Teknisk Prognos 2012

FMV:s tekniska prognos för 2012  lägger extra fokus på forskning kring ämnen som obemannade farkoster, cyberspace, robotik och rymden. Framsyn Media beskriver 14 trender och teknikområden med artiklar och förklarande illustrationer. Publikationen är tänkt som stöd för regering och Riksdag då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras.

 

Teknisk Prognos 2011

TP 2011

Populärutgåva av den tekniska prognos som varje år sammanställs som stöd för regering och Riksdag på uppdrag av FMV då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras. I ett tiotal illustrerade artiklar studeras områden som, energi, marksensorer, monitorering, positionering samt textilintegrerade kroppssensorer.

PERP 2010

01 PlaneringsteckningenFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

NORDEFCO – Nordiskt försvarssamarbete

NORDEFCO grafik NYYYGrundtanken med NORDEFCO är att FM genom ett samarbete med andra nordiska länder skall kunna spara resurser som omfördelas till operativ förmåga. Men, samarbetet är ingen försvarallians. Fortfarande har vi unika försvarsmakter med nationellt definierad operativ förmåga. Framsyn Media tog under våren 2010 fram ett 50-tal bilder för att förtydliga tankarna kring konceptet..

FM:s perspektivplanering 2009

PERP grafik NYYYFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

En liten organisation med stort kontaktnät

Fem minuter med bussen från Slussen ligger en liten icke-statlig organisation som verkar i gränssnittet mellan säkerhet och utveckling. ”Vår nisch är att världen är mer komplex än den ter sig vid första påseendet”, säger Niklas Swanström, chef för Institute for security & development policy, ISDP.

Niklas Swanström har, som han säger, en hyfsat brokig bakgrund och är egentligen ingenting. Han är utbildad i Sverige, Kina och USA, gjorde sin doktorsavhandling i freds- och konfliktforskning och har en magisterexamen i internationell rätt.

– I vårt gebit ska man ha lite av allt och vara särskilt bra på något, säger han och har lite svårt att förklara vad ISDP gör.

– När man ser det klara resultatet verkar det fullt logiskt. Vårt jobb definieras av situationen.

ISDP är ett ungt gäng. Johanna Popjanevski är en av två vicedirektörer och expert på södra Kaukasus. Hon har sällskap av två veteraner: förre diplomaten Ingolf Kiesow och förre generalen och rektorn vid Försvars-högskolan Karlis Neretnieks.

Niklas Swanström berättar hur allt började.

– År 2002 bildades vid Östeuropeiska institutionen vid Uppsala universitet en forskargrupp kallad Sidenvägsstudier som bedrivs i samarbete med Johns Hopkins University i Washington DC, USA. Vi studerade Centralasien med betoning på konflikter och säkerhet och inte minst narkotikasmugglingen längs den gamla Sidenvägen. Vi kände att vi vuxit ur den akademiska rocken och förra året lämnade vi universitetet. Vi hade blivit större än vår egen institution. Men framförallt för att vi sysslade med policyforskning. Då var det bättre att vara en icke-statlig organisation, NGO. Öppenheten på universitetet kanske inte passar alla kunder även om vi inte håller på med hemligheter. Nu kan vi ha en mer företagsinriktad inställning och jobba närmare våra kunder. Det är kunden som äger produkten, även om vi sedan ger ut resultatet som en rapport.

Med policyforskning menar Niklas Swan-ström att produkten anpassas efter avnämaren. Det är råd om vad kunden bör göra och inte bör göra. Slutsatserna är mindre teoretiska och mer gjorda för att användas.

Kunderna, som kan vara Utrikesdepartementet, som står för 60 procent av finansieringen, Försvarsmakten, Sida och svenska organisationer generellt, vill ha något mer än den svartvita bilden. De vill se nyanserna och orsakerna bakom det som sker på ytan.

– Vi försöker tänka på vad som händer i morgon och se vilka följderna är, säger Niklas Swanström. I en färsk Pakistanrapport vill vi skaka om lite grann. Allt blir inte bättre för att man sparkar ut president Musharraf. Vad sker i det tomrum han lämnar? Vilka konflikter finns bakom konflikten? Vi har inte sanningen, men ytterligare en åsikt. Vi kan erbjuda en slutsats som grundas på att vi har olika experter som har olika tankeinriktningar. Förr har det ofta varit antingen en diplomat, en statsvetare eller en militär som skrivit. Vi vill undvika det och tänka bredare och djupare. Det är lite som Internationella institutet för strategiska studier i London. I den nya världen fungerar inget isolerat och vi vill vara en länk i detta. Man kanske kan säga att vår nisch är att världen är mer komplex än vad den först kan te sig. Kommer det en fråga om Indonesien så ska vi ha nog med forskning för att omgående komma med ett intelligent svar och efter en tid ett riktigt intelligent svar.

– Vår inriktning är gränssnittet mellan säkerhet och utveckling. Vi ser på säkerhet i det bredare perspektivet, säger Niklas Swanström.

– Vi studerar konflikthantering, organiserad brottslighet, traditionell säkerhet, miljöfrågor och så vidare. Det gör oss unika. FOI, till exempel, ser mer på den militära säkerheten. Vi arbetar mycket med förtroendeskapande åtgärder och jobbar brett med problem och lösningar. Vårt gebit är helt enkelt hur man kommer till tals med varandra och skapar förtroenden. Hur bar sig arvfiender som Frankrike och Tyskland åt efter 1945? Det finns kanske något där att lära för i dag. Det har forskats mycket om förtroendeskapande åtgärder, men inte skrivits särskilt mycket.

ISDP har inga ambitioner att växa. Styrkan sitter inte i organisationens storlek utan i omfånget och kvaliteten på nätverket.

– Vi var 18 som gick från Uppsala. Vi rekryterar på personbasis. Ett forskningsområde definieras och så rekryterar vi någon som behövs. Vi vill undvika byråkrati och vill inte vara institutet för allt, säger Niklas Swanström, som tror att ISDP är per capita det institut som publiceras mest. En anledning är den lilla organisationen.

– Vi har Asia papers, Silkroad papers, en kvartalstidskrift och en som kommer två gånger i månaden. Insamlingen av material sker genom våra kontaktnät i regionen. Kvartalstidskriften har 30 000 nedladdningar per artikel vilket är väldigt mycket. Allt är fritt på nätet. Det ska vara lätt tillgängligt för att forma en debatt. Nästan allt är på engelska. Något är på svenska och något på kinesiska riktat till taiwaneser. I dag kommer en tredje bok i en serie om fyra böcker om Burma.

–ISDP är en icke-statlig organisation och det är en styrka. Vi kan till skillnad mot andra ha kontakt med organisationer och regimer som separatister, kinesiska militärer, maoister i Nepal, regimerna i Nordkorea och Burma. UD står för en kärnkostnad, men ställer inga krav på vad vi ska göra. I så fall blev vi en organisation som alla andra, säger Niklas Swanström och betonar att det viktigaste är det samlade kontaktnätet.

– Målet är att ha representanter från två organisationer i varje land. En akademisk och en policyorganisation som till exempel militären. Det ska inte vara akademiker som sitter på sin kammare utan folk som påverkar beslut. Våra gästforskare blir knutpunkten. Vi vill ha en ständig ström som vi kan plocka information från. Gästforskarna i sin tur får tillgång till vårt nätverk och det vet de som skickar hit dem. Vi har en kinesiska från Kinas armé som forskar om militär öppenhet i Kina. Kineserna har insett att slutenheten är ett problem. Särskilt om man ska delta i internationella operationer. Vi försöker att få den kinesiska milisen att tänka i nya banor och att de ska hjälpa oss att förstå dem. Om vi vet varför de handlar på ett visst sätt kan vi lättare förutse vad de ska göra. Nätverken, och att det är ett givande och tagande är en av våra grundvalar. Vi kan ha en kinesisk och indisk gästforskare som delar rum, åsikter och kontakter.

– Detta är något som vi vill ligga lågt med, säger Ingolf Kiesow på frågan om ISDP kan verka som en informell kanal. Vi kan ha möten och seminarier där folk från länder som inte vill tala med varandra kan göra det.

Karlis Neretnieks säger att ISDP ordnade nio möten mellan maoisterna och regeringen i Nepal där de kunde lära sig att få kontakt.

Ingolf Kiesow har 23 år som diplomat i länder i Asien. Han har varit nio år på FOI, på Försvarshögskolan och UD. Nu är det ISDP som gäller på heltid. Pensionsgränsen har han passerat.

– Jag har inte ägnat mig så mycket åt energifrågorna här som jag gjorde på FOI. Institutet hade en konferens i Singapore där vi försökte täcka de säkerhetspolitiska aspekterna på ener-giproblemet som i sig är många olika problem. Länderna i Nordostasien måste börja diskutera de här frågorna som ingen kan lösa på egen hand. Jag har skrivit en bok om Indien som blivande stormakt och vad det kan medföra för Indien och omvärlden. Nu håller jag på med en bok om den japanska nationalismen och slutsatsen är att det inte är något vi behöver frukta. Ett intressant projekt vore att studera den kinesiska nationalismen. Den kommer i vågor. Nu är den aktuell med OS-protesterna. Ibland utnyttjar regimen nationalismen och spelar ut den och ibland måste den dämpas.

Karlis Neretnieks var en gång utbildad för att leda arméfördelningar. Nu finns det knappast en bataljon i armén att föra befäl över.

– Jag vill nog tona ned min roll här, säger han. Jag fungerar som militär expert ett par dagar i veckan och bidrar med militära synpunkter på vad andra skriver. Främst ägnar jag mig åt vad Kinas militära tillväxt i Ostasien betyder och vilka följder det får för länder som Japan och Filippinerna. Att kineserna gått och blivit en ocean-makt är tydligt, säger Karlis Neretnieks.

Och det var före avslöjandet att Kina bygger en jättelik flottbas i Sydkinesiska sjön.

– I många stycken är det som vi nu ser i Asien lite av samma som fanns i Europa för hundra år sedan. Stormakter som strävar efter att behärska sjövägar, säger Karlis Neretnieks och slår fast att det är i Asien det händer. Här finns de stora militärutgifterna, här finns flest folk under vapen. Och det blir mer och mer så.

Att det händer saker i Asien märktes denna dag. Georgien anklagade Ryssland för att ha skjutit ned ett obemannat flygplan, UAV, över vad som sades vara abchaziskt luftrum. Abchazien och Sydossetien är två provinser som vill bryta sig ur Georgien och har Rysslands stöd.

Johanna Popjanevski är vice chef vid ISDP men också expert på södra Kaukasus. Hon är jurist och har studerat minoritetsfrågor på plats i ett år.

– Det ska väl bli ordning även i Kaukasus, säger hon. Mycket hänger på hur det internationella samfundet reagerar. Georgien har alltid strävat efter att få upp tvisten med Ryssland på den internationella agendan, men räknade kanske med att USA skulle visa ett större intresse än vad som skett. Det finns en rädsla för att ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd ska stoppa FN:s militära observatörer i området. Det har förekommit skärmytslingar mellan ryska fredsbevarande styrkor och georgiska trupper och på ett ställe är det bara en bro i en dal som skiljer parterna åt.

– Det är ett explosivt område utan tvekan, säger Ingolf Kiesow och räknar upp några av ingredienserna i denna starka brygd: kurder, armenier, turkar och ryska stormaktsambitioner.

Inte för inte var det nog något åt Kaukasus som fanns i bakhuvudet på dem som en gång konstruerade det fiktiva landet Bogaland som svenska soldater skulle skapa fred i.

– Bogaland hittade vi på vid Swedint en gång på 1990-talet, minns Karlis Neretnieks. Nu har visst Bogaland blivit mycket mer avancerat och komplicerat.

Ungefär som verkligheten i Asien kanske.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

I datorspelens värld blir kriget enkelt

Halva Sveriges befolkning spelar datorspel. Förra året såldes 7,6 miljoner spel, varav många våldsamma. Förmodligen har de flesta ungdomar som söker sig till försvaret fått en uppfattning om militärlivet via dessa datorspel. Peter Zackariasson, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, vill ta reda på vilka konsekvenser detta får för Försvarsmakten.

Peter Zackariasson har skrivit sin doktorsavhandling om hur spelutvecklare väljer innehåll i sina spel.

– Hur ska en mugg se ut? Med eller utan handtag? Bara en sådan sak får betydelse i spelet. Och genom spel skapar man sig bilder av verkligheten precis som från vilket annat medium som helst.

Peter Zackariassons militära erfarenhet är som ”fusksjöman”. Inne i berget i Göteborgstrakten satt han vid en sjöbevakningscentral och tittade på bildskärmar och symboler.

– Jag var vid marinen, men aldrig i en båt.

Vid den här tiden låg nog delar av försvaret före det övriga samhället. När Peter Zackariasson var barn spelade han sitt första datorspel hemma hos kompisen Tord. Det gällde att jaga svarta fyrkanter som föreställde monster. I dag är realismen en annan. Och de som växte upp med enkla spel har fortsatt. Medelålders män och kvinnor med bra inkomster skaffar sig de senaste och dyraste spelstationerna.

Peter Zackariasson började forska om ledarskap i en högteknologisk miljö. Han gick till spelutvecklarna där allt arbete handlade om att integrera hårdvara med mjukvara.

– Jag kom in mer och mer på deras produkter och det ledde fram till min avhandling.

Nu vill han gå vidare med ett forskningsprojekt. Att studera hur soldater formar sin bild av militära handlingar och militär organisation via datorspelen. Han vill analysera spel och intervjua värnpliktiga och soldater om deras spelvanor och deras reflexioner om spelens innehåll. Och naturligtvis spela med dem och diskutera.

Peter Zackariasson radar upp populära och verklighetstrogna datorspel på bordet. Omslagen för närmast tankarna till de böcker som skildrar kriget som underhållning. Döden på larvfötter och liknande. De här spelen är bästsäljare och spelas över hela världen. Även i Irak.

– Jag såg en dokumentär om amerikanska soldater som tjänstgjorde utomlands. Hur de satt i långa rader och spelade krigsspel när de var lediga, och jag undrade om det går att leva i två världar samtidigt. Blir man mer avtrubbad? Jag vet inte. Verkligheten är mer komplicerad och mindre våldsam än spelen. Frågan är vad spelet gör med en individ som hamnar i en situation som liknar spelets? Det är kontentan i min frågeställning. Blir konsekvensen att försvaret måste ställa om vad man lär därför att man möter människor som har en felaktig uppfattning?

– En kollega till mig i England har redan inlett vår studie på kadetter. På frågan varför de spelar svarar en del att i krigsspelet får historien ett lyckligt slut. Är det den bilden som spelen förmedlar? En förenklad värld där det slutar bra?

Spelen baseras mycket på militär praktik. Man ska uppträda i grupp. När man spelar över nätet kan en skyttegrupp vara spridd över hela världen.

– Det är intressant att se hur spelets bild byggs upp. Vad innebär det att skjuta mot människor? Redan innan ungdomarna har kommit in i det militära har de skapat en uppfattning om vad det innebär. De tycker sig veta vad krig är. Jag vill inte säga att ungdomarna är förstörda utan att de har en annan förförståelse.

På Försvarshögskolan arbetar Anders Frank och andra med att överföra ett amerikanskt spel till en svensk miljö. Det ska vara underhållande, men i första hand lärande. Det är mer simulator än underhållning.

– Det finns stora möjligheter att lära individer, säger Peter Zackariasson. Mitt argument är att ungdomarna redan lärt sig via datorspel vare sig vi vill eller inte. Datorspelen innehåller delar av verkligheten, men är inga simulatorer. De har delar av vapenteknik och våld, men är underhållning och inga simulatorer. Det är spelutvecklarna som bestämmer hur de ska användas.

För att lyckas i spelet måste man följa reglerna. I vissa spel belönas övervåld. I andra får man avdrag. Om spelaren uppmanas till övervåld kan spelet märkas som vuxenspel. Det är 18 år, ungefär då man kommer till försvaret.

– Det finns spel som bygger på etik, att göra goda handlingar. Men det ska vara enkelt. Ett spel ska man kunna spela nästan med en gång, säger Peter Zackariasson.

Så då är det förmodligen inte aktuellt att ha Genèvekonventionen i benfickan. Att vägra utföra en brottslig order ingår inte i spelet. Krig kan vara våld – men också väntan. En skyttegrupp springer inte fram mot fienden. Den kryper eller ålar. Långsamt och maskerat. Det gör sig inte heller bra i spel.

Det finns spel där man får vara härförare, leda förband och tänka i operationer. Skulle man kunna tänka sig ett spel om hur fredsstyrkor försöker att rädda en stat som faller sönder? Att hitta en väg i labyrinten mellan milisgrupper, folkgrupper, kriminella, civila? Detta som är vardagen i Afghanistan?

– Nej, det skulle bli alldeles för komplicerat. Det går inte att göra ett spel på, säger Peter Zackariasson. Det är verklighetstroget och samtidigt mycket enkelt. Man har block och pappfigurer. Så byter spelmotorn ut blocken mot hus och pappfigurerna mot människor.

Det mest sålda krigsspelet är Call of duty 4. Det är ett så kallat FPS-spel, first person shooter. Vad det innebär kan man läsa på Apples svenska hemsida. Få spel görs för Mac, men Call of duty finns. Här utlovas ”den mest nervpirrande action-thrillern någonsin med modern krigföring från soldat till satellit, där behovet av stöd från luften är ett måste för att man ska lyckas. Adrenalinhöjande gruppering låter spelarna hissa sig ned från repen på taktiska helikoptrar, flyga i en armada med attackhelikoptrar, använda jaktplan för att bryta sönder fiendens befästningar och till och med bekämpa fiender från hög höjd i toppmoderna bombplan.”

70 nya och autentiska vapen och verktyg utlovas. Inklusive landminor. Spelaren får uppleva kriget på ett helt nytt sätt, försäkrar man i denna översättning som inte lyckats skaka ifrån sig vare sig det amerikanska språket eller den amerikanska spelindustrins sätt att betrakta krig.

Ett annat populärt spel är America´s Army. Finansierat av amerikanska försvaret för att locka ungdomar till försvaret och för att i övriga världen framställa den amerikanska armén i god dager.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Det blir tufft att lämna vår värnpliktskultur”

Personalförsörjning

Personalförsörjningen är den största och kanske svåraste delen i reformeringen av Försvarsmakten. Det nya systemet innebär att det svenska försvaret kan motsvara de krav som uppdrags-givaren ställer. Att de förband som produceras är tillgängliga och användbara. Då duger inte det gamla pliktsystemet längre.

Jörgen Ericson är chef för strategiavdelningen vid Högkvarteret och säger att det inte blir en enkel resa.

– Det blir en tuff omställning att gå från en värnpliktskultur som rått sedan indelningsverket avskaffades 1901. Officerare måste vänja sig vid att här kommer inte en värnpliktig utan en kollega, som ska utbildas och tjänstgöra på ett helt annat sätt.

Jörgen Ericson sitter tillsammans med Anders Carell och Jens Plambeck från strategi-avdelningens analyssektion och Johan Fölstad från personalstabens planerings- och utvecklingsavdelning och samtalar om vad det kommer att innebära att gå från plikt till frivillighet och varför det måste göras. Värnplikten har i praktiken nästan försvunnit, men formellt finns den kvar och värnplikten har haft många försvarare.

Anders Carell (AC): – Jag vill påstå att från stora delar av organisationen är det här efterfrågat. Jag har varit ute i flottan nu och där är det så uppenbart. Det är så mycket teknik att man inte lär sig det på en värnpliktstid. Man kan inte börja på ny kula varje år.

Johan Fölstad (JF): – Det beror lite på vem man frågar. Inom armén är det en så pass liten andel av officerarna som nyttjat anställda soldater. Det är de som fört befäl i utlandsstyrkan. De har sett slöseriet att utbilda och ta delmängder, använda och slänga bort. Sedan är det kanske så att de som är för, är de som hörs minst. Motståndarna verkar vara de som är mest intresserade av att argumentera.

Jörgen Ericson (JE): – Jag har inte uppfattat att det finns ett aktivt motstånd inom organisationen. Motståndet finns hos en del politiker.

AC: – Det är nog en generationsfråga. De yngre officerarna ser sig som ledare av förband och de har inga svårigheter att acceptera utvecklingen. De har större erfarenheter av internationella insatser än de äldre officerarna som kanske sett sig som utbildare och nu kan tycka att det blir lite skrämmande. Vad ska vi göra nu? Nu är det upp till bevis att leda förband. Så det blir en ny roll för officersyrket.

JE: – Kulturförändringen är något vi måste hantera. Jag säger inte att det blir lätt. Vi måste förstå vad det innebär att leva i ett försvar med stamanställda under en längre tid. Vi har en begränsad erfarenhet av detta – från utlandsstyrkan, specialförbanden och den nordiska stridsgruppen – som måste spridas i organisationen.

JF: – Specialförband består av officerare, -specialistofficerare och reservofficerare och de tjänstgör som soldater. Deras anställning är en bra beskrivning av hur dagens system fungerar. Det fanns ingen annan möjlighet att skapa de här styrkorna utan anställd personal.

pliktutredningen under Anders Svärd har lämnat ett delbetänkande i vilket det slås fast att frivilligheten ska gälla och att alla ska gå igenom en tre månader lång grundutbildning. I debatten tolkade en del detta som att volymerna av soldater nu skulle öka. Men försvarsplanerarna är inte oroliga.

JF:  – Oavsett vilken anställning man har i Försvarsmakten ska den föregås av en kvalitetssäkrad soldat- och sjömansutbildning. Den råkar vara tre månader. Hur utbildningssystemet ska byggas på bästa sätt är Försvarsmaktens sak. Att pliktutredningen föreslår en tremånadersutbildning är inte en anvisning till Försvarsmakten att ta in ett visst antal soldater var tredje månad. De tre månaderna ingår i utbild-ningen innan och om man anställs.

JE: – Vi har inget emot tre månaders grundutbildning. Den kan i vissa fall gärna få vara längre. Det viktiga är att det här inte är en dammlucka som öppnas. Alla som vill kommer inte in. Försvarets behov ska styra och det kan variera över tiden.

AC: – Det finns en gräns för hur många som kan vara intresserade och antalet är nog betydligt lägre än de 15 000 som nämnts i debatten.

JE: – Att ta in så många som 15 000 är kopplat till att det finns en pliktlag i botten. Plikten ska sedan gå över till frivillighet. Då har man ett blandat system och det blir väldligt dyrt.

JF: – Den teoretiska siffran är ungefär 4 500 om det svenska försvaret har samma dragningskraft som det danska eller holländska. Det finns en variant som en del fört fram i en debatt som jag tycker delvis blivit ganska konstig. Man får fundera länge på vad uttrycket frivillig värnplikt innebär. Danskarna har en plikt och skriver in många. Så har de också jämförelsevis högre personalkostnader än vi.

Jens Plambeck: – Vi har räknat på vad ett intag på 15 000 skulle kosta i jämförelse med perspektivstudiens förslag till nytt personalförsörjningssystem. Det kan bli allt från 300 miljoner till 1,3 miljarder kronor dyrare per år beroende på hur stor omsättningen blir.

AC: – Men man måste ändå medge att om vi fick medel och resurser vore det ett mycket lyxigt rekryteringsinstrument att ha så många att välja på.

JE: – Men vi får inga höjda anslag. Det blir 38 miljarder kronor och då måste vi ha ett effektivt sätt att rekrytera personal och då fun-gerar inte värnplikten. Vi vill kunna skicka ut insatsförband som verkligen är ordentligt samövade. Det gör vi inte i dag. De planeringsanvisningar vi fått från departementet samt försvarsberedningens rapport och plikt-utredningens delbetänkande är i linje med våra perspektivstudier. Sedan hänger det på pliktutredningens slutliga förslag och den politiska debatten hur det går. Men vår förhoppning och tro är att inriktningspropositionen, som troligen kommer i mars, innehåller ett förslag som stämmer överens med vårt underlag som vi lämnar in sista januari.

Att ställa om från plikt till frivillighet må vara svårt att få in i tänkandet. Men det ska in i lagböckerna också. Det blir ingen lätt uppgift och den har pliktutredningen framför sig.

AC: – Förr var det en plikt att rycka in och frivilligt att göra en insats utanför Sverige. Nu blir det frivilligt att rycka in och en plikt att åka ut. Då måste lagar ändras.

JF: – Försvarsmakten kommer nog att ställa precisa frågor vad som menas. För det här är en svår lagstiftning, som ska föras in på den svenska arbetsmarknaden. Av de anställda kan vi kräva att de ställer upp, men med de kontrakterade, som inte är heltidsanställda utan står till förfogande och är skyldiga att tjänstgöra vid insats, blir det en annan sak. De flesta länder som har en expeditionär försvarsmakt grundar anställningen på straffrätt. I Sverige överlämnas anställningsförhållandet till arbetsmarknadens parter. Det är den stora vattendelaren. Om den som skriver på ett kontrakt binds av ett straffansvar kommer rimligen priset på kontraktet att öka. Blir det en straffrättslig lagstiftning kommer det att gälla all militär personal. Då straffas man om man inte ställer upp på sitt åtagande. Blir det en arbetsrättslig lagstiftning kan ju alltid en officer säga upp sig om han eller hon inte vill åka ut.

”Vår stridsvagnsförare Ulla går till nya utmaningar. Vi söker hennes ersättare. Militär grundutbildning krävs.”

Sådana annonser tror Anders Carell kan dyka upp om några år. Och det dröjer inte länge. Rekryteringen av nästa stridsgrupp, 2011, ska användas som pilotfall. Marinen och flygvapnet kan börja med det nya systemet redan nästa år och 2010 kommer de stora volymerna.

JF: – Vi får väl hoppas att vi lyckas bättre med vår utbildningsproduktion än läkarkåren. Vi bestämmer ju själva över hur många som ska utbildas. Men försvaret kan redan i dag i vissa fall anställa soldater. Pliktlagen är inte vilande som kanske en del tror. För att väcka en vilande lag krävs en rad villkor. Pliktlagen finns, men den ska inte tillämpas. Det betyder att den kan användas nästa dag om läget så kräver, och det är inget konstigt. Så är det i de flesta länder som till exempel USA och Storbritannien.

JE: – De nya officerarna kan kommenderas att åka ut. Men vi tvingar inga och det har inte behövts hittills.

Det verkar som om de flesta inblandade och ansvariga gått runt värnpliktsfrågan som katten kring den heta gröten. En fråga av närmast bibliska dimensioner, sade en general för en del år sedan. I denna tidning hade vi en teckning som visade hur värnplikten försvann från Europa. Det var för tio år sedan.

Jens Plambeck började som 16-åring vid flottan och anställdes som sjöman. Vid den tiden, 1978, anställde flottan cirka 1200 om året. Ungefär de volymer vi diskuterar nu, konstaterar han. De första spåren av att diskutera värnplikten går tillbaka till 1980-talet. Motivet var då att den teknik som införts inom försvaret krävde mer än vad som kunde läras ut på en värnpliktstid. Sjöstridsförbanden återkom i perspektivstudierna 2006. Då började man titta på produktionssystem och det var uppenbart att det krävdes en förändring för sjöstridskrafterna. Frågan kom tillbaka 2007 och som en följd av en analys av omvärlden och framtida konflikttyper och de krav som ställs på insatsförbanden, det vill säga ökade krav på tillgänglighet och användbarhet.

Jens Plambeck och Johan Fölstad ser tillbaka och konstaterar att man skruvat så mycket på ett personalförsörjningssystem som inte haft fokus på att genomföra insatser att det blivit en snårskog av krångliga kontrakt och ett terminssystem där plikt gick över till frivillighet, en blandning som blev väldigt dyr. En pådrivande kraft för förändringen är naturligtvis fokus på internationell krishantering.

AC: – Hade vi fortsatt att nöja oss med att gå hemma och vakta gränsen hade behovet av ett nytt system kanske inte varit lika klart.

JF: – Men vi hade ändå inte haft tillgängliga förband hemma. Som pliktlagen ser ut styr tillgängligheten mycket av det här. Det är inte bara att kalla in folk.

Behovet av en reform och varför den ska införas verkar tämligen klart. Sedan ska den betalas också. Har vi råd? Jörgen Ericson ger en kort kurs i försvarsplanering.

– Regeringen ger Försvarsmakten mål och uppgifter. Det är krav på operativa förmågor och vi ska skapa en insatsorganisation och då börjar vi med insatsförbanden. Sedan kommer alla frågor som rör personal, ledning, logistik, materiel och hur fabriken ska se ut som ska tillverka den här insatsorganisationen. När man kommer till fabriken upptäcker man kanske att det här blir för dyrt. Då får man gå tillbaka till insatsförbanden igen och banta och gå igenom hela kedjan. Det är det här vi ska visa upp i januari och det kan innebära att vi inte klarar alla de uppgifter som riksdagen kräver av oss.

JF: – Vi har en gemensam uppfattning om volymerna, men vi vet inte om vi kommer att ha råd med det.

JE: – Av budgetens 38 miljarder är ungefär en tredjedel personal och infrastruktur. Det är kostnader man inte ändrar på så lätt. Resten är övningar, materiel och så vidare. Personalkostnaderna är cirka nio miljarder kronor. Försvarsmakten är en kunskapsorganisation. Det är personalen som är ryggraden.

JF: – Personalkostnaderna är jämfört med andra länder relativt låga. Vi kommer fortfarande att dras med kostnader för det gamla värnpliktssystemet. Vi kan ju inte riva byggnader bara för att vi byter system.

Frågan är vilka som kommer att söka sig till det nya försvaret. Lönen är en kran att skruva på. Inte för låg och inte för hög för då blir det för dyrt, säger Jens Plambeck.

AC: – Vi räknar med att ganska många ändå kommer att stanna kvar. Det är ju inga hamnbusar vi anställer utan ett urval.

JF: – Ja, ibland kan jag bli upprörd när det nästan framställs som att de som söker anställning i försvaret skulle vara en sämre sorts människor. De är svenska medborgare i svenska försvaret. Vi måste tänka om vad gäller mycket. De länder som lyckats med det här påpekar att försvaret inte anställer bara en individ utan mycket mer. En förlust drabbar inte bara familjen utan även förbandet och orten man bor på.

JE: – Jag använder inte ordet yrkesförsvar. I ett sådant är kontraktstiderna längre. Vi räknar med fyra till åtta år och då blir det också ett ansvar för försvaret att hjälpa till att gå över till den nya karriären.

Johan Fölstad menar att det nya systemet blir öppnare och enklare även för officerare. Alla som uppfyller antagningskraven får söka till officer.

Men räcker 4 000 i ett årligt intag för att få fram tillräckligt många generaler?

JE: – Vi behöver inte så många generaler i framtiden.

JF: – Det handlar om var och när man sållar. När vi tog in en hel årsklass kunde det finnas en blivande general i mängden. Nu sållar vi fram 4 000. Vissa år kommer det att finnas en general och andra år inte.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2008/4

Expeditionär förmåga – det blir svårt att ändra tänkesätt

Expeditionär förmåga

Försvaret av Sverige säkras i första hand utanför landets
gränser och i samarbete med andra. Ytterst handlar det om
vår säkerhet och i mindre utsträckning att minska lidandet
och fattigdomen i världen. Hur många svenska politiker har sagt att det är därför som försvaret snabbt ska kunna skicka förband utomlands? Det frågar sig Stefan Flygelholm, som
tillsammans med Arne Norlander och Lars-Åke Hansson har tagit fram ett analytiskt koncept för expeditionär förmåg
a.

Stefan Flygelholm och Arne Norlander är officerare och konceptutvecklare i Försvarsmakten. Arne Norlander har dessutom disputerat på komplexa dynamiska system i Försvarsmaktens doktorandprogram.

Lars-Åke Hansson är försvarsanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och tillbringar en stor del av sin tid i Enköping med att forma försvarets framtid.

Den expeditionära förmågan är ett av huvudnumren i försvarets utveckling.

– Det är inte något speciellt svenskt koncept utan det är grundat på krav och behov som uttryckts från EU. Sedan har det gått via rege-ringen till Försvarsmakten, säger Stefan Flygelholm och fortsätter:

– Nu har vi formulerat problemet och tagit fram ett alternativ till en lösning. Tankemässigt är vi bara i början. Visionen kan bli verklighet om kanske tio till femton år. Men redan frågar man mig om det ”expeditionära tänkesättet” och tror att det är en färdig produkt som bara går att plocka ut. Det har blivit väldigt fokuserat nu i försvaret på färdiga produkter här och nu.

– Egentligen är det här den första riktiga idén efter invasionsförsvarets avveckling. Den expeditionära förmågan ska förstås även kunna användas för att försvara Sverige, vid kriser i Baltikum eller på Nordkalotten.

Konceptet ska beskriva förmågan att genomföra expeditionära operationer och ska omsättas i en vision och hypotes för en framtida förmåga.

Arne Norlander säger att det här är den stora konsekvensen av globaliseringen.

– Konceptet ska gälla för såväl ”långtborti-stan” som för närområdet. Det är mer genomgripande än något vi gjort tidigare vilket är mycket stimulerande. Det som dokumentet ska svara på är frågorna varför vi ska ha förmågan, vad den innebär och hur vi når dit.

– Det viktigaste är hur vi når dit och det är det svåraste. Hur vi tänker på ett nytt sätt. Det tar den längsta tiden och det kanske dröjer en generation innan vi är där, säger Stefan Flygelholm.

Vid sidan av konceptarbetet pågår en längre studie vid insatsledningen och dessutom har expeditionär förmåga blivit ett eget ämne i forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Den svenska utvecklingen passar väl in i de stora utvecklingssatsningar som leds av Nato och EU.

– Hela Nato är på väg åt det här hållet och EU tar egna utvecklingsinitiativ. Sedan kan en del nya medlemsländer tycka att man inte har råd att satsa på det här eftersom man då måste minska på det nationella försvaret. Alla förband kanske inte behöver ha en komplett uppsättning förmågor, menar Stefan Flygelholm och säger att konsekvensen för vår del av den nya inriktningen kan bli att det nordiska samarbetet nu blir ännu viktigare. Här finns ju ett europeiskt perspektiv. Det handlar om att ställa om försvarsmakterna mot en ökad specialisering. Det nätverksbaserade försvaret, NBF var i sig inget transformeringsmål. Men utvecklingen av expeditionär förmåga är det, och vi är med i utvecklingens framkant.

Och vad är expeditionär förmåga? Det finns en definition, men i korthet handlar det om att klara allt från humanitära insatser till krig. Det som skiljer från i dag är att man ska kunna göra det längre bort, med högre effekt, men ändå klara försörjningen av insatsstyrkorna.

– Det utmärkande är att det är ont om tid och resurser och att det inte finns något stöd på platsen så man måste ha med sig allt, säger Arne Norlander. Då blir insatsstyrkan å andra sidan tung och otymplig vilket ställer höga krav på transporterna. Det här är en intressant avvägning. Förbandet kan också med mycket kort varsel få en förändrad uppgift och det ska man klara med det man har med sig från början. Utmärkande är också att insatserna är kortvariga, upp till ett halvår. Det kommer nog ingen avlösning, däremot kan en expeditionär insats övergå i till exempel en mer långvarig stabiliseringsoperation.

Arne Norlander konstaterar också att vi ska göra detta för att kunna skydda svenska medborgare och svenska intressen, även om de befinner sig långt hemifrån.

– Fast det talar man inte så mycket om. Ett svenskt intresse kan ju faktiskt vara att svenska myndigheter behöver samarbeta bättre.

– Det blir en av de stora konsekvenserna av omställningen, menar Lars-Åke Hansson. Det gäller inte minst försvarsmyndigheterna som måste anpassa sig.

Stefan Flygelholm menar att det krävs en helt annan närvaro på platsen från myndigheterna än i dag.

– Polisen, Socialstyrelsen och den nya krismyndigheten kommer att beröras. Vad händer om vi får många skadade? Då måste Social-styrelsen kopplas in och stödja Försvarsmakten. Den instruktionen finns inte nu. Organiserad brottslighet i området kräver insatser av svensk polis i samarbete med internationella polismyndigheter. Om en svensk soldat blir dödad så kan svensk polis få uppgift att utreda och identifiera avlidna. Det nya innebär ett tätare samarbete mellan svenska myndigheter. Det ska vara multifunktionellt som det heter. Vi är dåliga på detta jämfört med ett land som till exempel Kanada vars försvarsmakt samarbetar nära med sin biståndsmyndighet. Men när försvaret i dag kallar på myndigheterna för planering och förberedelser så kommer ett fåtal. Förr, under totalförsvarets tid, kom alla.

– Det hade nog en annan tyngd då när man ansåg att det rörde nationens överlevnad, tror Arne Norlander.

Till hjälp i konceptarbetet har man utgått från en i svensk doktrin vedertagen bild som är tänkt för att illustrera vad som utgör förmågan att föra krig. Den består av tre pelare som allt vilar på. Knakar det i en pelare rasar hela templet. Pelarna kallas fysisk, konceptuell och moralisk. Den fysiska är materiel, människor, utbildning. Den konceptuella består av processer, doktriner, reglementen och den moraliska är värderingar, ledarskap och tänkesätt. Alla byggstenarna i pelarna måste analyseras för att se vad som krävs för att skapa en expeditionär förmåga.

– Den fysiska pelaren är den snabbaste att bygga. Med stora resurser kan man lösa många problem och brister på kort tid. Den moraliska är den svåraste och den tar längst tid att bygga. Här finns försvarets förankring i samhället och hela tänkesättet. Det kanske inte blir klart på en generation, säger Arne Norlander.

– Nej, ett nytt tänkesätt kan man inte köpa, instämmer Stefan Flygelholm.

Trots att invasionsförsvaret är avskaffat så lever tanken envist kvar.

– Då hade vi ett försvar för att nationen överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Det problemet har vi inte i dag, säger Arne Norlander. Men för andra länder kvarstår det problemet. Det diskuteras inte i dag vad som är de intressen som försvaret ska skydda. Är det att ingripa om det kommer en ny stor flodvåg? Det är visserligen naturens krafter som är hotet i det fallet, men försvaret kan ju bidra i alla fall.

Stefan Flygelholm påpekar att försvaret visade prov på expeditionär förmåga när svenskar evakuerades undan det senaste kriget i Libanon.

– Vi gjorde en stor insats som var avgörande. Men den är inte allmänt känd. Då var det lättare förr när man kunde åka ned till Nynäshamn och titta ut mot horisonten. Där fanns hotet och där låg det tre linjer med skarpa sjöminor.

– En del av våra förband har expeditionär förmåga i dag. Expeditionär förmåga är ett betydligt vidare begrepp än till exempel snabb-insatsförmåga, och det krävs en ny syn på produktion, utveckling och insatser.

Exempel på expeditionär förmåga är special-förbanden som är först på plats och skaffar underrättelser innan den stora styrkan kommer. Den nordiska stridsgruppen hade också förmågan fast det höll på att stupa på bristen på helikoptrar.

Det är nödvändigt är att ha omfattande taktisk rörlighet i operationsområdet. Det behövs transportflyg och helikoptrar.

Konceptutvecklarna talar mycket om förmåge-paket. Tanken är att en insatsstyrka ska kunna uppdragsanpassas, det vill säga förses med de delförmågor som behövs för den aktuella insatsen. Delförmågorna byggs upp och integreras i den vanliga produktionen, men anpassas utifrån tre centrala perspektiv: effektivitet, mång-sidighet och tillgänglighet. En del förmågor finns inte inom Försvarsmakten, de måste tas in från en annan myndighet, en civil leverantör eller en partnernations försvarsmakt.

– På så sätt skapar man ett förmågepaket –
en uppdragsanpassad expeditionär insatsstyrka som med rätt resurser och rätt mandat
kan sättas in där den behövs, säger Stefan Flygelholm.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2008/4

”Vi måste vara så bra att ingen dör i onödan i Afghanistan”

Försvarets utvecklingschef Michael Moore känner inte igen sig i den bild massmedierna ger av Försvarsmakten – den är bättre än sitt dåliga rykte. Han är en av de som hållit i rodret när försvaret ändrat kurs och han strävar efter en mer slimmad organisation. Vi måste kunna säga att Sverige har intressen att försvara i världen och verkligheten ställer kraven på försvarets utvecklingsarbete.

När försvarets utvecklingschef generalmajor Michael Moore ska fotograferas i samband med Multinational experiment series (MNE) i Enköping vill han ha med de deltagande ländernas flaggor. Det tycker han är bättre än datorer och teknik som annars präglar miljön.

Det säger kanske något om vad Michael Moore tycker är viktigt i utvecklingen – det internationella samarbetet.

I den gamla fläktfabriken i Enköping, som en gång byggdes om till ett ”tempel” för utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret, NBF, utvecklar nu försvaret nya koncept. Anläggningen och vad som kan åstadkommas där väcker internationell beundran.

– Den internationella bilden över lag är annorlunda mot den bild som ges av försvaret här hemma och i medierna där allt verkar vara ett enda kaos och vi är kass på allting, säger Michael Moore. Jag får inte de där bilderna att gå ihop och undrar om man menar samma försvarsmakt.

Denna försvarsmakt har gått igenom enorma förändringar på kort tid och Michael Moore har varit med under resan och varit en av dem som lagt ut kursen.

– Man kan säga att förändringen har skett under åtta år. Vi har gått från det nationella och territoriella försvaret till det internationella och interoperabla. Vi har lyckats väl även om det har varit en besvärlig resa. Svåraste nöten är personalförsörjningen och den är inte knäckt än.

Men pendeln som slog från invasionsförsvaret har inte stannat.

– Nu är det tydligt att regeringen vill trycka Försvarsmakten mot en expeditionär försvarsmakt. I en sådan är förband och personal beredda att med kort varsel åka ut och även att rotera förband under lång tid, detta utan omfattande förberedelser och utan att byta förutsättningar som avtal och dylikt. Kanada, Australien, Nederländerna och Danmark är exempel på sådana försvarsmakter. Det innebär att man lever i en annan tankevärld än vår. Förband ska kunna göra insatser var regering och riksdag så önskar, i närområdet, i Europa eller globalt. Det har varit en stor förändring att gå från invasionsförsvaret till dagens försvar. Att ta nästa steg blir en minst lika stor förändring; bara ett nytt personalförsörjningssystem och en expeditionär inriktning ställer enorma förändringskrav. Men det gäller att det finns en tydlig politisk vilja och logik mellan säkerhets- och försvarspolitiken. Ska vi ha en expeditionär inriktning gäller det att släppa gamla svenska låsningar om att endast vissa förbandstyper ska kunna sättas in i olika konflikter.

Men försvarsekonomin ger också stora förändringsbehov, menar Michael Moore.

– Försvaret har som bekant akuta ekonomiska problem samtidigt som det inte finns något politiskt parti som talar om högre försvarsanslag. När vi tidigare haft ekonomiska problem har vi börjat med att reducera insatsorganisationen. Det har varit som att ta bort grenar och frukter i fruktträdet och låta stammen vara kvar. Nu går det inte längre och vi ska heller inte fokusera på att reducera antalet insatsförband. Vi måste syna alla delar i grundorganisationen. Hela logistik- och materielförsörjningen samt även stödmyndigheterna. Vi måste helt enkelt få en mer slimmad produktion. En massa regementen och flottiljer har lagts ned, men försvaret är fortfarande på för många ställen utanför garnisonsorterna. Vi har en jättestor materielförsörjnings- och logistikorganisation om man jämför med till exempel Danmark, och vi har stödmyndigheter kvar från en struktur med ett stort invasionsförsvar.

Så långt försvarets ekonomiska bekymmer och en organisation i obalans. Nu till försvarets existentiella frågor. Vad ska Sverige med försvaret till? Här ser Michael Moore ett stort problem. Varken politikerna eller försvaret har talat klarspråk.

– Det var oerhört svårt och känsligt att lägga om kursen till de internationella insatserna. För att klara det talade man mycket om att vi var ute av solidaritetsskäl. Men det stämde inte helt. Det handlade snarare om att vi inte som förr kunde sitta hemma och vänta på att konflikterna skulle komma till oss. Det håller inte i en globaliserad värld. Redan under Balkankonflikten insåg vi att det gällde att hindra konflikten från att sprida sig vidare in i Europa. På den tiden arbetade jag i flygvapnet och hade en del att göra med Österrike. Där var man verkligt oroad av att Balkankrisen skulle spridas och beröra Österrike direkt. I Afghanistan är det här också tydligt. Att skicka förband dit är vårt sätt att visa att vi tar vår del av ansvaret. Även när vi är i Afrika är det i första hand för att skapa säkerhet i en värld där allting hänger samman. Global säkerhet skapas regionalt och lokalt.

– Det finns ett ord som var nästan förbjudet i Sverige i dessa sammanhang och det är ordet ”intresse”. Det är till exempel ett svenskt intresse att världsekonomin och världshandeln fungerar. Vi kan inte hela tiden lämna det åt andra att säkra detta. Vi är också ett land som har varit förskonat från umbäranden under lång tid. Så jag vill påstå att Sverige är ett av världens bräckligaste och mest sårbara länder, så vi om några borde vilja skydda våra värden och intressen.

Michael Moore säger att många politiker nog håller med om det här. Men det saknas en balans i hur man uttrycker sig. Man har överbetonat att försvaret är ute för att i solidaritetens namn hjälpa utsatta människor och nedtonat att det är för att aktivt skapa vår egen säkerhet i en globaliserad värld.

– Det här är allvarligt då det framstår som att försvaret inte finns hemma utan är ute som någon sorts andra Sida och ägnar sig åt biståndsverksamhet. Om det skulle gå ännu sämre med den politiska utvecklingen i Ryssland kommer frågan att ställas på sin spets: ”När försvaret behövs här hemma, ska det vara borta för att hjälpa andra.” Den debatten finns redan. I försvarets rekrytering sägs det också att ”du är ute för att hjälpa andra”.  Men vi är ute för att aktivt och tillsammans med andra skapa hårdför säkerhet för att de andra delarna ska fungera. Snart tio år efter reformen saknas fortfarande förklaringen till varför vi är ute och då förstår inte människor vad som händer med försvaret. Om vi var tydligare här skulle det kanske också vara mindre svårt att förklara varför vi måste vara beredda att ta för-luster. Men det här är svårt eftersom vi blivit så invanda i en isolationistisk syn att vi skulle försvara Sverige själva och att försvaret bara handlade om vårt eget territorium.

Du är utvecklingschef. Vad innebär det?

– För första gången har Försvarsmakten lyckats samla all utveckling inom ett ansvarsområde. Det är verkligen på tiden.

– Mycket av utvecklingen har styrts av försvarsgrenarna med stora vapensystem som ubåtar, flygplan och så vidare. Utvecklingen har också kommit nedifrån och det är väl i och för sig bra med kreativitet, men med tiden har det blivit lite väl spretigt.

–Nu när vi måste koncentrera oss fungerar inte den gamla modellen. Utvecklingen sker nu genom koncept, studier, metodförsök och i forsknings- och teknikprocessen och mitt jobb är att se till att det blir en helhet och att vi får ut mer av våra pengar. Svenska försvaret har satsat mer än tio procent av budgeten på utveckling och det är mycket mer än de flesta andra länder. Nu ska vi satsa mindre på egenutveckling.

– Samtidigt finns det en risk att pendeln slår över åt andra hållet. När jag pratar med politiker känns det ibland som om utveckling har blivit något fult. Det ska bara vara ”här och nu” och internationellt. Vi ska bli bättre på att forskningsresultaten snabbare kommer till användning och vi ska fokusera på här och nu – men samtidigt måste vi vara långsiktiga så att försvaret inte har stagnerat om tio år.

– I min drömvärld står insatscheferna och ropar på hjälp med problem i Afghanistan, Tchad eller Kosovo. Vi vet att ni håller på med det här. Kom och hjälp oss.

– Men vi är inte där än, säger Michael Moore.

– Jag vill att allting vi gör ska kunna tappas av fortare. Det får inte bli så att FOI har ett projekt som blir klart om fem år. Så har det varit, men vi tycker att vi är på väg att svänga det där. Vi kan inte ha perspektivet att det är gott om tid. Vi brukade skoja förr och säga att det svenska försvaret är bäst om fem eller tio år när vi har allting på plats. Det duger inte längre. Vi måste vara tillräckligt bra varje dag. Vi måste vara så bra att folk inte dör i onödan i Afghanistan.

– Det här är en väldigt stor förändring av utvecklingssfären och även materiel som ska köpas från hyllan eller utvecklas tillsammans med andra. Det finns bra exempel på att det kan gå fort. Vi ingår i konsortiet som köper amerikanska C 17-transportplan; här har processen gått på mindre än två år. C 17 är ett bra exempel på att vi kan vara med och dela på en dyr och viktig resurs som strategiska transporter.

Experimentveckorna i Enköping har handlat om hur det civila och militären tillsammans planerar och genomför en insats för att bygga upp ett land. Här hemma kallar vi det multifunktionalitet, internationellt heter det comprehensive approach.

– Det är en av våra prioriteringar, säger Michael Moore. Insatserna har varit för ensidigt militära. Man kan vinna slaget, men inte den långsiktiga freden. Helheten måste finnas på plats och alla måste gå mot ungefär samma mål, även om man inte kan komma dit att alla militära och civila organisationer har exakt samma slutmål med insatsen. Det har funnit motsättningar tidigare mellan civila och militärer, men i de många länder arbetar man nu hårt för att överbrygga dessa kulturskillnader. Om militären inte kan ordna säkerheten så får även de civila organisationerna förluster. Irak och Afghanistan har gjort detta så tydligt. Både militärer och civila hjälparbetare angrips och dödas på ett sätt som vi inte har sett förut. Det har funnits ett motstånd mot att blanda ihop en militär säkerhetsinsats med en civil biståndsinsats. I Afghanistan har vi skickat bistånd till alla möjliga ställen utom där vi har haft militära förband. Hur vi ska komma till rätta med sådant är något som den nya nationella strategin försöker att greppa.

Andra prioriteringar är:

• En expeditionär försvarsmakt. Att utröna, utforska och utveckla vad det innebär att vara en sådan försvarsmakt.

• Irreguljär krigföring. När man inte möter de stora och välorganiserade försvarsmakter som länderna i väst tränats för att möta. I Afrika kan man möta barnsoldater. I södra Afghanistan är det i praktiken krig, en krigföring som ofta sker med asymmetriska metoder högt upp på våldsskalan.

Och så det nätverksbaserade försvaret. I Enköping utvecklades metod och teknik. Nu är det klart och vad blev det av det? En tumme som kostade mycket pengar, säger kritikerna.

– Kärnidén är ju väldigt enkel. På samma sätt som företag och andra organisationer samlar in, behandlar och distribuerar information ska också försvaret göra det. Vi kunde välja mellan det gamla sättet eller nya metoder och teknik. Så var tankarna i början. Men det blev tidigt för mycket av det visionära. Någon gång långt borta skulle det komma något som förändrade allt – en big bang. Det fanns inget krav på att ge användarna snabba resultat. Insatssidan har inte fått så mycket levererat. Samtidigt är det grunden i form av regler och arkitektur som har lagts. Det är som den tråkiga delen av ett husbygge. Och det har varit nödvändigt och de som jobbat med det ska ha ett erkännande som de nu bland annat får under dessa experimentveckor i Enköping.

– Det är vår förmåga med NBF [nätverksbaserat försvar] som gett Sverige rollen att svara för tekniken och nätet. När vi nu snabbt ska kunna sätta samman modulära förband för olika insatser så förutsätter det en ny tjänstebaserad arkitektur.

Michael Moores fjärde prioritering är MNE.

– NBF-satsningen har varit en motor som hjälpt oss in i MNE-serien, och tankarna på att insatserna ska utgå från de önskade effekterna. Utöver de skarpa insatserna är MNE den enda stora utvecklingsaktvitet som för samman hela kedjan med comprehensive approach, effektbaserad planering, metoder, nätverkslösningar och teknik. MNE startade först med fyra länder med avancerade försvarsmakter år 2001; Sverige och Finland kom med 2005. Nu är vi cirka 15 och MNE har en stark dynamik.

– Vi borde också överföra detta nationellt. Vi har avvecklat vårt gamla totalförsvarskoncept men vi behöver ersätta det med något annat för att möta de nya hoten. Vissa har velat skilja militärt och civilt åt – men det fungerar naturligtvis inte med dagens och morgondagens hot.

Michael Moore har tidigare arbetat med långtidsstudier och var en av de första som tog in omvärlden och inte bara den förväntade tekniska utvecklingen i perspektivplanen.

– Det långa perspektivet ska inte dominera lika mycket som förr, men det måste ändå finnas där.

Det finns fler pendlar som slagit över. Det gamla stora invasionsförsvaret, som enligt Michael Moore var starkt på papperet och möjligen kunde ha en avskräckande effekt, reformerades till ett försvar som blev mindre och rappare och som skulle användas både internationellt och nationellt.

– Vi ska ha ett globalt och europeiskt perspektiv i våra insatser men vi får inte släppa det regionala perspektivet och närområdet. Vi kan inte glömma bort vad som händer i vår egen region. Den politiska utvecklingen i Ryssland är inte positiv och vi kan behöva hantera kriser och konfrontationer tillsammans med andra även i vår egen region.

– Kanske är det lättare för länder som Kanada och Australien att vara renodlat expeditionära. Den stora politiska frågan är om Sverige även om tio år ska ha en kvalificerad och modern försvarsmakt. Jag menar att vi har det i dag, och överallt möts vi av beundran för just detta. Om vi går väldigt bryskt fram kan vi rasera det. Man måste fråga sig om det har ett säkerhetspolitiskt värde i sig att ha denna kvalificerade försvarsmakt.

Det ska politikerna svara på

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Bygga bro till freden

Bygga bro till fredenBilderna på tv skakar om. Politikerna reagerar och pekar ut vägen. Men ofta är det krisens symptom och inte orsaker som intresserar media och därmed styr politikerna. För att komma åt orsakerna krävs en planering av många olika sorts experter. Denna planering ska sedan kunna brytas ned i åtgärder på fältet. Att samla alla krafter såväl civila som
militära och se till effekten är det nya sättet att planera för fred.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

MNE 5-experimentet

TeknikenKan civila och militärer samverka i en insats? Hur fungerar metoden? Detta prövades i Multi National Experiment, MNE 5 under två veckor i Försvarsmaktens enhet för konceptutveckling och experiment
i Enköping. Under första veckan arbetade experter samordnat fram en plan som sedan delvis testades den andra veckan. Det svenska bidraget var själva arrangemanget samt den tekniska plattformen.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Försvaret på Nationalarenan

ArenorDjurgården mot AIK på Råsunda. Fullsatt. 35 000. Eller den svenska försvarssektorn. Vi har nu till skillnad mot tidigare ett försvar som används. Om detta motsvaras av insatsberedda soldater så drunknar den klacken i publikhavet. Försvarsmyndigheterna upptar en hel långsida. Bilden illustrerar i sin översiktlighet Försvarsmaktens dilemma – pengarna går till vad som man tycker är fel saker.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från garage till toppen på tio år

Det började som en lös idé hos några värnpliktiga och är numera ett företag med mångmiljonomsättning och kunder över hela Europa. Förändringens vindar inom försvaret har för 4C Strategies inneburit att Klas Lindström och Andreas Malm kan spara både tid och pengar och förbättra kvaliteten i kundernas övningar.

Vi sitter högst upp i ett av höghusen vid Hötorget i Stockholm. På några få år har Klas Lindström och hans kamrater flyttat hit från garaget.

– Det var så vi började. Ett renodlat garageföretag och det är vi mycket stolta över i dag. Nu kommer myndigheter och företag till oss. Det är en fördel att sitta mitt i city och kunna erbjuda en mötesplats.

Allt började för bara tio år sedan. Klas Lindström gjorde värnplikten och var dessutom vice ordförande i värnpliktsrådet. Ordförande var Andreas Malm. Och han är nu vd på företaget 4C Strategies där Klas Lindström är vice vd.

Det här är en historia som är som Åshöjden BK – i säkerhets- och riskbranschen.

– Några av oss gjorde värnplikten och gick reservofficersutbildningar, säger Klas Lindström. Vi var med på stabsövningar och hade underordnade roller som att fixa fram scenarier. Vi sökte i övningens server och där var det inte lätt att hitta något. Strukturen saknades. Så det hela var inte mer ambitiöst än att man skulle spela in ett par stridsvagnar i Upplands Väsby. Och varför skulle dessa vara där? Tja, gör det så händer det alltid något.

– Då tänkte vi att man borde kunna göra ett mjukvara som stödde övningarna genom alla faser som planering, själva övningen och utvärderingen. Så vi gjorde ett enkelt program, fick gehör för detta och sålde in idén till flygvapnet. Då hade vi slutat i det militära och hade bildat ett företag. Samtidigt pluggade vi och höll till med företaget hemma hos varandras föräldrar. Några omkostnader hade vi inte. Vi var ett kompis-gäng på fem personer och de flesta satt i Lund.

Under Kosovokriget satte flygvapnet upp ett beredskapsförband och det var ett tag tal om att flyga ned till den italienska flygbasen och vara med i kriget. Inför detta skulle det övas hemma och då hyrde flygvapnet kompisgängets mjukvara som gick under namnet Exonaut. Namnet syftar på att man navigerar bland övningar.

Och när företaget såg ut att kunna lyfta kom två motgångar. It-kraschen skapade en skepsis mot allt vad dataföretag hette. Försvarets ekonomi havererade i ett bottenlöst svart hål. Det kunde ha knäckt ett stort företag.

– Men vi var ju unga och oförstörda och kunde ta en motgång så vi körde på i alla fall. Vi fick ett uppdrag vid en större försvarsmaktsövning 2002, Nordic Peace. Då ville försvaret ha utskrifter från övningen. Så en kille satt hela natten på övervåningen hos Swedint i Södertälje och nästa dag var det klart. Visst gick det på lösa boliner, men det fungerade och kunden var nöjd.

Det stora genombrottet för företaget kom nästa år vid den stora multinationella Vikingövningen.

– Det var där det slog igenom. Nu började vi växa ordentligt. Vi var inte längre ett garage-företag och det innebar att det för många av oss blev dags att välja mellan fortsatta studier eller att satsa på det här. Viking hade gjort oss internationellt kända.

– Egentligen är vår produkt ganska enkel. Samla allt i en databas, använd en känd metodik (Nato) och gör så att erfarenheter från övningen kan värderas och ligga till grund för nya övningar. Man ska undvika de klassiska två misstagen: att köra en övning i repris eller att göra en helt ny övning. 2004 köpte Försvarsmakten vårt verktyg. Det gav oss pengar och lade grunden till företagets framtid. Samtidigt ingick det en massa utvecklingsarbete i avtalet.

Idén är ett verktyg för ledningsövningar och det ledde fram till företagets andra huvudben.

– Vi märkte snart att det hos myndigheter och företag fanns ett stort intresse för att öva i kris. Men de behövde hjälp med övningen. Och det är vår andra verksamhet. Vi har kört tre stora övningar med Finansinspektionen där 34 företag och myndigheter varit inblandade. Post- och telestyrelsen och den sektorn övade vi i våras. Fritidsresors nordiska koncern övades i att hantera en svår olycka på en turistort. Här var svårigheten att kommunicera rätt över de nordiska gränserna så att man gick ut med samma budskap till medierna i hela Norden.

4c strategies har också varit med på övningar med den nordiska stridsgruppen, NBG, både vid stabsövningar och under den stora slutövningen i Norrland i november.

– Tanken är att hålla ordning på alla olika övningsmoment så att man sedan kan bygga upp nya övningar. Vi har fått en beställning av Försvarets materielverk, FMV, på 12,8 miljoner för att bygga upp en övergripande övningsplanering för hela Försvarsmakten. Det schweiziska försvaret har köpt vårt verktyg och vi har övat med britter och tyskar. Även Krisberedskapsmyndigheten har köpt vårt verktyg och använt det vid de stora samövningar 2004 och 2007.

När förändringens vind sveper in bantar de stora företagen och myndigheterna medan Företaget 4C Strategies på några år har ökat sin omsättning från fyra till 25 miljoner. Antalet anställda är cirka 30 och man har nyligen öppnat ett kontor i Danmark. Det är försvarets förändring och den nya synen på samhällssäkerhet som gett företaget framgång.

Men början skedde tack vare att några med idéer råkade göra värnplikten tillsammans vid en tid för inte så länge sedan när värnplikts-kullarna var betydligt större än i dag.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4

Varvet mitt i världsarvet

Vi är i Karlskrona under en av dagarna mellan Reinfeldt och Borg. Dagar som kan visa sig avgörande för Kockums och Karlskronavarvets framtid. Statsminister Fredrik Reinfeldt har mött varvsarbetarna med beskedet att det inte är statens sak att garantera försvarsjobb. Finansminister Anders Borg hade under sommaren i Almedalen ställt till med uppståndelse när han sa att man kunde minska på försvarets materielanslag. Och under hösten hade försvarsministern avgått i protest.

Nu har ju karlskrona varit med om värre stormar än den här. Det är 25 år sedan den sovjetiska ubåten skapade världsrubriker. Och kris på Karlskronavarvet har det varit ofta. Den svenska varvsindustrin finns knappast inte längre. Kockums var på 1950-talet världens ledande civila fartygsvarv och Kockumskranen var en sorts Globensymbol för Malmö.

Historien i Karlskrona är mycket levande. Här byggs världens modernaste krigsfartyg mitt i ett världsarv. Nu ligger ubåten Halland inne för stor översyn i Femfingersdockan från 1700-talet.

– Halland ska klimatanpassas, säger informationschefen Kjell Göthe. På samma sätt som korvetten Gävle byggdes om här för insatsen utanför Libanon.

Den annars så slutna ubåten ligger nu öppen. Överdelen på ytterskrovet har tagits bort. Tjocka rörledningar löper kors och tvärs som i ett raffinaderi. Det är avgasledningar för dieselmotorn. En arbetare går omkring och med en sprayburk och kontrollerar att det inte läcker i skarvarna. Det är inga datorer här utan ett mycket påtagligt hantverk. Varje ubåt, även om den ingår i en serie, är en individ som är ihopskruvad och svetsad bit för bit.

I tornet jobbar två varvsveteraner. Hans Ekeroth kallas ”Ryssen”, för kamraterna tycker att han har en ryssmössa Han har jobbat här sedan 1960-talet. Han böjer sig bak-och-fram för att komma åt något som sitter illa till. Som det brukar på båtar.

– Det är ett jobb för ungdomar att krypa omkring så här. Men ungdomen vill göra andra saker.

Hans kompis Dusah Kresujevic´ är också en veteran på varvet och har klarat sig från alla neddragningar. Han kom till Sverige på 1960-talet från Jugoslavien när den svenska industrin skrek efter arbetskraft.

På den tiden hade Sverige en ansenlig ubåtsflotta. Under 1967 och 1968 levererade Kockums och Karlskronavarvet fem nya ubåtar i den så kallade Sjöormenklassen. Då var det invasionsförsvar som gällde. Nu talas det nästan bara om internationella insatser. Någon sådan har det inte blivit för de svenska ubåtarna vilket i dagens opinionsläge gynnar dem som tycker att försvaret bör lägga sina materielpengar på annat än ubåtar.

Och samtidigt har Hallands systerubåt Gotland, som gett namn åt klassen, slagit igenom internationellt. I två år har Gotland övat tillsammans med amerikanska flottan utanför San Diego. Detta sedan amerikanerna vid en övning tidigare inte lyckats upptäcka den svenska ubåten. Av den enkla anledningen att amerikanska marinen inte tidigare behövt leta efter små ubåtar i stora vatten.

De svenska ubåtarna och den svenska taktiken har i decennier utvecklats för att kunna smyga i Östersjöns grunda och bräckta vatten.

Av flera skäl måste USA kunna hitta sådana ubåtar. Ett är att illasinnade stater eller terrorister kan skaffa sig konventionella mindre ubåtar motsvarande Gotland. Den andra är att internationell organiserad brottslighet med stora ekonomiska resurser använder ubåtar för att smuggla knark till USA.

Kockums trycker hårt på att man är bäst på grunda vatten. I katalogen finns inte bara ubåtar utan även avancerad minröjningsutrustning. Att röja minor är en förmåga som är underutvecklad i USA. Framtida internationella insatser tros göras i grunda vatten. Många av världens megastäder ligger vid kusten. För att komma in till kusten från havet måste man kunna säkra kustzonen. Och då tycker givetvis Kockums att i en sådan värld borde det vara goda utsikter för ett företag som bara byggt för grunda vatten.

– Vi har 3,2 miljarder kronor i orderboken och just nu går det för fullt här så någon akut fara är det inte, säger Kjell Göthe. Större delen av våra inkomster hämtar vi nu utomlands, men det måste bli mycket mer. Ett förhållande på 70–30 måste vi nog ha. Det svenska försvaret är inte vår ekonomiska ryggrad, men försvaret är oerhört viktigt som referenskund. Vi kan visa att vi kan sälja och presumtiva kunder kan komma hit och se på produkterna i verkligheten. Och kan vi inte hålla den nordiska marknaden så blir vi mindre intressanta för koncernen.

Det nordiska ubåtsprojektet Viking har sjunkit till botten. Det definitiva grundskottet var väl när en av parterna, Danmark, avskaffade sitt ubåtsvapen. Nu tar Kockums sats mot nästa projekt som kallas A 26.

– Det är ett helt nytt koncept som vi vill utveckla tillsammans med utländska samarbetspartner. Intresse saknas inte och det som behövs nu är ett klartecken från regeringen att sätta igång.

Något sådant kom knappast i finansplanen. Blir det en ny ubåt ska den utvecklas tillsammans med utländska partner. Och där är man väl redan, i och med att det är den tyska koncernen HDW som äger Kockums.

Med A 26 slår en helt ny syn på ubåtar igenom. Fortfarande lever väl någonstans bilden av ubåten som en jagande varg i en flock. När de tyska ubåtarna under andra världskriget förlorade slaget om Atlanten blev förlusterna förfärande. I framtiden kommer ubåtarna att vara så få, kvalificerade och dyra att de knappast får riskeras i en strid. I stället ska ubåtarna vara informationsinsamlare i havsdjupen. Ubåten består av moduler. För spaning har man en spaningsmodul, för minutläggning en särskild modul och så vidare. Man kommer knappast att använda ubåten som en vapenplattform i strid. Ubåten ska kunna sända ut en flock av obemannade spaningsfarkoster som lägger ut sensorer.

Fortfarande hoppas kockums på att det ska bli en fortsättning på ubåtarna. Hoppet om nya stora ytstridsfartyg lever också. En vidareutveckling av Visbyplattformen anser  Kockum bli både billigare och bättre än utländska alternativ. Om några år avgörs hur nästa ytstridsfartyg ska se ut.  Blir det inget svenskbygge  avslutas en epok som är lika gammal som riket Sverige.

Så det är ett historiskt ögonblick när vi går in i korvetten Karlstad, den sista av fem korvetter i Visbyklassen. Egentligen skulle det ha blivit sex, men fördyringarna gjorde att pengarna bara räckte till fem. Dessa fördyringar kommenteras rätt surt i finansplanen och enligt uppgift är den slutliga formuleringen en mildring.

Någon tjusig entré i fartyget gör man inte. Det är en stor lucka i skrovet som tar emot gästerna. Man kommer in i något som närmast ser ut som ett pannrum. Här inne ska sjömålsrobotarna stå. De skjuts ut från sidan. Det ska fungera försäkras det.

Karlstad har en ubåtsliknande interiör. Inga ventiler där man kan se världens hamnar passera. Det är mörkt och ganska trångt. Ett kök och en mäss och en vindlande trappa som leder upp till bryggan. Det är långt från den miljö som gamla jagarbusar var vana vid. Att stå ute i fartvinden och hålla i sig i sjögången. Här sitter man i specialgjorda stolar som ska fånga upp alla stötar. Det är sikt runt omkring. Man ser ut, men inte in. Bland alla bildskärmar och knappar finns fortfarande en ratt. I polerat trä.

– Marinen insisterade på att ha en ratt på båten så vi satte dit den. Sedan frågade jag en fartygschef om de använde ratten, säger Kjell Göthe. Nähä du. Såna här båtar kör man med joystick, blev svaret.

Men ratten sitter kvar. Inte ens det sista svenskbyggda örlogsfartyget kunde bryta den traditionen.

Visbykorvetterna är byggda i plast. Ett fartyg i metall av samma storlek skulle ha blivit dubbelt så tungt. Korvettens viktigaste egenskap är att den är svår att upptäcka. Inte bara med radar utan även med andra typer av sensorer. Det kallas för stealth eller smygteknologi. I branschen talar man om signaturanpassning. Ett fartyg lämnar en massa spår efter sig. Det kan vara varma avgaser från motorerna, fartygets form som syns på radar, ljud, elektromagnetisk strålning, kylvatten och kölvatten. Ska det smygas ordentligt måste alla luckor täppas till. Uppenbarligen har man lyckats med det. Därav fotoförbudet ombord. Det är inte så mycket av militära skäl snarare därför att Kockums vill värna om sitt tekniska försprång.

– Nu har vi en del master uppe därför att det är ett krav från Sjöfartsverket, säger Kjell Göthe och vi har också stora radarreflektor, som vi hissar upp.

Det var dock knappast tillräckligt när en av korvetterna nyligen seglade i Medelhavet. Sjöövervakningen klagade på att man hade svårt att följa den svenska smygkorvetten.

På den riktigt gamla tiden hade fartygschefen halvdäckets ena sida för sig själv. Där skulle han kunna gå och fundera i sin ensamhet över sitt tunga ansvar. Halvdäcket var också fartygets paradplats där man tog emot kungen och andra viktiga personer.

Däcket på Karlstad är förbjudet område under gång. Sjömanslivet får bedrivas inomhus – framför en bildskärm. Det sista fartyget är så långt från bilden av ett traditionellt fartyg man kan komma. Det är också långt från den tid när man bara behövde två instrument ombord: kompass och dragspel.

Även om det inte blir så mycket nytt byggt för svensk räkning så finns det fortfarande svenska fartyg att underhålla och utländska kunder som beställer. Inne i hallarna har man plastat färdigt skroven på en serie danska bevakningsbåtar. Det luktar mer plast på en båtmässa än vad det gör här inne. Hemligheten är metoden för att lägga på plasten. Den sugs in mot glasfibermattorna och lukten och de skadliga gaserna försvinner.

Det är fortfarande mycket av ett hantverk. Varje glasfibermatta ska klippas ut för hand och läggas på.

Fem minjaktfartyg av Landsortsklass ligger också inne. Några är klara och ser ut som nya. Andra ligger inne i hallen med borttagen färg. Det är en omfattande översyn som ska ge fartygen ytterligare många år. Hela projektet är i miljardklassen.

Kjell Göthe säger att Landsortsrenoveringen är i linje med Kockums strävan att inte bara tillverka utan att också ta hand om underhållet. Därför har Kockums nu tagit över Muskövarvet i Berga med 65 anställda. Tanken är att sköta underhållet till marinens fartyg och att bredda verksamheten till civila företag och att bli en del av ett marint centrum på Södertörn söder om Stockholm. Nynäshamn träder nu fram som Stockholms containerhamn och blir också en del av detta centrum.

Det största projektet på varvet just nu sker mer i skymundan. På kundens begäran. Det är Singapore som beställt två renoverade ubåtar av Västergötlandsklassen. Sekretessen är inte svår att förstå.

Vid Singapore går Singaporesundet och Malackasundet. Här passerar hälften av världens oljetransporter och en fjärdedel av all handelssjöfart. Vattnen är svårt hemsökta av pirater. Ett terroristdåd i form av en sänkt tanker i något av sunden skulle genast slå hårt mot världshandeln i en tid när företag inte längre har några lager utan allt ska levereras just-in-time.

Så det kan behövas en bra ubåt som kan ligga gömd länge och lyssna i sunden.

Det är inte första gången som Singapore köpt utrangerade och moderniserade svenska ubåtar.

– När vi byggde om Sjöormenubåtarna kom det hit 250 kineser. De var 25 fler när de åkte än när de kom. Det sades vara fördelaktigare att föda på Karlskrona BB än hemma i Singa-pore. När jag avtackade kineserna så sa jag att av dessa 25 så borde väl åtminstone någon bli amiral som kan minnas sin gamla födelstad med en ubåtsbeställning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Då och då poppar det upp en kustkorvett

Behöver Sverige en svensk försvarsindustri? Det är grundfrågan när flera departement ska syna gamla sanningar om den svenska försvarsindustrin. Det är första gången det tas ett helhetsgrepp på denna fråga, säger Andreas Savelli vid Försvarsdepartementet som leder arbetet. Politikerna har länge efterlyst en spårbarhet. Bristen på denna klädde dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg i orden om kustkorvetten som poppade upp från materielplanen.

Det som är bra för General Motors är också bra för USA. Så hette det i alla fall en gång. Ungefär på samma sätt har det låtit om den svenska försvarsindustrins betydelse för Sverige.

Det är en av många vedertagna sanningar som nu Andreas Savellis arbetsgrupp ska, som han säger, ”provtrycka”.

Andreas Savelli sitter på Försvarsdepartementets militära enhet. Men departementsutredningen hör inte bara hemma på hans eget departement. Här finns även experter från närings-, utrikes- och utbildningsdepartementen.

– Vi fick uppdraget i juni och har knappt kommit igång, säger Andreas Savelli. I mars ska denna departementsskrivelse vara klar. Den här arbetsformen passar bra. Om vi kommer på något bra kan det få ett genomslag. Och om politikerna inte gillar vad vi säger kan de alltid säga att det var en utredning på tjänstemannanivå.

– Nu tar vi in underlag och famlar i en komplex materia. Materielfrågan har i mångt och mycket fått leva sitt eget liv och som förts vidare från den ena generationen till den andra. Nu känns det som om det är dags att stanna upp och syna korten.

Det talas mycket om att det är slut med det förrådsställda försvaret och därmed kopplingen till en inhemsk försvarsindustri som fick stora och långa projekt. Nu ska det köpas på marknaden och gärna så kallad kommersiell hyllvara. Varför ska inte försvaret kunna använda mer civil teknik som ändå till stor del nu leder utvecklingen?

Men det är fortfarande mycket snack och lite verkstad. Däremot fortfarande ett värnande om den egna industrin. Som för övrigt inte gärna längre kan kallas industri. Det är få löpande band, men desto fler snurrande hårddiskar, som skapar produkterna.

Att det ändå är en vändning på gång är Andreas Savelli övertygad om. För honom skedde den första omsvängningen i försvarsbeslutet 2004 som föregicks av en intern utredning på Försvarsdepartementet om att ta fram en strategi för materielförsörjning. Politikerna efterlyste då spårbarhet. Rätt vad det är så poppar det upp en kustkorvett, som dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg sade.

– Sedan kom försvarsförvaltningsutredningen där utredaren Peter Lagerblad drog åt skruvarna ytterligare en bit och föreslog att köp av redan utvecklad materiel skulle vara förstahandsalternativet, säger Andreas Savelli. Om en utrustning funkar för britter som faktiskt är ute i krig så kanske det duger till oss också?

– Finns det goda alternativ på marknaden ska vi ta dem. I andra hand utveckla det tillsammans med andra och i sista hand göra det hemma. Men med de långa ledtider som fortfarande utmärker materielförsörjningen är det ännu svårt att säga vilket genomslag de här tankarna har fått.

Det har talats mycket om att utveckla svensk försvarsindustri. Det ansågs finnas ett starkt intresse av egen industri.

– Med den nya regeringen har industrin granskats hårdare. Man vill veta vilka konsekvenser som försvarets förändring och de nya tankarna på materielförsörjning får för industrin, säger Andreas Savelli.

Grundfrågan är enligt Andreas Savelli om vi behöver och om vi vill ha en egen försvarsindustri. Andreas Savelli säger att frågan inte givet är ja, men om det är så handlar det i slutändan om vilken industri som är värd att försvara. Detta är inte ett strategi för industrin utan för statsmakterna.

– Vi vill krasst definiera statens behov och då kan man inte bara utgå från försvarets krav. Vi har också annat som spelar in. Det finns säkerhetspolitiska kopplingar. Näringspolitiska aspekter och regionala hänsyn har alltid funnits med i bilden även om det inte uttalats rakt ut. Man måste också se till hela samhällets behov, värdet av export och om försvarsindustrin stärker Sverige som ett kunskapssamhälle.

det är de här aspekterna som tillsammans är intressanta. Andreas Savelli säger att det krävs ett vidare perspektiv när man närmar sig de här frågorna än vad som gjorts tidigare.

– Under kalla kriget var våra stora satsningar på materiel och teknik ett sätt att visa att vi kunde klara oss själva. Sedan kom näringslivssynpunkter in. Det här är första gången någon har försökt sätta ihop frågorna i ett sammanhang och göra en bred analys, säger Fredrik Lindgren som för några år sedan lämnade Total-försvarets forskningsinstitut, FOI, för att arbeta på Försvarsdepartementet.

Ett återkommande argument för en högteknologisk försvarsindustri är att det skapas teknik-ringar på vattnet. Att den militära teknikutveck-lingen gynnar samhället i stort. Fredrik Lindgren varnar för förenklade slutsatser.

– Det går att göra långa listor över produkter och företag som är exempel på spin-off från militära satsningar. Men det är inte givet att försvarssatsningar är det effektivaste sättet att höja den teknologiska nivån. Man kan också se det som att stora försvarsprojekt tar resurser från andra delar av näringslivet.

Andreas Savelli och Fredrik Lindgren vill därför veta om det går att värdera tekniknivå. Vad betyder försvarsindustrins tekniknivå för övriga samhället? Sprids tekniken med personal som går mellan försvarsföretag, civila företag, universitet och högskolor? Finns det en bredare samhällsnytta med försvarssatsningarna?

– Vi vill se till samhällsskydd i stort, men vi tar avstamp i det militära försvaret, säger Fredrik Lindgren.

det finns en koppling mellan hur försvars-industrin ser ut och vilket försvar vi har. När andra världskriget bröt ut hade Sverige ingen egen flygindustri. Och inget modernt flyg-vapen. Tio år senare gjorde Saab reaplan på löpande band och Sverige hade världens fjärde största flygvapen. Utan en egen flygindustri hade vi inte haft ett så stort flygvapen. Och vad hade hänt om Sverige i stället satsat på helikoptrar för femtio år sedan och byggt upp en helikopter-industri?

– Detta är ett exempel på en övergripande fråga, säger Fredrik Lindgren. För i vilken grad är det rimligt att låta industrins förutsätt-ning-ar påverka beslut inom försvarets område?

Andreas Savelli säger att försvarsmarknaden är mer protektionistisk än de flesta andra områden. Andreas Savelli hoppas att vanliga företagsekonomiska resonemang ska tränga in även på denna marknad. Minskar efterfrågan går företag ihop och tar bort dubbelarbete. Biltillverkare delar ofta på grunden till bilmodeller. Sådana rationaliseringar ser man lite av inom försvarsindustrin, säger han.

– Dock måste man fråga sig om det är industrins ansvar, menar Fredrik Lindgren. Varför ska man ta bort en produktionslinje när varje regering gynnar sin egen industri? I högtidstal är det lätt att säga att sammanslagningar ska ge rationaliseringar. Men vem vill vara först? Vilka politiker går till val på att vara först med att ge upp en tillverkning och låta andra få jobben?

Andreas Savelli säger att han och hans kolleger på departementet inte heller kan svära sig fria.

– Vi understryker ofta värdet av konkurrens på detta område. Och rutinmässigt skriver vi på när Försvarets materielverk vill ha undantag från lagen om offentlig upphandling. EU-fördraget ger vissa möjligheter att göra undantag när det handlar om vitala nationella intressen. Och här har undantagen blivit rutin.

EU-kommissionen har dock enligt Andreas Savelli blivit mer vaksam på att jaga undantag. Det europeiska försvarssamarbetet EDA strävar också efter mer europeiskt samarbete som en motvikt till den amerikanska dominansen.

– Vi måste också värdera behovet av en inhemsk försvarsindustri i förhållande till den större europeiska bilden, säger Fredrik Lindgren. Hur kan vi bäst bidra till en stark europeisk teknisk och industriell bas?

Ytterst kanske det handlar om vem som ska ta de finansiella riskerna – industrin eller staten, säger Andreas Savelli. Industrin säger att man är beredd på att ställa om sig, men efterlyser då en vision från staten. Man vill ha tydliga riktlinjer för framtiden. Men att ta risker tillhör företagandet. Och försvarsindustrin måste ha försvaret som en kund att visa upp. Det har jag samtidigt all förståelse för.

på sid 34 säger professor Bo Dahlbom att Sveriges framtid inte ligger i tillverkning. Vi är på väg in i tjänstesamhället. Samtidigt utreds nu en försvarsindustri som inte tillverkar så mycket längre. Kommer inte det som är kvar av försvarsindustri att gå samma väg som de svenska varven? Och hur ska man undvika att göra samma fel igen, att investera i något som är förlorat?

Fredrik Lindgren är ung, men håller inte riktigt med.

– Det är nog sant att industrisamhället är på väg bort, men det tar nog en generation till innan det sjunker in. Det skulle nog nästan bli ett nationellt trauma om Volvo lämnade Göteborg. Se bara vilket liv det blev när valet stod mellan Trollhättan och Tyskland för Saab Automobile. För tillverkning har fortfarande ett mycket starkt nationellt symbolvärde. Det kan man inte bortse från. Försvarsindustrins omställning från tillverkning i långa serier mot leveranser av tjänster och breda lösningar är därför en stor utmaning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Forskning i allt smalare rör

Foten_klar_NYYY 2 [Converted]

Hur mycket forskning ska vi behålla inom vissa utpekadeområden, samtidigt som vi ska dra ned en halv miljard kronor på forskningen? Det är den ”svåra, svåra avvägningen”, säger försvarets forskningschef Mats Olofsson, som lett arbetet att skapa en strategi som ska ge stöd när dessa svåra beslut ska tas.

När Mats Olofsson blev Försvarsmaktens forskningschef fick han två tunga uppdrag. Att tala om hur försvaret skulle kunna minska en halv miljard på sin forskning och utveckling, FoU. Samt att ta fram en strategi för försvarets FoU.

– Den första uppgiften klarades av i juni förra året, men vi kunde inte gå vidare med den andra innan vi visste hur vårt förslag till att hantera nedskärningen skulle tas emot av regeringen. Nu har vi fått det beskedet samtidigt som det kommit en strategi för försvarets materielförsörjning. I den fastslås att egen utveckling kommer i sista hand. Därmed blev det också lättare att formulera en strategi för forskning och utveckling.

Tidigare har det funnit en strategi för försvarets forskning och teknikutveckling. I kretsarna kallad ”foten”. Den verksamheten har länge varit kopplad till materielplanen och är det som Försvarsmakten beställer från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS).

I den nya strategin ryms inte bara ”foten” utan även försvarets studier och viss annan utveckling. Studierna är utvecklingsprojekt som ligger på förband som i sin tur tar hjälp från andra myndigheter som FOI, FHS och FMV. För detta stöd får man cirka 30 miljoner kronor om året.

– Men studieverksamheten är ju större än så. Man kan nog säga att det finns mellan 400 och 500 personer i försvaret som i någon mån arbetar med utveckling. Hur stor denna omfattning är har vi börjat analysera först nu.

– När det nu sägs att det inte längre är självklart att vi ska utveckla eller ens ha egna flygplan, ubåtar och ytfartyg så uppstår problemet att det även i det här huset, Försvarsmaktens högkvarter, finns röster som menar att då behövs inte längre sådan forskning. Och då måste vi, som ska veta bättre, hävda att vi inte kan förlita oss på den forskning som finns hos industrin. För om den inte längre ska tillverka så kommer deras forskning att tyna bort med tiden. Vi måste fortfarande kunna värdera, annars riskerar vi att bli förlorare. Tittar vi på ett ytstridsfartyg är det en massa olika områden man måste förstå som till exempel framdrivning, sensorer, vapen och smygteknik.

Och här kommer man till det som Mats Olofsson kallar den ”svåra, svåra avvägningen”.

– Hur mycket forskning ska vi behålla inom vissa utpekade områden samtidigt som vi ska dra ned en halv miljard? Sådana beslut ska finna stöd i strategin där vi försöker beskriva en avvägning mellan olika kompetensområden. Vi har redan skurit mycket på en del och mindre på annat.

Till saken hör också att regeringen fortfarande kräver att försvaret ska ha samma förmågor som förr.

– Det är färre som ska göra lika mycket med mindre resurser och då blir det jättesvårt att få balans i budgeten. Överbefälhavaren kan inte själv ta bort någon förmåga. Han kan bara ge regeringen förslag och under tiden reducera så klokt som möjligt.

Sverige lägger ned en stor del av försvarsanslaget på materiel. Men Mats Olofsson betonar att av försvarsbudgetens cirka 40 miljarder är det mellan tio och elva som är rena inköp. Resten av materielanslaget är till stor del underhållskostnader.

– Sverige bör göra som andra länder och skilja på dessa poster eftersom speciellt medierna tenderar till att blanda begreppen.

Mats Olofsson pekar ut tre områden som är prioriterade. Vilket inte behöver betyda att det blir mer pengar utan att bantningen blir mindre än på andra områden.

– En grupp är strategiskt viktiga områden. Även om det sägs att vi ska sluta att själva tillverka plattformar som flygplan, ubåtar och ytstridsfartyg så har vi stora, tunga och moderna system som måste ”anpassningsutvecklas” under lång tid framåt. Vi har fem Visbykorvetter som nu levereras. Jasplanen är relativt nya och de avancerade ubåtarna kommer att finnas med länge än. Och då inser alla dilemmat. Hur ska vi kunna behålla kompetensen till modifiering och samtidigt säga att vi inte ska utveckla egna stora projekt i framtiden? Vid sidan av plattformarna har vi lednings- och informationssystemet som av regeringen är utpekat som viktigt. Det nätverksbaserade försvaret, NBF, är grundat på detta och där ligger Sverige på framkant. Området är viktigt för framtiden för här finns stommen till att skapa en nationell lägesbild för krishantering.

– Det andra området är vad jag kallar integritetskritiskt. Vi kan inte köpa behovet av telekrigskompetens utomlands. Alla länder håller på sitt. Det är mycket sekretess. Och vi måste ha en förmåga att kunna värdera hotet och det får man bara genom att följa utvecklingen. Inom denna grupp finns också skyddet mot kemiska, biologiska, radioaktiva och nukleära vapen, CBRN.

– Det tredje området är där vi har ett särskilt kompetensbehov. Främst gäller det mjuka frågor som ledarskap. Det är svårt att köpa ledarskapskompetens från andra länder som har andra kulturer. En utländsk robot däremot kan man hänga på ett flygplan efter begränsad teknisk modifiering som industrin själv kan klara av.

– I övrigt ska vi sträva efter samarbeten av olika slag och få ut mer till en mindre kostnad, säger Mats Olofsson.

Det kan gälla samarbeten i Sverige med andra myndigheter inom till exempel området krishantering och säkerhetsforskning. Internationellt samverkar Sverige redan i dag mycket med Nato och den europeiska försvarsbyrån, EDA.

– I dag kanske vi samarbetar för brett och grunt. Vi borde nog välja färre projekt och gå mer på djupet.

Det första EDA-programmet, force protection, har dragit igång och nästa år lär det bli ett nytt program. Om politikerna ger klartecken kommer Försvarsmakten att skicka pengarna till Bryssel.

– De utgör bara några procent av helheten, men FOI, industrin och andra kan i sin tur få beställningar från programmet och det som de olika projekten eventuellt leder fram till.

Och så det här med Norge. I augusti undertecknade överbefälhavarna i Norge och Sverige en gemensam rapport med förslag till samarbeten.

– Jag tror att om några år så kan vi släppa en mindre del av vår forskning och låta Norge sköta den. Och vice versa. Det är en del av kärnan i rapporten. Vi har kommit längst med Norge, men andra nordiska länder står på tur.

– En annan nyhet är att försvaret ska använda fler leverantörer av forskning än de vanliga som FOI och FHS. Det är en tydlig politisk signal. I vissa fall kommer man inte ifrån militär sekretess och behovet av militär miljökunskap, men det finns väldigt mycket på den civila marknaden och från universitet och högskolor som vi kunde använda mera direkt. Det är ju ändå den civila tekniken som i dag driver utvecklingen. Vi ska fördela gracerna och öka konkurrensen. Det finns civila grupper som kan göra analyser också. Om vi tredubblar beställningar från högskolevärlden så innebär det ändå bara en liten del av vad vi köper från FOI. Och då får vi även indirekt så mycket mer som nya kontaktnät och fler aktörer.

Som exempel på samarbeten nämner Mats Olofsson två civila program där Försvarsmakten är med. Nationella flygtekniska forskningsprogrammet som är ett samarbete mellan Försvarsmakten/FMV, Vinnova och industrin. Samt ett annat där Vinnova, FMV och KBM driver säkerhetsforskning. Försvarsmakten satsar där tio miljoner på tre år. Pengar som sedan riktas till högskolor, universitet och industri.

– Vi behöver fler sådana program där vi och industrin gemensamt satsar pengar. På fem insatta miljoner kanske vi får kunskap för 20. Det är ett nytt sätt att arbeta för oss.

För att öka spårbarheten av forskningen blir den  nu i högre grad knuten till utveckling av koncept. Ett sådant kan vara effektbaserade operationer. Inom det konceptet samordnas verksamhet som studier, teknik och experiment. Försvarsmaktens nya enhet för konceptutveckling i Enköping kommer bli en central punkt för en ökande ”avtappning” från forskning, teknikutveckling och studier.

Den nya strategin ska hålla i fyra, fem år. Sedan har verkligheten flyttat på sig. Och det kan den göra utan förvarning. Mats Olofsson betonar att vi inte får stänga dörren till det oväntade, de teknologiska sprången som ställer allt på huvudet.

– Redan i dag kan vi säga att vi står inför ett sådant. Varför ska ett fartyg ödsla kulor och krut när man skjuta med laser. Du slipper släpa med dig hundratals ton ammunition. Luftvärnet skulle slippa den logistiska kedjan med massor av fordon. Tekniken är redan här även om den behöver utvecklas vidare. Och det kommer fler. Vi planerar nu för de närmaste 20 åren. Om vi inte är med på det som kommer sedan är forskningen rökt. Ja, hela Försvarsmakten också. Vi kommer att vara efterfrågade bara om vi levererar insatsförband som är relevanta för varje tids hotbild och förväntningar. •

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3

Omvärldens konflikter försvarets nya perspektiv

Försvarets långsiktiga planering ser in i en tid 40 år efter Berlinmurens fall. Hotbilder finns inte som begrepp. I stället är det klimatförändringar, växande sociala klyftor, kampen om resurserna och globaliseringen som är faktorer som försvaret måste räkna med i framtiden.

När försvaret förr tittade in i framtiden var kikaren inställd på hot. Gamla och nya. Och hur de skulle mötas.

– Fortfarande sitter tänkandet från 1900-talet kvar, säger översten Stefan Gustafsson som leder perspektivplaneringen.

När han påpekade att saker, positiva och negativa, händer i Ryssland som kan få olika konsekvenser på lång sikt tolkades det på sina håll som att Ryssland åter skulle vara ett militärt hot mot Sverige. Som det varit i sekler. Så ser vi det inte, säger Stefan Gustafsson.

– Jag talade om att det i det långsiktiga perspektivet kan utvecklas en ny strategisk dynamik och att Försvarsmakten måste fortsätta att analysera hur en eventuell sådan ska kunna mötas över tiden. Det är ett arbete som vi är skyldiga att göra för att kunna leverera den militära förmåga som statsmakterna kan komma att efterfråga.

Nyckelordet i den långsiktiga planeringen är effekt. Det är effektbaserade operationer och effektbaserad planering, så varför skulle det inte också vara effektbaserad planering på lång sikt?

– Tillsammans med arbetet inom EU har vi tagit fram en metod där man tydligt ser hur effekterna av försvarets resurser är kopplade till det övergripande målet att tillvarata de nationella intressena. Först formuleras målen av politikerna och sedan kommer militären in. Vi arbetar efter militärstrategiska och operativa långsiktiga grunder och har därför inga synpunkter på exportstöd och annat. Vi svarar bara på frågan vilken effekt olika vägval ger.

– Säg att vi behöver göra en kostnadskrävande men långsiktig investering. Okej, då analyserar vi det och kan tala om att det då får de här följderna för den effekt Försvarsmakten kan leverera över tiden. Det här är en bra metod. Den gör det lättare att undvika att gå in i långsiktiga återvändsgränder. När den är nyttjad ett tag kommer den att te sig mer begriplig – det är en fråga om vana och tillämpning. I den gamla metoden, som var bra för den gamla världen och byggde på konkreta hotbilder, kunde vi arbeta mycket mer konkret om än inte enklare. Om vi minskade antalet flygplan så minskade flygvapnets överlevnad och en angripare fick större möjligheter. Det var lätt att förstå. I den nya världen har vi inte förrän nu kunnat göra nya kopplingar tydliga.

Stefan Gustafsson tycker att vi nu har en modern försvarsmakt och att det inte behövs lika stora förändringar som vi upplevt det senaste årtiondet.

– Det mesta är på plats. Mycket återstår, men vi är på rätt väg. Nu gäller det att få ut lite mer effekt – att öka tillgängligheten är den stora utmaningen. Dagens förband har nästan bara namnet gemensamt med gårdagens. Ett modernt förband kan tack vare det nätverksbaserade försvaret, NBF, göra så mycket mera än de gamla. Alla förband kan dessutom stödja varandra tack vare NBF. Det är något helt nytt. Så det är meningslöst att räkna förband för att göra styrkejämförelser mellan förr och nu. Man måste se till vilken effekt olika förbandstyper ger. Vi kan inte längre lägga ner. Det finns helt enkelt inte mer att ta utan att vi når direkt underkritiska volymer. Vi har redan flera funktioner som är på gränsen till underkritiska. De avgörande sakerna i framtiden är försörjningen av personal och materiel.

Metoden är framtagen i samarbete inom EU, och försvarets framtid är också kopplad till EU. Stefan Gustafsson talar mycket om samarbetspartners och vad Sverige kan bidra med utan att det går ut över det svenska försvarets effekt utan tvärtom förbättrar effekten.

Försvaret beskriver sina konster i termer av förmågor. En förmåga upprätthålls genom förband och system. Luftförmåga kan upprätthållas av flygvapnet. Undervattensförmåga kan vara ubåtar och minor. Hur man upprätthåller förmågor kommer och går. Stefan Gustafsson, med rötter i det gamla kustartilleriet, säger att man lämnade kanonerna i bergen och satsade på amfibieförband, ett mer tidsenligt sätt att upprätthålla militär förmåga i kustzon. Med internationella engagemang följer krav på nya förmågor. Till exempel strategisk transport, att flytta militära förband långa sträckor snabbt.

Militära system blir allt mer kostnadskrävande. Det är svårt för en liten nation att själv upprätthålla alla förmågor som behövs. Stefan Gustafsson talar om en stor utmaning. På ren svenska är det ett stort problem.

– Om kostnadsfördyringarna ligger på 3,5 procent per år, och vi inte gör något för att kompensera för dem, måste kanske försvaret halveras en gång till över en period på 15 till 20 år.

Och om det inte kommer några nya pengar? En möjlighet är alltid att låta system åldras med värdighet tills de närmast blir museala. Det har gjorts förr. En annan möjlighet är att dela på kostnaderna med andra länder. Och det spåret följer man nu.

– Vi har kommit längst med Norge. Med deras långtidsplanerare har vi gjort en gemensam analys över framtida samarbetsmöjligheter. Där har vi i praktiken lagt organisationerna på varandra och sett vad vi kan göra tillsammans. Vi ska starta en liknande analys med Finland i närtid. Dessa arbeten redovisas i en analysrapport och det är politikerna som i slutändan avgör vilka länder vi kan samarbeta med och vilka projekt som ska genomföras. Det vi gör nu är enbart analyser som underlag för eventuella sådana politiska beslut.

Stefan Gustafsson är försiktig med exempel. Det är lätt att väcka oro i leden. Han tycker att diskussionerna om att Östersjöns strandstater skulle kunna ges en mer gemensam havsövervakning är ett bra exempel. Att kunna dela på informationsinhämtning och lägesbild, på samma sätt som vi i dag gör med Finland, skulle kunna ge ökad säkerhet och över tiden minskande kostnader. Gemensam utbildning ligger nära till hands. Det kanske räcker med en simulator av en viss sort i Norden i stället för tre eller fyra. En nordisk högskola för officerare, en skola för piloter? Listan över möjligheter kan bli lång. Dela på övningsfält och ha gemensamma övningar? Det gör vi redan i dag. På Livgardet utanför Stockholm ser fanborgen nästan ut som utanför FN-skrapan. Den internationella försvarsmakten är redan här. Och den är svårare att planera för än den gamla.

Det går att indela scenarier efter allvar och sannolikhet. Ett osannolikt och mindre allvarligt scenario är inget försvaret behöver ta  hänsyn till. Ett allvarligt och osannolikt? Vad skulle det vara? Ett kärnvapenkrig? – det som samhället i nästan 50 år planerade för. Stefan Gustafsson är tyst en stund och säger sedan att det hotet i dag känns väldigt avlägset. I varje fall i den form som man tänkte sig förr.

Stefan Gustafsson talar inte om hot. Utan hellre om viktiga trender som kommer att finnas under lång tid och som kommer att påverka världsläget, osäkert dock hur. I botten ligger globaliseringen, vad det nu innebär.

För Stefan Gustafsson är globaliseringen den höga globala förändringstakten, att världen kommer nära, snabba flöden av varor, människor, pengar och information, ömsesidiga beroenden och ökad konkurrens. I en globaliserad värld kan nationalstaterna i framtiden i mindre utsträckning än tidigare på egen hand garantera medborgarnas välfärd. Dessutom rusar nu en allt större del av jordens befolkning in i den nya eran, informationssamhället.

– Historien lär oss att när världen skiftar så blir det konflikter. Så var det när jordbrukssamhället gick över till industrisamhället. Och nu lämnar vi den tiden. Människor gillar omväxling, men hatar förändring – om den inte blir till det bättre.

De viktigaste trenderna, vilka alla ska ses inom en alltmer globaliserad värld, är:

• klimatförändringar och livsbetingelser,

• energi och råvaror, konkurrens
om sådana,

• att ha och inte ha – ekonomiska
skillnader,

• demografin – befolkningsökningar
och åldersstrukturer,

• flöden av varor, tjänster, människor, pengar och information.

Försvarsmakten har sedan flera år tagit till sig synen att det sannolikt blir konsekvenser av att klimatet är på väg att förändras.

– Oavsett orsaken så är det något vi måste ta med i vår planering. Med förändringar i klimatet kan livsvillkoren komma att förändras i många områden. Med det kan det i vissa områden följa knapphet på resurser och problem som leder till konflikter. Konkurrens om energi, metaller och vatten kan också vara konfliktskapande, i framtiden liksom i historisk tid.

Med ekonomiska klyftor menar Stefan Gustafsson inte bara de orättvisor som populärt brukar lyftas fram mellan nord och syd, utan också vad som sker i våra egna samhällen.

– Se vad som under de senaste åren skett i Europa, till exempel i Frankrike. Eller, ännu närmare, i Rosengård. Även om sådana händelser inte är Försvarsmaktens uppgifter att hantera, är de exempel på utmaningarna som vi står inför. Det handlar om att en del har och andra inte. Det föder konflikter.

– Vi har sannolikt sett det värsta vad gäller befolkningsökningen, men 2040 har ändå befolkningen i världen ökat till kring åtta miljarder. Vi har en åldrande befolkning i väst. Vissa andra områden har en mycket yngre befolkning. I många fall är det också i samma områden som de största klyftorna finns. En grogrund för ett brett problemspektrum. Mellanöstern är ett tydligt exempel på det här, liksom vissa områden i Afrika.

De här illavarslande trenderna ligger ju ändå rätt långt från Sverige, Norden och Västeuropa. Men vi påverkas ändå av dem, vilket innebär att vi behöver vara med och ta ansvar för att de kan hanteras. Ur ett sådant globalt säkerhetsperspektiv ter sig dock vår region rätt ointressant. Dagens och morgondagens stormakter USA, Ryssland, Kina, Indien och Europa har blickarna riktade mot en ring av områden med större problem: Mellanöstern, Afrika och delar av Asien. Här finns olja, råvaror, flöden, växande industriell kapacitet, stora och unga befolkningar, misslyckade stater, inbördeskrig, gränskonflikter och så vidare.

Långsiktigt kan de stora aktörerna förväntas ha sitt huvudsakliga militära intresse riktat mot dessa områden.

– Men det finns en risk för att olika aktörer, stora eller små, statliga eller icke statliga, försöker påverka skeenden inne i ringen genom att ta initiativ utanför den. På så sätt kan en konflikt från den stora globala arenan flyttas över till regionala arenor. Så kan vi dras in i något som gällde något helt annat och började någon helt annanstans. Framtiden kan innebära betydande risker. Det kan bli en negativ utveckling. Därmed inte sagt att det blir så. Men vi måste kunna hantera det, som ett säkerhetspolitiskt instrument bland flera. Samtidigt får inte eventuella störningar i vår säkerhet utifrån regionala orsaker långsiktigt negligeras.

– Så det räcker inte att vi åker ut i världen tillsammans med länder som har samma värderingar som vi. Vi måste klara både och. Vi ska kunna vara hemma också. Men kunna tänka i nya banor. Ett framflyttande av positioner från något land behöver inte tolkas som ett militärt hot, som vi gjorde förr.

När detta skrivs är det kravaller i Estland. I Moskva höjs röster för att bryta de diplomatiska förbindelserna. Vår vrå av världen är inte så lugn. Stefan Gustafsson pekar på ett antal strategiska faktorer att ta hänsyn till i den långsiktiga analysen. Östersjön är ett hav kantat med EU-stater och som är livsviktigt som transportled, inte minst för den ryska handeln. I området kring Barents hav finns energi, oklara gränser, miljöproblem, tvister om fiske och militär aktivitet. I västra delen räcker det med att peka på Göteborg, Sveriges port mot världen och de trånga Östersjöutloppen. På vårt eget territorium finns många delar som är nödvändiga att kunna skydda.

Denna uppräkning kan ge intryck av att hemmaterritoriets roll blivit viktigare igen. Men så ska det inte tolkas, säger Stefan Gustafsson.

– Territoriet är visserligen viktigt fortfarande. Lagar och regler är ju kopplade till det. Men förr pratade vi om territoriell integritet som något av yttersta vikt. Nu talar vi om nationell integritet. Det är genom att kunna skydda svenska intressen som den nationella integriteten, möjligheten att fritt kunna välja och utvecklas på det sätt vi själva väljer nu och i framtiden, ska värnas. Vi vill inte vara helt i händerna på globala skeenden utan att kunna påverka. Genom att kunna försvara nationella intressen här hemma och borta stärks svenska säkerheten. Försvarsmakten är en del av detta. Och för att vi ska kunna lyckas måste vi kunna leverera rätt effekt, i dag och i morgon.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/2

Trög omställning när försvaret byter kurs

Det kalla kriget är slut och både Sverige och USA står inför stora försvarsförändringar. Transformeringen sker av både tekniska och säkerhetspolitiska skäl – men det går långsamt. I USA finns det många olika krafter som bromsar, berättar den amerikanske försvarsforskaren Stuart Johnson som nyligen besökte Sverige.

Nordiska stridsgruppen sätter fart på försvarets förändring. Varje stridsgrupp kommer att sätta upp nya mål och därmed driva transformeringen vidare. Det menade Stefan Gustafsson, som är chef för försvarets strategiska planering, vid ett seminarium om transformering och nätverksförsvar som hölls i september på Försvarshögskolan.

Michael Moore, chef för försvarets utveckling, blickade tillbaka lite och menade att förändringen blev radikalare än vad man först trodde. Vi är nu i mitten av en tioårig transformeringsperiod. Michael Moore påminde om att Sverige haft en lång väg att gå, med 300 år i skuggan av det stora Ryssland och 200 år av en självvald  isolering. Han beskrev två stora uppgifter.

– Vi måste få flera gripbara förband. Vårt värnpliktssystem underlättar inte. Vi måste minska gränserna mellan försvarsgrenarna. Här hoppas vi att nätverket ska ordna det. Jag tror att denna uppgift är den minst svåra. Det är lättare att byta ut materiel än tänkesätt.

Om det är svårt att ändra på den svenska försvarsmakten så är den amerikanska en betydligt större klump att ge sig på. Stuart Johnson vid National Defense University forskar och undervisar om transformering.

Krigen blir kortare

I en intervju för Framsyn säger Stuart Johnson att transformeringen var på gång redan före krigen i Afghanistan och Irak. Han säger att det finns många krafter som bromsar. Inte minst kulturen inom de olika försvarsgrenarna.

– Vi studerar nu om transformering i ett land kan sprida sig till fler. Vi hoppas att Natos insatsstyrka ska verka i den riktningen. Styrkan ska ha en veckas beredskap och en månads uthålllighet.

Stuart Johnson säger att transformeringen sker av två orsaker. Den säkerhetspolitiska och den tekniska utvecklingen.

– Kalla kriget är slut. Men inte bara det. Vi ser också att krigen tenderar att bli kortare med färre förluster. Luftstrider förekommer knappt längre. De motståndare som USA kommer att möta är troligen mer av revoltörer och upprorsmän än reguljära försvarsmakter. Detta medför i sin tur att USA behöver en annan sorts försvarsmakt än den som vi har i dag och som är skapad för de stora krigen med stora fartyg och dyra flygplan. Att USA är bra på att slå en motståndare i ett konventionellt krig är inget nytt. Däremot är vi inte lika bra på att stabilisera ett land när det korta kriget är vunnet. Man kan inte byta ut hela krigsförband mot andra, men det går att ändra innehållet i dem. Vi tränar också våra soldater nu i stabiliseringsföring. Ju längre in i stabiliseringsfasen man kommer, desto mer kommer förbandet att ändras och få en mindre militär prägel.

– Den explosiva tekniska utvecklingen rider på IT-vågen. Datorerna blir allt kraftigare och billigare. Våra stora plattformar, som fartyg, är fyllda med IT. Ett vapensystem tar tio år att utveckla, tio år att bygga och det används i tjugo år. IT är kärnan i dessa vapensystem. Man måste bygga i moduler så att det enkelt ska gå att byta ut de delar som utvecklas fortast. De amerikanska örlogsvarven är ett bra exempel på vad som behöver förändras. Det finns få varv och man kan inte påstå att det råder konkurrens. Det är mer av ett anslagstänkande uppmuntrad av de politiker i kongressen som har varv i sina valkretsar. Att bygga örlogsfartyg är mycket lönsamt. Det finns starka krafter för att inte ändra på den rådande ordningen där varvet bygger skrovet och sedan fyller det med olika system. När fartyget tas i tjänst är det mycket modernt, men det tar många år innan det tas in för en större översyn. Det innebär att många system hinner bli omoderna.

Avskräckande exempel

Stuart Johnson studerar de företag som är framgångsrika i den nya tiden. Bilindustrin som Ford och GM är avskräckande exempel. De gör i stort samma bil år efter år som förbättras. Men något nytänkande är det inte. Datorföretaget Dell däremot har något att lära ut. Dell har tagit intryck av vad folk vill ha. Man har en dator, och i detta skal ryms 17 olika versioner. Kunden köper och beställer datorn på nätet. Några dagar senare levereras datorn vid dörren. Det är inte masstillverkning av en och samma pryl utan ett skrädderi för massan, masscustomization.

– Transformeringen går olika fort i försvarsgrenarna och är på olika sätt. Flyget är tekniskt inriktat. Flottan börjar komma så smått, men det sitter långt inne. De som bestämmer nu har gjort sin karriär på de stora fartygen. När vi talar om att framtidens operationsområde är kuster och grunda vatten ser man lite över axeln. Små fartyg räknas inte riktigt. Armén har i sig kommit en bra bit på väg, men nu är man så upptagen av Irak och Afghanistan att det stoppat upp processen.

Fångade av tanken på storkriget

En broms är de i Nato som planerar styrkorna, säger Stuart Johnson. De är rädda för att länderna ska utnyttja transformeringen för att satsa mindre. I dag är materielkostnaden per soldat, räknat i tusen dollar, 85 för USA, 60 för Storbritannien och 40 för Sverige.

– Vi är fortfarande fångade av tanken på storkriget. Vi har våra kårer, divisioner och brigader. Vi lever i Napoleons skugga. Men som kriget ser ut i Irak är det annorlunda. Det är små strider som blossar upp snabbt på olika ställen. Då kan man inte ha stora tunga förband utan behöver små och lättrörliga enheter där informationen delas och flyter snabbt. Alla ska ha en bild av läget. Ett exempel är den så kallade Strykerbrigaden i Irak, uppkallad efter stridsfordonet Stryker. För att få brigaden att fungera behövs ett nätverk. Då kan brigaden täcka ett område som egentligen är 15 gånger större än vad en brigad ska klara.

– Med nätverkstänkandet följer ett nytt ledarskap. John Waynes tid är förbi. Chefen måste visa att han litar på sina under-lydande. Han ska ge ramen som de ska hålla sig inom. De får en uppgift och ska försöka lösa den. Hela tiden med det slutliga målet i sikte. Det viktiga är att priset för att göra fel ska vara lägre än belöningen för att göra rätt. Detta är en stor omställning.

Tekniska och sociala nätverk

John Garstka ligger bakom mycket av det amerikanska försvarets nätverkstänkande. Nu är han verksam vid Office of force transformation. Han efterlyser någon som förklarar nätverket.

– John Boyd har gjort sig känd för sin beslutscirkel, den så kallade ooda-loopen, men han gjorde mer. Han förklarade sambandet mellan energi och manöver i luftstriden. Hans tankar ligger bakom jaktplanen F 15 och F 16. I   dag bygger vi nätverk på samma sätt som vi byggde flygplan före Boyd.

John Garstka betonar att det finns två nätverk. Det tekniska och det sociala. Båda måste finnas.

Det räcker inte med tanken

Det vimlar av tankesmedjor, think tanks, i USA. Men det räcker inte med att tänka, man måste få det genomfört också, säger John Garstka. Uppfinningar ska kopplas till en strategi. Det kan vara en bra grej, men till vad nytta? Detta är inte så lätt att se. Man befinner sig i ett kuperat landskap och ser inte de högsta topparna överallt, som är de stora förändringarna. Man ser inte heller hur saker hänger ihop.

John Garstka menar om innovationer att man alltid ska ta små steg, ofta mellan-stora steg, och då och då satsa stort och chansa på något som kan förändra världen. Som till exempel navigationssystemet gps. Men det är inte lätt att välja. Det finns motsättningar. Ska man satsa på att underhålla dagens teknik eller ska man satsa på morgondagens?

I vår strävan att hitta den omvälvande förmågan måste man inse att det handlar om fyra saker. Människor, organisationer, processer och teknik.

– För att lyckas måste man ha alla med sig, säger John Garstka.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

Inga fyrkantiga tankar hos scenarieförfattaren

I försvarets nätverkslaboratorium i Enköping sitter Eric Sjöberg och funderar ut hemska framtidsscenarier. Likt en deckarförfattare skapar han olika historier, som utspelar sig i verkliga miljöer. Det gäller att sätta sig in i hur onda människor tänker, säger han.

Den gamla världen – som inte är så avlägsen – var fyrkantig. Försvaret var fyrkantigt med brigader, bataljoner och mobiliseringstabeller. Den verklighet man övade för var fyrkantig om än skrämmande. Angreppet mot Sverige förväntades följa ett mönster.

Vi visste till och med vad de hette, som en officer sade om sina tänkta motståndare. Det brukade börja med någon konflikt i ett område med olja i Mellanöstern. Sedan spred sig oron till Centraleuropa. De första skotten föll. Sedan regnade fallskärmsjägarna ned från den gotländska himlen. Och så var övningen i gång. Scenariet var den lilla puffen som fick i gång det stora övningsmaskineriet. Inte mer.

I dag är verkligheten inte fyrkantig. En internationell insats kan bestå av nästan vad som helst. Här duger inte längre några fyrkantiga scenarier. Här behövs en bra historia som är lika tankeväckande som en deckare.

Det krävs folk som kan tänka utanför fyrkanten och ligga på framkanten. En sådan är Eric Sjöberg, en generalist vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som nu är sammanhållande för scenarierna vid ett experiment i Enköping. Pendeln har svängt över från specialisterna, som var efterfrågade i den fyrkantiga världen, till dem som kan greppa en helhet.

– Den nya tiden passar mig alldeles utmärkt, säger han.

Eric Sjöberg tillbringar numera en stor del av sin tid i Enköping. Han sitter i en före detta industrilokal, som försvaret tagit över och förvandlat till ett modernt nätverks-laboratorium. För drygt tio år sedan lanserade Eric Sjöberg och kollegan Folke Andersson ett koncept som kallades cell-försvaret. Deras tankar togs inte väl upp av det dåvarande etablissemanget. I cellförsvaret fanns ingen miljonarmé och inga tunga plattformar och mängdvapen. Cellförsvaret byggde på att informationen flöt i nätverk, vapnen var precisionsstyrda och allt skulle vara litet och svårt att upptäcka.

Hizbollah gömde vapen

– Jag får nog säga att de som bäst visat på cellförsvarets förtjänster, utan att veta om det, är Hizbollah. Jag läste att nästan ingen utrustning hos Hizbollah var större än två meter. Hizbollah gömde sina vapen i den civila strukturen. Så tänkte vi också i de sista versionerna av cellförsvaret. Det fanns två miljoner småhus i Sverige. Här skulle man kunna gömma robotarna.

Ett av många nytänkanden i cellförsvaret var att betrakta stridsvagnar som flygplan.

– Grunden för att bekämpa flygplan är att följa målen med sensorer i ett nätverk. I det rätta ögonblicket skickar man iväg en robot och gör en så kallad intercept. Samma sak skulle man kunna göra med stridsvagnar. Hålla rätt på var de var och sedan låta systemet skicka iväg en robot. Vi tänkte oss trådstyrda robotar med tio mils räckvidd. Det var systemet och inte de enskilda skyttarna som gjorde jobbet.

Eric Sjöberg håller med om att det som nu utvecklas i Enköping är en del av cellförsvaret, nätverkstanken. Grundstenarna lägesbild, precision och lätt materiel är det som efterfrågas vid en internationell insats.

– När vi kom med våra idéer var vi nog först i Sverige, och jag hade då inte sett något motsvarande utomlands. I varje fall inte i en så stor systemskala. Den amerikanska tankesmedjan Rand skrev om det svenska försvarets cellförsvarskoncept. Här hemma fick vi smyga in våra tankar i andra projekt.

– Den röda tråden i mitt arbete har alltid varit att jag försökt knyta samman delar till en helhet. I den meningen är cellförsvaret en i detalj genomtänkt fantasivärld. Precis som fantasivärlden Bogaland som vi arbetar med nu i Enköping är tänkt att bli.

Cellförsvaret skulle avvärja den stora invasionen. Trots att kalla kriget var slut var det fortfarande i de banorna man tänkte i mitten på 1990-talet.

– Efter cellförsvaret började jag intressera mig mer för hur världen såg ut. Storkriget verkade inte längre vara hotet. Hur skulle de framtida konflikterna se ut? Vi utgick från att konflikter handlar om spelregler. Den som kan ändra reglerna till sin egen fördel får ett överläge. År 2000 började vi titta på terrorism och organiserad brottslighet. Vad har de för möjligheter?

Idéer sprids som virus

Nästa steg var att studera varför folk tänker som de tänker? Hur uppkommer massrörelser? Eric Sjöberg tog hit en amerikan som föreläste om hur nazismen fick fotfäste i Tyskland. Idéerna spred sig som ett virus. På samma sätt som ett virus måste ha rätt förutsättningar för att lyckas sprids också idéer. Nazisttankarna gynnades av att det fanns en stor ekonomisk osäkerhet med många arbetslösa, att rädslan för kommunismen förstärktes medvetet och att antisemitismen tonades ned före det val som föregick maktskiftet.

– Det vi ser nu efter Irakkriget är en del av det som vi förutspådde. Det sker både en radikalisering och en utveckling av sätten att genomföra vapenisatser. Vapeninsatser kommer från grupper som växer och delar sig och blir nära kopior av varandra. Som bakterier. Bakterier kan mutera och bli ännu farligare. Samma sak gäller grupperna. En del farliga grupper lyckas bättre än andra, lockar fler nya anhängare och tar över.

Föga överraskande fångade Eric Sjöberg tidigt upp memerna. Memer är tankemönster, eller snarare beteenden, som kan observeras av människor i omgivningen. Ibland tar många människor efter ett beteende, och då får det stor spridning. Ibland är det tvärtom och beteendet försvinner. Beteenden testas i omgivningen ungefär på samma sätt som gener.

– I dag talar man inte om memer som begrepp, men fenomenet har kommit ett steg närmare en förklaring. Det som är inne nu är spegelneuroner. Man har upptäckt strukturer i hjärnan som gör att vi härmar varandra och kopierar varandras beteenden.

Eric Sjöberg har länge haft rykte om sig att kunna hitta på scenarier. En del är ruskigare än andra och förvaras bakom låsta dörrar.

– Jag sägs vara bra på att hitta på ruskiga saker. Man måste sätta sig in i hur den ”onda” människan tänker och inte utgå från den egna situationen. Det som är obegripligt för oss kan vara logiskt för andra. De vi kallar ”onda” kan ha gjort en mental karriär. Alla terrorister har inte börjat som terrorister. De har fångats av ett samspel  mellan känslor  och tankar som  ger näring åt varandra. Och så har det dragit iväg. Vi har studerat hur idéer och grupper kan förändras och vad det i värsta fall skulle kunna leda till.

Här är ett exempel ur scenariearkivet. Det visar hur man utnyttjar civil teknik inom det samhälle som ska angripas. Först måste man ha pengar. De kan skaffas fram genom knarkhandel. Pengarna ”tvättas” sedan genom uppgjorda aktieköp i högteknologiska företag. Nu har man rena pengar samt tillgång till modern teknik som till exempel laboratorier för att kunna utveckla biologiska vapen och verkstäder för att tillverka små obemannade farkoster. Grunden är lagd. En liten grupp med stora medel har fått resurser att bekämpa många olika mål samtidigt. Små obemannade helikoptrar flyger in på natten genom sovrumsfönstret och sprider giftgas hos samhällets beslutsfattare och andra nyckelpersoner. Andra obemannade helikoptrar kortsluter kraftledningar och slår till mot energiförsörjningen.

– Det finns många möjligheter. En sådan demonstrerades ett år senare när några använde civil teknik, trafikflygplan, och flög in i World Trade Center.

Mångsysslare och visionär

Eric Sjöberg beskriver sig själv som en mångsysslare, en visionär med kunskap om  såväl teknik som hur opinioner bildas och vad som krävs för att ett samhälle ska fungera. I Enköping behövdes någon som hade en bred kompetens, var påhittig och kunde plocka ihop delar från olika områden. Lars-Åke Hansson vid FOI kände igen signalementet. Det var ju Eric Sjöberg. Så i korthet såg vägen till Enköping ut.

– Nu går vi vidare med ett scenario från övningen Viking. Där hade man ambitionen att inte bara ha en karta att flytta trupp på, utan det skulle vara ett riktigt land. Här skulle finnas motsättningar, folkgrupper, konflikter, krigsherrar, ideologier och allt som kan tänkas möta svenskar i ett insatsområde. Landet heter Bogaland. Terrängen är Mellansveriges. I Örebro började inbördeskriget.

Det här är Harry Potter i nätverksförsvarets experimentverkstad.

Mördaren är inte den man tror

– Scenariet ska beskriva en fantasivärld där det som finns i konflikthärdar ska vara med. Vi har en historia som börjar på medeltiden. Men det ska inte bara vara fantasier. Delarna ska hänga ihop. När man skruvar i den ena änden ska det hända något i den andra. Effekterna av åtgärderna ska kunna analyseras.

– Mitt jobb är att se till att delarna i de olika scenarierna hänger ihop. Det finns ett allt större behov av trovärdiga scenarier och för att göra dessa måste man ha bredd, kreativitet och inte minst distans. Det är alltid lätt att mer eller mindre medvetet identifiera sig mer med ena parten. Då missar man frågan varför de gör som de gör.

Och så slutligen kännetecken på ett rejält scenario:

• Bra som en bra deckare. Mördaren är inte den man trodde först.

• Tankeväckande

• Stimulera till att vilja gå djupet

• Olika trådar ska kunna följas

• Flexibelt. Scenariet ska ha en ram inom vilken det kan ändras.

• Visa vad som behövs för att få en bild av ett samhälle. Detta för att man ska göra rätt för att få rätt effekt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/4

Stratmas

Stratmas [Converted]

Konsten att räkna på ett samhälles dynamik

Strategihantering för ett samhälle gör att man kan se hur det reagerar på olika händelser. Stratmas är ett system för att föra samman de olika parametrar som styr utvecklingen. Ändrar man en får det effekter på ett annat håll. Anders Christensson vid Försvarshögskolan svarar för utvecklingen av Stratmas.

Av Jan-Ivar Askelin

– Vi vill visa att det finns ett alternativ till militärt våld. Om man vet    hur ett samhälle fungerar blir det lättare att se och planera för de andra lösningarna. Efter kriget i Irak är sådana planeringsverktyg mycket efterfrågade, säger Ted Woodcock.

Han sitter tillsammans med Anders Christensson i Försvarshögskolans kafeteria. Utanför fönstren väntar sommaren. Och ytterligare ett krig. Ted Woodcock har under åren samarbetat med Anders Christensson om att bygga Stratmas, strategic management system. Tanken är att kunna modellera ett samhälle och därmed se hur det reagerar på till exempel en militär insats.

– Militärer kommer att behövas, men militär makt ska inte användas i onödan och onödigt okunnigt, säger Ted Woodcock.

– Före en intervention har man någon sorts målbild, vad man vill åstadkomma, säger Anders Christensson. Det har ofta talats om att skapa demokrati som ett slutmål, ett så kallat end state. Men hur mäter man det, hur vet man att det är uppnått? Vi vill vara mer jordnära för att kunna se vilka effekter våra handlingar leder till. Tanken på effektbaserade operationer eller effektbaserad planering handlar mycket om att kunna mäta det tillstånd som man vill uppnå.

Ett krig sköts nästan enbart av militärer och politiker. Politiker pekar ut målen och anvisar resurser. Militären gör som man blivit tillsagd, varnar politikerna eller föreslår själv en kurs som kan vara den rätta.

Få krigsoperationer

De flesta militära operationer i västvärlden i dag är inte krig utan någon form av flernationella insatser för att skapa fred. I en sådan insats finns inte bara militärer och politiker utan också biståndsorgan, frivilligorganisationer, ekonomer, statsvetare med flera. Varje grupp har sin egen målbild som ska passa in i hela insatsens målbild. Men de olika aktörerna jobbar ofta var en på sitt håll. Därför behövs ett gemensamt strategiskt planeringsverktyg som Stratmas.

– Det blir som en hängränna bland alla stuprören. Fluffiga ord blir fakta och man får mer hjälp för pengarna, säger Anders Christensson. För att bolla tankarna använder jag modellering och simulering där landets gräns är en systemgräns.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow lanserade för nästan 60 år sedan en behovshierarki. Människan förutsattes ha grundläggande behov som skulle uppfyllas. Anders Christensson har tagit över den tanken till Stratmas och gjort en behovshierarki för ett land.

Exempel på några sådana behov eller sektorer är:

  • Fysiskt. Militären sätts in mot hotet, och förhoppningsvis minskar hotet.
  • Möjligheten att leva. För det behövs mat, sjukvård, skydd.
  • Fungerande sociala funktioner. Ett hot mot detta kan vara etniska motsättningar.
  • Ekonomi. Handel ger pengar som ger skatter som bygger upp samhället.
  • Fungerande samhälle. Det behövs en förvaltning som fungerar.

Varje område är uppbyggt av indikatorer. Det finns totalt 29 stycken. Indikatorer för ”möjligheten att leva” kan vara hälsoläge, tillgång på vatten, antalet hemlösa, antalet flyktingar.

En indikator är inte en gissning. Bakom den ligger mycket möda för att konstruera modellerna. För varje indikator har man tillfrågat experter som ritat diagram över orsak och verkan. Därefter har dessa diagram överförts till körbara datorprogram. Programmen tar hänsyn till de kaotiska rörelser som finns i verkligheten. Liknelsen med en fjärils vingslag i Brasilien som ger en jordbävning på andra sidan jorden ligger inte långt borta.

Idén till valet av indikatorer och områden hämtade Anders Christensson från Pentagon där man studerar framtidens förband och i vilken miljö de ska verka. Då måste man kunna mäta tillståndet i landet.

– När allt är klart och varje indikator är en egen modell som kan simuleras, har vi skapat ett ramverk där modeller samverkar. Och det är detta som är Stratmas, säger Anders Christensson.

Hur möter då användaren Stratmas? Det är både enkelt och komplicerat. Tekniken ska inte synas, säger Anders Christensson, och visar med en vanlig Mac hur programmet fungerar. Man drar i reglar och staplarna ändras. I Försvarshögskolans Rolflaboratorium (Rolf, rörlig operativ ledningsfunktion) kan Stratmas blomma upp på skärmar och lägesbord. Allt drivs med Mac och Unix. Men det bästa återstår. I Mimers brunn kan läget presenteras tredimensionellt och i stereoskopi. Människor i den samverkande staben kan därmed få den gemensamma förståelse för hur planen fungerar i landet återgivet i rumsliga och tidsmässiga representationer.

Landskapsvy

– Med tekniken i dag kan användaren, som bär särskilda glasögon, välja områden och indikatorer som presenteras som ett landskap. Snart kan man trycka ner en punkt på indikatorkonturen för att kunna se vilka effekter det får på andra sektorers indikatorer. Det ger befälhavaren en möjlighet att klappa på data. Det är som att bygga en legobil. Man byter delar tills man är nöjd. Vi människor har mycket lättare att ta till oss en visuell information. Knepet är att representera rätt saker i två eller tre dimensioner. Tredimensionell eller stereoskopisk presentation av information kan vara det bästa sättet att stödja samverkan mellan människor i en stab. Då kan läget presenteras översiktligt. Vad händer om en krigsherre anfalls? Blir det en våg av flyktingar och terrordåd? Man kan också gå in i detaljer. Ett allierat förband kanske inte presterar så bra. Den kan bero på den etniska sammansättningen i förbandet i kombination med var det ska verka.

Vad händer om man skiljer på grupperna eller placerar förbandet en bit från platsen? Att göra en plan är som att bygga en legobil. Kan det vara så enkelt? Måste man inte vara civilingenjör för att få fart på Stratmas?

– Nej, inte alls. En av våra medarbetare i USA lät sin unga son testa programmet. På två dagar hade han gjort en operativ plan och spelade den. Det tar Nato tre månader.

Reglerteknik är bra att kunna när man konstruerar sjömålsrobotar. Det sysslade Anders Christensson med under några år på Försvarets materielverk (FMV), som han fortfarande formellt tillhör. Reglerteknik och maskiner passar bra ihop, men kan man ha en maskinell syn på ett samhälle? Det gick i varje fall inte förr. Beteendevetare stegrade sig när någon påstod att man kunde räkna på ett samhälle på annat sätt än genom statistik. För att veta något om samhället måste man ut och fråga, sades det. – Jag har upplevt mötet mellan en sociologiprofessor och en reglertekniker. ”Du kan inte göra ekvationer av mina känslor.”

– Ni kan inte ana hur roligt vi har haft det under resans gång, säger Anders Christensson. På de sista tio åren har dock synen förändrats. Beteendevetarna accepterar att göra modeller av samhället. Vissa har accepterat just att modeller medlar mellan teorier och verkliga data.
Om reglertekniken var en inkörsport så var frågan om det gick att modellera kaos en annan. År 1989 läste Anders Christensson en artikel om att använda så kallade cellulära automater för att modellera strid.  Mycket förenklat anpassar sig de celler man skapat till hur andra celler agerar. Algoritmer som lär sig och anpassar sig, genetiska algoritmer, spelar likaså i sammanhanget en stor roll.

– Kan man modellera något så kaotiskt som en strid borde man ju också kunna modellera samhällsprocesser, tänkte Anders Christensson.

Lärande spel

En sak är teori. En annan är att testa Stratmas i övningar. 2003 gjordes ett spel om Afghanistan. Den operativa planen var klar på två dagar och en plan för fredsbevarande tog en dag. Runt bordet talades om detaljer och stora principer. Det var Strat mas elddop. För första gången testade man om det fungerade. Politiker som var med förvånades över hur fort man kom in på de djupa frågorna och man tyckte svaren var förföriskt lika verklighetens.

130 elever från chefs utbildningen på Försvarshögskolan deltog 2004 i ett spel om en intervention i Irak 2005. Tre månader senare visades simuleringen. Nu visste man att det automatiskt gick att få planeringen att gå in i simuleringen. Målbilden låstes och effekter beskrevs. Vid ett visst läge tryckte man på simuleringsknappen och ut kom värden på indikatorer.

Stratmas har också använts i det internationella försöket som kallas multinational experiment series eller som militär förkortning MNE 4. Där undersöks hur man vinner både kriget och freden. Mycket handlar om rätt väg till önskade effekter. Flera liknande planeringsverktyg användes i försöken. Stratmas utmärkte sig genom att fungera under hela det tre veckor långa försöket.
Stratmas har även använts av USA i Irak, men det visade sig att Stratmas då var ett verktyg för planering och inte för utförandet.

Närmare verkligheten

Hur ser då framtiden ut för Stratmas? Anders Christensson hoppas att kunna föra Stratmas närmare de verkliga händelserna så att allt inte bara blir en simulering. Syntetiska data ska kunna blandas med verkliga och med hjälp av genetiska algoritmer kan modellerna anpassas för att ge snarlikare dynamik.

Men om det blir en fortsättning på Stratmas är i dag ovisst. Forskningen bantas och Stratmas har efter många år snart lämnat forskningsstadiet och om det ska realiseras krävs pengar från en annan påse. Från 1996 till 2003 delade Sverige och USA på kostnaderna. Sedan tog svenska försvaret över. Räknat i arbetstid är det nog ett livsverk som lagts ned.

Anders Christensson har inte svårt att hitta uppgifter för Stratmas. Det skulle lätt gå att göra en simulering av trafiken i Stockholm. Bestämmer man sig för slut­målet, till exempel att minska trafiken, skulle det enkelt gå att se samband mellan orsak och verkan.

– Eller varför inte lägga ut kommun budgeten som en simulering så att alla kan ta del av alternativen.

Anders Christensson talar mycket om bistånd.

– I dag betalas det ut summor som vi inte vet effekterna av. Vi betalar för att gräva brunnar och lägger ut jobbet på en konsult. Och konsultens insamlade uppgifter når inte dem som betalat. Dessa uppgifter skulle kunna användas om de samlades in och stödja beslutsfattaren som betalat. Visst kunde man ha en effektbaserad biståndsplanering som sätter upp mål och mäter insatsen mot om målen uppfylls. Dessutom får man grepp om kostnaderna innan projekt startar.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Dooda-loopen

•Dooda-loopen [Converted]

Ingen har besegrats av ett beslut. Däremot kan man förlora om motståndaren har förstått situationen bättre än en själv. Dagens ledningsmodeller har betonat teknik och informationssamlande. Framtidens ledning kan handla mer om förnuft.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Resursvaruhuset SVEA – visioner om ett vässat totalförsvar i miniatyr

SVEA_Klar [Converted]Framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent
militära. En blandning av militär och civil kompetens gör det lättare att agera effektfullt i olika typer av konflikter. Det menar överstelöjtnant Michael Dorn som gjort en studie över hur försvarets logistik skulle kunna se ut om tio år. Där finns inte längre insatsförsvaret kvar, utan fram träder en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret.

Italienska arméofficerare glänser i Armaniuniformer. Vår uniform är som en grå säck, säger en av arméns många överstelöjtnanter, Michael Dorn.

– När italienarna byter till nytt uniformssystem låter man Armani, Hugo Boss och andra modeagenturer sy upp kollektioner. Sen låter man en pluton paradera framför försvarsledningen som bedömer vilken uniform som är bäst. Vi är kvar i det gamla. Uniformen är i praktiken över 40 år. Det visar vilket mentalt stort steg vi måste ta. Emellertid har man lyckats att ta fram fältuniformer snabbare som djungel och öken, vilket är bra.

Michael Dorn menar att vi sitter fast så mycket i traditionen att vi inte är flexibla. Ändå ska Försvarsmakten på många olika plan spegla det svenska samhället.

– Felet är att vi rekryterar från botten, vilket innebär att det tar en hel generation att ta fram ett nytt koncept och få det operativt. I stället skulle vi ta in mer folk på högre nivåer från andra delar av samhället än försvaret och låta officerare tjänstgöra i civila befattningar. Detta skulle kunna vara ett sätt att öka syresättningen för nya idéer och snabba på långdragna processer.

Detta resonemang kan tyckas vara fjärran från logistik, om man i det begreppet lägger den traditionella synen att endast utföra logistik i form av att till exempel transportera människor och materiel. Men logistik i morgon är något helt annat. Michael Dorn har studerat ämnet och säger att det är först nu som han börjar förstå hur lite vi förstår om logistik.

Beslutsstödsystem

Det började med att Michael Dorn fick i uppdrag att ta fram ett beslutsstödsystem för behovssammansatta förband utifrån ett logistikperspektiv.

– Då frågade jag vad det skulle vara bra för. Jag menar att först måste man se till vad försvaret ska göra i framtiden, vilka förmågor man ska ha och vem som behöver beslutstöd. Det gäller hela processen, från att rekrytera ett förband till att ta hem det efter en utförd insats. Vi ska kunna svara på vad det kostar och vilka risker som finns med olika lösningar. Detta kan man ha olika beslutsstöd till.

– Med simuleringen är det en annan sak. Det kräver en massa fasta värden och dessa har vi sällan, eftersom vi inte lägger kraft på att ha ett adekvat uppföljningssystem som återmatar erfarenheter till planeringsprocessen på ett användbart sätt. Internationellt används begreppet lessons learned men eftersom vi slarvar med läxan blir det inte mer än lessons recorded.

– För andra kan simulering i sig vara intressantare än att ta fram ett adekvat verktyg för stabsofficeren. Min utgångspunkt är att den som ska göra jobbet borde veta bäst vilka verktyg som behövs.

Studie om logistik

Logistik 2015–2020 är en framtidsstudie om logistiksimulering. Den säger inte hur det blir hur utan det kan eller borde bli.

– Det är ju det som försvarets forsknings- och teknikutvecklingsprocess, FoT, ska vara. Jag vet inte vad som är nyttan med studien. I den bästa av världar kan den inspirera. Det bästa sättet att hantera förändring är ju som bekant att hjälpa till att skapa den.

För att få perspektiv på dagens påstått turbulenta tid gick Michael Dorn tillbaka hundra år för att se på tidigare försvars-beslut. Han ville veta om dagens omställning är en riktig storm eller stormen i vattenglaset.

– Vad behöver vi för logistikkompetens i framtiden? Inte hundra överstelöjtnanter som är ”stöpta i samma form”. Det kanske räcker med ett tiotal. Och så behöver vi ett tiotal duktiga akademiker, inte minst civila entreprenörer eftersom 80 procent av logistiklösningarna i framtiden är civila. De resterande 20 procenten kommer att utgöras av förbandsnivån, det vill säga logistikförband som tydligt kan kopplas till stridsgruppen.

Brett register

I dag talar vi om insatsförsvaret. I studien talas om det insatta totalförsvaret. Michael Dorn har släppt insatsförsvaret och framhåller en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret. Michael Dorn menar att framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent militära. Genom att sätta ihop civila och militära moduler (insatsmyndigheter och företag) får man fler verktyg, vilket ökar handlingsfriheten och förmågan att agera effektfullt i olika typer av konflikter.

– Vi talar mycket om själva uppdraget, hur vi ska agera taktiskt på stridsfältet, men 80 procent av dagens insatser och operationer består av att få fram ett förband till insatsområdet, försörja det och därefter ta hem det – en enda logistikövning. Den processen tycker jag förtjänar mer uppmärksamhet.

– En viktig framgångsfaktor för att nå ökad effektivitet eller få mer ”pang för pengen” som det ofta uttrycks, är att göra logistiken lättförståelig för beslutsfattare. Vi måste bli bättre på att förklara sambandet mellan orsak och verkan. Det är inte lätt alla gånger men jag tror att retoriken måste snäppas upp!

Ett sätt att göra detta är enligt Michael Dorn till exempel att använda olika typer av nyckeltal. Ytterligare ett sätt kan vara att börja utbilda i ämnet på våra militära skolor. I   dag är det bara en handfull elever som får studera ämnet.

– I framtiden hoppas jag att logistik blir ett ämne som är obligatoriskt för alla officerare eftersom det i princip påverkar all verksamhet som en officer har att göra med.

Amerikansk definition

Enligt en amerikansk definition är logistik två saker. Att kunna flytta förband till en plats, force projection, och att leverera efterfrågat stöd, sustaining the forces. Det ryska ordet för det som vi kallar logistik är livskraft, zhivuchest, och ska tolkas som kraftcentrum för vad en nation kan åstadkomma i form av stridseffekt. Budskapet kan också förstås som att logistiken är bron som länkar samman en nations industriella bas till de operativa stridskrafterna.

– Det säger mer vad logistiken handlar om. Ryssland har av tradition betonat logistikens roll och de har en annan syn på logistik än vi. Tydliga spår av den synen omsätts även i Nato.

– Det är industrin och sysselsättningen som står i centrum, inte försvaret. Försvarsmakten kan inte knoppa av industrin. Och samtidigt lämnar vi industrisamhället och går in i informationssamhället. Det här kan leda till en annan risk. I stället för de långa serierna materielsystem som Försvaret köpt under invasionsförsvarets dagar riskerar vi nu att köpa på oss dyra informationssystem i tron att det ökar effekten. I stället borde man använda nätet. Där finns allt som behövs för att genomföra en operation, som program som kan hålla reda på flöde av information och tjänsteutbud. Dessutom får man inte glömma bort att kommunikation främst handlar om förtroende. Om förtroendet är högt blir det sällan problem. I   dag håller många chefer på att attestera ihjäl sig i olika ”stödsystem” – till vilken nytta?

Industrin ställer om

Eftersom de långa seriernas tid är över får industrin i stället ta hand om vidmakthållandet.

– Industrin behöver tid för att ställa om, om möjligt transformeras för att finna nya kunder och verksamhetsområden som kan tjäna som positiva industriprojekt.

Invasionsförsvarets logistik var enkel. Allt var redan på plats i ladorna. Det var bara att fylla på med folk och få dem till sin position som var förbestämd till broövergången X.

– Det fungerade utmärkt då. Allt var uttänkt. Det var bara att ta ned Norrlandspärmen. Ramarna var fasta. I det nya är inget uttänkt i förväg. Vi ska ge oss ut, men vet inte var och när. Vi vet inte vilken uppgift som väntar och det ställer helt nya krav.

– En utmaning är inte minst de långa försörjningslinjerna som krävs för att göra en insats i till exempel Afghanistan eller Afrika. Det talas mycket om flygtransporter. Men det finns bara 50 riktigt stora transportplan i världen och hälften av dem är föråldrade. Flygtransporter är extremt dyra och dessutom är det svårt att få med tyngre system. Kanske skulle Sverige överväga att gruppera materiel för snabbinsatser mer centralt runt Medelhavet. Då skulle det vara möjligt att transportera all materiel på köl, vilket innebär att tyngre system som till exempel stridsfordon 90 kan användas fullt ut. I dag används tre till fyra olika system vilket minskar både flexibiliteten och effekten i förbandet.

Två faktorer styr

– Dagens logistik styrs av två faktorer. För det första måste vi utgå från ett multinationellt koncept, då vi måste anpassa oss till FN, EU och Nato. Det andra är att industrin och civila kontraktörer i huvudsak tar över utförandet av logistiken, medan vi ägnar oss åt att leda och koordinera dessa aktörer.

Michael Dorn säger att det är flera intressen som står emot varandra vad gäller utlandsuppdrag.

– Utrikesdepartementet vill vara på flera ställen, Försvarsmakten vill kraftsamla på få ställen och försvarsdepartementet försöker att kompromissa eftersom de ska tillgodose industrin och industristödet samtidigt. När det är slut på de långa serierna måste industrin ut på den internationella marknaden. Man kan tänka sig att vi tar med svenska prestigesystem utomlands. Eller att svenska förband utomlands servar svenska system som andra köpt.

Lägre standard

Internationella intressen spelar också in. Den som betalar brukar i slutänden vilja bestämma.

– Då vi satsar begränsat med pengar innebär det i andra änden att vi inte kan diktera villkoren. Alltså måste vi titta mer på hur vi använder våra pengar. Vi vill gärna ha guldpläterade kontakter och internet i barackerna. Vi följer svenska regler och tar hem spilloljan från Afghanistan. Men jag tror att vi framgent måste lära oss att leva med en lägre standard. Annars får vi inte mycket för pengarna. Vi måste vara med och dela på kostnaderna. Frågan är om vi vill offra de guldpläterade kontakterna.

Pengar att spara

Michael Dorn menar att mycket pengar kan sparas på att samordna inköp och han vänder åter blickarna mot modebranschen.

– Benetton köper bara vita kläder innan de vet vilken färg som kommer att sälja bäst. Vi skulle kunna göra likadant. Ha några olika uniformer för Afrika, Antarktis, Europa. Är uppdraget militärtungt färgar man de flesta uniformerna gröna. Är det polistungt blir det mer blått. Precis som i bilindustrin där man får bilen skräddarsydd på bandet. Vi är fortfarande kvar i Henry Fords gamla modell. Du kan få bilen i vilken färg som helst – bara den är svart. Vi måste lära mer av näringslivet.

– Vi måste jobba hårdare för att hitta lämpliga samarbetsallianser och koncentrera oss på det som kommer att bli vår troligaste uppgift. Det är lågintensiva konflikter. Vi kommer in sist och åker hem sist. Sverige kan inte ta stora förluster. Det är en utgångsfaktor. Det är bara att se på tsunamin.

– Vissa saker som jag tar upp låter lite kritiska, men för att utvecklas måste man ifrågasätta rådande sanningar. Å andra sidan är vi också duktiga. Sverige har lyckats med att ta fram både bra militära och civila system (flyg, ubåtar stridsfordon, kommunikationssystem etcetera.) som är högst konkurrenskraftiga på den internationella marknaden. Min tes är att vi inte ska köpa av andra nationer utan att andra nationer kan köpa av oss. Men vi måste samtidigt inse att Sverige inte kan spela på hela registret. När det gäller lågintensiv konflikthantering har vi dock en ”nisch” Och därför har jag dammat av det gamla totalförsvaret.

– Det insatta totalförsvaret i miniatyr blir något för andra att ta efter. Gemensam logistik, en resursbas, ska finnas för olika insatsmyndigheter som Räddningsverket, försvaret och Sida. Det kräver en ökad integrering och samverkan mellan myndigheter i syfte att öka uteffekten totalt sett. Försvaret blir så litet att dagens stödmyndigheter inte kan leva på det. Så man kan ana att Försvarshögskolan integreras med Totalförsvarets forskningsinstitut, att Försvarets materielverk integreras med Försvarsmaktens logistik, och så kanske Försvarsdepartementet och Högkvarteret slås samman. Det kommer att bli färre ledningsnivåer. Det som blir kvar är insatsledning och förband. I   dag talar vi om taktisk, operativ och strategisk nivå, det menar jag är ett arv från Napoleon. I   dag är det bättre att tala om vad vi faktiskt gör i stället för att klä in det i olika nivåer. Frågar man någon i Försvarsmakten vad en strategisk transport är får man många svar, frågar man någon på SAS eller Ryan Air om de vet vad en strategisk transport är får man inget svar alls.

– I Försvaret försvinner alla dessa verkstäder och tekniska chefer. Det behövs bara en liten klick specialister som inte bara förstår logistik utan också en operationsplan. De kan säga vad det kostar och om det är möjligt med erforderliga resurser att åka väster alternativt öster ut.

Lämplig medelväg

I industrin talas det om ”just in time”. Pizzan ska komma när man har beställt den. Men det blir för tunt i det militära där regeln är att saker inte blir som man tänkt sig. Carl von Clausewitz kallade detta för friktioner. ”Just in case” är hängslen och livrem. Generaler som skickar ut stridsgruppen vill vara så säkra som möjligt. Det handlar om människoliv. ”Just enough” framstår som en lämplig medelväg.

– Kruxet är att veta vad som är tillräckligt, säger Michael Dorn. För att hitta tröskeln måste man ha varit där eller kanske till och med ha gått över den. Och vilken general eller politiker vill stå upp för detta? Man måste ta vara på erfarenheter och det är vi dåliga på. Vi har lagt ned det största krutet på planering och en mindre del på genomförande. Se bara på planeringshysterin kring den nordiska stridsgruppen. En framgångsfaktor blir om vi lyckas återmata erfarenheter från genomförandet in i planeringen igen. Ska man skräddarsy och styra måste man ha en återkoppling, eller som den spanskamerikanske filosofen George Santayana (1863–1952) sade: Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

Michael Dorn tar fram bilden av en finlandsbåt där styrsystemet utvärderar riktning, sidvind, drift, vattenströmmar, hastighet etcetera och kommunicerar detta i realtid till roderutslag för att hålla en rak kurs. Försvaret däremot hissar seglen och brakar efter fyra år in i vassen. Så hissar en ny besättning seglen och tar nya tag utan att fråga sig vad som gick fel.

Totalförsvaret skulle skydda folkhemmet som i sin tur möblerades av Ikea. Så det är inte så konstigt att när försvaret tittar in i logistikens framtid så hittar man en Ikealösning. I kungarikets eget resursvaruhus samsas försvaret, Räddningsverket och alla andra med sina kundvagnar.

– Det mesta har man gemensamt. Försvaret har en egen avdelning. En förutsättning för att ha en gemensam resurs är att försvaret satsar på modularitet.

Skräddarsydda lösningar

Michael Dorn förklarar att den gamla brigadstrukturen med bataljoner, kompanier och plutoner med vidhängande befälsgrader inte kommer att överleva.

– Förr tänkte man i krigsförband, i framtiden blir det mer utifrån vilka effekter man vill uppnå, där olika moduler utgör byggstenar. I framtiden måste vi vara duktigare på att skräddarsy logistiska lösningar. Vi måste se till vad som ska åstadkommas och inte vem som gör det. När man förr skickade in en hel bataljonskloss kanske man om 15 år ska skicka in 30 personer som koordinerar logistikstödet med ett internetbaserat ledningsstödsystem.

– Nu lämnar vi Napoleon och går in i en karavan av civila kontraktörer som sköter jobbet. Kanske kan man säga att det mer liknar det logistikkoncept som Alexander den store använde sig av, med skillnaden att hans logistiker inte fick något i betalning för de tjänster som levererades.

Jan-Ivar Askelin, text, Martin Ek, grafik, Framsyn

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Logistikens historia

Logistikhistoria_Klar [Converted]Hjärnan bakom den amerikanska logistiken under första Gulfkriget lär ha inspirerats av Alexander den store som förde fram sin logistik nära fronten. Logistik har alltid funnits, men länge kallades det för träng eller underhåll. Dagens och framtidens logistik har en mycket vidare innebörd. Logistiken sägs ha blivit en konst i och med att man kunde räkna på resurser. Militärer var en gång de ledande logistikerna. Nu lär militärerna av civila företag.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Soldaterna ska lära sig att tänka efter före

Snart är det premiär för den nya nordiska stridsgruppen (NBG). Då kommer också det militära ledarskapet att få sitt verkliga mandomsprov. – Vi kommer aldrig att få ett förband med perfekta soldater, men ett bra ledarskap kan kompensera dessa brister, säger Anders W Berggren, som arbetar med människan i det nya försvaret.

Det är ingen fredsövning. Efter sommaren rycker de första soldaterna in.

– Den nordiska stridsgruppen är på liv och död, säger Anders W Berggren vid Försvarshögskolans ledarskapsinstitution. Det är mycket komplext och det väcker en massa nya frågor. Samtidigt är nog stridsgruppen den största utmaningen som en svensk officer kan få vara med om. Det blir som ett skarpt läge och man får vara med från början och forma stridsgruppen.

Anders W Berggren är sammanhållande för ett omfattande projekt om människan i det nya försvaret.

– Först var inriktningen det nätverks-base-rade försvaret, så insatsförsvaret, interoperabilitet och nu handlar det alltmer om stridsgruppen.

Som nya frågor nämner Anders W Berg-gren följande:

Straffrätten.

– Vad händer om en estnisk soldat i den nordiska stridsgruppen begår ett övergrepp utomlands? Ska han dömas enligt estnisk lag? Eller svensk? Eller landets lag? Det här är frågor som studeras av våra jurister nu, säger Anders W Berggren.

– Vi ska blanda förband från olika kulturer och med olika kvinnosyn. Det blir en ny situation för försvaret. Olika kulturer har olika kvinnosyn och olika syn på prostitution. I Sverige är sexköp brottsligt. Så är det inte i de flesta andra länder. Ska soldater som går till prostituerade behandlas olika?

– Det finns också ett genusperspektiv på när läget håller på att förvärras. När spänningen stiger ökar det interfamiljära våldet. Kvinnomisshandeln ökar. Detta kan vara ett tecken att leta efter när man vill bedöma läget.

– I Sverige är vi vana vid att svenskar inte är en minoritetsgrupp. När vi kommer utomlands är vi minoriteten. Den amerikanske sociologen Charles Moskos hävdar att heterogena grupper klarar mångfaldsproblematiken bättre än likformade grupper. Man har tvingats att lösa sina egna mångfaldsproblem först och är beredd.

Den strategiske korpralen. Soldaten i gathörnet som kan hamna i FN:s säkerhetsråd. Kanske genom att handla automatiskt som han är lärd som soldat i stället för att tänka efter.

– Det blir en helt annan komplexitet nu. Från invasionsförsvaret är vi vana vid att alla som står bredvid mig är mina vänner och de som kommer mot mig ska vi skjuta. I det här kan ligga en demonisering av motståndaren. Vi lär oss att skjuta på pappersfigurer.

Hjälm mot doktorshatt

Anders W Berggren var pansarofficer innan han slog sig på den akademiska banan och bytte ut hjälmen mot doktorshatten. Som en påminnelse om tiden på pansarskjutfälten i Skåne har han nedsatt hörsel.

– Jag övade soldaterna i att skjuta jaktskott. Man avancerar, stannar och skjuter stående eller knästående. Kravet är att träffa fort. Man övar upp reflexer. Det säger sig självt att den förmågan knappast är efterfrågad i den nya typen av uppdrag. Skjuter man instinktivt finns risken att döda civila.

– Nu kommer vi till ställen där det kanske inte ens finns fiende. Hur lär man soldaterna att tänka efter innan de skjuter? Samtidigt vet vi att soldater som blir beskjutna pressas mentalt om de inte skjuter tillbaka. När vi frågade amerikanska marinkårsofficerare hur de upplevde det problemet sade de att det inte var något problem. Amerikanska soldater skjuter alltid tillbaka.

– Här kan man verkligen tala om den i dag så omhuldade termen effektbaserade operationer (EBO). Det är uppenbart att amerikanerna i Irak inte nått den eftersträvade effekten. Det gör man inte med att skjuta.

Olika sorters officerare

Stridsgruppen ska kunna lösa den svåraste uppgiften, att med våld få stopp på två stridande parter. Tanken är att kan man den uppgiften så ska man också kunna klara om inte enkla så i alla fall mindre svåra uppgifter.

– Det där vet vi inte om det stämmer, säger Anders W Berggren. Men de tunga förbanden kanske inte är rätt verktyg för de andra uppgifterna. Vi kanske till och med ska ha olika sorters officerare. Blir det strid passar det bra med officerare som är fostrade under invasionsförsvaret. Men för mer komplexa uppgifter kanske vi ska ha andra sorters människor.

– I det nätverksbaserade försvaret talas mycket om tillit. Kan jag lita på informationen som presenteras på skärmen? Ja, kanske mer om jag känner och har förtroende för den person eller enhet som skickat informationen. Moderna förband kan bli skräddarsydda för att klara av en viss uppgift under en begränsad tid. Där är också tilliten viktig.

Hur skapar man snabbt tillit när man inte har månader av nötande på sig?

– Den här frågan dyker också upp för stridsgruppen. Det är människor från olika nationer och kulturer som ska fungera ihop. Man talar inte samma språk. Det är bara på de högre nivåerna som det talas engelska. Och kan jag lita på att italienare och fransmän verkligen kan de rätta engelska termerna?

– Vi frågar oss vad tillit är? Finns den där från början eller måste den byggas upp? Och i så fall hur? Känner jag tillit till att haubitsbataljonen levererar verkan i målet vid rätt tillfälle? Om jag gör det, vad är det jag känner tillit till? Kanske därför att jag vet att förbandet har bra utrustning och är bra utbildat? Eller känner jag tillit därför att jag känner många i förbandet som rejäla personer? Det är frågan om systemtillit och
persontillit. Är det ena viktigare än det andra?

– När vi i en studie frågar amerikanska officerare om olika aspekter på tillit, säger de att vi ställer fel frågor. Kanske vet vi svenskar för lite om vad tillit i fält egentligen är?

– Stridsgruppen blir verkligen ett test för ledarskapet. Vi kommer aldrig att få ett förband med perfekta soldater där det inte finns några problem. Det kommer att ske sådant som Försvarsmakten inte accepterar. Det är här ledarskapet kommer in. Ett bra ledarskap kan balansera dessa brister. Men om ledarskapet också sviktar kan det snabbt gå utför. Därför är det viktigt redan under förbandsutbildningen att befälen har mod nog att säga ifrån. Det kan gälla trakasserier, rasism och så vidare.

Ett första test på ledarskapet kommer redan efter sommaren. De som till 75 procent kom-mer att utgöra stridsgruppen rycker då in.

– Det kan bli avgörande vilket mot-ta-gan–
de de får av sina befäl. Det gäller för offi-ce-rar-na att hitta de vinnande orden som får soldaterna att intressera sig för utlandstjänsten. Och samtidigt inse att det krävs mer än militära vitsord för att klara av den.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Hämtar inspiration ur praktiken

En erfaren sjuksköterska kan inte alltid förklara exakt vad eller hur hon gör i jobbet. Ibland ska hon fatta sekundsnabba beslut som kanhandla om liv och död. Samma förhållande gäller ibland för soldater och officerare. Men i det militära uppdraget ingår dessutom användande av dödligt våld. Oskyldiga kan dödas.

Det säger Allan Janik, filosofiprofessor nu verksam i Wien, mitt i Europa. Född och uppvuxen på USA:s östkust känner han sig numera som europé och beskriver sig som en ”trist amerikansk medborgare som sällan besöker sitt hemland”. Däremot har Allan Janik sedan länge haft mycket att göra med Sverige. För 20 år sedan började han studera yrkeskunnande och professionalism i Sverige, och är tidvis fortfarande verksam i KTH:s forskningsområde yrkeskunnade och teknologi. Nu är han även engagerad i ett projekt kring professionellt användande av militärt våld och dess konsekvenser, bland annat dödande. Projektet kring militärt våld och dödande föreslogs redan 2002, men fick upprepade gånger avslag med motivet ”behov  saknas”. Nu är det emellertid igång.

Allan Janik var ett halvt år för gammal för att skickas till Vietnam. Nu ska han hjälpa Försvarsmakten att förstå mer om professionalism och hur kunskap egentligen utvecklas. Han framhåller de kostnader som okunnighet för med sig och vilka allvarliga följder bristande professionalism kan få – i synnerhet i militära sammanhang.

Det handlar om praktisk respektive formell kunskap. Termen praktisk, eller tyst, kunskap myntades för fyrtio år sedan av Michael Polanyi. Tyst kunskap är att känna igen ett ljud eller läsa av ett ansiktsuttryck. Hur detta går till är lika svårt att förklara som om en konstnär, idrottsman eller sjuksköterska ska försöka förklara hur man gör. Utförsåkaren vill hellre visa i backen hur det går till.

– Typiskt för praktisk kunskap är att den utvecklats genom egen erfarenhet och experimenterande, säger Allan Janik. Den är också lokal till sin natur, t ex ett sjukhus.

Kvalificerad yrkesverksamhet handlar inte om att följa formella regelverk. I synnerhet inte när det handlar om praktiskt kunnande. Att bara följa regler är vad en nybörjare gör. I synnerhet i snabba situationer måste ett professionellt kunnande redan finnas.

– I den praktiska kunskapen finns ett lärlingsskap, säger Allan Janik. Man börjar som novis och håller sig då till reglerna. I takt med att man blir mer kunnig blir man också säkrare, ser analogier och paralleller i omgivningen, och tolkar reglers tillämpbarhet i olika situationer istället för att blint följa dem. Och förmåga att kunna väga samman och anpassa olika regelsystem efter hur ett skeende utvecklas  är naturligtvis centralt i ett professionellt agerande. Omdöme är ett centralt begrepp. Det kan inte formaliseras i ett regelsystem.

När Allan Janik arbetade i Sverige på 1980-talet var expertsystem och AI, artificiell intelligens, på modet i västvärlden. Allt arbete skulle kunna automatiseras, var tanken.

– AI-entusiasterna sade att först när vi har en teori för artificiell intelligens kan vi förstå hur den mänskliga intelligensen fungerar – vilket var som att spänna vagnen före hästen.

Allan Janik har alltid uppfattat Sverige som mycket teknikvänligt, kanske till och med för teknikfixerat. När datorerna kom till sjukhusen jublade läkarna. Det här var något de kände igen. Sjuksköterskorna gillade inte den nya tekniken för den kom ofta i vägen för kontakten med patienten.

Allan Janik kan berätta mycket om hur svenskar bet sig i tummen när satte för stor tilltro till teknikens förmåga att lösa alla sorters problem. Å andra sidan menar han att det också finns ett stort mått av förnuft i Sverige.

– Om svenskarna blir övertygade om att det behövs stora förändringar så genomför man dem.

Därför hoppas Allan Janik att ett ökat intresse kring militär professionalism skall vitalisera det svenska Försvaret. Första gången han togs till Sverige var det för att det behövdes en motvikt till ekonomer och sociologer inom arbetslivsforskningen.

Militärer måste utveckla och lita till praktisk kunskap trots all formalia kring yrket. Att uppmärksamma militär professionalism blir viktig i synnerhet nu när uppgiften radikalt förändrats. Allan Janik hänvisar till vad som sagts och skrivits i detta ämne. Den brittiske generalen Rupert Smith talar om det ”industriella” krigets död, om de nya krigen som utkämpas mitt bland civilbefolkningen. Detta ställer, jämfört med traditionella invasionskrigsscenarier, radikalt större militärprofessionella krav på kunskaper om samhällen och omvärld. Motståndarna i de nya krigen ska marginaliseras och soldaterna måste lyckas vinna folkets förtroende för att det strategiska målet skall infrias. Dit når man inte med bara teknik. Om det första Irakkriget 1991 var en revolution för militärtekniken så utgör det andra ett genombrott för den nya synen på kriget.

– Nu kommer det in en mängd nya faktorer i en modern militär professionalism. Det handlar om människor, religion, språk och kultur, säger Allan Janik. Nu måste man bruka våld på ett helt annat sätt än i traditionell krigföring mellan stater. Vi talar om kulturkrockar men det är i sig ett uttryck för att vi saknar de riktiga verktygen, en lämplig förståelse, i den nya situationen. Irakkriget är för USA en lärandeprocess, även om den går för långsamt.

– Det krävs ett omtänkande, annars brister den praktiska kunskapen. Det leder i sin tur till felaktig våldsanvändning med dödande och lemlästning av oskyldiga. Och det i sin tur skadar soldaterna psykiskt. Man talar ofta om PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det är soldatens pris för felaktig våldsanvändning. Posttraumatisk stress kan ses på olika sätt. Psykologer och beteendevetare kan ge en del svar.

– När man kallar på psykologen är skadan redan skedd, säger Allan Janik.

Praktikerna kan ge andra svar. Då utgår man från det faktiska situationen och hur den praktiska kunskapen förvärvats – eller inte förvärvats.

– Bakom den posttraumatiska stressen finns bristande kunnande, beroende på utbildning. Saknas kunskapen visar det sig i att det är vissa saker man inte kan klara av. Det visar sig också i misstag, och vi måste studera varför misstagen begås. Och hur vi kan se på misslyckandet att ha tillräcklig praktisk kunskap.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Så skapas bästa gruppen

Leif Carlstedt utvecklar metoder och personlighetstester för att finna öppna, noggranna, utåtriktade, stabila och trevliga gruppmedlemmar som ska kunna lita på varandra i arbetet i en stridsvagn eller i en stab.

I grupper där man är beroende av var-andra måste man kunna lita på varandra för att gruppen ska fungera. Det låter ju inte särskilt revolutionerande. I en stridsvagn sitter fyra personer instängda. I striden är alla beroende av varandra. Det är vagnschefen, skytten, föraren och laddaren. Men även i en stab finns liknande beroenden. Stabsmedlemmarna utsätts inte för en gemensam livsfara, men tilliten till varandra spelar en stor roll för hur staben kommer att fungera. I det nätverksbaserade försvaret talas mycket om tillit. För att kunna lita på informationen måste man ha förtroende för den som kommer med informationen.

Personligheten spelar en stor roll i det här. Personlighetstester har länge använts som en urvalsmetod tillsammans med intelligenstester. Leif Carlstedt har i många år arbetat med dessa frågor.

– Jag utvecklade en gång ett urvals-instrument som användes på officerare. I första hand ville man kunna plocka bort de olämpliga. De som var fyrkantiga, inåtvända eller alltför spänningssökande. Nu ska vi i stället plocka ut de bästa. Och vi går från individer till grupper vilket i sig kräver nya forskningsinsatser. Ska man gå på medel-värdet, spridningen eller det lägsta värdet. Vi har våra hypoteser. I vissa fall kan det vara medelvärdet som är viktigast, i andra fall kan det vara det lägsta värdet.

För att mäta personligheten krävs bra mätinstrument. Det som använts för att plocka bort olämpliga fungerar inte lika bra för att plocka ut de lämpliga. Forskarna vid Försvarshögskolan (FHS) använder sig av en metod som grundar sig i big five-teorierna, vilka hävdar att det finns fem dimensioner som bäst beskriver vår personlighet. Man vet att även bland de lämpliga varierar personligheten mycket.

– Formuläret vi använder är kost-nads-effek-tivt. Det går snabbt att göra och det går snabbt att få fram data. Det finns andra metoder, men de är både dyra och tidskrävande.

Big five har minnesordet Ocean:

O – Mental openness, mental öppenhet,

C – Conscientiousness, noggrannhet.

E – Extraversion, att vara utåtriktad.

A – Agreeableness, att vara trevlig, icke-frånstötande.

N – Neuroticism, emotionell instabilitet.

Dessa dimensioner ligger till grund för mycket av personlighetsforskningen. För vår verksamhet spelar till exempel vissa aspekter av mental öppenhet en större roll än andra aspekter, säger Leif Carlstedt.

Utifrån dessa idéer har Charlotte Bäcc-man tagit fram ett instrument. Det är en blankett som fylls i på några minuter. Man får ett påstående och så ska man hålla med eller ta avstånd på en sexgradig skala.

– Det tar lång tid att göra ett sådant här instrument, säger Charlotte Bäccman. Och det tar tid att testa själva instrumentet för att se hur väl det fungerar. Nu gäller det att få in så många enkäter som möjligt så att vi kan skapa den rätta strukturen.

Men kan man inte lura formuläret? Det borde ju vara enkelt att ge de bästa svaren i stället för att vara oärlig?

Leif Carlstedt säger att det finns många felkällor och att det går att luras. Men genom att ställa liknande frågor fast med lite olika formuleringar får man en viss kontroll. Det syns ju också om man skriver sex på alla ”rätta påståenden”. Om inte annat så avslöjar man sin oärliga sida av personligheten.

– Hittills har det sett väldigt bra ut, menar Charlotte Bäccman. Och det finns ju metoder för att mäta hur väl instrumentet fungerar. Men avseende detta tycks det hittills inte vara några större problem med ”fusk”, utan spridningen över de olika svars-alternativen är god.

Begränsad entusiasm i början

På ”Guds eget regemente”, som ödmjuka skåningar kallar sitt P 7, har teorierna prövats i verkligheten med gott resultat. När översten Anders Emanuelson, som nu är chef för ledarskapsinstitutionen på FHS, var chef vid P 7 undrade han om utbildningen av stridsvagnsbesättningar inte kunde göras bättre. Han ville ha en gemensam utbildning för alla på stridsvagnskompaniet och han ville placera de bästa i några vagnar i stället för att ”smeta ut sylten” enligt en svensk modell.

Entusiasmen på regementet för de nya idéerna var något begränsad, men Anders Emanuelson och ledarskapsforskarna på FHS stod på sig. Leif Carlstedt var en av dem och förklarar hur man gjorde.

– På kompaniet finns tolv vagnar med fyra i varje vagn. Vi tog de generella intelligenstesterna från inskrivningen och delade upp de 50 soldaterna i två lika stora grupper som vi kallade hög och låg. Ett annat mått är plikttjänstförmåga, det som förut hette psykisk funktionsförmåga. I två av de tolv vagnarna satte vi bara soldater med höga värden. I resten av vagnarna fanns det åtminstone en som var hög. Det kunde innebära att vagnschefen inte var intelligentast i vagnen, men alla har ju ändå bra värden från början. Under den gemensamma utbildningen gjordes kamratval. När folk fick känna varandra kunde de också ange vilka de absolut inte ville vara tillsammans med, vilka de ville vara med och vilka som de kunde acceptera.

– Det blir naturligtvis lite pyssligt att få ihop det när resultat från testerna ska vägas ihop med kamratval. I grunden är det inte så märkvärdigt. Det handlar mest om att laborera med de mätvärden man redan har. Det är Björn Gustavsson som har ansvaret för våra studier av gruppsammansättning.
Utbildningsofficerarna säger att de har märkt en klar förbättring. Det är färre konflikter och när laget toppas så tycks de andra dras med och kompaniet som helhet presterar bättre.

En intressant iakttagelse  är att noggrann-het är viktigt för att en grupp ska fungera.

– Slarvpellar tar mycket energi från en grupp där man är beroende av varandra. Vi tittar också på vagnschefernas typ av ledarskap. Man kan antingen vara upp-gifts-orien-te-rad eller personorienterad. Vad som är bäst studerar vi nu.

I grunden samma beroende

På Skånska regementet på Revingehed är man så nöjd att man tycker att metoden bör ligga till grund för utbildningen inom hela armén. Leif Carlstedt menar att några av idéerna kunde man nog ta åt sig, men det är tveksamt om man kan få lika klara resultat över hela linjen. Det är inte alla grupper där man är så beroende av varandra som i en stridsvagn.

Att sitta instängd i en stridsvagn är en sak. Att sitta på en varm stab med kaffekoppen inom räckhåll och titta på bildskärmar verkar vara rena motsatsen. Men i grunden är det samma sak. Man är beroende av varandras arbete och en slarvpelle på staben är lika förödande för helheten som i en stridsvagn eller ubåt.

Under övningar i ledningsutvecklingscentret i Enköping har forskarna kommit fram till förvånansvärt intressanta samband, som Leif Carlstedt uttrycker det. Inför övningen har stabsmedlemmarna anonymt fått fylla i personlighetstestet. Men de anger vilken stab de tillhör. Och det finns ett samband mellan vad testet tror om stabens förmåga och hur det har gått efteråt.

– I princip skulle man redan efter testet kunna säga att det kommer att gå åt skogen om man inte byter ut en gubbe mot en annan.

Nätverksfolket var till en början lite skeptiska när forskarna kom dragandes med sina blanketter och talade om mjuka frågor som personlighet bland alla datorer och andra prov på ingenjörskonst.

– Men de har börjat tro på detta mer och mer och menar att man borde kunna sätta det här i systemet när staber skapas, säger Leif Carlstedt. Grejen är den att allt fun-gerar någorlunda tillfredsställande som det alltid har gjort. Men vill man öka prestationen så är det här ett sätt att göra det på.

Personlighetstestet har använts på flera värnpliktiga än på stridsvagnskompaniet på P 7. Leif Carlstedt säger att testerna visar att det finns värnpliktiga som man inte vill ha med på utlandsuppdrag. I dag finns ingen garanti för att de inte slinker med. När tre-ter-mins-syste-met införs kommer alla inte att göra den tredje terminen. Man ska vilja själv.

– Eller om intresset är stort måste det till en form av urval, säger Leif Carlstedt. Är intresset för den tredje terminen lågt finns risken att olämpliga kommer med. Än värre är det om de också kommer ut i missionerna. Det är ju från tredjeterminarna som den personalen tas ut.

Testet utgör en grovgallring

– I dag har vi inte något kvalitetssäkrat urvalssystem för utlandstjänsten. Det är plutonchefen som väljer sitt folk och personkännedom kan fungera bra i många fall. Men om en kille gör bort sig på ett uppdrag kan vi inte gå tillbaka till hans test för att se om det fanns något där som missades. Vi har föreslagit att vår test skulle följa med ansökningshandlingarna. Det är ingen garanti för det inte slinker med någon olämplig, men det är i alla fall en första grovgallring.

– Det är ingen tvekan att politiker och militärer står inför svåra frågor. Ska man kunna säga att vi inte fick ihop full styrka därför att vi inte fick tillräckligt många lämpliga. Eller ska man chansa och hoppas att inget händer. Att inte den enskilde soldaten någonstans  i världen ställer till med något allvarligt därför att han inte vara lämplig för uppgiften. Det krävs ett bra ledarskap och mod från politikerna att kunna säga att vi inte fick ihop tillräckligt många bra. Det var en annan sak när försvaret skulle användas för att rädda nationens existens. Då kunde man tumma på kraven för både soldater och officerare.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/2

Här blir hårda killar mjukare

På Amf 1 i Berga pågår ett ledarskapsprojekt för plutonbefälseleverna. Här förändras också den gamla bilden av kustjägaren. Utbildningen är förvisso hård, men eleverna har blivit mjukare och mer lyhörda, åtminstone om man ska tro deras flickvänner.

Ett vapenrum. Tre kortklippta plutonbefälselever. Och en löjtnant som går igenom grunderna i granatgeväret Carl Gustaf. En svensk klassiker med modellår 1948 som sitter lika djupt i folksjälen som Kalles kaviar. Fortfarande ingår uttrycket ”skott kommer” i språkbruket. Fast långt ifrån alla vet att det är det sista skytten ropar innan han skjuter. Och i krig kanske det sista han säger i detta jordeliv. Granatgeväret var ett massvapen för en massarmé och fick närmast en symbolisk betydelse. Två man och ett rör försvarade landet mot stormakten.

Massarmén är borta, men annars ser det ut som vanligt. Här sitter plutonsbefälselever som går en hård utbildning. Men det är inte riktigt som förr. Deras flickvänner säger att de har blivit mjukare och öppnare.

Klas Hellström från Umeå, David Kotka från Enköping och Thomas Lundqvist från Linköping är lite av försökskaniner. De har gått en fem veckor lång teoretisk ledarskapskurs. De lever inte upp till den gamla bilden av kustjägaren.

– Jag har fått lära mig mycket om hur man fungerar, säger David Kotka. Förr när jag fick kritik så skakade jag det av mig. Eller kanske blev arg. Nu har jag insett att kritik är en gåva. Tack för att du kritiserade mig. Så ska man tänka. När det har burit emot så har det ibland gått ut över flickvännen. Hon har ju inget illa gjort, men blev den som drabbades. Nu har jag förstått att det är fel och hon säger att jag blivit mer öppen och mjukare och är lättare att tala med.

Mjuka lyssnare i tv-soffan

Även Thomas Lundqvists flicka förklarar sig nöjd med resultatet, där de hårdaste av de hårda kommer hem till tv-soffan som mjuka lyssnare.

Stefan Gunnarsson är en av lärarna i ledarskapsutbildningen. För mindre än tio år sedan satt han själv som en kortsnaggad värnpliktig kustjägare.

– Det har svängt om mycket och bara på de senaste åren har förändringen varit stor. Jag vill tro att det är andra krav från de värnpliktiga och den internationella verksamheten som gör att vi officerare måste möta dem på en helt annan nivå än förr. De är våra blivande kolleger i internationell tjänst och inga fyrkanter som ska flyttas på slagfältet.

Med färre värnpliktiga har det blivit en konkurrens mellan förbanden. Fortfarande kan man inte helt bestämma var man hamnar, men det är ändå annorlunda än förr.

– Vi vill att de som varit här ska säga till sina kompisar att på Amf 1 får man en proffsig utbildning. Det gör i sin tur att vi kan hoppas att de bästa söker sig till oss.

Ledarskapsutbildningen för plutonbefälseleverna är på fem veckor i ett sammanhållet teoriblock. Det ger fem hög-skole-poäng. Sedan kommer en uppföljning som också ger fem poäng.

Stefan Gunnarsson förklarar bakgrunden till utbildningen med attdet ställs höga krav på gruppchefer, framför allt när de tjänstgör utomlands i utlandsstyrkan.

De värnpliktiga vill ha civila meriter

– En plutonbefälselev gör 14 månader. Då blir han i praktiken gruppchef hos oss därför att vi ligger en nivå högre. Tidigare anslogs tre dagars ledarskapsutbildning. Och ibland kunde man till och med hoppa över den. Nu är det här en försöksverksamhet och vi har den i början av utbildningen. Sedan är det tänkt att den ska komma efter två terminer när treterminssystemet är infört.

Stefan Gunnarsson såg gärna att de meniga värnpliktiga som gör sju till tio månader också skulle ha en ledarskapsutbildning.

– Då skulle de bättre förstå vad ledarskap är och vi skulle snabbare få ihop grupper till fungerande enheter. Men som alltid är det en kamp om resurser. Det handlar om tid och ekonomi.

– Vi lägger ned en lång tid på vapenutbildning och det kan man ju förstå därför att vapentjänsten är en stor del av verksamheten. Men ledarskapet finns ju där hela tiden, det handlar om relationer. Det kan vara allt från att leda soldater i strid till att trösta någon när flickvännen gjort slut.

Ledarskapsförsöket började förra sommaren när åtta officerare togs ut som lärare. Det var väl si och så med entusiasmen på många håll. Förbandet var i omstöpning. Det var flytt från Vaxholm, omplaceringar och uppsägningar. Mitt i detta skulle det startas en teoretisk utbildning.

– Vi började med att gå en fempoängskurs hos högskolan på Gotland som vi samarbetar med, säger Stefan Gunnarsson. Så jämförde vi vad vi lärt oss med vad vi tyckte att de värnpliktiga behövde. Vi undrade om det räckte till fem poäng och högskolan sade att det skulle gå om man lade till en del.

Nyttigt – även i det vanliga livet

– Det här var ju nytt för oss. Vi är vana vid att presentera en sanning och nu skulle vi föra resonemang med antingen eller. Vi var heller inte vana vid att hålla en så lång teoretisk utbildning. Det kändes nog lite hårt för en del, men det är ju omväxling som är kryddan i livet. Ingen vill ju äta oxfilé varje dag. Eller åka stridsbåt i skärgården.

– Jag tycker att det är mycket spännande. Det är en härlig känsla som lärare att se hur ljusen tänds. Där fick jag honom. Och där fick jag en annan. Dessutom känns det bra att de har nytta av den här utbildningen inte bara här, utan även i internationell tjänst och, inte minst viktigt, i det vanliga livet.

De viktigaste ämnena som studeras är:

• etik, moral och värderingar.

• kommunikation

• återkoppling, på nysvenska feed-back.

• konflikter

• stress

• grupprocesser

– Det sista handlar om hur gruppen formas, säger Stefan Gunnarsson. De olika faser en grupp går igenom innan de i gruppen hitttar sin plats och kan arbeta effektivt. Vi pratar också mycket om det utvecklande ledarskapet. Det är den tysta kunskapen som får det att fungera. Relationer och känslor. Kort sagt de mjuka frågorna.

I praktiken går en övning till så här: För att studera ämnet konflikt skapas en situation där en konflikt uppkommer. Därefter diskuteras hur man känner, varför man reagerar som man gör.

Efter teoriblocket på fem veckor följer uppföljningar vid övningar. Eleverna ska till exempel reflektera över sitt eget och andras ledarskap. De ska skriva uppsatser och föra dagbok.

– Vi har utbildat 93 elever och nästan alla har blivit godkända, vilket är ett mycket bra resultat med högskolemått. En del som ännu inte är klara har haft tekniska problem med internet. Så vi är mycket nöjda.

Även befäletsbemötande av de värnpliktiga har förändrats mycket de senaste åren.

– Problemet är att det finns en gammal bild av kustjägare och amfibiesoldater, men den stämmer inte. Det finns en föråldrad bild av rytande befäl som ideligen bestraffar de värnpliktiga med till exempel armhävningar. En del värnpliktiga kan bli besvikna att det inte är så. Det är ju inte mycket att berätta för kompisarna att befälen är måna om vårt välbefinnande och utveckling, säger Stefan Gunnarsson. Men utbildningen är fortfarande hård. Det ställs höga krav på soldaterna.

Måste lämna det gamla

De värnpliktiga kommer från skolan som individer och vi kan inte forma dem till klossar igen. Det är gammalt och ligger bak-om oss. Vi är en proffsig organisation nu.

– Nu är en gruppchef skickas ut på en patrull i en afghansk by för att snacka med byäldsten måste vi kunna lita på och ha förtroende för varandra.  Och då får han inte vara rädd för mig.

Men den gamla bilden lever fortfarande. När jag får frågan vad jag jobbar med säger folk: men du som är så trevlig.

– Förr var jag nog en person som kunde höja rösten mot de värnpliktiga. Men jag har lärt mig att jag bättre utbildningsresultat på lång sikt om jag lyckas skapa ett intresse och engagemang hos de värnpliktiga.

Stefan Gunnarsson talar mycket om att lämna det gamla. Han säger att man inte längre får in de värnpliktiga som förr var arméns ryggrad. De som spelade fotboll, hade hyfsad kondis och var så där lagom smarta.

– Nu har vi en krympande elit som blir allt bättre. De är vältränade och välutbildade. Och så har vi en växande massa av killar som inte bryr sig utan sitter vid datorn. Mellanskiktet som förr var grunden håller på att försvinna.

– Och det här måste vi anpassa oss till. Om de värnpliktiga inte har körkort eller kan orientera måste vi finna oss i det. Och här har vi nog den springande punkten i ledarskapet och pedagogiken.

– Att inte bemöta andra som du vill bli bemött själv utan att bemöta dem som de själva vill bli bemötta.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Indirekt ledarskap

Indirekt ledarskap [Converted]Hur påverkar den översta ledningen nivåerna under? Här har forskningen vilat på  en bräcklig grund. Försvarshögskolan har skapat en modell som visar hur detta indirekta ledarskap går till. I år ska det första utbildningarna för höga militära chefer ske enligt denna modell.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Snårig väg till stridsgrupp

Urval [Converted]En undersökning som Försvarshögskolan har gjort visar att det krävs över 5 000 inryckande värnpliktiga för att få ihop till de 900 som ska ingå i stridsgruppen. FHS-forskarna har tagit hänsyn till krav på personlighet, värdegrunder och motivation. Dessa krav finns inte idag för urvalet till de internationella förbanden. De som har låga personlighetsvärden löper största risken att få psykiska men av sin tjänstgöring.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Highway to Security

Virtuellt läge SAAB [Converted]FOI och Saab är några tunga namn i ett EU-projekt för ökad samhällssäkerhet. Projektet heter Highway to
security och syftar till att skapa ett europeiskt nätverk där myndigheter och samhällsviktiga företag ska dela
på information och kunna mötas i ett virtuellt lägesrum. En ledningscentral i cyberrymden. Med hjälp av infor-
mationsfusion ska man kunna bygga kedjor av händelser som till synes inte hör samman.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Både korvmoj och försvar har förändrats

Bodens regementen och korvkiosk har fostrat och fött många av landets värnpliktiga genom åren. Men nu väntar andra tider. Överbefälhavare Håkan Syrén är på stor Sverigeturné för att övertyga de värnpliktiga om att försvaret inte är på väg att läggas ner, utan är på väg framåt. Föreställningen i Boden var fullsatt och Framsyn var med i publiken.

Rönnbäcks gatukök vid Garnisonsgatan i Boden stänger aldrig före klockan elva på kvällen. Fredag och lördag är det öppet till tre på natten. Det kan tyckas vara en dålig affär, men gatuköket är inne på sin tredje generation. Kundkretsen är given. Den ligger på gångavstånd. En kilometerlång gata med regementen. Under glansdagarna som varade ända in på 1970-talet fanns i Bodens garnison över 7 000 befäl, soldater och anställda vid staber och förvaltningar. Som juvelen i kronan låg I 19, Norrbottens regemente, som bara det tog emot nära 2  000 värnpliktiga. Här ingick också Norrbottens pansarbataljon P 5. Boden hade också ett eget helikopterförband.

Sedan dess har fler och fler av de gamla regementena som artilleriets A 8, ingenjörstruppernas Ing 3 och signaltruppernas S 3 reducerats till utbildningsbataljoner och ingår i I 19. Och helikoptrarna har lättat. Artilleriet får dock förstärkning efter nyår, då artilleriregementet från Kristinehamn flyttar upp.

I   dag finns cirka 3   000 vid garnisonen varav 350 i Arvidsjaur. Fästningen i kommunvapnet vittnar om den militära prägeln. Nu är fästningen sedan länge borta och ett fort är kvar som museum. Bakom fästningens kanoner skulle Norrlandsarmén mobilisera och driva ut angriparen. Så var det tänkt. Om det skulle ha gått blev lyckligtvis aldrig prövat.

Trakten skulle försvaras

Bodens garnison växte fram som ett Norrlands Gibraltar – fast på land. Regementena byggdes inte därför att det fanns gott om värnpliktiga i trakten utan därför att trakten skulle försvaras. Hur många tusen svenskar från södra Sverige, som under de senaste hundra åren varit kronans karlar i Boden lär ingen veta. Boden är en del av den svenska folksjälen. Hur många känner inte till ramsan: ”det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer”. Framtidens arkeologer kommer nog att hitta den ramsan inristad i resterna av baracker och skyttevärn.

Förändring även i korvbranschen

I Rönnbäcks gatukök kan man läsa att Norrbottens korvhandlarförening för 50 år sedan rekommenderade att en korv med bröd skulle kosta 1,25. En nattparisare var femtio öre dyrare. Så nog har förändringens vindar svept över korvbranschen i Norrbotten.

Förändring var också temat vid eftermiddagens föreställning i sporthallen Hildursborg. Cirka 1 500 unga män – och några unga kvinnor – hade tagit plats. Ljuset släcktes och en nyskriven poplåt om förändring dunkade ur högtalarna. Ur mörkret lösgjorde sig en skugga som äntrade scenen. Det var ingen rockstjärna utan en överbefälhavare. Publiken var Bodens soldater. Även förmiddagens föreställning hade varit fullsatt och nu drog showen igång igen.

ÖB Håkan Syrén med följe är på turné genom landet. 44 platser ska avverkas och alla 28 000 i Försvarsmakten ska övertygas om att försvaret inte är på väg att läggas ned utan är på väg framåt.

Här fanns inte plats för givakt och överlämning och god dag soldater, god dag general. Förr skulle ett sådant här evenemang ha repeterats i dagar med stamp i golvet från tusen kängor. Så nog har försvarets kultur förändrats. Det här var anpassat till publiken och inte gamla militära traditioner. Håkan Syrén började med att tackade Bodens garnison för ett ”otroligt bra jobb” under året.

– Det har varit tuffa tider. Tio av trettio förband har drabbats. Den är den största omstöpning någonsin i svensk offentlig förvaltning. Med Boden har klarat sig bättre än de flesta.

Försvarsmakten har genomfört en värdegrundsundersökning. Intervjuer och analyser fyller 7 000 sidor. Nu skulle det sammanfattas i några punkter.

Finns det något som kallas en svensk kultur? Finns det något som är en försvarsmaktskultur?  Det är frågor som försvaret ville ha svar på. Om det finns två kulturer, hur skiljer de sig från varandra?

– 86 procent är stolta över att jobba i försvaret. Det är en bra platta att stå på. 38 procent är med på förändringen. Det är också bra men inte tillräckligt. Nästan hälften är tveksamma och var femte är negativ.  Här behöver vi sätta in rejäla stötar, sade Håkan Syrén och lät nästan som han ville nedkalla artilleriåskorna från bergen runt Boden.

Under turnén har Håkan Syrén mött en del ”vilsenhet”, vilket tyder på att målen inte har beskrivits tillräckligt bra.

– Det är också nyttigt med självkritik, sade överbefälhavaren och tog sig för bröstet.

– Försvaret förändras inte därför att det saknas pengar utan därför att världen har förändrats. Den nya nordiska stridsgruppen som vi nu håller på att sätta upp är ett tecken på detta. Förr tänkte vi mest på vad vi fick in. Antingen det var antalet värnpliktiga per år eller antalet miljarder i anslag. Nu ska vi i stället koncentrera oss på vad vi ska få ut av organisationen. Det handlar om att leverera. Det är ett nytt synsätt och en ny kultur.

Värdegrunden, verksamhetsidén och visionen var det tunga artilleriet. Här fanns också besked om vad som står på försvarets lista i närtid.

– Försvarets roll roll i terroristbekämpningen kommer att klarna. Vi ska stödja polisen och det sätter stora spår i vår utbildning. För det här är svåra saker.

Totalförsvaret minskas

Som nummer två pekade Håkan Syrén ut förändringen av totalförsvarsmyndigheterna.

– De ska minskas, effektiviseras och anpassas till insatsförsvaret. Pengarna som frigörs ska gå till den internationella verksamheten.

På lite längre sikt, men ändå ganska nära i tiden finns den nordiska stridsgruppen. Första januari 2008 ska den stå klar. En styrka på cirka 1 500 män och kvinnor. De allra flesta kommer från Sverige, men även Norge, Finland och Estland bidrar.

– Alla frågor är inte lösta och det återstår mycket, men det är inget resonemang om att det ska bli klart i tid. Det är beredskap som gäller. Vi ska med kort varsel kunna åka långt bort.

NBF är ständigt aktuellt

Det nätverksbaserade försvaret (NBF) är alltid på tapeten. Håkan Syrén sade att det ju inte varit någon hemlighet att han varit orolig för att NBF inte kunde jackas in med andra länders motsvarande system.

– Nu är den oron stillad. Vid vårt ledningslaboratorium i Enköping finns nu stridsfordon och cockpitar och vi är i full gång med att föra in NBF i den nordiska stridsgruppen.

Alla visioner och all modern teknik och alla deklarationer om att Sverige är en del av världen hänger ändå till stor del på om det finns värnpliktiga som är villiga att ställa upp.

– För bara ett år sedan var det bara var tionde som var intresserad av internationell tjänst. Och det räcker inte. Nu vill var tredje soldat åka ut och på vissa håll här i Boden är den siffran ännu bättre. Det räcker fortfarande inte. Det krävs bättre information i skolan och vid mönstringen, sade Håkan Syrén och gjorde sig beredd att möta soldaternas frågor.

Furir Svensson undrade varför han inte fick spela poker på Soldathemmet när nu Svenska spel börjat med poker.

– Den kom som en blixt från en klar himmel, sade Håkan Syrén. Å ena sidan kan man säga att det som går för sig utanför staketet också ska accepteras innanför staketet. Men riktigt så är det ju inte. Man får ju inte dricka alkohol innanför staketet.

En kvinna undrade varför en del materiel, som till exempel skyddsvästar, inte var anpassade för kvinnor. Arméinspektören Sverker Göranson kunde bara konstatera att på den fronten var ”läget kass”. Ibland är det bra med arméinspektörer, sade Håkan Syrén.

Varför är inte mönstring obligatorisk för kvinnor?

– Hade jag fått bestämma skulle alla kvinnor mönstra, sade Håkan Syrén. Inte av jämställdhetsskäl utan för att få en större bredd.

Hur blir det med löneförhöjningen? Och kan man få den retroaktivt?

Här blev försvarsledningen svarslös. Inte ens samtal till Stockholm hjälpte. Någon retroaktivitet på soldatlöner hade Håkan Syrén aldrig varit med om. Men det kanske kommer.

– När vi kommer ner till 8 500 värnpliktiga om året kommer ju lönefrågan i ett helt annat läge, sade han.

Bra att sova i tält?

Många frågor handlade om de internationella insatserna och att kalla kriget-kulturen fortfarande levde kvar på regementet.

Vi springer fortfarande över ett gärde fastän alla vet att det i internationella insatser handlar om strid i bebyggelse. Och vad är det för träning att sova i 20-mannatält, undrade någon som kanske litat för mycket på propagandafilmerna.

– Grunderna i den väpnade striden kan man öva som förr. När man ska höja nivån behövs särskilda anläggningar för strid i bebyggelse. Det lär komma en sådan till Boden, sade arméinspektören.

– Det är en bra erfarenhet att sova i tält, sade överbefälhavaren. Den bistra verkligheten är att ute på missionerna så blir det ofta tältförläggning.

Mycket kom att handla om olyckan i Afghanistan.

– Trots vad som skrivit i pressen har det gjorts underrättelsebedömningar så sent som i oktober. Efter olyckan har vi förändrat vårt uppträdande i området. Vi bygger en ny camp för den nya styrkan. Vi övergår till skyddade fordon.

En berättigad fråga efter dödsolyckan från de unga soldaterna var hur farligt det skulle vara att delta i stridsgruppen. Håkan Syrén svarade att det varierade, från rutinmässig övervakning till att komma först på plats i ett konfliktområde.

– Men ni ska veta att nästan all underrättelsetjänst har som syfte att skydda den enskilde soldaten, sade Håkan Syrén.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/6

Beslutsfattare på kurs ställs inför en ny hotbild

På kursgården Solbacka utanför Stockholm samlas beslutsfattarna för att lära sig säkerhetspolitik. Förr var kurserna inriktade på det stora anfallet från öst.I dag handlar det om förberedelser för terrorangrepp och att lära eleverna att tänka flexibelt, säger Bo Huldt, som är professor i säkerhetspolitik och strategi.

Året var 1989. Kalla krigets sista år. Gudrun Schyman var statsminister. Bo Huldt var utrikesminister och Bengt Anderberg, senare FOI:s generaldirektör, var överbefälhavare.

Det var alltså inte på riktigt. Men ändå ett stort allvar i botten. Det var en kurs för samhällets översta skikt av beslutsfattare från näringslivet och den offentliga sektorn. Då som nu samlades man på kursgården Solbacka utanför Stockholm.

– Jag var med som kursdeltagare, säger Bo Huldt. Sedan blev jag en kortare tid 1997 chef för verksamheten, Institutet för högre totalförsvarsutbildning (IHT). Att vara elev var en stor upplevelse för mig. Efter en kort stund började alla att tänka och tala på samma sätt. Det var oerhört imponerande.

Numera brukar Bo Huldt hålla öppningsföreläsningen, som handlar om säkerhetspolitik. Bo Huldt är professor i säkerhetspolitik och strategi vid institutionen för säkerhet och strategi på Försvarshögskolan. Han har också varit chef för Utrikespolitiska Institutet och gjort ett kort inhopp som chef för Internationella institutet för strategiska studier i London (IISS).

– Jag blev inkastad som en hastig interimslösning. Jag satt då i IISS råd. Chefskapet var en utmaning för en svensk, stormigt och mycket lärorikt. Dåvarande rektorn för Försvarshögskolan (FHS) Claes Tornberg kallade mig sedan till FHS för att sätta upp den strategiska institutionen, och där var jag chef från 1994 till 2001.

Ett liv i flyttkartonger

I dag 2005 börjar cirklarna slutas. Försvarshögskolan har flyttat in i ett nybyggt hus som den delar med bland andra Utrikespolitiska institutet. Det är ett liv i flyttkartonger. Det är inte bara glädje med att ha många böcker, konstaterar Bo Huldt. De tar plats.

Men åter till jämförelsen mellan förr och nu.

– Efter 1989 ändrades allt. Tidigare hade vi ett enda jättelikt hot, som man kanske nu kan säga var relativt osannolikt att det skulle slå in. Nu står vi i stället inför ett enormt spektrum av olika, om än mindre totala, hot och vi vet att något kommer att inträffa någonstans någon gång.

– Det är det som eleverna på kurserna ska tränas på. Att tänka flexibelt och att samtidigt kunna identifiera de viktiga fasta punkterna.

– Vad är det vi måste göra eller vara beredda att göra? Antag att det blir ett terroristangrepp med kemiska stridsmedel i Alvesta som skär av alla kommunikationer med Sydsverige. Eller att tankbilen välter utanför Karolinen i Karlstad, så att hela Räddningsverket slås ut, säger Bo Huldt och väljer några av alla tänkbara ruggiga händelser.

– Säkerhet definieras så oerhört brett. Först talade vi om nationell säkerhet, sedan om samhällssäkerhet och om humansäkerhet, säkerhet för individen. Kurserna syftar till att skapa en förståelse för hur ett sådant här scenario kan uppstå. Vad är det som måste göras och vad kan göras genast? Vilka resurser har vi? Ovanpå kommer den internationella dimensionen. Stora katastrofer kan vi inte hantera ensamma. Det måste bli en EU-aktion eller liknande.

Supermakt i nöd

Detta sägs samtidigt som omfattningen av katastrofen i New Orleans börjar klarna. USA begär hjälp utifrån.

– Det är ju en tydlig illustration till att inte ens en supermakt, som kan spränga världen i bitar, kan klara sig själv alla gånger.

– I kalla krigets kurser var det militära det allt överskuggande. I   dag är det militära en del i den större krishanteringsförmågan. Försvarsmakten är ett säkerhetspolitiskt instrument. Det handlar om vilka resurser som samhället har. Det är ju försvaret som har bandfordon och de stora helikoptrarna, men också den trupp som kan behöva förstärka polisens resurser till exempel i samband med ett terrorangrepp. Det blir en fråga om att effektivt nyttja nationella resurser och att samtidigt se det hela i ett internationellt sammanhang.

– Allting var så entydigt förr. Exempelvis statsmakternas inställning till hur vi skulle använda försvaret. Försvaret skulle avskräcka eller i värsta fall avvärja invasion. När vi skickade ut trupp var det inte primärt en säkerhetspolitisk insats vi gjorde. Ur försvarets synvinkel var det inte nödvändigtvis en bra idé att skicka ut folk på FN-uppdrag: det blev en bataljon mindre om landet blev angripet. Vi skickade ut våra bataljoner mest för att vi ville vara solidariska och hyggliga.

Vändpunkt med EU-inträdet

– Den avgörande vändpunkten kom 1993 när Carl Bildt, som då var statsminister, deklarerade att vi skickar trupp till FN-styrkorna på Balkan för att visa att vi är goda européer. Då hade vi ju lämnat in vår inträdesansökan till EU! Det är nu vi börjar tänka på ett annat sätt. Kriserna hade kommit närmare oss. Det var inte längre Kongo och Mellanöstern. Nu gällde det Europa. Dessutom var det sovjetiska hotet borta och vi behövde inte oroa oss för att vi hade en bataljon mindre.

– Det här var en stor omställning på en kort tid. Tidigare hade kurserna för rikets högsta ledarfigurer varit helt inriktade på det stora anfallet. Det gällde att kunna mobilisera och göra det snabbt. Annars kunde man mista handlingsfrihet och tvingas böja sig för påtryckningar.

– Det reella hotet var ett krig mellan Nato och Warszawapakten. Den stora faran var ett anfall från Sovjetunionen. Moskva hade resurser för detta. Nato hade det inte. Sedan fanns det ett resonemang att det kunde bli mer komplicerat än så. Man jämförde med 1940 när engelsmännen ryckte in i norska vatten och tyskarna hävdade att Norges neutralitet inte skulle tas på allvar. Nu hade ju Tyskland en plan i alla fall på att anfalla Norge. Överfört till Sverige under kalla kriget skulle det ha kunnat innebära att Nato vidtog förebyggande åtgärder som innebar att vi hamnade i konflikt med Nato först och Warszawapakten sedan.

Ville inte stå oförberedda

– Vi befann oss i vad som kallades ett barriärläge mellan blocken. Om det krisade måste vi kunna förstärka barriären. Det vill säga mobilisera. Under inga omständigheter fick vi stå oförberedda, som 1940 när vi inte hade hunnit beväpna oss och de vapen vi hade var omoderna. Det var historiens läxa.

– Visst kan man säga att tanken på stabiliteten i norra Europa fyllde en funktion. Vi hade en strategisk roll i norra Europa som vi  inte har kvar nu. När kalla kriget tog slut insåg man också att vi hade en ny roll: det gällde att aktivt bidra till stabiliseringen av Östersjöområdet – att i den tidigare frontzonen mellan öst och väst bygga en säkerhetsgemenskap. Regionalisera och sedan europeisera: först få till ett regionalt samarbete och sedan få in de baltiska staterna i det europeiska samarbetet, i EU och med Nato. Och att snabbt få Moskva att evakuera de ryska trupperna från Baltikum.

Med denna integrationspolitik har Sverige också varit framgångsrikt. Vilken roll Sverige har nu (eller vill välja) är mer oklart – och är en säkerhetspolitisk utmaning för både praktiker och analytiker, och därmed också för Försvarshögskolan.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

”Vi är på väg in i en ny världsordning”

En ny världsordning där nationsgränserna har minskad giltighet leder förstås till en omställning för försvaret. Tidigare skulle Sverige försvaras i Sverige, sedan i Europa och nu beror säkerheten på saker som sker långt från gränserna. Det innebär stora förändringar för verksamheten och nyavärderingar för strategin, menar ÖB Håkan Syrén.

I överbefälhavarens tjänsterum i högkvarteret står en mutter i fönstret. Det är inte vilken mutter som helst. Den är enorm. Det är en så kallad kupolmutter. Fram till i våras ingick den muttern i det gamla invasionsförsvaret. Den och andra muttrar satt i en pansarkupol på en modern kanon i havsbandet i Söderarm.

Det var vid den kanonen Håkan Syréns militära bana började. Nu ska han inte bara förklara för sin organisation att Europas säkerhet är vår säkerhet, utan även att Sveriges säkerhet också beror på vad som händer långt bort från Europa. Globaliseringen har kommit även till den svenska försvarsmakten.

– Jag hade väldigt svårt att lämna det nationella perspektivet. Europa verkade väldigt stort på något sätt. Och nu räcker helt plötsligt inte ens det. Nu gäller det globala perspektivet. Det är en verklighet och det räcker med att titta på var vi har våra förband i dag för att förstå vilken omställning det här. Vi tänker på ett helt annat sätt idag. Vi har hela världen i vardagsrummet och i realtid.

Håkan Syrén tror att vi nu är på väg in i en ny världsordning.

– Det är naturligtvis inget som jag har kommit på av mig själv. I vissa kretsar och i andra sammanhang talas ibland om ett paradigmskifte. Det kanske är ett annat ord för samma sak. Funderar man på begreppet ny världsordning så ser man snart att det innehåller flera intressanta delar och man måste ha en uppfattning om vad denna nya världsordning består av. Delarna är tid, marknad, teknologi och geografi. De här sakerna har ju inte varit statiska genom årtusendena men det som händer nu är att de inte förändras för sig utan att de går i takt. Och det driver på tempot i förändringen.

Demokratin vinner terräng

För Håkan Syrén och många andra föddes den nya världsordningen när Berlinmuren föll 1989 och på ett par hektiska år drog med sig Sovjetunionen och Warszawapakten.

– Muren går ju inte att komma ifrån.
I stället för att mitt i Europa ha haft något som delat på folk har vi nu något som förenar människor. I vårt närområde vinner de demokratiska principerna terräng. Och när detta sker så ändras perspektivet för Sverige. Det handlar inte längre om det nationella försvaret som skulle möta ett hot vid territorialhavsgränsen. Vi har kommit ut i Europa som växer sig allt starkare och sedan drygt tio år är vi ett av många länder i EU.

Den brittiska diplomaten Robert Cooper skriver i sin bok The breaking of nations att med Berlinmuren föll det politiska system med nationalstater som varit förhärskande i Europa sedan Westfaliska freden 1648.

Nya förutsättningar

– Det där köper jag rakt av, säger Håkan Syrén. Nationsgränser har inte samma giltighet längre. Mycket av det som vår förvaltningsmodell och vår kultur varit uppbyggd kring stämmer inte längre. Gränser suddas ut och öppenheten ökar. Det ger nya dimensioner och blandningar som vi inte är vana vid. Det är på gott. Men också på ont. Det senare får man inte glömma.

– Murens fall gav ju effekter som är lätta att mäta. Men det finns också en abstrakt dimension som är mycket intressant. Och det är tiden. Det är här och nu som saker händer. Det är inga långa förlopp. I dag kan vi inte tala om perioder för återtagning och mobilisering. Och när förlopp sker här och nu sitter vi med samma bild av vad som händer. Det gäller inte minst för ledarskapet i Försvarsmakten. Förr filtrerades denna bild väldigt mycket och bilden var olika på olika nivåer. Nu har vi samma realtidsbild på alla nivåer.

– Marknaderna var tidigare närmast lokala även om de var stora. Men titta på Indien och Kina och vad de i dag betyder för den globala IT-utvecklingen. Det är en ständigt pågående världsomspännande konkurrens, bokstavligen på liv och död. Och det här går igen överallt.

– Något helt nytt är också hur några få personer med hjälp av den tekniska dimensionen i kombination med tidsdimensionen kan påverka en hel värld. Jag tänker på en terroristgrupp som kan förlama en hel värld eller i varje fall ändra förhållningssättet hos en hel värld. En liten grupp människor kan med hjälp av modern och lättillgänglig teknik tvinga en supermakt att lägga ned enorma summor på att skapa en stor myndighet för att skydda hemlandet.

– Så var det inte tidigare. Då var det mer ideologier som styrde.

Samma motiv till försvar

Vad ska då försvaret göra i denna nya tid? Vilken roll ska försvaret ha, vilka värderingar ska försvaret ha och hur ska man kunna välja rätt sorts människor till organisationen?

På kupolmutterns tid var det enklare, men Håkan Syrén tycker inte att motiven till att ha ett försvar i grunden har förändrats.

– Försvarets roll har väl varit att ge befolkningen en möjlighet att leva i fred, frihet och säkerhet enligt de demokratiska grundvärden vi har. Förr byggde vi upp den förmågan här hemma i det nationella perspektivet. För att leva säkert i dag måste vi tillhöra ett säkert Europa. Och då måste vi vara ute i Europa och vara aktiva i den europeiska säkerhetsdimensionen. Och när vi väl har hamnat där så inser vi att Europas säkerhet också avgörs i andra delar av världen.

– Det finns en klassisk koppling mellan Europa, Centralasien, Kaukasus och Orienten. Genom dessa områden gick de gamla handelsvägarna. Och det handlas fortfarande längs denna led. Kanske upp till 80 procent av den narkotika som finns i Västeuropa kommer från Centralasien och Kaukasus. En viktig del i transportkedjan är Balkan där handeln omsätts i grov kriminalitet som sedan äventyrar vår säkerhet, fred och frihet.

– Som detta visar så räcker det inte för oss att ha ett nationellt och ett europeiskt perspektiv. Vi måste se ännu vidare. En del kanske kallar det för ett globalt perspektiv.

Mänskliga värden

Den brittiska armén rekryterade förr soldater för att de skulle slåss för kung och fosterland. I dag försöker armén att locka dem som vill förverkliga sig själva och testa sina gränser. Vad ska svenska försvaret locka med?

– För mig finns det vissa saker som varit orubbliga. Det handlar om etiska och moraliska grundvärden. Det handlar om människans värde och det är ju grunden i vår demokrati. Jag tycker att det är det som vi ska erbjuda. Försvaret vill ha människor som vill verka för att alla människor får leva ett värdigt liv. Man kan väl kalla det för att slåss för människovärdet om man vill.

– Det här budskapet för vi nu ut på bred front i organisationen. Jag och en del andra reser nu runt i landet. Vi ska träffa samtliga cirka 18 000 anställda och de 10 000 som gör sin grundutbildning. Det är fyra punkter som betonas:

• ny värdegrund

• ny verksamhetsidé

• ny vision

• nya strategiska mål

Först skulle vi inte längre försvara Sverige i Sverige utan i Europa. Det var ju ett omskakande besked redan det. Och sedan ska vi ut utanför Europa för att försvara den svenska säkerheten. Det kan inte vara lätt att få med sig en trög organisation som försvaret på det tåget.

Ändra strukturerna

– Vad som nu blivit tröghet var förut långsiktigt, stabilt och trovärdigt. Det finns en tröghet i alla organisationer och särskilt kanske det gäller en samhällsinstitution som inte varit så omedelbart resultatinriktad. Försvaret har ju aldrig testats som militär organisation. Vi har kunnat köra på i kanske ett halvt sekel med samma koncept. Och med detta har följt att vi fått strukturer i samhället som värnpliktssystemet och kopplingarna till försvarsindustrin.

– Att ändra det där helt plötsligt tar tid. Och i all synnerhet när vi har medarbetare i min ålder som ägnat 20 eller 30 år av sitt liv åt den här verksamheten och som nu inte är efterfrågade längre. Det är klart att det skapar stora konvulsioner hos en yrkesman och yrkeskvinna.

– Det här känner jag ju själv när jag varit ute i skärgården och sett hur kanonerna lyfts ur berget och körs till skroten. Det är tungt att vända de här bladen i historieboken. Men vi måste ha ork att göra det. Och nu när vi strävar framåt måste vi också ha kraft och mod att visa vår respekt för vad vi gjorde. För det som vi gjorde då var rätt. Och nu ska vi göra rätt i dag.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/5

Försvaret förr och nu

Försvaret förr och nu [Converted]Försvaret är en del av samhället. När normer ändras i samhället så ändras de också i försvaret. Men med försvarets stora förändring så ändras också försvarets egna normer. I massarmén var soldaten ett nummer och en rad på en lista. I det lilla försvaret där de flesta soldater är av fri vilja måste varje individ vinnas för saken. I det gamla stora försvaret var det fint att administrera den stora apparaten. I det lilla försvaret är det fint att vara med där det händer. Att göra en insats internationellt. Det betraktas förr bland officerare som en form av skattefinansierad ledighet i solen.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Prognosmakare siktar på nya mål

Det är resan och inte målet som är det viktiga. I nästan 30 år har Gunnar Jervas arbetat med framtidsstudier vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Men han tror inte vi blir så värst mycket bättre på att säga något säkert om framtiden med hjälp av scenarier, spel, prognoser och annat som finns i siarens verktygslåda.

– Den stora vinsten med planeringsprocessen är att man tvingas tänka allsidigt och dynamiskt. Hjärnan blir mer elastisk. Åtminstone hos vissa. Men en planeringsgrupp innehåller inte bara visionärer och fritänkare. Här finns också de som vill dra raka streck och ha klara besked. När hotet blir verklighet ska också motmedlet vara klart, säger Gunnar Jervas.

Han kom till Försvarets forskningsanstalt (FOA), som det hette då, 1976. Han halkade in via 1974 års försvarsutredning. MajBritt Theorin, ledamot och socialdemokratisk försvarsexpert, ville ha ett utlåtande av en oberoende expert. Valet föll på Gunnar Jervas.

På 1960-talet gjordes det mesta av försvarets långtidsplanering i ÖB:s regi. Han genomförde egna hotbildsstudier, utformade förslag till motstrategi och lämnade underlaget till regeringen. Finansminister Gunnar Sträng gillade inte den modellen – han ansåg att ÖB fick för stort inflytande över både hotbild och försvarsnota. Därför inrättades sekretariatet för säkerhetspolitik och långtidsplanering (SSLP) vid försvarsdepartementet.

– SSLP var till stor del ett verk av Lennart Grape, en FOA-forskare som varit i USA och studerat hur försvarsminister Robert McNamara gjorde. Så lades grunden till försvarets perspektivplanering, säger Gunnar Jervas.

Tre studier

Planeringsinriktningen bestämdes av tre referensgrupper. En för studiet av omvärldsutvecklingen, en för samhällets svagheter och den tredje som gjorde samman-
vägningen och utformade hotbilder som skulle styra den mer konkreta planeringen.

– Förslaget visades upp för politikerna, i första hand försvarsberedningen, och så skickades resultatet till finansen. Överbefälhavaren tyckte oftast att han fick för lite pengar och därför blev det nästan ideliga överskridanden. Så såg det ut när jag kom in i planeringen på 1970-talet. Warszawapakten och Sovjetunionen föll till sist, men den svenska planeringstankern fortsatte sin utstakade kurs. Det är först på senare år man svängt om ordentligt, vilket lett till beslutet om ett svenskt insatsförsvar.

Inte lätt att sia

Gunnar Jervas har slutat arbeta med
perspektivplanering sedan ett bra tag.  Men han har inte släppt intresset för hur det gick till.

− Man insåg snart att det var inte så lätt att se in i framtiden. Något mindre svårt borde det vara att kunna säga något om den tekniska utvecklingen. Så föddes den tekniska prognosen, som tyvärr stupade på att den var för teknikerdominerad. Tekniker tror ofta att det som är möjligt också kommer att förverkligas. De insåg inte att anskaffningsbeslut många gånger styrs av inrikespolitiska överväganden.

− Själv tycker jag nog att försvarets perspektivplanering skapade fler problem än den löste. Lite tillspetsat kan man säga att perspektivplaneringen var det svenska svaret på den sovjetiska femårsplanen. Fast i rättvisans namn ska sägas att idén kom från USA.

– Själva prognoseriet var faktiskt rätt svagt. Det som kallades prognoser var till stor del en produkt av olika särintressen. Den formella utgångspunkten var ett starkt försvar, det är sant. Men det fick inte kosta för mycket. Det skulle ge jobb i industrin, och industrin order. Sammanvägningen blev ett slags resultat. Hur de bakomliggande krafterna såg ut då, och hur de ser ut i dag, skulle vara intressant att studera.

– Det finns nog en överdriven tro på att man kan planera rationellt mot framtida hot. Det finns så mycket annat som påverkar, som till exempel politiker och journalister. Det är ingen tvekan om att massmedier får allt större inflytande över vad folk ska tycka och tro. Vad som är politiskt korrekt är också viktigt. Det vore väldigt intressant att se hur det här har förändrats sedan Erlander och Wallenbergarnas tid. Och för att förstå hur det nya försvaret växer fram är det viktigt att veta något om hur det gamla skapades.

Fick inte störa ryssarna

Gunnar Jervas arbetade mycket med olika angreppsfall och minns hur de olika buden lades fram.

– Militären ville ha något som var farligt, men inte för farligt, för då minskade trovärdigheten. Det skulle vara så pass krävande att det gav försvaret mer resurser. Andra var oroliga för att angreppsscenarierna, om de kom ut, skulle tas illa upp i Moskva som kunde använda dem för egna syften. I slutänden skulle det hela kunna gå ut över Finland.

Hotet från öster är ett exempel på vårt behov av förutsägelser.

– Vi vill veta vad som kan bli farligt så att vi i tid kan göra något åt det. Sedan har vi den positiva förutsägelsen, som är mer vanlig i ekonomiska sammanhang. Vad ska man satsa på för att få avkastning på sina pengar? Också det kräver att man vet något om framtiden.

– Behovet av att kunna se in i framtiden är nog lika gammalt som mänskligheten. Vi har oraklet vid Delfi. Vi har de religiösa profetiorna. En förkunnare målar upp en ljus bild av framtiden och visar på den rätta vägen. Eller hotar med helvetet och upp-manar sina trosfränder att bete sig rätt inför detta dystra slut. Den som anses veta något om framtiden får naturligtvis stor makt över andra människor. Allra bäst är uppen-
barelser direkt från Gud som kan tecknas ned som i Bibeln och Koranen. Så har vi människor som påstår sig vara synska. Och hela den kommersiella sidan med kristaller och annat tjafs.

Ytterst kan framtidsforskningen spåras tillbaka till Isaac Newton och andra naturforskare.

– Newton kunde ju inte bara förutsäga hur ett äpple skulle falla. Han klarade även större föremål som planeter. Det här var genombrottet för naturvetenskapen. Den amerikanske fysikern Herman Kahn menade i vår tid att samma principer kunde användas också för att säga något om samhällets utveckling.

Nya modeller

Gunnar Jervas konstaterar att det gick någorlunda bra att göra prognoser för död materia, men att det blev mycket värre när människor kom in i bilden.

– Folk kan ju lära av sina misstag och anpassa sitt agerande. Man kanske kan följa ett växelspel i två, tre led, men sen blir det väldigt svårt att säga något pålitligt om den fortsatta utvecklingen.

För att komma vidare prövades nya grepp. Ett var att göra större och mer komplicerade modeller. Då blev beräkningarna mer komplicerade. Men det fanns ju alltid datorer, menade man. En annan genväg var att korta tidsperspektivet. Då hann det inte bli lika mycket fel.

Insikten om svårigheterna att göra säkra prognoser ledde fram till tekniken med alternativa framtidsbilder. Man arbetade med ett antal besläktade instrument:

Prognosen är en framtidsbild som man tror kommer att inträffa.

Scenariot är en händelseutveckling som slutar med en framtidsbild.

En framtidsbild behöver inte vara en prognos, alltså något man tror ska inträffa. Ibland görs framtidsbilder för att stimulera fantasin.

Spel är en interaktiv verksamhet som ska följa vissa regler. Spel inleds ofta med ett bakgrundsscenario eller inspel. Inom försvaret används så kallade spelkort, till exempel en stridsvagn av ett visst slag.

– På scenarier för planeringsbruk
brukar man ställa vissa krav, säger Gunnar Jervas. Scenarierna måste vara tänkbara, annars saknar de trovärdighet. De ska vara möjliga att genomföra, realiserbara, som man säger. Någon marsmänniska får alltså inte finnas med i sammanhanget. Det skall finnas en kedja av händelser som verkar rimliga. Scenariot ska normalt leda till en framtidsbild, men den behöver inte vara en prognos utan kan vara en alternativ framtid. Scenariot ska vara relevant, såväl funktionellt som politiskt. Det innebär att om man lägger fram ett scenario ska det vara så utformat att planerarna kan vidta motåtgärder.  Det ska vara politiskt möjligt. Om politikerna inte går med på scenariot är det inte mycket värt. Alternativa framtidsbilder ska i princip vara inkluderande. Med det menas att det verkliga utfallet ska återfinnas inom alternativspektrum, alltså det utfallsrum som scenarierna omfattar.

Två scenarier

Till slut får man inte glömma att det finns olika typer av scenarier. I det här sammanhanget är två av särskilt intresse:

En typ är av utforskande karaktär. Man börjar i nuet och arbetar sig framåt. Det blir ett scenario som speglar vad som kan tänkas hända. Särskilt rimliga scenarier av den typen uppfattas av
läsaren ofta som en prognos.

Den andra scenariotypen börjar i slutänden. Man beskriver ett önsketillstånd och jobbar sig sedan bakåt för att se om det finns någon väg som leder till detta paradis.  Metoden kallas på svengelska för backcasting och har bland annat använts av FOI:s miljöforskare. Karl-Henrik Dreborg diskuterar metoden mer i detalj i sin färska doktorsavhandling.

Startade nytt projekt

När kalla kriget tog slut tröttnade Gunnar Jervas på att arbeta med militära frågor.

– Då startade jag ett projekt som handlade om gemensam säkerhet, det så kallade GEMS-projektet. Tanken var att studera hur man löser konflikter i gemensam regi. FN är grundat på den principen. FOI drev tidigt ett stort projekt om detta, men efter ett par år blev gemensam säkerhet ett popämne inom forskarvärlden. Då kändes det hela mindre nyskapande. Därför startade jag ett
projekt om internationell migration och de risker den kunde tänkas medföra. Kunde olika grupper ta med sig sina konflikter till Sverige? Men det var som att svära i kyrkan att bara ställa frågan. Ett av landets mer välrenommerade förlag vågade trots allt ge ut slutrapporten som bok (Migrationsexplosionen, SNS Förlag, 1995).

Vi började nu närma oss millennieskiftet, vilket ökade intresset för framtidsfrågor. Gunnar Jervas nästa projekt handlade om tänkbara resurs- och miljöhot efter sekelskiftet (2000-talets stora utmaningar, SNS Förlag 1997).

– Den boken väckte dock inte så stort intresse. Miljöfrågorna hade hunnit bli institutionaliserade. Ämnet var inte längre lika hett.

Även om Gunnar Jervas haft en viss förkärlek för ämnen som stått högt på agendan hindrar inte detta att han också tagit sig an mer svårsmälta uppgifter. Efter att ha avslutat millennieboken ledde han ett internationellt projekt som handlade om teknikutvecklingens risker (New Technology as a Threat and Risk Generator, FOI-R–0024–SE, March 2001).

Terrorismen efter 2001

Ett verkligt hett ämne blev terrorismen efter den 11 september 2001. Gunnar Jervas hade redan tidigare lett ett internationellt projekt om terrorism (FOA Report on Terrorism, FOA–R–98–00788–170–SE) så det låg nära till hands för honom att leda ett författarlag som producerade en bok på området (Terrorismens tid, SNS förlag 2003). Därefter sattes Jervas i spetsen för ett projekt om hur den internationella strukturen kunde tänkas utvecklas på lite sikt. Resultatet återfinns i FOI-rapporten Quo Vadis, världen? (FOI–R–1190–SE), och kan laddas ned från FOI:s hemsida.

Gunnar Jervas hoppas kunna slutföra en rapport om amerikanska framtidsalternativ inom säkerhetspolitiken innan han lämnar FOI.

– Därmed har jag samlat ihop 41 år i arbetslivet på FOI, vid olika universitet och i det allmänna skolväsendet. Kanske kan det räcka så?

Jan-Ivar Askelin Framsyn, 2005/3

Operationsanalys guide till bästa resultat

Operationsanalyser används inom försvaret för att lösa komplicerade problem och ta fram beslutsunderlag.  Men Karin Mossberg på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) anser att metoden skulle lämpa sig väl även inom civila områden som sjukvården, äldreomsorgen eller för att förbättra Stockholms trafiksituation.

Operationsanalys är att använda vetenskapliga metoder för att lösa icke-vetenskapliga problem. Och vad är sådana problem frågar sig Karin Mossberg på FOI och svarar att det kan vara allt från att optimera transporterna vid internationella insatser till att se över Högkvarterets nya organisation.

Karin Mossberg leder ett projekt för att utveckla olika metoder som operationsanalytiker kan använda. Hon håller med om att det inte är så lätt att sätta fingret på vad operationsanalys och operationsanalytiker är.

– En operationsanalytiker ska hjälpa till att ta fram ett beslutsunderlag. Det är just detta att verksamheten ska leda fram till ett beslut som är karaktäristiskt. Annars blir det svårt att dra en gräns mellan operationsanalys och alla de olika delområden som kan ingå i operationsanalys som matematik, logistik, problemstrukturering och så vidare.

Komplexa problem

Ett annat utmärkande drag är att problemen ska vara komplexa. Att bestämma vilken klänning man ska ha på festen är inte ett jobb för en operationsanalytiker hur svårt beslutet än är att fatta.

– Operationsanalytiker är inga forskare, säger Karin Mossberg. Våra resultat tillför sällan något till det vetenskapliga samfundet. Vi är inga vetenskapare, men vi använder vetenskapliga metoder för att lösa problem. Det innebär helt enkelt att man ska vara systematisk, kunna dokumentera vad man gör och var man fått sin information från samt att använda beprövade metoder.

Svårbeskrivbara uppgifter

Det är svårt att få en operationsanalytiker att beskriva yrkets innersta kärna och det tror Karin Mossberg beror på att analytikern lever i två världar och därmed har två identiteter.

– Å ena sidan är man kunnig i sitt fack som till exempel att man är bra på statistiska metoder eller analytiska spel. Å andra sidan är man också kunnig på sitt sakområde som för FOI:s analytiker är den militära miljön.

Och det var också så det började. Både i den stora världen och i Sverige. Man brukar säga att operationsanalysen slog igenom under andra världskriget.

– Det var då man plockade in vetenskapsmän i försvaret som man använde som rådgivare inför taktiska och operativa beslut. Vetenskapsmän hade ju använts tidigare. Skillnaden nu var att vetenskapsmännen kunde visa fram underlag som det gick att fatta viktiga beslut på. Militären lät vetenskapsmännen själva leta efter problem som de trodde att de kunde lösa. I mycket blev kriget som ett experiment där man kunde ändra det taktiska uppträdandet och analysera resultatet. Det vanligaste exemplet på operationsanalys från den här tiden är hur man räknade sig fram till det bästa skyddet för de allierades konvojer. Att slaget om Atlanten mot de tyska ubåtarna kunde vinnas var till viss del operationsanalytikernas förtjänst.

Operationsanalysen började som en militär verksamhet som efter kriget spred sig till det vanliga samhället.

– I USA och Storbritannien är operationsanalys fortfarande ett stort område och man kan till och med disputera i ämnet, säger Karin Mossberg.

Till Sverige kom operationsanalysen under 1950-talet. 1958 inrättades en speciell avdelning på FOA som arbetade med operationsanalys för militära tillämpningar. Den historiska bakgrunden till ämnet gör att det fortfarande kallas för operationsanalys inom FOI. Utanför den militära världen används inte beteckningen så ofta även om man arbetar med operationsanalys även där. I stället beskrivs område som logistik, optimering, modellering och simulering och så vidare.

Och vad gör då FOI:s operationsanalytiker i dag?

– Vi bygger vidare på traditionen, säger Karin Mossberg. Vi deltar i Försvarsmaktens studier. Det kan gälla inför beslut om att skaffa ett nytt system eller att införa en ny taktik. Vi deltar också i försvarets olika övningar och har bland annat utvecklat en modell för att utvärdera arméövningar. Vi finns också med i den marina taktikutvecklingen. Och så har vi operationsanalytiker som det är svårare att sätta en speciell etikett på. Det är analytiker som sitter på Högkvarteret och arbetar med att stödja olika processer, hjälper till att utveckla doktriner och med att besvara dagsaktuella frågor. Ska man se en trend så är det att den delen av operationsanalysen har växt och studiedelen har minskat.

En annan allmän trend inom operationsanalysen är att använda en mix av hårda matematiska metoder och mjuka verbala.

– Under 1960-talet trodde man att det skulle gå att räkna sig fram till problemens lösning. Men världssvälten lämpade sig inte för formler. Problemen var inte så enkla som man trodde. Människans beslut lät sig inte modelleras matematiskt. Då tog man fram mjukare metoder där man strukturerade problemen och klädde dem i ord. Och nu verkar pendeln ha svängt igen.

– Det vi har lärt oss från den militära verksamheten är att problemen inte är enkla. De är komplexa. Om vi skapar en taktik så kommer motståndaren att anpassa sig till den nya taktiken och göra motdrag. Det måste vi få med i vår analys. Ofta är det en väldig röra. På vårt fackspråk kallas det för en mess.

Och därmed är vi inne på vad Karin Mossberg skulle vilja använda operationsanalytikerna till utanför den militära världen. Ett typiskt exempel på röra är Stockholmstrafiken.

Hur skulle en operationsanalytiker närma sig detta komplexa problem?

– Det är naturligtvis inte så enkelt som att bara bygga en ny väg för att det blir fler bilar. Vi skulle ta ett vidare grepp och försöka att fånga in vad som är det verkliga problemet bland alla olika problem som utgör den här situationen. I vår militära vardag jobbar vi mycket med experter. I trafikfallet skulle vi nog ta in synpunkter från alla som är berörda av trafiken. Vi skulle lyssna till dem som åker bil, buss och tunnelbana, dem som håller i planering och budget och dem som bor vid trafiklederna. Vi skulle få in så många synpunkter som möjligt och så kunde vi rita upp en karta över problemen och se mönster och kopplingar. Vi skulle också fråga oss varför man tar bilen mellan A och B. Det kanske är för att handla. Skulle man då kunna flytta affären så att resorna minskar?

Och om ni ändå kom fram till att det behövdes fler vägar?

– Då kan vi göra simuleringsmodeller och leka med att bygga till en väg här eller sätta upp ett trafikljus där. Och så kan man se hur trafiken förändras så att inte köerna bara flyttar på sig. Vad som är svårare att få grepp på är som sagt människors beslut. Om det är lättare att åka bil kanske fler väljer bilen? Det här måste man också ha koll på och då får man ta in beteendevetare.

Nu när vi löst Stockholms trafikkaos kanske Karin Mossberg har fler förslag?

– Ett verkligt getingbo att ge sig in i är den politiska beslutsprocessen. Jag kan tycka att det fattas mycket beslut bara för att någon bestämt att det ska vara på ett visst sätt. Det är väldigt lite av att samla information, analysera problem och sedan fatta beslut – åtminstone på den kommunala nivån som jag har erfarenhet av. Det är väldigt mycket tyckande och lite tänkande bakom de politiska besluten.

– Ett annat område är sjukvården. Det kanske jag tänker på därför att jag känner många läkare som förklarar problemen för mig. Men nog skulle en operationsanalytiker hitta saker att bita i som hur man fördelar arbetsuppgifter mellan läkare och annan personal och hur man mäter framgång. Det vill säga hur man kommer fram till ett effektmått. Ett närliggande område är äldreomsorg i hemmet. Här finns det lyckade exempel på hur operationsanalytiker utanför FOI har lyckats förbättra schemaläggningen. Vad är viktigast: att hemvårdaren reser från A till B till lägsta kostnad eller att så många männi-skor som möjligt får hembesök?

Nya sakområden

Så nog verkar det finnas jobb för operationsanalytikerna även utanför de militära staketen.

– Det vi kan ta med oss ut är vår kunskap om metoderna och insikten om att problemen ofta är komplicerade. Däremot måste vi bygga upp en ny kunskap om det nya sakområdet. Vi säger också att de operationsanalytiker vi skickar ut inte är hela resursen, de har hela FOIs samlade kunskap i ryggen. Det är det som är skillnaden mellan vanliga konsulter och operationsanalytiker från FOI. De vi har på fältet är känselspröten. De sitter i fikarummen och har störst insikt inom FOI vad som är Försvarsmaktens problem. Operationsanalytikerna är nog också våra bästa marknadsförare, både för att de gör ett bra jobb och för att de vet vad som finns i forskningsorganisationen. Det är därför som tjänsten varvas mellan att vara ute på fältet och vara inne i FOI-huset.

Annars är ju risken att analytikern börjar tänka som en officer. Och det var knappast det som Försvarsmakten frågade efter.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Marina data upp till ytan

Taktikutveckling som legat på det enskilda förbandet och rapporter som inte nådde fram till besättningen har karaktäriserat marinens analysarbete. Sedan 2003 finns därför den övergripande enheten TU Sjö. Operationsanalytikern Erik Lindberg ingår i enheten som försöker komma till rätta med de tidigare bristerna. För att kunna arbeta nära förbanden är han stationerad direkt på Berga.

En korvett till sjöss är en imponerande syn. Massor av antenner. Här kommer en som ser och hör allt. Teknik och system är i yppersta klass. Allt är intrimmat och besättningen väl utbildad. Taktiken är finslipad. Ingen möda har sparats för att skattebetalarna ska få valuta för varenda krona.

Det som tror att denna bild är sann kan sluta läsa här.

– Man gissar på vilken förmåga förbandet har och vilken teknik som förbanden ska ha. Det är mycket styrt av industrin. Det är inte så mycket fråga om vad vi behöver som vad vi kan tillverka, säger Erik Lindberg. Han är operationsanalytiker vid marinen och den ende analytiker som sitter ute direkt vid förbanden på Berga.

Rapporter har inte nått sjömännen

– Taktikutveckling i marinen har inte gjorts i ordnade former på över tio år. Och det som gjorts har inte rört helheten. Det har varit ett perspektiv från ovan. Man har skrivit rapporter som blivit kvar på stabsnivån. Man har inte nått ner till sjömännen och taktikutveckling har legat på det enskilda förbandet, säger Erik Lindberg. Det finns också en skepsis mot stora tekniska projekt. Det är inte bara i havet som man kan gå på minor.

Under ubåtsjaktstiden var marinen mycket skickligare enligt Erik Lindberg. Man övade mycket och analyserade ofta vad som gått bra och vad som gått dåligt. Nu har man tappat både metoder och kompetens. För två år sedan inrättades en övergripande enhet för marinens taktiska utveckling, kallad TU Sjö.

– Kruxet var bara att den inte bemannades. Det blev jag och kommendörkapten Stefan Thim. Nu har vi tagit hjälp från förbanden och utgått från deras behov. Vi började på hösten 2003 och det har tagit oss ungefär ett år att bygga en fungerande prototyp. Vi tar in och förpackar data och så kommer förbandet hit och jobbar själva med analysen. Det är viktigt att det är förbanden som ska komma fram till vad som är bra eller dåligt. Man har fått nog av pekpinnar.

För att det här ska lyckas måste man, säger Erik Lindberg, vara duktig på att dokumentera vad förbanden verkligen behöver. Nu kan vi ge förbanden en bättre återkoppling och ett bättre underlag. Det ger bättre analyser och med ett empiriskt underlag ska man kunna utveckla bättre förmågor och system. Det ska bli slut med gissandet.

Internationellt intresse

– Vi ska stödja med övningsupplägget, analysmetoderna och analysunderlaget. Jag har slutat med att skriva tjocka rapporter som ingen har tid att läsa. Min affärsidé är att kunna visa det visuellt och begripligt. Därmed inte sagt att man inte ska värna om den fria forskningen, men den ska nog
hållas inom FOI.

– Det finns ett stort behov av att värdera förmågan. Vi har inte kommit dit, men är på väg. Inom EU satsas nu främst på interoperabilitet, men i nästa steg ska man även där börja med utvärdering av förmågan. Så det finns ett internationellt intresse. Man vill veta vad förbanden verkligen kan.

Risk för kulturkrockar

Visst finns det utvärdering inom marinen. Men den är slumpmässig. Det finns utvärderingsverktyg för det mesta på ett fartyg som torped, radar, kanon, sonar och så vidare. Verktygen används om eldsjälen finns ombord. Och det finns ingen process för att byta data. Om en korvett övar jakt på en ubåt så finns ingen sammanställning om hur jakten förlöpt. Flottiljerna är organiserade i stuprör och det finns ingen sammanhållande organisation mellan förbanden. Erik Lindberg säger att det också finns många kulturkrockar. Mellan att vara under eller på ytan. Och mellan olika enheter på ytan.

– Vad förbanden behövde var alltså inte nya verktyg utan en process med metod, analysstöd och gemensam tillgång till dataunderlaget. För att nå målet tog vi små steg ofta.

Det finns ett stort behov av att vara nära förbandet. Man måste kunna verka nu och verka internationellt. Syftet med taktik-utvecklingen är att kunna värdera förmågan och att kunna utveckla den. Krav ska
definieras tydligt och planeringen styras mot kraven.

Övningen bedöms

För att nå dit måste man kunna sammanställa en övning och berätta vad som hände när och var och vilka förutsättningarna var. Det här ska man kunna få ihop till spårbara bedömningar och händelseförloppet ska visualiseras. Inga papper alltså. Och det ska gå undan. Det som förut tog veckor ska ske på timmar. Om fartygen kommer in på torsdag ska analysen ske på fredag. Och alla ska jobba med samma dataunderlag. Det kan vara ubåtsjakt, luftförsvar, ytstrid och så vidare.

Det första steget är att samla in data. Det ska besättningen göra under arbetet och det får inte kännas som en belastning. Man ska dokumentera vad man gör. Det görs i en applikation av det mycket vanliga programmet Filemaker. Det valdes därför att det inte har de säkerhetsbrister som Windowsprogrammen är behäftade med. En reservofficer som studerar hur man bygger tekniska system som samspelar med människan inkallades och fixade programmet.

Den stora poängen är den gemensamma taktiska databasen. Allt som kommer in från olika håll läggs i denna databas. Sedan kan man gå vidare med de enskilda verktyg som nämndes ovan och jobba vidare. Därefter kan den nya informationen återföras till databasen. Vitsen med att använda flera olika verktyg är att man inte binder sig genom att skaffa ett superverktyg som likt en schweizisk armékniv ska fixa allt – något så när.

Flera mindre databaser

Databasen består i sin tur av mindre data-baser. En sådan kan vara stridsledning. Innan uppgifterna läggs in i den stora databasen måste de rättas. En ubåt vet till exempel
aldrig exakt var den är. Den får sin position via tröghetsnavigering och den visar mer och mer fel med tiden. Då och då rättas den och sedan börjar den visa fel igen. I databasen ska ubåtens verkliga position ligga.

Bränslet i metoden är övningarna. I år körs alla årets fem övningar före sommaren.

– Nu har vi fått så mycket material att vi kan gå tillbaka till gamla övningar och kolla om till exempel en sonars räckvidd ska vara så liten. Tidigare hade marinen ingen
sammanställning på genomförda övningar.

Vad får man då ut av analysmetoden?

– Mycket handlar om tidsangivelser, säger Erik Lindberg. När upptäcktes ett mål, när identifierades det, när gjordes insatsen och när skedde utvärderingen av insatsen. Då kan man se varför ett förlopp tog onormalt lång tid. Utan den här uppstyckningen i tid hade det varit svårt att se avvikelser.

– En annan finess är alternativgenerering. Vad hade hänt om? När korvetter jagar en ubåt så tror de en sak, men verkligheten kan vara en annan. Ubåten kan ligga rakt under korvetten utan att upptäckas därför att korvetten har sin sonar i ett vattenskikt där ubåten inte är. På korvetten kanske man tror att man ser miltals. Det är en duell i djupet och vi kan visa vad som skulle ha hänt om korvetten flyttat på sonaren. Vi har data om skikten i systemet. Ibland gör vi det lite svårare för ubåten. I den gamla världen skulle ubåtar gömma sig och vänta. I dag ska ubåten vara mer aktiv och gå in i ett område och spana och skicka informationen. Det är farligare naturligtvis, men ubåten kostar mycket pengar och den ska leverera. Ubåtsfolket vet att det är en ny syn, men det är ändå en stor omställning. Man får inte längre några uppdrag som att ”åk ut och göm dig i två veckor”.

Övningar gav ny taktik

Analysen från ubåtsjaktsövningar har redan lett till en ny taktik. När man kör in data från olika håll visade det sig att ubåten hade periskopet uppe och det upptäcktes av radarn. Men inte av operatören därför att radarn hade fel skala. Man letade inte efter rör i vattenytan.

– Nu har man ändrat bemanningen. Hela besättningen är med i ubåtsjakten, radarn är rätt inställd och utkiken jobbar tillsammans med sonar- och radaropera-törerna.

Efter övningen kan alla gå in i sin vy i databasen. Två kan spela mot varandra och få fram rörliga bilder. Vad såg korvetten egentligen? Och var var ubåten? Vi kan visa att låg fart ger bättre sonartäckning. Det tar längre tid att genomsöka ett område, men i den låga farten stör fartyget inte sin egen sonar så mycket.

Användbart för många

Vilka har nytta av metoden förutom förbanden? Erik Lindberg pekar ut många tänkbara användare:

Musac, marinens analyscentral för undervattenssensorer. Musac har inte tillhört projektet, men kommit med ändå i analysprocessen och därmed dragits fram i ljuset och blivit mer öppet.

Underrättelsesidan skulle kunna använda metoden för att analysera sin insats trots att det bara finns data från ena sidan.

Sjöstridsskolan.

Systemutveckling och studier. Ska man ha en ny båt så borde man först veta mer om de båtar man har. Vad skulle den ha gett och vad ger den? Man kan inte grunda studier på beräknade värden. Det är farligt när man sitter i studier och räknar på det optimala och inte det verkliga. Och man glömmer lätt bort att räkna med människan. Det är så mycket som kan gå fel. Många system är felbyggda och dränker operatörerna med data.

Försvarets materielverk. Prestandavärdering och teknikutveckling. FMV skulle kunna använda databaserna och göra simuleringar på riktiga typsituationer där alla svårigheter är med. Det är svårt att göra ett scenario som är så komplext som verkligheten.

Forskarna borde vara intresserade av förbandens egentliga behov och inte sitta på sina kamrar och hitta på dem. Vi borde också kunna förkorta forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Nu kan vi inte påverka något före 2007. Det vore bra om forskarna kom närmare förbanden. Då kunde operationsanalytikerna vara en tolk mellan militärer och forskare.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Analytiker utifrån utvecklar taktiken

Stefan Thim tillträder snart en ny tjänst på Högkvarteret och marinledningens utvecklings- och inriktningsprocess. En av uppgifterna blir att förankra en ny utvärderingsmetod för marinen som ska kunna förbättra förbandens verksamhet.

Under ubåtsjakternas tid var det här huset på Berga nog det hemligaste och mest bevakade i hela försvaret. Här ligger fortfarande Musac, marinens ubåtsskyddsanalyscentral. Stålpersienner skyddar mot inbrott och insyn. Den enda bevakningen nu inne verkar skötas av taxen Berta vars husse Stefan Thim som han säger ”körde ubåt” från 1981 till 1994. Så han var med under ubåtsjakterna.

– Då ställdes det krav på förbanden att man skulle kunna rekonstruera lägen om man upptäckte kränkande ubåtar. Att veta var man varit och så vidare. Det lärde mig att tänka strukturellt och det har jag tagit med mig i det här jobbet som chef för marinens taktiska utveckling för sjöstrid.

Flyttar från Berga

Snart lämnar flottans fartyg Berga för Karlskrona och officerarna skingras. Stefan Thim flyttar in till Högkvarteret och marinledningens utvecklings- och inriktnings-
process. En av hans uppgifter blir att försöka att förankra den utvärderingsmetod som han och operationsanalytikern Erik Lindberg har utvecklat.

– I min nya befattning ska jag arbeta med operationsanalys och hur vi ska kunna utveckla våra förband, säger han.

– Marinens operationsanalys är delvis ett arv från ubåtsjakterna. Det är nyttigt att ha operationsanalytikern nära kunden och på förbanden. För det är där som kunskapen finns och det är där som de viktigaste lärdomarna kan dras. Det är nödvändigt för att kunna utveckla taktiken och i det här arbetet är det otroligt viktigt att ha en operationsanalytiker med utifrån. För det behövs en fritänkare utifrån som man kan bolla idéer med.

Stefan Thim, som är Erik Lindbergs chef, har inte svårt att hitta argument för att arbeta nära en operationsanalytiker:

– I vissa lägen kan nog någon inifrån organisationen uppfattas som ett hot. Man vill inte ha någon som säger att det ska vara på ett visst sätt. Det är lättare att lyssna på någon utifrån. Då ser man inte pekpinnen utan litar på att den som säger något också har forskat på det.

Att få någon utifrån innebär också att kontaktnätet utökas. Annars är risken att samma människor pratar med varandra hela tiden.

– I dag har vi mycket kortare tid på oss. Man behöver den långsiktiga processen också, men i den kortsiktiga är operations-analytikern central. Det blir bara viktigare och viktigare att snabbt kunna utvärdera insatser ute på förbanden. Detta är en följd av att vi går från invasionsförsvarets långa ledtider till de snabba rycken i insatsförsvaret. Insatsförsvaret kräver också att den lärande processen går mycket fortare. Dessutom ska ju delar av systemet vara under insats. Då måste man kunna ta hand om all ny kunskap och återföra den till organisationen på ett strukturerat sätt.

– Delaktigheten i utvärderingen är också mycket viktig. Vi är visserligen tekniskt drivna, men vi har också en hälsosam skepsis till tekniken. Vi vill inte ha resultat i form av en digital signal utan vi vill sitta i en grupp och fundera på vad som ledde till det ena eller det andra. Det känns bra att kunna påverka utvärderingen och det är så vi jobbar med operationsanalytikern.

Erik Lindberg undrar varför marinen inte kan sköta detta själv. Varför ska man ha en operationsanalytiker? Stefan Thim betonar att man vill ha någon som inte är stöpt i den marina formen.

– Dessutom har vi inte utbildat officerarna för detta utan för att leda förband. Och så har vi ganska korta kommenderingar. Rätt som det är har vi hamnat på ett annat ställe. För att få den nödvändiga
erfarenheten måste man sitta längre på samma ställe än vad vi gör. Och så finns ju traditionen. Det är så här uppdelningen ser ut. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) ska finnas utanför Försvarsmakten och jag tror inte att man funderat på att ha den här funktionen inne i organisationen.

Marinen är den enda försvarsgren som har operationsanalytikern på förbandet och Stefan Thim tror att det kan ha att göra med hur man jobbat tidigare. Armén har hela tiden varit inställd på utbildning och att producera förband som kunde mobiliseras. Man har nog också tyckt att man haft gott om tid på sig. Marinen däremot har hela tiden haft insatsförband och tvingats till en ständig utvärdering.

Armén inte som flottan

Erik Lindberg ser en tydlig skillnad mellan armén och flottan.

– I armén handlar allt om utbildning. Det skulle vara otänkbart att man gick till skjutbanan och sköt och inte tog reda på hur man träffade. I marinen har det gått för sig. Där har det mer handlat om att man ska skjuta ett visst antal torpeder och kanonskott under året.

– Flyget har också en sorts förbandsnära utvärdering, säger Erik Lindberg. Där har man så kallade datastavar. Efter övningen kan förarna köra igenom hela passet framlänges och baklänges på marken. Då har man köpt ett färdigt utvärderingssystem. För marinen är det mer komplicerat. Sjöstriden är både på ytan, under ytan och i luften på en gång och med olika typer av vapen samtidigt. Därför sitter marinen i en gröt och den är för svår att hantera. Det blir för många olika sorters data som inte bildar en helhet. Vi vill utvärdera allt på en gång, men kan inte som flyget köpa ett helt paket utan måste utveckla ett inifrån.

Alla ombord är specialister

I dag behöver flottan inga värnpliktiga för annat än rekrytering. De som kommer till förbanden ska vara färdigutbildade och kunna sättas i tjänst på första vakten.

Det är i princip enda vägen till att bli sjö-officer. Förr vimlade det av värnpliktiga på fartygen. Det var inte så mycket som varje enskild sjöman behövde kunna. Nu är varje man – och kvinna – en specialist. Fartygen är fyllda med specialister. Sätter man samman ett förband av flera fartyg så har man fått ett komplext system. Om allt fungerade som det står i broschyren skulle man kunna uträtta storverk. Men varken i livet eller i flottan är det som i broschyrerna. Det finns alltså mycket mer att få ut av de system man köpt för dyra pengar. En bra sätt borde ju vara att satsa på fler operationsanalytiker. Men i själva verket är det nu tvärtom.

Stefan Thim håller med om den beskrivningen och säger att det borde finnas fler operationsanalytiker ute på förbanden.

– Jag kan inte svara på varför operationsanalysdelen skärs ned. Jag sitter inte på OA-beställningen och vet inte vad som spelar in. Men jag har en känsla av att operationsanalytiker nuförtiden förknippas mer med arbete inne på Högkvarteret än ute på förbanden. Och på Högkvarteret slår man ihop enheter och grupper och då kanske man tror att det går att minska på antalet operationsanalytiker också. Men har man tänkt så tycker jag att man missat att målet för operationsanalysens själ ju är att utvärdera operationer. Och några sådana finns ju inte på Högkvarteret.

En annan sak som Stefan Thim efterlyser är behovssammansatta insatsstyrkor med experter från FOI, Försvarshögskolan, Försvarets materielverk och förbanden som kan rycka in och fixa problem och hjälpa till. Integrerade projektteam kallas det för i branschen.

Annan modell i USA

Den dagen vi är på Berga transporteras
ubåten Gotland till USA för övningar med amerikanska flottan. Den kan bli borta i tre år. Initiativet är amerikanskt. Man vill öva på att upptäcka en konventionell mindre ubåt. Den typen ses nu som ett växande hot som USA tidigare inte har behövt räkna med. Särskilt inte i grunda vatten. Den amerikanska inställningen till övningen och operationsanalys skiljer sig från den svenska.

– När våra officerare kom till en tidigare ubåtsövning blev de ganska förvånade när de möttes av amerikanska operationsanalytiker. Det var analytikerna som lade upp övningen så att den skulle gå att utvärdera och att man snabbt kunde få ut kunskapen i organisationen, säger Stefan Thim.

– Från svensk sida verkar det inte finnas det intresset, säger Erik Lindberg. Vi kunde ju också ha lärt oss något, men vi verkar vara fullt upptagna med omstruktureringen av försvaret.

– Både britter och amerikaner har med operationsanalytiker vid internationella insatser, säger Stefan Thim. Det borde vi också ha. Britterna vill se till att de gör rätt saker och amerikanerna lägger upp övningarna så att de går att utvärdera.

Bättre utvärderingar

Stefan Thim är nu på väg att kasta loss från Berga. Närmaste vatten blir väl Lilla Värtan. Havsdjupens tid är förbi. Redan under ubåtsjakternas tid såg Stefan Thim att utvärderingen lätt kunde bli mycket bättre. Kanske kan han göra en insats för saken i maktens korridorer på Lidingövägen för att få in testmetoden i organisationen.

– Jag tror inte att det finns ett motstånd utan problemet är nog mest vi själva. Vi har inte köpt ett färdigt utvärderingssystem som flygvapnet utan byggt ett eget komplement och det finns ingen förvaltare för systemet i organisationen. Vi behöver en handläggare. Men problemet är att alla vi som jobbat med metoden nu försvinner på ett bräde. Det är mer turbulent än vanligt just nu. Flottan flyttar till Karlskrona och Högkvarteret skärs ned.

Kortare period till havs

– Ett annat problem är att det inte är kunden som köper operationsanalysen. Det är någon ovanför Stefan Thim som bestämmer om han ska ha operationsanalysstöd eller inte, säger Erik Lindberg. Det är en annan människa som bestämmer om jag ska jobba med det här än den som tar emot resultatet. Det vore synd om vi inte kunde gå vidare nu när förbanden vant sig och är nöjda.

Och så gäller det att hitta en balans mellan att vara på sjön och att utvärdera vad man gjort därute. Av tradition har tid till sjöss räknats som nyttig tid, men Stefan Thim tror att man kan vara ute en kortare tid om man utvärderar bättre. Erik Lindberg upplever också problemet.

– Besättningarna är nu så stressade att få ut båtarna till sjöss att man inte har tid att utvärdera. Det är ju lite konstigt att man har råd att ta ut en ubåt, men inte har råd att göra en riktig utvärdering.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3