, RMA. Med det menas att tekniken helt förändrar sättet att föra krig.

1903 testade bröderna Wright teorin att det gick att flyga med ett motordrivet plan som var tyngre än luft. 37 år senare bombade japanska flygplan bort USAs Stilla havsflotta på några timmar. Hangarfartyget var nu havets härskare och sjökrigföringen revolutionerad. Idag är det informationstekniken som är Wrightbrödernas bräckliga flygplan.

Första steget mot RMA
Den amerikanske fd amiralen och vice överbefälhavaren William Owens har vältaligt beskrivit vad RMA innebär (FOA-tidningen 2/97). Många och effektiva sensorer samlar information som snabbt bearbetas och leder till beslut som kan vara en insats med precisionsvapen. Det följer den klassiska beslutscykeln som i Sverige heter observera, bearbeta, besluta, åtgärda. Den kan översättas till underrättelser, ledning och åtgärder. DBA är underrättelsedelen och är det första steget in i den värld som heter RMA.

– Owens sade till oss efter Gulfkriget att det i framtiden var möjligt att ha koll på varenda kvadratdecimeter i området dygnet runt och ansåg att detta var något som Sverige också kunde göra. Owens menade att det fanns några länder – däribland Sverige – som var lagom små och tillräckligt tekniskt avancerade för att klara det här, säger Johan Kihl. Vi tänkte att det här är ett utmärkt system för fred men det verkade typiskt amerikanskt och många tvivlade på att det hade något värde för försvaret. William Owens stod emellertid på sig och på hösten 1997 tog försvaret kontakt med det stora amerikanska konsultföretaget SAIC, Science applications international corporation, där Owens då var en av de ledande. SAIC offererade något som närmast var en svensk perspektivplan.

– Detta var för mycket och det skulle vara fel, men DBA-delen var intressant. Vi ville veta om ett högteknologiskt övervakningssystem gick att bygga upp i Sverige så att det var färdigt 2020. Det fick kosta motsvarande sju miljarder dollar och måste till största delen bygga på svenska produkter. Och om svaret var ja, hur skulle det se ut 2005 och 2010?

Testat i ”krig, fred och konflikt”
DBA-studien är en hemlig lunta på flera hundra sidor och det har väl muttrats i leden över att ”vi ger bort försvarshemligheter till ett privat amerikanskt företag.” Det är emellertid mycket litet som lämnats ut. En del siffror är avrundade men det har högst marginellt påverkat slutresultatet. Experter från FOA och FMV matade studien med enorma mängder siffror. Miljoner simuleringar gjordes och systemet testades i tre scenarier: Krig, fred och konflikt. Resultatet visade att systemet skulle fungera för Sverige. I juni 1998 presenterades en preliminär rapport och i september kom slutrapporten.

– Det ska understrykas att systemet kommer att vara mycket bättre 2020 än vad som föreslås idag, säger Johan Kihl. Den förväntade utvecklingen kan byggas in. Det är en stor fördel. En annan är att det kan användas till i hela krisspektrat mellan fred och krig. Insatsen kan ju vara annat än att skicka iväg en robot. Det kan även vara att avslöja oljeutsläpp, jaga smugglare, att undsätta ett fartyg i nöd osv.

Ballonger och magiska puckar
I förslaget ingår sju radarstationer som sitter i stora förankrade ballonger och olika typer av Uaver – bland annat ett stort antal helikoptrar. Dessa är från början små enmanshelikoptrar där pilotens paneler, spakar och pedaler bytts ut mot svarta lådor. Helikoptern är inte större än den ryms i Johan Kihls tjänsterum. I mycket stort antal finns också ”magiska hockeypuckar” som placeras i terrängen t ex med flyg. Dessa marksensorer känner av vibrationer, lukt mm och kan tala med varandra och med Uaver.

– Dessa ”puckar” läggs ut vid behov i något intressant område, säger Johan Kihl. I vattnet ligger undervattensensorer och i hamnar och vid gränsstationer anläggningar som ”läser igenom” lastbilar och ser vad som förs in i landet.

Slut på plattformsresonemangen
– Men detta är bara informationsdelen. Det spelar ingen roll hur mycket information man samlar in om man inte kan göra något vettigt av den, säger Johan Kihl. Det är bla därför som vi också nu genomför en stor ledningsöversyn. Den tredje delen i paketet är verkansdelen, precision engagement och där har vi ännu inte kommit lika långt. Riktlinjerna borde vara att satsa mer på färre och tekniskt avancerade vapen och minska volymen. Det är inte stor mening med att köpa fler stridsvagnar och kanoner och ställa in i förråd.

– En stor fördel med det här sättet att tänka är att vi kommer ifrån plattformsresonemangen, säger Kihl. Tidigare har vi matchat plattform mot plattform och system mot system. Nu spelar det ingen roll på vilken plattform roboten sitter. Man bestämmer vilken robot som är lämpligast sedan kan den sitta på en lastbil i skogen eller hänga under ett flygplan.

Och när snabbast och smartast slår störst och starkast ändras också synen på vad som är hemlig information. Den viktiga informationen kanske bara är hemlig i en sekund och den sekunden räcker för att fatta det avgörande beslutet, säger Johan Kihl. Och mitt uppe i allt det tekniska där bråkdelar av sekunder blir väsentliga så satsar försvaret på luftballonger. Det var kanske en nyhet under amerikanska inbördeskriget. Men för försvaret 2020?

– När amerikanerna föreslog luftballonger blev ju folk här fullkomligt vettskrämda. Skulle det vara vägen in i framtiden? Det var väl ingen konst att skjuta ned en ballong, säger Johan Kihl. Men i USA används dessa ballonger redan vid gränsen mot Mexiko och när en ballong slet sig krävdes 70 insatser med moderna stridsflygplan innan den gav upp. Dessutom är det ballongen som först ser hotet och det går att bygga in ett automatiskt skydd i stationen.

”Cellförsvaret“ – en idé att ta till sig
De nya tankarna påminner en hel del om det sk cellförsvaret, en idé till ny försvarsmaktsstruktur som utvecklats av Eric Sjöberg och Folke Andersson vid FOA, (FOA-tidningen 1/ 95). Johan Kihl tycker ”att det fanns mycket klokt i tankarna bakom detta tankeexperiment. Om man tar idén till sig och inte klankar ner på den med en gång så ser man ju att det är sådant som leder tanken framåt”. I cellförsvaret delades Sverige upp i cirka 200 identiskt lika sexkantiga celler. Varje cell hade sin egen spaning och egna trådstyrda robotar med medellång räckvidd. Även denna studie byggde på tillgänglig teknik.

Viktiga beslut väntar om hörnet
SAIC-studien visar enligt Kihl på en väg att gå. Den är banbrytande och innebär en helt ny försvarsstruktur. Det verkar långt till 2020, men 2005 ligger runt hörnet och försvaret måste före dess fatta viktiga beslut som påverkas av studien.

– Snart måste vi ha något annat istället för våra gamla tornradarstationer vid kusterna. Har vi bestämt oss för vägvalet är det lättare att se vad vi ska ersätta dessa radarstationer med. Likaså måste vi snart bestämma om hur vi ska utveckla spaningsförmågan på Gripen och vi måste också snart välja väg i vår Uavforskning och utveckling.

– Problemet är naturligtvis osäkerheten med pengar, säger Kihl. Får vi inga pengar till det här så får vi avstå från en del av vad vi har i dag. Det är ett risktagande, men nu är rätt tid att göra det. Det är mycket svårare i en krissituation. Nu kan vi i lugn takt investera 2-3 miljarder i en ny försvarsstruktur.

Ett första steg kan vara ett experiment i Stockholmsregionen med en ballong, aerostat, t ex på Gotland som försvaret tidigare använts som försöksfält för ballonger.

Vem vill bo i en minerad trädgård?
Tekniskt går det att göra det här och pengar går nog att få fram även om det kommer att svida. Den största svårigheten är kanske, som Johan Kihl ser det, är att få politikernas acceptans för ett så omfattande militärt övervakningssystem.

– Visst, vi kan bygga upp ett samhälle med en mycket starkt försvar. Men vem vill bo i ett samhälle där trädgårdarna är minerade, där vapnen förvaras hemma och alla är militärer, säger Johan Kihl. För att kunna känna sig någorlunda trygg som medborgare måste man vara beredd att göra avkall på en del av sin personliga integritet och frågan är var den gränsen går.

– Det finns flera saker i detta system som kan tolkas som att ”storebror ser dig”. De små helikoptrarna kan flyga lite hur som helst och med de magiska puckarna har man koll på allt. Och hur blir det i framtiden om det går att göra Uaver små som insekter? Vem bestämmer över dom?

Johan Kihl satsar hårt på att ge försvaret en högteknologisk prägel, men verkar samtidigt skrämd av vad den nya tiden kan innebära.

– Informationskrig är nog läskigare än vad vi kan föreställa oss. Det är visserligen svårt att tänka framåt, man söker sig gärna till sina egna erfarenhet. Men bara tanken på att kunna gå in i register och t ex utpeka en person som kriminell. Hur ska en enskild människa kunna få upprättelse i ett sådant system. Till slut kanske det går, men då kan det vara för sent.

Utveckling går i galoppsprång – Samtidigt är det ingen tvekan om att vi verkligen står inför en revolution i krigföringen. Den har visserligen alltid utvecklats. Pil och båge är fortfarande ett dödligt vapen, men det finns effektivare sätt. Att skicka infanterister mot infanterister är inget som man öppnar ett modernt krig med. Man kan visserligen hamna i det läget, men då handlar det oftare om inbördeskrig och liknande. Att storma kullen för att ta terräng är det nog slut med, säger Johan Kihl men betonar också att den traditionella väpnade striden är något som varje soldat måste kunna. Men då mest för att kunna försvara sig när det är slut på tekniken.

– Det som händer nu är att utvecklingen går i galoppsprång, säger kavalleristen Kihl. Såväl tekniken som omvärlden har förändrats dramatiskt på kort tid och omvärldsförändringen har lett till en ny syn på med vilka medel som vi ska försvara Sveriges säkerhet.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från FOA-tidningen nr 1-1999