”Jag bearbetar krigsminnena när jag forskar”

På Försvarshögskolan i Stockholm utbildas högre officerare. De läser teoretiskt om gamla och nya krig.Få om ens någon har direkt erfarenhet av kriget. Men ibland möts världarna.Aida Alvinius är forskare och arbetar vid institutionen för ledarskap och management. För henne är arbetet ett sätt att hantera sina egna krigs-upplevelser och kunna leva vidare med dem.

Aida Alvinius studerar inte för att skaffa sig hus och ägodelar.

– Jag har lärt mig att allt det kan tas ifrån en. Men man kan aldrig ta någons kunskap. Det som finns här inne, säger hon och knackar sig på pannan.

– Jag kom med min familj till Sverige från en liten stad, Bosanska Gradiska, utanför Banja Luka i Bosnien i november 1992. Då var jag tretton år. Vi var plötsligt tvungna att plötsligt fly. Under två år hade jag upplevt hur det känns att sitta i skyddsrum, att inte ha mat eller ström. Och hur det skjuts överallt. Detta speciella ljud. Man klarar inte av det … att se hur en frisör-salong bombas … hur kroppsdelar slungas ut. Och den speciella stanken därför att ingen vågar gå in och ta hand om det. Jag kan inte se hemska saker på tv. Men jag forskar om det, jag får en annan förståelse när jag läser om sådana saker. Jag läser det teoretiskt och jag tolkar mina erfarenheter. Det är för mig ett sätt att be-arbeta mina minnen. Absolut.

När Aida Alvinius kom till Sverige hade hon ingenting.

– En och en halv resväska brukar jag säga. Då är man så långt nere man kan komma. Därifrån finns bara en väg, uppåt. Man har inget att förlora, för man har förlorat allt, och kan bygga sig en framtid. Det gällde att plugga och skaffa sig det som ingen kan ta ifrån en. Kunskaper. Av en slump hamnade vi i Karlstad. Det var ödet.

Ödet ville också att FOA:s beteendevetare någon gång på 1970-talet utlokaliserats till Karlstad. De överfördes sedan till Försvarshögskolan. Och så korsades två vägar. Sedan fyra år arbetar Aida Alvinius vid Försvarshögskolan i Karlstad och hon har nyss börjat som doktorand vid Karlstads universitet. Det ska bli en avhandling i sociologi med inslag av social-psykologi. En del av denna avhandling blir hon snart färdig med. Det är en studie som ingår i Försvarshögskolans projekt om irreguljära hot. Aida Alvinius har tidigare studerat ledarskap under påfrestande förhållanden. Nu har hon intervjuat 20 personer som i internationella insatser har den närmast omöjliga uppgiften att samverka och försöka vara alla till lags och ändå få något gjort.

– Vid kriser och katastrofer skickar man -ibland ut människor som inte ursprungligen hör till organisationen. De är inplockade därför att de har speciella kunskaper och egenskaper. Vi kallar dem för länkar. De ska knyta ihop och samverka mellan olika organisationer, myndigheter, grupper, säger Aida Alvinius.

En symbol för projektet är en teckning av en man som håller ihop två kedjor. Han är länken. Men det är lika lätt att se honom fjättrad. Aida Alvinius kan hålla med om den tolkningen.

– De här människorna är utsatta för ett stort korstryck. Uppgiften är egentligen för svår och jag har svårt att förstå att man trots allt ändå ibland lyckas. För risken för ett misslyckande är mycket stor.

De intervjuade kommer från Försvarsmaktens alla försvarsgrenar, från polisen och utrikes-departementet. De har varit i Asien, Afrika och på Balkan från 1960-talet fram till dagens insats i Tchad.

– Jag har försökt att ta reda på vilka krav som ställs på ledarskap, samverkan och organisation och att kartlägga de förutsättningar, svårig-heter och begränsningar som finns i samverkansarbetet. Vad händer när personen kommer ut? Jag har intervjuat utan tanke på att det ska passa in i någon mall och försökt hitta kategorier och gemensamma nämnare. Sedan kommer man fram till en modell och den ska jag i nästa steg i min avhandling försöka förankra i ett flertal teorier. De som lyckas i sitt arbete har vissa personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vilka de viktigaste är och se om det går att använda detta för att välja ut dem som har bäst förutsättningar att lyckas.

Modellen är uppdelad i tolkning, anpassning och påverkan. En person går från det ena stadiet till det andra i en dynamisk process och så snurrar det runt.

• Tolkning innebär att man ser hur folk ser ut, grader, kroppsspråk, vilka föreställningar man har om dem från början.

• Anpassning är att försöka vinna tillit. En icke-rökare kan för sakens skull gå om knuten och röka med sin motpart bara för att vinna förtroende.

• Påverkan är medvetenhet om att det du gör påverkar andra och situationen. Den som kommer till ett möte med skyddsväst, hjälm och vapen signalerar att han upplever läget som hotfullt. Att komma i bara uniformen innebär en ökad personlig risk, men kan samtidigt gynna saken. Hela tiden gäller det att hitta en balans och inse att allt man gör får konsekvenser. Det handlar också om hur man påverkas av regler. Är mandatet oklart ökar friheten att ta egna initiativ.

På frågan om något särskilt slagit henne under arbetet svarar Aida Alvinius med en, som hon betonar, ovetenskaplig iakttagelse som gjort stort intryck.

– Ofta har jag gjort intervjuerna här på Försvarshögskolan i Stockholm. Jag har stått nere vid receptionen och väntat och ofta haft en bild på personen jag ska möta. Men det har nästan inte behövts någon bild. Jag har sett dem direkt. De är ofta ståtliga och har utstrålning. När de kommer in dyker det genast upp människor som hälsar, pratar och ler. De verkar känna många och människor dras till dem. Det är någonting som inträffar när de kommer in i rummet.

Aida Alvinius säger att det här i alla fall verkar stämma för dem som kan berätta om att de varit framgångsrika i sitt arbete. När hon frågar dem själva vilka egenskaper de anser vara viktiga räknas det upp ord som: ”att ha skinn på näsan, vara psykiskt stabil, kunna ta initiativ, undvika revirtänkande, att äga ett rum, vara flexibel och inte minst att ha humor”. Att kunna få någon att skratta är ett bra sätt att vinna förtroende.

– Det intressanta är också att de här männi-skorna verkar hitta sina gelikar och själsfränder i andra organisationer, säger Aida Alvinius. De söker sig till varandra och hittar genvägar i byråkratin. Svenska myndigheter utomlands ska enligt reglerna tala med varandra på ett sätt som är omständligt. De här personerna får klartecken från sina chefer att hitta smidigare och snabbare vägar. Det är formellt fel, men blir rätt.

Om det går att ringa in vilka som passar för detta jobb har de intervjuade personerna också en uppfattning om vilka som inte passar. De som har trasslig privatekonomi ska hålla sig undan. Man träffar många människor och kan utsättas för påtryckningar och i värsta fall mot betalning gå den ena sidans ärenden. Den som har lätt att bli förälskad ska också helst hålla sig borta med sina känslor. Man kan komma i beroendeställning och börja läcka information. Svaghet för brända och destillerade drycker är också en fara. Det verkar finnas en tendens att den risken ökar ju fler missioner man är på. Det är ett av skälen att undvika att skicka ut människor för ofta. Utlandstjänsten får aldrig bli huvudsaken och livet hemma påtvingade avbrott. De ska helst gå flera år mellan upp-dragen.

Varför är dessa människor så viktiga och varför är det så viktigt att rätt människor tas ut?

– Sverige har ju ett gammalt och gott rykte. Mycket beror på att dessa samverkanspersoner har lyckats. Det är dessa personer som träffar andra och är förbandets ansikte utåt. De blir bilden av Sverige. Därför är det så viktigt att kunna rekrytera inte bara dem med rätt utbildning utan också rätt personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vad det är som gör de bra samverkarna bra. De klarar av att hantera den ryggsäck de har med sig när de hamnar utomlands. De har etnocentriska föreställningar, de har en uppfattning före om hur det ska se ut. De har utbildats, har kunskaper och har tittat på tv. Sedan möter de folk från alla möjliga grupper i en samverkanssituation. Mycket handlar om olika kulturer. Man ska kunna hantera att människor och grupper har olika agendor. En del av dessa agendor kan vara dolda. Man säger inte rätt ut vad man egentligen är ute efter. Man har olika intressen som man ska gynna. Det kan vara företag, folkgrupper och irreguljära grupper. Den som ska klara det här måste ha en fingertopps-känsla, kunna läsa av stämningar och inse att det som man gör i all välmening kan tolkas nedsättande. Kom inte och tyck synd om oss, vi vet ju inget annat, kan de få höra.

Det finns många exempel på erfarenheter som de intervjuade delar med sig av.

• Ålder spelar roll. Ingen av dem man talar med är under 30. Alla är män. En bra samverkare är en mogen man därför att han matchar målgruppen på fältet bättre.

• Grader och stjärnor betyder mindre i svenska försvaret. Utomlands läggs däremot stor vikt vid detta. Det är bättre att skicka ut någon som egentligen har för hög grad för uppgiftens betydelse.

• Det finns alltid en risk för avlyssning. Det gäller att tala i koder.

• Tolkarna är ett kapitel för sig. Normalt har försvaret egna tolkar som kan användas för att hantera känslig information. Ibland måste dock lokala tolkar anlitas. Fördelen är deras person- och lokalkännedom. Nackdelen är att de kan bli utsatta för påtryckningar eller drabbas när förbandet rest hem. De lokala tolkarna är välutbildade och i Kosovo tjänar de bättre än en läkare. De är starkt motiverade att behålla jobbet, vilket kanske av landsmän ses som något misstänkt. Det är viktigt att den lokala tolken kommer från rätt grupp och har rätt status i förhållande till den part han ska samverka med.

Slutligen, finns det någon berättelse som gjort extra starkt intryck på dig?

Aida Alvinius bläddrar i sina papper och -läser historien om han som skapade några minuter av fred i Mellanöstern.

– Han som berättade det här hade tårar i ögonen. Jag vill ta fram det här som den goda gärningen: ’Det var på julen 1972. Vi låg nere vid Suezkanalen. På ena sidan av kanalen fanns de israeliska ställningarna, på den andra de egyptiska. Vi hade alla våra observationsposter. Vi svenskar hade en skiva med engelska julsånger som vi spelade upp i högtalarna. Strålkastare lyste på FN-flaggan. Via radion skickade vi julsångerna till andra svenska observationsposter som spelade upp sångerna i sina högtalare. Över hela linjen ljöd Stilla natt. Vi kunde se hur de israeliska soldaterna kröp fram ur sina skydd och ställde sig upp med tända ljus. Långt på andra sidan gjorde egyptierna samma sak. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det. Under en minut eller två var det fred.’

I oktober 1973 anföll egyptierna över kanalen och drev de underbemannade och överraskade israelerna framför sig. Över 8 000 egyptiska soldater lär ha stupat vid den fronten. Israel som också stred i norr mot Syrien förlorade över 2 500 soldater. De syriska förlusterna uppskattas till över 30 000. Men julen 1972 var det i alla fall några minuter av fred. Alla som upplevde den stunden fick nog inte vara med om en jul till.

Aida Alvinius säger att hennes forskning inte kommer att förändra världen.

– Men den kanske kan göra världen lite bättre, någonstans, någon gång.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

Nutidens pirater – Afrikas organiserade brottslighet

Pirater Somalia

Om de hade tillhört försvaret i ett västland skulle de ha betraktats som elitsoldater. Från enkla båtar äntrar de stora fartyg och tar kontrollen. Men de är pirater, sprungna ur Somalias kaos. Forskaren Karl Sörensen vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har studerat problemet och menar att lösningen inte finns till havs utan i land.

Puntland  ligger i norra Somalia. Här finns tusentals restauranger och hundratals olika former av underhållning och avkoppling som alla väntar på besökare. Puntland är vänligt och säkert för utländska besökare. Människorna är varma och gästvänliga. Så skriver Puntlands turistmyndigheter på sin hemsida.

Alla utländska besökare håller nog inte med om beskrivningen. Särskilt inte de som kapats av pirater. För Puntland är hemvist för världens värsta pirater.

I det sönderslitna Somalia är Puntland liksom Somaliland relativt självständigt och här härskar inte det kaos som råder i söder.

Somalierna är ett nomadfolk. Globaliseringens gränslösa värld passar dem. För vilken nomad bryr sig om gränser? Och vilken nomad kan överleva som inte är smart och anpassar sig.

Här möter den urgamla nomadkulturens dagens globalisering där allt ska vara just in time och just enough. På havet korsas de här två världarna. Fartygen ska vara framme exakt på timmen och de har inte fler ombord än vad som precis krävs för att klara fartyget.

Karl Sörensen är försvarsanalytiker vid FOI. Han ingår i kärnan av FOI:s Afrikagrupp och är specialiserad på expeditionär förmåga. Havet utanför Somalia har fått en särskild aktualitet för Sverige i och med erbjudandet att sända korvetterna ”Stockholm” och ”Malmö” som stödfartyg till den internationella flottstyrka som ska skydda sjöfarten.

Karl Sörensen har studerat piraterna inom ramen för en större Somaliastudie där han bland annat tar upp klansystemet och konflikten mellan Eritrea och Etiopien som en drivkraft bakom sönderfallet i Somalia.

– Även om piraterna utgör ett problem bör man betänka att det i sundet årligen går cirka 16 000 fartyg. I år har det rapporterats cirka 80 piratangrepp. Det som skrämmer mig mest är inte själva kapningarna utan risken för att det sker en stor fartygsolycka. Vad skulle hända om piraterna slår ut kommandobryggan och en supertanker dundrar fram herrelös i 20 knop. Många laster är dessutom farliga, säger Karl Sörensen.

Han är skeptisk till att en utökad flottinsats är lösningen.

– Problemet finns i första hand i land. Det är alltid en stat inblandad i sjöröveri. Antingen att man stödjer den eller att man är passiv. Man måste gå djupare i analysen än att bara konstatera att piraterna är pirater.

Karl Sörensen säger att sjöröveri bäst är att betrakta som organiserad brottslighet och inget annat. Någon terroriststämpel vill han inte sätta på piraterna.

– Ofta är organiserad brottslighet parasitär. Den utnyttjar något som redan finns i samhället. Som att sälja sprit och cigaretter. Piratismen är däremot vad vi säger komplementär, den tillför något nytt. Och den handlar framförallt om att tjäna pengar. Det finns dock två aspekter på det somaliska sjöröveriet som kan sägas vara politiska. Dels måste de verka politiskt för att skydda sin verksamhet. Dels finns det en misstanke om att klansystemet kan spela en roll i bakgrunden. Somalias president kommer från samma klan som dominerar i Puntland.

De somaliska piraterna drog in på scenen för fem år sedan. Hur det började är inte glasklart.

– Enligt en teori  kan man söka orsaken i rovfiske. Utanför Somalias kust går danska och spanska fiskeflottor. De somaliska fiskarna såg sitt levebröd hotat och en dag beväpnade sig några fiskare och angrep en utländsk fiskebåt för att, som det hette, ”skydda somaliska vatten”. För arbetslösa fiskare har piratlivet nu -blivit en födkrok.

Karl Sörensen varnar för att underskatta somalierna.

– Man lurar sig om man tror att det bara handlar om förbittrade unga män med kalasjnikovkarbiner. Piratverksamheten är mer sofistikerad än så. Somalierna har tvingats vara smarta för att överleva.

Så här går det till i korthet. Via internet, kanske även insiderinformation hos rederierna, eller spanare i olika hamnar, plockar piraterna ut sitt mål. När det är dags inleds operationen. Några personer går ned till hamnen och värvar daglönare för uppdraget.

– Betalningen kan se olika ut. De som gör själva insatsen får ibland bara betalt för dagsverket och ibland en andel av bytet. Det är inte som i gamla pirattider där de ombord delade lika.

Sedan åker de ut i ett par små båtar, ofta fiske-båtar som inte längre används. Tre eller fyra beväpnade män i varje båt. Att borda fartyget är inget större problem.

– Det finns uppgifter om att säkerhetsföretag i väst utbildade somalier i hamnsäkerhet och som tullare. Då fick de lära sig hur man bordar ett fartyg. Ju högre fribord desto svårare, men piraterna har till och med tagit sig ombord på en supertanker. De klättrar helt enkelt upp på den stege som av säkerhetsskäl måste finnas på fartyget, eller så använder de sig av repstegar.

På internationella marinbyråns hemsida (www.icc-ccs.org) ges tips om hur man und-viker pirater. Ett elektriskt stängsel rekommenderas. Strömmen är inte dödande. Ett franskt fartyg använde en annan form av icke-dödande vapen, en ljudkanon. Han som skötte kanonen blev dock beskjuten och en kula rispade huvudet.

– Det här är en orsak till att det är så svårt att skydda sig mot pirater. Redarna förbjuder besättningen att använda våld. Om de gör det svarar piraterna med mer våld. Det är illavarslande att piraterna nu sägs ha med sig raket-gevär. En träff i kommandobryggan kan slå ut hela fartyget.

Det säger sig självt att i en miljö där det till och med är för farligt att röka bör man avhålla sig från att använda skjutvapen.

Väl ombord uppsöker piraterna kaptenen och anger en ny kurs. Båten förs till en skyddad plats i Puntland och besättningen låses in. Kontakt tas med redaren som i sin tur kopplar in sitt försäkringsbolag. Sedan kommer parterna överens om en summa och rederiet återfår fartyget. I slutändan får man förmoda att rederiet låter konsumenterna betala. Frakten råkade ju bli dyrare än beräknat.

– Pengarna överlämnas ibland i något land i Afrika. För somalier spelar gränser ingen roll. Pengarna ska vara i kontanter.

Vad det kostar att få tillbaka sitt fartyg  är naturligtvis en affärshemlighet. Summor på 3,5 miljoner dollar har nämnts. Ett bra piratår som 2007 sägs ge cirka 30 miljoner dollar.

– Det är mycket pengar i ett så fattigt land som Somalia. Det finns en fara i att föra in så mycket pengar i ett land som håller på att falla sönder. Man vet inte vart pengarna tar vägen och det skapar inflation.

Karl Sörensen har redan räknat upp en rad skäl varför det är svårt att komma åt piraterna. Här är ytterligare skäl:

• Ett konvojsystem liknande det som fanns under andra världskriget skulle inte fungera. Inget rederi har råd att låta en båt ligga och vänta i en hamn. Att dessutom klunga ihop en massa båtar är, som Karl Sörensen säger, ”som att klämta i middagsklockan för pirater”. Skulle fartygen gå i en konvoj har de snabbare fartygen inte råd att anpassa farten till de lång-sammare.

• Den legala aspekten. När blir en pirat en pirat? Det kan ju inte vara förbjudet att åka omkring på det fria havet även om man ser ut som en pirat. Knappast inte heller att vara beväpnad med tanke på hur oroliga tiderna är. Det är nog först när piraterna gått ombord som de blir pirater och då är det för sent och för farligt att göra något. Danskarna på en fregatt lyckades gripa några pirater, som de sedan  var tvungna att frige i land. Ett undantag  är möjligen Frankrike som har en flottbas i Djibouti. Fransmännen gick i land, grep piraterna och förde dem inför rätta i Paris.

• Piraterna kan anpassa taktiken. När fartygen går längre ut, minst 200 sjömil från kusten, har piraterna ett motdrag. De har före detta sovjetiska trålare som ligger långt ute och är moderfartyg till de små piratbåtarna.

• Framförallt kommer sjöröveriet att finnas i en eller annan form så länge det är lukrativt.

Hur ska man då göra? Karl Sörensen har några antipirattips. Det gäller att angripa på flera fronter, säger han.

• Fartygen måste visa bättre disciplin och följa regler och rekommendationer. Gör de det är risken för piratdåd mycket mindre.

• Stoppa rovfisket i hopp om att piraterna återgår till att vara fiskare.

• Inse att det ligger en stat bakom piraterna.

•  Öka det internationella engagemanget i -Somalia.

• Följ piratpengarna. I vems fickor hamnar de?

• Fler örlogsfartyg är en hjälp, men inte den enda lösningen. Det har bara lyckats när det handlar om enstaka piratfartyg.

• Öka trycket på piraterna så att det inte blir lika lönsamt.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik Framsyn 2008/4

Centralafrikanska Republiken – landet som inte finns

CAR2Mitt i det oroliga Afrika ligger Centralafrikanska republiken. För de flesta ett okänt land. Och mycket fattigt. Konflikter går över landgränserna. Regeringen behärskar bara städerna. Utanför dessa fläckar råder vad man i väst uppfattar som kaos. Men ändå fungerar ett sorts samhälle – ett samhälle som väst inte kommer i kontakt med. Det landet finns inte. Försvarshögskolans Mariam Persson har rest i landet  som inte finns, men som ändå fungerar – på sitt vis.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

”Vi måste vara så bra att ingen dör i onödan i Afghanistan”

Försvarets utvecklingschef Michael Moore känner inte igen sig i den bild massmedierna ger av Försvarsmakten – den är bättre än sitt dåliga rykte. Han är en av de som hållit i rodret när försvaret ändrat kurs och han strävar efter en mer slimmad organisation. Vi måste kunna säga att Sverige har intressen att försvara i världen och verkligheten ställer kraven på försvarets utvecklingsarbete.

När försvarets utvecklingschef generalmajor Michael Moore ska fotograferas i samband med Multinational experiment series (MNE) i Enköping vill han ha med de deltagande ländernas flaggor. Det tycker han är bättre än datorer och teknik som annars präglar miljön.

Det säger kanske något om vad Michael Moore tycker är viktigt i utvecklingen – det internationella samarbetet.

I den gamla fläktfabriken i Enköping, som en gång byggdes om till ett ”tempel” för utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret, NBF, utvecklar nu försvaret nya koncept. Anläggningen och vad som kan åstadkommas där väcker internationell beundran.

– Den internationella bilden över lag är annorlunda mot den bild som ges av försvaret här hemma och i medierna där allt verkar vara ett enda kaos och vi är kass på allting, säger Michael Moore. Jag får inte de där bilderna att gå ihop och undrar om man menar samma försvarsmakt.

Denna försvarsmakt har gått igenom enorma förändringar på kort tid och Michael Moore har varit med under resan och varit en av dem som lagt ut kursen.

– Man kan säga att förändringen har skett under åtta år. Vi har gått från det nationella och territoriella försvaret till det internationella och interoperabla. Vi har lyckats väl även om det har varit en besvärlig resa. Svåraste nöten är personalförsörjningen och den är inte knäckt än.

Men pendeln som slog från invasionsförsvaret har inte stannat.

– Nu är det tydligt att regeringen vill trycka Försvarsmakten mot en expeditionär försvarsmakt. I en sådan är förband och personal beredda att med kort varsel åka ut och även att rotera förband under lång tid, detta utan omfattande förberedelser och utan att byta förutsättningar som avtal och dylikt. Kanada, Australien, Nederländerna och Danmark är exempel på sådana försvarsmakter. Det innebär att man lever i en annan tankevärld än vår. Förband ska kunna göra insatser var regering och riksdag så önskar, i närområdet, i Europa eller globalt. Det har varit en stor förändring att gå från invasionsförsvaret till dagens försvar. Att ta nästa steg blir en minst lika stor förändring; bara ett nytt personalförsörjningssystem och en expeditionär inriktning ställer enorma förändringskrav. Men det gäller att det finns en tydlig politisk vilja och logik mellan säkerhets- och försvarspolitiken. Ska vi ha en expeditionär inriktning gäller det att släppa gamla svenska låsningar om att endast vissa förbandstyper ska kunna sättas in i olika konflikter.

Men försvarsekonomin ger också stora förändringsbehov, menar Michael Moore.

– Försvaret har som bekant akuta ekonomiska problem samtidigt som det inte finns något politiskt parti som talar om högre försvarsanslag. När vi tidigare haft ekonomiska problem har vi börjat med att reducera insatsorganisationen. Det har varit som att ta bort grenar och frukter i fruktträdet och låta stammen vara kvar. Nu går det inte längre och vi ska heller inte fokusera på att reducera antalet insatsförband. Vi måste syna alla delar i grundorganisationen. Hela logistik- och materielförsörjningen samt även stödmyndigheterna. Vi måste helt enkelt få en mer slimmad produktion. En massa regementen och flottiljer har lagts ned, men försvaret är fortfarande på för många ställen utanför garnisonsorterna. Vi har en jättestor materielförsörjnings- och logistikorganisation om man jämför med till exempel Danmark, och vi har stödmyndigheter kvar från en struktur med ett stort invasionsförsvar.

Så långt försvarets ekonomiska bekymmer och en organisation i obalans. Nu till försvarets existentiella frågor. Vad ska Sverige med försvaret till? Här ser Michael Moore ett stort problem. Varken politikerna eller försvaret har talat klarspråk.

– Det var oerhört svårt och känsligt att lägga om kursen till de internationella insatserna. För att klara det talade man mycket om att vi var ute av solidaritetsskäl. Men det stämde inte helt. Det handlade snarare om att vi inte som förr kunde sitta hemma och vänta på att konflikterna skulle komma till oss. Det håller inte i en globaliserad värld. Redan under Balkankonflikten insåg vi att det gällde att hindra konflikten från att sprida sig vidare in i Europa. På den tiden arbetade jag i flygvapnet och hade en del att göra med Österrike. Där var man verkligt oroad av att Balkankrisen skulle spridas och beröra Österrike direkt. I Afghanistan är det här också tydligt. Att skicka förband dit är vårt sätt att visa att vi tar vår del av ansvaret. Även när vi är i Afrika är det i första hand för att skapa säkerhet i en värld där allting hänger samman. Global säkerhet skapas regionalt och lokalt.

– Det finns ett ord som var nästan förbjudet i Sverige i dessa sammanhang och det är ordet ”intresse”. Det är till exempel ett svenskt intresse att världsekonomin och världshandeln fungerar. Vi kan inte hela tiden lämna det åt andra att säkra detta. Vi är också ett land som har varit förskonat från umbäranden under lång tid. Så jag vill påstå att Sverige är ett av världens bräckligaste och mest sårbara länder, så vi om några borde vilja skydda våra värden och intressen.

Michael Moore säger att många politiker nog håller med om det här. Men det saknas en balans i hur man uttrycker sig. Man har överbetonat att försvaret är ute för att i solidaritetens namn hjälpa utsatta människor och nedtonat att det är för att aktivt skapa vår egen säkerhet i en globaliserad värld.

– Det här är allvarligt då det framstår som att försvaret inte finns hemma utan är ute som någon sorts andra Sida och ägnar sig åt biståndsverksamhet. Om det skulle gå ännu sämre med den politiska utvecklingen i Ryssland kommer frågan att ställas på sin spets: ”När försvaret behövs här hemma, ska det vara borta för att hjälpa andra.” Den debatten finns redan. I försvarets rekrytering sägs det också att ”du är ute för att hjälpa andra”.  Men vi är ute för att aktivt och tillsammans med andra skapa hårdför säkerhet för att de andra delarna ska fungera. Snart tio år efter reformen saknas fortfarande förklaringen till varför vi är ute och då förstår inte människor vad som händer med försvaret. Om vi var tydligare här skulle det kanske också vara mindre svårt att förklara varför vi måste vara beredda att ta för-luster. Men det här är svårt eftersom vi blivit så invanda i en isolationistisk syn att vi skulle försvara Sverige själva och att försvaret bara handlade om vårt eget territorium.

Du är utvecklingschef. Vad innebär det?

– För första gången har Försvarsmakten lyckats samla all utveckling inom ett ansvarsområde. Det är verkligen på tiden.

– Mycket av utvecklingen har styrts av försvarsgrenarna med stora vapensystem som ubåtar, flygplan och så vidare. Utvecklingen har också kommit nedifrån och det är väl i och för sig bra med kreativitet, men med tiden har det blivit lite väl spretigt.

–Nu när vi måste koncentrera oss fungerar inte den gamla modellen. Utvecklingen sker nu genom koncept, studier, metodförsök och i forsknings- och teknikprocessen och mitt jobb är att se till att det blir en helhet och att vi får ut mer av våra pengar. Svenska försvaret har satsat mer än tio procent av budgeten på utveckling och det är mycket mer än de flesta andra länder. Nu ska vi satsa mindre på egenutveckling.

– Samtidigt finns det en risk att pendeln slår över åt andra hållet. När jag pratar med politiker känns det ibland som om utveckling har blivit något fult. Det ska bara vara ”här och nu” och internationellt. Vi ska bli bättre på att forskningsresultaten snabbare kommer till användning och vi ska fokusera på här och nu – men samtidigt måste vi vara långsiktiga så att försvaret inte har stagnerat om tio år.

– I min drömvärld står insatscheferna och ropar på hjälp med problem i Afghanistan, Tchad eller Kosovo. Vi vet att ni håller på med det här. Kom och hjälp oss.

– Men vi är inte där än, säger Michael Moore.

– Jag vill att allting vi gör ska kunna tappas av fortare. Det får inte bli så att FOI har ett projekt som blir klart om fem år. Så har det varit, men vi tycker att vi är på väg att svänga det där. Vi kan inte ha perspektivet att det är gott om tid. Vi brukade skoja förr och säga att det svenska försvaret är bäst om fem eller tio år när vi har allting på plats. Det duger inte längre. Vi måste vara tillräckligt bra varje dag. Vi måste vara så bra att folk inte dör i onödan i Afghanistan.

– Det här är en väldigt stor förändring av utvecklingssfären och även materiel som ska köpas från hyllan eller utvecklas tillsammans med andra. Det finns bra exempel på att det kan gå fort. Vi ingår i konsortiet som köper amerikanska C 17-transportplan; här har processen gått på mindre än två år. C 17 är ett bra exempel på att vi kan vara med och dela på en dyr och viktig resurs som strategiska transporter.

Experimentveckorna i Enköping har handlat om hur det civila och militären tillsammans planerar och genomför en insats för att bygga upp ett land. Här hemma kallar vi det multifunktionalitet, internationellt heter det comprehensive approach.

– Det är en av våra prioriteringar, säger Michael Moore. Insatserna har varit för ensidigt militära. Man kan vinna slaget, men inte den långsiktiga freden. Helheten måste finnas på plats och alla måste gå mot ungefär samma mål, även om man inte kan komma dit att alla militära och civila organisationer har exakt samma slutmål med insatsen. Det har funnit motsättningar tidigare mellan civila och militärer, men i de många länder arbetar man nu hårt för att överbrygga dessa kulturskillnader. Om militären inte kan ordna säkerheten så får även de civila organisationerna förluster. Irak och Afghanistan har gjort detta så tydligt. Både militärer och civila hjälparbetare angrips och dödas på ett sätt som vi inte har sett förut. Det har funnits ett motstånd mot att blanda ihop en militär säkerhetsinsats med en civil biståndsinsats. I Afghanistan har vi skickat bistånd till alla möjliga ställen utom där vi har haft militära förband. Hur vi ska komma till rätta med sådant är något som den nya nationella strategin försöker att greppa.

Andra prioriteringar är:

• En expeditionär försvarsmakt. Att utröna, utforska och utveckla vad det innebär att vara en sådan försvarsmakt.

• Irreguljär krigföring. När man inte möter de stora och välorganiserade försvarsmakter som länderna i väst tränats för att möta. I Afrika kan man möta barnsoldater. I södra Afghanistan är det i praktiken krig, en krigföring som ofta sker med asymmetriska metoder högt upp på våldsskalan.

Och så det nätverksbaserade försvaret. I Enköping utvecklades metod och teknik. Nu är det klart och vad blev det av det? En tumme som kostade mycket pengar, säger kritikerna.

– Kärnidén är ju väldigt enkel. På samma sätt som företag och andra organisationer samlar in, behandlar och distribuerar information ska också försvaret göra det. Vi kunde välja mellan det gamla sättet eller nya metoder och teknik. Så var tankarna i början. Men det blev tidigt för mycket av det visionära. Någon gång långt borta skulle det komma något som förändrade allt – en big bang. Det fanns inget krav på att ge användarna snabba resultat. Insatssidan har inte fått så mycket levererat. Samtidigt är det grunden i form av regler och arkitektur som har lagts. Det är som den tråkiga delen av ett husbygge. Och det har varit nödvändigt och de som jobbat med det ska ha ett erkännande som de nu bland annat får under dessa experimentveckor i Enköping.

– Det är vår förmåga med NBF [nätverksbaserat försvar] som gett Sverige rollen att svara för tekniken och nätet. När vi nu snabbt ska kunna sätta samman modulära förband för olika insatser så förutsätter det en ny tjänstebaserad arkitektur.

Michael Moores fjärde prioritering är MNE.

– NBF-satsningen har varit en motor som hjälpt oss in i MNE-serien, och tankarna på att insatserna ska utgå från de önskade effekterna. Utöver de skarpa insatserna är MNE den enda stora utvecklingsaktvitet som för samman hela kedjan med comprehensive approach, effektbaserad planering, metoder, nätverkslösningar och teknik. MNE startade först med fyra länder med avancerade försvarsmakter år 2001; Sverige och Finland kom med 2005. Nu är vi cirka 15 och MNE har en stark dynamik.

– Vi borde också överföra detta nationellt. Vi har avvecklat vårt gamla totalförsvarskoncept men vi behöver ersätta det med något annat för att möta de nya hoten. Vissa har velat skilja militärt och civilt åt – men det fungerar naturligtvis inte med dagens och morgondagens hot.

Michael Moore har tidigare arbetat med långtidsstudier och var en av de första som tog in omvärlden och inte bara den förväntade tekniska utvecklingen i perspektivplanen.

– Det långa perspektivet ska inte dominera lika mycket som förr, men det måste ändå finnas där.

Det finns fler pendlar som slagit över. Det gamla stora invasionsförsvaret, som enligt Michael Moore var starkt på papperet och möjligen kunde ha en avskräckande effekt, reformerades till ett försvar som blev mindre och rappare och som skulle användas både internationellt och nationellt.

– Vi ska ha ett globalt och europeiskt perspektiv i våra insatser men vi får inte släppa det regionala perspektivet och närområdet. Vi kan inte glömma bort vad som händer i vår egen region. Den politiska utvecklingen i Ryssland är inte positiv och vi kan behöva hantera kriser och konfrontationer tillsammans med andra även i vår egen region.

– Kanske är det lättare för länder som Kanada och Australien att vara renodlat expeditionära. Den stora politiska frågan är om Sverige även om tio år ska ha en kvalificerad och modern försvarsmakt. Jag menar att vi har det i dag, och överallt möts vi av beundran för just detta. Om vi går väldigt bryskt fram kan vi rasera det. Man måste fråga sig om det har ett säkerhetspolitiskt värde i sig att ha denna kvalificerade försvarsmakt.

Det ska politikerna svara på

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Den heta fredens offer

I ett arrangemang av Försvarshögskolan och Storbritanniens försvarsakademi samlades kunnandet om terrorism i Stockholm under rubriken ”Countering insurgency and terrorism”. Bilden som framkom var att vi inte känner vår motståndare – och att vi inte heller känner vårt eget samhälle tillräckligt bra.

Från kallt krig till het fred. Från klara gränser till en suddig gråzon. Från klara svar till en massa obesvarade frågor där vi vet för lite om motståndarna – och oss själva.

Vid en tredagarskonferens i Stockholm om uppror och terrorism (Countering insurgency and terrorism, www.ctsummit.com) arrangerad av Försvarshögskolan och Storbritanniens försvarsakademi (UK national defence college) talade militärer om att de saknade både verktyg och insikter för att möta upproret. Städernas terroristbekämpare talade om en annan sorts uppror – arga, vilsna män som bryter med sina fäder och sina familjer.

Det talades icke överraskande om att det är svårare att vinna freden än kriget och att man måste vinna människors hjärtan.

Den brittiske generalen Graeme Lamb hade gett upp den kampen och menade att som bäst kan vi hoppas på att tolereras en begränsad tid. Vi kan köpa en del människor, en del kommer att hata oss och resten tolererar oss. Vi måste fråga oss varför vi inte är välkomna i deras land och svaret är att vi är främlingar till deras kultur. Vi letar efter upprorsmännen och därmed missar vi det verkliga målet. Nämligen: vad är det som driver dem? När det värsta kaoset upphörde i Irak förstod vi inte att det var Iran som kontrollerade situationen. Iran behövde lugn för sina egna syften. Vi bör därför snarare leta efter den som kontrollerar kaoset än den som orsakar det. Graeme Lamb konstaterade att det var enklare att förklara militärens roll under andra världskriget.

– Då förstod människor att vi slogs som en sista utväg. I dag är orsakerna oklarare. Soldaternas anhöriga bombarderas av mediesnuttar och de blir förvirrade och undrar varför de ska betala priset.

Under kalla kriget var den brittiska experten på Sovjetunionen, Chris Donnelly, en av dess uttolkare. Nu arbetar han med att stärka banden på säkerhetsområdet mellan öst och väst. Han konstaterade att det är ett långt steg från kalla krigets tänkta slagfält till dagens arena där medier och internet är slagfältet. Vi letar inte ens efter nålen i höstacken. Vi letar efter strået i höstacken; vi letar efter något som inte sticker ut i sin miljö.

– Problemet är inte bara att vi inte känner vår motståndare – vi vet för lite om vårt eget samhälle. Vi behöver en strategi för att se vart våra samhällen är på väg. Vilka är vi och vilka är de? Det går inte att dra sig undan det som sker, sade Chris Donnelly och citerade en av de verkliga storheterna i upprorsbranschen, Lev Trotskij:

”Du kanske inte är intresserad av nästa krig. Men nästa krig är intresserat av dig.”

– Aldrig i historien har det funnits så många ensamstående. Unga, rotlösa brittiska män kan söka efter att få respekt i gäng, armén eller terroristorganisationer.

Därmed anslöt sig Donnelly till många andra som menade att terroristhotet till stor del är ett ungdomsproblem och att problemet är störst där isoleringen och rotlösheten är som starkast, i storstädernas invandrargrupper.

– En ung man kan rekryteras i Storbritannien, utbildas i Syrien och sättas in i strid i Pakistan.

I dessa dagar, när det talas så mycket om att försvarsmakter ska bli mer kostnadseffektiva och företagsmässiga, påpekade Donnelly att företag kan möta sina kostnader med automatisering medan arméerna måste ha kängor på marken.

Och skattebetalarna undrar varför deras dyra militärer med sina dyrbara maskiner inte lyckas, påpekade John Kisley, som efter avslutad militär karriär nu är rektor för UK National defence college. Under kalla kriget moderniserades slagfältet. Den riktigt stora grejen var RMA, revolution of military affairs. Information och nätverk skulle föra kriget till nya höjdpunkter. Allt annat var vid sidan av. Det kallades till och med ”operationer som inte är krig”.

– Och så trodde man felaktigt att krig och strid är samma sak. Men strid är något helt annat och nu har vi att göra med något helt annorlunda även om det inte är nytt. Vi har att göra med en komplex maskin. I den ingår asymmetrisk krigföring som till exempel uppror, och den bekämpas inte med industrikrigets metoder.

I denna röriga värld ska soldater ha många andra roller än soldatrollen. Man ska arbeta med att bygga nationer och säkerhetssektorreformer, SSR, sådant som andra myndigheter brukade sköta. Det är en blandning mellan mjuk och hård maktutövning, samarbete med civila organisationer, medier och lokalbefolkning. Man måste kunna mäta framsteg och det kräver en stor förståelse av kultur, religion och andra ämnen som varit främmande för soldatyrket. Det kräver mindre av militär expertis och mer av visdom. Det kräver en annan inställning än att målet ska förstöras tills inget blir kvar, att världen är svart och vit, att alla strider kan vinnas.

– Nej, menade John Kiszely.

Den snabba segern är en illusion, en del krig kan inte vinnas, man-överkriget sker i hjärnan, slutmålet är politiskt och inte militärt. Sammantaget kräver detta att den militära professionen måste förändras. Det krävs en kulturförändring och utbildningen kommer att bli allt viktigare. Militärer kan inte längre bara lita till doktrin och övning. Men det är svårt att tänka om för de militärer som slagits i Irak och Afghanistan.

– Glöm inte att det största motståndet finns hos våra ledare. Det var modernisterna som försökte stoppa postmodernisterna. Eller för att tala med brittiska militära tänkaren Liddell Hart:

”Det enda som är svårare än att få in en ny idé i en militärs huvud är att få bort en gammal.”

Chris perry, pensionerad brittisk amiral, arbetar med just detta. Han leder ett center för koncept- och doktrinutveckling och målade upp en bild där 68 procent av världens befolkning lever i städer år 2035. Megastäderna kommer att vara en av arenorna där framtidens konflikter utspelas. Men det sker också underjordiskt, i cybervärlden och i mänskliga nätverk och till havs. Kampen kommer kort sagt att föras över allt och med olika medel. Chris Perry tog som exempel cyberattacken mot Estland.

– 3,5 miljoner datorer var inblandade och ingen kunde direkt spåras till den ryska regimen.

– Vad händer efter Irak och Afghanistan? frågade Perry.

20 000 veteraner på irreguljär krigföring släpps lösa. Vad ska de göra? Den irreguljära krigföringen är en hybrid mellan enkelhet och högteknologi. De irreguljära krigarna har infiltrerat staten. Den robot som träffade en israelisk fregatt under Libanonkriget styrdes från flygledartornet vid Beiruts flygplats.

Frågorna om terrorism inskränkte sig på konferensen till den radikala islamismen som ses som det största hotet. Chris Perry förklarade våldsamheten med att islam inte har någon hjälte och att de unga männen då får sina bilder från Muhammed och våldsamma Hollywoodfilmer.

Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan menade att de radikala inte känner till islams historia. En holländsk studie av marockanska ungdomar visar att det handlar om en protest mot föräldrar och samhället.

– Vi vet för lite om hur de muslimska samhällena i Europa ser ut. Det finns en gråzon mellan islamsk extremism och vanlig brottslighet. De muslimska samhällena är splittrade och för att nå de i farozonen behövs att fler engagerar sig och att man talar till ungdomen på ungdomens eget språk. Det behövs nya kreativa metoder: humor, såpor, rockstjärnor. Vi har bara tre kanaler till de muslimska ungdomarna. Det är familjen, skolan och moskéerna. När moskéerna sparkar ut extremisterna så är det en kanal mindre. Hela problemet är komplext och det är fåfängt att leta efter en patentlösning.

Andra experter på islamsk extremism i Europa menade att de mest radikala kan man inte nå. I Holland finns 900 000 muslimer. Ett par hundra kanske är radikala. Cirka 20 sitter i fängelse. Risken är att vi missar den tysta majoriteten, den som tar avstånd från extremisterna. Och var hittar man de framtida extremisterna? Finns de också i mittfåran? Och vem av oss har svaren som de får av Jihad.

Det som kan få en vanlig muslimsk ung man att bli extremist är att han upplever en identitetskris. Hemmet är gästarbetarens. En far med låg status i samhället. Den andra världen är universitetet. Han söker sin identitet. Han vill vara cool och imponera på flickor. Så dras han till en extrem ideologi, får lära sig metoder och knep och blir med tiden redo att dö för rätt sak.

Europa och USA ser på terrorismen med olika ögon. För USA är terrorismen en fiende i ett krig, för européerna är det en kriminell fråga. Och en rättsstat bekämpar sina kriminella med metoder som inte kränker de mänskliga rättigheterna. De olika synerna på terrorismen framhölls som en stor svårighet.

Fast å andra sidan är USA trots allt ett mer öppet samhälle. USA är en smältdegel, sade någon. Där kan en som Barack Obama bli president. Det skulle aldrig hända hos oss.

Ett mer praktiskt exempel på de två världarnas inställning till öppenhet demonstrerades när en brittisk general med hänvisning till att han ville kunna tala öppet inte ville ha pressen med i salen. Varvid han fick en lektion av New York Times medarbetare i synen på öppenhet och att det inte hjälpte att köra ut journalisterna. Det fanns många olika sätt att skaffa sig underrättelser. Varav rykten var den svåraste formen att skydda sig från.

Så trots flera dagars tal om att kampen förs i medierna och att striden handlar om öppenhet, demokrati och förtroende, har vissa militärer alltjämt en mycket lång väg att gå.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Bygga bro till freden

Bygga bro till fredenBilderna på tv skakar om. Politikerna reagerar och pekar ut vägen. Men ofta är det krisens symptom och inte orsaker som intresserar media och därmed styr politikerna. För att komma åt orsakerna krävs en planering av många olika sorts experter. Denna planering ska sedan kunna brytas ned i åtgärder på fältet. Att samla alla krafter såväl civila som
militära och se till effekten är det nya sättet att planera för fred.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ryssland vill visa att man är att räkna med

Arvet efter Sovjet finns ännu i Ryssland. När det väldiga landet reser sig efter sammanbrottet är det också med en ny militär med en högre teknisk nivå. President Vladimir Putin har skapat stabilitet, både politiskt och ekonomiskt, även om det är långt kvar att gå. Ryssland är på väg att komma på fötter.

Stridsvagnarna dyker åter upp på Röda torget när Ryssland i maj firar Sovjetunionens seger i det stora fosterländska kriget. Den ryska krigsmakten visar sin närvaro både i luften och på världshaven. Pengarna från olja och gas strömmar in.

– Jag tycker att det är bättre att ha att göra med ett Ryssland som är starkt nog att gå in i internationella samarbeten. Det är att föredra framför ett svagt och i all synnerhet ett Ryssland i kaos.

Carolina Vendil-Pallin är Rysslandsexpert på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Tidigare har hon varit på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

– Där var jag en i en Rysslandsgrupp. Här är jag Ryssland och det har jag ännu inte vant mig vid. Det kommer frågor om allt som rör Ryssland, högt och lågt.

Carolina Vendil-Pallin har i många år studerat den ryska militären och säger att det vi nu ser är en återhämtning.

– Det går inte att jämföra med det amerikanska försvaret. Den ryska militären klarar större och mer komplexa övningar än under mitten av 1990-talet. Det började redan 1999 med den stora övningen Zapad-99. I det andra Tjetjenienkriget gick det, åtminstone i början, mycket bättre för ryssarna än i det första kriget. Förbättringen handlade främst om en högre grad av samordning på taktisk nivå. Tidigare skulle allt upp och vända i den högsta ledningen. Nu går det smidigare. Tidigare hade alla militära organisationer sin egen sambandsutrustning. Det gällde inte bara försvarsgrenarna utan också förband från andra myndigheter och ministerier. I Tjetjenien var det inte minst en fråga om att få de väpnade styrkorna att samarbeta med inrikestrupperna och specialstyrkor från till exempel den federala säkerhetstjänsten (FSB).

Carolina Vendil-Pallin betonar dock att det finns många stora problem.

– Det finns fortfarande en rivalitet och det fungerar inte ens alltid i Tjetjenien. Ibland bryter det ihop till och med i skarpa situationer.

– Det riktigt stora problemet är personal-situationen. Man har svårt att få in värnpliktiga och i synnerhet de som är eftertraktade nu när den tekniska nivån ställer nya krav. Även Ryssland strävar efter att skaffa sig en detaljerad lägesbild. Det är också svårt att kontraktera soldater och under en period hade man så dåligt med soldater att unga officerare fick göra skräpjobb som att svabba däck. Det gjorde att många unga officerare slutade.

Att vara ung officer i Ryssland är enligt Carolina Vendil-Pallin ingen drömtillvaro.

– De unga är helt beroende av högre officerares välvilja för att kunna göra karriär. Detta glöms lätt bort när man tror att de yngre officerarna ska skapa det nya försvaret.

– Demografin gör att problemen växer. År 1991 sjönk nativiteten drastiskt och det är den årsklass som snart ska rycka in. Årsklassen ligger nu på cirka 900 000 och om några år kommer den att plana ut på 600 000–700 000. Kvinnlig värnplikt finns inte men det antyds att det kanske kommer. Däremot finns kontraktsanställda kvinnliga soldater. De har oftast administrativa tjänster och många är gifta med officerare för det är svårt att leva på en officerslön.

Carolina Vendil-Pallin tror att frågan om en militärreform kan bli aktuell igen.

– Det som driver på det är personalläget och situationen i norra Kaukasien. Även om man har kontroll i Tjetjenien är det instabilt på många andra håll. Det är i Kaukasien jag tror man kommer att se den nya ryska armén födas. Det är där mycket av utvecklingen sker och det är där de prioriterade militärförbanden finns.

Försvarsindustrin är i dag mycket blygsammare än under Sovjettiden. En stor del av produktionen exporteras.

– Fortfarande lever man dock på arvet från det kalla kriget. Det är övervägande sovjetisk teknologi som exporteras, säger Carolina Vendil-Pallin. Frågan är hur väl nästa generations materiel kan konkurrera med andra länders.

Carolina Vendil-Pallin tror inte att den ryska militären aspirerar på en politisk roll.

– Man värnar om sitt eget område som alla andra byråkratier. Boris Jeltsin bantade försvarsanslaget och gav militären frihet att fördela pengarna. Den nuvarande försvarsministern är ekonom, vilket kanske kan ses som ett tecken på att politikerna inte tycker att de har tillräcklig kontroll över hur de ökade försvarsanslagen används.

En bra målvakt ska ha tur. Och det kanske gäller för en framgångsrik politiker också. I så fall stämmer det in på Vladimir Putin. Om ekonomin nu skulle gå ner, vilket vi kan se tecken på, skulle jag inte bli förvånad om man ser tillbaka på Putins era som ”den gamla goda tiden”, säger Carolina Vendil-Pallin.

– Det som Putin har gett det ryska folket är främst den goda ekonomin. Visserligen finns fortfarande människor som har det svårt i Ryssland, men så var det under Boris Jeltsin också. De flesta upplever att de fått det bättre. Man kan snickra på datjan; det som slog mig senast jag var i Moskva var att se restauranger för medel-klassen. Tidigare fanns det bara lyxkrogar eller mycket enkla ställen. Putin har också skapat en stabiliseringsfond efter norskt mönster. Inkomster från råvaruexporten fonderas och skulderna betalas. Under Jeltsin hade man nog både spenderat fonden, intecknat framtiden och stulit pengarna. Här har faktiskt Putin lyckats väl. Dock får man inte glömma att ekonomin måste struktureras om. Ryssland är ett råvaruland och som tillverkarland kan man inte konkurrera med Kina och Indien.

– Det andra som putin har gett folket är frånvaron av kaos. Och jag förstår att människorna värdesätter detta. Ryssland har under de senaste hundra åren gått igenom två världskrig, ett inbördeskrig, terrorn under Stalin, statskupper och kaos under Jeltsin. Nu fick man några år med lugn. Det tredje är att Putin har gett folket en känsla av nationell stolthet.

Carolina Vendil-Pallin tror att den senare punkten spelar en stor roll för hur Ryssland nu uppfattas av andra länder.

– Ryssland vill inte ha pekpinnar från väst om demokrati och mänskliga rättigheter. Det fick man nog av på 1990-talet. Nu vill man visa att man är fri att agera och det märks i utrikespolitiken. Rollen som stormakt är viktigare för identiteten än att man är ryss. Det är riskabelt att spela ut det etniska kortet för det finns så många grupper i Ryssland som inte är ryssar. Den här synen på självständighet gentemot andra länder lanserats som suverän demokrati. Och då är det ordet suverän som betonas. Demokratin ska bygga på den ryska historien. Det blir problematiskt i förhållande till EU där idén är att nationerna för det gemensamma bästa avstår från en del av sin egen bestämmanderätt. Dessa två vitt skilda synsätt kommer att leda till utmaningar i framtida relationer mellan EU och Ryssland.

– Det som oroar EU, Ukraina, Moldavien och andra är inte ett ryskt invasionshot utan ett ökat ryskt intresse att köpa in sig i länders infrastruktur. I Ukraina till exempel finns stora anläggningar för att lagra gas. EU:s regler hindrar ofta ryska köp och det har Ryssland kritiserat EU för. Ryssland har blivit skickligare på att kräva en likvärdig behandling. För EU:s del handlar det i dag i första hand om att enas om en Rysslandspolitik. Det är en nödvändig förutsättning för att utveckla förbindelserna till Ryssland.

Vad sker efter Putin?

– Ja, det blir ju ungefär som astrologi. En sak ska dock sägas om ryska val: insatserna är mycket högre än hos oss. Förloraren försvinner. Det finns inget andra politiskt liv. En anledning är att politisk makt och egendom är så starkt förknippade i Ryssland. Och rätten till egendom, som är helig hos oss, är inte garanterad i Ryssland. De som omger Putin i dag sitter också i bolagsstyrelser och är formellt rika. Men allt kan tas ifrån dem. Det är också värt att minnas att makten i Ryssland inte är delbar i dagens system. Antingen har du makten eller inte. Detta sagt till dem som spekulerar i att Putin skulle efterträdas av ett ledarkollektiv. Man bör också avfärda talet om att Putin varit en marionett. Han kom till makten genom en grupp som stod bakom Jeltsin. En del i gruppen ångrar sig i dag. En av desssa sitter i London omgiven av en massa livvakter. Man ska heller inte tro att säkerhetsorganen har kontrollen; Putin skulle aldrig tillåta något av säkerhetsorganen att få en sådan position. Snarare kontrollerar presidenten dessa genom att spela ut dem mot varandra och se till att ingen blir för stark. Däremot kan man inte styra Ryssland om man inte har kontroll över säkerhetsorganen.

Konstitutionen ger ingen ledtråd om vad som väntar i framtiden.

– Putin har satt dess anda ur spel genom en rad förändringar och inget hindrar att premiärministerposten kan bli den viktigaste. Konstitutionen talar om mänskliga rättigheter, om en maktdelning mellan Moskva och regionerna och om en uppdelning av makten mellan verkställande, dömande och lagstiftande organ. Samtliga dessa principer är satta ur spel. Under Sovjettiden fanns kapitel 6 som sa att partiet stod över allt. Nu görs det på ett annat sätt.

Ryssland börjar komma på fötter, men än är det långt kvar innan landet blir något mer än en råvaruexportör. Samtidigt förbereder sig Kina för sommaren OS-show. Den kinesiska tillväxten slår nya rekord. Hur kunde det gå så? Av världens två gigantiska kommunistdiktaturer vann det primitiva bondelandet medan supermakten som erövrade rymden gick under?

– Jag tror att det var de överdrivna satsningarna på den militära sektorn som knäckte Sovjet-unionen. Det blev en koloss på lerfötter. Militära sektorn tog för mycket och det gick ut över tillväxten. Det handlade inte bara om krigsmakten. Hela samhället rustade för krig. Industrin lade upp enorma beredskapslager med råvaror. Att Sovjetunionen föll vid den tidpunkt det gjorde tror jag beror på Gorbatjov. Han började med det politiska och gjorde mindre åt ekonomin. Sedan ska man komma ihåg att Kina började marschen från en lägre nivå och då blir det höga tillväxtsiffror. Betydelsen av rätten till privat egendom ska man nog inte underskatta som en motor för tillväxt och inno-vationer. Där är det bättre i Kina. Och så är hela systemet i Ryssland hårt anfrätt av korruption. Det säger till och med presidentkandidaten Dimitrij Medvedev.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1

”Den ideologiska terrorismen byter ansikte”

En för hård stat skapar terrorister, en för mjuk lämnar ut sina medborgare. Det menar Magnus Ranstorp, forskningschef på Cats vid Försvarshögskolan.
– Säkerhetsbilden är i dag mycket komplicerad, säger han.

I november 2004 sprack mångas föreställning om Nederländerna som ett öppet och liberalt samhälle. Theo van Gogh, filmare, publicist och islamkritiker, mötte sin mördare i en park i Amsterdam. Theo van Gogh hade länge levt under dödshot och mordet var brutalt. Han hade just avslutat sin numera världskända film Underkastelse. Temat i filmen var kvinnoförtryck i muslimska samhällen. Mördaren, som var en muslimsk extremist, hade känt sig provocerad av van Goghs budskap och beslutat sig för att sätta stopp för dennes framfart. Dådet utlöste i sin tur en våg av högerextremism, både i Nederländerna och i resten av Europa.

– Om det finns inslag av extremism och särskild brutalitet kan även mindre händelser tända ett helt samhälle, säger Magnus Ranstorp, expert på terrorism och forskningschef vid Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats. Det var inte bara mordet som blev en chock för holländarna utan också det efterspel som följde.

– Holländarna hade dittills trott att de levde i ett land som präglades av liberalism, tolerans och fritänkande. Helt plötsligt stod det klart att det i det lilla landet fanns vad forskare kallar parallella samfund. Begreppet innebär att det i samhället existerar olika världar som inte möts. Samhällena utanför det vanliga samhället har egna normer och lagar och polisen vågar inte ingripa fullt ut. Det är fråga om nästintill laglösa enklaver där påtryckningar och hot styr människorna, säger Magnus Ranstorp.

– Man behöver inte resa till Paris förorter för att se hur ett samhälle successivt splittras. Holländarna har dock, till skillnad från fransmännen, insett problemet. I Frankrike lever man fortfarande i tron om att alla är fransmän och jämlikar. Det holländska dramat blev en väckar-klocka för Europa. Hur homogena är våra samhällen? Kan det hända hos oss? Kan det hända i Sverige?

Marcus Brixskiöld arbetar på integrations- och jämställdhetsdepartementets demokratienhet. Han säger att frågor om demokrati och mänskliga rättigheter oftast betraktas ur perspektivet att staten berövar medborgaren något.

– Nu har vi insett att även medborgare stoppar andra människors rätt att utnyttja sina demokratiska rättigheter. Följden kan i värsta fall leda till terrorism.

Försvarshögskolan och Cats har nyligen fått ett uppdrag av regeringen (se faktarutan till höger) att studera den våldsamma extremismen i Sverige. Det handlar i korthet om:

• att genom fallstudier beskriva vad som
hänt i Sverige,

• att överföra kunskap om förebyggande
åtgärder, samt

• att studera vad som görs utomlands.

Chefen för Cats, Lars Nicander, efterlyser en samlad strategi för hur terrorism ska motverkas. En sådan strategi ska vila på tre pelare. För det första, krishantering när dådet väl har skett. För det andra, det operativa arbetet som sköts av Säpo. För det tredje, att se till att människor inte tippar över kanten från icke våldsbejakande radi-kalism till våldsbejakande extremism. Sverige har ingen utvecklad förmåga att uppmärksamma radikaliserade individer och eventuellt sätta in stödåtgärder i de fall man misstänker ytterligare radikalisering och våldsbenägenhet.

– Vi vill komma in mycket tidigare, innan man hamnar i Säpos register, säger Lars Nicander. Hade Sverige haft ett inrikesdepartement hade det här inte varit något problem. Då hade det funnits ett tydligt samlat ansvar. Nu existerar bara en sorts juridisk rollfördelning och den går i otakt. Utvärderingen efter den stora krisövningen SamÖ 2007 visar på tydliga brister. Jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni har tagit täten i arbetet att bygga upp den första pelaren. Sabuni har bland annat besökt Storbritannien för att studera arbetet där.

– Sverige vet hitintills inte särskilt mycket om vad som görs i andra länder, säger Magnus Ranstorp. Frågan är hur man mäter effektiviteten i de åtgärder som sätts in. Vi behöver även veta mer om olika radikala grupper över hela Europa och vilka deras synsätt är. Hur uppfattar etniska minoriteter de motåtgärder som olika stater använder sig av för att försöka motverka radikalisering? Kan vissa av de redan vedertagna metoderna i värsta fall driva på radikaliseringen?

Mordet i Holland visar på hur snabbt ett händelseförlopp kan utvecklas. Högerextremismen växer också samtidigt med den islamska extremismen.

– De danska Muhammedteckningarna är ett bra exempel på detta, säger Magnus Ranstorp. Ett tag fruktade myndigheterna att högerextremister skulle bränna Koranen på Rådhusplatsen i Köpenhamn. En bränd bok på Rådhusplatsen skulle ge globala efterdyningar. Lars Vilks Muhammedteckningar i Sverige väckte dock långt ifrån samma internationella reaktion som de danska teckningarna. Det står klart att medier kan driva fram en kris och att vår säkerhetsbild snabbt kan ändras. Hotbilden är ingenting annat än en ögonblicksbild.

– Den ideologiska extremismen ändras, säger Magnus Ranstorp. Det är svårt att hålla isär olika ideologiska strömningar. Lyssnar man på Usama bin Ladin talar han numera mer som en populistisk antiamerikan i stil med Venezuelas Hugo Chavez, än som en terrorist. Det finns många olika krafter som riktar sig mot USA. Vi ser militanta grupper både inom miljö- och globaliseringsområdet. Vad finns det att lära av andra länder? Det är en del av Cats uppdrag.

– I södra Europa, exempelvis i Italien och Spanien, finns egentligen inga andra tankar kring förebyggande metoder än hur terroristerna ska förvaras i fängelset. Ska de sitta för sig själva eller blandas med andra? I Tyskland har det däremot satsats på att förstå vad som sker under ytan. Man har bra uppföljning av högerextremister, men vet inte så mycket om etniska minoriteter.

Storbritannien och Nederländerna anses vara bäst i klassen. Även Danmark gör en hel del. Det pågår mer i Danmark än vad man ser, säger Magnus Ranstorp. Myndigheterna delar information och jobbar tillsammans.

– Danskarna hade ingen Axel Oxenstierna. Därför kan de göra det, säger Lars Nicander.

– Nederländerna har en organisation för samordning som ligger någonstans mellan justitie- och inrikesdepartementen. Holländarna ställde sig frågan varför ungdomar går till moskéer och radikaliseras. Svaret visade sig vara att de lockades dit av tillgången till internet. En naturlig motåtgärd blev således att sätta upp lätttillgängliga internetkaféer. Så enkelt kan det vara. I Nederländerna har imamer och politiker åkt på gemensam bussturné för att tala till folk på gator och torg. Bussturnén är del av den så kallade konfettimodellen. Modellen innebär att man prövar många olika idéer och projekt och ser vilka resultaten blir. Det finns många intressanta projekt i Nederländerna. En del kanske vi borde pröva i Sverige.

Magnus Ranstorp har under många år varit verksam vid St Andrews-universitetet i Storbritannien och är djupt insatt i brittisk kontraterrorism. Magnus Ranstorp berättar:

– Kort efter det att bomberna smällde i Londons tunnelbana drog de brittiska myndigheterna i gång ett exemplariskt arbete för att motverka polariseringen i samhället. Två veckor före dådet övades just det aktuella scenariot. Det upptäcktes bland annat att polisradion inte fungerade i tunnlarna. En del av felen hann man rätta till, säger Magnus Ranstorp.

– I kölvattnet efter bomberna startades ett enormt maskineri. Man samtalade med muslimska ledare och man var tydlig med att arbetet gjordes av muslimer och myndigheter tillsammans. Det satsades totalt 100 miljoner kronor. 67 projekt på lokal nivå drogs igång. Av dem var de flesta baserade på idéer underifrån. En av svårigheterna som upptäcktes var hur muslimska företrädare kunde väljas och få ett brett stöd. Valde man fel kunde projektet vara bortkastat. De brittiska myndigheterna har länge levt i en skarp miljö. Förr var det IRA som bombade i London, nu är det muslimska extremister.

– Det upptäcks en terroristcell var sjätte vecka. Rättegångar nyligen ger en skrämmande bild av hur sofistikerade cellerna har varit. En cell hade hittat ett hål i säkerheten på Heathrow och hade utarbetat en fullständig plan för att spränga sju flygplan i luften. De skulle smuggla in vätskor genom säkerhetskontrollen som sedan kunde blandas till sprängämnen. Polisen hade dock fått korn på cellen och trodde att det var en så kallad spaningscell. När polisen insåg att cellen verkligen hade för avsikt att utföra attacken var de tvungna att slå till direkt.

– De flesta celler i Storbritannien har kopplingar till Pakistan. Det sker årligen en halv miljon resor mellan länderna. Trots det får man inte glömma bort andra viktiga länder i detta sammanhang, exempelvis Bangladesh och Afghanistan. Magnus Ranstorp berättar att britterna övervakar strömmen av resenärer in och ut ifrån Storbritannien. Reser man dit startas en undersökning redan innan resenären är i luften.

– Terroristernas syfte är att avmaskera den repressiva staten. Därför måste staten hitta en balans. Är staten för mjuk lämnar man ut sina medborgare. Är staten för hård stärks de radikala krafterna. Det är därför man måste satsa på de förebyggande åtgärderna. Människor måste fås att, av egen fri vilja, välja bort våld som ett sätt att försöka förändra samhället.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1

Polarväder

Polarväder

Med klimatförändringen öppnas Arktis upp för råvaruutvinning. Stormakternas intresse för området ökar och det kan få konsekvenser för Sveriges säkerhetspolitik. Utvecklingen driver på det nordiska militära samarbetet. Fortfarande är dock den svenska försvarsektorn präglad av en tid när hotet var annorlunda.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från ordning och reda till kaos

Afrika_ordning till kaos

Svenska soldater kan nästa år med kort varsel skickas till ett oroligt land. Konflikten som hemma i Sverige tedde sig tämligen begriplig visar sig vara snårigare än man trott. Motsättningar och maktspel bedrivs på olika plan. För att komma på rätt spårmot den sanna bilden av landet måste soldaterna vara bra förberedda och få stöd under insatsen. På några dagar ska de
flyttas från vardagens ordning till den nya verklighetens kaos.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Trög omställning när försvaret byter kurs

Det kalla kriget är slut och både Sverige och USA står inför stora försvarsförändringar. Transformeringen sker av både tekniska och säkerhetspolitiska skäl – men det går långsamt. I USA finns det många olika krafter som bromsar, berättar den amerikanske försvarsforskaren Stuart Johnson som nyligen besökte Sverige.

Nordiska stridsgruppen sätter fart på försvarets förändring. Varje stridsgrupp kommer att sätta upp nya mål och därmed driva transformeringen vidare. Det menade Stefan Gustafsson, som är chef för försvarets strategiska planering, vid ett seminarium om transformering och nätverksförsvar som hölls i september på Försvarshögskolan.

Michael Moore, chef för försvarets utveckling, blickade tillbaka lite och menade att förändringen blev radikalare än vad man först trodde. Vi är nu i mitten av en tioårig transformeringsperiod. Michael Moore påminde om att Sverige haft en lång väg att gå, med 300 år i skuggan av det stora Ryssland och 200 år av en självvald  isolering. Han beskrev två stora uppgifter.

– Vi måste få flera gripbara förband. Vårt värnpliktssystem underlättar inte. Vi måste minska gränserna mellan försvarsgrenarna. Här hoppas vi att nätverket ska ordna det. Jag tror att denna uppgift är den minst svåra. Det är lättare att byta ut materiel än tänkesätt.

Om det är svårt att ändra på den svenska försvarsmakten så är den amerikanska en betydligt större klump att ge sig på. Stuart Johnson vid National Defense University forskar och undervisar om transformering.

Krigen blir kortare

I en intervju för Framsyn säger Stuart Johnson att transformeringen var på gång redan före krigen i Afghanistan och Irak. Han säger att det finns många krafter som bromsar. Inte minst kulturen inom de olika försvarsgrenarna.

– Vi studerar nu om transformering i ett land kan sprida sig till fler. Vi hoppas att Natos insatsstyrka ska verka i den riktningen. Styrkan ska ha en veckas beredskap och en månads uthålllighet.

Stuart Johnson säger att transformeringen sker av två orsaker. Den säkerhetspolitiska och den tekniska utvecklingen.

– Kalla kriget är slut. Men inte bara det. Vi ser också att krigen tenderar att bli kortare med färre förluster. Luftstrider förekommer knappt längre. De motståndare som USA kommer att möta är troligen mer av revoltörer och upprorsmän än reguljära försvarsmakter. Detta medför i sin tur att USA behöver en annan sorts försvarsmakt än den som vi har i dag och som är skapad för de stora krigen med stora fartyg och dyra flygplan. Att USA är bra på att slå en motståndare i ett konventionellt krig är inget nytt. Däremot är vi inte lika bra på att stabilisera ett land när det korta kriget är vunnet. Man kan inte byta ut hela krigsförband mot andra, men det går att ändra innehållet i dem. Vi tränar också våra soldater nu i stabiliseringsföring. Ju längre in i stabiliseringsfasen man kommer, desto mer kommer förbandet att ändras och få en mindre militär prägel.

– Den explosiva tekniska utvecklingen rider på IT-vågen. Datorerna blir allt kraftigare och billigare. Våra stora plattformar, som fartyg, är fyllda med IT. Ett vapensystem tar tio år att utveckla, tio år att bygga och det används i tjugo år. IT är kärnan i dessa vapensystem. Man måste bygga i moduler så att det enkelt ska gå att byta ut de delar som utvecklas fortast. De amerikanska örlogsvarven är ett bra exempel på vad som behöver förändras. Det finns få varv och man kan inte påstå att det råder konkurrens. Det är mer av ett anslagstänkande uppmuntrad av de politiker i kongressen som har varv i sina valkretsar. Att bygga örlogsfartyg är mycket lönsamt. Det finns starka krafter för att inte ändra på den rådande ordningen där varvet bygger skrovet och sedan fyller det med olika system. När fartyget tas i tjänst är det mycket modernt, men det tar många år innan det tas in för en större översyn. Det innebär att många system hinner bli omoderna.

Avskräckande exempel

Stuart Johnson studerar de företag som är framgångsrika i den nya tiden. Bilindustrin som Ford och GM är avskräckande exempel. De gör i stort samma bil år efter år som förbättras. Men något nytänkande är det inte. Datorföretaget Dell däremot har något att lära ut. Dell har tagit intryck av vad folk vill ha. Man har en dator, och i detta skal ryms 17 olika versioner. Kunden köper och beställer datorn på nätet. Några dagar senare levereras datorn vid dörren. Det är inte masstillverkning av en och samma pryl utan ett skrädderi för massan, masscustomization.

– Transformeringen går olika fort i försvarsgrenarna och är på olika sätt. Flyget är tekniskt inriktat. Flottan börjar komma så smått, men det sitter långt inne. De som bestämmer nu har gjort sin karriär på de stora fartygen. När vi talar om att framtidens operationsområde är kuster och grunda vatten ser man lite över axeln. Små fartyg räknas inte riktigt. Armén har i sig kommit en bra bit på väg, men nu är man så upptagen av Irak och Afghanistan att det stoppat upp processen.

Fångade av tanken på storkriget

En broms är de i Nato som planerar styrkorna, säger Stuart Johnson. De är rädda för att länderna ska utnyttja transformeringen för att satsa mindre. I dag är materielkostnaden per soldat, räknat i tusen dollar, 85 för USA, 60 för Storbritannien och 40 för Sverige.

– Vi är fortfarande fångade av tanken på storkriget. Vi har våra kårer, divisioner och brigader. Vi lever i Napoleons skugga. Men som kriget ser ut i Irak är det annorlunda. Det är små strider som blossar upp snabbt på olika ställen. Då kan man inte ha stora tunga förband utan behöver små och lättrörliga enheter där informationen delas och flyter snabbt. Alla ska ha en bild av läget. Ett exempel är den så kallade Strykerbrigaden i Irak, uppkallad efter stridsfordonet Stryker. För att få brigaden att fungera behövs ett nätverk. Då kan brigaden täcka ett område som egentligen är 15 gånger större än vad en brigad ska klara.

– Med nätverkstänkandet följer ett nytt ledarskap. John Waynes tid är förbi. Chefen måste visa att han litar på sina under-lydande. Han ska ge ramen som de ska hålla sig inom. De får en uppgift och ska försöka lösa den. Hela tiden med det slutliga målet i sikte. Det viktiga är att priset för att göra fel ska vara lägre än belöningen för att göra rätt. Detta är en stor omställning.

Tekniska och sociala nätverk

John Garstka ligger bakom mycket av det amerikanska försvarets nätverkstänkande. Nu är han verksam vid Office of force transformation. Han efterlyser någon som förklarar nätverket.

– John Boyd har gjort sig känd för sin beslutscirkel, den så kallade ooda-loopen, men han gjorde mer. Han förklarade sambandet mellan energi och manöver i luftstriden. Hans tankar ligger bakom jaktplanen F 15 och F 16. I   dag bygger vi nätverk på samma sätt som vi byggde flygplan före Boyd.

John Garstka betonar att det finns två nätverk. Det tekniska och det sociala. Båda måste finnas.

Det räcker inte med tanken

Det vimlar av tankesmedjor, think tanks, i USA. Men det räcker inte med att tänka, man måste få det genomfört också, säger John Garstka. Uppfinningar ska kopplas till en strategi. Det kan vara en bra grej, men till vad nytta? Detta är inte så lätt att se. Man befinner sig i ett kuperat landskap och ser inte de högsta topparna överallt, som är de stora förändringarna. Man ser inte heller hur saker hänger ihop.

John Garstka menar om innovationer att man alltid ska ta små steg, ofta mellan-stora steg, och då och då satsa stort och chansa på något som kan förändra världen. Som till exempel navigationssystemet gps. Men det är inte lätt att välja. Det finns motsättningar. Ska man satsa på att underhålla dagens teknik eller ska man satsa på morgondagens?

I vår strävan att hitta den omvälvande förmågan måste man inse att det handlar om fyra saker. Människor, organisationer, processer och teknik.

– För att lyckas måste man ha alla med sig, säger John Garstka.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

Inga fyrkantiga tankar hos scenarieförfattaren

I försvarets nätverkslaboratorium i Enköping sitter Eric Sjöberg och funderar ut hemska framtidsscenarier. Likt en deckarförfattare skapar han olika historier, som utspelar sig i verkliga miljöer. Det gäller att sätta sig in i hur onda människor tänker, säger han.

Den gamla världen – som inte är så avlägsen – var fyrkantig. Försvaret var fyrkantigt med brigader, bataljoner och mobiliseringstabeller. Den verklighet man övade för var fyrkantig om än skrämmande. Angreppet mot Sverige förväntades följa ett mönster.

Vi visste till och med vad de hette, som en officer sade om sina tänkta motståndare. Det brukade börja med någon konflikt i ett område med olja i Mellanöstern. Sedan spred sig oron till Centraleuropa. De första skotten föll. Sedan regnade fallskärmsjägarna ned från den gotländska himlen. Och så var övningen i gång. Scenariet var den lilla puffen som fick i gång det stora övningsmaskineriet. Inte mer.

I dag är verkligheten inte fyrkantig. En internationell insats kan bestå av nästan vad som helst. Här duger inte längre några fyrkantiga scenarier. Här behövs en bra historia som är lika tankeväckande som en deckare.

Det krävs folk som kan tänka utanför fyrkanten och ligga på framkanten. En sådan är Eric Sjöberg, en generalist vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som nu är sammanhållande för scenarierna vid ett experiment i Enköping. Pendeln har svängt över från specialisterna, som var efterfrågade i den fyrkantiga världen, till dem som kan greppa en helhet.

– Den nya tiden passar mig alldeles utmärkt, säger han.

Eric Sjöberg tillbringar numera en stor del av sin tid i Enköping. Han sitter i en före detta industrilokal, som försvaret tagit över och förvandlat till ett modernt nätverks-laboratorium. För drygt tio år sedan lanserade Eric Sjöberg och kollegan Folke Andersson ett koncept som kallades cell-försvaret. Deras tankar togs inte väl upp av det dåvarande etablissemanget. I cellförsvaret fanns ingen miljonarmé och inga tunga plattformar och mängdvapen. Cellförsvaret byggde på att informationen flöt i nätverk, vapnen var precisionsstyrda och allt skulle vara litet och svårt att upptäcka.

Hizbollah gömde vapen

– Jag får nog säga att de som bäst visat på cellförsvarets förtjänster, utan att veta om det, är Hizbollah. Jag läste att nästan ingen utrustning hos Hizbollah var större än två meter. Hizbollah gömde sina vapen i den civila strukturen. Så tänkte vi också i de sista versionerna av cellförsvaret. Det fanns två miljoner småhus i Sverige. Här skulle man kunna gömma robotarna.

Ett av många nytänkanden i cellförsvaret var att betrakta stridsvagnar som flygplan.

– Grunden för att bekämpa flygplan är att följa målen med sensorer i ett nätverk. I det rätta ögonblicket skickar man iväg en robot och gör en så kallad intercept. Samma sak skulle man kunna göra med stridsvagnar. Hålla rätt på var de var och sedan låta systemet skicka iväg en robot. Vi tänkte oss trådstyrda robotar med tio mils räckvidd. Det var systemet och inte de enskilda skyttarna som gjorde jobbet.

Eric Sjöberg håller med om att det som nu utvecklas i Enköping är en del av cellförsvaret, nätverkstanken. Grundstenarna lägesbild, precision och lätt materiel är det som efterfrågas vid en internationell insats.

– När vi kom med våra idéer var vi nog först i Sverige, och jag hade då inte sett något motsvarande utomlands. I varje fall inte i en så stor systemskala. Den amerikanska tankesmedjan Rand skrev om det svenska försvarets cellförsvarskoncept. Här hemma fick vi smyga in våra tankar i andra projekt.

– Den röda tråden i mitt arbete har alltid varit att jag försökt knyta samman delar till en helhet. I den meningen är cellförsvaret en i detalj genomtänkt fantasivärld. Precis som fantasivärlden Bogaland som vi arbetar med nu i Enköping är tänkt att bli.

Cellförsvaret skulle avvärja den stora invasionen. Trots att kalla kriget var slut var det fortfarande i de banorna man tänkte i mitten på 1990-talet.

– Efter cellförsvaret började jag intressera mig mer för hur världen såg ut. Storkriget verkade inte längre vara hotet. Hur skulle de framtida konflikterna se ut? Vi utgick från att konflikter handlar om spelregler. Den som kan ändra reglerna till sin egen fördel får ett överläge. År 2000 började vi titta på terrorism och organiserad brottslighet. Vad har de för möjligheter?

Idéer sprids som virus

Nästa steg var att studera varför folk tänker som de tänker? Hur uppkommer massrörelser? Eric Sjöberg tog hit en amerikan som föreläste om hur nazismen fick fotfäste i Tyskland. Idéerna spred sig som ett virus. På samma sätt som ett virus måste ha rätt förutsättningar för att lyckas sprids också idéer. Nazisttankarna gynnades av att det fanns en stor ekonomisk osäkerhet med många arbetslösa, att rädslan för kommunismen förstärktes medvetet och att antisemitismen tonades ned före det val som föregick maktskiftet.

– Det vi ser nu efter Irakkriget är en del av det som vi förutspådde. Det sker både en radikalisering och en utveckling av sätten att genomföra vapenisatser. Vapeninsatser kommer från grupper som växer och delar sig och blir nära kopior av varandra. Som bakterier. Bakterier kan mutera och bli ännu farligare. Samma sak gäller grupperna. En del farliga grupper lyckas bättre än andra, lockar fler nya anhängare och tar över.

Föga överraskande fångade Eric Sjöberg tidigt upp memerna. Memer är tankemönster, eller snarare beteenden, som kan observeras av människor i omgivningen. Ibland tar många människor efter ett beteende, och då får det stor spridning. Ibland är det tvärtom och beteendet försvinner. Beteenden testas i omgivningen ungefär på samma sätt som gener.

– I dag talar man inte om memer som begrepp, men fenomenet har kommit ett steg närmare en förklaring. Det som är inne nu är spegelneuroner. Man har upptäckt strukturer i hjärnan som gör att vi härmar varandra och kopierar varandras beteenden.

Eric Sjöberg har länge haft rykte om sig att kunna hitta på scenarier. En del är ruskigare än andra och förvaras bakom låsta dörrar.

– Jag sägs vara bra på att hitta på ruskiga saker. Man måste sätta sig in i hur den ”onda” människan tänker och inte utgå från den egna situationen. Det som är obegripligt för oss kan vara logiskt för andra. De vi kallar ”onda” kan ha gjort en mental karriär. Alla terrorister har inte börjat som terrorister. De har fångats av ett samspel  mellan känslor  och tankar som  ger näring åt varandra. Och så har det dragit iväg. Vi har studerat hur idéer och grupper kan förändras och vad det i värsta fall skulle kunna leda till.

Här är ett exempel ur scenariearkivet. Det visar hur man utnyttjar civil teknik inom det samhälle som ska angripas. Först måste man ha pengar. De kan skaffas fram genom knarkhandel. Pengarna ”tvättas” sedan genom uppgjorda aktieköp i högteknologiska företag. Nu har man rena pengar samt tillgång till modern teknik som till exempel laboratorier för att kunna utveckla biologiska vapen och verkstäder för att tillverka små obemannade farkoster. Grunden är lagd. En liten grupp med stora medel har fått resurser att bekämpa många olika mål samtidigt. Små obemannade helikoptrar flyger in på natten genom sovrumsfönstret och sprider giftgas hos samhällets beslutsfattare och andra nyckelpersoner. Andra obemannade helikoptrar kortsluter kraftledningar och slår till mot energiförsörjningen.

– Det finns många möjligheter. En sådan demonstrerades ett år senare när några använde civil teknik, trafikflygplan, och flög in i World Trade Center.

Mångsysslare och visionär

Eric Sjöberg beskriver sig själv som en mångsysslare, en visionär med kunskap om  såväl teknik som hur opinioner bildas och vad som krävs för att ett samhälle ska fungera. I Enköping behövdes någon som hade en bred kompetens, var påhittig och kunde plocka ihop delar från olika områden. Lars-Åke Hansson vid FOI kände igen signalementet. Det var ju Eric Sjöberg. Så i korthet såg vägen till Enköping ut.

– Nu går vi vidare med ett scenario från övningen Viking. Där hade man ambitionen att inte bara ha en karta att flytta trupp på, utan det skulle vara ett riktigt land. Här skulle finnas motsättningar, folkgrupper, konflikter, krigsherrar, ideologier och allt som kan tänkas möta svenskar i ett insatsområde. Landet heter Bogaland. Terrängen är Mellansveriges. I Örebro började inbördeskriget.

Det här är Harry Potter i nätverksförsvarets experimentverkstad.

Mördaren är inte den man tror

– Scenariet ska beskriva en fantasivärld där det som finns i konflikthärdar ska vara med. Vi har en historia som börjar på medeltiden. Men det ska inte bara vara fantasier. Delarna ska hänga ihop. När man skruvar i den ena änden ska det hända något i den andra. Effekterna av åtgärderna ska kunna analyseras.

– Mitt jobb är att se till att delarna i de olika scenarierna hänger ihop. Det finns ett allt större behov av trovärdiga scenarier och för att göra dessa måste man ha bredd, kreativitet och inte minst distans. Det är alltid lätt att mer eller mindre medvetet identifiera sig mer med ena parten. Då missar man frågan varför de gör som de gör.

Och så slutligen kännetecken på ett rejält scenario:

• Bra som en bra deckare. Mördaren är inte den man trodde först.

• Tankeväckande

• Stimulera till att vilja gå djupet

• Olika trådar ska kunna följas

• Flexibelt. Scenariet ska ha en ram inom vilken det kan ändras.

• Visa vad som behövs för att få en bild av ett samhälle. Detta för att man ska göra rätt för att få rätt effekt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/4

Stratmas

Stratmas [Converted]

Konsten att räkna på ett samhälles dynamik

Strategihantering för ett samhälle gör att man kan se hur det reagerar på olika händelser. Stratmas är ett system för att föra samman de olika parametrar som styr utvecklingen. Ändrar man en får det effekter på ett annat håll. Anders Christensson vid Försvarshögskolan svarar för utvecklingen av Stratmas.

Av Jan-Ivar Askelin

– Vi vill visa att det finns ett alternativ till militärt våld. Om man vet    hur ett samhälle fungerar blir det lättare att se och planera för de andra lösningarna. Efter kriget i Irak är sådana planeringsverktyg mycket efterfrågade, säger Ted Woodcock.

Han sitter tillsammans med Anders Christensson i Försvarshögskolans kafeteria. Utanför fönstren väntar sommaren. Och ytterligare ett krig. Ted Woodcock har under åren samarbetat med Anders Christensson om att bygga Stratmas, strategic management system. Tanken är att kunna modellera ett samhälle och därmed se hur det reagerar på till exempel en militär insats.

– Militärer kommer att behövas, men militär makt ska inte användas i onödan och onödigt okunnigt, säger Ted Woodcock.

– Före en intervention har man någon sorts målbild, vad man vill åstadkomma, säger Anders Christensson. Det har ofta talats om att skapa demokrati som ett slutmål, ett så kallat end state. Men hur mäter man det, hur vet man att det är uppnått? Vi vill vara mer jordnära för att kunna se vilka effekter våra handlingar leder till. Tanken på effektbaserade operationer eller effektbaserad planering handlar mycket om att kunna mäta det tillstånd som man vill uppnå.

Ett krig sköts nästan enbart av militärer och politiker. Politiker pekar ut målen och anvisar resurser. Militären gör som man blivit tillsagd, varnar politikerna eller föreslår själv en kurs som kan vara den rätta.

Få krigsoperationer

De flesta militära operationer i västvärlden i dag är inte krig utan någon form av flernationella insatser för att skapa fred. I en sådan insats finns inte bara militärer och politiker utan också biståndsorgan, frivilligorganisationer, ekonomer, statsvetare med flera. Varje grupp har sin egen målbild som ska passa in i hela insatsens målbild. Men de olika aktörerna jobbar ofta var en på sitt håll. Därför behövs ett gemensamt strategiskt planeringsverktyg som Stratmas.

– Det blir som en hängränna bland alla stuprören. Fluffiga ord blir fakta och man får mer hjälp för pengarna, säger Anders Christensson. För att bolla tankarna använder jag modellering och simulering där landets gräns är en systemgräns.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow lanserade för nästan 60 år sedan en behovshierarki. Människan förutsattes ha grundläggande behov som skulle uppfyllas. Anders Christensson har tagit över den tanken till Stratmas och gjort en behovshierarki för ett land.

Exempel på några sådana behov eller sektorer är:

  • Fysiskt. Militären sätts in mot hotet, och förhoppningsvis minskar hotet.
  • Möjligheten att leva. För det behövs mat, sjukvård, skydd.
  • Fungerande sociala funktioner. Ett hot mot detta kan vara etniska motsättningar.
  • Ekonomi. Handel ger pengar som ger skatter som bygger upp samhället.
  • Fungerande samhälle. Det behövs en förvaltning som fungerar.

Varje område är uppbyggt av indikatorer. Det finns totalt 29 stycken. Indikatorer för ”möjligheten att leva” kan vara hälsoläge, tillgång på vatten, antalet hemlösa, antalet flyktingar.

En indikator är inte en gissning. Bakom den ligger mycket möda för att konstruera modellerna. För varje indikator har man tillfrågat experter som ritat diagram över orsak och verkan. Därefter har dessa diagram överförts till körbara datorprogram. Programmen tar hänsyn till de kaotiska rörelser som finns i verkligheten. Liknelsen med en fjärils vingslag i Brasilien som ger en jordbävning på andra sidan jorden ligger inte långt borta.

Idén till valet av indikatorer och områden hämtade Anders Christensson från Pentagon där man studerar framtidens förband och i vilken miljö de ska verka. Då måste man kunna mäta tillståndet i landet.

– När allt är klart och varje indikator är en egen modell som kan simuleras, har vi skapat ett ramverk där modeller samverkar. Och det är detta som är Stratmas, säger Anders Christensson.

Hur möter då användaren Stratmas? Det är både enkelt och komplicerat. Tekniken ska inte synas, säger Anders Christensson, och visar med en vanlig Mac hur programmet fungerar. Man drar i reglar och staplarna ändras. I Försvarshögskolans Rolflaboratorium (Rolf, rörlig operativ ledningsfunktion) kan Stratmas blomma upp på skärmar och lägesbord. Allt drivs med Mac och Unix. Men det bästa återstår. I Mimers brunn kan läget presenteras tredimensionellt och i stereoskopi. Människor i den samverkande staben kan därmed få den gemensamma förståelse för hur planen fungerar i landet återgivet i rumsliga och tidsmässiga representationer.

Landskapsvy

– Med tekniken i dag kan användaren, som bär särskilda glasögon, välja områden och indikatorer som presenteras som ett landskap. Snart kan man trycka ner en punkt på indikatorkonturen för att kunna se vilka effekter det får på andra sektorers indikatorer. Det ger befälhavaren en möjlighet att klappa på data. Det är som att bygga en legobil. Man byter delar tills man är nöjd. Vi människor har mycket lättare att ta till oss en visuell information. Knepet är att representera rätt saker i två eller tre dimensioner. Tredimensionell eller stereoskopisk presentation av information kan vara det bästa sättet att stödja samverkan mellan människor i en stab. Då kan läget presenteras översiktligt. Vad händer om en krigsherre anfalls? Blir det en våg av flyktingar och terrordåd? Man kan också gå in i detaljer. Ett allierat förband kanske inte presterar så bra. Den kan bero på den etniska sammansättningen i förbandet i kombination med var det ska verka.

Vad händer om man skiljer på grupperna eller placerar förbandet en bit från platsen? Att göra en plan är som att bygga en legobil. Kan det vara så enkelt? Måste man inte vara civilingenjör för att få fart på Stratmas?

– Nej, inte alls. En av våra medarbetare i USA lät sin unga son testa programmet. På två dagar hade han gjort en operativ plan och spelade den. Det tar Nato tre månader.

Reglerteknik är bra att kunna när man konstruerar sjömålsrobotar. Det sysslade Anders Christensson med under några år på Försvarets materielverk (FMV), som han fortfarande formellt tillhör. Reglerteknik och maskiner passar bra ihop, men kan man ha en maskinell syn på ett samhälle? Det gick i varje fall inte förr. Beteendevetare stegrade sig när någon påstod att man kunde räkna på ett samhälle på annat sätt än genom statistik. För att veta något om samhället måste man ut och fråga, sades det. – Jag har upplevt mötet mellan en sociologiprofessor och en reglertekniker. ”Du kan inte göra ekvationer av mina känslor.”

– Ni kan inte ana hur roligt vi har haft det under resans gång, säger Anders Christensson. På de sista tio åren har dock synen förändrats. Beteendevetarna accepterar att göra modeller av samhället. Vissa har accepterat just att modeller medlar mellan teorier och verkliga data.
Om reglertekniken var en inkörsport så var frågan om det gick att modellera kaos en annan. År 1989 läste Anders Christensson en artikel om att använda så kallade cellulära automater för att modellera strid.  Mycket förenklat anpassar sig de celler man skapat till hur andra celler agerar. Algoritmer som lär sig och anpassar sig, genetiska algoritmer, spelar likaså i sammanhanget en stor roll.

– Kan man modellera något så kaotiskt som en strid borde man ju också kunna modellera samhällsprocesser, tänkte Anders Christensson.

Lärande spel

En sak är teori. En annan är att testa Stratmas i övningar. 2003 gjordes ett spel om Afghanistan. Den operativa planen var klar på två dagar och en plan för fredsbevarande tog en dag. Runt bordet talades om detaljer och stora principer. Det var Strat mas elddop. För första gången testade man om det fungerade. Politiker som var med förvånades över hur fort man kom in på de djupa frågorna och man tyckte svaren var förföriskt lika verklighetens.

130 elever från chefs utbildningen på Försvarshögskolan deltog 2004 i ett spel om en intervention i Irak 2005. Tre månader senare visades simuleringen. Nu visste man att det automatiskt gick att få planeringen att gå in i simuleringen. Målbilden låstes och effekter beskrevs. Vid ett visst läge tryckte man på simuleringsknappen och ut kom värden på indikatorer.

Stratmas har också använts i det internationella försöket som kallas multinational experiment series eller som militär förkortning MNE 4. Där undersöks hur man vinner både kriget och freden. Mycket handlar om rätt väg till önskade effekter. Flera liknande planeringsverktyg användes i försöken. Stratmas utmärkte sig genom att fungera under hela det tre veckor långa försöket.
Stratmas har även använts av USA i Irak, men det visade sig att Stratmas då var ett verktyg för planering och inte för utförandet.

Närmare verkligheten

Hur ser då framtiden ut för Stratmas? Anders Christensson hoppas att kunna föra Stratmas närmare de verkliga händelserna så att allt inte bara blir en simulering. Syntetiska data ska kunna blandas med verkliga och med hjälp av genetiska algoritmer kan modellerna anpassas för att ge snarlikare dynamik.

Men om det blir en fortsättning på Stratmas är i dag ovisst. Forskningen bantas och Stratmas har efter många år snart lämnat forskningsstadiet och om det ska realiseras krävs pengar från en annan påse. Från 1996 till 2003 delade Sverige och USA på kostnaderna. Sedan tog svenska försvaret över. Räknat i arbetstid är det nog ett livsverk som lagts ned.

Anders Christensson har inte svårt att hitta uppgifter för Stratmas. Det skulle lätt gå att göra en simulering av trafiken i Stockholm. Bestämmer man sig för slut­målet, till exempel att minska trafiken, skulle det enkelt gå att se samband mellan orsak och verkan.

– Eller varför inte lägga ut kommun budgeten som en simulering så att alla kan ta del av alternativen.

Anders Christensson talar mycket om bistånd.

– I dag betalas det ut summor som vi inte vet effekterna av. Vi betalar för att gräva brunnar och lägger ut jobbet på en konsult. Och konsultens insamlade uppgifter når inte dem som betalat. Dessa uppgifter skulle kunna användas om de samlades in och stödja beslutsfattaren som betalat. Visst kunde man ha en effektbaserad biståndsplanering som sätter upp mål och mäter insatsen mot om målen uppfylls. Dessutom får man grepp om kostnaderna innan projekt startar.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Logistikens historia

Logistikhistoria_Klar [Converted]Hjärnan bakom den amerikanska logistiken under första Gulfkriget lär ha inspirerats av Alexander den store som förde fram sin logistik nära fronten. Logistik har alltid funnits, men länge kallades det för träng eller underhåll. Dagens och framtidens logistik har en mycket vidare innebörd. Logistiken sägs ha blivit en konst i och med att man kunde räkna på resurser. Militärer var en gång de ledande logistikerna. Nu lär militärerna av civila företag.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Beslutsfattare på kurs ställs inför en ny hotbild

På kursgården Solbacka utanför Stockholm samlas beslutsfattarna för att lära sig säkerhetspolitik. Förr var kurserna inriktade på det stora anfallet från öst.I dag handlar det om förberedelser för terrorangrepp och att lära eleverna att tänka flexibelt, säger Bo Huldt, som är professor i säkerhetspolitik och strategi.

Året var 1989. Kalla krigets sista år. Gudrun Schyman var statsminister. Bo Huldt var utrikesminister och Bengt Anderberg, senare FOI:s generaldirektör, var överbefälhavare.

Det var alltså inte på riktigt. Men ändå ett stort allvar i botten. Det var en kurs för samhällets översta skikt av beslutsfattare från näringslivet och den offentliga sektorn. Då som nu samlades man på kursgården Solbacka utanför Stockholm.

– Jag var med som kursdeltagare, säger Bo Huldt. Sedan blev jag en kortare tid 1997 chef för verksamheten, Institutet för högre totalförsvarsutbildning (IHT). Att vara elev var en stor upplevelse för mig. Efter en kort stund började alla att tänka och tala på samma sätt. Det var oerhört imponerande.

Numera brukar Bo Huldt hålla öppningsföreläsningen, som handlar om säkerhetspolitik. Bo Huldt är professor i säkerhetspolitik och strategi vid institutionen för säkerhet och strategi på Försvarshögskolan. Han har också varit chef för Utrikespolitiska Institutet och gjort ett kort inhopp som chef för Internationella institutet för strategiska studier i London (IISS).

– Jag blev inkastad som en hastig interimslösning. Jag satt då i IISS råd. Chefskapet var en utmaning för en svensk, stormigt och mycket lärorikt. Dåvarande rektorn för Försvarshögskolan (FHS) Claes Tornberg kallade mig sedan till FHS för att sätta upp den strategiska institutionen, och där var jag chef från 1994 till 2001.

Ett liv i flyttkartonger

I dag 2005 börjar cirklarna slutas. Försvarshögskolan har flyttat in i ett nybyggt hus som den delar med bland andra Utrikespolitiska institutet. Det är ett liv i flyttkartonger. Det är inte bara glädje med att ha många böcker, konstaterar Bo Huldt. De tar plats.

Men åter till jämförelsen mellan förr och nu.

– Efter 1989 ändrades allt. Tidigare hade vi ett enda jättelikt hot, som man kanske nu kan säga var relativt osannolikt att det skulle slå in. Nu står vi i stället inför ett enormt spektrum av olika, om än mindre totala, hot och vi vet att något kommer att inträffa någonstans någon gång.

– Det är det som eleverna på kurserna ska tränas på. Att tänka flexibelt och att samtidigt kunna identifiera de viktiga fasta punkterna.

– Vad är det vi måste göra eller vara beredda att göra? Antag att det blir ett terroristangrepp med kemiska stridsmedel i Alvesta som skär av alla kommunikationer med Sydsverige. Eller att tankbilen välter utanför Karolinen i Karlstad, så att hela Räddningsverket slås ut, säger Bo Huldt och väljer några av alla tänkbara ruggiga händelser.

– Säkerhet definieras så oerhört brett. Först talade vi om nationell säkerhet, sedan om samhällssäkerhet och om humansäkerhet, säkerhet för individen. Kurserna syftar till att skapa en förståelse för hur ett sådant här scenario kan uppstå. Vad är det som måste göras och vad kan göras genast? Vilka resurser har vi? Ovanpå kommer den internationella dimensionen. Stora katastrofer kan vi inte hantera ensamma. Det måste bli en EU-aktion eller liknande.

Supermakt i nöd

Detta sägs samtidigt som omfattningen av katastrofen i New Orleans börjar klarna. USA begär hjälp utifrån.

– Det är ju en tydlig illustration till att inte ens en supermakt, som kan spränga världen i bitar, kan klara sig själv alla gånger.

– I kalla krigets kurser var det militära det allt överskuggande. I   dag är det militära en del i den större krishanteringsförmågan. Försvarsmakten är ett säkerhetspolitiskt instrument. Det handlar om vilka resurser som samhället har. Det är ju försvaret som har bandfordon och de stora helikoptrarna, men också den trupp som kan behöva förstärka polisens resurser till exempel i samband med ett terrorangrepp. Det blir en fråga om att effektivt nyttja nationella resurser och att samtidigt se det hela i ett internationellt sammanhang.

– Allting var så entydigt förr. Exempelvis statsmakternas inställning till hur vi skulle använda försvaret. Försvaret skulle avskräcka eller i värsta fall avvärja invasion. När vi skickade ut trupp var det inte primärt en säkerhetspolitisk insats vi gjorde. Ur försvarets synvinkel var det inte nödvändigtvis en bra idé att skicka ut folk på FN-uppdrag: det blev en bataljon mindre om landet blev angripet. Vi skickade ut våra bataljoner mest för att vi ville vara solidariska och hyggliga.

Vändpunkt med EU-inträdet

– Den avgörande vändpunkten kom 1993 när Carl Bildt, som då var statsminister, deklarerade att vi skickar trupp till FN-styrkorna på Balkan för att visa att vi är goda européer. Då hade vi ju lämnat in vår inträdesansökan till EU! Det är nu vi börjar tänka på ett annat sätt. Kriserna hade kommit närmare oss. Det var inte längre Kongo och Mellanöstern. Nu gällde det Europa. Dessutom var det sovjetiska hotet borta och vi behövde inte oroa oss för att vi hade en bataljon mindre.

– Det här var en stor omställning på en kort tid. Tidigare hade kurserna för rikets högsta ledarfigurer varit helt inriktade på det stora anfallet. Det gällde att kunna mobilisera och göra det snabbt. Annars kunde man mista handlingsfrihet och tvingas böja sig för påtryckningar.

– Det reella hotet var ett krig mellan Nato och Warszawapakten. Den stora faran var ett anfall från Sovjetunionen. Moskva hade resurser för detta. Nato hade det inte. Sedan fanns det ett resonemang att det kunde bli mer komplicerat än så. Man jämförde med 1940 när engelsmännen ryckte in i norska vatten och tyskarna hävdade att Norges neutralitet inte skulle tas på allvar. Nu hade ju Tyskland en plan i alla fall på att anfalla Norge. Överfört till Sverige under kalla kriget skulle det ha kunnat innebära att Nato vidtog förebyggande åtgärder som innebar att vi hamnade i konflikt med Nato först och Warszawapakten sedan.

Ville inte stå oförberedda

– Vi befann oss i vad som kallades ett barriärläge mellan blocken. Om det krisade måste vi kunna förstärka barriären. Det vill säga mobilisera. Under inga omständigheter fick vi stå oförberedda, som 1940 när vi inte hade hunnit beväpna oss och de vapen vi hade var omoderna. Det var historiens läxa.

– Visst kan man säga att tanken på stabiliteten i norra Europa fyllde en funktion. Vi hade en strategisk roll i norra Europa som vi  inte har kvar nu. När kalla kriget tog slut insåg man också att vi hade en ny roll: det gällde att aktivt bidra till stabiliseringen av Östersjöområdet – att i den tidigare frontzonen mellan öst och väst bygga en säkerhetsgemenskap. Regionalisera och sedan europeisera: först få till ett regionalt samarbete och sedan få in de baltiska staterna i det europeiska samarbetet, i EU och med Nato. Och att snabbt få Moskva att evakuera de ryska trupperna från Baltikum.

Med denna integrationspolitik har Sverige också varit framgångsrikt. Vilken roll Sverige har nu (eller vill välja) är mer oklart – och är en säkerhetspolitisk utmaning för både praktiker och analytiker, och därmed också för Försvarshögskolan.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

Strategi och övning ger färdighet

Hur får de svenska myndigheterna in kristänkandet i det dagliga arbetet? Kanske de militära strategerna har något svar? Peter Wivstam och Göran Grönberg är strategilärare vid Försvarshögskolan.

– Någon lärarlösning finns inte, säger Peter Wivstam. Varje kris är unik. Det handlar snarare om att kunna fungera så bra som möjligt när krisen kommer. Planer är nog bra, men de är värdelösa om det inte finns någon organisation bakom.

Göran Grönberg talar om triangeln hot–resurser–ledning. Det är så militärer tänker och det kan nog till stor del överföras till det civila kristänkandet.

– Först gäller det att identifiera hotet. Det var tydligt under det kalla kriget och det är det som är det stora problemet för militären nu. Vi får ofta frågan vad vi ska göra utan att ha en fiende. Då försöker vi att skapa en bild av hur det skulle kunna vara när vi använder våra resurser och så skapar vi ett scenario för detta. Och så övar vi för att öva ledningen. Man ska identifiera hotet, öva ledningen och sätta samman resurser från olika håll. När man övar ledning och hotet kommer man fram till vilka resurser som behövs. Och då har man fått den här triangeln. Detta är en metod som används internationellt.

Till nytta i hela samhället

– Kan man då ta med sig den här metoden utanför den militära ramen, frågar sig Göran Grönberg. Ja, det tror jag. Du måste hitta den där människan som kan måla upp en bild av en flodvågskatastrof i Thailand. Fast nästa gång är det givetvis något annat. Det här är inte lätt, men det finns människor som håller på med sådant här. Sedan måste man skapa sig en bild av vilka resurser som behövs och hur de ska ledas. Och så har man triangeln igen: hot–resurser–ledning.

– Försvaret är ju duktigt på att öva. Ett av de stora problemen utanför försvaret är att man inte övar. Och varför övar man? Inte för att hitta fel utan för att bli bättre, säger Göran Grönberg. Man ska också komma ihåg att övning är ett naturligt steg i inlärningsprocessen. Det är övergången från teori till praktik.

– Och i övandet ligger också ett viss mått av ödmjukhet, säger Peter Wivstam. Det är insikten om att uppgiften är så svår att man måste öva på den.

Peter Wivstam betonar att det är viktigt att äga orden och att ha ett gemensamt språk. Därigenom skapas en gemensam värdegrund. Militärer talar om principer och imperativ. Det finns ett system för hur språket används och det finns tjocka böcker om hur orden ska tolkas.

– Högst upp finner man målet. För att nå målet vill vi ha en viss effekt. Denna kallar vi för princip. En sådan effekt kan vara överraskning. För att nå dit kan vi använda flera verktyg. Det kan vi kalla imperativ. Ett sätt att nå överraskning kan vara vilseledning. Överraskning och vilseledning är kända begrepp för oss i försvaret. Men i det gemensamma språket med andra myndigheter måste man eventuellt finna nya begrepp.

Problemen börjar när olika myndigheter ska samverka. Och överst ska det styras av politiker. Från högsta ort vill man exempelvis ha handlingsfrihet.

– Budskapet om handlingsfrihet skickas ner till en massa myndigheter varav försvaret är en, säger Peter Wivstam. Är det någon som tror att ordet handlingsfrihet kommer att tolkas lika hela vägen? Och det hjälper inte att en myndighet som försvaret övar. När flera myndigheter är inblandade så är ju kedjan inte starkare än den svagaste länken. Och därför är det så viktigt att alla myndigheter har en gemensam värdegrund. Med en dåres envishet hävdar jag att det är lika viktigt som planerandet och själva krisplanen.

Och det finns även en fara med att endast förlita sig på planer, påpekar Peter Wivstam.

– Under det kalla kriget planerades det mycket. Risken fanns väl att det var viktigare att det stod saker i förråden och att det fanns pengar i budgeten än att vi kunde göra det vi skulle. Den risken finns alltid när man har ett ”vilande” hot som löper under så lång tid. Vi trodde att vi hade planer för allt. Sprack huvudplanen fanns det ett så kallat om-fall. Det här kan ge en falsk trygghet.

Resurser måste utnyttjas

Göran Grönberg håller med om att det ligger något i påståendet att förvirringen inte minskar när politiker mer och mer talar i modeord och rubriker för att få plats i medierna.

– Även inom försvaret ställs vi inför liknande problem.  Här måste vi nu dessutom  lära ett nytt språk. Nu ska vi använda engelska. Begrepp och förkortningar motsvarar inte alltid det vi är vana vid.

Göran Grönberg säger att kärnan i problemet är att vi ska samordna samhällets resurser så att skattepengarna används bäst.

– På det praktiska planet går det ganska bra. Ska försvaret hjälpa till vid en översvämning så ställs vi under befäl av räddningsledningen. Samma resonemang förs om terroristbekämpningen. Det är polisen som leder oss.

– Det handlar om resurser och samordning. Under det kalla kriget skulle de civila resurserna ställas till försvarets förfogande. Nu är det tvärtom. För att det här ska fun-gera måste man ha resurser och en välövad ledning.

Och i vilken ända ska man då börja? Enligt Göran Grönberg är det självklart att det är regeringen som ska göra klart för myndigheterna vilken roll de ska ha i krisen.

– Där har man säkert tagit till sig av det senaste årets erfarenheter, säger han. Under det kalla kriget var det här noga reglerat. På något sätt har vi tappat det och vi måste ta upp det igen. Då hade vi en totalförsvarstanke med funktionsansvariga myndigheter. Och Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) hade ett samordningsansvar. Det försvann med ÖCB. Krisberedskapsmyndigheten har inte den rollen. Det finns nog enskilda myndigheter som till exempel Räddningsverket som anpassat sig bra till den nya situationen, men det ska vara ett lagspel också.

Nationell övning

Peter Wivstam undrar hur pass långt försvaret egentligen har kommit:

– Nog övar vi ofta, men det är spel med internationella insatser. Det är mycket sällan vi övar tillsammans med andra myndigheter för att lösa nationella kriser.

Finns det då inget att hämta hos gamla militära tänkare som vi kan överföra till dagens krislösning? Världen är ju full av militära misstag och även prov på lysande operationer?

– Visst kan vi dela upp krisen i element som man gör med en militär operation. Det kan vara faktorer som tid, rum och osäkerhet. Våra verktyg kan nog till viss del användas när kriser analyseras efteråt och det är ju så konsulter arbetar. Men det finns inget facit därför att varje kris är unik. Man måste lära sig att tänka strategiskt och de högsta beslutsfattarna måste öva ofta. De måste lära sig att arbeta med dessa frågor gräns-överskridande.

Ska man till exempel kasta in allt vad man har med en gång eller ha en reserv?

Strategilärarna säger att det nog är bra att ha en reserv i bakfickan när man planerar militärt, men det som är rätt i ena fallet kan vara fel i det andra. Som framgår av intervjun med Åke Sellström underskattade man hur länge mjältbrandskrisen skulle hålla på. Det hade då varit klokt att hålla igen och satsa på uthållighet. I andra fall är det tvärtom.

– Jag var en gång vakthavande på ett förband när det blev en skogsbrand i Kolmården. Ska jag skicka hundra på en gång eller några i taget, frågade jag brandmästaren och fick svaret – skicka hundra nu och det är släckt på tio minuter. Skickar du tio åt gången brinner det hela dygnet. Den som rätt kan bedöma krisen vet vad som ska göras, säger Göran Grönberg.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/5

All sjukvård hade spolats i havet

Louis Riddez har sett det mesta. Till vardags är han överläkare vid traumaenheten på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Men ofta är han ute i katastrofområden och har blivit något av ett ansikte för katastrofmedicinen, den gren av sjukvården som ska kunna fungera i kaos.

Vi sitter passande nog i en lämplig miljö mitt i traumaenheten. Hit kommer stadens olycksoffer och inte minst brottsoffer. Sju procent av alla intagna har antingen blivit skjutna eller knivhuggna.

Louis Riddez berättar att hans intresse för katastrofmedicin började med tiden sedan han på Internationella Röda korsets, IRK, uppdrag åkt från den ena krigshärden till den andra.

– Det var Kambodja under Pol Pot. Det var Iran, Irak, Afghanistan och Rwanda. Jag fick se så mycket av krigsskador att jag fick ett intresse för det.

När tsunamin slog till arbetade Louis Riddez som vanligt på traumaenheten.

– Det var hit som de skadade svenskarna från Thailand fördes. Vi tog emot ungefär 200. Samtidigt hade jag fått en förfrågan från IRK om att arbeta som kirurg vid ett norskt fältsjukhus som skulle sättas upp i Acehprovinsen i norra Indonesien där flodvågen hade slagit sönder allt och dödat över 220 000 människor.

Fältsjukhus låter som tältsjukhus och det verkar fältmässigt. Och primitivt. Men så är det inte, säger Louis Riddez. Det är visserligen tält, men det är mycket välutrustat med 100 vårdplatser.

– Det finns en operationssal med två operationsbord, röntgen, intensivvård, förlossning, och olika avdelningar för män, kvinnor och barn. Det är ett fantastiskt fint sjukhus som kan ta emot alla skador. Här arbetade drygt 50 personer. Det var tekniker, läkare, sköterskor och röntgen-
assistenter. Vi gjorde 355 operationer från 16 januari till 12 mars. Och det är ett mycket stort antal operationer. Två kirurger gjorde tillsammans 280 operationer. Det var bråck, buktumörer, bröstcancer, kejsarsnitt, benbrott och sårskador. 5 500 sökte akut vård.

– Jag var där i sex veckor. Under den tiden hade jag nog inte mer än drygt två dagar av sammanhängande ledighet. Vi kom hem lika bleka som när vi kom ned även om det fanns goda utsikter att bli brun. För det mesta var det stekande sol och 45 grader. Vi sov i tält på sjukhusområdet och det var väldigt varmt.

Hur klarar man att arbeta med så allvarliga saker i ett sådant tempo?

– Vi hade ju inte kommit ner för att ha semester. Visst blir man trött, men samtidigt känner man ju en stor tillfredsställelse av att kunna göra något. En del vårdfall kanske kunde te sig triviala som till exempel en man som sökte för ljumskbråck. Men vet man att bråcket hindrar honom från att bygga upp sitt hus igen så inser man ju att det är viktigt att få honom frisk. Vi gjorde också tio kejsarsnitt. Hade vi inte gjort det kanske kvinnorna hade dött.

– Situationen vad gäller ansvar och beslut är likadan som att jobba här hemma på Karolinska. Man får inte göra fel. Visst går det att fatta beslut trots ett hårt tempo.

Stort behov

– Av olika skäl kom sjukhuset inte igång förrän den 16 januari och jag kom ned den 31. Då kan man säga att det är en hel månad efter katastrofen. Trots detta fanns ett enormt behov av sjukvård. Det vanliga sjukhuset i Banda Aceh hade spolats över av flodvågen. De flesta patienterna där drunk-nade.

– Dom övriga sjukhusen gick på kryckor om man får säga så. Den vanliga sjukvården fanns inte. Vi kom att behandla många som var skadade efter flodvågen, men det var ändå bara en tredjedel av verksamheten. Det övriga var civil medicinsk och kirurgisk sjukvård och förlossning.

– Vi hoppade in i ett stort vakuum. Grundtanken var att vi jobbar på så länge innan annan tar över. Men det var väldigt viktigt att inte ta brödet ur munnen från någon. Om människor tyckte att det var för dyrt med den vanliga kirurgen, och gick till oss därför att det var gratis hade vi sagt nej. För vårt syfte var att erbjuda sjukhuset för att få samhället på fötter.

Svensk sjukvårdspersonal

Louis Riddez tror inte att man hade kunnat rädda fler liv om sjukhuset hade varit på plats några veckor tidigare.

– Därför att de flesta som omkom dog nästan omedelbart. Får man en skada så att man inte kan resa sig upp och det kommer en flodvåg så dör man. I Aceh kom det ju flera flodvågor efter varandra.  Med en enklare skada kanske man kan ta sig upp på en övervåning eller rädda sig på annat sätt. De som hade sårskador fick infektioner.

– Det var det som hände svenskarna i Thailand. Vad gäller den fysiska vården så gjorde det nog ingen större skillnad för de skadade svenskarna i Thailand. Däremot hade det varit värdefullt för dessa drabbade att få stöd av svensk sjukvårdspersonal. Men det ligger mer på det psykologiska planet.

Louis Riddez har stor erfarenhet av katastrofhjälp. Han säger att de stora organisationerna fungerar bäst och att fältsjukhus ibland kan vara slöseri med pengar.

– Internationella Röda korset har en väldig styrka. De stora organisationerna som Röda korset och Läkare utan gränser är de stora elefanterna på arenan. Röda korset har fältdoktorer. Det är personer som kan språket och hittar i regionen. På alla avdelningar på vårt sjukhus fanns översättare och Röda korset ser till att det kommer inhemsk personal till sjukhuset.

– Norges Röda kors kan sätta upp sitt fältsjukhus på några dagar. Det står i förråd i Norge och disponeras av Internationella Röda korset. Vid den stora jordbävningen i Bam i Iran 26 december 2003 var man på plats. När det gäller att bemanna sjukhuset på lite längre sikt så kan man begära hjälp, och det var på detta sätt som jag kom till Indonesien.

Sverige har inget sjukhus som motsvarar det norska. Louis Riddez tycker inte heller att vi ska ha ett.

– Vi ska inte sätta upp ett sjukhus som konkurrerar med det norska som fungerar bra. Fältsjukhus är viktiga. Men inte så ofta som man kanske tror. De kan också vara väldigt ineffektiva. Bara några veckor innan flodvågen slog till var jag i Bam för att se hur det såg ut ett år efter jordbävningen. Det hade skickats sju fältsjukhus dit. Men man fick nästan inga patienter. Iranierna hade själva på bara 36 timmar skickat 12   000 skadade med 600 flygplan till andra sjukhus i Iran.

Vad ska då Sverige bidra med?

– Vi ska stötta norrmännen och bidra med personal och vi ska satsa på andra områden som vi är duktiga på. I ett katastrofområde som Banda Aceh är det ofta problem med rent vatten. Då kunde vi ha skickat experter på vattenrening och avlopp och utrustning för att borra brunnar. Efter en katastrof är renhållningen oerhört viktig. Allt vatten samlas i en enda infekterad röra. Det första hjälporganisationerna gör är att skicka ned stora mängder rent vatten. Det är så man motverkar epidemier och det har man nu blivit väldigt bra på, säger Louis Riddez och passar också på att avliva myten om att lik sprider epidemier.

Avloppstekniker lika viktiga

– Det luktar vedervärdigt och det är hemskt och det är ovärdigt. Men förruttnelsen sprider inga bakterier.

– Så hygien som vattenrening är minst lika viktig som ett fältsjukhus. En annan sak är att det verkar häftigare med kirurger, som står där i gröna kläder, än med avloppstekniker. Men vad gäller fältsjukhus och katastrofhjälp måste man tänka till och inte bara gå på det som är flashigt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

Den globala härvan

Globalisering [Converted]

För tiotusen år sedan gav oss jordbruksrevolutionen en någorlunda säker tillgång till mat. För fyra hundra år sedan inleddes den industrialisering som kom att övergå till en revolution. Maskiner ersatte muskelkraft. Massan arbetade i fabriker, massan läste tidningar och massan dog på slagfälten. Nu har på bara några decennier informationsrevolutionen kastat världen in i en ny epok. Och nu har världen krympt. Vi talar om globalisering. Här finns mycket gott som en spridning av välstånd. Här finns också många mörka sidor som spridning av kriminalitet, sjukdomar. Här finns stora spänningar. En oroshärd sprider sig i systemet och allt hänger ihop. Vi lever i en global by. Men den är på randen av en revolution. Det som tidigare varit tämligen åtskilt är nu sammanvävt i ett komplext system som inte går kontrollera eller överblicka.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Stormen Gudrun satte krissystemen på prov

Kris i Kronoberg [Converted]

Det krishanteringssystem som Sverige behöver finns redan – i Kronoberg. När stormen Gudrun slog till fick konstruktörerna chansen att testa det i verkligheten. Och det fungerade.

Det krävs en eldsjäl, tålamod och en vilja att riva gränser mellan organisationerna. Pensionerade militärer och överskottsmaterial är en bra start, säger Fredrik Revelj, som arbetar med övning och utbildning i krishantering.

Planet går in för landning i Växjö. Under vingen ser det ut som om en jätte har gått i skogen. Stora fläckar där skogen är borta. Vi landar i krisens Kronoberg. Men också krislösningarnas och krismedvetandets Kronoberg.

Dan Nordell bor mitt i plockepinnet, som han säger. Han jobbar på ett av Växjös största företag, AerotechTelub med 350 anställda. Han utvecklar och marknadsför krishanteringssystemet Isak.

– På kvällen när stormen kom den 8 januari satt jag i bilen i skogen tillsammans med min lilla dotter. Visst blåste det kraftigt, men inte värre än att man kunde ge sig ut. Trodde jag. Så ökade stormen, det tjöt i skogen och var nattsvart. Och så började det smälla när träden knäcktes. Följt av braken när stammarna slog i marken. Vi var tvungna att stanna bilen. Det föll träd runt omkring oss.

Mobiliserad krissamordning

Den 7 januari på kvällen varnades det för orkan i Götaland. Stormen fick fart över land och natten mellan den 8 och 9 januari blåste det orkan i Kronoberg. Över 33 meter i sekunden.

AerotechTelub har rötterna i försvaret och kan spåras till tjänste- och serviceverksamhet långt tillbaka i tiden. Nu satsar företaget bland annat på lösningar för samhällets säkerhet liksom hela Saabkoncernen som AerotechTelub tillhör. Dan Nordell och Fredrik Revelj är några av de cirka 70 personer i Växjö som arbetar på enheten samhällssäkerhet. Hela AerotechTelub har 2   100 anställda och omsätter drygt två miljarder om året.

– Vi tar med oss det vi lärt oss av vår militära erfarenhet och utvecklar tillsammans med nya kunder civila lösningar, säger Fredrik Revelj.

När flodvågen kom erbjöd de en sådan lösning till myndigheterna. Det blev inget av den gången. Några dagar senare slog Gudrun till i Kronoberg.

Då mobiliserades länets krissamordning, Krissam. Det var välövat och alla visste vad de skulle göra. Detta system har i samarbete med länsstyrelsen och kommunerna utvecklats vid Aerotech i Växjö för att i första hand kontrollera informationen. Erfarenheterna från Krissam har förädlats till Isak, som också är ett ledningsstödsystem.

– Isak är mer som att knyta ihop system av system. Det är på väg att införas i Linköping. Fast ambitionen är inte att bygga en civil motsvarighet till det nätverksbaserade försvaret, säger Dan Nordell.

Det krishanteringssystem som Sverige ropar på finns alltså redan i form av Krissam i Kronoberg. Det är länets kris-intranet och har använts fyra gånger. Första gången var vid 2000-skiftet. Sedan kom en storm 2002 och så flodvågen och så stormen Gudrun.

Övar och utbildar

Fredrik Revelj är en god representant för det lokala kristänkandet. Han arbetar med att öva och utbilda i krishantering. Han är med i hemvärnet och den kommunala insatsstyrkan.

– När det behövs, som vid översvämningar, ställs insatsstyrkan till räddningstjänstens eller polisens förfogande. Vi kan leta efter försvunna, klara transporter och laga mat i stora mängder. Vi har också en stab, en flyggrupp och en sambandsgrupp.

– Basen är frivilligorganisationerna. För att få det att fungera krävs en eldsjäl, en massa tålamod och en vilja att riva gränserna mellan organisationerna. Pensionerade militärer och överskottsmateriel är en bra start.

AerotechTelub började  bygga upp Krissam 1997 tillsammans med länsstyrelsen. Det var tydligt att det behövdes någon form av samordning i krislägen. Fredrik Revelj berättar hur det började:

– Krisövningar på 1990-talet visade att informationen inte fungerade. Polis, sjukhus, räddningstjänst och andra byggde sin egen information efter sina egna behov. Vid övningar blandade man ihop siffrorna på döda och skadade därför att aktörerna inte hade koll på varandras information. Den oroliga allmänheten fick fel uppgifter och förtroendet rasade för myndigheterna.

Vid övningarna hittades fyra problem:

• Växlarna blockerades.

• De bakre ledningarna hade dålig koll på läget.

• Det saknades folk som kunde svara på frågor.

• Det var svårt att få överblick och samverka.

– I vårt län finns cirka 200   000 invånare. Den minsta kommunen, Lessebo, har 8   000 invånare.  En så liten kommun har naturligtvis inga stora informationsresurser. Lessebo ligger vid stambanan. Tänk om tåg med farlig last spårar ur. Hur ska Lessebo klara av att svara på frågor om läget, frågar sig Fredrik Revelj. För det är ju kommunen som har ansvaret. Då är tanken att länets samlade informationsnät ska användas.

Gör som på Bingolotto

Vad händer vid en större olycka? Det ringer en massa folk. Och det behövs en massa kunniga människor som svarar i telefon.

Kan man sätta dessa i en stor sal? Nej, det blir för dyrt. Kan man koppla ihop alla växlarna i ett nätverk? Nej, det blir också för dyrt. Det krävs vad som kallas ett distribuerat arbetssätt, det vill säga ett nätverk för att leva upp till principerna om ansvar, likhet och närhet. De som inte råkat illa ut kan hjälpa de som drabbats.

– Alltså gör man som på Bingolotto, säger Fredrik Revelj. Man ger ett nummer och köper en tjänst av Telia som heter centrex. Då slussas alla telefonsamtal ut till dem som kan svara, och dessa behöver inte sitta på samma ställe.

Krissam har 30 telefonlinjer och 90 utbildade kommunikatörer. Det är folk som har sina vanliga jobb på sina myndigheter. De kanske jobbar med barnomsorg, skola eller ekonomi. Huvudsaken är att de är övade och är tränade på att svara männi-skor när det blir kris. När larmet går lämnar de sin vanliga arbetsplats och går till en särskild telefon som finns på deras kontor. Och larmet kan gå när som helst. Det är den organisation som äger frågan, som kan utlösa larmet.

Och därmed slipper man det första stora problemet i en kris. Att växlarna blockeras, att oroliga människor väntar i telefon och i bästa fall får tala med någon som kanske inte vet särskilt mycket själv.

– Kommunikatörerna ska naturligtvis veta vad som händer, vilket de får genom vårt krisintranet. En särskild redaktion sållar och kontrollerar informationen från de olika aktörer som förr körde i sitt eget informationsspår, säger Fredrik Revelj.

Intresse för Kronobergs modell

När erfarenheter av hur Kronoberg löste krisen med Gudrun jämförs med Sveriges krishantering av tsunamin så har intresset för hur man gör i Kronoberg ökat. Fredrik Revelj ger några enkla tips:

• Gör det enkelt

• Öva ofta

• Människorna och organisationen är viktigare än tekniken.

– Det gäller att hitta rätt människor som har rätt inställning, säger Fredrik Revelj. Man måste vara villig att överskrida sina gränser. Krissam bygger på solidaritet mellan kommuner. I   dag hjälper jag dig och i   morgon är det kanske jag som behöver hjälp.

Erfarenheterna från Krissam har förts vidare i Isak, som ska tolkas som informationssamverkan vid krishantering. Det är ett webbaserat operativt informationssystem. Men vad betyder det? Dan Nordell svarar.

– Man skapar virtuella rum. Rummen finns på nätet. Här finns webbsidor, anslagstavlor med information och läges-bilder. Informationen kommer från alla möjliga håll. Det kan vara kartdatabaser, väder, trafikläge och så vidare. De samverkande aktörerna får en gemensam lägesbild. Den ska användas som beslutsstöd och information från lägesbilden kan redigeras och presenteras på en öppen webbsida. Dessutom finns kommunikatörer som svarar i telefon och som vet mer än vad som står på allmänhetens webbsida.

– En vits med Isak är att det ska användas i vardagen, säger Dan Nordell. Det finns alltid en risk för att man drar sig för att trycka på knappen när det är allvar. Isak ska alltid stå och småputtra. Det kan vara information om risk för översvämningar, hotande snöfall eller blixthalka. Isak ska användas förebyggande, och när krisen kommer så ska man kunna minska konsekvenserna.

– På så sätt får man bort dramatiken. Både hos dem som jobbar med systemet och allmänheten som använder det. Det ger också den nödvändiga övningen. Man måste kunna systemet och vara välövad för att få ut mesta möjliga av det. Isak ska kunna gå från vardagens situation ända upp till ett beslutsstödssystem i allvarliga kriser som till exempel Gudrun.

– Isak är inte bara ett system utan det är ett helt paket. Vi börjar med en förstudie tillsammans med kunden och hjälper till att sätta igång systemet och få det att fungera. Vi svarar också för utbildning och övning och utvecklar och anpassar systemet.

Vad kostar det?

– Det beror på hur stor regionen är. Man kan tänka sig en sorts licens som utgår från hur många personer som bor i regionen.

Och så är det. Krishantering kostar. Kaos är naturligtvis billigast – på kort sikt. Inget krishanteringssystem i världen hade dock kunnat rädda skogen i Kronoberg.

Men Dan Nordell kan i alla fall se något gott med Gudrun:

– Jag har fått kvällssol på sommaren.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/4

Informationsmörker över Irakfronten

Den digitala klyftan överbryggades av tungt pansar. Den amerikanska forskingsorganisationen Rand konstaterar i en stor Irakstudie att nätverket inte fungerade. Förbanden vid fronten fick inte den information de behövde. Därför tvingades de att gå med de tunga stridsvagnarna främst. Stridsvagnarna drog på sig eld. Det var det enda sättet att få veta var fiendens fanns.

Kejsaren är naken. Det är inte ofta en tankesmedja, som är beroende av statliga uppdrag, vågar säga en sådan sak. Detta gör en nyligen offentliggjord rapport om Irakkrigets faser från planering till ockupation desto märkligare. Tankesmedjan Rand sätter fingret på vad som gjorts fel och vad som bör ändras. I vissa fall är ändringarna ytterst angelägna.

Denna salva levereras av den amerikanske försvarsreportern James Galloway som arbetar för nyhetsbyrån Knight Ridder i Washington. Galloway är medförfattare till bästsäljaren We were soldiers once som anmäldes i Framsyn nr 4 2002.

Randstudien Rapid victory – troubled occupation har kostat över 20 miljoner kronor. Hundratals förbandschefer har intervjuats av Randgruppen. Studien har pågått i över två år och sträcker sig från planeringsfasen 2001 till och med första halvåret 2004.  Studiens två ledare Walter Perry och John Gordon presenterade i november en del av sina resultat i Stockholm. De har också skrivit om några av de viktigaste slutsatserna av studien. Denna artikel bygger på detta material och handlar i första hand om själva striderna.

Pansar i stället för nätverk

Poängen är kort och klar. Nätverket fungerade inte som det var tänkt. Informationen nådde inte ner till brigadnivån på fältet. Där visste man inte vad som väntade bakom nästa vägkrök. Därför ryckte man fram med de tunga stridsvagnarna först. De skulle dra på sig elden. Det var sättet att skaffa sig underrättelser om var fienden fanns. Det fanns en digital klyfta som bara kunde överbryggas med tungt pansar.

Denna slutsats är en tankeställare för framtidsplanerarna i den amerikanska armén och försvarsminister Donald Rumsfeld. De vill avskaffa de tunga enheterna och lita till att snabba styrkor och informationsöverlägsenhet ska vinna kriget. Planerna ska förverkligas i det så kallade future combat systems som är arméns förändringsprogram. Det ska vara klart 2014 och har fått den nätta prislappen på hundra miljarder dollar. Men kongressen har nu börjat att dra öronen åt sig och kan väl söka stöd i Randrapporten.

Randforskarna betonar att krig alltid kommer att innebära att man kommer nära sin fiende. Och då behövs tungt pansar. Både för skydd och för eldkraft.

Blixtkrig och långsam information

Slagfältet i Irak övervakades av 80 olika spaningsplattformar som flög över tusen uppdrag och tog 42 000 bilder. På den högre nivån tyckte man att nätverket fungerade. Och det gjorde det också. Men bara för generalerna. De kunde glädja sig åt sin common operational picture (COP) med symboler på en digital karta. Det var tillräckligt för att föra ett krig, men otillräckligt för att kriga. På brigadnivån var COP inte till någon hjälp och man improviserade en egen common tactical picture med hjälp av spaning som fanns till hands. Piloter i attackhelikoptrar och stridsflygplan fick hjälpa till att foga samman en lägesbild.

Kort sagt. Informationen fanns med den presenterades och behandlades fel. Till detta kom tekniska brister. När brigaderna ryckte fram körde de ifrån informationen. USA kan nämligen inte ge förbanden i rörelse information i realtid. Förbanden fick stanna och tanka information. Dessa stopp kunde ta upp till elva timmar. För att få information var man beroende av markbunden sändning. Höga antenner måste resas samtidigt som blixtkriget rasade vidare. Hela tiden var det brist på bandbredd.

Det som fungerade bra och delvis kompenserade för andra brister var blue force tracker som höll ordning på var de egna styrkorna var. Varje fordon skickade sin position till en satellit och sedan kunde den samlade bilden lätt läggas ihop. Med blue force tracker kunde man nå de främsta förbanden med e-post. Det kunde visserligen ta dagar att få fram ett meddelande, men alternativen var sämre.

Vådaeld och fedajinkrigare

Rand är också kritisk mot vilka underrättelser som förbanden fick inför kriget. En enkel seger med välvillig befolkning hade utlovats. Några offervilliga fedajinsoldater hade man inte förutsett. Denna brist ledde i kombination med en svår sandstorm till hårda strider kring den 23 mars när amerikaner hamnade i bakhåll utan förvarning vid al Nasiriyah. Tio dödades i en konvoj som kört fel och vid den efterföljande räddningaktionen dödades troligen tio av eget attackflyg.Vid samma tid sattes 30 attackhelikoptrar av typ Apache in i ett anfall på djupet vid Kerbala. Målangivelsen var dock inte bättre än att piloterna skulle titta i ena hörnet på en kvadratkilometer stor ruta. Att göra detta i mörker under beskjutning och i sandstorm var att be om problem. En helikopter förlorades och resten skadades. Därmed var det slut på den typen av helikopterattacker under kriget.

En omtalad händelse är slaget vid Objective Peach den 2 april. En amerikansk enhet hade trots flera överraskande bakhåll erövrat en nyckelbro tre mil söder om Bagdads flygplats. Under natten kom tre irakiska pansarbrigader som omärkligt hade smugit sig upp och undgått supermaktens ögon och nätverk. Efter en tre timmar lång pansarstrid hade den amerikanske överlägsenheten på alla nivåer fällt avgörandet. När några dagar senare en amerikansk befälhavare bad om att få information om motståndet inför intåget i Bagdad möttes han bara av svaret att någon sådan dessvärre inte fanns.

Rands framtidsrekommendation för framtiden är att brigader och liknande måste få mer och egna spaningsmedel, typ UAV:er. Risken är dock att dessa ställer till det i luftrummet och lägger beslag på bristvaran bandbredd. Den digitala klyftan måste överbryggas från två håll. Det är inte bara den högre nivån som måste blir bättre, även den lägre måste sända sin information upp.

Stridsvagnen är 90 år gammal. I oktoberkriget 1973 dömdes den ut sedan egyptiska soldater med sovjetiska raketgevär skjutit de israeliska stridsvagnarna i flammor. Dessa raketgevär RPG-7 dominerar fortfarande marknaden – liksom den tunga stridsvagnen.

RPG 7 är en utveckling av den tyska pansarnäven som Hitler sände ut barn och gamlingar med för att möta Röda armén på Berlins gator för 60 år sedan. RPG 7 kom till Röda armén i början av 1960-talet och har tillverkats i miljoner exemplar. Den är spridd över hela världen och så enkel att en barnsoldat kan sköta den. Den slår igenom allt amerikanskt pansar utom den tunga Abrahamsvagnen.

Britter och amerikaner satte totalt in 475 tunga stridsvagnar i kriget. Fyra (eller åtta beroende på hur man räknar) av de 15 brigadstora stridsgrupperna hade tungt pansar. Till följd av bristen på underrättelser fick stridsvagnarna gå först. Stridsvagnarna tålde allt som irakierna satte in mot den. Ingen dog i en Abrahamvagn till följd av att pansaret trängdes igenom. Stridsvagnen kunde besvara eld inom sekunder. För artilleri och flyg kunde det ta upp till 20 minuter. Stridsvagnarna var bättre än sitt rykte i urban miljö. Taktiken var att gå med två tunga stridsvagnar främst, följda av två skyttefordon, Bradley. Stridsvagnarna sköt först och Bradleyvagnarna rensade upp resten. Stridsvagnarna skrämde. Det kunde ofta bara räcka med att de visade sig.

Rand menar att det vore oklokt att avstå från den tunga stridsvagnen. I varje fall så länge som sensorer inte kan se genom väggar.

Efter kriget ändrade motståndaren taktik. Man undvek utdragna eldstrider och satsade på snabba attacker och drog sig sedan snabbt tillbaka i folkhavet.

Enligt Washington Post hade den 25 maj 1 263 amerikanska soldater stupat i Irak. Under krigsveckorna 21 mars – 6 april stupade 60. Av dessa dödades 25 i strid, 15 dödades av vådaeld, sju dödades av självmordsbombare och 13 dödades vid bakhåll mot konvojer

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

Bristande kunskap om terroristers drivkraft

Hotet från terrorismen ökar. För att kunna bekämpa detta krävs mer kunskaper om hur terrororganisationer arbetar och drivkraften bakom. Men frågan är om världens terroristforskare verkligenintresserar sig för rätt frågor? Detta diskuterades på en internationell konferens vid Försvarshögskolan under våren.

En terroristforskare var enligt en gammal nidbild en person som stod till höger om Djingis Khan och som sökte vetenskapliga argument för att ta till hårda tag. Så är det inte längre, säger Paul Wilkinson som är ordförande för Centret för studier av terrorism och politiskt våld. Chef för detta center vid S:t Andrews-universitetet i Skottland är svensken Magnus Ranstorp.

Paul Wilkinson talade vid en konferens om internationell terrorism som arrangerades av en ny enhet vid Försvarshögskolan, Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier (Cats).

Konferensen hade samlat ett stort antal föreläsare från den internationella forskningsvärlden. Det kom att handla mycket om kunskapsluckor och frågan om terroristforskarna intresserar sig för rätt frågor.

– Under det kalla kriget betraktades terrorism som ett mindre lag- och ordningsproblem, säger Paul Wilkinson.

Undantaget var Israel. Nu är det som bekant annorlunda. Men gör vi rätt saker?

Paul Wilkinson tycker att vi borde satsa mer av pengarna på att få veta mer om terrorismens drivkrafter och mindre på lås och larm. Hur rekryteras ledarna? Hur ser nätverket ut? Hur utnyttjar terroristerna medierna? I dag är det inte ovanligt att terrorister dokumenterar sina dåd och skickar bilderna till medierna.

Licensierad tortyr

Förr var det staten som skulle skyddas. Nu är det befolkningen. Den enkla vägen är det totalitära samhället. Den svåra vägen är rättssamhället. Paul Wilkinson kritiserade USA för att använda tortyr för att få fram information och sade att han med stor sorg hade konstaterat att en professor i juridik vid Yale-universitetet föreslagit licensierad tortyr.

– Bevis som kommit fram under sådana förhållanden kan inte gälla i en domstol, sade Paul Wilkinson.

Cats har ett nära samarbete med Magnus Ranstorps forskningscenter. Och frågan till honom är varför det ska forskas om terrorism.

– Terrorismen genomsyrar hela samhällsstrukturen och kan få ett oerhört politiskt genomslag, säger han. Efter den 11 september lade USA helt om sin utrikespolitik.

– Terrorismen utförs ofta av asymmetriska aktörer och det vore vansinne att inte studera detta. För Sverige är detta ett konkret hot mot våra soldater i samband med internationella insatser. Vårt samhälle blir allt sårbarare för asymmetriska hot.

Dags att vidga forskningen

Någon blågul terroristforskning tror dock inte Magnus Ranstorp på. Möjligen en nordisk.

– Ämnet i sig är internationellt, stort och ungt, och kunskapsluckorna så stora att det krävs ett internationellt lagarbete. Det behövs mer forskning om terrorism och internationell organiserad brottslighet.

– Konferensen här är ett steg mot detta. Vi frågar oss om vi tittar på rätt saker. Efter 30 år är det dags att stanna upp och vidga forskningsfältet och spränga de akademiska stuprören. I vår strävan att gå från information till varaktig kunskap vill vi skapa ett intresse för denna forskning. Vid mitt universitet arbetar 80 unga forskare med omvärldsanalys med hjälp av databaser. De talar nästan alla språk som finns i FN. Vi håller på att träna upp en ny generation av terroristforskare. Elever ger nya tankar. De är motorn i forskningen.

Vad ska de nya forskarna studera?

– Terrorism och motåtgärder. Vad fun-gerar och vad fungerar inte? En gång slog USA till mot Libyen med bomber som straff för ett terrordåd i Europa. Tanken var att libyerna skulle lära sig en läxa. Men effekten blev motsatt. Efter det amerikanska anfallet kom Lockerbie. Det som fick effekt var i stället ekonomiska sanktioner.

Det finns en klar motsättning mellan politikers krav på snabba resultat och forskningens krav på att saker ska få ta tid. Magnus Ranstorp ser forskarna som en nyttig motpol till den andra sidan. Forskarna är fristående och kan få ett inflytande över politiken, tror han.

Som en underutvecklad del av forskningen betecknades terrorismens psykologi. Det är få som flyttar fram till fronten i terroristorganisationen. Vilka mekanismer styr detta? Det finns många olika orsaker till att bli medlem i en så kallad terroristorganisation. Varför blir vissa kvar medan andra drar sig ur? En forskare jämförde med varför en man blir soldat. Förmodligen för att försvara sitt land. Inte för att döda. Terrorister anger ofta att de är med för att stödja sina bröder.

Terroristgrupper är inte homogena och det går inte att göra en psykologisk profil på en terrorist. Bilden är alldeles för splittrad. I stället för att studera individer borde gruppens funktioner studeras.

Ingen terrorstämpel i pannan

Mycket av terroristforskningen handlar i dag om muslimer. Danske forskaren Michael Tärnby från universitetet i Århus sade att det finns tusentals muslimska samhällen i Europa. De är alla olika och vi vet inget om dem. Varför blir vissa människor terrorister och andra det inte?, frågade han. Varför blir turkar sällan terrorister? Tärnby försökte förklara hur terrorister rekryteras. De har ofta lämnat sina hemländer och där är de inte längre välkomna. I den nya miljön är de inte accepterade. De får problem med sin identitet och hamnar i en livskris. När religionen kommer med de snabba och enkla svaren är det lätt att bli fast. Tärnby underströk att ingen har ordet terrorist stämplad i pannan. De som var med i Hamburgcellen var skötsamma studenter. Ingen kunde ana att de satt på rummet och planerade massmord.

Som ett exempel på hur lite vi förstått av terrorismens väsen refererade han vad en amerikansk general i Afghanistan sagt om al-Qaidas Usama bin Ladin. ”Så länge han inte delar ut vapen får han skicka hur många videorullar han vill till världens tv-stationer.”

Olika motåtgärder

Hur ser de terroristernas finansiella kanaler ut? Det vill Karin von Hippel vid King´s College i London studera. Hon menar att vi vet för lite om hur terrorismen finansieras. Hon vill också vidga begreppet motåtgärder. I dag går en miljon i så kallade muslimska skolor. Och miljoner har redan lämnat dem. Många terrorister har gått i en del av dessa skolor. Men om föräldrarna hade råd, eller om det fanns allmänna skolor, behövde de inte skicka sina barn till dessa muslimska skolor som är gratis.

Men det handlar inte bara om muslimer, betonade hon. Det finns anledning att varna för en del kristna frivilligorganisationer också, sade hon, och tog Somalia som ett exempel. Hon ansåg inte att det var rätt väg att förbjuda muslimska extremister att ställa upp i val, eftersom de troligtvis är starkare utanför samhället än i ett val.

Motåtgärderna mot terrorism kan se ut på olika sätt. Den amerikanska hjälpen till tsunamioffren har förmodligen gett en hel generation unga muslimer en bild av USA som gör att de inte blir terrorister.

Terrorism är inte något statiskt. Den ändras både på lång och kort sikt. Enligt en teori härjar terrorismen i 40-årsperioder. Anarkister, motståndare till kolonialmakterna, extremvänster och så nu den religiösa terrorismen. Terrorismen är ofta en blandning av nationalism, politik och religion.

På 1970-talet var de palestinska terroristerna noga med att inte skada personer som de ansåg var oskyldiga. I Jordanien sprängdes tre trafikflygplan på marken först sedan gisslan förts i säkerhet. Detta ska jämföras med al-Qaidas strävan efter att döda så många personer som möjligt.

– Nu ändrar även al-Qaida sin taktik i Irak. De går från bilbomber till kidnappningar och halshuggningar. al-Qaida ändrar sig fortare än vad vi gör. Något sker, men vi vet inte vad. Våra kunskapsluckor är för stora, sade Michael Tärnby.

Arbetar på fel sätt

En anledning till att vi vet för lite kan vara att underrättelsetjänsten arbetar på fel sätt. Stora resurser läggs ned på att samla in material och att sedan presentera det, medan analytikerna kommer i skymundan. Analytiker är sådana som frusit tillräckligt på fältet och förtjänat en plats i värmen, sade Neal Pollard från universitetet i Georgetown, Texas. Nej, i stället borde analysen öppnas för unga karriärister och få mycket mera resurser, ansåg han.

Förspelet till Falklandskriget togs som ett exempel på värdet av analytiker. En maskin, som matades med alla uppgifter, skulle aldrig svara att Storbritannien skulle sända en flottstyrka till Sydpolen för att återta några obetydliga öar under näsan på fientligt flyg. En maskin kunde inte räkna med premiärminister Thatchers bestämdhet eller brittiska flottans heder att leva upp till sina traditioner. Det förstod bara analytiker.

Fel att inte erkänna och rätta fel

Professor Dennis Töllborg tog upp frågan om rättssäkerhet och nationell säkerhet och sade att den nationella säkerheten ofta blev ett hemlighetsmakeri. Orsaken var att det inte fanns något pris att betala. Som exempel tog han den omdiskuterade utvisningen av egyptierna. Enligt svenskt synsätt gör säkerhetspolisen aldrig fel. Det finns inget organ i Sverige, till skillnad från i andra länder, som vakar över den som vaktar den nationella säkerheten.

– Det är klart att säkerhetspolisen gör fel. Det gör alla säkerhetspoliser. Felet är att vi inte diskuterar detta och rättar till felen.

Detta var samma dag som justitieombudsmannen skarpt kritiserade Säpo för affären med egyptierna.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

Stabsarbete – lika lätt som att bygga hus

Missionsplanering [Converted]

GRU ska utvärdera det nya svenska försvaret. Nej, det är inte densovjetiska militära underrättelsetjänsten, utan förkortningen står för grupputvärdering. Ett av de viktigaste uppdragen för GRU på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) blir att analysera vårens försvars-demonstration i Enköping. Nu sneglar försvaret på byggbranschens parallella arbetssätt.

Alla har väl sett hur ett hus byggs. Först görs marken i ordning och sedan kommer allt slag i slag i en enda lång kedja. Många jobbar samtidigt med olika saker. Och så står huset klart. Byggplatsen ändrar utseende nästan från en dag till en annan. Det ena gänget specialister avlöser det andra. Det är inte längre något myller av människor utan en massa små lag som samverkar. Knappt är det ena gänget färdigt förrän nästa tar vid. Det går att ana att det finns någon sorts plan och metod som ligger bakom. Förmodligen görs det på dator, tänker man.

Och så är det. Metoden kallas parallellt ingenjörsarbete eller concurrent engineering och har länge använts i byggsektorn. Nu är den på väg in i tillverkningsindustrin – och i det svenska försvaret.

På samma sätt som ett hus byggs ska förband ledas i framtiden. Det kräver nya arbetssätt och IT-verktyg. Det är detta som prövas nu när det nya ledningssystemet utvecklas. En viktig milstolpe är vårens demonstration (kallad Demo 05V) i utvecklingscentrumet i Enköping.

I korthet är poängen att staber i en hier-arki ska arbeta parallellt. Om det finns staber i fyra nivåer börjar den översta staben med att formulera en målbild. Hur detta arbete framskrider har de andra staberna insyn i genom olika typer av hjälpmedel. Knappt har den översta staben börjat med sin målbild förrän staben inunder börjar med sin. Och så fortsätter kedjan.

Tidigare skulle den första staben i stort sett vara klar och ha kommit fram till att skriva ut order för verkställighet innan nästa stab tog vid. Om alla staberna kommer igång tidigare innebär det att det tar kortare tid innan den sista staben är klar.

Ledningsmodeller utvärderas

För att det här ska fungera krävs att staberna har bra verktyg och metoder. Det ställer också stora krav på samverkan och samordning. Händer något oväntat som kräver att den högsta staben måste tänka om, är risken stor risk att det blir en väldig röra i staberna under. I den gamla världen stannade kaoset i en stab, det spreds inte vidare.

Det är bland annat detta som prövas i Enköping. Den som har ansvaret för utvärderingen och sitter mitt i smeten är Olof Söderqvist vid Totalförsvarets forsknings-institut (FOI). Han har sett ledningsmodeller komma och gå och har utvärderat de flesta. Nu leder han GRU, vilket står för grupputvärdering.

– Egentligen ville vi kalla oss Ledsyst U. Det finns ju Ledsyst T för teknik, Ledsyst M för metod, Ledsyst P för personal och Ledsyst O för organisation. Men försvaret ville inte ha ett Ledsyst till, så detta var vår lilla hämnd. Det kan ju finnas någon som minns kalla kriget och vet att GRU då stod för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, säger Olof Söderqvist.

GRU är ett stöd till Högkvarterets utvecklingsenhet för ledningsförbanden, förkortat KRI LED UTV, och hela Ledsyst är det första stora steget mot det nätverksbaserade försvaret (NBF).

En av de viktigaste uppgifterna för GRU är att tillsammans med övriga ”ledsystar” utvärdera demonstrationerna. Det sker två sådana varje år. Inför varje demonstration diskuteras vilka metoder, verktyg och processer man vill studera i olika experiment.

Varje demonstration med utvärdering är en process som tar ett par månader. Demonstrationerna drivs som experiment som liknar spel. Efter varje spel undersöker GRU hur det gick. Tillsammans med deltagarna utvärderas hur det har gått och den erfarenheten tas med in i nästa spel. Och så håller det på tills deltagarna kört igenom tre–fyra spel. Utvärderingen bygger på enkäter, observationer, intervjuer och uppföljning av vad som sker på stabernas verktyg.

– I spelen studeras verktyg och metoder. Detta ingår i en av våra uppgifter, att stödja utvecklingen, säger Olof Söderqvist. Vår andra stora uppgift är att uttala oss om nyttan med hela Ledsyst 2006, både vad gäller teknik och metoder. Då ska vi kunna säga vad som är kostnadseffektivt, vad som kan förbättras och vad som bör utgå. Detta ska vara klart vid årsskiftet 2006/2007.

Evighetssnurra

För att kunna göra denna utvärdering har GRU skapat en övergripande metod. Arbetet bygger på frågeställningar och systemmål. Målen ska försöka beskriva vad Ledsyst kan bli. På slutet av varje demonstrationscykel kommer en rekommendation, som sedan stoppas in i processen igen så att det blir som en evighetssnurra.

Den metod som används för planeringen under experimenten kallas planering under tidspress (PUT). Man försöker utveckla den så att den går att arbeta med parallellt, då kallas den för PPUT. Verktygen som studeras är de som används vid stabsarbetet.

I stabsarbetet testas bland annat kommersiella dataprogram som Info Work Space (IWS). Det är ett program som är vanligt i näringslivet och används för att hela organisationen ska kunna vara med i planeringen även om kontoren är långt ifrån varandra.

– IWS:en har fungerat mycket bra. Staberna får en inblick i varandras arbete och kan följa planeringen hos varandra.

– Vi har också testat ett videokonferensprogram kallat Click to meet. Den tekniken är inte mogen än. Fortfarande är det personliga mötet överlägset. Den som är i samma rum kan avläsa reaktionerna i de andras ansikten. Denna viktiga del missas fortfarande med en videokonferens. Fast det är förstås bättre med videokonferens än med telefonkonferens.

– En tredje teknik är den tjänste-demonstrator som är Försvarets materielverks (FMV) stora bidrag. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra innan den fungerar. Hittills har den mest använts för kartpresentation. I framtiden är den tänkt att kunna klara av de flesta tjänster. Det framtida ledningssystemet ska ju bli tjänstebaserat, det vill säga beställaren talar om vilken tjänst (exempelvis markmålsbekämpning) han eller hon vill ha utförd i stället för att begära ett system eller förband (exempelvis artilleribataljon).

– Det finns mycket annan ny teknik som databaser och kommunikation, men dit har vi inte kommit än i demospåret, säger Olof Söderqvist. Vårens demonstration kan ses som ett steg mot höstens större övning. Då ska planeringen gå ända ned till soldatnivå och då blir demonstrationen som en mindre manöver med nätverkssoldater och staber ute i riktiga organisationer. Vårens demonstration är i laboratoriemiljö i Utvecklingscentrum i Enköping.

För mycket på en gång

Olof Söderqvist har lett många projekt på försvarets väg in i den nya tiden.

– Det började med det som kallades Dominant Battlespace Awareness (DBA). Med det menades att man skulle ha ett informationsöverläge på slagfältet. Det var en del av Revolution in military affairs  (RMA). I RMA ingick inte bara information och ledning utan också hur informationen skulle användas och leda till insats och verkan.

– Jag trodde att vi först skulle gå vidare med DBA, men så blev det inte utan hela ledningsdelen bröts ut inklusive informationshantering. Men den är så stor att jag tycker att det har blivit för mycket att genomföra på en gång. Har försvaret tagit sig vatten över huvudet? Borde problemen ha angripits mer successivt i andan av evolutionär utveckling, som ju just är detta med att ta många mindre steg successivt?

– Uppdraget GRU började 2002. Det var bestämt att utvecklingen skulle vara frågedriven och evolutionär, det vill säga vi skulle ha några centrala frågeställningar och gå stegvis fram, säger Olof Söderqvist.

Men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att vara evolutionär i försvaret. Kulturen och reglerna sätter stopp. Dessutom byggde den evolutionära utvecklingen på samordning, men den som skulle samordna alla de olika ledsystdelarna hade inte bestämmanderätt. Detta blev sålunda inte ett projekt. Försvarsmakten var kanske avskräckt efter tidigare IT-äventyr.

Därför blev det också svårt att hålla samman och inrikta Ledsyst, vilket ledde till att det sattes upp halvårsvisa mål och nu är Ledsyst därför hårdare styrt. Det har blivit ett vanligt sekventiellt projekt med vissa evolutionära inslag.

GRU har en kärna på fyra–fem personer. Vid demonstrationer fördubblas styrkan. Årsbudgeten ligger på 8,5 miljoner kronor, vilket är en liten minskning jämfört med året innan.

De stora pengarna går till teknikprojektet LedsystT, som drivs av FMV. Metoddelen (LedsystM) kommer inte i närheten av deras budget.

– Vi från utvärderingssidan har tyckt att det är en snedfördelning mellan teknik och metod, och menar att försvaret borde ha satsat på att studera praktiska problem mer metodmässigt. Ett exempel kunde ha varit att testa ett system för att följa de egna förbanden, blue force tracking. Genom att använda teknik och metod tillsammans så skulle det ha blivit ett ”projekt inom projektet”. Detta skulle ha drivits fram till en demonstration. Vi kunde gjort på  samma sätt med en rad olika system och på så vis kunnat klara av flera viktiga delområden, som sedan kunnat visa upp tydliga resultat.

Viktigt med praktiska erfarenheter

Nu tycker Olof Söderqvist att det känns som om försvaret försöker att rita upp hela kartan nästan innan man kör igång.

– Det påminner om att göra hela stadsplanen innan ett enda hus är byggt. Det ska skrivas regler för allt. Våra IT-experter på FOI säger att man måste skapa praktiska erfarenheter först, innan man kan göra hela planen. Det krävs misstag och erfarenheter för att gå vidare. En stadsplan bygger ju på alla de erfarenheter man fått genom åren genom att bygga hus och vägar på just den platsen. Jag tycker att det verkar vara en positiv omsvängning på gång. De stora företag som utsetts att bygga nätverket säger nu att de behöver veta mer om den praktiska tekniken innan de kan skriva reglerna.

Metod eller teknik. Hönan eller ägget. Vad kommer först?

– Det beror på om man tror att människan och metod är det viktigaste eller om man sätter tekniken främst. RMA-tanken har varit väldigt inriktad på teknik, men man ska också komma ihåg att det inte blir något RMA om inte arbetssätt och doktrin också förändras.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/2

Polarisdiplomati

Polariskarta [Converted]1960 kom de första Polarisubåtarna. Polarisrobotens räckvidd var då begränsad till 1200 nautiska mil. För att kunna träffa Moskva måste ubåten ligga nära Skandinavien.  Ett starkt svenskt flygvapen skulle vara ett skydd mot sovjetiska ubåtsjaktplan. USA gav Sverige en säkerhetsgaranti vilken fick stor betydelse för utvecklingen av Viggenplanet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Teknik för att skingra krigets dimmor

Militärteknik 2En av de största drivkrafterna bakom militärteknikens utveckling är att få bättre kontroll över slagfältet – att skingra krigets dimmor. Drömmen om det automatiserade slagfältet krossades i Vietnam. Nu ställs hoppet till nätet. Fast risken är att morgondagens befälhavare går vilse i informationsdimman och vet lika lite om slagfältet som generalen på sin häst för hundrafemtio år sedan.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kyrkor och muséer mål när kulturarvet angrips

I Kosovo står serbernas kyrkor i brand. I Serbien brinner moskéerna. I Nederländerna mördas en filmskapare. Han har stått på muslimska extremisters lista efter att ha gjort en kritisk film. Som hämnd för mordet sätts moskéer i brand. Kulturarvet är ett mål. 2004 är det 50 år sedan Haagkonventionenom skydd av kulturarvet undertecknades.

Vid ett seminarium på Försvarshögskolan, som uppmärksammade detta jubileum, medverkade Pål Wrange från utrikesdepartementet. Han var med och förhandlade fram 1999 års tilläggsprotokoll till kulturkonventionen. Han påtalar att kulturarvet inte bara är kyrkor och andra byggnader som är viktiga för en folkgrupp. Kulturarvet är civilisation, byar, städer, livsbetingelser.

– Förintelsen och Stalins folkförflyttningar är också ett angrepp mot kulturarvet, säger Pål Wrange. Målet för angreppet är en hel civilisation och vi ser hoten i dag.

– I Sudan flyr människor och vad händer sedan? Kommer en hel civilisation att försvinna? Palestinska områden är omgärdade av murar och avspärrningar. När sådant sker har vi alla ett globalt ansvar, men för att dessa frågor ska nå upp till den beslutande nivån krävs ett tryck från hela samhället.

Mat och trygghet hindrar krig

– Kulturen startar inga krig. Religionen startar inga krig, men präster kan göra det. Kriget startar inte mellan människor i byar utan mycket högre upp. Kultur och religion är medel för att nå politiska mål.

Ulf Henricsson, överste 1, var chef för den nordiska Bosnienbataljonen 1993–1994 och arbetade i området 1999–2001 för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (Osse). Han säger att det gick att utläsa vilka som behärskade en by genom att se vilka kyrkor som var nedbrända och vilka som inte var det.

I Bosnien finns serber som är ortodoxa, kroater som är katoliker och bosniaker som är muslimer. Bästa boten mot krig är att vara mätt och trygg, hävdar Ulf Henricsson som menar att krig drivs av jakten på makt, pengar och egendom.

– När båda sidor kunde tjäna pengar var det intresset viktigare än att bränna varandras kyrkor.

Skolor viktigare än kyrkor

Ett av Balkankrigets mest uppmärksammade fall av påstådd kulturförstörelse var när en stridsvagn sköt sönder 1500-talsbron i Mostar 1993. Bron reparerades och åter-invigdes i somras. Ulf Henricsson undrar dock om attacken mot bron ska betecknas som riktad mot kulturarvet.  Det fanns andra lika gamla broar som klarade sig. Bron över floden Neretva i Mostar kunde också sägas ha ett militärt värde.

Det förödda landet byggs nu upp efter kriget och Ulf Henricsson undrar om moskéer och kulturobjekt ska stå överst på listan.

– Vi behöver inga moskéer utan skolor, sade en kvinna från Balkan till mig, säger Ulf Henricsson. Efter andra världskriget kom Marshallhjälpen och den gick till infrastruktur. I Bosnien går hjälpen fel. Det verkar som om det enda som fungerar är den organiserade brottsligheten.

– 80 procent av länderna i väst har skrivit på Haagkonventionen. I Afrika är det bara 40 procent. Gade Mgomezulu vid Unesco (Förenta nationernas organisation för samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation) påtalar att de flesta konflikter är inbördeskrig och att rebellsoldater inte vet mycket om Haagkonventionen. Den måste läras ut och förstås i fred, säger han. När kriget har brutit ut är det för sent.

– Kulturen måste få sina egna blå baskrar. I de italienska internationella förbanden finns de redan, säger Bengt O H Johansson från organisationen Kulturarv utan gränser. En enkel soldathandledning vore en sak att be om, säger han.

Att försvara kulturobjekt är dock inte lätt. Ulf Henricsson skulle bevaka ett 5 000 kvadratkilometer stort område. Till sitt förfogande hade han 800 man. Per Broström vid Försvarshögskolans Folkrättscentrum är också juridisk rådgivare till Operativa insatsledningen (Opil). Han frågar sig hur en kyrka ska kunna försvaras med våld när man inte får försvara sin egen bas med våld.

Konflikten på Balkan blev i många avseenden en chock för Europa, där många trodde att freden var tryggad när Berlinmuren fallit. I spåren efter kriget kom tilläggsprotokollet till Haagkonventionen 1999. Det trädde i kraft i våras och har undertecknats av 24 parter.

Pål Wrange, som varit med och för-handlat fram avtalet, betonar följande nyheter:

• förhöjt skydd

• militär nödvändighet ska preciseras

• det gäller även interna konflikter

• straffbestämmelser

– Det förhöjda skyddet kan bestå i allmänt skydd och särskilt skydd. Det senare gäller bara tre objekt i världen, varav Vatikanstaten är ett.

Flottbas i världsarvet

Karlskrona ingår numera i världsarvet och frågan väcktes om det är möjligt att ha en flottbas i världsarvet. Efter visst funderande blev svaret att det skulle gå. Frågan visar att den svenska inställningen till kulturarvet i praktiken inte är helt enkel. Det dröjde 30 år innan vi undertecknade Haagkonventionen. Folkrättsprofessorn Ove Bring tog upp hanteringen av den så kallade Silverbibeln som ett exempel på hur svenska myndigheter kan resonera.

– Silverbibeln är från 500-talet och togs som krigsbyte av svenskarna under trettioåriga kriget när Prag föll. Efter en del turer skänktes den till Uppsala universitet där den nu finns. Den nya tjeckiska republiken vill dock ha tillbaka bibeln och Sverige hävdar rätten till den med motiveringen att när den stals var det inget brott mot folkrätten.

Storbritannien och Grekland har en liknande tvist om de så kallade Lord Elgins marbles, som finns på British Museum i London. Det är konstskatter från Akropolis som England en gång köpte av turkarna när de styrde i Grekland. I samband med de olympiska spelen i Aten tog grekerna utan framgång åter upp ämnet.

På Place de la Concorde i Paris står en obelisk från faraonernas tid. Den skänktes 1830 av den egyptiske härskaren Muhammed Ali, som ville skaffa sig vänner i Europa för att balansera mot det turkiska inflytandet.

– Det har varit tradition i krig att tillåta plundring och överföring, men däremot har det ansetts vara förbjudet att avsiktligt förstöra kulturobjekt, berättar Ove Bring. I Haagkonventionerna från 1899 och 1907 talas om förbud mot förstörelse, plundring och överföring. När första världskriget bröt ut fanns skyddet, men det hade ingen större verkan.

Redan i krigets inledning skedde ett av de största brotten när tyskarna i augusti 1914 i fem dagar brände ner den belgiska staden Louvaine. I lågorna försvann universitetsbiblioteket som hade en unik samling av antika dokument. Tyskarnas dåd i Louvaine fick stor uppmärksamhet och utnyttjades av de allierades propaganda och tyskarna utmålades som brutala hunner som hotade civilisationen. I Nürnbergrättegången efter andra världskriget blev frågan om bortrövande av kultur-egendom åter aktuell. Inte minst på grund av Hermann Görings plundringståg i det ockuperade Europa.

Det skyddade kulturarvet har en egen symbol, den blå skölden. I en del länder har den gjorts till en symbol för kulturarvet. I Sverige har den inte slagit igenom.

– Inte en logga till, var reaktionen, säger Birgitta Hoberg på Riksantikvarieämbetet. I skärpt läge ska skyltarna tas fram. Sverige har ansökt om att nio objekt ska ha ett särskilt skydd. Bland dessa finns Drottningholms slott, Gammelstads kyrkstad utanför Luleå, Falu koppargruva och Skogskyrkogården i Stockholm.

Länsstyrelserna har dessutom uppmanats att lista 25–50 objekt i varje län som ska ha allmänt skydd. Endast en länsstyrelse har i nuläget gjort den planeringen. Tanken på kriget är i Sverige långt bort.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Klimarförändringar och konflikter

Klimat och konflikt [Converted]Klimatet är till sin natur instabilt, men det varierar över långa perioder. När klimatet slår över anpassas det till ett nytt stabilt läge. Den senaste istiden började för 100 000 år sedan och varade i 90 000 år. Nu fruktar forskarna att vi kan få en ny klimatförändring. När klimatet ändras påverkas livsvillkoren för miljoner människor och hela nationer. Sambandet mellan klimatförändring och konflikter har blivit ett nytt viktigt ämne för forskarna.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

NBC-skydd

NBC-skydd scenarioNBC-skyddet i insatsförsvaret kommer att skilja sig mycket från hur NBC-skyddet var i det gamla försvaret. Hotbilden är en helt annan och nätverket kommer att ge helt andra möjligheter att hantera hotet. Det kommer att bli precision även i NBC-skyddet. I detta scenario visas hur det kan gå till. Ett svenskt förband har sänts till ett land där en grupp är beredd att använda enklare typer av NBC-vapen för att skapa skräck. Målet är att kontrollera befolkningen och driva de främmande trupperna ur landet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kampen om tanken

Kampen om tanken utan magknip [Converted]Informationsoperationer, IO löper längs två vägar – den mjuka och den hårda. Bästa effekten når när verktyg från två spår samtidigt används.  Målet med IO är att påverka motståndarens förmåga och vilja. Man ska få motståndaren
att anpassa sig till vår vilja. För att uppnå detta mål måste mottagaren känna igen budskapet. Man kan inte hota med något som denne inte förstår.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ödestimman 1968

Ödestim_2 [Converted]Det tjeckoslovakiska experimentet med ”socialism med ett mänskligt ansikte” fick sitt slut när Warszawapakten invaderade och återställde sin ordning. Men vad hade hänt som tjeckoslovakierna gripit till vapen och USA utlovat ett ”kraftfullt stöd”? Som i sin tur i Kreml tolkats som ett försök att skapa en resning i östblocket. Det ena hade kanske gett det andra. De planer som var så noga utarbetade på båda sidor hade kanske inte gått att stoppa. I dag, när vi vet
hur det gick, känns scenariot overkligt. Men hur overkligt var det då mitt upp i krisen?

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

USA:s antikinesiska mur

USA-s antikinesiska murVästra Stilla havet kan ses som en amerikansk försvarsmur. Styrkornas huvuduppgifter nedan syftar till att innesluta Kina och därmed hindra Kina från att hota Taiwan och att kontrollera sjövägarna i sin region.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Karta: Martin Ek

Asien och de farliga bågen

Konfliktkarta_den farliga bågenDet kalla krigets låsta maktpositioner verkar inte längre lika återhållande på lokala konflikter. Händelseförlopp, som skapas av etniska och religiösa motsättningar, sönderfallande samhällen, laglöshet och stora inkomstklyftor tillåts oftare fortsätta så att väpnade konflikter uppstår både inom stater och mellan stater. Den enda återstående supermakten USA ingriper när det behövs i kampen mot terrorism och kärnvapenspridning. För närvarande sker detta i Asien, särskilt i den så kallade farliga bågen.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Den moderna tidens bomboffer

Moderna tidens bomboffer WolfVärlden blev inte mindre krigisk när Berlinmuren föll. Civila offer krävs i krig och i terroristdåd. Västs högteknologiska krigsmakter söker undvika civila offer, medan terrorister har civila som mål.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Krisen – ett sjukdomsförlopp

Krisen ett sjukdomsförloppAtt likna en kris vid ett sjukdomsförlopp kan tyckas långsökt, men det finns många liknande drag. I processen från hotbild till eftervård kan mycket hända och sviterna av sjukdomen eller krisen beror ofta på vilken behandling som har stått till buds. Medicinsk behandling baseras såväl på vetenskapliga rön som på beprövad erfarenhet och det bör även krishantering göra. Utbildning och övning inför kriser är viktiga för att lindra krisernas skadeverkningar. Varje sjukdom går dock inte att bota och en patient kan avlida eller få allvarliga men trots den bästa läkarinsats. Likaså slutar inte varje kris med att allt återgår till det normala bara för att hanteringen sköttes efter konstens alla regler. Men kanske blir konsekvenserna mindre allvarliga och risken för återfall reduceras.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Treveckorskriget i Irak

Treveckors_slutslut [Converted]Två månader efter Bagdads fall är det fortfarande inte allmänt känt hur kriget gick till. Huvuddragen är klara, men varför det irakiska motståndet upphörde så tvärt är inte förklarat. Koalitionen kritiserades första veckan för att ha för få soldater. Den kritiken tystnade två veckor senare när regimen föll, men återkom och tilltog i styrka när det visade sig att ockupationsmakten inte kunde
garantera lag och ordning. I slutet av maj hade man dessutom inte hittat vare sig Saddam Hussein eller några massförstörelsevapen.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Oljespel på flera plan

Oljegrafik_Ingolf KiesowKriget kan mycket väl ha handlat om olja, men anledningen är i så fall inte att USA för egen del vill lägga beslag på oljan från Mellanöstern. Oljespelet är mer komplicerat och sker på flera plan.  Det är viktigt för USA att trygga Asiens oljeförsörjning. Asien är mer beroende av Mellan-östernoljan än vad USA är och USA:s handel med Asien är större än USA:s handel med Europa. Denna utveckling förstärks. Det är Asiens stora befolkning som har den stora tillväxten. Asiens hunger på olja kommer att bli enorm. Får inte
Asien den oljan skadas den amerikanska ekonomin.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Markoperationens fyra zoner

Krigets fyra zoner 030602 [Converted]Krig är inte bara kaos. Markoperationen består av fyra olika faser. De är sammanvävda i tid och rum, men är så olika att den befälhavare som inte inser detta hamnar i svårigheter. En pansarkil understödd av flyg kan snabbt nå motståndarens hjärta och störta en regim. Men för att ta kontroll över ett land, få igång samhället och vinna befolk-
ningens förtroende krävs betydligt större mängder trupp. Här finns en risk att USA i Irak upprepat misstaget från Afghanistan. I så fall har man byggt sitt krigföringskoncept mer på önsketänkande än en insikt i krigföringens natur.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek