I skuggan av kärnvapenhotet

Sveriges största kris under kalla kriget var när den ryska ubåten U137 gick på grund utanför Karlskrona 1981. Kärnvapenexperten Lars-Erik De Geer på Totalförsvarets forskningsinstitut har levt i skuggan av kärnvapen de senaste 45 åren. Han var också en av dem som blixt-inkallades  för att undersöka om det fanns kärnvapen ombord på den ryska ubåten.

Det var en dyster höst 1962. Den unge Lars-Erik De Geer, gymnasist i tredje ring, tyngdes av löpsedlarnas svarta rubriker. ”Multimegatonnare strax norr om Sverige”, neurosedynskandalen.

– Mitt uppe i alltihop, bara för att visa hur jävligt allt var, så tog Marilyn Monroe livet av sig. Samma dag som Sovjetunionen sprängde 25 megaton över Novaya Zemlya.

Och i oktober stod världen på randen av kärnvapenkrig.

– Kubakrisen höll på att skrämma livet ur mig, säger Lars-Erik De Geer 45 år senare. Vi var födda till ett liv utan framtid. Det var ingen mening att skaffa barn. Böcker och filmer som På stranden spädde på den känslan. Så det upplevda hotet av kärnvapen har ju gått ned väldigt. Även om mycket är jävligt i världen nu, så är det inte i närheten av den stämning som rådde då. Mänsklighetens utsläckande. Men någonstans finns ändå kärnvapnen kvar. Vi får inte glömma bort dem. I händerna på galna människor kan katastrofen hända.

För att slippa lumpen hamnade Lars-Erik De Geer på Försvarets forskningsanstalt (FOA). Han brukar säga att han började samma år som avtalet kom om förbud mot att sprida kärnvapenteknologi, 1968. Då visste han inte hur nära han skulle komma ett kärnvapen många år senare, mitt uppe i Sveriges största kris under kalla kriget. De dramatiska dygnen mellan den 27 oktober och 9 november 1981.

– Samma dag som det blev känt att ubåten stod på grund i Karlskronas skärgård samlade vi ett litet möte på institutionen. Vi tyckte väl att det skulle se illa ut efteråt om FOA inte hade gjort något. Själv var jag kluven. Jag hade lovat att åka med hustrun på semester och förstod att hon inte skulle gilla att jag åkte till Karlskrona, vilket var ett riktigt antagande. Men efter några dagar fick hon och barnen komma efter till Karlskrona på det statliga spionkontots bekostnad som tröst. Det behövde inte redovisas. I valet mellan husfrid och äventyret valde jag det senare. Några kärnvapen trodde vi inte på. Vår underrättelseman tyckte sig komma ihåg att han läst något om kärnvapentorpeder i en tidning. Det räckte. Vi åkte iväg med vanligt flyg och ett enkelt instrument i bagaget.

Militären tyckte mest att FOA-folket var i vägen. Det var trassligt nog som det var. En liten roddbåt med aktersnurra och flottist ordnades dock fram.

– Jag trodde, som sagt var, inte alls på något kärnvapen. Så vi blev väldigt förvånade när ryssarna hotade oss med vapen. Men vi åkte längs fören och kunde registrera en puls där torpederna kunde vara. Mer än så var det inte då. Vi hade funnit en strålkälla och till den kunde det finnas massor av förklaringar.

Så det behövdes bättre grejer. En mätutrustning flögs ned från labbet och installerades i en bevakningsbåt, som några dagar senare en natt förtöjdes intill ubåten.

– Det var en germaniumdetektor, som kunde se i detalj. Vi kunde bland annat visa på förekomsten av uran 238. Det ingår i en kärnladdning, men var inget bevis. Vi mätte i fyra timmar under natten. Det blåste och militären ville ha oss därifrån. Jag kunde ta en tupplur. Nära en atombomb, skulle det visa sig.

Lars-Erik De Geer säger att senare analyser övertygade honom om att det var en kärnladdning. Kanske motsvarande en halv Hiroshimabomb. Men då var han långt ifrån säker.

– Våra fynd plus lite tankearbete var tillräckligt för att hetsa upp både FOA och regeringen. Jag hängde med ned till utrikesdepartementet för att det var spännande. Jag hörde vad de skulle säga och tyckte inte om det. På vägen upp till riksdagshuset jagade jag ifatt statsminister Thorbjörn Fälldin och bad om ett enskilt samtal, vilket jag fick. Jag tyckte att fokuseringen på uran 238 öppnade för förenklad kritik. Fälldin svarade att ”det var för sent att stoppa tåget”. Allt var riggat för presskonferensen. Historien hade fått ett eget liv. Och motpropagandan kom som på beställning, med Maj Wechselmann i spetsen.

Uppiggad av ubåten satte Lars-Erik De Geer fart på sin doktorsavhandling om dubbelmagiska kärnor, men sedan kom en mental baksmälla. Det var ju inte FOA Lars-Erik De Geer skulle jobba på egentligen. Dessutom verkade det inte vara någon merit på FOA att ha disputerat.

– Åter blev jag räddad av ryssarna. Det började trilla ned kärnreaktorer från skyn. Ryssarna hade radarsatelliter som drevs med kärnkraft. När en sådan satellit var uttjänt sköts den normalt ut i rymden. Men ett par gånger fungerade inte detta och reaktordelar föll ner över jorden. Några hamnade i Kanada 1978 och några var mycket nära att komma ner i Sverige 1984. Samtidigt tog jag initiativ till ett långsiktigt projekt att med hjälp av ädelgasen xenon kunna spåra kärnvapenprov. Det blev sedan en stor sak.

Sedan kom Tjernobylolyckan 1986.

– Det var allvarligt värre, men när jag tänker på hur det upplevdes som ett hot så hamnade jag som expert nästan i andra hörnet. Jag hävdade att nedfallet i Sverige från Tjernobyl första dagen inte var värre än från en kinesisk provsprängning. Sådana hade jag studerat flera gånger. Visst var Tjernobyl illa, men inte jämfört med det globala kärnvapenhotet som hängt över oss. Vi på FOA mätte från första minuten. Vårt övervakningssystem och våra erfarenheter gjorde att vi klarade Tjernobyl bättre än något annat land i världen. Statens strålskyddsinstitut var då på väg att lägga ned sitt varningssystem. Något som man inte gärna talar om.

En kofta gav då krisen ett ansikte. Koftan satt på SSI-basen Gunnar Bengtsson. En, enligt Lars-Erik De Geer, hemvävd man som hade med sig hembakade bullar till krismötena i regeringskansliet.

På FOA blev det med tiden inte självklart att behålla kärnvapenkompetensen. Lars-Erik De Geer lämnade Stockholm för Wien och en nioårig sejour vid CTBTO, som är den organisation som övervakar provstoppsavtalet.

– Yngst när jag for och äldst när jag kom hem, säger Lars-Erik De Geer som en kommentar till generationsskiftet. Man ska komma ihåg att vår institution ett tag hängde på en mycket skör tråd. Den räddades av några få vid försvarsdepartementet.

Den nya generationen representeras av Jens Wirstam, som också är ”uppvuxen med kalla kriget och skyddsrumsövningar med fröken i spetsen”. Det här var under kalla krigets sista frostperiod. Nato placerade, genom sitt så kallade dubbelbeslut, ut medeldistansrobotar och kryssningsrobotar i Europa. Dessa kunde nå Sovjetunionen, som i sin tur svarade med sina SS 20-robotar. Nato krävde att ryssarna skulle dra bort sina robotar för att Nato skulle göra det samma.

Så föll Berlinmuren. Jens Wirstam var doktorand. FOA och Lars-Erik De Geer kom på besök och talade om kärnvapen.

– Det kändes väldigt mossigt och passé. Nu skulle ju världen bli som en enda Kistagalleria. Vi skulle äta samma mat och ha samma värderingar. Lite tråkigt kanske, men lugnt.

Jens Wirstam doktorerade och åkte till USA. Då vände allt.

– Jag var på Manhattan när det hände. Broarna stängdes av och man talade om attentat med biologiska vapen. Vi bunkrade vatten. Franskt mineralvatten för tre dollar flaskan. Den dagen kändes som ett trendbrott i världspolitiken. Jag ville ha ett jobb där man kunde grotta med atomer på förmiddagen och fundera på Nordkorea på eftermiddagen. Det jobbet dök upp. Det fanns på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

– Medierna matar oss dagligen med hot relaterade till kärnvapen. Innan våra experter börjar beta av hotlistan gör Lars-Erik De Geer några egna reflexioner om hot.

– När jag kom till Wien för nio år sedan frågade jag våra meteorologer om klimatförändring. De sa att man inte kunde veta. Att det kanske låg något i det. Nu när jag lämnade Wien var de helt övertygade. Jag kan inte se det som något annat än att klimatfrågan är en process som nu nått till det stadiet när den fyller kravet på ett gemensamt hot. Jag tror också att vi har ett behov av hot. Det ger oss något att kämpa för. Om allt skulle gå bra blir det tråkigt och likgiltigt, när man kan åka till Australien varje lördag.

Här är större delen av kärnvapnens egna heta lista:

• Spridningen. Jens Wirstam ser detta som det i särklass största hotet. ”Efter kalla kriget har vi flera maktcentra och länderna tycker inte lika. Tekniken är gammal och välkänd. Spridningen kan fördröjas, men inte hindras. Ju flera som har kärnvapen, desto större är risken för att de kommer att användas.” Lars-Erik De Geer håller med och säger att den största bromsen för spridning är tillgången till klyvbart material. ”Det är rimligen bara stater som har resurserna att skaffa sig detta.”

• Små laddningar. Det talas om mininukes, som därmed skulle vara så små att de låg nära en större konventionell laddning. En typ som diskuterats under senare år, särskilt i USA, har varit så kallade bunker busters som skulle kunna slå ut underjordiska anläggningar genom att tränga ner i marken innan de detonerar. De spelade en politisk roll när man talade om dessa vapen i samband med regimens bunkrar i Irak. Risken med små kärnladdningar som kan levereras med precision är naturligtvis att de lättare kan locka till användning.

• Modernisering. Storbritannien har nyligen godkänt ett gigantiskt program för att bygga nya ubåtar för sina interkontinentala kärnvapenrobotar. USA planerar att göra sina laddningar enklare och mer robusta. Lars-Erik De Geer tycker inte att det är någon direkt förnyelse i sak.

– Man försöker bara att få vapnen att räcka längre. Sedan kan man ju fråga sig varför Frankrike och Storbritannien ska ha kärnvapen. Uppenbarligen lägger de stor vikt vid kärnvapnens avskräckande betydelse. Att ingen ska ge sig på oss. Att ha kärnvapen innebär ju makt. De stora kärnvapenländerna sitter ju i säkerhetsrådet.

• Den sänkta tröskeln. De första kärnvapnen, bortsett från de flygburna, var taktiska slagfältsvapen. De var gjorda för att användas. Med Sputniken 1957 kom med tiden de interkontinentala robotarna. Supermakterna kunde hota varandras städer med utplåning. Det uppstod en koppling mellan det taktiska och strategiska kärnvapnet. Tröskeln hade blivit hög.

– Nu pratar Ryssland i stället om kärnvapen som ett sätt att dämpa en konflikt, säger Jens Wirstam. Man visar att man är beredd att ta till vapnen.

– Ja, de snackar ju om det, men jag tycker att det är en riskabel väg, säger Lars-Erik De Geer. Kärnvapen är ju en schizofren verksamhet. Domedagsvapnen gjordes för att inte användas. Då är risken att man inte längre tror på dem. Men det är faktiskt viktigt att hålla hotet levande.

• Underskattning av hotet. Att räkna bort kärnvapnen kan, enligt FOI-forskarna, vara ett hot i sig.

– Redan under kalla kriget räknade Sverige efter ett tag bort kärnvapnen av olika skäl, säger Jens Wirstam. Nu ser jag en risk att man räknar bort kärnvapen därför att de inte passar in i försvarets nya bild av sig själv.

Lars-Erik De Geer, som sett det mesta, håller med.

– Man följer trender och har helt plötsligt glömt bort kärnvapnen.

• Terrorister och smutsiga bomber. Rätt mycket tidningsanka och slagord tycker FOI-forskarna. Lars-Erik De Geer drar sig till minnes hur nedrustningsförhandlingarna i Genève kört fast 1980 och då slängde man in hotet om radiologiska vapen. FOA, som spelade en stor roll, på svensk sida, analyserade frågan och kunde till stormakternas besvikelse konstatera att hotet inte fanns. Möjligen om man räknade in bombning av kraftreaktorer i drift. Men sådant var de inte intresserade av att förbjuda.

– Sedan dess verkar den smutsiga bomben ha levt vidare på något sätt, säger Lars-Erik De Geer. Men varför ska man göra sig besväret när det finns så mycket enklare sätt att bedriva terror? Radioaktivt materiel från sjukhus ger inte mycket. Man måste komma över en bränslestav från ett kärnkraftverk. Och det enda som händer är kanske att staven sprängs i två delar. Som skrämselvapen fungerar dock radioaktivitet utmärkt. Folk blir nervösa.

Jens Wirstam påminner om att skrämselscenarier redan inträffar. I Irak sprängs klorgasbilar. Det är illa, men inte värre än det vanliga.

lars-erik de geer och Jens Wirstam är fascinerade av den vackra fysiken och har valt ett yrkesliv i spänningsfältet mellan skönheten och eländet. FOI har varit bra på det här länge och Lars-Erik De Geer säger att det fortfarande är en nisch där vi kan bidra en aning till säkerheten i världen. Utan historien skulle FOI dock spela en mycket mindre roll.

Den historien skrevs under det svenska atomvapenprogrammet och sedan tillsammans med nedrustningsministrar som Alva Myrdal ”som satte stor tilltro till expertisen på FOA”.

För Jens Wirstam är det inte svårt att hitta motivation. Antingen lutar vi oss mot EU när vi ska tycka något om Iran på FN-agendan eller så har vi en egen mening. ”Jag tycker att vi fortfarande ligger längst fram bland dem som inte har kärnvapen. Varje enskild del i kärnvapenfysiken är tämligen välkänd. Men det är kondensatet det handlar om.”

Lars-Erik De Geer slapp uppleva sin ungdoms mardröm. I stället fick han ägna sig åt att verka mot kärnvapnen, vara med i samhället och skaffa sig ett världsomspännande kontaktnät. ”På så vis har det ju varit fantastiskt”.

Hur fantastiskt det kommer att bli för Jens Wirstam återstår att se:

– Vänta om 20 år när Kina är en supermakt. Då kommer vi att få känna på hur det är att domineras av en främmande kultur.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/2

Logistikens historia

Logistikhistoria_Klar [Converted]Hjärnan bakom den amerikanska logistiken under första Gulfkriget lär ha inspirerats av Alexander den store som förde fram sin logistik nära fronten. Logistik har alltid funnits, men länge kallades det för träng eller underhåll. Dagens och framtidens logistik har en mycket vidare innebörd. Logistiken sägs ha blivit en konst i och med att man kunde räkna på resurser. Militärer var en gång de ledande logistikerna. Nu lär militärerna av civila företag.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Gamla minor

Gamla minor_ny [Converted]Minor från andra och till och med första världskriget utgör fortfarande ett hot runt de svenska kusterna. I samband med bärgningen av den nedskjutna DC 3:an upptäcktes en tysk minlinje från första världskriget. Lika gammal var den mina som några fiskare 2005 tog i land i Göteborgs hamn.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Den globala härvan

Globalisering [Converted]

För tiotusen år sedan gav oss jordbruksrevolutionen en någorlunda säker tillgång till mat. För fyra hundra år sedan inleddes den industrialisering som kom att övergå till en revolution. Maskiner ersatte muskelkraft. Massan arbetade i fabriker, massan läste tidningar och massan dog på slagfälten. Nu har på bara några decennier informationsrevolutionen kastat världen in i en ny epok. Och nu har världen krympt. Vi talar om globalisering. Här finns mycket gott som en spridning av välstånd. Här finns också många mörka sidor som spridning av kriminalitet, sjukdomar. Här finns stora spänningar. En oroshärd sprider sig i systemet och allt hänger ihop. Vi lever i en global by. Men den är på randen av en revolution. Det som tidigare varit tämligen åtskilt är nu sammanvävt i ett komplext system som inte går kontrollera eller överblicka.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Slaget om Storbritannien

Slaget om Storbritannien [Converted]Slaget om Storbritannien sommaren 1940 var ett utnötningskrig. I slutet på september gav tyskarna upp kampen om att skaffa sig luftherravälde och därmed var invasionen av Storbritannien inte möjlig. Den brittiska segern berodde inte på bättre flygplan och piloter utan på att man redan i slutet av 1930-talet hade byggt upp en nätverk med jaktflygbaser, radarstationer, luftvärn, ledningscentraler och vanliga utkikar. När de tyska bombflottorna samlades över Frankrike gick larmet och de brittiska piloterna rusade till sina plan.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Polarisdiplomati

Polariskarta [Converted]1960 kom de första Polarisubåtarna. Polarisrobotens räckvidd var då begränsad till 1200 nautiska mil. För att kunna träffa Moskva måste ubåten ligga nära Skandinavien.  Ett starkt svenskt flygvapen skulle vara ett skydd mot sovjetiska ubåtsjaktplan. USA gav Sverige en säkerhetsgaranti vilken fick stor betydelse för utvecklingen av Viggenplanet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Teknik för att skingra krigets dimmor

Militärteknik 2En av de största drivkrafterna bakom militärteknikens utveckling är att få bättre kontroll över slagfältet – att skingra krigets dimmor. Drömmen om det automatiserade slagfältet krossades i Vietnam. Nu ställs hoppet till nätet. Fast risken är att morgondagens befälhavare går vilse i informationsdimman och vet lika lite om slagfältet som generalen på sin häst för hundrafemtio år sedan.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Militärhistoria

Krigskonstens historia STORKrig har funnit nästan lika länge som mänskligheten själv. Motiven till krig har ändrats genom historien liksom sättet att föra krig. Det senare kallar vi krigskonst. Professor Gunnar Artéus och tecknaren Martin Ek tar oss med på krigskonstens resa från nästan tidernas begynnelse till våra dagar.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Den militära tankeverkstaden

Den militära tankeverkstaden qwe]Krigskonst formas av militära tänkare. Medan teknik blir föråldrad så kan tankar få ett nytt liv. De asiatiska tänkarna Sun Zi och Mao Zedong studerade problemet hur kriget skulle vinnas medan de västliga tänkarna mer grubblade över hur man skulle vinna på slagfältet. Som Vietnamkriget visade räckte det inte med att vinna alla slag för att vinna kriget.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ödestimman 1968

Ödestim_2 [Converted]Det tjeckoslovakiska experimentet med ”socialism med ett mänskligt ansikte” fick sitt slut när Warszawapakten invaderade och återställde sin ordning. Men vad hade hänt som tjeckoslovakierna gripit till vapen och USA utlovat ett ”kraftfullt stöd”? Som i sin tur i Kreml tolkats som ett försök att skapa en resning i östblocket. Det ena hade kanske gett det andra. De planer som var så noga utarbetade på båda sidor hade kanske inte gått att stoppa. I dag, när vi vet
hur det gick, känns scenariot overkligt. Men hur overkligt var det då mitt upp i krisen?

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kalla krigets historia

Kalla_kriget_SLUT [Converted]Europa låg i ruiner, två städer i Asien var utplånade av kärnvapen. När freden äntligen hade kommit var tanken på ett nytt krig inte främmande. Det nya var att det skulle bli med kärnvapen. Ända fram till Kubakrisen 1962 levde Sovjet, USA och Europa i kärnvapenkrigets skugga. Samtidigt var det för västvärlden den största välståndsökningen i historien. Gott om jobb, billiga
bostäder, Beatles och lite ångest för jordens undergång.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Jagarflottiljen anfaller

Jagarflottan_klar [Converted]I ur och skur övade jagarflottiljen på sina anfall. En av de vanligaste hette  metod  nummer elva. I den ingick tre jagare och sex torpedbåtar. Det var räckvidden på jagarnas kanoner som avgjorde när anfallet kunde sättas in. Man skulle slå till utanför de skyddande öarna.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Detta händer inte i Sverige

Detta _händer_inteHur ofta sägs inte detta? Nu senast efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Kriserna nedan har studerats av Crismart som sammanlagt har kartlagt många kriser av olika slag, nationella och internationella.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Folkrättens rötter

Folkrättsträdet [Converted]Det finns olika sätt att se på folkrätten. Detta är vetenskapens syn som visar hur folkrätten förs upp från sedvanerättens politiska nivå till den internationella rättens juridiska sfär. Flyktingrätt, humanitär rätt och mänskliga rättigheter är några viktiga exempel på folkrätt.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Folkrättens historia

Folkrätt_tidsaxel(klicka på illustrationen för större version)

Folkrättens historia

På samma sätt som individer i ett samhälle ibland behöver lagar och andra rättsregler i umgänget med varandra, behöver också staterna rättsregler för sina relationer. Staternas och statssamfundets egen rättsordning kallas för folkrätt.

Folkrättens regler delas traditionellt in i krigets och fredens folkrätt. Ibland talar man också om ”konfliktpreventionens folkrätt”. Dessa regler utgör en del av fredens folkrätt men kan samtidigt gälla i krig. Till detta rättsområde hör t ex FN-stadgans regler om våldsförbud och rätt till självförsvar, avtal om nedrustning, demilitarisering och neutralitet.

Grafiken berättar folkrättens historia från 3000 f Kr fram till i dag. De första folkrättsliga reglerna finns i enskilda avtal, som exempelvis handlade om förbud mot vissa vapen och stridsmetoder eller skydd för vissa personer under krig, som kvinnor och pilgrimer. Under den feodala tiden i Europa finns folkrättsliga tankegångar i den katolska kyrkans dokument.

Den holländske diplomaten Hugo Grotius, som levde under det 30-åriga krigets dystra tid, kallas ibland ”folkrättens fader”. Han var med och förhandlade fram det Westfaliska fredsfördraget 1648, som kan sägas vara en milstolpe i folkrättens historia. Grotius strukturerade ett system för folkrättens regler, där han delade in folkrätten i fredens och krigets rätt. Han avled efter ett skeppsbrott sedan han besökt drottning Kristina i Stockholm.

Folkrätten utvecklas ofta som en reaktion på historiska händelser. Efter furstekrigen växte nationalstaterna fram med stora organiserade försvarsmakter. Krigen blev i takt med industrialiseringen nationella katastrofer. Efter första världskrigets blodbad gjordes med Nationernas förbund ett försök att avskaffa kriget. Med andra världskrigets utbrott stod det klart att NF som en internationell krigsförhindrande organisation hade misslyckats. Idén om en global fredbevarande organisation var dock inte misslyckad och efter andra världskriget kom Förenta nationerna. Namnet gavs för att hedra den nyss avlidne amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Robothotet i Europa

Robothotet i Europa

Ballistiska robotar ger status i en värld med fler kärnvapenstater

Tiden talar för robotförsvar av typ Stjärnornas krig, säger FOA-forskare

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden finns även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare. Så står det i försvarspropositionen och angrepp med fjärrstridsmedel anges som ett troligt inslag i det begränsade väpnade angrepp som Försvarsmakten ska kunna hantera.

FOA-forskaren Folke Andersson som är expert på luftförsvar följer utvecklingen på detta område menar att detta är ett ”nygammalt hot” som kanske, men inte säkert, är värre än vad det var förut:

– Vi ser en större spridning både av robotar, och av kunskapen om dessa robotar. Det blir dessutom lättare att med relativt enkel civil teknik att peka ut mål och leda robotarna mot dessa mål. Folke Andersson pekar på det faktum att man redan idag för en relativt överkomlig summa pengar kan beställa kommersiellt tillgängliga satellitbilder med en meters upplösning över önskade platser på jorden. Dessutom kan man redan idag med stor precision navigera med hjälp av olika satellitnavigeringssystem, som hela tiden naturligtvis utvecklas.

– Därmed kan man säga att förmågan har ökat. Sedan är det en annan sak att värdera avsikter. Vem eller vilka skulle ha intresse av att angripa Sverige med fjärrstridsmedel? Ett scenario som har beskrivits är att hota Sverige med utpressning när vi deltar i en internationell operation, säger Folke Andersson.

Nazityskland lade robotgrunden
Grunden till såväl kryssningsrobotarna som de ballistiska robotarna är de tyska robotarna V1 och V2 från andra världskriget. Bortsett från 60 års teknisk utveckling har egentligen inte så mycket hänt. Kryssningsroboten V 1 gick i underljudsfart och kunde upptäckas och bekämpas av luftförsvaret. Den ballistiska roboten V2 kom med hög fart utan förvarning rakt ner från skyn. Mot den fanns inget försvar.

V2:an utvecklades lite senare till robotar av typ den sovjetiska Scud som på sin tid spreds över världen. Med Scudroboten följde ett kunnande som använts för att vidareutveckla Scudroboten – som i Irak – och bygga helt nya typer.

Ballistiska robotar ger status
– Det skrämmande är att en del länder som skaffat sig dessa ballistiska robotar också är icke-demokratiska stater med kärnvapenambitioner. En del länder, som Iran och Irak, har skjutit mot varandras städer med dessa robotar. Irak sköt Scudrobotar mot israeliska städer under Gulfkriget och Irak hade tidigare visat att man vågade använda kemiska stridsmedel. Hade Scudrobotar som sköts mot Israel varit laddade med kemiska stridsspetsar vågar man nästan inte tänka på vad det israeliska svaret hade blivit mot Bagdad. Så nog finns det anledning att ta det s k missilhotet på allvar, säger Folke Andersson.

En del länder som Indien och Pakistan har både bomb och vapenbärare om än i mycket begränsat antal. Men bara detta att två grannländer i konflikt har dessa förmågor har klassat den oroshärd som kanske den farligaste i världen.

– Ballistiska robotar har blivit något av ett statusvapen, säger Folke Andersson. Det upplevda robothotet är nog mycket en fruktan för att robotarna kan laddas med massförstörelsevapen. En vanlig sprängladdning ger visserligen en stor skada, men dess verkan är begränsad till den plats där stridsdelen slår ned. För att öka robotens räckvidd kan man minska lasten. Vad gäller sprängämnen kommer man till en gräns där lasten blir så liten att det inte är värt mödan att skicka iväg en robot. Då är det mer frestande att ladda roboten med biologiska eller kemiska stridsmedel. Men dessa kan å andra sidan lika väl spridas av terrorister.

Tiden talar för Stjärnornas krig
Rädslan för att den s k robotteknologin ska spridas utanför stormakterna har funnits länge, men frågan blev verkligt het sommaren 1998 när republikanen och den f d försvarsministern Donald Rumsfeld i den amerikanska kongressen lade fram en rapport som hävdade att USA hade underskattat det hotet från de s k pariastaterna. Länder som t ex Iran, Irak och Nordkorea kunde mycket tidigare än vad USA bedömde nå USA med ballistiska robotar. Kritiker mot Rumsfeldrapporten hävdade att detta var ytterligare ett försök av republikanerna att skapa ett antirobotförsvar i samma anda som när Ronald Reagan 1983 presenterade sina tankar på ett försvar mot sovjetiska ballistiska robotar det s k Stjärnornas krig.

– USA och Israel tar detta hot på allvar, säger Folke Andersson. De försöker gemensamt skapa markbundna försvar mot främst ballistiska robotar. System som i stil med Patriotsystemet användes mot irakiska Scudrobotar under Gulfkriget. Sedan har amerikanerna även planer som i sin ambition närmar sig idéerna i Stjärnornas krig.

– Men Stjärnornas krig visade sig vara ogenomförbart?

Folke Andersson drar lite på svaret:

– Det var ändå nästan 20 år sedan. Det har hänt mycket på datorfronten sedan dess. De delar av Stjärnornas krig som stupade på att man inte kunde behandla stora informationsmängder på kort tid kanske går att geinom en ganska nära framtid.

Fler länder skaffar sig förmågan att kunna skjuta långt. Oroliga delar av världen har sina egna lokala robothot som Mellanöstern, Indien- Pakistan och Kina-Taiwan. I Europa upplevs hotet komma från Mellanöstern och Nordafrika.

Sverige ligger än så länge utanför räckvidden för dessa robotar. Folke Andersson ingår i en grupp med bl a FOA-forskare som studerat hur luftförsvaret ska kunna bekämpa kryssningsrobotar och vissa typer av ballistiska robotar.

– Ballistiska robotar har vi inte klarat tidigare och klarar inte nu heller, säger Folke Andersson. Och det är frågan om ens USA finner att man får tillräckligt mycket skydd för pengarna. Kryssningsrobotar är däremot intressantare därför att en kryssningsrobot egentligen inte är något annat än ett förarlöst flygplan. Kryssningsroboten är visserligen liten och kan vara svår att upptäcka och kan flyga friare än ett bemannat plan, men den är i grunden ett flygplan och kan bekämpas med det vanliga luftförsvaret, dvs luftvärnsrobotar och jaktplan med jaktrobotar.

– Dessutom, säger Folke Andersson, är snart alla flygburna vapen att likna vid kryssningsrobotar. Man vill inte flyga över motståndarens område och riskera sina guldfåglar. Man vill ha attackvapen som från långt håll själva hittar fram till sitt mål. I framtiden lär luftvärnet få inrikta sig på lasten och inte på det vapenbärande flygplanet.

Problemet att träffa en kryssningsrobot är mer taktiskt än tekniskt. Det omdebatterade Bamse-systemet kan skjuta ned kryssningsrobotar även om det kommer många, men måste då grupperas i närheten av det objekt man ska skydda. En av fördelarna med Bamse är att roboten inte har någon målsökare, som vid flertalet andra luftvärnssystem svarar för cirka 70 procent av robotkostnaden.

– En annat sätt att skydda sig är att erbjuda så få värdiga mål som möjligt vilket dock till stor del skulle innebära att avstå från fredssamhällets fördelar i form av centralisering och stordrift, säger Folke Andersson. Men detta räcker givetvis inte som enda skyddsåtgärd utan man måste bygga upp en hel kedja. Först ska man kunna upptäcka kryssningsrobotarna, sedan ska man kunna skicka upp jaktplan för att möta dem på långt avstånd, sedan möter man robotarna med en mängd mindre luftförsvarsrobotar och till slut får man förlita sig på ett robotluftförsvar vid de objekt som man är rädd om. Och där kan man ha robotar av Bamsetyp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek