Teknisk Prognos 2012

FMV:s tekniska prognos för 2012  lägger extra fokus på forskning kring ämnen som obemannade farkoster, cyberspace, robotik och rymden. Framsyn Media beskriver 14 trender och teknikområden med artiklar och förklarande illustrationer. Publikationen är tänkt som stöd för regering och Riksdag då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras.

 

När fredssoldaterna sviker sitt uppdrag

En soldat måste vara beredd att dö och att döda för sitt land och sina kamrater. I ett krig hör det till att några måste offra livet för att rädda andra. Det låg underförstått, om än -sällan uttalat, i det gamla svenska nationella försvaret. Men den som är soldat i fredens tjänst? Gäller samma sak där?

– Ja, svarar Paolo Tripodi, -italiensk etikforskare vid amerikanska marinkåren.
Paolo Tripodi föreläste i höstas vid ett seminarium om utlandstjänst som arrangerades av Försvarshögskolan. Han deltar också i forskaren Karl Ydéns projekt om militärt våld.

– Vi är olika forskare som representerar olika infallsvinklar. Min är etiken. Till skillnad från de flesta andra etikforskare ser jag moraliska skäl för att ibland tillgripa våld. Det kan vara lika fel att inte använda våld som att använda våld i onödan. Att balansera detta är mycket svårt. Men det finns en punkt där frågan avgörs. Det är därför som vi ofta studerar fredsstyrkornas två stora misslyckanden, Rwanda 1994 och Srebrenica i Bosnien 1995.

Två namn och årtal som ger rysningar. I Rwanda dödades på tre månader 800 000 människor i det kanske värsta folkmordet efter andra världskriget. I Srebrenica dödades 7 000 muslimska män och pojkar på några dagar. I båda fallen sedan de fredssoldater som skulle ha skyddat dem -svikit.

I Rwanda var det belgiska soldater som svek i och Srebrenica var det holländare. Åtminstone i Holland blev efterhistorien ett nationellt trauma och en regering avgick. Hur skulle svenska soldater ha handlat? Vad hade hänt om de svikit?

– Den här diskussionen kan Sverige inte komma undan, säger Paolo Tripodi. Hur ser det svenska folket på Sveriges internationella bidrag? Är man beredd att ta konsekvenserna? Hur stora risker ska soldaterna ta för att skydda försvarslösa civila? Det handlar om att skydda gamla, kvinnor, barn. Vi åtar oss att skydda mänskliga värden. Tyvärr innebär detta åtagande att man riskerar förluster. Och det är svenska soldater som får betala priset. När Sverige går ut i världen för fredens sak innebär det att man utlovar skydd till människor i ett främmande land. Vem ska svara för skyddet om inte de svenska soldaterna? Det är de som får ta risken. Och det innebär i värsta fall att bli dödad.
Paolo Tripodi hävdar att en fredsinsats består av två delar. Det ena är den legala, själva mandatet som bryts ned i regler för hur soldaterna ska uppträda. När och om man får skjuta och så vidare. Den militär som bryter mot de uppställda reglerna kan ställas till svars efteråt. Den andra delen av insatsen är själva grunden, fast det har inte fästs på papper. Det är löftet man gett de utsatta människorna att skydda dem. På samma sätt som den vita parlamentärflaggan och rödakorsflaggan innebär något konkret är också FN-flaggan, eller den som används i insatsen, en symbol som inte får kränkas. Den står för löftet att skydda de civila.

I det senare fallet handlar det inte om lagar utan om moral. Den som bryter mot moralen riskerar inga påföljder. Däremot kan man naturligtvis tvingas leva med det livet ut. En som tvingats göra det är den kanadensiske generalen Romeo Dallaire, som var chef för FN-styrkan i Rwanda. I sin bok Skaka hand med djävulen skriver han att i framtiden måste vi vara beredda att offra vårt liv för mänskliga värden.
Ett vanligt misstag är, enligt Paolo Tripodi, att tro att ju bättre soldater man skickar ut, desto bättre är det. I Rwanda utgjorde belgiska fallskärmsjägare FN-styrkans kärna, och det var de som övergav dem som de skulle skydda, ett par tusen människor som sökt skydd i en skola och bakom ett belgiskt kompani.

– Soldater övas i att inte bryta mot mänskliga rättigheter. Inte i att aktivt skydda dem, -säger Paolo Tripodi. I en fredsoperation är det moraliskt lika illa att gå åt sidan och låta någon bli dödad som att döda själv. Fredssoldater bör ha en etisk kod.

Paolo Tripodi förklarar att i krig gäller lagar och soldater. Man ska hålla sig inom reglerna och göra det som man är tränad för – att bekämpa sin fiende. Det senare innebär att handla nästan som en robot. Särskilt i trängda lägen som strid i bebyggelse. Där finns inget utrymme för att fatta moraliskt riktiga beslut. Men en fredsinsats är inget krig. Det är en kamp mot kriminella och då måste man stå upp för de mänskliga värdena, säger Paolo Tripodi.

– Det kan ibland vara svårt att veta vad som är ett brott mot lagen, men aldrig vad som är ett brott mot det moraliskt rätta.
Tragedin i Rwanda har väckt frågan om FN-styrkan Unamir inte gjorde mer skada än nytta i och med att man invaggade människor i en falsk trygghet. Samtidigt har det debatterats om inte ett fastare ingripande från FN-styrkan kunde ha förhindrat massakern. Erfarenheter visar att när fredssoldaterna kommer inträder lugnet mycket snabbt och det behövs inte någon särskilt stor insats. Direktören för hotell Rwanda, som blev känd genom filmen Hotel Rwanda, menade att det skulle ha räckt med en polisstyrka motsvarande den som finns i en medelstor amerikans stad för att skapa lugn i Kigali. När det belgiska kompaniet lämnade den tekniska skolan och flyktingarna åt sitt öde blev nästan samtliga mördade. Löjtnanten som fattade beslutet beordrades inte att lämna skolan, men fick tillåtelse att göra det. När Charles Krulak var general i amerikanska marinkåren införde han begreppet den strategiska korpralen för att understryka vilket ansvar som kan vila på människor långt ned i ledet.
Den amerikanska marinkåren har väl annars inget rykte om att värna särskilt mycket om civila. Paolo Tripodi ger en helt annan version.

– I våra etikdiskussioner i marinkåren kan det ibland bli så engagerat att smockan nästan hänger i luften och jag får bryta för att lugna ned stämningen. Marinkåren är närmast passionerad i sin strävan att skydda civila. Man ser sig som en medeltida riddare, någon som står upp för höga värden.

På frågan om en marinkårssoldat är beredd att offra livet för civila i ett främmande land svarar Paolo Tripodi indirekt.

– När jag tar upp det ämnet med officerare och frågar vad soldaterna skulle säga om de visste att barn, som de skulle skydda, riskerade att dö för att soldaterna prioriterade sin säkerhet, blir svaret att en marinkårssoldat inte sticker för att rädda sig själv. Det handlar om stolthet och ära. Det sitter djupt i marinkårens värderingar.

Paolo Tripodi säger att dessa värderingar skapas av ledningens signaler. När Irakkriget bröt ut sade generalen Jim Mattis till sina soldater att ”ni är inte i krig med det irakiska folket eller de soldater som lagt ned vapnen. Ni är en del av världens mest fruktade och respekterade styrka. Använd hjärnan innan du använder ditt vapen. Visa världen att det finns ingen bättre vän och ingen värre fiende än marinkåren”. En tid senare jämförde general Mattis marinkårens ed med läkarens – att i första hand inte skada. Om du måste döda åtta oskyldiga för att döda en terrorist måste du avstå.”
Den som har arbetat i sex år för amerikanska marinkåren borde väl vara en varm anhängare av anställda soldater. Men så icke Paolo Tripodi.

– Jag började själv som värnpliktig. Det var mitt livs stora upplevelse. Jag var polis, tillhörde karabinjärerna i södra Italien. Vi sattes in mot upplopp och liknande. I fyra år var jag löjtnant och chef för en pluton med 80 procent värnpliktiga. Det fanns en klar skillnad mellan värnpliktiga och anställda. Efter ett tag minskar entusiasmen hos den anställde. När man är ute på övning längtar han hem till frun. För den värnpliktige är det nytt och spännande. En stor del av Italiens internationella insatser har gjorts av soldater som till en början varit värnpliktiga. 80 procent tyckte att de gjorde en nyttig insats och ville söka igen. Det var bättre att hjälpa människor än att sitta sysslolös på kasernen.
För några år sedan avskaffade Italien värnplikten vilket Paolo Tripodi tycker är en stor olycka.

– Man ska naturligtvis inte ha en stor värnpliktsarmé i onödan utan en mindre armé som verkligen gillar att göra en insats för freden, eller vad man vill kalla det, och sedan gå tillbaka till det civila. Vi måste diskutera vad som är fördelar och nackdelar med att ha anställda eller värnpliktiga. USA har anställda, men USA har andra åtaganden som ofta innebär krig. Men hur stor är risken att Sverige ska hamna i krig? Hur stor chans är det att Sverige gör fredsinsatser? Det är viktigt att förstå att det är en skillnad.

Paolo Tripodi har studerat hur fredssoldater utbildas och konstaterar att det ofta bara är ett tillägg till den militära utbildningen i stället för en helt ny syn på utbildning och uppdrag.

– De som lyckas är till exempel de italienska karabinjärerna som är en sorts militärpoliser. De är både civila och militärer i samma person och kan ställa om beroende på läget. Vi måste fråga oss varför italienska och danska värnpliktiga lyckas bättre än renodlade soldater. Vi måste lyfta den frågan bortom diskussionen om värnplikt eller inte och försöka komma åt själva kärnan.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Jag bearbetar krigsminnena när jag forskar”

På Försvarshögskolan i Stockholm utbildas högre officerare. De läser teoretiskt om gamla och nya krig.Få om ens någon har direkt erfarenhet av kriget. Men ibland möts världarna.Aida Alvinius är forskare och arbetar vid institutionen för ledarskap och management. För henne är arbetet ett sätt att hantera sina egna krigs-upplevelser och kunna leva vidare med dem.

Aida Alvinius studerar inte för att skaffa sig hus och ägodelar.

– Jag har lärt mig att allt det kan tas ifrån en. Men man kan aldrig ta någons kunskap. Det som finns här inne, säger hon och knackar sig på pannan.

– Jag kom med min familj till Sverige från en liten stad, Bosanska Gradiska, utanför Banja Luka i Bosnien i november 1992. Då var jag tretton år. Vi var plötsligt tvungna att plötsligt fly. Under två år hade jag upplevt hur det känns att sitta i skyddsrum, att inte ha mat eller ström. Och hur det skjuts överallt. Detta speciella ljud. Man klarar inte av det … att se hur en frisör-salong bombas … hur kroppsdelar slungas ut. Och den speciella stanken därför att ingen vågar gå in och ta hand om det. Jag kan inte se hemska saker på tv. Men jag forskar om det, jag får en annan förståelse när jag läser om sådana saker. Jag läser det teoretiskt och jag tolkar mina erfarenheter. Det är för mig ett sätt att be-arbeta mina minnen. Absolut.

När Aida Alvinius kom till Sverige hade hon ingenting.

– En och en halv resväska brukar jag säga. Då är man så långt nere man kan komma. Därifrån finns bara en väg, uppåt. Man har inget att förlora, för man har förlorat allt, och kan bygga sig en framtid. Det gällde att plugga och skaffa sig det som ingen kan ta ifrån en. Kunskaper. Av en slump hamnade vi i Karlstad. Det var ödet.

Ödet ville också att FOA:s beteendevetare någon gång på 1970-talet utlokaliserats till Karlstad. De överfördes sedan till Försvarshögskolan. Och så korsades två vägar. Sedan fyra år arbetar Aida Alvinius vid Försvarshögskolan i Karlstad och hon har nyss börjat som doktorand vid Karlstads universitet. Det ska bli en avhandling i sociologi med inslag av social-psykologi. En del av denna avhandling blir hon snart färdig med. Det är en studie som ingår i Försvarshögskolans projekt om irreguljära hot. Aida Alvinius har tidigare studerat ledarskap under påfrestande förhållanden. Nu har hon intervjuat 20 personer som i internationella insatser har den närmast omöjliga uppgiften att samverka och försöka vara alla till lags och ändå få något gjort.

– Vid kriser och katastrofer skickar man -ibland ut människor som inte ursprungligen hör till organisationen. De är inplockade därför att de har speciella kunskaper och egenskaper. Vi kallar dem för länkar. De ska knyta ihop och samverka mellan olika organisationer, myndigheter, grupper, säger Aida Alvinius.

En symbol för projektet är en teckning av en man som håller ihop två kedjor. Han är länken. Men det är lika lätt att se honom fjättrad. Aida Alvinius kan hålla med om den tolkningen.

– De här människorna är utsatta för ett stort korstryck. Uppgiften är egentligen för svår och jag har svårt att förstå att man trots allt ändå ibland lyckas. För risken för ett misslyckande är mycket stor.

De intervjuade kommer från Försvarsmaktens alla försvarsgrenar, från polisen och utrikes-departementet. De har varit i Asien, Afrika och på Balkan från 1960-talet fram till dagens insats i Tchad.

– Jag har försökt att ta reda på vilka krav som ställs på ledarskap, samverkan och organisation och att kartlägga de förutsättningar, svårig-heter och begränsningar som finns i samverkansarbetet. Vad händer när personen kommer ut? Jag har intervjuat utan tanke på att det ska passa in i någon mall och försökt hitta kategorier och gemensamma nämnare. Sedan kommer man fram till en modell och den ska jag i nästa steg i min avhandling försöka förankra i ett flertal teorier. De som lyckas i sitt arbete har vissa personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vilka de viktigaste är och se om det går att använda detta för att välja ut dem som har bäst förutsättningar att lyckas.

Modellen är uppdelad i tolkning, anpassning och påverkan. En person går från det ena stadiet till det andra i en dynamisk process och så snurrar det runt.

• Tolkning innebär att man ser hur folk ser ut, grader, kroppsspråk, vilka föreställningar man har om dem från början.

• Anpassning är att försöka vinna tillit. En icke-rökare kan för sakens skull gå om knuten och röka med sin motpart bara för att vinna förtroende.

• Påverkan är medvetenhet om att det du gör påverkar andra och situationen. Den som kommer till ett möte med skyddsväst, hjälm och vapen signalerar att han upplever läget som hotfullt. Att komma i bara uniformen innebär en ökad personlig risk, men kan samtidigt gynna saken. Hela tiden gäller det att hitta en balans och inse att allt man gör får konsekvenser. Det handlar också om hur man påverkas av regler. Är mandatet oklart ökar friheten att ta egna initiativ.

På frågan om något särskilt slagit henne under arbetet svarar Aida Alvinius med en, som hon betonar, ovetenskaplig iakttagelse som gjort stort intryck.

– Ofta har jag gjort intervjuerna här på Försvarshögskolan i Stockholm. Jag har stått nere vid receptionen och väntat och ofta haft en bild på personen jag ska möta. Men det har nästan inte behövts någon bild. Jag har sett dem direkt. De är ofta ståtliga och har utstrålning. När de kommer in dyker det genast upp människor som hälsar, pratar och ler. De verkar känna många och människor dras till dem. Det är någonting som inträffar när de kommer in i rummet.

Aida Alvinius säger att det här i alla fall verkar stämma för dem som kan berätta om att de varit framgångsrika i sitt arbete. När hon frågar dem själva vilka egenskaper de anser vara viktiga räknas det upp ord som: ”att ha skinn på näsan, vara psykiskt stabil, kunna ta initiativ, undvika revirtänkande, att äga ett rum, vara flexibel och inte minst att ha humor”. Att kunna få någon att skratta är ett bra sätt att vinna förtroende.

– Det intressanta är också att de här männi-skorna verkar hitta sina gelikar och själsfränder i andra organisationer, säger Aida Alvinius. De söker sig till varandra och hittar genvägar i byråkratin. Svenska myndigheter utomlands ska enligt reglerna tala med varandra på ett sätt som är omständligt. De här personerna får klartecken från sina chefer att hitta smidigare och snabbare vägar. Det är formellt fel, men blir rätt.

Om det går att ringa in vilka som passar för detta jobb har de intervjuade personerna också en uppfattning om vilka som inte passar. De som har trasslig privatekonomi ska hålla sig undan. Man träffar många människor och kan utsättas för påtryckningar och i värsta fall mot betalning gå den ena sidans ärenden. Den som har lätt att bli förälskad ska också helst hålla sig borta med sina känslor. Man kan komma i beroendeställning och börja läcka information. Svaghet för brända och destillerade drycker är också en fara. Det verkar finnas en tendens att den risken ökar ju fler missioner man är på. Det är ett av skälen att undvika att skicka ut människor för ofta. Utlandstjänsten får aldrig bli huvudsaken och livet hemma påtvingade avbrott. De ska helst gå flera år mellan upp-dragen.

Varför är dessa människor så viktiga och varför är det så viktigt att rätt människor tas ut?

– Sverige har ju ett gammalt och gott rykte. Mycket beror på att dessa samverkanspersoner har lyckats. Det är dessa personer som träffar andra och är förbandets ansikte utåt. De blir bilden av Sverige. Därför är det så viktigt att kunna rekrytera inte bara dem med rätt utbildning utan också rätt personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vad det är som gör de bra samverkarna bra. De klarar av att hantera den ryggsäck de har med sig när de hamnar utomlands. De har etnocentriska föreställningar, de har en uppfattning före om hur det ska se ut. De har utbildats, har kunskaper och har tittat på tv. Sedan möter de folk från alla möjliga grupper i en samverkanssituation. Mycket handlar om olika kulturer. Man ska kunna hantera att människor och grupper har olika agendor. En del av dessa agendor kan vara dolda. Man säger inte rätt ut vad man egentligen är ute efter. Man har olika intressen som man ska gynna. Det kan vara företag, folkgrupper och irreguljära grupper. Den som ska klara det här måste ha en fingertopps-känsla, kunna läsa av stämningar och inse att det som man gör i all välmening kan tolkas nedsättande. Kom inte och tyck synd om oss, vi vet ju inget annat, kan de få höra.

Det finns många exempel på erfarenheter som de intervjuade delar med sig av.

• Ålder spelar roll. Ingen av dem man talar med är under 30. Alla är män. En bra samverkare är en mogen man därför att han matchar målgruppen på fältet bättre.

• Grader och stjärnor betyder mindre i svenska försvaret. Utomlands läggs däremot stor vikt vid detta. Det är bättre att skicka ut någon som egentligen har för hög grad för uppgiftens betydelse.

• Det finns alltid en risk för avlyssning. Det gäller att tala i koder.

• Tolkarna är ett kapitel för sig. Normalt har försvaret egna tolkar som kan användas för att hantera känslig information. Ibland måste dock lokala tolkar anlitas. Fördelen är deras person- och lokalkännedom. Nackdelen är att de kan bli utsatta för påtryckningar eller drabbas när förbandet rest hem. De lokala tolkarna är välutbildade och i Kosovo tjänar de bättre än en läkare. De är starkt motiverade att behålla jobbet, vilket kanske av landsmän ses som något misstänkt. Det är viktigt att den lokala tolken kommer från rätt grupp och har rätt status i förhållande till den part han ska samverka med.

Slutligen, finns det någon berättelse som gjort extra starkt intryck på dig?

Aida Alvinius bläddrar i sina papper och -läser historien om han som skapade några minuter av fred i Mellanöstern.

– Han som berättade det här hade tårar i ögonen. Jag vill ta fram det här som den goda gärningen: ’Det var på julen 1972. Vi låg nere vid Suezkanalen. På ena sidan av kanalen fanns de israeliska ställningarna, på den andra de egyptiska. Vi hade alla våra observationsposter. Vi svenskar hade en skiva med engelska julsånger som vi spelade upp i högtalarna. Strålkastare lyste på FN-flaggan. Via radion skickade vi julsångerna till andra svenska observationsposter som spelade upp sångerna i sina högtalare. Över hela linjen ljöd Stilla natt. Vi kunde se hur de israeliska soldaterna kröp fram ur sina skydd och ställde sig upp med tända ljus. Långt på andra sidan gjorde egyptierna samma sak. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det. Under en minut eller två var det fred.’

I oktober 1973 anföll egyptierna över kanalen och drev de underbemannade och överraskade israelerna framför sig. Över 8 000 egyptiska soldater lär ha stupat vid den fronten. Israel som också stred i norr mot Syrien förlorade över 2 500 soldater. De syriska förlusterna uppskattas till över 30 000. Men julen 1972 var det i alla fall några minuter av fred. Alla som upplevde den stunden fick nog inte vara med om en jul till.

Aida Alvinius säger att hennes forskning inte kommer att förändra världen.

– Men den kanske kan göra världen lite bättre, någonstans, någon gång.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

Kamratstöd bästa bot efter trauma

TraumaSoldater skadas inte bara fysiskt i krig utan även psykiskt. Dessa skador kan komma många år efteråt. Den psykologiska behandlingens mål är att en person ska kunna leva med sina minnesbilder och inte trots dem. Det säger Tom Lundin, överläkare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Under första världskriget avrättades brittiska soldater för feghet. De var stridsutmattade och psykiskt skadade. Vietnamveteranernas psykiska lidanden är väl kända. Nu skrivs det om amerikanska och brittiska soldater som blivit nervvrak efter att ha varit i Irak eller Afghanistan.

Varför drabbas vissa medan andra klarar sig bättre? Vilka faktorer spelar roll?

– Vi vet ännu bara en del om vilka faktorer, som reglerar förmågan till återhämtning, säger Tom Lundin. En del forskning inriktar sig nu på detta. Man kan nog misstänka att genetiska faktorer har betydelse. Vi accepterar att många av våra vanliga fysiska sjukdomar har med arv att göra. Och det är självklart att det finns genetiska förutsättningar för hur man klarar psykiska påfrestningar eller hur väl man återhämtar sig. För att komma den sanningen på spåren krävs kartläggning över många generationer.

Så långt de biologiska förutsättningarna. Den andra sidan är de psykosociala faktorerna. Vad finns för kulturella arv i uppväxtmiljön?

– Vi svenskar har begränsade förutsättningar, säger Tom Lundin. Efter över 200 år av fred är vi inte förberedda på att svenska soldater utsätts för krigshandlingar vare sig utomlands eller på hemmaplan.

på individnivå spelar de nära nätverken en viktig roll. Det handlar om familjen, den familje­sociala situationen och det sociala nätverket i arbete och på fritid. Det nätverket är helt annorlunda i dag än för 25 år sedan. Vi har gått från en enhetskultur till ett multikulturellt samhälle. Sekulariseringen har särskilt under de senaste decennierna ökat. Det är bara vid extremt svåra händelser, som tsunamin eller Estonia, som kyrkorna fylls. Förr var kyrkan en mycket tydligare del av samhället. Kyrkans kulturella bidrag till vår vardag och historia har förändrats. Det märks också på språket som är mer urvattnat i dag. Vilka unga känner till uttrycket ”att sätta sitt ljus under skäppan”?

– Vårt gamla trygghetssystem byggde på kärnfamiljen och den utvidgade familjen. I dag finns ursprungssvenskar där kärnfamiljen inte längre har så stor betydelse och invandrare där kärnfamiljen fortfarande spelar en stor roll. En muslim har ofta många släktingar till sin nära familj.

– Det finns alltså förändringar i dag, som gör att vi har en helt annan situation än förr. Och samtidigt ställs Försvarsmakten inför nya uppgifter.

– För svenskar i allmänhet är det oacceptabelt att skicka ut unga svenskar som riskerar att komma hem döda eller svårt skadade. I dag har vi omkring 1000 försvarsanställda i utlandstjänst och riskerna är på flera ställen höga. Om det skulle hända dessa något, kommer det att väcka stor uppståndelse.

Försvarsmakten har avtalat med Uppsala Akademiska Sjukhus (UAS) om akuta sjukvårdsinsatser för hela utlandsstyrkan. I avtalet ingår såväl hemtransport, bedömning och behandling av kroppsligen skadade som akutpsykiatriska insatser. Akutpsykiatrin vid UAS har ett kunskapsmässigt stöd av ”Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri” vid Uppsala universitet.

– Det kan också vara besvär som kommer långt efter händelsen. Då ska det göras en bedömning om besvären har ett samband med någon traumatisk händelse under utlandstjänsten.

Hur klarar sig då räddningspersonal och ­polis som upplever olyckor och död i sin vardag?

– Det ingår i grundförutsättningarna för personalen att detta är saker som händer. Ibland kan det dock vara mer än man är förberedd på. Då är kamratstödet viktigt samt stödet från arbetsledningen.

Sifforna från USA och Storbritannien om psykiskt skadade soldater är skrämmande. Kan det stämma? Är det så illa?

– Det kan det nog vara. Amerikanska försvaret har en bra vård för såväl fysiskt som psykiskt skadade och man vet att i vissa utsatta förband kan man komma upp till 50 procent psykiskt skadade. Det är också många som drabbas långt senare. Lika lite som man kan bota alla fysiskt skadade kan man bota alla psykiskt skadade. Jag tror att det finns en föreställning om att ”det psykiska ska väl ordnas med tiden”. Men det finns även psykiska sjukdomar som är långdragna eller som kan ge bestående psykisk invaliditet.

– De psykiska sjukdomarna är ett av de större problemen i samhället. De är inte dödliga, men kan ibland utlösa självmordshandlingar. Det är ett långvarigt mänskligt lidande och samhällsekonomiskt problem över decennier. Den psykiskt sjuka får leva med sitt lidande. Mellan en och tre procent av befolkningen lider av det som kallas posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Är detta en sjukdom, som man får av en traumatisk händelse, eller kan man ha den latent och slippa symtom om man inte ­råkar ut för något hemskt?

– Det finns teorier om vad som är orsak och verkan. Vi kan se att efter PTSD kan det uppstå vissa biologiska förändringar i hjärnan. Men vi vet ju inte om dessa fanns före den traumatiska händelsen. Man kan ha sjukdomen vilande under många år innan den bryter ut. Och det är vad forskningen i dag handlar om.

Tom Lundin poängterar att urvalet är viktigt.

– Man har i 50 år vetat att män under 25 år är mer psykiskt sårbara. Även en sämre utbildning utgör en riskfaktor. Frånvaron av en social förankring som familj och yrkesliv är också sårbarhetsfaktorer. Och den 30-åriga, välutbildade tvåbarnspappan söker sällan utlandstjänst.

– Biologiskt är inte hjärnan färdigutvecklad förrän i 20-årsåldern och vi vet inte så mycket om hur ett svårt trauma påverkar hjärnans utveckling. Det vi vet är att små barn som utsätts för trauma kan få svåra personlighetsförändringar, som vederbörande dock i vissa fall kan kompensera för. Men hjärnan utvecklas på ett annat sätt. Små barn upplever hot framför allt genom sina föräldrar. Är föräldrarna trygga klarar sig barnet bättre. Så en trygg familj i en svår situation är ofta en bättre miljö för ett barn än att leva i en dysfunktionell familj i en övrigt ”trygg miljö”. Barn som vuxit upp med svårt traumatiserade föräldrar kan få traumatiseringen överförd till sig själva även om miljön är trygg.

–  Vid sidan av psykofarmaka består behandlingen i huvudsak av två psykoterapimetoder, kognitiv beteendeterapi (KBT) och EMDR. Dessa metoder sätts in för att den drabbade ska kunna känslomässigt modifiera sina svåra minnesbilder, som kan vara lukt-, ljud- och syn­intryck. Att ha dessa minnesbilder är smärtsamt och ångestskapande för lång tid framåt. Metoderna används för att göra minnesbilderna mer uthärdliga.

behandlingens mål är att personen ska kunna leva med sina minnen som efter en väl läkt sorg. Minnesbilden av den människa man förlorat finns alltid kvar, men den bleknar med tiden. När man drabbas av en ny förlust kan den gamla minnesbilden dyka upp, men inte plågsamt eller återkommande varje dag. En soldat som blivit psykiskt skadad i strid ska kunna se krigsscener på film utan att det väcker ångest. Snarare kan det vara en känsla av vemod: ”Detta har jag också varit med om.”

– Det akuta skedet efter en traumatisk händelse spelar stor roll för framtiden. Vi talar hellre om krisstöd än om omhändertagande. Den senare benämningen har en passiviserande klang.

– När det inte finns tid för återhämtning och man ständigt är utsatt orkar man till slut inte mer. Det här kan vara ett dilemma i stridande förband. Förr ansåg man att soldaterna skulle vila på platsen och så fort som möjligt gå in i striden igen. Dels behövde man soldaterna och dels var det stigmatiserande för soldaterna att inte orka med. •

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

Livets sodoku

Personlighetssodoku

Ge och ta. Detta enligt tyske filosofen Erich Fromm. Jan-Erik Rendahl har ur Fromms tänkande utvecklat sin egen modell. Människor drivs av olika värderingar. För de ambivalenta är drivkraften det eviga sökandet. Det är kvinnornas grupp. Därförär kvinnor nu efterfrågade. Inte för att
de är kvinnor utan för att de ständigt söker. Ingen av de nio grupperna är bättre än någon annan. I livets stora sudoko finns inga nollor.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Okunskapen kan skapa vanföreställningar

Genderperspektivet ska finnas med i all planering. Det menar Högkvarterets genderrådgivare, Charlotte Isaksson. Och det rör sig på genderområdet. År 2000 kom FN:s resolution 1325 som betonar kvinnors och barns perspektiv vid fredsinsatser – och att kvinnor ska finnas med vid insatserna. Genderfrågan måste finnas med i all planering för att inte bli ett paket vid sidan av.

– Men Charlotte. Det du håller på med kan väl inte vara en heltidssyssla.

När jag fick höra det slutade jag nästan att andas. Så upprörd blev jag. För visst är det jättemycket att göra. Det har lossnat på genderområdet. Det är mer efterfrågan än vad vi kan klara av.

Charlotte Isaksson är genderrådgivare i Försvarsmakten. Hon sitter i Högkvarterets insatsledning. Tidigare arbetade hon i samma hus på personalavdelningen med jämställdhetsfrågor.

– Jämställdhet handlar mer om det interna genusperspektivet i organisationen och rör ämnen som löner, diskriminering, sexuella trakasserier, arbetsmiljö och så vidare. Men det är ju två sidor av samma mynt. Vi är inte bättre ute än vi är hemma. Det håller inte att vara hygglig mot kvinnorna i Liberia och bete sig annorlunda hemma på förbandet.

Genderfrågorna är mer kopplade till insatsen. En viktig uppgift är att utbilda andra genderrådgivare. Det kommer många förfrågningar till Högkvarteret, för Sverige har ett rykte om att ha kommit en bra bit på vägen. För några år sedan startades projektet Genderforce där Försvarsmakten samarbetar med några andra myndigheter.

– Genderperspektivet ska in i planeringen som allting annat. Konstigare är det inte, säger Charlotte Isaksson. Folk tycker att det är självklart och att man bara inte har tänkt på det tidigare. Nu håller vi på att svänga om den här båten. Många gånger har vi bara lappat och lagat. Någonstans, och dit har vi kommit, är det dags att tänka om och börja från botten.

Det finns säkert fler orsaker till att genderfrågan hamnat på dagordningen. En är naturligtvis erfarenheterna av kriget i Irak. USA vann slaget, men inte irakiernas hjärtan. Det är ingen konst för en stormakt att slå sönder ett land. Att bygga upp ett förtroende är något helt annat. Det talas mer och mer om civilmilitär samverkan. Och en dålig start på att vinna hjärtan är att välja bort vartannat från början.

– Och så kom FN:s säkerhetsråds resolution 1325 år 2000. Fast det dröjde ett par år innan det uppmärksammades här. Resolutionen har dock nu fått ett stort genomslag. Den betonar att fredsstyrkorna mer ska uppmärksamma kvinnors och barns perspektiv och utsatthet i konfliktområdet. Resolutionen kan ses som ett svar på kritiken att FN:s resolution om mänskliga rättigheter är könsneutral och i praktiken har den mycket av ett mansperspektiv. Resolution 1325 betonar också värdet av att kvinnor deltar i insatser.

Charlotte Isaksson är ingen teoretiker. Hon har prövat på.

– När jag gick i sjuan var jag helt på det klara med vad jag skulle bli: militär. Det fanns inget i släkten eller omgivningen som inspirerade till detta. Det var helt mitt eget beslut. Hemvärnet, lottorna, FBU. Jag gick med i allt och var så inställd på detta att jag tog det som självklart att jag skulle bli antagen. När mönstringen närmade sig insåg jag att de kanske inte ville ha mig. Men det ville de och jag ville till artilleriet. Eller helst infanteriet men det var då, 1988, stängt för kvinnor. Artilleriet var då det häftigaste som erbjöds. Trängen, signaltrupper och ingenjörstrupperna var inga truppslag för mig.

Så hamnade Charlotte Isaksson på A 9 i Kristinehamn som ensam kvinna och på väg att bli officer, som alla kvinnor då måste bli för att få göra lumpen. Charlotte Isaksson var van att säga ifrån och blev kompaniassistent. Den enda kvinnan fick förtroendet att tala för sina manliga kamrater.

– Det var ändå rätt tungt att vara ensam tjej. Då ville försvaret föra samman de få kvinnor som låg inne. Det ville inte vi. Nu med mina erfarenheter kan jag säga att det hade varit bättre. Som ensam tjej blir man väldigt synlig. Man har ljuset på sig hela tiden. Är man fler tjejer är det lättare att få en röst som blir hörd.

Ganska snart kände Charlotte Isaksson att det här inte var ett val för livet. Än i dag har hon svårt att säga varför. Det hade något med organisationen som sådan att göra. Att vara ifrågasättande premierades inte och det kan vara jobbigt i en verksamhet där man alltid blir granskad och betygsatt och där subjektiva omdömen spelar in. Så det blev reservofficersutbildning i stället.

– Det var ett lyft. Vi fick förtroende och mycket ansvar. Vi åkte runt och fick göra svåra saker. Man litade på oss. Hur som helst så smickrade man mig och tyckte att jag skulle bli officer och eftersom jag inte hade något annat för mig så gick jag officersutbildningen också. Det var rena chocken. Som första dagen i lumpen. Och det hade inget med kön att göra. Men jag kom tillbaka till A 9 och jobbade där till det första barnet kom 1995. Så började jag plugga personaltjänst, sade upp mig från regementet 1997 och blev reservare och året därpå flyttade vi till Stockholm. Här hamnade jag på Utvecklingsrådet för den statliga sektorn. Jag var projektledare och jobbade mycket med Försvarsmakten. Och så kom jag 2001 till Högkvarteret och fick ta hand om jämställdhetsfrågor. Jag kan väl säga att det inte var särskilt uppskattat. Man blev inte kallad till möten. Det var att jobba i motvind och det är nog min bästa gren som jag haft mycket nytta av.

Förra året var Charlotte Isaksson genderrådgivare åt den tyske general som ledde EU-styrkan i Kongo.

– Folk gjorde väl inte vågen direkt när jag kom. Men jag är som sagt härdad och var övertygad om att det skulle gå bra. Det gällde bara att få med sig resten. Många hade inte hört talas om genderfrågor så det var mycket utbildning. Det finns många lärdomar att dra från den relativt korta insatsen i Kongo. En är att det inte finns en standardlösning. Personaltjänst, underrättelsetjänst och patrulltjänst har sina olika genderperspektiv. Slutsatsen var att det här ska vi fortsätta med. Förbandet får större kontaktytor och hela operationen blir bättre.

– Många tror kanske att kvinnor i Kongo tiger i församlingen. Så är det inte. Det är kvinnorna som skapar värderingar och skapar opinioner. Om kvinnorna inte gillar insatsen får vi befolkningen mot oss. Bara det är en anledning att nå kvinnorna, säger Charlotte Isaksson.

– Då kan man kanske tro att, vad bra, kvinnor gillar ju att prata med kvinnor. Men så enkelt är det inte. En av mina största upplevelser i Kongo var mötet med överstarna. Sju kvinnor som var mycket på det klara med vad som skulle göras både vad gäller kvinnofrågor och annat. Deras rättframhet och säkerhet stod i kontrast mot bilden här hemma. Här kommer de kvinnliga officerarna en och en, stänger dörren noga om sig och får mig att lova tio gånger om att inte föra något vidare. För mig är det här ett mått på integration. Armén i Kongo började att släppa in kvinnor för fyrtio år sedan. Det var också en tankeställare. Vi har kanske i bland mer att lära än att lära ut när vi åker utomlands …

Charlotte Isaksson visar en bild på överstarna. Inga man sätter sig upp mot. De slåss med värre saker än sina stora handväskor.

– Kongoleserna fruktar kvinnliga militärer och poliser mer än manliga. De anses farligare, säger Charlotte Isaksson. När översten i blommig klänning, som är genderrådgivare i Kongos högkvarter, fick höra att jag lämnat den aktiva banan och blivit reservare avfärdade hon mig som ”desertör”.

– Men nu vill ni väl träffa våra kvinnliga officerare, sade jag. När de fick höra att vi inte kunde prestera någon med högre rang än major fick det vara. Makten var viktigare än könet. De ville prata med dem som bestämde.

– Så tänker vi ju också. Vi söker makten och finner män och missar halva befolkningen. Och det är lätt att tänka fel. Räddningsverket skulle i sin välvilja hjälpa afghanska kvinnor och drog in vatten i köken så att de slapp gå och bära från bypumpen. Men vad var tacken? Kranarna rostade och kvinnorna gick som förr till pumpen. Varför det? Jo, det var deras enda chans på dagen att få tala med varandra. Med en riktig genderplanering hade Räddningsverket kunnat satsa sina pengar bättre.

– Inför en möjlig insats riskanalyseras området. Man sätter siffror på hälsa, trafik och annat utan att tänka på att kvinnors risker är annorlunda än mäns. Det finns knappt inte kvinnor i trafiken.

Charlotte Isaksson understryker att det krävs mycket tankemöda innan man ger sig i väg. Inte ens i samma land gäller samma normer.

– I Kongo går det bra att manliga officerare talar med kvinnor. Varken kvinnorna eller insatsen får obehag av detta. I andra länder kan det vara annorlunda. Men risken finns ju att vi missar halva befolkningen därför att vi felaktigt tror att män inte får närma sig kvinnor.

Charlotte Isaksson säger att genderperspektivet måste visas praktiskt. Det ska ned på golvet. Det finns annars en risk att genderfrågorna hamnar hos akademikerna och så blir det en klyfta mellan praktiker och teoretiker.

– Vi kan ha världens bästa genderforskning, men det hjälper inte om det inte når ned på golvet, säger Charlotte Isaksson. Genderfrågorna ska inte vara ett paket vid sidan om. Det ska in i själva strukturen. Och det räcker inte med att plocka in fler kvinnor i tron att då ”fixar dom det”. Det är inte alla kvinnor som är intresserade av genderfrågor. Det måste man få säga också. Ett bra sätt är att nå männen. Det finns män som aldrig arbetat tillsammans med kvinnor. De kan vara skeptiska. Men när män arbetar tillsammans med kvinnor blir de också mer positiva till frågan. Det är också viktigt för oss att visa att män och kvinnor kan arbeta tillsammans. Då kan vi ses som en förebild.

Det senare är en lärdom från ett pilotprojekt i Afghanistan där tre kvinnliga svenska officerare utgjorde ett militärt observationsteam, Mot Juliette. Se sidorna 30–31.

– Det ska bli en fortsättning på detta i samarbete med Norge, säger Charlotte Isaksson. Då ska det vara blandade grupper. Om man kritiserar helmanliga grupper ska vi inte ha grupper med bara kvinnor.

För en genderrådgivare handlar mycket om utbildning.

– I okunskapen kan det skapas många vanföreställningar. Till exempel att man ska sätta dit folk – och då givetvis män. Det går ändå jättemycket framåt och det kan bli bättre. Vi gör det här för att operationen ska bli bättre. Och det gör vi genom att möta kvinnorna och då stärks de. Det blir något som alla vinner på.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4

Riskerna ökar när erfarenheterna tigs ihjäl

Det svenska försvaret måste ta tillvara erfarenheterna från internationella uppdrag på ett mycket bättre sätt än vad som görs i dag. Det anser den israeliske socialantropologen Eyal Ben-Ari, som fått i uppdrag att intervjua svenska officerare om detta ämne. I början var han närmast chockad över vad han fick höra.

Japanska barn och israeliska soldater har inte mycket gemensamt. Utom att de studeras av Eyal Ben-Ari, socialantropolog som är professor och lärare vid Hebronuniversitetet i Jerusalem. Han kommer nyligen från Japan där han arbetat som lärare i en japansk skola för små barn. Han talar japanska.

– Jag har sedan 1999 även forskat om de japanska självförsvarsstyrkorna. Som faktiskt har en del likheter med det svenska försvaret.

Eyal Ben-Ari är sedan förra året engagerad i ett forskningsprojekt om militärt våld lett av Karl Ydén på uppdrag av utbildningsinspektör Bengt Axelsson.

Projektgruppen genomförde ett första seminarium i november förra året, på Karlbergs slott. Karl Ydén hade frågat professor Christopher Dandeker vid Department of War Studies, King´s College London, om lämpliga opponenter, och Eyals namn stod överst på listan.

– Jag har känt Christopher Dandeker i 15 år och på så sätt kom jag hit, säger Eyal Ben-Ari som nu åter kommit för att tillbringa några dagar i ett vintrigt Stockolm med att bland annat intervjua svenska officerare om hur militära erfarenheter i internationell tjänst tas tillvara.

Svaren blev väl nedslående?

– Ja, och det är mycket illa. Om inte dessa erfarenheter utnyttjas kommer de som skickas ut på nya uppdrag att inte vara tillräckligt förberedda. Det sker visserligen en förändring till det bättre, men det går alldeles för långsamt. I början var jag närmast chockad över vad jag fick höra, och Christopher Dandeker är förbryllad över hur litet som hade hänt sedan 1999, då han studerade Försvarsmakten förra gången. Eyal fortsätter:

– Sverige har under senare år varit ute på så skilda uppdrag som Bosnien, Kosovo och Kongo. I Bosnien mötte man reguljära förband. I Kosovo handlade det om att skapa ordning. Och i Kongo hamnade man i strid med milis. Olika uppgifter och helt olika erfarenheter.

Eyal Ben-Ari har varit officer i israeliska armén, infanteri och fallskärmstrupper. I 33 år ingick han som officer i reserven som han lämnade för åtta år sedan. I 20 år har han vetenskapligt studerat olika aspekter av den israeliska försvarsmakten, bland annat fältförbands sociala struktur och kultur, synen på fienden och hanterande av våld och känslor.

Under 1998–2005 studerade Eyal Ben-Ari olika fredsbevarande styrkor runt Israel. Hur människor från olika kulturer lyckas arbeta tillsammans.

Den första intifadan, som började 1987, ledde för Eyal Ben-Aris del till en rad olika forskningsprojekt.

– Vi studerade ockupation av ett annat land, ledarskap i strid och genderfrågor. Under den andra intifadan, som startade 2000, har vi bland annat forskat om strid i bebyggelse, prickskyttar, vägspärrar och hur Israels armé möter den nya situationen med en ny organisation.

Den brittiske pensionerade generalen Sir Rupert Smith skriver i The Utility of Force att industri-krigens tid är över. Nu förs kriget i stället mitt inne bland befolkningen; War -amongst the people. Eyal Ben-Ari vill komplettera den beskrivningen.

– Kriget i södra Libanon förra sommaren lärde oss att vi inte går från A till B. Utan att det är A, B och C på en gång. War amongst the people ersätter inget, utan är i stället något som tillkommer.  Charles Krulak, som varit chef för amerikanska marinkåren, har myntat begreppet Three Block War.

I ett kvarter pågår en reguljär strid. I ett annat genomförs en humanitär insats och i det tredje försöker militären att som poliser upprätthålla ordning. Allt det här såg vi i Libanon. Den israeliska armén skulle samtidigt utkämpa ett konventionellt krig, slå ned ett uppror och svara för ordningen bland civila.

– Kriget i Libanon lärde oss också att motståndaren har olika skepnader. En av mina studenter, en brigadchef, kallade Hizbollah för en hybrid. I Hizbollah ingick en brigad iranska specialstyrkor med avancerade vapen som sjömåls- och pansarvärnsrobotar. I Hizbollah finns också deltidskrigare. De kommer och går och har tämligen enkla och gamla vapen. De lever av och bland befolkningen.

Eyal ben-ari säger att slagfältet är mycket mer komplext nu än förr och en befälhavare måste kunna växla mycket snabbt mellan att bruka olika former av våld. Styrkorna är dock inte anpassade för dessa snabba skiften. Det tog israelerna flera dagar innan de förstod att Libanon inte var Västbanken. För amerikanerna i Irak har det tagit månader att förstå att det är en annan typ av krigföring.

Israel har under åren utkämpat flera krig där man ansett att nationens existens stått på spel. Eyal Ben-Ari håller inte med dem som nu tycker att landet åter står inför ett stort hot.

– Jag menar att palestinierna, och där får jag medhåll av en del av mina palestinska vänner, gjorde fel när de grep till vapen under den andra intifadan. Hade de stannat vid civila demonstrationer hade det blivit mycket svårare att hantera för den israeliska armén. Men nu när man angrep den israeliska armén med vägbomber och sprängde bussar och restauranger inne i Israel så kom allmänheten att uppleva det som att nationens öde stod på spel. Och då slöt man upp bakom militären och den militära lösningen. Och nu har den opinionen förstärkts med kriget i Libanon. Man ska komma ihåg att den norra tredjedelen av Israel praktiskt taget stod stilla under kriget. Och så har vi hotet om en iransk atombomb.

Trots allmänhetens stöd är det inte fritt fram för militären. Det finns också många som inte gillar tanken på Israel som en ockupationsmakt.

– Sedan mitten av 1990-talet förs en etisk diskussion. En kommission har skapat en etisk kod. Där ingår hur befäl ska behandla sina underlydande, men också hur militärer ska behandla sin fiende och hur en ockupationsmakt ska behandla civila.

Kritiken i det israeliska samhället mot militären har fört fram frågan om mänskliga rättigheter. I en del vägspärrar finns representanter för kvinnoorganisationer, som rapporterar om övergrepp.

– Många officerare har blivit medvetna om att medierna är mycket aktiva och bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Eyal Ben-Ari. Israel är ett öppet samhälle. Det som sker i Gaza och på Västbanken sker inför öppen ridå till skillnad från hur det är i Irak. Kompanichefen behöver inte vara en vän av Amnesty för att förstå att frågor om våldsanvändning och mänskliga rättigheter är viktiga därför att han hela tiden kommer att bli granskad. Inför ett uppdrag ingår därför även denna fråga vid sidan av de mer militära.

– Den relativa öppenheten i Israel jämfört med amerikaner och britter i Irak och ryssar i Tjetjenien ökar kontrollen av militärens beteende. Men därmed vill jag inte säga att allt är bra. Långt därifrån. Den israeliska armén gör sig ständigt skyldig till överträdelser och jag är mycket kritisk mot hur man bär sig åt.

Uppgifterna har blivit fler och svårare och militären är dåligt anpassad för att kunna göra flera saker samtidigt när läget kan skifta på ett ögonblick.

Den nya amerikanske befälhavaren i Irak, David Petraeus, har samlat en grupp höga officerare med akademisk doktorsgrad för att i elfte timmen försöka vända kriget. De är mycket kritiska till hur kriget huvudsakligen har förts. Gruppen ska inte bara vara rådgivare utan också göra upp planer och genomföra dem.

Det är första gången som så högt utbildade officerare fått ett sådant inflytande, även om universitetsmeriter generellt tilldelats mycket större värde i USA än i Sverige. Kanske är det ett erkännande av att traditionella militära meriter inte är tillräckliga för att verka i moderna konflikter.

– Bättre utbildade officerare och soldater kan vara en väg till ett mer professionellt agerande. Det behövs officerare som betydligt bättre förstår den sociala bakgrunden till ett uppror eller djupa motsättningar. Det är också viktigt att alla officerare inte läser alltför lika ämnen.

Organisationen kan möta framtiden och omvärldsförändringar bättre om det finns en stor mängd olika ”hybrider”, människor som kombinerar militärt kunnande med andra kunskapsfält.

Man bör se officerskåren som ett kollektiv och en gemensam kunskapskälla. Då kommer vi också att få fler spännande möten mellan människor som lärt sig olika saker.

På organisationsnivå tror Eyal Ben-Ari att man kommer att gå mot legoarméer. Det finns en kärna och så bygger man på vad som stunden kräver. Ska förbandet strida hänger man på pansar och artilleri för en kort tid.

– Den stora skillnaden är att det nu dyker upp nya element inom den militära organisationen. Man måste kunna utföra humanitära uppdrag och kunna samarbeta med rörelser som värnar om de mänskliga rättigheterna.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/1

Från ordning och reda till kaos

Afrika_ordning till kaos

Svenska soldater kan nästa år med kort varsel skickas till ett oroligt land. Konflikten som hemma i Sverige tedde sig tämligen begriplig visar sig vara snårigare än man trott. Motsättningar och maktspel bedrivs på olika plan. För att komma på rätt spårmot den sanna bilden av landet måste soldaterna vara bra förberedda och få stöd under insatsen. På några dagar ska de
flyttas från vardagens ordning till den nya verklighetens kaos.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ordet är starkare än svärdet

Det första svenska förbandet för psykologiska operationer är under uppbyggnad. Förbandets uppgift blir att övertyga eventuella motståndare om att inte angripa svenskar. Taktiken går ut på att ordet är starkare än svärdet. Ingenting slår samtalet mellan fyra ögon, säger Johan Rodensjö som arbetar med psykologiska operationer på Försvarshögkvarteret.

Kulturantropolog med militär grundutbildning sökes till intressant utlandsuppdrag. Vi letar också efter journalister, religionskunniga, experter på direktreklam, film, radio med mera. Vi vet inte om det blir någon utlandsresa, eller i så fall vart. Men det kan gå undan.

Så vanvördigt formulerar sig säkert inte Försvarsmakten när det första förbandet för psykologiska operationer, psyops, nu byggs för den nordiska stridsgruppen (NBG). Men det är ändå vad det handlar om. 17 personer ska utgöra den psyops-tropp som nu tar form. Chefen är utsedd. Det är reservofficeren Anders Johansson vid Försvarshögskolan som har lett många kurser i ämnet och dessutom själv gått en sexveckors kurs i USA. Johan Rodensjö sitter på Högkvarteret och skapar förmågan till psyops. Han har gått en veckokurs.

– Vi kan i framtiden tänka oss att anställa civila på kontrakt och ge dem en kort militär utbildning. Om människor i förbandets ledning är officerare, reservofficerare eller civila spelar inte så stor roll. Det är kompetenserna vi är ute efter. Och där tror vi att reservofficerarna kan vara en bra källa. De har den militära kunskapen och sitter ofta på värdefulla erfarenheter som förbandet nu efterfrågar, säger Johan Rodensjö. I framtiden ser vi att förbandet själva ska producera reservofficerare. På detta sätt kan vi bygga upp en bas som vi kan plocka folk från till olika missioner.

I förbandets taktiska grupper är militär bakgrund ett måste för personalen. Johan Rodensjö säger att man har ett skapligt nätverk med personer som visat intresse för förbandsutvecklingen. Kurser har gett en del kontakter och psyops har uppmärksammats i tidningar, bland annat Framsyn, och det har väckt ett spontant intresse. För förbandets långsiktiga förmåga och utveckling är det dock viktigt att det finns en kärna av yrkesofficerare.

Inget slår samtalet

Psyops kan sägas vara en bekräftelse på att ordet är starkare än svärdet. I längden vinner ordet. Därför betonar Johan Rodensjö samtalets roll.

– Ett flygblad kanske någon läser om det hamnar rätt. Men vi har svårt att veta om det leder till en attitydförändring. Inget slår samtalet mellan fyra ögon. Det är något som vi kommer att betona vid utbildnigen av våra taktiska team.

Med ett finare uttryckssätt heter det att den kognitiva dimensionen är minst lika viktig i en konflikt som den fysiska. Men vad är psyops? Är det propaganda eller vanlig informationstjänst, och vilket syfte har psyops?

I det svenska fallet är syftet att psyops ska vara ett stöd till chefen och ge personalen ett bättre skydd. Man ska helt enkelt med övertalning, eller ibland hot, förmå eventuella motståndare att inte angripa svenskar. Viktigt är också att psyops är en del av hela operationen. Psyops lever inte sitt eget liv.

En bomb smäller när den ska. Men ett flygblad? Blir det läst? Och vem bryr sig?

– Det är en av de saker som forskningen nu ska satsa på att undersöka. Hur mäter man effekten? Hur kan psyops användas utan att komma i konflikt med folkrätten, säger Johan Rodensjö. Fredrik Konnander vid Försvarshögskolan har i tre år studerat psyops. Han liknar psyops vid ett fredligt vapensystem. Det kan användas som vapen utan att någon skadas.

Psyops är inte vanlig informationstjänst även om det ibland har ingått i denna.

– I psyops äger vi hela kedjan från analys till leverans av budskap till rätt målgrupp. Vi analyserar vad budskapet ska göra, vilka målgrupper vi ska rikta oss till och i vilken form budskapet ska levereras, det kan vara flygblad, radio, film. Men som sagt, samtalet kanske är det bästa sättet att få fram budskapet, säger Johan Rodensjö som också betonar att psyops ingår i det vidare begreppet informationsoperationer i vilket ingår förmågor som telekrigföring, nätverkskrigföring, vilseledning och fysisk förstörelse. Det är viktigt att underrättelser, informationstjänst och civilmilitär samverkan (Cimic) samordnas.

Viktigt möta negativ information

Psyops kan delas in på olika sätt. Det kan vara sammanhållande, som vid ett alliansbygge. Det kan vara splittrande och rikta sig till motsidans soldater, beslutsfattare eller befolkning. Psyops kan finnas på ett strategiskt plan eller taktiskt vid strid.

– Det är viktigt att förstå att även en insats på taktisk nivå kan få strategiska konsekvenser, säger Johan Rodensjö. Det är därför man talar om att målgruppen måste vara godkänd. Det har till och med hänt att man gått ända upp till högsta FN-nivå för att få ett klartecken till insats.

Psyops kan också delas upp beroende på avsändaren. I vit psyops är såväl avsändaren som budskapet lätt att utläsa. Grå psyops är vad det låter som – en gråzon. Och vid svart psyops går avsändaren inte att utläsa eller är falsk. Psyops ska verka i det moderna medie- och infolandskapet. En viktig uppgift är att möta negativ information. Den kan dyka upp oväntat. Och snabbt.

– Vi kan med vanlig informationstjänst nå Sverige. Här hemma kan det finnas släktingar till människor i operationsområdet, och via dessa kommer det ner en bild till operationsområdet som vi inte vill ha. För att minimera negativa effekter i operationsområdet måste därför all kommunikation på såväl hemmaplan som i operationsområdet koordineras. Psyops som begrepp slog igenom under det första Irakkriget. Amerikanerna spred flygblad och de irakiska soldaterna gav upp bataljonsvis. Johan Rodensjö menar att behovet av ett slags psyops alltid har funnits och tar fram en Arménytt från 1953.

– Redan då såg man samma behov som i  dag på slagfältet. Psyops har funnits sedan andra världskriget, fast det då hette något annat.

Några exempel på hur psyops kan användas:

• En hamn ska säkras och förbandet ska gå vidare in i landet. Befolkningen och motståndsrörelsen ska förmås att inte ingripa.

• Förflyttning under hot. Minska befolkningens stöd till motståndsrörelsen. Försöka att påverka denna rörelse och skaffa sig underrättelser om den.

• Skilja på stridande parter. Övertyga parterna om att de är militärt underlägsna. Det kan göras med styrkeuppvisning. Till exempel en stor övning med inbjudna journalister.

Psyops i Afghanistan

I Afghanistan används i dag psyops. Befolkningen ska förmås att inte odla opium och att inte låta sig styras av kriminella gäng. Afghanistan brukar kallas Natos största informationsoperation. Det ges ut en gratistidning på tre språk, som är så eftertraktad att driftiga lyckas sälja den. Även svenskar använder psyops i Afghanistan.

– Vi visar film i skolor och kyrkor för att skapa  en positiv bild av Sverige, med förhoppning om att det ska öka säkerheten för våra soldater, säger Johan Rodensjö.

Psyopstroppen i den nordiska stridsgruppen består av en stab på nio personer som gör analyser, tar fram budskap och produkter samt två taktiska grupper på fyra personer som förmedlar budskap och stödjer huvudstyrkan i lösandet av uppgifterna. Gruppen ska kunna producera film, radio och trycksaker. Och det mesta av förbandets viktiga materiel ska vara kommersiell hyllvara, så kallad cots. Förbandet ska gruppera i anslutning till den stora högkvartersstaben. Nu byggs förbandet upp av en grupp som sitter vid signalregementet S1 i Enköping, där också framtidens psyops ska utvecklas.

Hur blir det i framtiden?

– Vi kan se ett stort behov och vi har bara börjat. Stridsgruppen år 2011 ska ha en pluton med 44 personer. Fast jag vet inte om det räcker. Ännu längre fram i tiden talas det om ett kompani. Tar vi regleringsbrevets krav på att vi ska ha denna förmåga och kombinerar den med Sveriges framtida ambition att klara av tre större och två mindre insatser samtidigt, har vi fått en väldigt stor organisation för att få detta att gå runt äver tiden. Vi måste utveckla och hålla igång nätverket och få till en bättre utbildning. Och ändå måste förbanden ute kunna luta sig mot experter hemma. Annars står vi oss nog slätt.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

Stratmas

Stratmas [Converted]

Konsten att räkna på ett samhälles dynamik

Strategihantering för ett samhälle gör att man kan se hur det reagerar på olika händelser. Stratmas är ett system för att föra samman de olika parametrar som styr utvecklingen. Ändrar man en får det effekter på ett annat håll. Anders Christensson vid Försvarshögskolan svarar för utvecklingen av Stratmas.

Av Jan-Ivar Askelin

– Vi vill visa att det finns ett alternativ till militärt våld. Om man vet    hur ett samhälle fungerar blir det lättare att se och planera för de andra lösningarna. Efter kriget i Irak är sådana planeringsverktyg mycket efterfrågade, säger Ted Woodcock.

Han sitter tillsammans med Anders Christensson i Försvarshögskolans kafeteria. Utanför fönstren väntar sommaren. Och ytterligare ett krig. Ted Woodcock har under åren samarbetat med Anders Christensson om att bygga Stratmas, strategic management system. Tanken är att kunna modellera ett samhälle och därmed se hur det reagerar på till exempel en militär insats.

– Militärer kommer att behövas, men militär makt ska inte användas i onödan och onödigt okunnigt, säger Ted Woodcock.

– Före en intervention har man någon sorts målbild, vad man vill åstadkomma, säger Anders Christensson. Det har ofta talats om att skapa demokrati som ett slutmål, ett så kallat end state. Men hur mäter man det, hur vet man att det är uppnått? Vi vill vara mer jordnära för att kunna se vilka effekter våra handlingar leder till. Tanken på effektbaserade operationer eller effektbaserad planering handlar mycket om att kunna mäta det tillstånd som man vill uppnå.

Ett krig sköts nästan enbart av militärer och politiker. Politiker pekar ut målen och anvisar resurser. Militären gör som man blivit tillsagd, varnar politikerna eller föreslår själv en kurs som kan vara den rätta.

Få krigsoperationer

De flesta militära operationer i västvärlden i dag är inte krig utan någon form av flernationella insatser för att skapa fred. I en sådan insats finns inte bara militärer och politiker utan också biståndsorgan, frivilligorganisationer, ekonomer, statsvetare med flera. Varje grupp har sin egen målbild som ska passa in i hela insatsens målbild. Men de olika aktörerna jobbar ofta var en på sitt håll. Därför behövs ett gemensamt strategiskt planeringsverktyg som Stratmas.

– Det blir som en hängränna bland alla stuprören. Fluffiga ord blir fakta och man får mer hjälp för pengarna, säger Anders Christensson. För att bolla tankarna använder jag modellering och simulering där landets gräns är en systemgräns.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow lanserade för nästan 60 år sedan en behovshierarki. Människan förutsattes ha grundläggande behov som skulle uppfyllas. Anders Christensson har tagit över den tanken till Stratmas och gjort en behovshierarki för ett land.

Exempel på några sådana behov eller sektorer är:

  • Fysiskt. Militären sätts in mot hotet, och förhoppningsvis minskar hotet.
  • Möjligheten att leva. För det behövs mat, sjukvård, skydd.
  • Fungerande sociala funktioner. Ett hot mot detta kan vara etniska motsättningar.
  • Ekonomi. Handel ger pengar som ger skatter som bygger upp samhället.
  • Fungerande samhälle. Det behövs en förvaltning som fungerar.

Varje område är uppbyggt av indikatorer. Det finns totalt 29 stycken. Indikatorer för ”möjligheten att leva” kan vara hälsoläge, tillgång på vatten, antalet hemlösa, antalet flyktingar.

En indikator är inte en gissning. Bakom den ligger mycket möda för att konstruera modellerna. För varje indikator har man tillfrågat experter som ritat diagram över orsak och verkan. Därefter har dessa diagram överförts till körbara datorprogram. Programmen tar hänsyn till de kaotiska rörelser som finns i verkligheten. Liknelsen med en fjärils vingslag i Brasilien som ger en jordbävning på andra sidan jorden ligger inte långt borta.

Idén till valet av indikatorer och områden hämtade Anders Christensson från Pentagon där man studerar framtidens förband och i vilken miljö de ska verka. Då måste man kunna mäta tillståndet i landet.

– När allt är klart och varje indikator är en egen modell som kan simuleras, har vi skapat ett ramverk där modeller samverkar. Och det är detta som är Stratmas, säger Anders Christensson.

Hur möter då användaren Stratmas? Det är både enkelt och komplicerat. Tekniken ska inte synas, säger Anders Christensson, och visar med en vanlig Mac hur programmet fungerar. Man drar i reglar och staplarna ändras. I Försvarshögskolans Rolflaboratorium (Rolf, rörlig operativ ledningsfunktion) kan Stratmas blomma upp på skärmar och lägesbord. Allt drivs med Mac och Unix. Men det bästa återstår. I Mimers brunn kan läget presenteras tredimensionellt och i stereoskopi. Människor i den samverkande staben kan därmed få den gemensamma förståelse för hur planen fungerar i landet återgivet i rumsliga och tidsmässiga representationer.

Landskapsvy

– Med tekniken i dag kan användaren, som bär särskilda glasögon, välja områden och indikatorer som presenteras som ett landskap. Snart kan man trycka ner en punkt på indikatorkonturen för att kunna se vilka effekter det får på andra sektorers indikatorer. Det ger befälhavaren en möjlighet att klappa på data. Det är som att bygga en legobil. Man byter delar tills man är nöjd. Vi människor har mycket lättare att ta till oss en visuell information. Knepet är att representera rätt saker i två eller tre dimensioner. Tredimensionell eller stereoskopisk presentation av information kan vara det bästa sättet att stödja samverkan mellan människor i en stab. Då kan läget presenteras översiktligt. Vad händer om en krigsherre anfalls? Blir det en våg av flyktingar och terrordåd? Man kan också gå in i detaljer. Ett allierat förband kanske inte presterar så bra. Den kan bero på den etniska sammansättningen i förbandet i kombination med var det ska verka.

Vad händer om man skiljer på grupperna eller placerar förbandet en bit från platsen? Att göra en plan är som att bygga en legobil. Kan det vara så enkelt? Måste man inte vara civilingenjör för att få fart på Stratmas?

– Nej, inte alls. En av våra medarbetare i USA lät sin unga son testa programmet. På två dagar hade han gjort en operativ plan och spelade den. Det tar Nato tre månader.

Reglerteknik är bra att kunna när man konstruerar sjömålsrobotar. Det sysslade Anders Christensson med under några år på Försvarets materielverk (FMV), som han fortfarande formellt tillhör. Reglerteknik och maskiner passar bra ihop, men kan man ha en maskinell syn på ett samhälle? Det gick i varje fall inte förr. Beteendevetare stegrade sig när någon påstod att man kunde räkna på ett samhälle på annat sätt än genom statistik. För att veta något om samhället måste man ut och fråga, sades det. – Jag har upplevt mötet mellan en sociologiprofessor och en reglertekniker. ”Du kan inte göra ekvationer av mina känslor.”

– Ni kan inte ana hur roligt vi har haft det under resans gång, säger Anders Christensson. På de sista tio åren har dock synen förändrats. Beteendevetarna accepterar att göra modeller av samhället. Vissa har accepterat just att modeller medlar mellan teorier och verkliga data.
Om reglertekniken var en inkörsport så var frågan om det gick att modellera kaos en annan. År 1989 läste Anders Christensson en artikel om att använda så kallade cellulära automater för att modellera strid.  Mycket förenklat anpassar sig de celler man skapat till hur andra celler agerar. Algoritmer som lär sig och anpassar sig, genetiska algoritmer, spelar likaså i sammanhanget en stor roll.

– Kan man modellera något så kaotiskt som en strid borde man ju också kunna modellera samhällsprocesser, tänkte Anders Christensson.

Lärande spel

En sak är teori. En annan är att testa Stratmas i övningar. 2003 gjordes ett spel om Afghanistan. Den operativa planen var klar på två dagar och en plan för fredsbevarande tog en dag. Runt bordet talades om detaljer och stora principer. Det var Strat mas elddop. För första gången testade man om det fungerade. Politiker som var med förvånades över hur fort man kom in på de djupa frågorna och man tyckte svaren var förföriskt lika verklighetens.

130 elever från chefs utbildningen på Försvarshögskolan deltog 2004 i ett spel om en intervention i Irak 2005. Tre månader senare visades simuleringen. Nu visste man att det automatiskt gick att få planeringen att gå in i simuleringen. Målbilden låstes och effekter beskrevs. Vid ett visst läge tryckte man på simuleringsknappen och ut kom värden på indikatorer.

Stratmas har också använts i det internationella försöket som kallas multinational experiment series eller som militär förkortning MNE 4. Där undersöks hur man vinner både kriget och freden. Mycket handlar om rätt väg till önskade effekter. Flera liknande planeringsverktyg användes i försöken. Stratmas utmärkte sig genom att fungera under hela det tre veckor långa försöket.
Stratmas har även använts av USA i Irak, men det visade sig att Stratmas då var ett verktyg för planering och inte för utförandet.

Närmare verkligheten

Hur ser då framtiden ut för Stratmas? Anders Christensson hoppas att kunna föra Stratmas närmare de verkliga händelserna så att allt inte bara blir en simulering. Syntetiska data ska kunna blandas med verkliga och med hjälp av genetiska algoritmer kan modellerna anpassas för att ge snarlikare dynamik.

Men om det blir en fortsättning på Stratmas är i dag ovisst. Forskningen bantas och Stratmas har efter många år snart lämnat forskningsstadiet och om det ska realiseras krävs pengar från en annan påse. Från 1996 till 2003 delade Sverige och USA på kostnaderna. Sedan tog svenska försvaret över. Räknat i arbetstid är det nog ett livsverk som lagts ned.

Anders Christensson har inte svårt att hitta uppgifter för Stratmas. Det skulle lätt gå att göra en simulering av trafiken i Stockholm. Bestämmer man sig för slut­målet, till exempel att minska trafiken, skulle det enkelt gå att se samband mellan orsak och verkan.

– Eller varför inte lägga ut kommun budgeten som en simulering så att alla kan ta del av alternativen.

Anders Christensson talar mycket om bistånd.

– I dag betalas det ut summor som vi inte vet effekterna av. Vi betalar för att gräva brunnar och lägger ut jobbet på en konsult. Och konsultens insamlade uppgifter når inte dem som betalat. Dessa uppgifter skulle kunna användas om de samlades in och stödja beslutsfattaren som betalat. Visst kunde man ha en effektbaserad biståndsplanering som sätter upp mål och mäter insatsen mot om målen uppfylls. Dessutom får man grepp om kostnaderna innan projekt startar.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Dooda-loopen

•Dooda-loopen [Converted]

Ingen har besegrats av ett beslut. Däremot kan man förlora om motståndaren har förstått situationen bättre än en själv. Dagens ledningsmodeller har betonat teknik och informationssamlande. Framtidens ledning kan handla mer om förnuft.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Soldaterna ska lära sig att tänka efter före

Snart är det premiär för den nya nordiska stridsgruppen (NBG). Då kommer också det militära ledarskapet att få sitt verkliga mandomsprov. – Vi kommer aldrig att få ett förband med perfekta soldater, men ett bra ledarskap kan kompensera dessa brister, säger Anders W Berggren, som arbetar med människan i det nya försvaret.

Det är ingen fredsövning. Efter sommaren rycker de första soldaterna in.

– Den nordiska stridsgruppen är på liv och död, säger Anders W Berggren vid Försvarshögskolans ledarskapsinstitution. Det är mycket komplext och det väcker en massa nya frågor. Samtidigt är nog stridsgruppen den största utmaningen som en svensk officer kan få vara med om. Det blir som ett skarpt läge och man får vara med från början och forma stridsgruppen.

Anders W Berggren är sammanhållande för ett omfattande projekt om människan i det nya försvaret.

– Först var inriktningen det nätverks-base-rade försvaret, så insatsförsvaret, interoperabilitet och nu handlar det alltmer om stridsgruppen.

Som nya frågor nämner Anders W Berg-gren följande:

Straffrätten.

– Vad händer om en estnisk soldat i den nordiska stridsgruppen begår ett övergrepp utomlands? Ska han dömas enligt estnisk lag? Eller svensk? Eller landets lag? Det här är frågor som studeras av våra jurister nu, säger Anders W Berggren.

– Vi ska blanda förband från olika kulturer och med olika kvinnosyn. Det blir en ny situation för försvaret. Olika kulturer har olika kvinnosyn och olika syn på prostitution. I Sverige är sexköp brottsligt. Så är det inte i de flesta andra länder. Ska soldater som går till prostituerade behandlas olika?

– Det finns också ett genusperspektiv på när läget håller på att förvärras. När spänningen stiger ökar det interfamiljära våldet. Kvinnomisshandeln ökar. Detta kan vara ett tecken att leta efter när man vill bedöma läget.

– I Sverige är vi vana vid att svenskar inte är en minoritetsgrupp. När vi kommer utomlands är vi minoriteten. Den amerikanske sociologen Charles Moskos hävdar att heterogena grupper klarar mångfaldsproblematiken bättre än likformade grupper. Man har tvingats att lösa sina egna mångfaldsproblem först och är beredd.

Den strategiske korpralen. Soldaten i gathörnet som kan hamna i FN:s säkerhetsråd. Kanske genom att handla automatiskt som han är lärd som soldat i stället för att tänka efter.

– Det blir en helt annan komplexitet nu. Från invasionsförsvaret är vi vana vid att alla som står bredvid mig är mina vänner och de som kommer mot mig ska vi skjuta. I det här kan ligga en demonisering av motståndaren. Vi lär oss att skjuta på pappersfigurer.

Hjälm mot doktorshatt

Anders W Berggren var pansarofficer innan han slog sig på den akademiska banan och bytte ut hjälmen mot doktorshatten. Som en påminnelse om tiden på pansarskjutfälten i Skåne har han nedsatt hörsel.

– Jag övade soldaterna i att skjuta jaktskott. Man avancerar, stannar och skjuter stående eller knästående. Kravet är att träffa fort. Man övar upp reflexer. Det säger sig självt att den förmågan knappast är efterfrågad i den nya typen av uppdrag. Skjuter man instinktivt finns risken att döda civila.

– Nu kommer vi till ställen där det kanske inte ens finns fiende. Hur lär man soldaterna att tänka efter innan de skjuter? Samtidigt vet vi att soldater som blir beskjutna pressas mentalt om de inte skjuter tillbaka. När vi frågade amerikanska marinkårsofficerare hur de upplevde det problemet sade de att det inte var något problem. Amerikanska soldater skjuter alltid tillbaka.

– Här kan man verkligen tala om den i dag så omhuldade termen effektbaserade operationer (EBO). Det är uppenbart att amerikanerna i Irak inte nått den eftersträvade effekten. Det gör man inte med att skjuta.

Olika sorters officerare

Stridsgruppen ska kunna lösa den svåraste uppgiften, att med våld få stopp på två stridande parter. Tanken är att kan man den uppgiften så ska man också kunna klara om inte enkla så i alla fall mindre svåra uppgifter.

– Det där vet vi inte om det stämmer, säger Anders W Berggren. Men de tunga förbanden kanske inte är rätt verktyg för de andra uppgifterna. Vi kanske till och med ska ha olika sorters officerare. Blir det strid passar det bra med officerare som är fostrade under invasionsförsvaret. Men för mer komplexa uppgifter kanske vi ska ha andra sorters människor.

– I det nätverksbaserade försvaret talas mycket om tillit. Kan jag lita på informationen som presenteras på skärmen? Ja, kanske mer om jag känner och har förtroende för den person eller enhet som skickat informationen. Moderna förband kan bli skräddarsydda för att klara av en viss uppgift under en begränsad tid. Där är också tilliten viktig.

Hur skapar man snabbt tillit när man inte har månader av nötande på sig?

– Den här frågan dyker också upp för stridsgruppen. Det är människor från olika nationer och kulturer som ska fungera ihop. Man talar inte samma språk. Det är bara på de högre nivåerna som det talas engelska. Och kan jag lita på att italienare och fransmän verkligen kan de rätta engelska termerna?

– Vi frågar oss vad tillit är? Finns den där från början eller måste den byggas upp? Och i så fall hur? Känner jag tillit till att haubitsbataljonen levererar verkan i målet vid rätt tillfälle? Om jag gör det, vad är det jag känner tillit till? Kanske därför att jag vet att förbandet har bra utrustning och är bra utbildat? Eller känner jag tillit därför att jag känner många i förbandet som rejäla personer? Det är frågan om systemtillit och
persontillit. Är det ena viktigare än det andra?

– När vi i en studie frågar amerikanska officerare om olika aspekter på tillit, säger de att vi ställer fel frågor. Kanske vet vi svenskar för lite om vad tillit i fält egentligen är?

– Stridsgruppen blir verkligen ett test för ledarskapet. Vi kommer aldrig att få ett förband med perfekta soldater där det inte finns några problem. Det kommer att ske sådant som Försvarsmakten inte accepterar. Det är här ledarskapet kommer in. Ett bra ledarskap kan balansera dessa brister. Men om ledarskapet också sviktar kan det snabbt gå utför. Därför är det viktigt redan under förbandsutbildningen att befälen har mod nog att säga ifrån. Det kan gälla trakasserier, rasism och så vidare.

Ett första test på ledarskapet kommer redan efter sommaren. De som till 75 procent kom-mer att utgöra stridsgruppen rycker då in.

– Det kan bli avgörande vilket mot-ta-gan–
de de får av sina befäl. Det gäller för offi-ce-rar-na att hitta de vinnande orden som får soldaterna att intressera sig för utlandstjänsten. Och samtidigt inse att det krävs mer än militära vitsord för att klara av den.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Hämtar inspiration ur praktiken

En erfaren sjuksköterska kan inte alltid förklara exakt vad eller hur hon gör i jobbet. Ibland ska hon fatta sekundsnabba beslut som kanhandla om liv och död. Samma förhållande gäller ibland för soldater och officerare. Men i det militära uppdraget ingår dessutom användande av dödligt våld. Oskyldiga kan dödas.

Det säger Allan Janik, filosofiprofessor nu verksam i Wien, mitt i Europa. Född och uppvuxen på USA:s östkust känner han sig numera som europé och beskriver sig som en ”trist amerikansk medborgare som sällan besöker sitt hemland”. Däremot har Allan Janik sedan länge haft mycket att göra med Sverige. För 20 år sedan började han studera yrkeskunnande och professionalism i Sverige, och är tidvis fortfarande verksam i KTH:s forskningsområde yrkeskunnade och teknologi. Nu är han även engagerad i ett projekt kring professionellt användande av militärt våld och dess konsekvenser, bland annat dödande. Projektet kring militärt våld och dödande föreslogs redan 2002, men fick upprepade gånger avslag med motivet ”behov  saknas”. Nu är det emellertid igång.

Allan Janik var ett halvt år för gammal för att skickas till Vietnam. Nu ska han hjälpa Försvarsmakten att förstå mer om professionalism och hur kunskap egentligen utvecklas. Han framhåller de kostnader som okunnighet för med sig och vilka allvarliga följder bristande professionalism kan få – i synnerhet i militära sammanhang.

Det handlar om praktisk respektive formell kunskap. Termen praktisk, eller tyst, kunskap myntades för fyrtio år sedan av Michael Polanyi. Tyst kunskap är att känna igen ett ljud eller läsa av ett ansiktsuttryck. Hur detta går till är lika svårt att förklara som om en konstnär, idrottsman eller sjuksköterska ska försöka förklara hur man gör. Utförsåkaren vill hellre visa i backen hur det går till.

– Typiskt för praktisk kunskap är att den utvecklats genom egen erfarenhet och experimenterande, säger Allan Janik. Den är också lokal till sin natur, t ex ett sjukhus.

Kvalificerad yrkesverksamhet handlar inte om att följa formella regelverk. I synnerhet inte när det handlar om praktiskt kunnande. Att bara följa regler är vad en nybörjare gör. I synnerhet i snabba situationer måste ett professionellt kunnande redan finnas.

– I den praktiska kunskapen finns ett lärlingsskap, säger Allan Janik. Man börjar som novis och håller sig då till reglerna. I takt med att man blir mer kunnig blir man också säkrare, ser analogier och paralleller i omgivningen, och tolkar reglers tillämpbarhet i olika situationer istället för att blint följa dem. Och förmåga att kunna väga samman och anpassa olika regelsystem efter hur ett skeende utvecklas  är naturligtvis centralt i ett professionellt agerande. Omdöme är ett centralt begrepp. Det kan inte formaliseras i ett regelsystem.

När Allan Janik arbetade i Sverige på 1980-talet var expertsystem och AI, artificiell intelligens, på modet i västvärlden. Allt arbete skulle kunna automatiseras, var tanken.

– AI-entusiasterna sade att först när vi har en teori för artificiell intelligens kan vi förstå hur den mänskliga intelligensen fungerar – vilket var som att spänna vagnen före hästen.

Allan Janik har alltid uppfattat Sverige som mycket teknikvänligt, kanske till och med för teknikfixerat. När datorerna kom till sjukhusen jublade läkarna. Det här var något de kände igen. Sjuksköterskorna gillade inte den nya tekniken för den kom ofta i vägen för kontakten med patienten.

Allan Janik kan berätta mycket om hur svenskar bet sig i tummen när satte för stor tilltro till teknikens förmåga att lösa alla sorters problem. Å andra sidan menar han att det också finns ett stort mått av förnuft i Sverige.

– Om svenskarna blir övertygade om att det behövs stora förändringar så genomför man dem.

Därför hoppas Allan Janik att ett ökat intresse kring militär professionalism skall vitalisera det svenska Försvaret. Första gången han togs till Sverige var det för att det behövdes en motvikt till ekonomer och sociologer inom arbetslivsforskningen.

Militärer måste utveckla och lita till praktisk kunskap trots all formalia kring yrket. Att uppmärksamma militär professionalism blir viktig i synnerhet nu när uppgiften radikalt förändrats. Allan Janik hänvisar till vad som sagts och skrivits i detta ämne. Den brittiske generalen Rupert Smith talar om det ”industriella” krigets död, om de nya krigen som utkämpas mitt bland civilbefolkningen. Detta ställer, jämfört med traditionella invasionskrigsscenarier, radikalt större militärprofessionella krav på kunskaper om samhällen och omvärld. Motståndarna i de nya krigen ska marginaliseras och soldaterna måste lyckas vinna folkets förtroende för att det strategiska målet skall infrias. Dit når man inte med bara teknik. Om det första Irakkriget 1991 var en revolution för militärtekniken så utgör det andra ett genombrott för den nya synen på kriget.

– Nu kommer det in en mängd nya faktorer i en modern militär professionalism. Det handlar om människor, religion, språk och kultur, säger Allan Janik. Nu måste man bruka våld på ett helt annat sätt än i traditionell krigföring mellan stater. Vi talar om kulturkrockar men det är i sig ett uttryck för att vi saknar de riktiga verktygen, en lämplig förståelse, i den nya situationen. Irakkriget är för USA en lärandeprocess, även om den går för långsamt.

– Det krävs ett omtänkande, annars brister den praktiska kunskapen. Det leder i sin tur till felaktig våldsanvändning med dödande och lemlästning av oskyldiga. Och det i sin tur skadar soldaterna psykiskt. Man talar ofta om PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det är soldatens pris för felaktig våldsanvändning. Posttraumatisk stress kan ses på olika sätt. Psykologer och beteendevetare kan ge en del svar.

– När man kallar på psykologen är skadan redan skedd, säger Allan Janik.

Praktikerna kan ge andra svar. Då utgår man från det faktiska situationen och hur den praktiska kunskapen förvärvats – eller inte förvärvats.

– Bakom den posttraumatiska stressen finns bristande kunnande, beroende på utbildning. Saknas kunskapen visar det sig i att det är vissa saker man inte kan klara av. Det visar sig också i misstag, och vi måste studera varför misstagen begås. Och hur vi kan se på misslyckandet att ha tillräcklig praktisk kunskap.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Modeller är nog bra men erfarenheter är bäst

Man måste börja i ett konkret exempel där det militära yrkeskunnandet sätts på prov. Därifrån kan man bygga ledarskapsmodeller. Det säger Peter Tillberg som leder ett projekt där officerare delar erfarenheter med varandra.

Den unge plutonchefen hade blivit beskjuten två gånger. Han hade nyss kommit till Bosnien på den första svenska bataljonen.

Han och delar av plutonen hade fått till uppgift att skydda två mentalsjukhus. De uppmanades att ta med sig så mycket ammunition som möjligt. När de kom fram till sjukhusen var det som att komma till ”porten till helvetet”. De patienter som soldaterna mötte var en blandning av äldre och yngre mentalsjuka, gamlingar utan hem, drogade och våldsamma människor. Några patienter hade slagits ihjäl av andra. Det var ont om mat och vatten, elverket fungerade inte och det var minusgrader både inne och ute. Stanken på grund av bristande hygien är svår att beskriva i ord.

Efter några timmar knackade ett par kroatiska soldater på dörren och krävde att svenskarna skulle släppa alla muslimska kvinnor mellan 15 och 20 år. Annars skulle sjukhuset stormas. Fristen var satt till 17.00.

Plutonchefen, som nyss hade harvat runt fälten vid Södermanlands regemente i Strängnäs, fattade beslutet att inte vika. Det var omöjligt att lämna ut kvinnorna. Det var lika omöjligt att vinna en strid.

Det gick inte så långt. Utpressningen var ett test. Kroaterna ville se hur tuffa FN—-
soldaterna var.

– En sådan här verklig situation ger en vink om hur meningslöst det är att starta en utbildning genom att börja lära ut olika ledarskapsteorier. Man måste ta utgångspunkt i de erfarenheter som officerare och soldater har av komplexa situationer och därefter välja teorier som bidrar till att man blir bättre förberedd, säger Peter Tillberg vid Försvarshögskolans ledarskaps-institution. Peter Tillberg har i 20 år varit officer med rötterna i pansartrupperna. Han är skeptisk och frågande till vår fascination för modeller.

– Man måste börja i ett konkret exempel där det militära yrkeskunnandet ställs på prov. Därifrån kan man sedan bygga vidare. Detta snickrande kan inte endast utlämnas till forskare utan det ligger i Försvarsmaktens intresse att själv delta. Om vi bestämde oss för att det alltid ska finnas militärer och forskare med ett gediget kunnande och intresse för försvarets uppgifter i uppdragen så skulle nog modellerna se ut på ett annat sätt än vad de gör i   dag. Risken finns att vi som utbildar och forskar i ledarskap i allt för stor grad utgår från vad vi själva kan och sedan utifrån det försöker argumentera för en teori som passar in i vårt eget kunskapsfält. Vi har också blivit duktiga på att känna av vilka modeord som gäller,  hur snacket går i korridorerna uppe på Högkvarteret och vad som anses politiskt korrekt eller ej.

– Detta spel tror jag är destruktivt för utvecklingen av det militära yrkeskunnandet. Vi talar gärna i termer av kunder, leverantörer och tjänster. Om man på allvar funderar över den militära professionen krävs omfattande förändringar när det gäller såväl forskning som utbildning på ledarskapsområdet.

Dialogseminarium om erfarenheter

Peter Tillberg doktorerar i militärt yrkeskunnande vid avdelningen yrkeskunnande och teknologi, KTH. Där har Peter Tillberg kommit i kontakt med en metod för erfarenhetsutbyte som kallas för dialogseminariemetoden. Metoden har använts i försvaret de senaste åren för att bland annat synliggöra och utveckla kunskaper på ledarskapsområdet. Det har handlat om att försöka sätta ord på de erfarenhetsgrundade och många gånger tysta kunskaper som finns bland officerare. Från och med i år kommer metoden att användas i arbetet med den nordiska stridsgruppen (NBG). Det handlar där både om att stärka ledarskapet men också om att utveckla en metod för erfarenhetsutbyte.

Peter Tillberg leder just nu en seminarieserie där kärnan är officerare från S 1, signalregementet i Enköping.

– Någon kanske tänker att signalister inte har några erfarenheter från komplexa situationer i internationell tjänst. Det är helt fel. De här officerarna har både blivit beskjutna och tagits som gisslan. De har utbildat andra för internationell tjänst och de har suttit i staberna och haft koll på det mesta. Deras erfarenheter är guld värda. Och det är av största vikt att det används i NBG-förberedelserna.

I korthet går det till så här. En seminarieserie är på cirka sex gånger med en dryg månad mellan träffarna. Inför varje träff ska deltagarna utifrån ett visst tema ha skrivit en text om egna erfarenheter som man läser upp för de andra. I samtalet som sedan följer tas ett steg vidare genom att man gör förbindelser till aktuell forskning om försvaret och till  kunskapsteori, filosofi, konst och idéhistoria. Seminarieserien avslutas med en presentation av det som kommit fram under samtalen. Det kan vara en rapport men också en iscensättning som kombinerar text, fotografier, film och skådespelargestaltning. Löpande skrivs ett protokoll som är ett kitt som håller ihop hela seminariet. Peter Tillberg betonar att ett viktigt arbete är förberedelserna mellan träffarna.

Eldrörens män lär av blockflöjtist

Det kan ju tyckas lite märkligt att man ska låta officerare studera konst och filosofi för att bli bättre ledare. För Peter Tillberg är det självklart.

– Det handlar om att ge officerare möjlighet att möta personer som har utvecklat ett genuint yrkeskunnande. Genom dessa möten så kan officerare finna analogier utanför den egna begreppsvärlden. En gång hade vi till exempel med en av världens ledande musiker på blockflöjt. När han visade hur man går från novis till mästare på detta instrument så var det många officerare som kände igen sig. Inte bara att man tyckte att det fanns likheter utan att man också på djupet insåg att man av musiker kan lära sig mycket om hur man utvecklar ett språk kring sitt yrkeskunnande.

Peter Tillberg ser flera likheter mellan det militära och konstens värld.

– Vi har våra regler och instruktioner som samlas i olika skrifter. Musikerna har också sina regelsamlingar, till exempel noter. Det är först när människor tolkar regler och noter som det händer något. Esa-Pekka Salonen lirar på sitt sätt. En bataljonschef tolkar sitt uppdrag på sitt sätt. En teater-föreställning och ett uppdrag har naturligtvis stora skillnader men där finns också likheter. Det finns en regissör, en deadline, en ensemble, ett manus och en publik. Vi har också en deadline, vi har en trupp, ett formulerat uppdrag och vi kan räkna med att bli granskade och recenserade.

På tur står att läsa delar av Don Quijote av Cervantes som en impulstext för att kunna sätta ord på sina erfarenheter.

– Don Quijote är i mångas ögon en idealistisk riddare som gav sig ut i världen. Han såg något som inte världen såg. Där han såg jättar såg omvärlden väderkvarnar. Här finns mycket att lära. Hur ska man kunna berätta för andra när man kommer hem vad man varit med om?  Och vilka väderkvarnar har man att slåss med innan man åker ut? Kan jag lita på mig själv, de andra, utrustningen, utbildningen och mina chefer? Hur förberedd är jag? Hur förberedd är min familj? Tänk om jag inte kommer hem.

Mycket av seminarierna handlar om att skapa ett klimat där man kan berätta om sina erfarenheter även när de inte passar in i den gängse mallen av internationella uppdrag. Och man måste få tala om de saker som annars inte kommer upp.

– Vi måste skapa ett klimat där man också kan tala om grundkänningar. För alla gör misstag. Det som skrivs om våra insatser handlar om den ljusa bilden och det är ofta bra. Den svenska rörpularen som är mycket bättre än yrkessoldater från USA och Storbritannien. Men dom andra har varit med i sekler och  har erfarenheter som vi saknar. Det måste vi förstå och lära något av. När svenskarna kom till Bosnien tog de inte skydd när kulorna ven. Det kunde tolkas som hjältemod. De andra undrade vad man höll på med.

Att våga tala om döden

– I början på ett dialogseminarium känner man på varandra. Vad kan jag säga? Att man blir rädd och gör på sig när man blir beskjuten? Klart att det händer. Det tas för sällan upp i den militära utbildningen. Eller om en pansarvagn blir träffad och det ser ut som ett slakthus. Vem tar hand det? För snart ska vagnen ut igen med ett nytt gäng soldater. Det är sådana frågor man funderar på. Vad händer när två dör och det ska in två nya?

Peter Tillberg säger att försvaret i för stor grad presenteras som en friktionsfri verksamhet och som ofta beskrivs med hjälp av färgglada bilder fyllda med boxar och pilar.

– Det är till exempel mycket svårt att hitta en enda bild på en död eller skadad människa. Här hemma tar man fram förbandsprästen som får prata krigsgravtjänst. Man lär sig teorier om stress och så vidare. Men det har endast lite att göra med skadeutfall på en pluton. I det militära yrkeskunnandet måste det finnas en beredskap för att i krig och konflikter så skadas och dödas människor. Det kan handla om olyckor, minsprängningar eller stupade i strid. Det är du som är där och det är dig det hänger på. Är du tillräckligt förberedd?

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Svår omställning för hemvändande chefer

Många bataljonschefer som återvänder efter utlandstjänst känner en stor tomhet. Själva tycker de att de varit med om karriärens höjdpunkt, men blir besvikna när deras erfarenhet inte ses som någon merit på hemmaförbandet. Det visar en undersökning som gjorts på Försvarshögskolan (FHS).

Plötsligt kommer den dag då man från en timme till en annan med helikopter lyfts ur denna världen. Då kommer den stora tomheten.

Så beskriver en bataljonschef hur det är att lämna ett liv med tjänst dygnet runt i sex månader för att återvända till den svenska officerslunken. I studien Hemma övas man borta prövas man delar 17 bataljonschefer i Bosnien och Kosovo med sig av sina erfarenheter. Studien har gjorts av Eva Johansson och Ebbe Blomgren vid Försvarshögskolans institution för ledarskap och management.

– Bakgrunden till studien är att bataljonschefernas erfarenheter var dåligt dokumenterade, säger Ebbe Blomgren. Vi har tittat på hur de fick uppdraget, hur bataljonen byggdes upp, vad som hände under uppdraget och hur de blev bemötta när de kom hem och hur deras fortsatta karriär artade sig.

– Den militära professionen håller på att förändras och frågan är vilken väg man ska gå. Det militära hantverket är fortfarande viktigt och den radikala professionsinställningen är att man ska hålla sig till denna traditionella kärna. Den pragmatiska skolan betonar i stället en vidare bild. Jag känner väl att man på Försvarshögskolan går mot det senare. De civila delarna betonas och det finns en större förståelse för den politiska processen.

Chef är chef i Kosovo

Bataljonschefsstudien avslutades förra året. Nu studerar Ebbe Blomgren och Eva Johansson fyra olika chefsnivåer under Kosovoupploppen i mars 2004.

– Vi försöker att beskriva det som ett case och inriktar oss på ledarskap och kommunikation.

Med de internationella insatserna och hela Europas nya situation har mycket förändrats inom Försvarsmakten. Aldrig trodde jag väl att jag som svensk överste skulle dela ut en Natomedalj till en lettisk officer, säger en bataljonchef.

Ledarskapet blir ett annat på missionerna. Chefen är chef i mycket högre grad än hemma. Alla vet nästan alltid var chefen är.

– Cheferna är ute mycket, säger Ebbe Blomgren. De behöver ”se, höra och lukta” hur det känns. Man vill se personalen i ögonen. Personalarbetet tar mycket tid. Man lever nära varandra och konflikter ska lösas.

Så här säger några chefer:

”Besökte plutonerna. Var ute 80 procent av tiden. Det var mitt sätt att leda – att vara där.”

”Det du kan, det kan du. Ledarskapet är att få fram det samlade ledarskapet i teamet.”

”Som ledare kan du inte bortse från småsaker – någon ser att du ser.”

Bland de svåraste beslut som chefen ska fatta är att skicka hem någon som överträtt reglerna. Det kan gälla alkohol eller sexköp. En vanlig soldat klarar sig undan med van-äran. En officer kan få sin karriär förstörd.

Ebbe Blomgren pekar på några huvuddrag i studien.

Man är i ett krig utan att vara delaktig i
konflikten. We are not at war but in a
war, som någon uttryckte det.

Varför har Försvarsmakten en vankelmodig inställning till internationella insatser?

Miljön är skarp, man ser att man hjälper folk.

Låg efterfrågan hemma på de internationella erfarenheterna. Det hänger mycket på eldsjälar och det saknas en systematisk överföring av erfarenheter. En förklaring kan vara att den högsta militära ledningen tillhör den generation som inte varit ute. Fram till nyligen var utlandstjänst frivillig. Det finns alltid en motsättning mellan ledning och genomförande, men den understryks här. Ute kan man tala om Högkvarterets folk som ”excelofficerare”.

Det finns brister i utbildning och utrustning. Några klagar på att man utbildats för ett värsta fall, inte för det troligaste. Utrustningen har inte alltid varit anpassad till uppgifterna. En bataljonschef säger att det fanns politiska, men inte militära, krav på att materielen skulle vara svensk.

Gråzonen mellan det polisiära och militära. Kvinnor och barn som kastar sten och spärrar en väg kan man inte köra bort med vapen.

Medier. Man får stå till svars för vad som hände föregående bataljon. Medierna är också ett verktyg både i Sverige och på platsen. Genom att sitta i tv:s morgon-
soffor innan man åkte kände man att man var påpassad.

Den tydliga chefsrollen. Det kan leda till att de underlydande blir passiva. Chefen är alltid chef. En fick höra att ”jag vågar inte duscha med dig för då kan jag åka på ett uppdrag”.

Han som med helikopter lyftes hem till den stora tomheten vittnar om hur främmade de känner sig där de återvänder.

– Många blir besvikna, säger Ebbe Blomgren. De tycker själva att de varit med om karriärens höjdpunkt. De har fått pröva vad de går för. De har kunnat leda ett förband och bygga upp det på ett helt annat sätt än hemma. Och de betonar att de känt att de gjort nytta. De har skyddat värnlösa människor. Hemma säger överbefälhavaren  att det här är det viktigaste de ska göra. Men när de möter jobbet och organisationen är bilden en annan. På hemmaförbandet har det för vissa bildats en klyfta mellan dem som åkte ut och dem som blev kvar. Det verkar inte vara någon merit att ha varit ute. Hittills har bara en av bataljonscheferna blivit general och en tredjedel av dem vi frågat har nu civila arbeten.

Ska ta hand om allt

Ebbe Blomgren tror dock att denna ten-dens avklingar med tiden när fler och fler har utlandserfarenhet. Samtidigt har
man dock kvar generationen på Högkvarteret som kanske känner sig hotad av dem som gjort det som anses vara viktigt.

Bataljonschefen ska ha hand om nästan allt. Han ska fungera uppåt mot sina militära chefer och den organisation som leder uppdraget. Han ska svara mot militära chefer hemma. Han ska svara mot all sin personal. Och han ska kunna hantera alla olika parter på platsen. Han ska hålla på regler och samtidigt kunna runda byråkratin för att få saker gjorda i tid.

– Officerare som varit med på rep-övning-ar verkar ha en större livserfarenhet och social kompetens än den generation som kom efter, säger Ebbe Blomgren. De vet hur man ska hantera människor när det gnisslar. Något vetenskapligt belägg för att det är så har vi dock inte, det är bara en uppfattning.

Man måste ha en social förmåga och kunna bygga kontaktnät. En chef sade så här:

”Det var ett oerhört mosaikbetonat kontaktnät man rörde sig i. Det var mer civilt än militärt. Det krävs en cocktail-kompetens. Det är väsentligt att våga öppna samtal och driva kontakter. Här är vi svenskar för stela och tysta”.

Om konsten att få saker gjorda sade en annan: ”Man ska kunna hantera FN:s tre rör. Det politiska, det militära och det som pengarna flyter genom.”

– När vi ber de intervjuade att vara mer konkreta och försöka att beskriva hur de gör så blir svaren att man ska ha finger-topps-käns-la, att det sitter i ryggmärgen och så vidare, säger Ebbe Blomgren. Det är svårt att säga vad det är. Men det är oerhört viktigt och i grunden det som avgör om det ska gå bra eller inte. Livserfarenhet och förståelse för andra människor och det sociala spelet verkar spela en stor roll.

Målet att bygga upp samhället

– En stor skillnad mot tjänsten hemma är att man ska kunna tänka både långsiktigt och kortsiktigt samtidigt, säger Ebbe Blomgren. Målet med uppdraget är att bygga upp samhället, inte att vinna en militär seger. De militära hoten är komplicerade. Det blir en särskild kompetens att kunna avläsa omgivningen och lägga sig på rätt nivå. En chef som skulle förhandla i en by hade gömt sina stridsvagnar i en skogsdunge utanför byn. När förhandlingarna kärvade gjorde han ett tecken. Då startades stridsvagnsmotorerna. Det mullret vände förhandlingen.

Många vittnar om att man måste inse att det finns många olika grupperingar inom det man kallas ”parterna” – alltifrån kvinnor och barn på en väg till beväpnade kriminella gäng. Grupperingarna har ofta olika egna motiv när de vänder sig till bataljonen.

Eller som en chef uttrycker det:

”Är tipset ett tips eller ett sätt att sätta oss i skiten?”

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Generna styr vårt agerande i gruppen

Att anpassa sig till gruppen är en överlevnadsinstinkt. Våra två miljoner år gamla gener påverkar oss mer än vi tror, inte bara under stress eller i andra hotfulla situationer. På savannen var anpassning ett krav för överlevnad. Ensam kunde man inte jaga och då gick man under, säger Claes Wallenius, psykolog vid Försvarshögskolan (FHS).

Den starke ledaren framhålls ofta som ett ideal. Och den starke ledaren handplockar sin närmaste krets. Claes Wallenius, psykolog vid Försvarshögskolan (FHS) talar hellre om den starke ledarens förbannelse. Många förtrogna är bara jasägare som i sin strävan att anpassa sig till ledaren till och med överträffar honom.

Ni som inte vill vara med på resan kan hoppa av nu. Vem har inte hört det?

– Det där är inte bra. Det är ett exempel på dåligt ledarskap, säger Claes Wallenius.

– Då kan det skena iväg som i Skandia där hela företaget skadades. Volvo under Gyllenhammars sista år var ingen plats för oliktänkande. Ingen på tillräckligt hög nivå i Vita huset protesterade mot den huvudlösa planen att invadera Kuba, den så kallade Grisbuktsinvasionen. Vårt eget prakt-exempel på hur grupper kan råka illa ut är förmodligen Palmeutredningarna. Redan under mordnatten gick det snett. Polisen staplade klantigheter på varandra. Det slogs inte larm och man skrev på fel blanketter. Polisen hamnade i ett chocktillstånd när man insåg att statsministern mördats på öppen gata. Sedan satte Hans Holmér samman sin grupp fel och styrde den hier-arkiskt. Det är den mest sannolika förklaringen till att man kunde komma upp med spår som i dag ter sig synnerligen märkliga.

Varför är det så här? Varför fungerar vi så illa? Claes Wallenius tror att det bland annat beror på generna.

– Vi har fortfarande samma gener som när vi gick omkring på savannen. Vi släpar på ett två miljoner år gammalt arv. Det är bara tio tusen år sedan vi lade grunden till dagens civilisation och slog oss på jordbruk. Sett i det perspektivet handlar det om bråkdelar av sekunder. Att förändra gener tar mycket längre tid. Generna styr oss mycket mer än vad vi tror när vi blir stressade och hotade, men också på många andra sätt. Exempelvis vill kvinnor i alla kulturer ha resursstarka män, medan män vill ha kvinnor med breda höfter. Detta har nämligen under vår långa evolution gjort det mer framgångsrikt att få barn och att få dessa att överleva.

I det gamla samlar- och jägarsamhället hade de med hög status och bra förmåga till att anpassa sig till gruppen en fördel när det gällde att sprida sina gener. Och det är därför det ser ut som det gör i dag i styrelserum och på staber.

Hur individen reagerar på stress är tämligen väl utforskat. Vi drabbas av tunnel-seende och ser inte handlingsalternativ. De som är tränade för att tåla stress är inte på något sätt immuna mot dessa reaktioner, men deras tröskel ligger möjligen lite längre bort.

– I Bosnien blev chefer i vissa situationer nästan utslagna av sin egen stress. Erfarenheterna från Bosnien visade också på ett annat fenomen. Vi tenderar att tro att vi är osårbara. Soldater kunde sticka upp skallen mitt i kulregnet. Samma sak kan man se vid bränder. När larmet går vill vi först tro att det är övning. Det är först när vi inser faran som vi reagerar och då inte sällan i ett alltför sent skede. Beslutsfattare har nog en överdriven rädsla för att utlösa panik. Problemet är inte att människor överreagerar utan att de är för passiva. Det här gäller såväl individer som grupper.

Anpassar oss i grupp

– Vi är dåligt anpassade till dagens faror. Vi är rädda för höjder, men inte för farter. Vi är rädda för ormar och spindlar, men inte för fet mat, tobak och alkohol, fast all statistik säger att det är spriten och inte ormbett som förkortar svenskars liv. Och när vi grips av tunnelseende vid en fara är det också ett arv från savannen. Faran stod framför oss. I Kosovo och Afghanistan kommer faran från alla möjliga håll. Då är man inte hjälpt av att avskärma sig.

I dag har intresset inom ledarskapsforskningen gått från individen till gruppen och från lägre till högre nivåer i organisationen.

– Det som gäller för individen gäller i hög grad också för gruppen och det är det genetiska arvet från savannen som spökar, menar Claes Wallenius. I grupp är vi anpassningsbenägna. Vi kan visserligen bryta mot massan, som till exempel punkarna, men inom den gruppen var det väldigt noga att tuppkammar och kedjor satt rätt. På savannen var anpassning ett krav för överlevnad. Ensam kunde man inte jaga och då gick man under.

Söker status och bekräftelse

Anpassning är också en överlevnadsstrategi  inom  försvaret. Man lyder order och gillar läget.

– Det är inte illasinnat från någon utan det blir så när en viss typ av människor rekryteras till den här nivån och av att alla dessutom vill passa in. Högkvarteret blir en homogen kultur och också en bra grogrund för modeord och trender. Jag tycker att vi forskare kunde vara lite mer kritiska mot det här. Men ofta faller vi in i samma mönster att här gäller det att haka på och eftersom högstatuspersonerna ägnar sig åt det här så är det bäst att hänga med.

– Anpassning är en viktig faktor i gruppdynamiken. En annan är status. Vi har grundbehov som mat, kläder och värme. När det är avklarat söker vi status och bekräftelse. Det är viktigt att ha status i den miljö man är. Många arbetsmöten handlar mindre om sakfrågor och mer om att människor vill visa upp sig och markera sin status. Våra känslor styrs mycket av om vår status är på väg upp eller ner.

Claes Wallenius har de senaste åren forskat mycket på stabsarbete och ledningsgrupper under stress och studerat vilka psykologiska faktorer på gott och ont som påverkar. Vid de ibland veckolånga stabs-övningarna  vid Försvarshögskolan kan man se att i staber där arbetet gått bra har det varit högt till tak och stressen har inte upplevts som så farlig.

– De här faktorerna påverkar nog mer än stabsmedlemmarnas personligheter, säger Claes Wallenius. Man måste också skilja på positiv och negativ stress. Den negativa stressen tycks skada mer än den positiva hjälper. När man jobbar hårt under en längre period är det lätt hänt att den som känner att han har flytet trillar över den optimala stressnivån och hamnar i negativ stress. Det visar att det är svårt att ställa in ”rätt” stressnivå.

– Man ska vara medveten om vilka mekanismer som gäller i en grupp under stress. Det är viktigt att förstå att det inte går att trolla bort två miljoner år gamla reaktioner med en föreläsning eller övning. Man ska däremot lära sig att känna igen mönstren hos sig själv och andra och inse att när jag blir stressad fungerar jag sämre. Jag klarar exempelvis inte komplexa beslut och därför måste jag kunna delegera. För att göra detta måste jag ha förberett mig med en stab eller ett bollplank. Jag ska vara prestigelös och inse att ingen är immun mot stress. Därför ska jag hålla mig till enkla rutiner och kunna begära hjälp.

Nyss lämnat apstadiet

Det här låter ju bra, men det är svårt att föreställa sig att koncernledningen i Ericsson uppskattar budskapet att man genetiskt nyss lämnat apstadiet. Och att det är värt att tänka på det när det blir kris.

– Visst finns det en obenägenhet att ta till sig det här. När jag föreläser om militära erfarenheter för civila säger de att det inte gäller för dem och vice versa när jag träffar militärer. Människor är inte så villiga att lyssna till vetenskapen alla gånger. Man brukar säga att vetenskapen kränkt männi-skan tre gånger. Första gången var att jorden inte var universums medelpunkt, sedan kom Darwin och sade att vi härstammade från aporna och så slog Sigmund Freud in spiken med att påstå att vi förståndiga människor till stor del styrs av irrationella processer. Det senare har vi fortfarande svårt att acceptera. Ett exempel av många var att när Palme mördades så letades – och letas fortfarande – efter ett rationellt motiv. Förklaringen att mordet var en oplanerad handling av en irrationell gärningsman har haft svårt att slå igenom.

– Som så ofta vill den moderna männi-skan se sig själv i en rationell spegelbild, och de irrationella impulser och emotionella villovägar som påverkar oss alla i varierande utsträckning tenderar vi att vända bort våra blickar ifrån.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Så skapas bästa gruppen

Leif Carlstedt utvecklar metoder och personlighetstester för att finna öppna, noggranna, utåtriktade, stabila och trevliga gruppmedlemmar som ska kunna lita på varandra i arbetet i en stridsvagn eller i en stab.

I grupper där man är beroende av var-andra måste man kunna lita på varandra för att gruppen ska fungera. Det låter ju inte särskilt revolutionerande. I en stridsvagn sitter fyra personer instängda. I striden är alla beroende av varandra. Det är vagnschefen, skytten, föraren och laddaren. Men även i en stab finns liknande beroenden. Stabsmedlemmarna utsätts inte för en gemensam livsfara, men tilliten till varandra spelar en stor roll för hur staben kommer att fungera. I det nätverksbaserade försvaret talas mycket om tillit. För att kunna lita på informationen måste man ha förtroende för den som kommer med informationen.

Personligheten spelar en stor roll i det här. Personlighetstester har länge använts som en urvalsmetod tillsammans med intelligenstester. Leif Carlstedt har i många år arbetat med dessa frågor.

– Jag utvecklade en gång ett urvals-instrument som användes på officerare. I första hand ville man kunna plocka bort de olämpliga. De som var fyrkantiga, inåtvända eller alltför spänningssökande. Nu ska vi i stället plocka ut de bästa. Och vi går från individer till grupper vilket i sig kräver nya forskningsinsatser. Ska man gå på medel-värdet, spridningen eller det lägsta värdet. Vi har våra hypoteser. I vissa fall kan det vara medelvärdet som är viktigast, i andra fall kan det vara det lägsta värdet.

För att mäta personligheten krävs bra mätinstrument. Det som använts för att plocka bort olämpliga fungerar inte lika bra för att plocka ut de lämpliga. Forskarna vid Försvarshögskolan (FHS) använder sig av en metod som grundar sig i big five-teorierna, vilka hävdar att det finns fem dimensioner som bäst beskriver vår personlighet. Man vet att även bland de lämpliga varierar personligheten mycket.

– Formuläret vi använder är kost-nads-effek-tivt. Det går snabbt att göra och det går snabbt att få fram data. Det finns andra metoder, men de är både dyra och tidskrävande.

Big five har minnesordet Ocean:

O – Mental openness, mental öppenhet,

C – Conscientiousness, noggrannhet.

E – Extraversion, att vara utåtriktad.

A – Agreeableness, att vara trevlig, icke-frånstötande.

N – Neuroticism, emotionell instabilitet.

Dessa dimensioner ligger till grund för mycket av personlighetsforskningen. För vår verksamhet spelar till exempel vissa aspekter av mental öppenhet en större roll än andra aspekter, säger Leif Carlstedt.

Utifrån dessa idéer har Charlotte Bäcc-man tagit fram ett instrument. Det är en blankett som fylls i på några minuter. Man får ett påstående och så ska man hålla med eller ta avstånd på en sexgradig skala.

– Det tar lång tid att göra ett sådant här instrument, säger Charlotte Bäccman. Och det tar tid att testa själva instrumentet för att se hur väl det fungerar. Nu gäller det att få in så många enkäter som möjligt så att vi kan skapa den rätta strukturen.

Men kan man inte lura formuläret? Det borde ju vara enkelt att ge de bästa svaren i stället för att vara oärlig?

Leif Carlstedt säger att det finns många felkällor och att det går att luras. Men genom att ställa liknande frågor fast med lite olika formuleringar får man en viss kontroll. Det syns ju också om man skriver sex på alla ”rätta påståenden”. Om inte annat så avslöjar man sin oärliga sida av personligheten.

– Hittills har det sett väldigt bra ut, menar Charlotte Bäccman. Och det finns ju metoder för att mäta hur väl instrumentet fungerar. Men avseende detta tycks det hittills inte vara några större problem med ”fusk”, utan spridningen över de olika svars-alternativen är god.

Begränsad entusiasm i början

På ”Guds eget regemente”, som ödmjuka skåningar kallar sitt P 7, har teorierna prövats i verkligheten med gott resultat. När översten Anders Emanuelson, som nu är chef för ledarskapsinstitutionen på FHS, var chef vid P 7 undrade han om utbildningen av stridsvagnsbesättningar inte kunde göras bättre. Han ville ha en gemensam utbildning för alla på stridsvagnskompaniet och han ville placera de bästa i några vagnar i stället för att ”smeta ut sylten” enligt en svensk modell.

Entusiasmen på regementet för de nya idéerna var något begränsad, men Anders Emanuelson och ledarskapsforskarna på FHS stod på sig. Leif Carlstedt var en av dem och förklarar hur man gjorde.

– På kompaniet finns tolv vagnar med fyra i varje vagn. Vi tog de generella intelligenstesterna från inskrivningen och delade upp de 50 soldaterna i två lika stora grupper som vi kallade hög och låg. Ett annat mått är plikttjänstförmåga, det som förut hette psykisk funktionsförmåga. I två av de tolv vagnarna satte vi bara soldater med höga värden. I resten av vagnarna fanns det åtminstone en som var hög. Det kunde innebära att vagnschefen inte var intelligentast i vagnen, men alla har ju ändå bra värden från början. Under den gemensamma utbildningen gjordes kamratval. När folk fick känna varandra kunde de också ange vilka de absolut inte ville vara tillsammans med, vilka de ville vara med och vilka som de kunde acceptera.

– Det blir naturligtvis lite pyssligt att få ihop det när resultat från testerna ska vägas ihop med kamratval. I grunden är det inte så märkvärdigt. Det handlar mest om att laborera med de mätvärden man redan har. Det är Björn Gustavsson som har ansvaret för våra studier av gruppsammansättning.
Utbildningsofficerarna säger att de har märkt en klar förbättring. Det är färre konflikter och när laget toppas så tycks de andra dras med och kompaniet som helhet presterar bättre.

En intressant iakttagelse  är att noggrann-het är viktigt för att en grupp ska fungera.

– Slarvpellar tar mycket energi från en grupp där man är beroende av varandra. Vi tittar också på vagnschefernas typ av ledarskap. Man kan antingen vara upp-gifts-orien-te-rad eller personorienterad. Vad som är bäst studerar vi nu.

I grunden samma beroende

På Skånska regementet på Revingehed är man så nöjd att man tycker att metoden bör ligga till grund för utbildningen inom hela armén. Leif Carlstedt menar att några av idéerna kunde man nog ta åt sig, men det är tveksamt om man kan få lika klara resultat över hela linjen. Det är inte alla grupper där man är så beroende av varandra som i en stridsvagn.

Att sitta instängd i en stridsvagn är en sak. Att sitta på en varm stab med kaffekoppen inom räckhåll och titta på bildskärmar verkar vara rena motsatsen. Men i grunden är det samma sak. Man är beroende av varandras arbete och en slarvpelle på staben är lika förödande för helheten som i en stridsvagn eller ubåt.

Under övningar i ledningsutvecklingscentret i Enköping har forskarna kommit fram till förvånansvärt intressanta samband, som Leif Carlstedt uttrycker det. Inför övningen har stabsmedlemmarna anonymt fått fylla i personlighetstestet. Men de anger vilken stab de tillhör. Och det finns ett samband mellan vad testet tror om stabens förmåga och hur det har gått efteråt.

– I princip skulle man redan efter testet kunna säga att det kommer att gå åt skogen om man inte byter ut en gubbe mot en annan.

Nätverksfolket var till en början lite skeptiska när forskarna kom dragandes med sina blanketter och talade om mjuka frågor som personlighet bland alla datorer och andra prov på ingenjörskonst.

– Men de har börjat tro på detta mer och mer och menar att man borde kunna sätta det här i systemet när staber skapas, säger Leif Carlstedt. Grejen är den att allt fun-gerar någorlunda tillfredsställande som det alltid har gjort. Men vill man öka prestationen så är det här ett sätt att göra det på.

Personlighetstestet har använts på flera värnpliktiga än på stridsvagnskompaniet på P 7. Leif Carlstedt säger att testerna visar att det finns värnpliktiga som man inte vill ha med på utlandsuppdrag. I dag finns ingen garanti för att de inte slinker med. När tre-ter-mins-syste-met införs kommer alla inte att göra den tredje terminen. Man ska vilja själv.

– Eller om intresset är stort måste det till en form av urval, säger Leif Carlstedt. Är intresset för den tredje terminen lågt finns risken att olämpliga kommer med. Än värre är det om de också kommer ut i missionerna. Det är ju från tredjeterminarna som den personalen tas ut.

Testet utgör en grovgallring

– I dag har vi inte något kvalitetssäkrat urvalssystem för utlandstjänsten. Det är plutonchefen som väljer sitt folk och personkännedom kan fungera bra i många fall. Men om en kille gör bort sig på ett uppdrag kan vi inte gå tillbaka till hans test för att se om det fanns något där som missades. Vi har föreslagit att vår test skulle följa med ansökningshandlingarna. Det är ingen garanti för det inte slinker med någon olämplig, men det är i alla fall en första grovgallring.

– Det är ingen tvekan att politiker och militärer står inför svåra frågor. Ska man kunna säga att vi inte fick ihop full styrka därför att vi inte fick tillräckligt många lämpliga. Eller ska man chansa och hoppas att inget händer. Att inte den enskilde soldaten någonstans  i världen ställer till med något allvarligt därför att han inte vara lämplig för uppgiften. Det krävs ett bra ledarskap och mod från politikerna att kunna säga att vi inte fick ihop tillräckligt många bra. Det var en annan sak när försvaret skulle användas för att rädda nationens existens. Då kunde man tumma på kraven för både soldater och officerare.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/2

Här blir hårda killar mjukare

På Amf 1 i Berga pågår ett ledarskapsprojekt för plutonbefälseleverna. Här förändras också den gamla bilden av kustjägaren. Utbildningen är förvisso hård, men eleverna har blivit mjukare och mer lyhörda, åtminstone om man ska tro deras flickvänner.

Ett vapenrum. Tre kortklippta plutonbefälselever. Och en löjtnant som går igenom grunderna i granatgeväret Carl Gustaf. En svensk klassiker med modellår 1948 som sitter lika djupt i folksjälen som Kalles kaviar. Fortfarande ingår uttrycket ”skott kommer” i språkbruket. Fast långt ifrån alla vet att det är det sista skytten ropar innan han skjuter. Och i krig kanske det sista han säger i detta jordeliv. Granatgeväret var ett massvapen för en massarmé och fick närmast en symbolisk betydelse. Två man och ett rör försvarade landet mot stormakten.

Massarmén är borta, men annars ser det ut som vanligt. Här sitter plutonsbefälselever som går en hård utbildning. Men det är inte riktigt som förr. Deras flickvänner säger att de har blivit mjukare och öppnare.

Klas Hellström från Umeå, David Kotka från Enköping och Thomas Lundqvist från Linköping är lite av försökskaniner. De har gått en fem veckor lång teoretisk ledarskapskurs. De lever inte upp till den gamla bilden av kustjägaren.

– Jag har fått lära mig mycket om hur man fungerar, säger David Kotka. Förr när jag fick kritik så skakade jag det av mig. Eller kanske blev arg. Nu har jag insett att kritik är en gåva. Tack för att du kritiserade mig. Så ska man tänka. När det har burit emot så har det ibland gått ut över flickvännen. Hon har ju inget illa gjort, men blev den som drabbades. Nu har jag förstått att det är fel och hon säger att jag blivit mer öppen och mjukare och är lättare att tala med.

Mjuka lyssnare i tv-soffan

Även Thomas Lundqvists flicka förklarar sig nöjd med resultatet, där de hårdaste av de hårda kommer hem till tv-soffan som mjuka lyssnare.

Stefan Gunnarsson är en av lärarna i ledarskapsutbildningen. För mindre än tio år sedan satt han själv som en kortsnaggad värnpliktig kustjägare.

– Det har svängt om mycket och bara på de senaste åren har förändringen varit stor. Jag vill tro att det är andra krav från de värnpliktiga och den internationella verksamheten som gör att vi officerare måste möta dem på en helt annan nivå än förr. De är våra blivande kolleger i internationell tjänst och inga fyrkanter som ska flyttas på slagfältet.

Med färre värnpliktiga har det blivit en konkurrens mellan förbanden. Fortfarande kan man inte helt bestämma var man hamnar, men det är ändå annorlunda än förr.

– Vi vill att de som varit här ska säga till sina kompisar att på Amf 1 får man en proffsig utbildning. Det gör i sin tur att vi kan hoppas att de bästa söker sig till oss.

Ledarskapsutbildningen för plutonbefälseleverna är på fem veckor i ett sammanhållet teoriblock. Det ger fem hög-skole-poäng. Sedan kommer en uppföljning som också ger fem poäng.

Stefan Gunnarsson förklarar bakgrunden till utbildningen med attdet ställs höga krav på gruppchefer, framför allt när de tjänstgör utomlands i utlandsstyrkan.

De värnpliktiga vill ha civila meriter

– En plutonbefälselev gör 14 månader. Då blir han i praktiken gruppchef hos oss därför att vi ligger en nivå högre. Tidigare anslogs tre dagars ledarskapsutbildning. Och ibland kunde man till och med hoppa över den. Nu är det här en försöksverksamhet och vi har den i början av utbildningen. Sedan är det tänkt att den ska komma efter två terminer när treterminssystemet är infört.

Stefan Gunnarsson såg gärna att de meniga värnpliktiga som gör sju till tio månader också skulle ha en ledarskapsutbildning.

– Då skulle de bättre förstå vad ledarskap är och vi skulle snabbare få ihop grupper till fungerande enheter. Men som alltid är det en kamp om resurser. Det handlar om tid och ekonomi.

– Vi lägger ned en lång tid på vapenutbildning och det kan man ju förstå därför att vapentjänsten är en stor del av verksamheten. Men ledarskapet finns ju där hela tiden, det handlar om relationer. Det kan vara allt från att leda soldater i strid till att trösta någon när flickvännen gjort slut.

Ledarskapsförsöket började förra sommaren när åtta officerare togs ut som lärare. Det var väl si och så med entusiasmen på många håll. Förbandet var i omstöpning. Det var flytt från Vaxholm, omplaceringar och uppsägningar. Mitt i detta skulle det startas en teoretisk utbildning.

– Vi började med att gå en fempoängskurs hos högskolan på Gotland som vi samarbetar med, säger Stefan Gunnarsson. Så jämförde vi vad vi lärt oss med vad vi tyckte att de värnpliktiga behövde. Vi undrade om det räckte till fem poäng och högskolan sade att det skulle gå om man lade till en del.

Nyttigt – även i det vanliga livet

– Det här var ju nytt för oss. Vi är vana vid att presentera en sanning och nu skulle vi föra resonemang med antingen eller. Vi var heller inte vana vid att hålla en så lång teoretisk utbildning. Det kändes nog lite hårt för en del, men det är ju omväxling som är kryddan i livet. Ingen vill ju äta oxfilé varje dag. Eller åka stridsbåt i skärgården.

– Jag tycker att det är mycket spännande. Det är en härlig känsla som lärare att se hur ljusen tänds. Där fick jag honom. Och där fick jag en annan. Dessutom känns det bra att de har nytta av den här utbildningen inte bara här, utan även i internationell tjänst och, inte minst viktigt, i det vanliga livet.

De viktigaste ämnena som studeras är:

• etik, moral och värderingar.

• kommunikation

• återkoppling, på nysvenska feed-back.

• konflikter

• stress

• grupprocesser

– Det sista handlar om hur gruppen formas, säger Stefan Gunnarsson. De olika faser en grupp går igenom innan de i gruppen hitttar sin plats och kan arbeta effektivt. Vi pratar också mycket om det utvecklande ledarskapet. Det är den tysta kunskapen som får det att fungera. Relationer och känslor. Kort sagt de mjuka frågorna.

I praktiken går en övning till så här: För att studera ämnet konflikt skapas en situation där en konflikt uppkommer. Därefter diskuteras hur man känner, varför man reagerar som man gör.

Efter teoriblocket på fem veckor följer uppföljningar vid övningar. Eleverna ska till exempel reflektera över sitt eget och andras ledarskap. De ska skriva uppsatser och föra dagbok.

– Vi har utbildat 93 elever och nästan alla har blivit godkända, vilket är ett mycket bra resultat med högskolemått. En del som ännu inte är klara har haft tekniska problem med internet. Så vi är mycket nöjda.

Även befäletsbemötande av de värnpliktiga har förändrats mycket de senaste åren.

– Problemet är att det finns en gammal bild av kustjägare och amfibiesoldater, men den stämmer inte. Det finns en föråldrad bild av rytande befäl som ideligen bestraffar de värnpliktiga med till exempel armhävningar. En del värnpliktiga kan bli besvikna att det inte är så. Det är ju inte mycket att berätta för kompisarna att befälen är måna om vårt välbefinnande och utveckling, säger Stefan Gunnarsson. Men utbildningen är fortfarande hård. Det ställs höga krav på soldaterna.

Måste lämna det gamla

De värnpliktiga kommer från skolan som individer och vi kan inte forma dem till klossar igen. Det är gammalt och ligger bak-om oss. Vi är en proffsig organisation nu.

– Nu är en gruppchef skickas ut på en patrull i en afghansk by för att snacka med byäldsten måste vi kunna lita på och ha förtroende för varandra.  Och då får han inte vara rädd för mig.

Men den gamla bilden lever fortfarande. När jag får frågan vad jag jobbar med säger folk: men du som är så trevlig.

– Förr var jag nog en person som kunde höja rösten mot de värnpliktiga. Men jag har lärt mig att jag bättre utbildningsresultat på lång sikt om jag lyckas skapa ett intresse och engagemang hos de värnpliktiga.

Stefan Gunnarsson talar mycket om att lämna det gamla. Han säger att man inte längre får in de värnpliktiga som förr var arméns ryggrad. De som spelade fotboll, hade hyfsad kondis och var så där lagom smarta.

– Nu har vi en krympande elit som blir allt bättre. De är vältränade och välutbildade. Och så har vi en växande massa av killar som inte bryr sig utan sitter vid datorn. Mellanskiktet som förr var grunden håller på att försvinna.

– Och det här måste vi anpassa oss till. Om de värnpliktiga inte har körkort eller kan orientera måste vi finna oss i det. Och här har vi nog den springande punkten i ledarskapet och pedagogiken.

– Att inte bemöta andra som du vill bli bemött själv utan att bemöta dem som de själva vill bli bemötta.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

”Forskning och fotboll har mycket gemensamt”

Ett forskarlag och ett fotbollslag har många likheter. Individerna ska utföra svåra saker tillsammans och om de blir oense riskerar hela projektet att krascha. Myndigheterna skulle kunna lära sig mycket av fotbollen, anser Peter Krylstedt, fysikforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och uppskattad tränare för ett av Rissne IF:s mångkulturella ungdomslag.

Det är lite råkallt och skymningen sänker sig över Sundbybergs idrottsplats. På konstgräset går Peter Krylstedt omkring och lägger ut små plastkoner. Det är dags för fotbollsträning. Ett gäng 15-åringar skakar av sig höstkylan.

– Han är grym, säger Thom som inte är ombytt. Han tillhör inte längre Rissne IF utan har skrivit på för Djurgården. Men det är här han har sina kompisar. Den som är ”grym” är tränaren. Med grym menas inte att han är en domptör utan som Thom säger ”en av de bästa tränarna i stan”.

Peter Krylstedt är inte bara en grym fotbollstränare. Han är också en ”grym” fysiker. Men så säger man inte i de kretsarna. Där är man möjligtvis ”framstående”.

Det är skillnad på kulturer. Ungdomen har sin och forskarna sin.

Peter Krylstedt lever i flera kulturer samtidigt. Till vardags är han forskningschef och projektledare på FOI och är också anlitad som expert av Högkvarteret och regeringskansliet. Hans specialitet är elektromagnetism i grunda vatten. Eller hur man hittar ubåtar. Eller hur ubåtar ska gömma sig. Det här är lika hemligt som svårt. Den svenska ubåten Gotland är nu i USA där amerikanska flottan har försökt att hitta den. Det säger något om vad den grymme tränaren sysslar med på dagarna.

Men mest är det fotboll.

– Jag lägger nog ned 30 timmar i veckan på det här, säger Peter Krylstedt. Och någon ekonomisk ersättning blir det ju inte. Att ta betalt är att bli bunden. Anbud har inte saknats. Inte ens från stans storklubbar. Och man ska väl aldrig säga aldrig.

Vad är det då som driver en forskare med ansvarsfullt arbete att jäkta hem, slänga i sig lite mat och dra på sig träningskläderna och ge sig ut i rusket?

– Jag tycker att det är kul att jobba med ungdomar. Men det är något mer och det är den fantastiska kick jag får när jag ser att en kille går framåt i sin utveckling. Pang! Moment som varit så svåra sitter helt plötsligt. Då är det något stort som sker. Från den dagen kan han det här. Och både han och jag vet att vi gjort detta tillsammans.

Men som vi ska se längre fram finns det också en annan och allvarligare drivkraft

Blandade nationaliteter i laget

De flesta i laget är vad man kallar invandrade svenskar. Spelarna kommer från Iran, Irak, Chile, Colombia, Eritrea, Etiopien, Kongo, Algeriet, Marocko, Turkiet, Tyskland, Finland och – Sverige. I Stockholm kommer spelarna från Sundbyberg, Rissne, Ör, Hallonbergen, Duvbo, Kallhäll, Tensta, Hjulsta – och Vasastan.

– Det är mycket att tänka på förutom fotbollen, säger Peter Krylstedt. Jag måste ha koll på ramadan så att de killar som fastar inte belastas för hårt under den tiden. När vi är borta och har mat med oss kan inte alla äta fläsk. Sedan måste jag också känna till de konflikter som kan finnas. De länder som är representerade i truppen är också de som finns på utrikessidorna. En del länder har till och med krigat med varandra.

Fast Peter Krylstedt tycker inte att det är ett så stort problem i truppen. Här gäller fotbollen. Klyftan går inte mellan olika nationaliteter i truppen utan mellan de som uppfattar sig som invandrare och svenskarna utanför.

– De som ungdomsfotbollen har problem med är vad vi kallar ”de stora barnen”. Föräldrarna. De har sina värderingar och de ser på sina barns fotboll med vuxen-ögon. De vill att barnen ska göra karriär och hetsar dem.

När det händer något med rasistkoppling i samhället blir det väldigt fort ett samtalsämne bland spelarna.

– Det är ju inte så konstigt. Detta är ju deras verklighet. ”Åk hem din jävla neger”. Så kan en del skrika åt våra spelare. Men var är hans hem? Han bor ju i Kallhäll och han är född här. De här frågorna tar vi upp med spelarna. En gång i månaden har vi spelarmöte. Då diskuterar vi etik och moral. Eller kost, träning och fotbollsförståelse.

Invandrarnas chans i Sverige – om man är kille – är att bli fotbollsspelare, brukar det heta. Men så är det inte riktigt. Det är inte därför det är så mycket invandrare på fotbollsplanerna. Peter Krylstedt förklarar:

– Det handlar om spontanfotboll. När man är liten måste man röra sig ofta och mycket. Det är i den åldern som man övar upp motorik och koordination. Då är människan som mest mottaglig. Se bara på det lilla barnet. När det gör framsteg med språket så stannar utvecklingen av motoriken av. Och vice versa. Det handlar om ett oerhört komplicerat styrsystem som ska trimmas in. Och det gör barn med spontanfotboll.  Och den spelas i förorternas bostadsområden. Och där bor invandrarna.

60-årige ”Knivsta” sköt hårdast

Peter Krylstedt vore inte vetenskapsman om han inte kunde belägga sina påståenden, och talar om en fotbollstränare som undersökte hur mycket 1970-talets stjärnor spelade om dagen när de växte upp. Och det var nästan bara fotboll. Sex, sju timmar om dagen.

– Gårdagens stjärnor kan gå ned på en träning och utmana dagens proffsspelare på grundläggande moment. Och slå dem. När Gösta ”Knivsta” Sandberg var i 60-årsåldern sköt han hårdast på Brommapojkarnas träningar.

Idrotten har sin kultur och myndighetsvärlden har sin. Idrotten har ändå lyckats rätt bra med att fånga upp de så kallade invandrarna. På myndigheten tycker Peter Krylstedt att det går trögare. En begränsning är naturligtvis att man trots allt tal om internationalism måste vara svensk medborgare för att till och med tömma en papperskorg på FOI. Men det är väl där som vi möjligtvis kan hitta några invandrare.

– Fast det blir bättre, men det går trögt.

Mycket att lära av lagsporter

När myndigheten ska lära sig lagarbete går den till näringslivet. Det tycker Peter Krylstedt är fel.

– Det är som om näringslivet skulle vara finare på något sätt. Men ta ett fotbollslag. De ska tillsammans göra svåra saker. Laget består av en massa individer. Det räcker med att det inte funkar mellan två så kraschar laget. Ett forskningsprojekt består av en massa mycket kompetenta forskare som tillsammans ska göra något väldigt svårt. Och om två kommer på kant med varandra kan hela projektet spricka. Jag tycker det finns stora likheter här. Vi forskare har inte alls lika mycket gemensamt med ett projekt i näringslivet som att bygga ett hus. Det är starttid och stopptid. Kruxet är att sköta apparaten. Fotbollsspelare och forskare måste först fixa apparaten, och den är sedan inget självspelande piano.

Peter Krylstedt kan fotboll. Han har spelat själv. Till och med i AIK. 1974 slog han tre tunnlar på Sanny Åslund, som då var på väg till proffslivet i Spanien.

– Det tålde inte Sanny, så han tacklade ut mig i kolstybben.

Det var väl också en sorts kulturkrock. En ung spoling fick inte göra narr av klubbens stjärna. Han skulle veta sin plats.

Karriären i AIK tog tidigt slut. Som 20-åring tvingades Peter på grund av skador att varva ned. Å andra sidan hade högskolestudierna samtidigt varvat upp. Något som gjorde en gymnasielärare lite orolig. Hans namn var Stefan Söderberg. I dag sportchef i AIK.

– Han undrade om det gick att kombinera studier med fotboll. Och var lite orolig att det skulle gå ut för mycket över fotbollen. Lite märkligt att höra det av en lärare, säger Peter Krylstedt.

Han kom tillbaka till fotbollen på lägre nivå. I dag räknas den som elit. I Spånga återsåg han sin gamla ungdomstränare, Tommy Söderberg. ”Den bästa ledare jag har haft”.

Att Peter Krylstedt kunde leva i två kulturer samtidigt och dessutom bli så framgångsrik var aldrig någon självklarhet. Han växte upp i Grimsta i Vällingby. Folkhemmets mönstersamhälle hade på drygt tio år hamnat rejält i utförsbacken. Vällingby centrum var på 70-talet en handelsplats för morfin, Hässelby för heroin och Blackeberg för hasch och marijuana. I den här miljön levde Kenta och Stoffe. Närmast odödliggjorda i filmen Dom kallar oss mods. Kenta, som kom från Blackeberg, dog häromåret 54 år gammal. Stoffe bodde i samma område som Peter och dog av en överdos 1978.

– Jag var jämnårig med Stoffes lillebror. Han klarade sig. Det var grannarna som räddade honom. Annars var det många i min generation som gick under. Jag spelade som pojke ishockey i Vällingby AIK. I min femma dog tre stycken före 25 års ålder. Den yngsta var bara 14 år. Han och hans kompis frös ihjäl en nyårsnatt, utslagna av sprit och tabletter.

Känner igen tecknen

– Det var en hård miljö. Grimstaskolan var kraftigt överbelagd. Det var inte undervisning utan förvaring. Jag fick mina höga betyg väldigt lättvindigt. När jag kom till gymnasiet märkte jag att där jag fått förvaring hade kamrater från andra skolor fått undervisning. Det var bara i matematik och gymnastik jag kunde mäta mig med de andra. Man lärde sig inte mycket när det var slagsmål varannan timme.

– Min uppväxt är en erfarenhet som jag har nytta av här. Jag har sett tecknen på hur det ser ut när någon börjar med droger. Utan att vara som en polis kan jag berätta för killarna vad som händer. För jag har sett det.

– Häromkvällen kom det ner en ensamstående mamma med sin lille son. Det syntes att han hade svårt att koncentrera sig. Han kanske var vad man säger ett bokstavsbarn. Hans mamma ville så gärna att han skulle få vara med oss. Hon var orolig för att det skulle gå snett för hennes son. Många ungar är med i stöldligor. Och det finns en kvinnosyn som ingen mamma vill att hennes son ska ha.

– Jag har sett hur det kan gå. Att bara klara en från detta är värt hur många träningskvällar som helst.

Och på Söderstadion sjunger Hammarbys supportrar inför varje match Kentas sång:

”Just i   dag är jag stark, just i   dag mår jag bra, jag har väntat så länge på just den här dan”.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/6

Dålig källkritik sänker förtroendet för medierna

Bilder från allmänhetens kameramobiler återfinns allt oftare på tidningarnas nyhetssidor. Redaktionerna vädjar också om att få material från personer på plats mitt i nyhetsflödet. Men den här sortens medborgarjournalistik undergräver mediernas förtroende, anser BBC-journalisten Nik Gowing.

När krisen kommer. Vem kan man lita på? Myndigheter? Medierna? Eller den allmänhet som alltid är på plats med sina kamera-mobiler?

Nik Gowing är en av de tunga journalisterna på BBC. Hans ansikte är välbekant för dem som tittar på BBC World. Hans stora scoop i karriären var när han avslöjade att Sovjet började smyga sig ut ur Afghanistan 1989.

Han intresserar sig för den asymmetriska situationen som snabbt vuxit fram på informationsarenan och föreläser i detta ämne för krishanterare och andra på högsta nivå. I augusti var han i Stockholm, inbjuden av Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats.

Att arbeta som journalist i direktsändning är en form av krishantering. Det gäller att i realtid få fram ny information. Det är den verklighet som är journalisternas vardag. Nu har en helt ny dimension kommit in. Redaktionerna översvämmas av material från allmänheten.

När bomberna smällde i Londons tunnelbana den sjunde juli fick BBC på en dag ta emot 20   000 mejl, tusen bilder och flera tusen textmeddelanden. Hur sovrar man i detta?

Nik Gowing menade att det nästan är en omöjlig uppgift. BBC har inrättat en central för att ta emot denna informationsflod. Vid Londonattentatet kom bilderna nästan direkt. Det var videofilmer sända från mobiler inifrån vagnarna. Det var bilder från människor som gick i mörkret i tunnlarna. Nik Gowing, som sett det mesta, är förvånad över att människor nästan instinktivt börjar filma vad de ser och skicka iväg det. Vid tsunamin dröjde det flera dagar innan bilderna kom. Det kan, enligt Nik Gowing, möjligen bero på att situationen då var en annan. I första hand tog man hand om sin familj. I London var man ensam. Men samtidigt går utvecklingen nu så fort att mönstret har ändrat sig på bara ett par månader.

Vi står, säger Nik Gowing, mitt uppe i en asymmetrisk informationsverklighet. En enkel kamera i ena änden kan få en supermakt att skaka i den andra. Nik Gowing syftade då på bilderna från Abu Graib-fängelset i Bagdad. Försvarsminister Donald Rumsfeld tillstår öppet att han inte är nöjd med den bild USA har förmedlat av sig själv. Och det här var ett opinionsproblem som amerikanerna inte var förberedda på. Det finns procedurer för att hantera landsförräderi på hög nivå, men inte för att bemöta den skada som amatörbilder från en menig soldat kan åstadkomma.

Det är uppenbart att vardagstekniken i var mans hand spelar en roll. Tidningarna vädjar på sina hemsidor om att få material från folk på platsen för en händelse.

Men det mest uppenbara kan också vara det svåraste att se, menar Nik Gowing. I   dag utgör alla medierna. Och här finns också terroristerna. Vi är mitt uppe i en förtroendekris. Och var står de vanliga medierna i allt detta?

Krisen i realtid skapar också en spänning i realtid. Nik Gowing liknade detta vid två hjul som går åt motsatt håll och ligger mot varandra. Det ena hjulet är regeringar och myndigheters krav på kontroll och det andra hjulet är att ingenting undgår nätborgaren, the netizen. Direkt efter attentatet vädjade polisen om bilder från allmänheten, för att några dagar senare varna för att bilder kan skada pågående utredning.

Det är, enligt Nik Gowing, också en fråga om den vanliga journalistikens trovärdighet. Det talas om en växande medborgarjournalistik och gerillakrigare i nyhetsvärlden. Men detta är knappast journalistik, säger han. Det finns ingen källkritik, utan det är på sin höjd ett informationsinsamlande. Men det går ibland rakt in i de vanliga medierna och kan få allvarliga följder. Bilderna har ofta en kvalitet som är i klass med vanlig tv. Under jakten i London på terrorister visades bilder på hur specialstyrkorna SAS gick i ställning i ett bostads-område. Riktiga tv-fotografer visar inte SAS-personal i bild.

Påvens död kom för tidigt

Risken för att släppa igenom material som man inte kan gå i god för leder också till en viss försiktighet. Det fanns medier som gick ut 36 timmar för tidigt med påvens död. De första bilderna av Saddam Husseins gripande kom från en israelisk hemsida. Nyhetsbyråerna varnade för att använda dessa och den stora nyheten blev fördröjd. När ett brittiskt Herculesflygplan störtade i Irak visade BBC en film som man fått sig tillsänd. Filmen visade någon som tryckte på en knapp, en raket som flög iväg och ett flygplansvrak. I efterhand insåg BBC att filmens äkthet kunde ifrågasättas.

Det finns också pengar i fejkade bilder,  som de som visade hur påstådda irakier misshandlades inne i en brittisk lastbil. Allt var en bluff och bilderna var tagna i England. Men de användes ändå av motståndarna i rekryteringssyfte.

Avslöjande bilder kan ha en enorm kraft. Nik Gowing, som arbetat mycket på Balkan, tog som exempel den video som nyligen dök upp, som visade hur serbiska soldater avrättade civila. Bilden av den hjältemodiga serben blev därmed omöjlig.

Skjutningarna i Uzbekistan i maj avslöjades av filmer som vanliga människor sänt in. Filmerna sade inget om hur många som skjutits eller hur det gått till, men myndigheternas version höll inte längre.

Amerikanska regeringen ville inte ha några bilder av kistor med stupade Iraksoldater. En kanadensisk kvinna som arbetade på en flygplats i Kuwait tog bilder inifrån ett transportflygplan. Rader av kistor insvepta i amerikanska flaggor. Hon skickade hem bilden till en tidning i Kanada som fick en världsnyhet.

I Irak bombade amerikanerna vad man påstod vara en terroristbas nära syriska gränsen. Men det var en bröllopsfest som var filmad, liksom begravningen av offren.

Dagarna efter sitt omval ställde president Bush upp i en direktsänd presskonferens. Han ombads kommentera den ”nyss inkomna nyheten” att Yassir Arafat avlidit. Det var en ”nyhet” även för Bush. Han gav helt och hållet intryck av att vara rådlös och informerad. Det visade sig senare att Arafat fortfarande levde. Men en falsk information kan gå direkt in i en av Vita husets tv-sända presskonferenser.

I mars 2004 dödades några amerikaner i Fallujah i Irak. En fotograf råkade av en händelse komma när deras bil brann och kunde ta bilder av förkolnade kroppar. Dessa bilder gick ut tillsammans med bilder av hur kropparna skändades. Bilderna, men knappast händelsen, tvingade fram en amerikansk reaktion som krävde över 40 civila irakiers liv. Det var priset för att visa bilderna, sade Nik Gowing.

Insurgenter eller motståndsmän skaffar sig snabbt de tekniska möjligheterna som gör att de kan få ut bilder lika fort över världen som vilket stort tv-bolag som helst. Terrorister, som vid dramat i Beslan, filmar sina dåd. Nik Gowing är övertygad om att man i nästa steg får se dåden i direktsändning.

Militärer, myndigheter och regeringar kommer i ett underläge. Dåvarande befälhavaren i Irak, Tommy Franks, sade att från denna talarstol kommer bara den absoluta sanningen. Som vi känner den.

Katastrofal övning hölls hemlig

Militärer talar gärna om nätverk och information. Men var finns informations-överläget i den här världen när inget kan döljas längre? sade Nik Gowing.  Under förberedelserna för landstigningen i Normandie 1944 omkom 750 man vid en katastrofal övning. Denna händelse var okänd fram till för tio år sedan. Det är omöjligt att dölja en sådan händelse i   dag, sade Nik Gowing som ser en stigande oro hos myndigheter över att tappa kontrollen. Som exempel visade han hur amerikanska och brittiska specialtrupper hindrade en tysk tv-fotograf från att filma i Afghanistan. Med vilken rätt kunde amerikaner och britter ge order till en tysk i ett främmande land, undrade Nik Gowing.

Tsunamin visade att allmänhetens bild av vad som hände inte stämde överens med myndigheternas. Och vad händer om det utbryter en pandemi? Kan myndigheterna klara informationsanstormningen och fortfarande ha allmänhetens förtroende för att man har läget under kontroll?

När Nik Gowing föreläser brukar han ofta mötas av reaktionen att medierna är så dåliga som man kunde befara och att ökad kontroll av medierna är enda utvägen.

– Men det fungerar inte, säger Nik Gowing. Det fungerade inte för ryssarna efter Kurskkatastrofen. Kineserna kan inte heller lägga på locket. Ni får acceptera att det är en ny verklighet som kommit in i era system.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

Strategi och övning ger färdighet

Hur får de svenska myndigheterna in kristänkandet i det dagliga arbetet? Kanske de militära strategerna har något svar? Peter Wivstam och Göran Grönberg är strategilärare vid Försvarshögskolan.

– Någon lärarlösning finns inte, säger Peter Wivstam. Varje kris är unik. Det handlar snarare om att kunna fungera så bra som möjligt när krisen kommer. Planer är nog bra, men de är värdelösa om det inte finns någon organisation bakom.

Göran Grönberg talar om triangeln hot–resurser–ledning. Det är så militärer tänker och det kan nog till stor del överföras till det civila kristänkandet.

– Först gäller det att identifiera hotet. Det var tydligt under det kalla kriget och det är det som är det stora problemet för militären nu. Vi får ofta frågan vad vi ska göra utan att ha en fiende. Då försöker vi att skapa en bild av hur det skulle kunna vara när vi använder våra resurser och så skapar vi ett scenario för detta. Och så övar vi för att öva ledningen. Man ska identifiera hotet, öva ledningen och sätta samman resurser från olika håll. När man övar ledning och hotet kommer man fram till vilka resurser som behövs. Och då har man fått den här triangeln. Detta är en metod som används internationellt.

Till nytta i hela samhället

– Kan man då ta med sig den här metoden utanför den militära ramen, frågar sig Göran Grönberg. Ja, det tror jag. Du måste hitta den där människan som kan måla upp en bild av en flodvågskatastrof i Thailand. Fast nästa gång är det givetvis något annat. Det här är inte lätt, men det finns människor som håller på med sådant här. Sedan måste man skapa sig en bild av vilka resurser som behövs och hur de ska ledas. Och så har man triangeln igen: hot–resurser–ledning.

– Försvaret är ju duktigt på att öva. Ett av de stora problemen utanför försvaret är att man inte övar. Och varför övar man? Inte för att hitta fel utan för att bli bättre, säger Göran Grönberg. Man ska också komma ihåg att övning är ett naturligt steg i inlärningsprocessen. Det är övergången från teori till praktik.

– Och i övandet ligger också ett viss mått av ödmjukhet, säger Peter Wivstam. Det är insikten om att uppgiften är så svår att man måste öva på den.

Peter Wivstam betonar att det är viktigt att äga orden och att ha ett gemensamt språk. Därigenom skapas en gemensam värdegrund. Militärer talar om principer och imperativ. Det finns ett system för hur språket används och det finns tjocka böcker om hur orden ska tolkas.

– Högst upp finner man målet. För att nå målet vill vi ha en viss effekt. Denna kallar vi för princip. En sådan effekt kan vara överraskning. För att nå dit kan vi använda flera verktyg. Det kan vi kalla imperativ. Ett sätt att nå överraskning kan vara vilseledning. Överraskning och vilseledning är kända begrepp för oss i försvaret. Men i det gemensamma språket med andra myndigheter måste man eventuellt finna nya begrepp.

Problemen börjar när olika myndigheter ska samverka. Och överst ska det styras av politiker. Från högsta ort vill man exempelvis ha handlingsfrihet.

– Budskapet om handlingsfrihet skickas ner till en massa myndigheter varav försvaret är en, säger Peter Wivstam. Är det någon som tror att ordet handlingsfrihet kommer att tolkas lika hela vägen? Och det hjälper inte att en myndighet som försvaret övar. När flera myndigheter är inblandade så är ju kedjan inte starkare än den svagaste länken. Och därför är det så viktigt att alla myndigheter har en gemensam värdegrund. Med en dåres envishet hävdar jag att det är lika viktigt som planerandet och själva krisplanen.

Och det finns även en fara med att endast förlita sig på planer, påpekar Peter Wivstam.

– Under det kalla kriget planerades det mycket. Risken fanns väl att det var viktigare att det stod saker i förråden och att det fanns pengar i budgeten än att vi kunde göra det vi skulle. Den risken finns alltid när man har ett ”vilande” hot som löper under så lång tid. Vi trodde att vi hade planer för allt. Sprack huvudplanen fanns det ett så kallat om-fall. Det här kan ge en falsk trygghet.

Resurser måste utnyttjas

Göran Grönberg håller med om att det ligger något i påståendet att förvirringen inte minskar när politiker mer och mer talar i modeord och rubriker för att få plats i medierna.

– Även inom försvaret ställs vi inför liknande problem.  Här måste vi nu dessutom  lära ett nytt språk. Nu ska vi använda engelska. Begrepp och förkortningar motsvarar inte alltid det vi är vana vid.

Göran Grönberg säger att kärnan i problemet är att vi ska samordna samhällets resurser så att skattepengarna används bäst.

– På det praktiska planet går det ganska bra. Ska försvaret hjälpa till vid en översvämning så ställs vi under befäl av räddningsledningen. Samma resonemang förs om terroristbekämpningen. Det är polisen som leder oss.

– Det handlar om resurser och samordning. Under det kalla kriget skulle de civila resurserna ställas till försvarets förfogande. Nu är det tvärtom. För att det här ska fun-gera måste man ha resurser och en välövad ledning.

Och i vilken ända ska man då börja? Enligt Göran Grönberg är det självklart att det är regeringen som ska göra klart för myndigheterna vilken roll de ska ha i krisen.

– Där har man säkert tagit till sig av det senaste årets erfarenheter, säger han. Under det kalla kriget var det här noga reglerat. På något sätt har vi tappat det och vi måste ta upp det igen. Då hade vi en totalförsvarstanke med funktionsansvariga myndigheter. Och Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) hade ett samordningsansvar. Det försvann med ÖCB. Krisberedskapsmyndigheten har inte den rollen. Det finns nog enskilda myndigheter som till exempel Räddningsverket som anpassat sig bra till den nya situationen, men det ska vara ett lagspel också.

Nationell övning

Peter Wivstam undrar hur pass långt försvaret egentligen har kommit:

– Nog övar vi ofta, men det är spel med internationella insatser. Det är mycket sällan vi övar tillsammans med andra myndigheter för att lösa nationella kriser.

Finns det då inget att hämta hos gamla militära tänkare som vi kan överföra till dagens krislösning? Världen är ju full av militära misstag och även prov på lysande operationer?

– Visst kan vi dela upp krisen i element som man gör med en militär operation. Det kan vara faktorer som tid, rum och osäkerhet. Våra verktyg kan nog till viss del användas när kriser analyseras efteråt och det är ju så konsulter arbetar. Men det finns inget facit därför att varje kris är unik. Man måste lära sig att tänka strategiskt och de högsta beslutsfattarna måste öva ofta. De måste lära sig att arbeta med dessa frågor gräns-överskridande.

Ska man till exempel kasta in allt vad man har med en gång eller ha en reserv?

Strategilärarna säger att det nog är bra att ha en reserv i bakfickan när man planerar militärt, men det som är rätt i ena fallet kan vara fel i det andra. Som framgår av intervjun med Åke Sellström underskattade man hur länge mjältbrandskrisen skulle hålla på. Det hade då varit klokt att hålla igen och satsa på uthållighet. I andra fall är det tvärtom.

– Jag var en gång vakthavande på ett förband när det blev en skogsbrand i Kolmården. Ska jag skicka hundra på en gång eller några i taget, frågade jag brandmästaren och fick svaret – skicka hundra nu och det är släckt på tio minuter. Skickar du tio åt gången brinner det hela dygnet. Den som rätt kan bedöma krisen vet vad som ska göras, säger Göran Grönberg.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/5

All sjukvård hade spolats i havet

Louis Riddez har sett det mesta. Till vardags är han överläkare vid traumaenheten på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Men ofta är han ute i katastrofområden och har blivit något av ett ansikte för katastrofmedicinen, den gren av sjukvården som ska kunna fungera i kaos.

Vi sitter passande nog i en lämplig miljö mitt i traumaenheten. Hit kommer stadens olycksoffer och inte minst brottsoffer. Sju procent av alla intagna har antingen blivit skjutna eller knivhuggna.

Louis Riddez berättar att hans intresse för katastrofmedicin började med tiden sedan han på Internationella Röda korsets, IRK, uppdrag åkt från den ena krigshärden till den andra.

– Det var Kambodja under Pol Pot. Det var Iran, Irak, Afghanistan och Rwanda. Jag fick se så mycket av krigsskador att jag fick ett intresse för det.

När tsunamin slog till arbetade Louis Riddez som vanligt på traumaenheten.

– Det var hit som de skadade svenskarna från Thailand fördes. Vi tog emot ungefär 200. Samtidigt hade jag fått en förfrågan från IRK om att arbeta som kirurg vid ett norskt fältsjukhus som skulle sättas upp i Acehprovinsen i norra Indonesien där flodvågen hade slagit sönder allt och dödat över 220 000 människor.

Fältsjukhus låter som tältsjukhus och det verkar fältmässigt. Och primitivt. Men så är det inte, säger Louis Riddez. Det är visserligen tält, men det är mycket välutrustat med 100 vårdplatser.

– Det finns en operationssal med två operationsbord, röntgen, intensivvård, förlossning, och olika avdelningar för män, kvinnor och barn. Det är ett fantastiskt fint sjukhus som kan ta emot alla skador. Här arbetade drygt 50 personer. Det var tekniker, läkare, sköterskor och röntgen-
assistenter. Vi gjorde 355 operationer från 16 januari till 12 mars. Och det är ett mycket stort antal operationer. Två kirurger gjorde tillsammans 280 operationer. Det var bråck, buktumörer, bröstcancer, kejsarsnitt, benbrott och sårskador. 5 500 sökte akut vård.

– Jag var där i sex veckor. Under den tiden hade jag nog inte mer än drygt två dagar av sammanhängande ledighet. Vi kom hem lika bleka som när vi kom ned även om det fanns goda utsikter att bli brun. För det mesta var det stekande sol och 45 grader. Vi sov i tält på sjukhusområdet och det var väldigt varmt.

Hur klarar man att arbeta med så allvarliga saker i ett sådant tempo?

– Vi hade ju inte kommit ner för att ha semester. Visst blir man trött, men samtidigt känner man ju en stor tillfredsställelse av att kunna göra något. En del vårdfall kanske kunde te sig triviala som till exempel en man som sökte för ljumskbråck. Men vet man att bråcket hindrar honom från att bygga upp sitt hus igen så inser man ju att det är viktigt att få honom frisk. Vi gjorde också tio kejsarsnitt. Hade vi inte gjort det kanske kvinnorna hade dött.

– Situationen vad gäller ansvar och beslut är likadan som att jobba här hemma på Karolinska. Man får inte göra fel. Visst går det att fatta beslut trots ett hårt tempo.

Stort behov

– Av olika skäl kom sjukhuset inte igång förrän den 16 januari och jag kom ned den 31. Då kan man säga att det är en hel månad efter katastrofen. Trots detta fanns ett enormt behov av sjukvård. Det vanliga sjukhuset i Banda Aceh hade spolats över av flodvågen. De flesta patienterna där drunk-nade.

– Dom övriga sjukhusen gick på kryckor om man får säga så. Den vanliga sjukvården fanns inte. Vi kom att behandla många som var skadade efter flodvågen, men det var ändå bara en tredjedel av verksamheten. Det övriga var civil medicinsk och kirurgisk sjukvård och förlossning.

– Vi hoppade in i ett stort vakuum. Grundtanken var att vi jobbar på så länge innan annan tar över. Men det var väldigt viktigt att inte ta brödet ur munnen från någon. Om människor tyckte att det var för dyrt med den vanliga kirurgen, och gick till oss därför att det var gratis hade vi sagt nej. För vårt syfte var att erbjuda sjukhuset för att få samhället på fötter.

Svensk sjukvårdspersonal

Louis Riddez tror inte att man hade kunnat rädda fler liv om sjukhuset hade varit på plats några veckor tidigare.

– Därför att de flesta som omkom dog nästan omedelbart. Får man en skada så att man inte kan resa sig upp och det kommer en flodvåg så dör man. I Aceh kom det ju flera flodvågor efter varandra.  Med en enklare skada kanske man kan ta sig upp på en övervåning eller rädda sig på annat sätt. De som hade sårskador fick infektioner.

– Det var det som hände svenskarna i Thailand. Vad gäller den fysiska vården så gjorde det nog ingen större skillnad för de skadade svenskarna i Thailand. Däremot hade det varit värdefullt för dessa drabbade att få stöd av svensk sjukvårdspersonal. Men det ligger mer på det psykologiska planet.

Louis Riddez har stor erfarenhet av katastrofhjälp. Han säger att de stora organisationerna fungerar bäst och att fältsjukhus ibland kan vara slöseri med pengar.

– Internationella Röda korset har en väldig styrka. De stora organisationerna som Röda korset och Läkare utan gränser är de stora elefanterna på arenan. Röda korset har fältdoktorer. Det är personer som kan språket och hittar i regionen. På alla avdelningar på vårt sjukhus fanns översättare och Röda korset ser till att det kommer inhemsk personal till sjukhuset.

– Norges Röda kors kan sätta upp sitt fältsjukhus på några dagar. Det står i förråd i Norge och disponeras av Internationella Röda korset. Vid den stora jordbävningen i Bam i Iran 26 december 2003 var man på plats. När det gäller att bemanna sjukhuset på lite längre sikt så kan man begära hjälp, och det var på detta sätt som jag kom till Indonesien.

Sverige har inget sjukhus som motsvarar det norska. Louis Riddez tycker inte heller att vi ska ha ett.

– Vi ska inte sätta upp ett sjukhus som konkurrerar med det norska som fungerar bra. Fältsjukhus är viktiga. Men inte så ofta som man kanske tror. De kan också vara väldigt ineffektiva. Bara några veckor innan flodvågen slog till var jag i Bam för att se hur det såg ut ett år efter jordbävningen. Det hade skickats sju fältsjukhus dit. Men man fick nästan inga patienter. Iranierna hade själva på bara 36 timmar skickat 12   000 skadade med 600 flygplan till andra sjukhus i Iran.

Vad ska då Sverige bidra med?

– Vi ska stötta norrmännen och bidra med personal och vi ska satsa på andra områden som vi är duktiga på. I ett katastrofområde som Banda Aceh är det ofta problem med rent vatten. Då kunde vi ha skickat experter på vattenrening och avlopp och utrustning för att borra brunnar. Efter en katastrof är renhållningen oerhört viktig. Allt vatten samlas i en enda infekterad röra. Det första hjälporganisationerna gör är att skicka ned stora mängder rent vatten. Det är så man motverkar epidemier och det har man nu blivit väldigt bra på, säger Louis Riddez och passar också på att avliva myten om att lik sprider epidemier.

Avloppstekniker lika viktiga

– Det luktar vedervärdigt och det är hemskt och det är ovärdigt. Men förruttnelsen sprider inga bakterier.

– Så hygien som vattenrening är minst lika viktig som ett fältsjukhus. En annan sak är att det verkar häftigare med kirurger, som står där i gröna kläder, än med avloppstekniker. Men vad gäller fältsjukhus och katastrofhjälp måste man tänka till och inte bara gå på det som är flashigt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

Svininfluensan och fågelinfluensan – två av många pandemier

Fågelinfluensan [Converted]

Spanska sjukan, Asiaten och Hongkonginfluensan. Nu fruktar världen nästa stora pandemi – fågelinfluensan. Risken är dock liten att viruset ska smitta från människa till människa, enligt experter. Men för att vara väl förberett bör Sverige satsa på en fabrik som tillverkar vaccin, även när det inte är risk för pandemi, anser Åke Örtqvist, chef för Stockholms landstings smittskyddsenhet.

Globalisering och pandemier. Fanns globaliseringen 1918 när spanska sjukan bröt ut? Det frågar sig Åke Örtqvist som är chef för Stockholms landstings smittskyddsenhet. Ändå slog spanskan till över hela världen.

Risken för en pandemi med fågelinfluensa är oerhört liten. Men ingen kan säga hur liten den är eller vilka konsekvenser fågelinfluensan skulle få om det blev en pandemi.

Åke Örtqvist är med och planerar för om fågelinfluensan slår till mot Stockholm.

– Risken är att man varnar för vargen så att ingen lyssnar om det blir allvar.

Influensan kommer till Sverige på vintern som ett brev på posten. Nu talas det om att den kan bli en massdödare. Det finns många missförstånd på vägen från vardagssjukan till att landet nästan utplånas.

– Det är inte så konstigt att det blivit en sammanblandning mellan influensa och fågelinfluensa, säger Åke Örtqvist. Vilda fåglar bär naturligt på ett influensavirus utan att bli sjuka. Förmodligen har många influensor, som drabbat människor genom åren, sitt ursprung i fågelvärlden. Men det är först de senaste tio åren som fåglar har smittat människor. Förr har det varit en kombination av att en fågel smittat en gris, som i sin tur burit på ett annat influensavirus. Dessa två typer kan blandas till ett nytt virus som smittar människan. För att fåglar direkt ska kunna smitta människor krävs en genetisk förändring av deras influensavirus och det är tydligen det som nu skett. Däremot har vi inte sett, med ett undantag, att det smittar från människa till människa.

Åke Örtqvist säger att även de som bor i Asien löper mycket liten risk att smittas av fågelinfluensa.

– Det har skett cirka hundra dödsfall, vilket ska jämföras med att det bor flera hundra miljoner människor i området. Risken att dö av fågelinfluensa där är mindre än en på miljonen. Vi ska inte heller överdriva dödligheten. Det är de svårt sjuka som kommer till sjukhus. Vi vet inte hur många som haft en lindring form av fågelinfluensa och tillfrisknat hemma. För att få grepp om omfattningen gäller det att se hur många som utvecklat antikroppar mot influensan. Det är beviset på att någon varit sjuk.

Nytt virus bildas

– Risken att viruset förändras så mycket att influensan kan smitta från människa till människa är nästan obefintlig. Men den finns ändå där. Det finns olika scenarier för hur det kan gå till. En människa eller en gris kan få två olika influensavirus från två olika håll. Då kan det bildas ett nytt som vi inte har sett tidigare och det kan smitta från människa till människa. Den genetiska förändringen kan också göra viruset mer farligt och smittsamt.

Den traditionella bilden av hur nya influensastammar sprids är den kinesiska dammen där grisar och tamfåglar umgås. Där lever människor och djur också väldigt nära varandra.

– Det otäcka är att tamfåglarna kan bli sjuka. Vilda fåglar blir det sällan. Förmodligen har tamfåglar sämre motståndskraft därför att de är så hårt avlade. Tamfåglarna smittar skötarna och så är det hela igång, säger Åke Örtqvist och fortsätter:

– Många med mig tror att det är större risk för att vi får en ”vanlig” pandemi än ett globalt utbrott av fågelinfluensa, säger Åke Örtqvist. Det är viktigt att komma ihåg att vi inte kan veta när det kommer en pandemi. Den kan komma i år eller dröja många år. Och den behöver inte bli så ruskigt svår. Den kan bli som Asiaten 1957 eller Hongkonginfluensan 1968. Många blev sjuka, men vad jag vet så vacklade inte samhället.

– Ett problem är att vi inte vet så mycket om de gamla influensorna. Spanska sjukan drabbade en tredjedel. Den skördade många fler liv än första världskriget, men det går inte att jämföra dagens värld med hur det såg ut 1918. Då fanns ingen antibiotika och många dog i lungkomplikationer. Många var undernärda och hade svag motståndskraft.

Smittar och sprids fort

Det ruskiga med influensa är att den är smittosam och sprids fort. Sjukdomen kan bryta ut efter ett dygn och smittar genom beröring och droppar på en armlängds avstånd. Du kan landa i ett land och må hyggligt, men redan vara sjuk. Åke Örtqvist berättar hur snabbt det kan gå.

– Personen i fråga kliver av flygplanet och känner sig frisk, men insjuknar sedan. På vägen till sjukhuset träffar den 15 personer, på sjukhuset 20 och på apoteket 50. Var sjätte person kanske blir sjuk och efter någon dag har massor av människor blivit sjuka. I Sverige brukar influensan kulminera efter sex veckor. Är det en ny typ med hög smittsamhet kanske det går på tre veckor.

Förändras genetiskt

Influensan, eller flunsan, hör den svenska vintern till. Varför det är så, vet inte smittskyddsläkaren.

– I Asien finns influensan året om. Vissa tider är den värre. Den bästa förklaringen till vår vinterinfluensa är att vi är mer inomhus och risken att smittas blir större. Och vissa virus trivs bättre i kyla.

Influensan delas upp i olika typer bland annat utgående från strukturerna hemaglutinin och neuraminidas. Det ger bokstäverna ”H” och ”N” som kombineras med siffror. Den nu fruktade fågelinfluensan är av typ A H5N1. Spanska sjukan var H1N1, Asiaten H2N2 och Hongkong H3N2.

– Influensaviruset förändras genetiskt hela tiden. Man talar om en genetisk drift. Det kan röra sig om ungefär fem procents förändring om året. När förändringen blivit tillräckligt stor görs nya vacciner. Det är vardagsinfluensan. Fågelinfluensan är av en ny typ. När det kommer en helt ny typ tar det cirka tre till sex månader att få fram nytt vaccin. Befolkningen har ingen naturlig motståndskraft eftersom det inte finns några antikroppar som kan stoppa sjukdomen.

Åke Örtqvist hade Hongkonginfluensan 1968 och tror att han kan ha en viss nytta av detta om det kommer en liknande influensa. Äldre klarar sig ofta bättre än yngre vid influensaututbrott eftersom de förvärvat ett skydd. Spanskan var mest fruktad hos ungdomen. Däremot brukar barn klara sig rätt bra.

– Vi vet inte vad det beror på. Förmod-ligen har det att göra med att det är en fördel att få sin första influensa som barn och inte som vuxen.

Vaccinet räcker inte

Vaccinering är inte den enkla lösningen på problemet. Det tar ett halvår innan doserna når ut och då räcker vaccinet ändå bara till fem procent av världens befolkning. 70 procent av dagens vaccintillverkning finns i Europa.

– Om vaccin ska vara ett alternativ måste dagens vaccinproduktion öka innan influensan har brutit ut. Vilket privat företag gör det om inte användningen av vaccin kan öka även ”normala” influensaår? frågar sig Åke Örtqvist.

Ett annat problem är att det krävs ett hönsägg för att få fram en enda dos vaccin. Dessutom har fågelviruset egenheten att förstöra hönsägget. Världshälsoorganisa-tionen WHO har satt som mål att 75 procent av de medicinska riskgrupperna ska vaccineras och det motsvarar cirka en tredjedel av befolkningen.

Sverige vaccinerar i dag cirka hälften av dem som är över 65 år och en tredjedel av medicinska riskgrupper under 65 år, vilket motsvarar cirka 13 procent av befolkningen. Sverige har inte någon nationell målsättning för vaccinationstäckningen, men de flesta landsting ansluter sig till WHO:s mål. Men någon egen vaccintillverkning finns inte i Sverige. Om det skulle bli ett utbrott av fågelinfluensa får vi stå där med mös-san i hand. Chansen att kunna köpa vaccin utomlands om det blir skarpt läge, betraktar Åke Örtqvist som i det närmaste obefintlig.

– Nu funderar vi i Sverige på att göra som i Norge – att betala premier till läkemedelsföretag för att få en viss mängd vaccin om det blir ett utbrott. Men det där tror jag är en synnerligen osäker fordran när det verkligen gäller. Nu utreds om de nordiska länderna ska gå samman om en fabrik. Det skulle kosta flera hundra miljoner kronor och det tar kanske fem år att få igång den. Jag skulle satsa på den lösningen om jag fick bestämma. Men fabriken måste göra vacciner även när det inte är risk för pandemier.

Risk för svartabörshandel

Åke Örtqvist ser också en fara med en plan som delvis bygger på att bara ge vissa grupper förebyggande behandling med anti-virusmedel.

– Det är nog okontroversiellt att gamla och sjuka är prioriterade som medicinska riskgrupper. Men de andra? Vilka grupper ska betecknas som viktigast för samhället? Antivirusläkemedel kan bli en sådan bristvara att det orsakar svartabörshandel och ännu värre kriminalitet.

– En del länder avstår från att satsa brett på förebyggande läkemedelsbehandling på grund av detta. I stället väljer de att satsa på behandling av dem som blivit sjuka. Nackdelen med denna strategi är dock att de läkemedel som finns är mer effektiva som förebyggande än som botande behandling.

De här problemen hör till smittskyddsläkarens vardag. Det gäller att föreställa sig hur Stockholm skulle kunna drabbas och vad som kan göras.

– Rimligtvis borde vi få en förvarningstid, säger Åke Örtqvist. Utbrottet lär knappast börja i Sverige. Vi måste ha en rimlig plan för sjukvård och infrastruktur. Det finns en övergripande nationell plan och regionala planer som görs mer i detalj. Det finns ju ändå en fara i alltför detaljerade planer. Det går inte att planera för allt. Dessutom är det risk att detaljplaner blir liggande och föråldras.

Satsar på hemsjukvård

– Vi ställer oss frågor som hur, var och när. Vad händer när 15 procent av sjukvårdspersonalen är sjuk? Vi måste satsa på hemsjukvård eftersom sjukhusens akutavdelningar blir fulla. Hemsjukvården kommer att vara mycket viktig. Den måste fungera, annars hamnar de gamla snart på sjukhusen och där finns ingen plats. Vi måste ha en strategi för läkemedel. Läkemedlen håller i kanske fem år. Har vi råd att slänga läkemedel för många miljoner kronor? Och hur ska de förvaras och fördelas? Och vilka är de prioriterade grupperna för att samhället ska fungera?

Därmed är vi  inne på det som kanske är kopplingen mellan globalisering och pandemier. Samhällena är sårbara, komplicerade och knutna i världsomspännande nätverk. En pandemi kan lätt löpa amok i dessa nätverk.

– Vad skulle hända här på Stockholms landsting om nätet slutade fungera? Vi fick gå tillbaka till papper, penna och telefon, samtidigt som vi har en epidemi som kräver att vårdapparaten fungerar, säger Åke Örtqvist.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/5
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Farligt uppdrag med rätt att bli räddad

Försvarsmakten har ett moraliskt ansvar för de människor som genomför internationella uppdrag. De ska återvända hem i samma skick som de åkte ut. Därför måste det finnas en organisation som tar hand om dem som råkar illa ut på ett internationellt uppdrag.Det anser major Robert Nylén, och tog initiativet till att bygga upp en fungerande räddningsinsats.

– Försvaret får inte tappa folk eller låta människor fara illa därför att vi inte har insett problemet eller inte gjort något åt det. Vid sidan av den etiska frågan finns också en praktisk. Hur ska försvaret kunna rekrytera om man inte tar sitt ansvar att undsätta nödställda?

Det säger Robert Nylén, major i flygvapnet med bakgrund från K 3, Karlsborg. Han belönades nyligen med det så kallade Fältstipendiet, uppkallat efter Lars Fält som varit chef för Överlevnadsskolan i Karlsborg och den som gett begreppet överlevnad ett ansikte i Sverige.

Robert Nylén ställer några frågor och ger själv svaren.

• Har vi varit utomlands där svenskar försvunnit? Ja.

• Hur fungerade undsättningen? Dåligt.

• Kan detta hända igen? Ja.

• Är det troligt att det kommer att hända? Ja.

• Kan vi göra något åt det? Ja.

– Risken är att det här problemet kommer att öka eftersom tendensen nu är att vi skickar ut fler och mindre enheter. Vi kan inte gömma oss bakom Nato eller FN utan måste ta vårt eget ansvar. Kanske kan vi bli så bra på detta att det blir en svensk specialitet på internationella uppdrag. Att organisera undsättning kräver teknisk kunskap, att snabbt bygga upp kommunikationer i nätverk, att fatta snabba beslut och delegera och att skapa ordning och reda. Det är ju saker som vi anser oss vara bra på, säger Robert Nylén.

Piloten som bristvara

Överlevnad och militärt flyg har alltid hört ihop. Under andra världskriget utbildades de allierades flygbesättningar i hur de skulle klara sig bakom linjerna. De var försedda med kartor och pengar. Uppgiften var att ta sig hem även om det tog lång tid. Piloter har alltid varit en bristvara. I Sverige finns en organiserad räddningstjänst. En pilot som hoppar ska snabbt undsättas, även om det är till havs och i mörker.

– Men det är i fred, och då finns hela samhällets resurser till förfogande. Piloten ska inte gömma sig för befolkningen utan bli sedd. I krig skulle det ha varit annorlunda. Varken piloter eller skyttesoldater kunde räkna med en snabb räddning. Stod nationens existens på spel fick man ta förluster. Så var det bara.

– Så inträffar en ny situation, säger Robert Nylén. Svenska piloter skulle kunna skickas till konfliktområden utomlands. Helt plötsligt hade vi krigsläget, fast vi befann oss i fred. Nato har ett koncept för detta, combat search and rescue (CSAR). Med CSAR skulle svenska piloter kunna räddas. Om de hade rätt utbildning och rätt utrustning. På Överlevnadsskolan har nu alla svenska piloter, som anmälts för internationell tjänst, fått den utbildningen.

– Det är inte bara flygande personal som kan råka illa ut. I dag är alla mål, från brigadchefen till kocken. Skulle någon bli kidnappad, försvinna eller bli tillfångatagen blir det snabbt en mediehändelse som kan få stora konsekvenser. Innan militären kommit ut med sin information är händelsen redan känd över hela världen. Regeringschefer sätts under press. Krav ställs på att vi ska ta hem våra soldater innan något mer händer. Anhöriga måste få svar. Viktiga beslut ska tas under stor tidspress. Det här klarar man inte utan att ha övat.

Hjälp förvandlades till krig

Den här insikten kommer främst från USA där enskilda händelser har spelat en stor roll. Det började med insatsen i Somalia, där en aktion för att skydda humanitär hjälp blev en krigssituation. USA led förluster, blev förödmjukat och drog sig ur. Detta fick genast utrikespolitiska konsekvenser. USA fick rykte om sig att inte tåla förluster. I Irak försvann Jessica Lynch och undsattes under något oklara omständigheter.

– Det här blev ett begrepp och fick ett namn, personnel recovery. Det är summan av alla åtgärder för att undsätta personal som på något sätt försvunnit. Det kan vara en nödlandning eller kidnappning. Undsättningen kan bestå av allt från en insats med stridshelikoptrar och jägarsoldater till att man skickar fram en präst som förhandlar med kidnapparna. Termen personnel recovery är inte så laddad som CSAR, som i sig är en del av personnel recovery.

– Nu har personnel recovery blivit ett begrepp att räkna med, åtminstone i USA. När generalen Tommy Franks tillfrågades varför offensiven i Afghanistan dröjde svarade han att ”vi gör inget förrän vi har förmågan till personnel recovery”.

Personnel recovery består i korthet av en kedja.

• Rapportera. Någon måste rapportera att någon är försvunnen.

• Var och vem?

• Stöd. Få kontakt med den nödställde. Stöd till anhöriga. Stöd till kamrater i förbandet.

• Undsättningsoperationen.

• Debriefing och återinträde i tjänsten.

– Det ska finnas ett medvetande hos alla som åker ut, om vilka risker som finns, vad man ska göra om man råkar illa ut och hur undsättningen är organiserad. Det ska finnas en medvetenhet vid staber, både i området och hemma i Sverige. Det ska göras checklistor. Vilka resurser finns? Vem ska tala med medierna? Vem ska tala med de anhöriga? Det är viktigt att vi inte uppfinner hjulet varje gång.

Byggde upp egen räddningsinsats

– Den bästa åtgärden är kanske att se till att det inte händer något. Det gäller att känna till kulturen i det område där man ska verka. Soldaten ska vara förnuftig och inte ge sig ut ensam med en bil på landsbygden. Han eller hon ska kunna vara i kontakt med hemmabasen.

Sommaren 2004 prövade Robert Nylén och chefen för Överlevnadsskolan, Tor Cavalli-Björkman, det här i praktiken.

– Det var när en svensk Tp 84 Herkules skulle åka ned. Den skulle baseras i Uzbekistan och flyga till Kabul. Vi undrade vad som skulle hända om besättningen tvingades att nödlanda eller blev sittandes någonstans. Fanns det någon organisation som kunde ta hand om besättningen?

– De som ledde Natoinsatsen sade till oss att det inte fanns någon organisation. Men om vi ville bygga upp en sådan var vi mer än välkomna. Vi fick klartecken hemifrån och började från grunden inventera vilka flygresurser som fanns med mera. Med tiden byggde vi upp organisation och arbetssätt och kunde börja öva i praktiken.

Övade i dagsljus och mörker

Räddningstaktiken gick ut på att det inledningsvis kom nederländska stridshelikoptrar av typ Apache. De skulle hålla sig i luften i området över den nödställde. När området ansågs säkert kom turkarna med transporthelikoptrar, Black Hawk. På de turkiska helikoptrarna fanns undsättningsstyrkan och de viktiga minröjarna. I Afghanistan finns det minor överallt.

– Det här övade vi i både dagsljus och mörker. Alla som jobbade med detta hade uppgiften vid sidan av sitt vanliga uppdrag. När sommaren var över kunde vi säga att vi hade en undsättningsförmåga i Kabulområdet. I nästa steg går det att utvidga den till andra delar av Afghanistan.

Belönad med stipendium

För dessa och andra insatser har alltså Robert Nylén belönats med Fältstipendiet, en utmärkelse som inte är förbehållen militärer. De flesta som fått stipendiet är faktiskt civila.

Det alla stipendiater har gemensamt är att de gjort något för att öka människans förmåga att överleva i en svår situation.

– Det är lätt att glömma bort människan i allt tal om teknik och stridsgrupper. Bakom allt detta är det ju ändå människor och för dem har försvaret ett stort ansvar, säger Robert Nylén.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

”Försvaret diskuterar och övar för litet”

Organisationsteori är inte Försvarsmaktens starkaste ämne. För att i någon mån råda bot på detta och visa på ämnets betydelse i förändringsarbetet har några experter gett ut boken Directions in Military Organizing. En av författarna är Bengt Abrahamsson, sociologiprofessor vid Försvarshögskolan (FHS). Redan för 40 år sedan skrev han om militära yrkesroller.

Många grundvalar börjar skaka. Vår tes i boken är att vi står inför en förändrad militär verklighet och den i sig ifrågasätter den tidigare militära professionaliseringen.

Det säger Bengt Abrahamsson, som menar att hela officersyrket står inför en omprövning. Professionalisering styrs av tre aspekter:

• expertis

• etik

• kåranda

Med expertis menas att det ska finnas en praktisk erfarenhet och en teori för vad man ska göra. Läkaryrket är ett exempel på detta. Så är det också med officerare och alla andra som är knutna till professionell verksamhet. I Sverige har mycket av detta varit knutet till invasionsförsvaret. Och det har ställt vissa organisatoriska och tekniska kunskapskrav. Väldigt mycket av detta kastas ikull i dag. Vi står nu inför nya krav på expertis i praktisk och teoretisk mening. Den teknologiska utvecklingen, nätverksbaserat försvar (NBF), datatekniken ställer delvis nya krav på officerarna.

– Etik. Varför slåss man? Vilka skyddar man? Det var givet tidigare. Det var nationalstaten och dess gränser. Vi skulle försvara territoriet mot en angripare. I   dag är situationen en helt annan. Internationell tjänst med krav på interoperabilitet kräver i sin tur färdigheter i språk, juridik, statsvetenskap, diplomati, juridik och så vidare. Du kan inte längre bara låta vapnen tala utan du ska låta dig själv tala, säger Bengt Abrahamsson.

Kåranda och tillit kom förr av sig självt. Personer känner varandra från utbildning och förband. Nu krävs tillit till helt nya grupper. Till viss del kan man klara det med att läsa in sig på andra försvarsmakters doktriner, men det finns ändå en personlig komponent i det här. Kris handlar mycket om psykologi. Å andra sidan, menar Bengt Abrahamsson, finns det en tendens att militärer uppfostras i en tradition av rationalitet. Saker och ting förutses ske på ett visst sätt. Det här förstärks med datoriseringen som i sin tur lett till att mycket kan simuleras.

– Men rädsla och ledarskap kan inte simuleras, säger Bengt Abrahamsson. I en starkt teknologiserad verksamhet tenderar detta att försvinna, men det är svårt att tänka sig ett framtida krig utan rädsla och ledarskap.

Invasionsförsvarets tankar lever

– De här tre aspekterna som alltid dyker upp i analyser av professioner, och märks mycket hos militärer, är alla satta under granskning. Vi vet hur de såg ut under invasionsförsvaret. I   dag står vi inför en annorlunda situation där militären kanske måste samarbeta med polis och andra krafter som ska bekämpa terrorism. Även om det inte är tillåtet i dagens lagstiftning kan man väl anta att det kommer att bli så, säger Bengt Abrahamsson.

– Den fråga vi ställer i boken är om Försvarsmakten följt med i detta. Har försvaret uppmärksammat förändringarna i miljön så att man översätter det till en ny professionalisering? Hur ska officersrollen se ut i framtiden? Vi tycker nog att det diskuteras och övas för lite. Det är fortfarande väldigt mycket invasionsförsvaret som är en tankemodell.

Vem ska sätta fart på försvarets förändring? Är det en sak för Försvarshögskolan som utbildar de högre officerarna?

– Utbildningen för Försvarsmakten är inte detsamma som läroplanen hos Försvarshögskolan, för här finns också mycket ifrågasättande. Det är inte givet att allt som kommer fram här ska föras över till Försvarsmakten, säger Bengt Abrahamsson och tar diskussionen om uppdragsdoktrinen som ett exempel. Samtidigt som FHS utbildar i den måste en försvarshögskola med akademiska anspråk få ifrågasätta grundteserna i uppdragstaktiken.

Varför förändras Försvarsmakten så sakta?

– Det är en för enkel sanning att säga att militärer utkämpar det förra kriget. Men det finns traditionella bindningar som gör att man har svårt att ifrågasätta det som är giltigt och det som man är utbildad i. Det var länge svårt att få officerarna att acceptera att den internationella rollen ingår i yrket. Nu har det svängt, inte minst genom tryck från statsmakterna. Det visar att en omprövning av professionen inte måste komma inifrån, den kommer lika väl efter tryck utifrån.

Men samhället tycks ju tveka att släppa in militären på den civila arenan?

– Det är klart att det finns ett Ådalenkomplex fortfarande. Den gängse bilden är att militärer i uniform bekämpar utländska militärer i uniform. Men om det skulle handla om terrorister från andra länder? Jag tror att den tesen måste man förr eller senare överge. Hur skulle svensk polis klara av en händelse som gisslandramat på teatern i Moskva om det hände på Dramaten?

Organisationen förändras också

Ändras professionen måste organisationen också ändras. En av författarna i boken, Robert Egnell, skriver om effektbaserade operationer (EBO) som är ett relativt nytt inslag i diskussionen om det nätverksbaserade försvaret.

– Egnell är inne på en vid organisatorisk bild där militära och civila medel måste gå hand i hand. Den intressanta är att denna vidare bild, som i sig är komplex, anknyter till de nya kraven på professionen, säger Bengt Abrahamsson. Det vore fel att tänka sig att det bara är militära medel som kan räknas i denna komplexa bild . Vi står inför en komplexare bild både professionellt och organisationsmässigt.

Bengt Abrahamsson anknyter till den amerikanska sociologen Morris Janowitz, som i mitten på 1960-talet i boken The Professional Soldier lanserade soldaten som statsman och politiker.

– Det finns krav på att militärer inte bara ska vara tekniska specialister på sin profession, utan att de ska vidga begreppen. Det finns nu en stor debatt om att professionalisera brett eller radikalt. Det senare innebär en koncentration på den väpnade striden. En bredare syn innebär att kunna samverka med vetenskapsmän, diplomater, politiker och journalister. Kör man på den ena linjen riskerar man att snäva in officersyrket. Kör man på den andra riskerar officeren att bli en allmän städgumma.

Men på den högre nivån har man väl alltid kunnat tala med politiker medan den lägre nivån stridit på fältet?

– Det problem vi har i   dag är att även de långt ner i organisationen kan göra saker som får politiska konsekvenser. Ta bara vad som hände i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Även de längst ner måste ha någon sorts politiskt förnuft. Fängelseskandalen är ett bra exempel på den nya synen på professionalisering. Det räcker inte med att generalerna högst upp vet vad politiker och opinionen förväntar sig.

Mycket högre nu i försvarets tak

Bengt Abrahamsson har under sin långa akademiska karriär studerat officerare och deras värderingar och kan konstatera att det ”skett en fantastisk utveckling inom det svenska försvaret”.

– Jag började som biträdande militärpsykolog på det som hette Militärpsykologiska institutet och som senare blev FOA5. Saker som jag skrev då blev väldigt impopulära, som till exempel boken Militärer, makt och politik, 1972, som var min doktorsavhandling. 1966 skrev jag tillsammans med Dieter Strand Svensk militär tänker. Det blev milt sagt mycket hallå kring den boken. Det var då inte många som tyckte om att den svenska försvarsmakten betraktades på det sättet.

– Jag skrev om militärers alarmism. Ju högre upp i hierarkin, desto större ansåg man krigsrisken vara. Det var ju inte så konstigt. Det var ju deras jobb att tänka på de här frågorna. Men det var inte populärt att skriva om det.

Lika illa var det att fråga officerarna om politiska sympatier och skolbetyg.

– 1962 röstade 85 procent av officerarna på högerpartiet som det hette då. Vid valet 1962 fick högern drygt 15 procent av rösterna. Det visade sig också att de som blev militärer var de svagaste eleverna i gymnasiet. Av vad jag sett här på skolan bedömer jag det som fullständigt uteslutet att det är så i dag. Det är en elit som blir officerare och de får en mycket bra utbildning.

– Taket har höjts mycket på 40 år. Nu sitter eleverna här på FHS och skriver
C-uppsatser som granskar den militära professionen och organisationen inifrån.

Bengt Abrahamsson tror att vi med tiden kommer att hamna i en radikal granskning av den professionella militära tillvaron i de tre aspekter som nämndes i början av artikeln. Och man hamnar också i en kritisk granskning av organisationen.

– Vad ska man organisera för? Vilka är konfliktfallen?  Det kommer att handla mycket om asymmetri. Man ställs mot grupper som är numerärt och materiellt svagare men som kan ställa till skador som vid 11 september. Det kommer att handla mycket om underrättelser och information och det gör att det ställs mycket högre intellektuella krav på morgondagens officer.

Men därmed är det inte givet att betydelsen av teknik minskar i yrket.

– Det som är extremt intressant är att det är dubbelt. Det blir mycket teknik också, men du kanske inte behöver veta hur datorn ser ut under skalet för att kunna använda den. Framtidens officerare ska hantera precisionsvapen och annan teknik samtidigt som de fredsskapande operationerna utomlands kräver att officeren ska klara av en verklighet som inte fanns i officersvärlden förut. Officeren ska ha mer kontakt med befolkning, journalister och politiker.

Ulf Henricsson berättar i boken om sina Bosnienerfarenheter. Det handlar inte i första hand om väpnad strid i det han skriver, säger Bengt Abrahamsson. Det som Henricsson gör är faktiskt avancerad diplomati i någon mikromening. Det visar att den militära kompetensen måste byggas ut med andra kompetenser. Förmågan till väpnad strid måste finnas. Det blir mera krav på officeren som soldat och mera krav som diplomat.

Morgondagens officer låter sig ju sägas. Men när måste förändringen komma?

– Det måste ske ganska snart. Inter-operabilitet här och nu, säger Högkvarteret. Frågan är var man ska börja. FHS måste ha en högre beredskap när det gäller professionaliseringskunskaper. Utbildning i officersrollen påminner om detta, men man faller tillbaka på erfarenheter från tidigare generationer. Vi måste veta vad som behövs just nu och i morgon. Teorin om de här aspekterna måste ställa mer kritiska frågor än vad som sker om officersrollen i   dag.

– Man kan inte kräva av alla officerare att de ska kunna allt, men man kan fundera på detta när man sammansätter förband. Man kanske ska ha med någon språkkunnig, någon expert på internationell juridik. Kan man inte lösa detta med civila experter? Det är inte lätt att komma in som helt civil i en militär grupp.  Man kan bli en som står i vägen mer än hjälper till. Det krävs ändå en militär utbildning för att vara med.

Militärer och akademiker

Bengt Abrahamsson tar upp frågan om de akademiska officerarna och säger att det finns en debatt om hur Försvarsmakten tar hand om sina akademiker.

– Det finns ett berättigat missnöje bland de officerare som har skaffat sig en akademisk utbildning. De hade väntat sig att -doktorshatten skulle värderas högre.

Det finns en spänning mellan det akademiska och det militära som inte bara är militärens fel.

– Militärer har ett antal goda ting som initiativkraft, beslutskraft och etik. Det är saker som kanske inte är positiva saker för akademiker. Går man in på ett akademiskt seminarium och talar om beslutskraft och etik så är inte det något som precis höjer stämningen. Seminariekulturen är att sitta länge och argumentera, medan den militära kulturen är att sitta en kort tid och argumentera och sedan gå ut och göra det här. Det ska alltid leda till en handling. På universitetet ligger huvudvikten på argumentationen, säger Bengt Abrahamsson.

Men löser sig inte det här med organisation av sig självt när nätverkstanken slagit igenom i försvaret?

– Det nätverksbaserade försvaret kan ses som en militär motsvarighet till hur företagen hanterar information, fattar beslut och styr sin verksamhet. Då har det sagts att om vi tar över den idén så ska vi också ta över deras organisationsmodeller. Det ska vara platt och lite hierarki. Men i kris och krig måste det vara en hierarki och det av ett bestämt skäl. Det måste finnas någon som tar ansvar. Man arbetar på politikernas och ytterst folkets uppdrag och då går det inte att släppa en verksamhet till en sorts spontanistisk organisation. Blir det inte avsett resultat ska det kunna utredas och någon måste ta ansvar.

– Marknaden tar inget ansvar. Det är ingen organisation utan ett sätt för efterfrågan och tillgång att komma samman. Enskilda företag kan ställas till svars, men aldrig marknaden. Säger vi att vi ska göra försvaret till en marknadsorganisation så är det en inneboende motsättning. Det kan aldrig bli så.

– Det är högt i tak även i vår bok. Det finns en inre debatt i boken. Bo Dahlbom kommer i sitt kapitel nära den här tesen.

– Själv tycker jag att det finns en förenklad bild av marknaden som har gått för långt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/1

Plåtkosacker skolas om till vassraggare

Försvaret förändras och därmed också arbetsuppgifterna. Fredrik Adman är en av dem som ska lämna pansarvagnarna och i stället utbildas till amfibiesoldat. Han har också mött kulturskillnaderna under sin utlandstjänstgöring i Kosovo. Min bästa tid i försvaret, säger han.

Flottan har lämnat Berga. Det låter sig sägas, men det är först när man ser den nästan öde örlogsbasen som man inser vad som har hänt. För första gången finns inga av flottans ytfartyg i Stockholm.

Amfibieregementet från Vaxholm har flyttat in och lämnat efter sig ett annat stort hål och avslutat en 300-årig epok. Nu ska här utbildas amfibiesoldater. Bland annat av pansarofficerare. En av dessa är Fredrik Adman från Gotland. En plåtkosack har blivit vassraggare.

– Man kan väl säga att jag är där jag började, säger Fredrik Adman som arbetar vid underhållskompaniet. Jag började vid
KA 3 i Fårösund som värnpliktig 1995. Sedan blev det ett frivilligår och sedan två år på officershögskola. När jag kom tillbaka lades förbandet ner efter ett år.

Gotlänningar vill inte gärna flytta på sig. Det är åtminstone vad Fredrik Adman tror.

– Fast det kanske är en myt. Men det är i alla fall lättare för fastlänningar att flytta från Gotland.

Fredrik Adman ville vara kvar på sin ö, så det blev pansar och P 18 i stället.

– Steget var i sig inte så stort eftersom jag var på skytte i kustartilleriet. Nu blev det stridsfordon i stället för stridsbåtar. På ett led linje och framåt som en jordfräs.

På frågan om det är olika kulturer i  armén och amfibie svarar Fredrik Adman att officeren är sig lik till sätt och mentalitet, men inställningen till soldaterna skiljer sig.

– I amfibie tänker man mer på den enskilde soldaten och vad han kan. I armén är man snabbare att gå upp i högre förband. Det är de större fyrkanterna som räknas, inte så mycket individerna. Fast jag vill inte säga att den ena är bättre än det andra.

Blev bättre omhändertagen förr

Fredrik Adman tror att kulturen i stort har ändrat sig. Att man blev bättre omhänder-tagen förr av regementet. Den anställdes förhållande till sitt förband har också ändrats med tiden.

– När bara en i familjen jobbade fanns det inget annat val än att flytta med. Nu kanske man slutar och tar sina chanser där man är.

Fredrik Adman är någonstans mittemellan.

– Vi vill inte lämna Gotland. I varje fall inte nu. Den 22 augusti föddes vår son Rasmus och den 1 september kom jag till Amf 1 och började med tio dagars pappa-ledighet. Rasmus mamma Anna har jobb på Gotland. Så vi prövar det här så länge. Jag vill ju vara kvar i försvaret – om jag har råd. Fram till februari har vi fria resor och jag pendlar. Jag jobbar fyra långa dagar i veckan och hyr bostad här på området. Ska det bli permanent måste jag ha någon annanstans att bo och betala resorna själv. Jag har inte räknat än på om det går att lösa.

Fredrik Adman började för tio år sedan med att skydda de kanoner som skyddade hans hembygd. Nu är han mer bekant med byarna i Pristina i Kosovo än med Stockholms förorter.

Var ligger Bagarmossen?

– Inte en susning, säger Fredrik Adman. Men jag är inte helt borta i Stockholm. Försvarets vägatlas har varit räddningen många gånger.

Kunskapen om Pristina har sin förklaring. ”Sin bästa tid i försvaret” tillbringade Fredrik Adman förra året i Kosovo. I mars bröt oroligheterna ut. Det var de värsta upploppen på många år. Hur kan det vara den bästa tiden?

– Det är ju inte så att en officer vill att det ska bli krig. Men man vill se vad man går för och om man klarar trycket. Men det var inte bara upplopp. Jag jobbade mest som en sorts personalchef och hade hand om cirka 35 lokalanställda och kompaniets soldater. Det var både serber och albaner och vi ville visa att de kunde jobba ihop. För det mesta gick det bra.

Under upploppen, som startade den 17 mars, var det dock inget vidare med sämjan. Hade inte svenskarna stått pall hade det blivit en massaker på serberna. Det är Fredrik Adman övertygad om.

– Upprinnelsen var att en serb sköts och kort därpå drunknade tre albanska barn. Barnens död skylldes på serber, fast det sedan visade sig vara en olycka. Den dagen oroligheterna bröt ut var jag i norra Kosovo för att övervaka ett jobb som maskinplutonen höll på med. Jag fick order att ta mig till Trastfältet, som är serbernas kultplats, och bevaka ett monument. Albanerna hade börjat bränna serbiska byggnader och minnesmärken. I Pristina mötte vi bussar fullastade med män. Det var som en mobilisering.

På håll fick Fredrik Adman se hur serbiska hus brändes under natten, men där han stod hände inget.

– Det var bara ett par ungdomar som hade ett kärleksmöte i en röd Golf. De brydde sig mer om varandra än att jaga serber.

Men i övrigt var natten dramatisk. Det sköts lysgranater hela natten. Strömmen hade försvunnit. De sköt också på varandra och mellan folkmassorna, som bestod av tusentals arga män, stod svenskarna. Först ensamma och sedan kom efterhand förstärkningar. Albanerna bröt igenom den första linjen och svenskarna trängdes tillbaka mot den sista försvarslinjen som gick mellan en albansk och en serbisk by. Armeringsjärn slungades som spjut i luften och krossade svenskarnas plastsköldar.

– Efteråt sade en kille till mig att det värsta av allt ändå var att albaner skrek på svenska att vi skulle dra åt helvete.

På andra dagen hade man börjat få bättre kontroll. Folkmassan trängdes tillbaka och Fredrik Adman byggde barrikader. Efter tre dagar var det nästan lugnt igen.

– Jag skrev dagbok och slutade den 17 mars för att jag inte hann. Hur kunde jag vara så dum?

Mellan serberna och albanerna stod från början bara två skyttekompanier. Mycket snabbt kom det ned förstärkningar. Först utrustning och sedan folk.

– Då fick Försvarsmakten visa att man verkligen kan om man måste, säger Fredrik Adman. Lättare fordon byttes ut mot pansar.

Den dag vi talar om dessa händelser har personalen på Berga en information om händelserna i Afghanistan där svenskar dödats och skadats av en sprängladdning. Mot bakgrund av vad Fredrik Adman upplevde i Kosovo är han inte förvånad över att det ibland kan gå illa.

– Det som hände i Afghanistan har ju hänt förut. Skillnaden nu är att det krävts liv. Annars har svenskar blivit både minsprängda och beskjutna. Det som hänt har hänt och det kommer att hända igen.

Vill ha försvarsbudget i två delar

Snart ska Amfibieregementet på Berga organisera en bataljon till Kosovo, och Fredrik Adman vill gärna åka med igen.

– Jo, visst vill jag. Men jag får inte, säger Fredrik Adman och antyder att det är högre makter numer än Försvarsmakten som råder.

– Fast jag hoppas komma ut en gång till innan karriären är slut. Och jag hoppas att jag kan vara kvar i försvaret länge än. För ett bättre jobb har jag svårt att tänka mig. Jag är lärare och får vara ute. När det blir för kallt har jag ett varmt kontor att gå in till.

Men det kommer ju ett nytt försvars-beslut. Det gör det alltid.

– Det småsnackas redan om att det väntas hårdare tag. Fast nu tycker jag, som bara är en sleten truppare, att det får räcka. Det går inte att bara halvera och halvera. Då blir vi så få att det är bättre att lägga ned något ordentligt. Det som på finare militärspråk kallas för förmågor.

Fredrik Adman tycker också att försvarsbudgeten skulle delas upp i två delar så folk såg vart pengarna egentligen gick.

– Nu är det mycket som går direkt i försvarsindustrins fickor.

I fickorna på en löjtnantsuniform är penningströmmen inte lika strid.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/6

”Försvaret behöver fler psykologer”

Att välja ut morgondagens soldater kommer att kräva mer arbete av psykologerna. Endast en psykolog kan hitta de verkliga motiven för att vilja bli soldat, säger Kristina Pollack, som är ensam psykolog i Högkvarteret.

Kristina Pollack har genom en lång yrkeskarriär arbetat inom försvarspsykologins samtliga verksamhetsområden och sitter i dag som försvarsöverpsykolog. Hon är därmed främsta företrädare inom Försvarsmakten för kompetensområdet. Försvarspsykologi är en tillämpning av en vetenskapligt baserad kunskap till operativt bruk i en militär miljö.

– Det räcker inte med att jag har några kolleger utspridda på olika ställen i organisationen. För att komma vidare inom den tillämpade humansektorn måste vi kraftsamla och skapa en egen organisatorisk plattform, för att uppnå effektivitet och professionell tyngd för att kunna nå och optimera slutresultatet.

För all professionell verksamhet är uppdraget utgångspunkten. För att kunna genomföra ett uppdrag behövs människor och en organisation liksom teknik och materiel. För att kunna använda dessa två resurser krävs dessutom användarkunskap, det vill säga på vilket sätt människan och tekniken ska integreras och nyttjas för att målet ska kunna nås. Professionell kompetens inom dessa tre huvudområden är en förutsättning, för att kunna optimera slutresultatet.

– Som en självklarhet har vi professionell personal som handhar tekniken. Detsamma gäller den operativa sektorn. När det gäller den professionella kunskapen om männi-skan är dock bedömningen ofta att det räcker med en sorts användarkunskap, vilket inte alltid räcker, säger Kristina Pollack.

Började med flyghaverier

Kristina Pollack inledde sin bana som civilanställd i flygvapnet och har arbetat på många områden inom flygsektorn. Hon har bland annat ingått som human factor-expert vid Statens haverikommission under de gångna 20 åren.

– Sett utifrån ett historiskt och internationellt perspektiv var en flygsäkerhetsinspektör i flygvapnet synnerligen framsynt när han redan 1982 förstod betydelsen av den mänskliga faktorn, genom att utse en professionell expert inom det området vid utredningar av flyghaverier. Det var på mig flygsäkerhetsinspektören pekade, säger Kristina Pollack. Sedan dess har jag varit med och utrett så gott som samtliga flyg-haverier inom Försvarsmakten.

Inte ens i dag är det alla försvarsmakter som använder sig av legitimerade psykologer med en arbetspsykologisk inriktning i dessa sammanhang. De är inte heller involverade i det förebyggande flygsäkerhetsarbetet som experter inom området human factor.

Först när kompetenserna i haverikommissionerna breddades och mer professionella human factor-utredningar kom till stånd, har man kunnat vidtaga strategiska flygsäkerhetsåtgärder. Det handlar ofta om ledningens förståelse för hur resurser ska fördelas, hur utbildningen ska matchas mot de operativa kraven, hur kravprofiler definieras, hur flygsäkerhetsarbetet genomförs på central nivå, det vill säga metodiken för att lära av misstag. Det handlar om hur man systematiskt följer upp och utvärderar sin verksamhet, liksom att utveckla system för att ta hand om frågor inom området MSI (människa–system-interaktion).

Flygsäkerhet var länge liktydigt med luftvärdighet och tekniska mätdata. En teknisk utredning genomfördes när något gått snett. De tekniskt orsakade haverierna minskade med tiden, men den mänskliga faktorn låg fortfarande kvar och pockade på uppmärksamhet. Tre av fyra haverier är orsakade av den mänskliga faktorn.

Missnöjda med bestraffningar

Civilflygets piloter var inte nöjda med att bestraffas, då det inte gått att finna någon teknisk orsak till haveriet. Slutsatsen blev att det då måste ha varit piloten som fallerat.

Piloterna ville veta varför de gjorde fel och hur detta kunde förebyggas, och de tvingade fram en förändring. Detta förde med sig att psykologer i slutet på 1970-talet togs in i den amerikanska statliga haverikommissionen för utredning av civila haverier. I och med det utvecklades en helhetssyn på flygsäkerhetskonceptet.

– Självklart låg det politiska och inte minst ekonomiska intressen bakom att man inte tidigare velat ta i human factor-frågorna. Industrin och flygbolagen ville ogärna bli synade i sömmarna, säger Kristina Pollack. I dag ligger flyget mycket långt framme i sitt förhållningssätt till säkerhetsfrågor. Detta har i sin tur lett till att andra branscher som till exempel vården vänt sig till flyget.

Kristina Pollack menar att det nya försvaret och dess uppgifter innebär ett ökat behov av psykologisk kompetens. Den internationella verksamheten i takt med den tekniska utvecklingen kommer att ställa förändrade krav på människan.

Förändringar från ett invasionsförsvar till ett utåtriktat insatsförsvar innebär inte bara en flexibilitet vad gäller uppdragen, utan även hos de människor som ska involveras i uppdragen. Detta kommer dessutom att innebära en förändrad mönstring.

Att var femte 18-åring i dag ska få möjlighet att göra värnpliktstjänstgöring leder till en mer sofistikerad urvalsprövning. Begrepp som plikt, frivillighet och motivation blir centrala vid bedömning av den mönstrande. Det psykologiska urvalet kommer att få mer tyngd. Förutom en hygglig begåvningsnivå kommer det att krävas personlighetsmässiga egenskaper för att kunna omsätta sin begåvning i en verklighet som kan vara både psykiskt och fysiskt krävande.

– Samhället, soldaternas blivande arbetsgivare, måste därmed upplysas om vilket meritvärde det kommer innebära att ha fått göra sin värnpliktstjänstgöring och vad den står för. Det gamla begreppet ”lumpen” går därmed ur tiden och Försvarsmakten måste skapa ett nytt förhållningssätt till värnpliktstjänstgöring, säger Kristina Pollack.

De mönstrande kommer att psykologiskt lämplighetsprövas; sedan görs ett urval efter samma princip som för vissa andra specifika yrkeskategorier inom försvaret. Psykologen ska utifrån en operativ kravprofil omsätta denna i psykologiska förmågor och egenskaper och därefter bedöma individens kognitiva, psykiska och sociala förutsättningar att klara av uppgiften. Därtill gäller det att  penetrera vad individens motivation står för och väga in den i den samlade bedömningen. Det är psykologernas uppgift att ta fram de dolda motiven.

– När den internationella verksamheten kommer att spela så stor roll för försvaret, kommer givetvis mönstringen mycket att handla om viljan att deltaga i internationella uppdrag, men det gäller att hitta de verkliga bakomliggande motiven, säger Kristina Pollack. Det kan finnas många orsaker. Söker jag mig till något eller flyr jag från något? Har jag en lidelse för att göra världen lite bättre eller är jag ute efter pengar eftersom jag inte har något jobb? Är det stora äventyret som lockar? Vill jag bestämma över andra?

– Man måste också kunna bedöma mognadsgraden och utvecklingspotentialen hos individen. Uppgiften vid det psykologiska urvalet är således att ta fram ett bra råämne och ta bort de olämpliga. Därefter har Försvarsmakten och förbanden ett stort ansvar att förvalta och förädla det goda råämnet.

Detta kan man bara få fram i ett strukturerat psykologiskt samtal. Vilka värdegrunder har individen? Etik, moral, omdöme, psykisk stabilitet, uthållighet, allmän motivation, ledaregenskaper och social kompetens blir väsentliga parametrar i bedömningen.

– Ledaregenskaper visar sig ofta tidigt i livet. Visst kan de utvecklas, men det finns ändå en ram som individen rör sig inom. A och O är att självinsikt och självförtroende går hand i hand. Det finns gott om människor med bra självförtroende, men om de saknar självinsikten kan det gå illa. Det finns också människor med dåligt självförtroende som söker sig till utmaningar för att bevisa något för sig själva eller andra. Piloter är sällan personer som fjädrar sig. De är ödmjuka och oftast försynta och är väl medvetna om vad de klarar av och behöver inte övertyga omgivningen om det.

Den psykologiska bedömningen bygger på testresultat som mäter kognitiv förmåga samt på en intervju av en psykolog. Samtalet bygger på individens egen historia, sett utifrån det sammanhang individen befunnit sig i. Det kan uppfattas som ett avspänt samtal, men strukturen finns där med ett definierat syfte och metodik. Försvaret vill inte få in individer i systemet som kan skada sig själva eller andra, varför denna del av mönstringen kommer att få en större tyngd.

Hårdare gallring

Mönstringen, eller inskrivningen som det egentligen heter, kommer att delvis gå till som förr. Kristina Pollack har deltagit i den arbetsgruppen, vars förslag var ute på remiss under slutet av 2004.

– Av dem som mönstrar framöver kommer enbart en femtedel att få möjlighet att få göra sin värnplikt. Detta innebär att cirka 10 000 personer gör värnplikten. Om förslaget går igenom, kommer vi att använda de instrument och den mönstringsmodell som vi använt tidigare, men vi kommer att sätta upp skarpare gränser. Alla som mönstrar går inte vidare till slutprövning. De första proven eller testerna tror vi kan genomföras ute i bygderna. Den slutliga prövningen sker vid ett mönstringskontor och jag kan tänka mig att det är fördelar med att ha färre kontor än i dag. Det finns alltid en risk för att kontoren utvecklar egna kulturer, vilket påverkar bedömningarna.

Vid denna slutliga bedömning delas de sökande in i tre väl definierade grupper, och dessa matchas sedan med de kravprofiler som finns för de olika befattningarna inom respektive grupp. Den mönstrande tilldelas i första skedet ett förband och senare vid förbandet sker placeringen i befattningen. Detta sker efter en kortare provtjänstgöring.

– Att klara av detta urval är inget större problem. Den stora utmaningen för försvaret är att skapa de bästa förutsättningarna, så att värnpliktstjänstgöringen av alla betraktas som det meritvärde det är, säger Kristina Pollack. Det är en uppgift att förändra attityder. Detta är viktigt, inte minst för att Försvarsmakten ska kunna fullfölja sina åtaganden, framför allt internationellt, och för att de värnpliktiga utgör rekryteringsunderlaget för morgondagens officerare.

– Det ligger också i konceptet att Försvarsmakten tydligare måste visa sin roll i samhället. I årtionden har försvarsmakter världen över satsat stora pengar på forskning som totalt sett bidragit till såväl teknikutveckling som kunskap om människans förmågor och begränsningar under extrema förhållanden. Detta lyfts alltför sällan fram och det är knappast det som skattebetalaren tänker på när man för försvaret på tal, säger Kristina Pollack.

– Försvarsmakten har ett gott rykte när det gäller att genomföra psykologiskt urval. Även utifrån ett internationellt perspektiv. Vår styrka är att vi har möjlighet att följa individen genom systemet. Vi får ett helhetsperspektiv såväl på individen som på uppgifterna. Det gör att vi hela tiden samlar på oss empirisk kunskap. Vi kan själva lära av våra misstag. Denna möjlighet har sällan civila bemanningsföretag.

– Det mest väsentliga vid psykologiskt urval är kunskapen om kriteriet och som psykolog i Försvarsmakten är man ofta nära verkligheten. Detta skiljer sig från försvarsmakt till försvarsmakt. Psykologerna inom försvaret i USA sitter oftast mycket längre ifrån verkligheten och arbetar betydligt snävare än vad vi gör. Dessutom används utbildningen som en urvalsregulator i det amerikanska försvaret .

Psykologisk kompetens för chefer

– Nästa steg inom urval i det svenska försvaret är att mer systematiskt tillämpa den psykologiska kompetensen vid chefsurval, vid urval till internationella uppdrag och så vidare. Det är lätt att se i dag att behovet av psykologisk kompetens ökar inom hela försvaret. Flygvapnet var först med att se behovet, men i dag finns ett växande behov i takt med utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret (NBF). Försvarsmakten behöver mer beställarkompetens inom MSI-området. Inte bara knutet till det tekniska utvecklingsarbetet utan även vid utprovning och användning av simulatorer, vid uppköp av forskning inom humanområdet med mera, säger Kristina Pollack.

Försvarsmaktens internationella uppdrag kommer även att innebära en psykologisk förberedelse inför uppdraget. Vid hemkomsten ska psykologerna kunna ta hand om dem som behöver stöd.

För ett år sedan deltog Kristina Pollack i en utredning av en dödsolycka i Kosovo. Som en bieffekt av den utredningen inrättade Försvarsmakten egna undersökningskommissioner för säkerhetsutredningar. Dessa ger en jämnare standard och en mer kvalitetssäkrad metodik vid utredningar. Synsättet har likaså inrättats för utredning av vissa personalärenden som vid kränkande särbehandling och sexuella trakasserier.

– Kompetensområdet har en enorm spännvidd och många tillämpningsområden, och tiden är nu mogen att kompetensen i Försvarsmakten organiseras i det efterlängtade kompetenscentrat, säger Kristina Pollack.

Jan-Ivar Askelin Framsyn  2004/6

Så ska soldaten väljas ut

Plikten finns fortfarande kvar, men i dag hänger det på morötterna om man ska fylla leden med rätt folk nu när mönstringsprocessen ses över. Det menar Ulf Bergh som arbetar med de fysiologiska aspekterna på urvalsområdet på institutionen för försvarsmedicin .

– Det är toppen att göra värnplikten, men ruttet att ligga inne. Det viktiga för försvaret nu är att få goda ambassadörer. Inga broschyrer i världen hjälper om kompisen kommer hem på helgen och säger att det är pest med det militära. Dessa synpunkter är kanske mitt viktigaste bidrag nu när hela mönstringsprocessen ses över. Fast det är inte mitt gebit, säger Ulf Bergh.

Ulf Berghs gebit är fysiologi. Han har i många år arbetat med de fysiologiska aspekterna på urvalsområdet.

– Det dimensionerande nu är deltagandet i den internationella verksamheten. Sedan hakar insatsförsvaret på. Soldaten ska kunna mera och även den vanliga markstridssoldaten blir en värdefullare resurs, säger Ulf Bergh.

En skillnad mot förr är att vi nu går mer mot ett verkligt urval. Ulf Bergh menar att det tidigare var ett klassifikationssystem. Det fanns en plats för nästan alla. I urvalet tar man ut ett antal och de som tas ut går vidare till en klassificering eftersom man går till olika utbildningar. Det är inte som urvalet till poliser, där alla blir poliser.

– När man inte tar ut alla kan man vara mer generös och säga att bland många bra tar vi ut en mindre del. Det var hårdare att bli ratad när nästan alla fick plats. Det finns också en etisk dimension i det nya. På något sätt garanterar den som gör urvalet att den utvalde är tillräckligt bra för att klara uppgiften. Då får man inte driva en utbildning som överstiger den utvaldes förmåga. Exempel på detta har vi sett förr.

Plikten finns fortfarande kvar, menar Ulf Bergh, men den är i praktiken inte alltid lika tvingande numera. Nu hänger det på morötterna om man ska fylla leden med rätt folk.

– Att använda plikten blir en svår avvägning gentemot vad som gäller i övrigt i samhället. De som inte tas ut får ju ett försprång på ett till två år. I dag anser många unga att militärtjänstgöringen är ett bland flera alternativ, och man kan krångla sig ur systemet betydligt lättare än förut.

För att locka blivande soldater kan man gå tre vägar:

• Meritvärde.

• Ekonomisk kompensation.

• Rätt signaler från dem som ligger inne.

– Vi har diskuterat var man får den största rekryteringseffekten. Ska insatsen göras före inryckningen, under grundutbildningen eller efter utryckningen? Min övertygelse  är att det är under själva grundutbildningen man får de största effekterna, genom att man via en positiv attityd hos dem som gör grundutbildning kan sprida en bra och för ungdomar trovärdig reklam för försvaret.

Stort inslag av frivillighet

Meningen är att det ska vara ett stort inslag av frivillighet i det nya försvaret. Men något yrkesförsvar vill inte Ulf Bergh kalla det.

– Plikten finns fortfarande och med den kan man fortfarande få tillgång till de allra bästa. I ett yrkesförsvar skulle vi mista den kompetensen som är viktig inte minst för den internationella tjänsten som innefattar mycket mer än att vara en duglig soldat.

När man sedan samlat de villiga ska man gå vidare med urvalet. Det har kommit en hel del kritik mot att de fysiska proven är så hårda att de utestänger kvinnor. För några år sedan uppmanade försvarsdepartementet Försvarsmakten att se över fysiska prov för pliktiga och officerare. Man påpekade bland annat att nuvarande prov av många ansågs missgynna kvinnor.

– I det kan ligga att man kanske har prov som inte mäter vad de ska mäta och att ribban ligger omotiverat högt, säger Ulf Bergh och berättar att det finns en övertro på att fysiska test avspeglar kraven i fält. När man kommer ut i fält så är det ingen garanti att man är bra på att lyfta och gräva därför att man var bra på proven. Det är heller inget som säger att den som är bra på att gräva också är bra på att bära eller klättra. Resultaten från olika styrkeprov visar oftast ganska svaga samband med varandra.

Det finns enligt Ulf Bergh två möjliga förklaringar till att det stämmer så dåligt:

Testen mäter inte samma egenskaper hos personen.

Mätnoggrannheten är för dålig. Du kan göra tio armhävningar en gång och tjugo nästa gång. Men i verkligheten gräver man en grop ungefär lika fort varje gång.

– Ska man få något hum om hur en person klarar kraven som soldat så måste man mäta flera olika styrkeaspekter. Det finns inget ensamt som är bra. För livet i fält är mångfacetterat. Att gräva är en sak – att klättra en annan.

Något finlir i urvalet kan det inte bli, såvida man inte satsar mycket mer resurser på testning, menar Ulf Bergh. Man får nöja sig med att försöka hitta några grupper, exempelvis den starkaste tredjedelen, den mellersta och den svagaste. Kan man minska på antalet som kommer på fel ställe så är vinsterna ändå stora både för individerna och för Försvarsmakten.

– Alternativen till att testa är ju att lotta eller gå efter personnummer eller bostadsort eller liknande.

Men testen får inte vara för lätta. Det är inte meningen att alla ska klara dem, då blir de meningslösa.

– Man behöver ju inte testa hela befolkningen för att kunna välja ut dem som orkar bära en kaffekopp.

Framtidens soldat ingen hulk

Ulf Bergh tror inte att framtidens soldat är en hulk. Men inte heller den något klene ynglingen som har sin styrka i sitt datorkunnande.

– Alla försvarsmakter räknar fortfarande med att de traditionella soldataktiviteterna ska bestå, och i Sverige har det fastslagits vad alla soldater och sjömän ska kunna. En del är teori som kännedom om till exempel folkrätt, medan annat är rent fysiskt som att kunna gräva en grop och flytta på en skadad; något som inte alla klarar eller har rimliga förutsättningar att träna sig till. I det nya urvalssystemet avser man därför att lägga ribban så högt att alla inte ska kunna klara den.

Och här kommer kvinnofrågan in igen. När proven är fysiska så godkänns fler män än kvinnor. Skillnaden i styrka mellan män och kvinnor ökar, generellt sett, ju högre upp på kroppen man kommer. Det är alltså större skillnad på armstyrka än benstyrka. Vad gäller att lyfta, bära och gräva och liknande övningar sammantagna har kvinnor i regel två tredjedelar av männens kapacitet.

– Men så finns det naturligtvis stor spridning inom båda könen. De duktigaste kvinnorna slår ju de flesta männen. Vi behöver ju bara gå till elitidrotten för att se vad kvinnor kan prestera jämfört med genomsnittsmannen, säger Ulf Bergh.

Dramatisk förändring

Att bara flytta gränsen lite grann kan ge en dramatisk förändring vad gäller fördelningen av könen. Det är sådana beräkningar som Ulf Bergh också sysslar med.

– Ökar vi kraven så att en liten del av de svagaste männen slås ut får det ganska stor inverkan på antalet godkända kvinnor eftersom många kvinnor ligger i detta område.

– En annan effekt är om man slår ihop flera övningar. Vi satte gränsen för tre prov så att 75 procent skulle klara vart och ett av dem. De som klarade alla tre var knappt 60 procent. Man måste vara restriktiv med att ha många prov och krav godkänt på alla, annars blir det få som klarar det om man inte sätter kraven mycket lågt. Men det riskerar att ge ett meningslöst prov.

Avkall på kraven

Undantag från krav kommer alltid att finnas och behövas. Om försvaret tillräckligt gärna vill ha en viss kompetens gör man naturligtvis avkall på kraven. En kodknäckare kan ju vara så svag att han bärs på bår.

– Att han inte kan klara sig själv i fält får man ta, om hans insats kan rädda många andras liv, säger Ulf Bergh.

Ett annat problem är ju att man inte kan bli officer om man inte godkänns för grundutbildning och många möjliga kvinnliga officerare kanske stupar på att kraven är för höga. De fysiska kraven på officerare är nu under utredning. Det finns en del som tyder på att det finns plats för förbättringar.

– Det förslag som ligger innebär ett paradigmskifte i och med att man skiljer på befattningar där tyngre fysiska arbetsmoment ingår och sådana som inte kräver mer än vanligt kontorsarbete. Där tunga fysiska moment ingår ska det finnas fysiska prov där resultatet mäts i till exempel i minuter och sekunder.

I den andra typen av befattningar är det svårt att motivera en kontroll av fysisk prestationsförmåga, men Försvarsmakten har ändå mycket att vinna på att personalen är vältränad. För dessa befattningar gäller därför ”träningsplikt” omfattande tre timmar per vecka. Träning blir en arbetsuppgift  jämställd med andra arbetsuppgifter, det vill säga den ska planeras, genomföras och utvärderas. Frågan är dock hur bra officeren ska vara.

– Ett sätt är att mäta belastning under aktuella arbetsuppgifter. En många gånger svår och resurskrävande metod med en hel del fallgropar. Ett annat sätt är att ha de värnpliktiga som måttstock. I många fall ska ju officeren göra liknande arbete fysiskt sett som de pliktiga. Kunskapen om de pliktigas kondition är ganska bra och då återstår att bedöma: Ska officeren befinna sig bland de bästa fram, bland de sämsta eller i mitten. De flesta tycker nog att det rimliga är att han/hon är någonstans i närheten av mitten, säger Ulf Bergh.

Men hur är det egentligen med ungdomens fysik i dag?

– Vi kan ju se att det är mer massa per längdenhet. Det kan bero på mer muskler, mer fett eller en kombination. Skulle det handla om mer muskler borde vi ha sett en ökning på styrkeproven och det har vi inte gjort. Så slutsatsen är den att det är mer fett på folket, säger Ulf Bergh som naturligtvis vill reservera sig något. Mönstringsstatistiken är inte lika tillförlitlig som förr eftersom inte alla testas. Risken är att det nu blir för elitistiskt och det förvränger bilden. Vad gäller konditionen brister det även där i statistiken, men man kan nog se en liten nergång och tolkningen är att ungdomens kondition blivit sämre.

– För kvinnor som mönstrat blir statistiken mer svårtolkad, säger Ulf Bergh. De är dels ganska få och dels är det ett urval. Örjan Ekblom vid Idrottshögskolan har undersökt skolungdomar och det finns en tendens att styrkan för överkroppen har blivit sämre och det gäller för både pojkar och flickor.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Marina handlingsregler övas på vanlig dator

Handlingsregler, så kallade rules of engagement, kan ofta vara svåra att lära sig. För marinen är detta område särkskilt svårt. Man måste förbereda sig för uppdraget och resonera. Ett dataspel som utvecklats vid FOI kan vara en hjälp.

Marinen har i århundraden övat för den väpnade striden. Nu är uppgifterna att tillsammans med andra länder göra internationella insatser. Terrorism och sjöröveri är exempel på nya hot, och liknande hot kan också finnas i hemmavatten. Det gamla invasionsförsvaret var inriktat på konflikt stat mot stat. För det nya insatsförsvaret och de nya hoten kommer handlingsregler i form av rules of engagement (ROE) att bli aktuella.

Marin personal har erfarenheter av ROE från internationella övningar och uppdrag. Men eftersom tillämpning av ROE skiljer sig från dagens insatsregler har ett antal frågor och behov uppkommit. Institutionen för människa–system-interaktion (MSI) på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har kartlagt arbetet med ROE i marinen. Det har visat sig att ROE kan innebära ökat pappersarbete för stabs- och fartygspersonal. Vid stora operationer kan antalet regler bli så stort att det är svårt att ha bra överblick.

– För att möta de här behoven tog vi fram förslag på hjälpmedel i samarbete med marinen och Försvarshögskolan, säger Peter Persson, som tillsammans med Per Follin genomfört förstudien vid MSI-institutionen. Admin är ett exempel. Det är en prototyp till ett administrativt hjälpmedel som gör det möjligt att hantera ROE:er på ett snabbt och överskådligt sätt. Man skulle kunna söka bland ROE:er, distribuera olika ROE-meddelanden och snabbt se vilka ROE som är aktuella. Admin blev väldigt uppskattat vid utvärdering med stabs- och fartygspersonal i marinen eftersom ROE-beslut ofta måste tas i stressiga situationer. Vid kontakter med andra försvarsgrenar har det kommit fram att det finns en liknande problematik där.

Olika erfarenheter och kunskap

Hans kollega Per Follin säger att andra svårigheter i ROE-arbetet kan vara tolkningsskillnader av ROE mellan stab och fartyg.

– Erfarenheter och kunskap kan variera och det kan leda till osäkerhet och missförstånd, säger han. Dessutom finns sällan tid och resurser att öva ROE-situationer på ett realistiskt sätt. För att försöka överbrygga tolkningsskillnader och kunna öva eskalering av hotnivåer i ROE-situationer togs en prototyp till ett scenariobaserat utbildningsverktyg fram. Det fick arbetsnamnet Fartyg. Verktyget är tänkt att fungera i utbildnings- och träningssammanhang och riktar sig främst till fartygsledning för att väcka diskussion och samstämmighet kring ROE i svåra situationer.

Per Follin visar ett scenario i tredimensionell animerad film där två kustkorvetter eskorterar tre handelsfartyg ut ur Göteborgs hamn. I scenariot utsätts eskortkonvojen för ett yttre hot i form av en liten snabbgående båt. Ett liknande scenario övades i oktober av amfibiekåren i Göteborgs hamninlopp. Vid spelets början ges bakgrundsinformation till scenariot. Det kan vara uppgifter om uppdragets mål och status på fartyg och besättning samt givetvis vilken ROE-profil som finns för uppdraget, det vill säga vilka regler som gäller. Hotnivån i scenariot kan öka eller minska. Till exempel kan den snabbgående båten öppna eld eller gira undan. Användaren får agera på hotet och motivera sitt agerande utifrån givna ROE.

– Den här filmen är gjord i en spelmotor som är utvecklad här på MSI och det går att ändra omvärld och skapa scenarion som passar till exempel flygvapnet eller armén, fortsätter Per Follin.

ROE-arbetet skiljer sig en aning inom flygvapnet och armén eftersom enskild soldat tar beslut om våldsanvändning.

– Vi har tagit fram ett scenario där svenska arméförband ingår i FN-mission och sätter upp en tillfällig checkpoint.

Det finns även ROE-exempel för flygvapnet eftersom alla försvarsgrenar kommer i kontakt med ROE på sitt speciella sätt.

Dataspel som utbildning

Håkan Hasewinkel på samma institution berättar att forskarna även ville undersöka om det går att använda ett datorspel för att utbilda och öva ROE inför ett uppdrag.

– Det kan göras på en enkel dator för ett par tusenlappar, säger han. Det ska ställas mot vad en avancerad simulator för väpnad strid kostar. Då kan det handla om över 25 miljoner kronor. Datorspel kommer mer och mer som utbildningshjälpmedel inom försvaret, även om det fortfarande finns kvar viss skepsis.

För att öka kunskapen om denna teknik har FOI, Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS) gått samman i en intresseorganisation för att stödja Försvarsmakten inom området ”Dataspel och försvar”.  Läs mer på www.defencegaming.org

– Det finns stora möjligheter att utveckla prototyperna till enkla pedagogiska verktyg med hjälp av olika typer av spel- och underhållningsteknologi. Med ganska lite merarbete skulle versioner av både Admin och Fartyg kunna göras tillgängliga på moderna mobiltelefoner, eller som spel till spelkonsoler, säger Håkan Hasewinkel. Då kunde vi skicka ut en spelskiva tillsammans med Framsyn och sedan kunde alla öva ROE hemma i tv-soffan.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Mjukare frågor i militära dataspel

Hur förbereder man en svensk soldat på vilket mottagande han kan vänta sig i en liberiansk by? Kommer befolkningen att vara avvaktande, gästfri eller rent av fientlig? Dagens soldater ska lära sig nya saker. Vägen till den moderna soldatens hjärna går förmodligen via dataspelet.

Militära dataspel för utbildning är inte längre bara stål och krut, säger Kersti Larsdotter vid Försvarshögskolan. Hon har en utbildning som kombinerar etnicitet, religion och kultur. I vanliga fall arbetar hon med militärteori. Nu ingår hon i ett projekt drivet av Anders Frank som ska öka utlandspersonalens förståelse för att varje land har sin egen speciella kultur. Det som gäller i Bosnien gäller inte i Liberia.

Projektet innebär att skapa en spelbaserad simulator för förberedelser. Projektet ligger inom det treåriga uppdraget för spelstudier som handlar om det går att använda dataspel för militärt bruk. Ett förslag som gått vidare är denna demonstrator med fokus inriktning på Liberia.

Marknadsföring och utbildning

– Det går att peka ut flera kända trender, säger Anders Frank som tror berghårt på att försvaret har mycket att hämta hos spelindustrin. De internationella insatserna spelar en allt större roll för försvaret. En synbar trend är att få med kulturella aspekter i simuleringar. Jag är övertygad om att de svårigheter som USA har med att vinna hjärtan i Irak har bidragit till denna utveckling.

Eftersom de flesta ungdomar spelar dataspel kan detta vara en väg för militären att rekrytera och sedan utbilda.

– Simuleringen ska vara motiverande. Man ska känna att det är någon mening med det man gör samtidigt som spelet också ska vara en ekonomisk besparing för militären, säger Anders Frank. Man kan se på ett sådant här spel ur två aspekter. Som marknadsföring och informationsspridning av internationella missioner samt för utbildning.

Olika bemötanden i byar

– Ett exempel på kulturskillnader är hur soldater möts när de kommer in i en by. Det är stor skillnad mellan att komma in i en by i Liberia och en i Bosnien, säger Kersti Larsdotter. I Liberia samlas ofta byborna nära främlingen och det dröjer länge innan de svarar på frågor.  Då säger de ofta sådant som de tror att besökaren vill höra. I Bosnien är byborna ofta mer misstänksamma.

Det är ett bra exempel på scenarier som ska vara med i spelet. Kersti Larsdotter understryker att det inte får bli för svepande beskrivningar av hur folk är i Liberia.

– Scenarierna ska snarare grundas på erfarenheter hos personer som varit på platsen.

Förutom erfarenheter från tidigare missioner vilar spelet på :

• doktriner inklusive insatsregler, rules of engagement (ROE)

• det som är utmärkande för uppdraget

• grundinformation från området som till exempel miljön

Spelaren i huvudrollen

Vid Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm utbildas Liberiastyrkorna. I vecka 10 åker den tredje omgången, LA 03 ner och det utbildas bland annat av personal från den första omgången LA 01.

– Det har visat sig att överlämningen av detaljerade erfarenheter inte är helt strukturerad, säger Kersti Larsdotter. Det behövs till exempel detaljerad information om vad som egentligen hände vid genomsökning av byar. Och det är här som ett dataspel kan komma in och göra nytta. Det ska inte ersätta den befintliga utbildningen utan vara ett komplement och det är mycket viktigt att man har en diskussion sedan man övat med spelet. Utvecklingen av projektet sker i nära samarbete med Livgardet. Det gör att spelet hela tiden kan göras aktuellt när nya erfarenheter kommer fram.

Anders Frank säger att den som spelar ska vara i huvudrollen. Spelet ska visas ur ett så kallat första-personsperspektiv. Det ska finnas scenarier för all personal, men frågorna kommer att vara olika. För den vanlige soldaten är det raka svar och reaktioner som efterfrågas. Befäl kan ställas inför dilemmasituationer där man ska resonera.

Det är främst fyra typer av scenarier som ska byggas upp:

• patrull till fots

• patrull med fordon

• eskort, till exempel av en hjälpsändning

• insats mot folkmassa

– Belöningssystem förekommer i nästan alla kommersiella spel och det bör vi också ha med, säger Anders Frank. I ett spel ska man kunna påverka händelseförloppet. Om man gör på ett visst sätt så går spelet vidare på ett visst sätt. Det är en funktionalitet som vi skall ha i vårt spel.

Inte bara för militärer

Anders Frank tror att fler än militärer kan ha nytta av ett liknande spel. Swedint utbildar även totalförsvarspersonal och Folke Bernadotteakademien utbildar representanter från frivilligorganisationer. Där borde det enligt Anders Frank finnas flera som är av intresserade.

– Ofta brukar frivilliga organisationer inte vara så förtjusta i att utbildas tillsammans med militärer inför ett uppdrag. Ett gemensamt dataspel kan vara något som båda parter kan ha nytta av.

Anders Frank och Kersti Larsdotter har varit i USA där dataspelsmarknaden är stor och där försvaret i stor skala har hoppat på denna utveckling.

– Många spel har sin grund i militära förband och de spelen skiljer sig inte så mycket från vanliga dataspel. Det är det väpnade striden som står i centrum. Man ska skjuta för att vinna. Men det finns också en trend mot mjukare områden.

– Militären börjar inkludera kulturella aspekter i spelen, säger Kersti Larsdotter. Ett spel som riktar sig till amerikanska militärpoliser och underrättelsepersonal lär ut kurdisk kultur. I ett annat ska man lära sig att använda arabiska uttryck eller att hälsa på rätt sätt. I vissa kulturer ska man hälsa på den som är högst i rang. I andra kulturer kan det uppfattas som en förolämpning. Där får man inte närma sig ledaren så direkt.

Ett av de stora företagen i branschen är Breakaway games som gjort traditionella dataspel för det amerikanska försvaret, men som nu har fått flera miljoner dollar för att utveckla spelet A Force More Powerful. Det är i Mahatma Gandhis anda och har beställts av ett internationellt center för fredliga konflikter. Det är tänkt att användas för ledare som planerar civilt motstånd mot diktatoriska regimer. Veteraner från kampen mot Slobodan Milosevic i Serbien har hjälpt till med utvecklingen.

Men pengar som satsas är inte allt inom detta område.

– En fördel för oss i det lilla landet Sverige är att vårt forskningsprojekt har ett nära samarbete med utbildningen, säger Anders Frank, något som kan vara problematiskt i stora försvarsmaktsorganisationer som till exempel den i USA.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Ögonens rörelser visar pilotens stress

Ökat informationsflöde i cockpit och starkare g-krafter gör att stridspiloterna utsätts för allt hårdare press. I ett forskningsprojekt på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) mäts pilotens ögonrörelser för att avslöja stressnivån.

Ögonen är som bekant själens spegel. Ögonen avslöjar om vi ljuger, om vi är rädda, arga eller vänliga. Ögonen visar också om vi är stressade. Därför mäter forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) ögonrörelser och detta ingår i försvarets största MSI-projekt just nu. MSI är förkortningen för Människa-System-Interaktion. Allt kan dock inte blicken avslöja och forskarna studerar därför också hjärtat och hjärnan. Man mäter till exempel puls och kan med hjälp av elektroder på huvudet se hur hjärnan arbetar. Martin Castor leder detta projekt med att utveckla värderingsmetodik som skall kunna användas som stöd i systemutvecklingsprocesser eller utveckling av nya träningsprogram.

– Vi ska kunna svara på frågan om en operatör kan prestera bättre efter en viss ändring i ett system eller människa-maskin gränssnitt. Hittills har det varit mycket tyckande och mindre vetande på detta område eftersom det inte har gått att mäta och utvärdera på ett bra sätt.

Forskarna ska utveckla metoder för att mäta:

• mental arbetsbelastning och stress

• situationsmedvetande

• operativ prestation, det vill säga hur bra man lyckas

• samverkan mellan en grupps deltagare

Mätmetoderna inbegriper:

• formulär

• psykofysiologiska mått – dvs mått på kroppens reaktion på psykologiska förändringar som orsakas av den uppgift som utförs

• objektiva prestationsmått

• kommunikationsanalys – analys om ett uttalande är en order, allmän information eller något annat

En del prov görs i riktiga militära flygplan och det är något som FOI-forskarna nästan är ensamma om i världen. I det amerikanska flygvapnet släpps inte forskarna in i flygplanen på samma sätt. En del prov görs också i flygvapnets luftstrids simuleringscenter (FLSC) som ligger hos FOI i Bromma. Vissa prov sker i den dynamiska flygsimulatorn i Malmslätt (DFS) som är en kombination av en simulator och en g-slunga.

– Det är ett krav att alla mätmetoder ska kunna användas i fält när användarna är i sin naturliga miljö, säger Martin Castor. Vi har inte bara gjort försök med flygplan utan även med stridsfordon och stridsbåtar och under ledningsövningar.

Ingen lek i simulatorn

Det kan tyckas att simulering är långt från verkligheten och kan upplevas mer som en lek än allvar. Men när en försöksperson stressas i simulator och i verkligheten visar jämförelser att skillnaden i de psykofysiologiska måtten inte är så stor. Att anfalla ett markmål är en krävande uppgift som piloter ska kunna utföra. Anflygningen sker på låg höjd och då måste piloten vara skärpt. Sedan sker en hård upptagning, målet fångas in på någon sekund, några få sekunder för att skjuta och så ska piloten fort iväg för att inte bli nedskjuten eller hamna i splittret från explosionerna. Någon minut före skottet är piloten lika skärpt vare sig han sitter i det riktiga flygplanet eller i simulatorn. Koncentrationen gör att det kan vara en halv minut mellan pilotens blinkningar. Att kontrollera detta medvetet kräver mycket ansträngning, men i pilotens fall är det ett tecken på koncentration och det sker undermedvetet.

– Proven ger en mängd data i och med att många olika typer av mått används. För att ge en tydligare bild av resultaten samlas används olika statistiska metoder för datareduktion, säger Martin Castor. På så vis kan man skapa en statistisk modell av en operatör, till exempel en pilot, och se hur stress förhåller sig till situationsmedvetande och prestation.

– Det behöver inte vara så att mer stress ger en sämre förmåga att ha koll på läget. Det kan gälla för nybörjare, men inte för erfarna piloter, säger Martin Castor som skriver sin avhandling om denna typ av statistiska analyser.

Att mäta ögonrörelser är inget nytt. Tekniken har tidigare använts för att mäta hur läsbar en text är och för att utvärdera människa maskin gränssnitt. Det finns enkla apparater att köpa över disk och det finns mycket sofistikerade och dyrbara utrustningar. Fördelen med den utrustning som FOI använder är att försökspersonen inte behöver ha någon utrustning i ansiktet eller på huvudet. Två eller fler kameror registrerar huvudets och ögonens rörelser och algoritmer i mjukvaran räknar sedan ut var användaren tittar. Utrustningen är tillverkad av ett företag i Göteborg och tanken är att kamerorna till exempel ska sitta i lastbilshytter och varna när föraren håller på att somna. Produkten och företaget som utvecklar den heter Smart Eye och med hjälp av data från systemet kan man till exempel beräkna blickriktning, antal blinkningar, om blicken flackar eller om personen stirrar stint på en punkt.

Att söka information

I dag översköljs en stridspilot av information och risken är att det blir ännu värre med det nätverksbaserade försvaret. Till detta kommer g-krafterna, som inte bara är höga i moderna flygplan utan också växer mycket snabbt när flygplanet manövrerar kraftigt.

En Gripenpilot har i huvudsak fyra informationsytor att titta på. Instrumenten är inte längre klockliknande visare utan bildskärmar. Piloten har en skärm för flygdata, en taktisk indikator, en indikator för radarinformation samt den så kallade head-up-displayen, eller siktlinjesindikataorn,  som piloten ser när han tittar rakt fram ut ur cockpit.

– Ofta räcker det med att se på vilken skärm en pilot tittar för att kunna bedöma vad han tänker på, säger FOI-forskaren Mikael Lundin som utvecklar analysverktyg för att analysera ögonrörelser. En svårighet är dock att piloten snabbt kan byta bild på skärmen. I gårdagens cockpit, som ibland kallades för klockbutiken, var det lättare att analysera ögonrörelser. Dagens så kallade glas-cockpit har givetvis den stora fördelen att den lättare kan anpassas till människans behov, men eftersom symbolerna rör sig på skärmen behövs bättre analysmetoder än tidigare.

Trafikflygarhögskolan är en av intressenterna av FOI-forskningen. På flygskolan får eleverna lära sig olika mönster för att söka av informationen i cockpit, men frågan är om eleverna sedan verkligen använder sig av dessa sökmönster.

Internationellt intresse

Även om huvudsyftet är projektet ska leda fram till bättre värderingsmetodik är inte Martin Castor främmande för visioner:
– Ögonrörelser och hjärtaktivitet är objektiva mått som kan ge ett index på hur piloten mår. Mätteknikerna skulle kunna användas som indata till adaptiva system som förändrar informationspresentation beroende på operatörens aktuella status. Man kan också tänka sig att den som leder ett uppdrag från marken kan få en samlad bild av hur stressade de olika piloterna är.

Med tanke på vad moderna stridsflygplan kostar borde det vara av stort intresse att veta hur pass bra dessa system är anpassade till människan. Det pågående FOI-projektet har därför rönt ett stort internationellt intresse och FOI-forskarna samarbetar med FOI:s motsvarigheter i Kanada och Nederländerna och med det amerikanska flygvapnets forskningsorganisation. Projektet ingår också i det europeiska flygforskningssamarbetet Garteur och i Natos forskningsorganisation.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Koll på plutonen med låda på magen

Träning är nyckeln till framgångsrika försvarsuppdrag. Det anser affärsutvecklarna på Saab Training Systems (STS) i Huskvarna. Den senaste nyheten är möjligheten att övervaka en plutons övning via ett datorsystem i en låda på magen. Datorsystemet kan också användas av polisen och nationella insatsstyrkan för att öva en gisslansituation i exempelvis Riksdagshuset.

Försvaret sågs länge som den stora skolan. Här kunde den värnpliktige få en utbildning och komma ut som telegrafist eller skeppare. Officerarna var i första hand lärare och förbanden stora skolor.

Den bilden är på väg att försvinna.

– Vad är försvarets kärnverksamhet? Att utbilda eller att genomföra operationer? Ju mer operativ Försvarsmakten blir, desto större borde behovet vara av att fundera på vilken del av utbildningen som kan läggas ut. Den internationella trenden är att outsourca mer av den grundläggande utbildningen och koncentrera försvarets roll till att sätta samman alla funktioner och förmågor i förband.

Den som säger det är Fhleming Chri-stensen. Och det är inte vem som helst i detta sammanhang. Tills nyligen var han brigadgeneral och utbildningsinspektör. Nu är han affärsutvecklare vid Saab Training Systems (STS) i Huskvarna.

Den nya tiden talar för företag i utbildningsbranschen och hos STS har inte försvarsbeslutet blivit någon chock. Företaget är inte beroende av svenska beställningar. 95 procent av verksamheten går på export. Företaget omsätter en miljard kronor, har 400 anställda varav 300 i Huskvarna och de sysslar mest med utveckling. Tillverkningen läggs till största delen ut.

För 40 år sedan började Saab att tillverka prylar, målmateriel till försvaret. Sedan kom laserskotten och prismorna och det är fortfarande kärnan i verksamheten. Det finns laser för handeldvapen och för tyngre vapen. Men det är mer invecklat än en vanlig rak laserstråle. Laserskottet simulerar också att projektilen går i en krökt bana. Skottet missar om skytten bedömer avståndet fel. Laserstrålen ska också vara koncentrerad även på långa avstånd. Även på 800 meter ska skytten kunna avgöra om det är halvträff eller bom.

Den som blir träffad vet hur illa det tog och vem som sköt. Och skytten får veta hur det gick. När all information från skyttar, mål, avstånd, vapen och annat läggs samman skapas en bild av hur striden varit. Då kan man se om det gick som det står i reglementena eller om verkligheten kan vara en annan.

För en hel del år sedan gjordes en övning mellan två styrkor vid skjutfältet i Kvarn. Styrkorna sköt laserskott och allt bokfördes. Då visade det sig att det som stod i boken var alltför optimistiskt. Teoretiskt kunde en granatgevärsskytt träffa målet på 500 meter. Men då skulle han både vara skicklig och väl övad. I praktiken gäller betydligt kortare avstånd.

– Saab gör nu kompletta system. Men vi säljer egentligen varken prylar eller system, utan träningseffekt, säger Anders Jonzon som är informationsansvarig vid företaget.

– Vi är med och ser till att övningarna fungerar. Kunderna ska inte behöva bekymra sig över att en sladd är lös. Efter övningen ger vi expertstöd vid genomgången.

Det kan vara en insyn i olika militära kulturer. De amerikanska befälen vill ha genomgången för sig själva och slippa risken att tappa ansiktet inför truppen. I Europa är attityden mer öppen.

Bärbar dator övervakar övningen

Det senaste är att man kan öva en hel pluton utan att dra en massa kablar och sätta upp master. Plutonen kan åka vart som helst och sedan bara sätta igång. Hans Lindgren, som är militär tränare, övervakar övningen med en bärbar dator. Soldaterna har gps och radioförbindelser. På skärmen syns hur de rör sig i terrängen och vad de gör. Om någon går in i ett minfält får soldaten veta av det. En sjukvårdare kanske kallas fram. Sjukvårdaren tar fram sin handdator och sätter sig i förbindelse med den sårades väst och får veta läget. Så ska sjukvårdaren nu öva sig i att ge den sårade en ytterligare frist. Sjukvårdaren väljer mellan olika åtgärder. Gör han rätt går soldatens dödsklocka långsammare.

– Sjukvårdaren räddar inte liv. Det är det läkaren som gör. Sjukvårdaren ska se till att den sårades chans att klara sig ökar, säger Hans Lindgren.

Ständig träning behövs

När soldaterna lämnar terrängen och går in i hus tappar ledningen inte kontrollen över övningen.  I varje rum sitter en liten dosa som håller ordning på vem som är var i rummet. Huset är byggt som en tredimensionell modell efter ritningarna och kan vändas åt alla möjliga håll på bildskärmen.

– Det här innebär att polisen till exempel skulle kunna öva en gisslansituation i Riksdagshuset när huset är tomt. Övningen kan sedan analyseras efteråt. Den nationella insatsstyrkan är en av de få som sett det här nya systemet och där är intresset stort, säger Hans Lindgren.

Fhleming Christensen var 1999 chef för den första Kosovobataljonen och vet att soldaterna på ett internationellt uppdrag behöver ständig träning.

– Som förbandschef kan man tvingas skicka soldater som stått i månader vid en lugn vägspärr till ett krisområde. Hur ska de kunna klara av det bra om de och förbandet inte har haft en chans till repetitiv övning?

Fhleming Christensen säger att alla försvarsmakter sitter i samma båt nu. Deras legitimitet är att släcka bränder i dess linda. Alla ska delta i den internationella krishanteringen och har därmed samma utmaningar.

– Det heter att alla ska kunna samverka med alla, men mer än så sägs det inte. En svensk soldat ska kunna tala lika lätt med en brittisk pilot som med en svensk. Vår planerade stridsgrupp ska ha tio dagars beredskap. Hur vet man att den är samtränad för att möta alla möjliga stridssituationer och med vem är det man kommer att operera?

Allt det här pekar, enligt Fhleming Christensen, på att soldat och förband ständigt måste öva.

– Ingen försvarsmakt har i   dag råd att slänga bort hela arvet. Nyutveckling måste ske kompatibelt med arvet. Träning måste däremot bli institutionaliserad, det vill säga man måste kunna träna både inför men också under ett missionsuppdrag. Stridsgruppens sammantagna förmåga ska kunna övas och utvärderas. Nyckeln till mycket av det här kallas inbäddad teknologi. Det innebär bland annat att träningsverktyget är inbyggt i plattformen redan från början. En stridsfordonsbesättning som hamnat vid en vägspärr och inte har mycket att göra kan som exempel öva sig på de svåra sakerna inne i fordonet.

Från skogen till staden

En stor förändring mot förr är att striden sker i bebyggelse. På bara tre år har man lämnat skogen och gått in i städerna. Förr skulle man simulera hur ett vapen träffade. Nu handlar det mer om hur soldaterna rör sig. Det svåra är att gå in i en stad.

När denna intervju görs har USA just erövrat Falluja i Irak. USA:s bästa förband på urban strid är marinkåren och den har egna stridsträningsanläggningar med sig i Irak. Om det var detta faktum som höll de amerikanska förlustsiffrorna nere, vågar inte Fhleming Christensen spekulera i.

– Den gamla militära sanningen att man ska undvika strid i bebyggelse gäller däremot än, säger han. Det skulle förvåna mig mycket om det visar sig att amerikanerna använde annat än den klassiska militära taktiken för strid i bebyggelse. Det verkar som om de använt fotsoldater som känselspröt och sedan satt in de tunga distansvapnen när de stött på motstånd. Striderna sker på gatorna och mindre inne i husen. Den huvudsakliga utmaningen blir då att taktiskt leda och samordna den totala effekten av alla dina vapensystem.

Förbanden kan öva i speciella stridsledningsanläggningar. I Norge finns Rena 20 mil norr om Oslo. Fyra gånger om året ska en norsk soldat öva i anläggningen. Även Sverige kan få en sådan anläggning.

– Det finns en plan för en riksanläggning som kan ligga i Kvarn, säger Ari Sällinen som lämnat Stridsskolan i Kvarn för Saab i Huskvarna. Hans kunskap om den svenska framtidssoldaten Markus är hårdvaluta i dagens utbildningsvärld.

Fhleming Christensen säger att det i huvudsak finns tre sorters kunder. I särklass står USA som har en avancerad försvarsmakt med en lång tradition av simulering. USA leder den här utvecklingen ungefär på samma sätt som landet leder utvecklingen av nätverksförsvaret. I nästa grupp finns Sverige, Storbritannien, Finland, Holland och flera andra länder som har en lång tradition och egna träningsanläggningar. Sist på listan kommer länder som saknar simuleringstradition. Här finns länder i Asien och det forna östblocket.

Den amerikanska inställningen är att du ska träna som man strider, träna där du är och träna under uppdrag. Den amerikanska träningsmarknaden är enorm.

– Den som lyckats kapa åt sig en skiva av den kakan kan leva gott på den, säger Anders Jonzon. Just nu verkar amerikanerna dock lägga ut så mycket pengar på skarpa vapen att de håller igen på träningsverktygen.

Även om det är lösa laserskott kostar det mycket pengar. Vilket argument ska en försäljare ha för att detta är en god investering?

– Våra amerikanska kunder har gett oss svaret, säger Hans Lindgren.

– Det räddar liv.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Vägen till ett säkrare militärflyg

Todes_kurvor [Converted]Militär flygning ska vara farlig eftersom militär flygning i krig är farlig. Ungefär så försvarades flygvapnets dystra haveristatistik långt efter beredskapsåren då det i snitt omkom en person i veckan i flygvapnet.  I början av 1960-talet ändrades inställningen till flygsäkerhet. Militär flygning kunde göras mycket säkrare även om den fortfarande var farlig.  Särskilt ändrades synen på människan i flygplanet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Trolleri med ljud och taktila västar

Taktila_vastar [Converted]

FOI-forskaren Otto Carlander utvecklar tekniska hjälpmedel som stimulerar kroppens egna sinnen. Tredimensionellt ljud och västar som  vibrerar kan hjälpa framtidens stridspiloter – eller funktionshindrade.

Du går där i mörka skogen. Plötsligt knakar det snett bakom dig. Utan att du vet hur det går till identifierar du ljudet, hotet och riktningen. Detta är en intuitiv känsla som förmedlar direkt och tydlig information.

– Skogsvandraren kan vara en stridspilot. Hotet kan vara en robot. Piloten måste kunna reagera intuitivt på hotet. Han har ibland inte tid att titta på displayer och leta efter information. Han måste känna hotet och riktningen med en gång och kunna reagera instinktivt.

Otto Carlander, på Institutionen för människa–system-interaktion (MSI) på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har sedan två år tillbaka forskat i hur detta ska gå till. Han har bra förutsättningar för detta eftersom han har studerat både datavetenskap och hur hjärnan fungerar.

– Vi måste hjälpa människan att behandla informationen. När syn och hörsel inte räcker till får man sprida informationen över nya kanaler. En sådan kanal är vår hud. Vi har nästan två kvadratmeter täckta av taktila receptorer som är kopplade till hjärnan, säger Otto Carlander. Känselsinnet används sedan länge i blindskriften och Carlander menar att den nya tekniken skulle kunna göra livet lite lättare för människor med funktionshinder.

Väst med receptorer

Den nya tekniken har drivits fram av flera olika faktorer. Tekniken blir allt mindre och man har länge letat efter alternativa lösningar till att presentera information. Det handlar om tredimensionellt ljud och taktila västar. Taktil betyder beröring. Med det taktila sinnet menas hela känselsinnet eller hudsinnet. En taktil väst är alltså ett verktyg som sänder information till hudens taktila receptorer. Informationen ges via små motorer av samma sort som sitter i våra mobiltelefoner. Piloten som jagas av en robot har en väst med dessa små motorer som sitter över hela bålen. Flygsystemet överför information till västens motorer som genom sina vibrationer förmedlar information om från vilken riktning hotet kommer.

– Den här tekniken kan användas till nästan vad som helst, säger Otto Carlander. Man kan tänka sig att en rallyförare får information om vad som väntar bakom nästa krök genom vibrationer i händerna i stället för från en kartläsare. En dykare på djupt vatten, som inte vet vad som är upp och ned, kan programmeras med en virtuell korridor som han ska följa till ytan. En helikopterpilot, som ska hålla sig inom en tänkt kub, kan också få hjälp. När han kommer för nära marken får han en klapp i baken och när han kommer för högt får han en klapp på axeln.

– Alla former av mörkernavigering kan underlättas med taktila västar. Ibland kan det kanske räcka med att veta var norr ligger. De första taktila displayerna användes för diabetessjuka barn som behövde påminnas om när det var dags att ta sina sprutor. Displayen består av en vibrerande klocka. Det taktila sinnet fungerar ungefär som hörselsinnet när det gäller uppmärksamhet. På samma sätt som vi kan stänga ute ljud vi inte vill höra kan vi också stänga av sinnet för beröring.

Tredimensionellt ljud

En väst som kan vibrera låter kanske inte så fantastiskt. Desto mer imponerande är det tredimensionella ljudet. Eller vad sägs om att ha ett par hörlurar på sig och höra en ljudkälla från ett bestämt ställe i rummet? Eller att höra fyra personer tala från fyra olika håll. Trots att det inte finns några högtalare i rummet. Hur det här fungerar framgår av grafiken på sidorna 18–19.

– Vår viktigaste ledtråd för att bestämma riktningen till ett ljud är att hjärnan registrerar tids- och amplitudskillnad då ett ljud når respektive öra. Det här skulle man vilja ha i militära system också, säger Otto Carlander. Vi skulle kunna förbättra system som redan finns och låta rösterna komma från det håll där de finns i verkligheten. När flera personer pratar samtidigt i mono är det svårt att skilja ut den ena från den andra. Det tredimensionella ljudet ska främst användas för att göra röster urskiljningsbara och förmedla riktningsinformation till exempelvis ett hot.

FOI-forskarna har testat systemet på brandmän med resultat som påvisar en god potential. I dag kan ledningsoperatörer höra sina brandmän i stereo, men för att bättre kunna urskilja respektive radiokanal kan  tredimensionellt ljud användas. Förutom ledningsoperatörer skulle en räddningsledare kunna använda tredimensionellt ljud för att få en bättre känsla för var hans brandmän är, till exempel inne i ett brinnande hus.

– Bäst ljud skulle man få om vi skräddarsydde systemet för varje person. Men det är en mycket tidskrävande process så vi strävar efter att använda generella ljudfilter som passar någorlunda bra för alla.

Verksamheten som rör tredimensionellt ljud bedrivs på institutionen MSI inom projekten operatörsplatsen, den framtida soldaten och kognitiv lägespresentation.

Unikt försök med piloter

Projektet med taktila västar drivs tillsammans med TNO Human Factors som är FOI MSI:s motsvarighet i Nederländerna. TNO har konstruerat en taktil väst, men Otto Carlander med kolleger går en annan väg.

– Vi ska ha tre bälten som sitter på olika höjd på bålen. Vi använder bålen som mottagare av flera skäl. En människa har en känsla av sin egen mittpunkt och kan med den som referens urskilja olika riktningar. Bålen erbjuder dessutom tillräcklig plats för att fästa tre bälten med tillräckligt tydliga höjdnivåer.

Tillsammans med TNO ska FOI göra ett unikt försök. Det går ut på att sätta stridsflygare i den dynamiska flygsimulatorn (humancentrifug) i Linköping för att se om den taktila västen underlättar att exempelvis hitta mål och hot under en flyguppgift. Även om piloten är utsatt för höga g-krafter ska en tränad pilot kunna känna att det trycker lite extra på ett ställe på magen.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

MSI för cyklister och jaktflygare

MSI [Converted]

Patrik Stensson är flygingenjören som vill ha mer intuition och
mindre teknikhysteri i flygvapnet. För honom är människan
systemets starkaste länk och inte den svagaste.
– Människan måste ha kontroll över tekniken, säger han.

Morfars traktor, bilar och Viggenplan. Patrik Stensson har alltid gillat att köra saker med motorer. När det uppenbarade sig en möjlighet att flyga stridsflygplan var det bara att sätta igång.

– Jag började flyga 1988. Med tiden började jag fundera över vari nöjet egentligen bestod. Jag kom fram till att det hade att göra med känslan av att ha kontroll över något så avancerat som ett stridsflygplan. Det var väl så intresset för MSI vaknade. Fast då visste jag inte att det hette det. Lite på skoj kan man säga att stridspiloter är utvalda och utbildade för att tro att de alltid har kontroll. Det allvarliga svaret är att de verkligen utbildas just för att ha kontroll, för att känna var gränserna går, både ens egna och flygplanets. Utbildningen går ju ut på att kunna utnyttja flygplanssystemet ut till gränserna.

Interaktionen mellan människa och system, MSI, blir som tydligast i ett stridsflygplan. Patrik Stensson säger att det är där allting ställs på sin spets, samtidigt. Hårda fysiska påfrestningar på kroppen, komplicerade tekniska system med extrema prestanda och mängder av information som ska tas in, förstås och ligga till grund för snabba och ibland ödesdigra beslut.

– MSI-forskningen är just därför kanske som allra mest intressant i flygsammanhang, vilket självklart skall utnyttjas som drivkraft och inte ses som en orättvis konkurrensfördel gentemot andra områden. Eftersom frågeställningarna samtidigt till största delen är generella kan resultaten även användas av andra.

Patrik Stensson arbetar framförallt med MSI-frågor och studier vid flygvapnets utvecklingsenhet som är organiserad inom det som troligtvis kommer att heta Luftstridsskolan (LSS), placerad i Uppsala garnison där den numera nedlagda flottiljen F16 låg och som i   dag även inhyser de tre taktiska kommandona och Operativa insatsledningen.

MSI är ett omfattande ämne som allt för ofta reduceras till frågor om det fysiska gränssnittet, vilket endast är medlet för interaktionen med systemet. Hur människan fungerar ihop med systemet är den överordnade frågan, MMI är gränssnittet där interaktionen genomförs.

Patrik Stensson har lila mellan ränderna på axelklaffarna. Han har vidareutbildat sig till flygingenjör, men säger skämtsamt att den sakrala färgen snarare betyder att han är självutnämnd överstepräst i flygvapnets MSI-samfund. Det är inte alltid så lätt att få gehör i det ännu lite väl teknikorienterade flygvapnet för den typ av abstrakta och i viss mån filosofiska inslag som MSI till del består av. Även om verkligheten ibland tränger på med konkreta problem som följer av teknikens ohämmade utveckling. Arbetet blir därför ofta att plädera för en mer människoorienterad syn på tekniken, att predika MSI.

– Evangeliet är i korthet att människan aldrig är systemets svaga länk utan den starka. I tävlan mellan två tekniskt jämbördiga system vinner det där människan och tekniken fungerar bäst tillsammans. Men vi har gett tekniken en självstyrande ställning som är barock. Jag har rätt att säga det. Eftersom jag är ingenjör och därmed formellt en representant för tekniken. För det mesta när det anges ”mänskligt fel” som orsak vid incidenter borde det egentligen stå ”konstruktionsfel orsakade felaktig handling”. Det får aldrig anses vara en belastning att ha människan som en väsentlig del i systemet, det är i själva verket ett självändamål, en absolut och existentiell nödvändighet.

– Om vi överlät hela konstruktionen av våra hus till byggnadsingenjörer skulle vi få stabila hus som stod emot naturens krafter. Men de skulle förmodligen inte vara särskilt trevliga att bo i. Därför har vi arkitekter som utformar husen så att de kan användas på ett bra sätt av människor. När vi konstruerar tekniska system har vi inte kommit längre än till ingenjörerna. Det är hög tid att få med arkitekterna. Interaktionen måste designas.

Den digitala dimman

Förr klarade vi av interaktionen ändå. Det löste sig med utbildning och övning, som Patrik Stensson säger. Men med den digitala tekniken har allt blivit annorlunda. Det har lagts till ett abstraktionslager mellan människan och systemet som kan ha helt godtyckliga egenskaper. Människan har blivit mer eller mindre bortkopplad från den analoga dynamiken och har därför avsevärt svårare att ha kontroll. När något går snett blir människan överraskad eftersom systemet inte förmedlar att något håller på att gå på tok.

För att ha kontroll måste det finnas en möjlighet att kontrollera. Det ska finnas en teknisk förmåga till kontroll – kranar och rattar. Och det ska finnas en mänsklig förmåga till kontroll – att kunna skruva på rattarna. Mänsklig förmåga är dels att rent praktiskt kunna hantera rattarna men det är även att ha kapacitet över till att fundera ut hur systemets egenskaper bäst kan användas vid just det aktuella tillfället.

– Tillsammans är det systemförmågan. För att vi ska kunna skruva på rattarna måste vi ha ett medvetande om vad som händer och det får vi av att skruva på rattarna, säger Patrik Stensson och tar en liknelse om bonden och hans dräng.

– Innan bonden har fått förtroende för drängen och för att han klarar av jobbet är han ingen verklig avlastning. Drängen blir snarare en belastning eftersom bonden i början säkerställer att jobbet blir rätt gjort genom att antingen kontrollera honom minutiöst eller till och med själv göra om det drängen gjort. Först då förtroende finns kan bonden känna att han har kontroll över tillvaron även om drängen gör jobbet och först då ger han avlastning.

Patrik Stensson ser med oro på hur vi istället för att säkerställa att vi verkligen har kontroll gladeligen ger bort den.

– Autonom har blivit ett positivt värdeord i tekniska sammanhang. Vi strävar efter autonoma system. Men autonom betyder självständig. Det innebär att vi strävar efter att avsäga oss kontrollen över systemen. Förhoppningsvis avser vi egentligen att sträva efter avancerad automation. Och automatisk behöver inte betyda utan interaktion. Ett jätteautomatiskt system är i bästa fall samtidigt jätteinteraktivt. Det kan vara som samspelet mellan en flygkapten och en styrman i ett trafikflygplan. Styrmannen kan liknas vid en mycket avancerad automat som gör saker för att avlasta kaptenen, men kaptenen och styrmannen talar hela tiden med varandra och fördelar kontinuerligt arbetet. Samarbetet bygger på interaktion och på förtroende som skapas genom interaktion.

Teknik, bara för att det går?

Automationen har sin egen ironi. En automation är avsedd att avlasta, men om man inte har kontroll och förtroende för hur prylen löser sin uppgift så skapar det förvirring och leder i slutändan till mer jobb.

– En av de vanligaste replikerna i trafikflygplanets cockpit vid en incident är ”vad var det som hände nu?” säger Patrik Stensson. Ett modernt trafikflygplan är nog bland det mest automatiserade som finns. Och det fungerar så länge systemet befinner sig i den miljö som det är konstruerat för. Men när den oförutsägbara verkligheten träder in och adderar något till problemet tar det ofta för lång tid för människan att återta kontrollen och reda ut situationen. Dubbelt ironiskt blir det väl då slutsatsen av detta är att människan är den svaga länken.

Det hörs att Patrik Stensson inte är en vän av visionen om det förarlösa passagerarflygplanet.

– Nej, det är verkligen ett uttryck för den slutgiltiga teknikhysterin! Bara för att det går att göra tekniskt så ska vi ha det, utan att fundera över om mänskligheten verkligen vill det.

Det sätt som vi låter oss styras av tekniken är ibland skrämmande tycker Patrik Stensson som säger att en del av det som framställdes som utopier i George Orwells 1984 anses som alldeles normalt i dagens samhälle. Kultfilmerna Terminator och Matrix baseras på att mänskligheten konstruerar en teknik som man anser sköta jobbet bäst och avsäger sig kontrollen. Patrik Stensson tycker att vi tenderar att resonera på liknande sätt och att filmerna därför fungerar bra som intressanta tankeväckare.

Vad ska vi då göra förutom att släppa in arkitekterna i systemverkstaden? Jo, vi ska utnyttja människans unika och starka sidor, bland annat de intuitiva kanalerna.

– Vi kan förenklat säga att människan har ett intuitivt medvetande och ett fokuserat medvetande. Det fokuserade är det medvetande vi till viss del kan kontrollera men det är samtidigt förknippat med de begränsningar som, ibland något förhastat, brukar tillskrivas hela människan, t.ex. en sekunds fördröjning och 7±2 parallella kanaler. Vårt intuitiva medvetande är förhållandevis omedelbart och obegränsat, säger Patrik Stensson.

– Det fokuserade medvetandet använder vi för att lära oss nya saker. Som när vi skall cykla, köra bil eller flyga stridsflygplan för första gången. Efter ett tag lär vi oss att ha förtroende för vår egen intuitiva förmåga och då lämnar vi över en del av jobbet till det intuitiva medvetandet. Så snabba förlopp som att hålla balansen på en cykel klarar bara de intuitiva kanalerna. Men nu är kruxet att eftersom det endast är det fokuserade medvetandet som har maskinliknande egenskaper och som i någon mening är mätbart blir det den förmågan som jämförs med datorer och automater. Och då ligger vi ohjälpligt efter. En viktig unik mänsklig egenskap är att alltid kunna sätta in problem i ett större perspektiv, att använda vårt samlade arv och hela vår erfarenhet till att se saken i ett annat sammanhang. Det mesta av detta ligger i vårt intuitiva medvetande och det avgränsas ofta bort i jämförelsen med datorer och maskiner.

– När du blivit en van bilförare så avlastar du dig själv med att använda dina intuitiva kanaler. Du kör med känsla och håller en liten glugg öppen i det fokuserade medvetandet som övervakar och kan slå larm. Och så är det med stridsflygare också. Erfarenhet och skicklighet är att ha förtroende för sin intuitiva kapacitet och det har du bara om du har prövat den. Med rätt byggda system kan du klara av mycket av arbetet med dina intuitiva kanaler. Då kan du få en överkapacitet som du kan använda till att ligga på framkant.

Under slaget om Storbritannien sommaren 1940 skickades mycket oerfarna piloter upp från båda sidorna. De som överlevde de första uppdragen hade sedan ett erfarenhetsövertag som gav dem kapacitet att tänka i förväg, vara taktiska, vilket gav dem väsentligt mycket större möjligheter att överleva en längre tid.

Lite tillspetsat uttryckt finns det ett årtal när tekniken sprang ifrån människan.

– 1978 kom Intel med den första så kallade PC-processorn. Man kan säga att det var då den digitala tidsåldern på allvar tog fart, säger Patrik Stensson. Det var vid den tiden man började konstruera system där det inte finns plats för människans intuitiva kanaler. Bara när det finns en analog dynamik går det att så småningom få en känsla för hur det fungerar. Därmed inte sagt att de digitala systemen bara är av ondo. De skapar fantastiska möjligheter. Det farliga är när de används på fel sätt.

”Luftens rallyförare”

Moderna bilar har massor av datorer. De håller ordning på bromsarna så att de inte låser sig och förhindrar att bilen kommer i sladd. Systemen har höga prestanda. Men när antisladdsystemet når sin gräns blir bilen utan förvarning omöjlig att kontrollera.

– En rallyförare skulle aldrig använda ett sådant system därför att de ständigt  ligger på gränsen för vad bilen klarar av. Den vanlige Svensson, som åker ”mitt i skjortan” med bilen, får med hjälp av systemen en ”större skjorta” och har därmed för det mesta längre till gränsen där bilen sladdar, vilket vid en snabb anblick framstår som en ökning av säkerheten. Även för Svensson finns dock en fara med det eftersom man lätt luras att omedvetet komma för nära gränsen då systemet döljer den dynamik som förmedlar var gränsen går. Problemet nu är att stridsflygarna, som är ”luftens rallyförare” eftersom de allt som oftast skall balansera på gränsen för vad systemet klarar av, också börjar bli utrustade med system som döljer gränserna.

Ett exempel på detta är det datoriserade styrsystemet i Gripen. Patrik Stensson säger att systemet numera verkar fungera utmärkt och att det egentligen inte finns något alternativ eftersom det är omöjligt för en människa att manuellt flyga ett instabilt plan som Gripen.

– Faran med ett sådant system är dock att man kan förlora känslan för hur systemet arbetar. Det kan vara svårt att veta hur hårt det får jobba för att klara av planet. Styrsystemet kan ligga på gränsen till sin förmåga men resultatet är ett lugnt och till synes stabilt uppträdande. Det var kanske något sådant som hände vid de två första haverierna. I äldre plan med analoga styrsystem får man tydligare förvarning. Det skakar i planet, rodren biter inte och så vidare.

Hur ett så komplicerat system skall förmedla den typen av information vet inte Patrik Stensson ännu, annat än att det måste ha någon form av analog dynamik som ger piloten en chans att lära sig använda sitt intuitiva medvetande. Något annat duger inte.

Man måste ”kunna lära känna grejerna” som Patrik Stensson säger och uppmanas att förklara problemet med ett konkret exempel. Jaktpilotens öga är radarn. Den ger honom en uppfattning om läget, var målen är och vad han ska göra.

– Viggenradarn gav i sig en syntetisk bild, men den var ändå relativt ”analog”. Den visade på några olika sätt med sitt beteende hur svårt den tyckte att det var att hitta och följa ekona.

– Jasradarn är mer avancerad och mer digital. Av förklarliga skäl döljer den mycket av sitt inre liv men det sker kanske på bekostnad av känslan för hur svårt den tycker att tillvaron är.

Var det bättre förr?

Därmed kommer vi in på det intressanta ämnet om det var bättre förr.

Man talar om flygplansgenerationer. Draken tillhörde den andra generationen, Viggen den tredje och Gripen tillhör den fjärde. Draken beskrevs som svår att flyga vilket innebär att flyguppgiften krävde relativt mycket av pilotens kapacitet. Efter en tid kunde piloten föra över mer av flygandet till de intuitiva medvetandets kanaler. Det blev som att cykla. Den erfarne piloten kunde frigöra en viss överkapacitet. Viggen var nog lättare att flyga och samtidigt fanns det fler system att hantera. Men den förhållandevis analoga karaktären på systemen gjorde att erfarna piloter kunde lära sig att både flyga och sköta systemen mycket på känn och därför frigöra ganska mycket överkapacitet. Det som krävs för att kunna vara en bra taktiker. Fördelningen mellan flygning, systemhantering och överkapacitet kan också sägas att den var välbalanserad. För mycket överkapacitet är inte heller bra för då har man inget att använda den till. Överkapaciteten använder det medvetande som skapas av den nyttjade kapaciteten. Så kommer Gripen. Beskrivs som än lättare att flyga, men med massor av system med digital karaktär. Det finns inte så mycket kapacitet att tjäna in på flyguppgiften för den erfarne och systemen kräver massor av pilotens kapacitet där det inte heller finns så stora möjligheter att använda intuitiva kanaler.

Det finns två typer av effekt av ett system. Den effekt som kommer av att systemet nyttjas med den mänskliga kapacitet som krävs för detta och den effekt som kommer av att människan använder den tillgängliga överkapaciteten till att dra nytta av systemets egenskaper. Patrik Stensson kallar dem för ”konstruerad effekt” och ”tillämpad effekt” och anser att det är den tillämpade effekten som är den väsentliga skillnaden mellan olika system, den riktigt värdefulla effekten. Om det fanns en trend med ökande överkapacitet fram till och med tredje generationens stridsflygplan så är det nog ganska riskfritt att påstå att den trenden är bruten.

– Det allvarligaste är inte att antalet system har ökat så mycket utan att dynamiken i dem är så dold av den digitala karaktären att det är svårt att lära sig få någon känsla för dem och på det viset skapa den värdefulla överkapaciteten och fylla den med nyttigt intuitivt medvetande, säger Patrik Stensson.

– En bra balans mellan konstruerad och tillämpad effekt är förmodligen en mycket viktig faktor för att ett system skall bli robust och funktionellt, eller med militärt språk, ”fältmässigt” och ”stridsdugligt”. Det är när systemen kompletterar människan och skapar goda förutsättningar för de unikt mänskliga egenskaperna som framgång nås, inte när teknik och människa konkurrerar.

För Patrik Stensson är Viggenepoken historia. Hans sista flygning var i augusti. I julas försvann i princip de sista viggenflygplanen. Gripen har han ännu bara fått åka i baksits. Och det är inte samma spets på MSI-problemen i morfars gamla traktor.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Flygsimulatorn som kan backa

Flygsimulator [Converted]

En ny flygsimulator utvärderas just nu på Totalförsvarets forskningsinstitut i Linköping. Det unika med den nya simulatorn är de pedagogiska hjälpmedlen och att den är relativt billig att bygga. Framsyn har tagit en provtur.

Det ringer och piper och Viggenspaken vibrerar varnande. Det är inte så lätt att flyga som man kanske tror. Men planet håller sig i luften, trots allt. Om jag vänder mig åt sidan ser jag något som kan vara Östgötaslätten rusa förbi. Det går till och med att ana luftintaget på Viggenplanet. Framåt syns symbolerna i head up-displayen. Det är märkvärdigt svårt att få planet att ligga rakt på vingarna. En lutning med spaken och planet börjar svänga och luta. I verkligheten skulle det här ha varit ytterst påfrestande. Nu är det lyckligtvis en simulator. Efter en 180 graders sväng dyker det upp något konstigt i skyn. Det ser ut som ett serpentinband – eller kanske mer som en dna-spiral. Det är så jag har flugit planet.

Jag sitter i luftstridssimulatorn Aces på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i Linköping. Bandet är ett av de pedagogiska verktyg som är kännetecknet för denna simulator. Här kan man inte bara stanna tiden, det går också att spela tillbaka den. Det betyder att piloten får nya chanser. Var han inte nöjd med den första manövern så kan han pröva en ny. Han kan också sätta sig bakom en virtuell kamera och fara omkring i luftrummet och se på sin flygning ur olika vinklar. Går det för fort kan han flyga med halva hastigheten. I verkligheten skulle då planet ha förlorat sin lyftkraft och trillat ner. Han kan också flyga fortare än vad det går att göra i verkligheten. Den pedagogiska poängen är att om man nöter in ett moment i hög hastighet så känns det lättare i den verkliga, långsammare världen.

Hela tiden gäller det att spana. I Aces presenteras den virtuella verkligheten direkt i flygarens hjälm. Systemet håller ordning på vart flygaren tittar och vartefter plockas den bild fram som flygaren borde se där. Detta är möjligt tack vare den enorma datorutvecklingen.

Utvärderar pedagogiken

Staffan Nählinder på FOI:s institution för människa–system-interaktion (MSI) ansvarar för utprovningen av simulatorn.

– Vi utvärderar själva simulatorn i sig och så prövar vi i samarbete med flygskolan i Linköping hur de pedagogiska verktygen fungerar. Vi utvärderar vad som kan göras bättre, vad man kan avstå från och så vidare. Vi testar också om hjälmdisplayen är ett bra alternativ, säger han.

Luftstrid på nära håll brukar kallas dog fight på flygarspråk. Det var så flygstriderna började under första världskriget då piloterna kom väldigt nära. Det var också en nödvändighet eftersom kulsprutorna inte var effektiva på längre avstånd. Redan då lades grunden för jaktstriden. Den som hade högre fart och högre höjd än sin motståndare, och helst solen i ryggen, hade en stor fördel. Han kunde oupptäckt dyka ned på sin fiende som sällan hann uppfatta vad det var som träffade honom. Under andra världskriget var principerna desamma. Slaget om Storbritannien, när det brittiska jaktflyget under sommaren 1940 vann utnötningskriget mot det tyska flygvapnet, har blivit symbol för jaktstriden.

De oerfarna flygarna lärde sig av de erfarna. Om de klarade sig de första dagarna kunde de bygga upp så mycket erfarenhet att deras chanser till överlevnad ökade dramatiskt. Då fick de lära sig jaktstridens grunder den hårda vägen.

I Sverige har de blivande piloterna aldrig haft erfarna jaktflygare som lärare. Det finns ingen egen krigserfarenhet att bygga vidare på. Det är dessutom svårt att lära blivande flygare det grundläggande i jaktstriden. När lärare och elev kommer ner på marken   visar läraren med händerna hur planen låg och var eleven gjorde fel och hur han borde ha gjort. Vilken elev kan komma ihåg det? Dessutom kan eleven inte gå upp senare och öva samma moment, för förutsättningarna kan inte repeteras. Det är här luftstridssimulatorn kommer in.

– Den ska ge de blivande flygarna en förståelse för hur flygplan uppträder i lufthavet. De ska förstå vad vinklar, farter och höjder betyder, det vill säga de grundelement som alltid ingått i jaktstriden.  Flyglärarna, som är här och hjälper oss med utvärderingen, säger att de har stor nytta av de pedagogiska verktygen. Läraren kan sitta i den ena kabinen och eleven i den andra och så flyger de några minuter, går ut och ser hur de flugit. Läraren kan också från kontrollpanelerna låta två elever i var sin kabin flyga mot varandra.

Unik och billig

I luftstriden går det att plocka in andra flygplan och skjuta med automatkanon och värmesökande robot. Eleverna får också lära sig hur man kan lura en sådan robot med facklor eller undanmanövrer. Det gäller att lura roboten att göra sig av med sin energi när motorn har slutat att gå.

– Det unika med vår simulator är de pedagogiska hjälpmedlen, säger Staffan Nählinder.  I dag tävlar simulatorerna om att vara så realistiska som möjligt. Vi tror att det går att spara in på realismen och i stället satsa på de pedagogiska verktygen. Det är väl inget som säger att man lär sig bättre för att det går att räkna nitarna på flygplanet?

– Tanken har varit att bygga en relativt billig och enkel simulator som till största delen baseras på redan färdiga program och hyllvara. Den här simulatorn har Saab byggt åt flygvapnet och de har tagit program som redan finns. Det nya är sättet att koppla ihop delarna.

De pedagogiska verktygen har utvecklats av en samarbetsgrupp bestående av Saab, FM, FOI och försvaret.

– Vi började med en enkel simulator som inte var större än en vanlig pc. Den kallades då för illustrator. Nu har vi kommit till demonstratorn, där vi kopplar ihop olika simulatorer. Vi kan flyga mot luftstridssimulatorn i Bromma och kommer snart att kunna koppla ihop Aces med en markstridssimulator.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafkik, Framsyn 2004/6

Överlevare med koll

Erieye [Converted]

Radarplanet Erieye byggdes för att försvara Sverige. Till skillnad från andra stora projekt från det kalla kriget verkar Erieye ha en framtid. Information är det alltid efterfrågan på. Systemet har exporterats – nu senast till Grekland. Tekniken är avancerad, men det behövs inga övermänniskor för att bemästra den, säger Ericssons utbildare.

Tummen upp från den brasilianska piloten. Dragstången är stuvad i kabinen och planet taxar ut på Malmens flygfält. Någon minut senare är denna flygande ledningscentral i luften. Kursen är satt mot Halmstad och snart ska planet vara hos sin nya ägare, det grekiska flygvapnet. Planet är ett av fyra och hela affären är värd en halv miljard dollar.  Hjärnan är Ericssons fasstyrda radarantenn på taket. Karl Ekvall från Ericsson sitter vid en av de fem operatörsplatserna. Kort efter starten slår han på radarn. På den stora skärmen ritar han in ett stort område vid västkusten och säger att nu ska vi se på sjöläget.

På bara någon sekund ritas fartygen i Västerhavet in. Det är fler fartyg än man hinner räkna, men radarn hinner. Den slänger ut 30 kW i pulsen. Det motsvarar sex elspisar. Inte undra på att det behövs en särskild motor för att alstra energin.

– Och så kan vi titta på flygläget väster om Gotland, säger Karl Ekvall.

Och proceduren upprepas. På bara några sekunder har vi koll på fartygen i Västerhavet och flygplanen över Östersjön. Och ändå har vi knappt lämnat Linköping bakom oss. Radarn ser åt båda sidor och räckvidden sägs vara 45 mil med en antydan att man nog kan klämma ut lite till med vässad signalbehandling.

En egenhet är att man tappar detektioner när planet svänger brant eftersom radarn då pekar ner i backen med ena sidan och upp i himlen med den andra. Även om systemet ska kompensera för detta vill man ha svängen så snabb som möjligt.

Major Tomas Hermansson från flygvapnet som normalt flyger den svenska versionen, som dock inte har några operatörsplatser, vill ha en taktisk sväng.

– Det finns en misstanke om att ett pilvingat jetflygplan som det här brasilianska Embraer 145 inte svänger lika snabbt 180 grader som en rakvingat propellerplan som det svenska Saab 340.

Det brasilianska piloten säger till i god tid före svängen och alla spänner fast sig. Så här våldsamt går det inte till på inrikesflygningarna. Det är ju ingen 9 g-sväng, men känns ändå. Alla tar tid med klockorna och nickar sedan godkännande.

Den grekiska exporten är Ericssons senaste. Tidigare har man sålt fem system till Brasilien och ett till Mexiko. Sverige har sex, men dessa är flygande radarstationer och kallas S 100B Argus och ingår i flygvapnets nätverk FV 2000. Planet togs då fram för att försvara Sverige. Till skillnad mot många andra stora materielprojekt från kalla kriget är Erieye en överlevare. Anledningen är enkel. Information är det alltid efterfrågan på.

I Brasilien används planet i ett större övervakningsnät som nu för första gången gett Brasilien en insyn i vad som sker i luftrummet över det gigantiska Amazonas, ett område som är lika stort som USA väster  om Mississippi. Här finns 20 procent av världens sötvatten och här växer inte bara regnskogen. Kriminalitet som knarksmuggling, skogsskövling och illegal gruvdrift frodas också. Erieye är en del i det vakande ögat. På bara en månad avslöjades 50 illegala flygfält. Kriminaliteten är till största delen flygburen. Genom att se när flygplan avviker från sina förväntade rutter kan man hitta de förbjudna fälten. Spaningsplanen har blivit ett så stort hot mot den organiserade brottsligheten att besättningarnas identitet måste skyddas. När ett flygplan lyfter ringer smugglarnas spanare i sina mobiltelefoner. Men flygplanen kan också avlyssna den trafiken. Flygplanen sköts av flygvapnet och det är polisen och andra myndigheter som använder informationen.

Det brasilianska projektet är ett civilt-militärt samarbete där man  får man in värdefulla miljödata om vattenföroreningar och växtlighet. Att Brasilien gav sig in i det här tillskrivs till stor del miljökonferensen i Rio 1992. Inför denna måste Brasilien visa världen att man gjorde något för Amazonas som är en viktig del av hela jordens ekosystem.

Tekniken må vara imponerande. Men utan människor som vet hur man sköter den är den inte mycket värd. Lars Ekström har jobbat i 20 år som flygstridsledare. Nu har han lämnat lunken i flygvapnet för samban i Sydamerika och är sedan flera år knuten till Ericsson som utbildare och åker jorden runt och håller kurser för radaroperatörer.

– I början hade man kanske som svensk vissa föreställningar om att det inte skulle vara samma ordning och reda som hemma. Men där hade jag fel. Det är hög klass på organisationen och det finns en stor ödmjukhet att lära sig så mycket som möjligt.

Lars Ekström säger att man inte behöver vara övermänniska för att klara denna avancerade teknik.

– Egentligen skulle vi kunna ta in en från gatan. Men man bör ha en viss erfarenhet av ledningssystem. Sedan får man lära sig radarns principer och få förståelse för system och förmågor. Kort sagt att begripa vad informationen ska användas till. Själva handgreppen är lätta att lära sig. Något mer än vanlig datavana behövs knappast.

Grundinställning klarar  det mesta

Det utmärkande med Erieye är det självklara. Systemet är rörligt och antennloben är styrbar. Den senare innebär att man kan välja hur energin ska användas. En bred överblick över ett stort område eller en koncentration på vissa sektorer eller vissa objekt. Beroende på läget kan man också ändra uppdateringstakten. En lastbåt behöver man kanske bara kolla någon gång i minuten – ett flygplan betydligt oftare.

– Systemet har en grundinställning, säger Lars Ekström. Med denna klarar man sig i 90 procent av fallen. Det är som en modern kamera. Vill man göra något extra måste man veta så mycket att man kan runda automatiken. Det är det vi lär operatörerna.

Eleven får en grundkurs på mellan fem och sju veckor. Då ingår några flygningar. Mycket av tiden görs dock i en simulator där man både kan öva praktik och teori. Som med alla simulatorer blir mängdträningen billig och man kan öva det som inte går i verkligheten som att förbereda sig för ett uppdrag i ett annat land.

Efter detta sker en påbyggnadskurs med några fler flygningar. Nu ska operatören kunna sköta systemet på egen hand. Piloterna kan också gå en kortare kurs liksom militära beslutsfattare. Det här ger andra utanför den innersta kretsen en förståelse för vad planet kan och inte kan och hur det ska utnyttjas.

– I Brasilien låter man rutinmässigt piloter tillbringa en tid av flygningen som operatörer, säger Lars Ekström.

Rollfördelningen mellan operatörerna skiljer sig mellan uppdragen. Det ska dock finnas en chef som leder verksamheten och ansvarar för att man får ut något vettigt av den insamlade informationen. Chefen bestämmer också var flygplanets ska vara. Blir det en konflikt med flygsäkerheten så lär piloten ha sista ordet.

– Man bör ha med en expert på signalspaning och telekrig. Här finns ett hotbibliotek så att man vet man vad hittar, säger Lars Ekström. En bör sköta själva radarn vilket innebär att få fram bästa luft- och sjöläge. Man kan också ha en flygstridsledare och är det riktigt akut kan alla jobba som sådana. I det grekiska planet finns Natolänkarna 11 och 16. Att sköta dessa kan vara nästan ett heltidsjobb.

Varje uppdrag består av tre faser: planering, uppdraget och utvärdering. Man kan sitta efteråt och spela upp hela flygningen och lägga underrättelser i en databas.

Erieye är en kompakt variant av amerikanska Awacs. Den riktiga Awacs är en gigant. Den kostar gigantiska summor och kräver en gigantisk organisation. Ericsson menar att Erieye klarar 80 procent av vad en Awacs kan göra till en bråkdel av kostnaden. En förklaring är att planet så snabbt kommer i luften. Det är ju de kraven flygbolagen ställer på sina pendlarplan. För den som ska bekämpa brottslighet är snabbhet och överraskning en förutsättning för att lyckas.

För lekmannen som på plats i luften ser hur tekniken fungerar kommer tanken på Estonia upp. Vad hade hänt om Sverige haft en flygande lufttrafikledning under olycksnatten?

– Jag har funderat på samma sak, säger Lars Ekström. Så där långt ute på Östersjön  är det svårt att nå med kommunikation från land. Det enda man kunde göra var att tilldela en sökruta för varje helikopter. Det gjorde att helikoptrarna av säkerhetsskäl flyg långt från varandra och det var svårt att improvisera. Med en Erieye som den grekiska skulle vi ha kunnat dirigera hela räddningsaktionen och lett in helikoptrar mot de nödställda. Hade räddningsflottarna haft radarreflektorer kanske vi även hade kunnat plotta in dem.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Klimarförändringar och konflikter

Klimat och konflikt [Converted]Klimatet är till sin natur instabilt, men det varierar över långa perioder. När klimatet slår över anpassas det till ett nytt stabilt läge. Den senaste istiden började för 100 000 år sedan och varade i 90 000 år. Nu fruktar forskarna att vi kan få en ny klimatförändring. När klimatet ändras påverkas livsvillkoren för miljoner människor och hela nationer. Sambandet mellan klimatförändring och konflikter har blivit ett nytt viktigt ämne för forskarna.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek