En liten organisation med stort kontaktnät

Fem minuter med bussen från Slussen ligger en liten icke-statlig organisation som verkar i gränssnittet mellan säkerhet och utveckling. ”Vår nisch är att världen är mer komplex än den ter sig vid första påseendet”, säger Niklas Swanström, chef för Institute for security & development policy, ISDP.

Niklas Swanström har, som han säger, en hyfsat brokig bakgrund och är egentligen ingenting. Han är utbildad i Sverige, Kina och USA, gjorde sin doktorsavhandling i freds- och konfliktforskning och har en magisterexamen i internationell rätt.

– I vårt gebit ska man ha lite av allt och vara särskilt bra på något, säger han och har lite svårt att förklara vad ISDP gör.

– När man ser det klara resultatet verkar det fullt logiskt. Vårt jobb definieras av situationen.

ISDP är ett ungt gäng. Johanna Popjanevski är en av två vicedirektörer och expert på södra Kaukasus. Hon har sällskap av två veteraner: förre diplomaten Ingolf Kiesow och förre generalen och rektorn vid Försvars-högskolan Karlis Neretnieks.

Niklas Swanström berättar hur allt började.

– År 2002 bildades vid Östeuropeiska institutionen vid Uppsala universitet en forskargrupp kallad Sidenvägsstudier som bedrivs i samarbete med Johns Hopkins University i Washington DC, USA. Vi studerade Centralasien med betoning på konflikter och säkerhet och inte minst narkotikasmugglingen längs den gamla Sidenvägen. Vi kände att vi vuxit ur den akademiska rocken och förra året lämnade vi universitetet. Vi hade blivit större än vår egen institution. Men framförallt för att vi sysslade med policyforskning. Då var det bättre att vara en icke-statlig organisation, NGO. Öppenheten på universitetet kanske inte passar alla kunder även om vi inte håller på med hemligheter. Nu kan vi ha en mer företagsinriktad inställning och jobba närmare våra kunder. Det är kunden som äger produkten, även om vi sedan ger ut resultatet som en rapport.

Med policyforskning menar Niklas Swan-ström att produkten anpassas efter avnämaren. Det är råd om vad kunden bör göra och inte bör göra. Slutsatserna är mindre teoretiska och mer gjorda för att användas.

Kunderna, som kan vara Utrikesdepartementet, som står för 60 procent av finansieringen, Försvarsmakten, Sida och svenska organisationer generellt, vill ha något mer än den svartvita bilden. De vill se nyanserna och orsakerna bakom det som sker på ytan.

– Vi försöker tänka på vad som händer i morgon och se vilka följderna är, säger Niklas Swanström. I en färsk Pakistanrapport vill vi skaka om lite grann. Allt blir inte bättre för att man sparkar ut president Musharraf. Vad sker i det tomrum han lämnar? Vilka konflikter finns bakom konflikten? Vi har inte sanningen, men ytterligare en åsikt. Vi kan erbjuda en slutsats som grundas på att vi har olika experter som har olika tankeinriktningar. Förr har det ofta varit antingen en diplomat, en statsvetare eller en militär som skrivit. Vi vill undvika det och tänka bredare och djupare. Det är lite som Internationella institutet för strategiska studier i London. I den nya världen fungerar inget isolerat och vi vill vara en länk i detta. Man kanske kan säga att vår nisch är att världen är mer komplex än vad den först kan te sig. Kommer det en fråga om Indonesien så ska vi ha nog med forskning för att omgående komma med ett intelligent svar och efter en tid ett riktigt intelligent svar.

– Vår inriktning är gränssnittet mellan säkerhet och utveckling. Vi ser på säkerhet i det bredare perspektivet, säger Niklas Swanström.

– Vi studerar konflikthantering, organiserad brottslighet, traditionell säkerhet, miljöfrågor och så vidare. Det gör oss unika. FOI, till exempel, ser mer på den militära säkerheten. Vi arbetar mycket med förtroendeskapande åtgärder och jobbar brett med problem och lösningar. Vårt gebit är helt enkelt hur man kommer till tals med varandra och skapar förtroenden. Hur bar sig arvfiender som Frankrike och Tyskland åt efter 1945? Det finns kanske något där att lära för i dag. Det har forskats mycket om förtroendeskapande åtgärder, men inte skrivits särskilt mycket.

ISDP har inga ambitioner att växa. Styrkan sitter inte i organisationens storlek utan i omfånget och kvaliteten på nätverket.

– Vi var 18 som gick från Uppsala. Vi rekryterar på personbasis. Ett forskningsområde definieras och så rekryterar vi någon som behövs. Vi vill undvika byråkrati och vill inte vara institutet för allt, säger Niklas Swanström, som tror att ISDP är per capita det institut som publiceras mest. En anledning är den lilla organisationen.

– Vi har Asia papers, Silkroad papers, en kvartalstidskrift och en som kommer två gånger i månaden. Insamlingen av material sker genom våra kontaktnät i regionen. Kvartalstidskriften har 30 000 nedladdningar per artikel vilket är väldigt mycket. Allt är fritt på nätet. Det ska vara lätt tillgängligt för att forma en debatt. Nästan allt är på engelska. Något är på svenska och något på kinesiska riktat till taiwaneser. I dag kommer en tredje bok i en serie om fyra böcker om Burma.

–ISDP är en icke-statlig organisation och det är en styrka. Vi kan till skillnad mot andra ha kontakt med organisationer och regimer som separatister, kinesiska militärer, maoister i Nepal, regimerna i Nordkorea och Burma. UD står för en kärnkostnad, men ställer inga krav på vad vi ska göra. I så fall blev vi en organisation som alla andra, säger Niklas Swanström och betonar att det viktigaste är det samlade kontaktnätet.

– Målet är att ha representanter från två organisationer i varje land. En akademisk och en policyorganisation som till exempel militären. Det ska inte vara akademiker som sitter på sin kammare utan folk som påverkar beslut. Våra gästforskare blir knutpunkten. Vi vill ha en ständig ström som vi kan plocka information från. Gästforskarna i sin tur får tillgång till vårt nätverk och det vet de som skickar hit dem. Vi har en kinesiska från Kinas armé som forskar om militär öppenhet i Kina. Kineserna har insett att slutenheten är ett problem. Särskilt om man ska delta i internationella operationer. Vi försöker att få den kinesiska milisen att tänka i nya banor och att de ska hjälpa oss att förstå dem. Om vi vet varför de handlar på ett visst sätt kan vi lättare förutse vad de ska göra. Nätverken, och att det är ett givande och tagande är en av våra grundvalar. Vi kan ha en kinesisk och indisk gästforskare som delar rum, åsikter och kontakter.

– Detta är något som vi vill ligga lågt med, säger Ingolf Kiesow på frågan om ISDP kan verka som en informell kanal. Vi kan ha möten och seminarier där folk från länder som inte vill tala med varandra kan göra det.

Karlis Neretnieks säger att ISDP ordnade nio möten mellan maoisterna och regeringen i Nepal där de kunde lära sig att få kontakt.

Ingolf Kiesow har 23 år som diplomat i länder i Asien. Han har varit nio år på FOI, på Försvarshögskolan och UD. Nu är det ISDP som gäller på heltid. Pensionsgränsen har han passerat.

– Jag har inte ägnat mig så mycket åt energifrågorna här som jag gjorde på FOI. Institutet hade en konferens i Singapore där vi försökte täcka de säkerhetspolitiska aspekterna på ener-giproblemet som i sig är många olika problem. Länderna i Nordostasien måste börja diskutera de här frågorna som ingen kan lösa på egen hand. Jag har skrivit en bok om Indien som blivande stormakt och vad det kan medföra för Indien och omvärlden. Nu håller jag på med en bok om den japanska nationalismen och slutsatsen är att det inte är något vi behöver frukta. Ett intressant projekt vore att studera den kinesiska nationalismen. Den kommer i vågor. Nu är den aktuell med OS-protesterna. Ibland utnyttjar regimen nationalismen och spelar ut den och ibland måste den dämpas.

Karlis Neretnieks var en gång utbildad för att leda arméfördelningar. Nu finns det knappast en bataljon i armén att föra befäl över.

– Jag vill nog tona ned min roll här, säger han. Jag fungerar som militär expert ett par dagar i veckan och bidrar med militära synpunkter på vad andra skriver. Främst ägnar jag mig åt vad Kinas militära tillväxt i Ostasien betyder och vilka följder det får för länder som Japan och Filippinerna. Att kineserna gått och blivit en ocean-makt är tydligt, säger Karlis Neretnieks.

Och det var före avslöjandet att Kina bygger en jättelik flottbas i Sydkinesiska sjön.

– I många stycken är det som vi nu ser i Asien lite av samma som fanns i Europa för hundra år sedan. Stormakter som strävar efter att behärska sjövägar, säger Karlis Neretnieks och slår fast att det är i Asien det händer. Här finns de stora militärutgifterna, här finns flest folk under vapen. Och det blir mer och mer så.

Att det händer saker i Asien märktes denna dag. Georgien anklagade Ryssland för att ha skjutit ned ett obemannat flygplan, UAV, över vad som sades vara abchaziskt luftrum. Abchazien och Sydossetien är två provinser som vill bryta sig ur Georgien och har Rysslands stöd.

Johanna Popjanevski är vice chef vid ISDP men också expert på södra Kaukasus. Hon är jurist och har studerat minoritetsfrågor på plats i ett år.

– Det ska väl bli ordning även i Kaukasus, säger hon. Mycket hänger på hur det internationella samfundet reagerar. Georgien har alltid strävat efter att få upp tvisten med Ryssland på den internationella agendan, men räknade kanske med att USA skulle visa ett större intresse än vad som skett. Det finns en rädsla för att ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd ska stoppa FN:s militära observatörer i området. Det har förekommit skärmytslingar mellan ryska fredsbevarande styrkor och georgiska trupper och på ett ställe är det bara en bro i en dal som skiljer parterna åt.

– Det är ett explosivt område utan tvekan, säger Ingolf Kiesow och räknar upp några av ingredienserna i denna starka brygd: kurder, armenier, turkar och ryska stormaktsambitioner.

Inte för inte var det nog något åt Kaukasus som fanns i bakhuvudet på dem som en gång konstruerade det fiktiva landet Bogaland som svenska soldater skulle skapa fred i.

– Bogaland hittade vi på vid Swedint en gång på 1990-talet, minns Karlis Neretnieks. Nu har visst Bogaland blivit mycket mer avancerat och komplicerat.

Ungefär som verkligheten i Asien kanske.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Från garage till toppen på tio år

Det började som en lös idé hos några värnpliktiga och är numera ett företag med mångmiljonomsättning och kunder över hela Europa. Förändringens vindar inom försvaret har för 4C Strategies inneburit att Klas Lindström och Andreas Malm kan spara både tid och pengar och förbättra kvaliteten i kundernas övningar.

Vi sitter högst upp i ett av höghusen vid Hötorget i Stockholm. På några få år har Klas Lindström och hans kamrater flyttat hit från garaget.

– Det var så vi började. Ett renodlat garageföretag och det är vi mycket stolta över i dag. Nu kommer myndigheter och företag till oss. Det är en fördel att sitta mitt i city och kunna erbjuda en mötesplats.

Allt började för bara tio år sedan. Klas Lindström gjorde värnplikten och var dessutom vice ordförande i värnpliktsrådet. Ordförande var Andreas Malm. Och han är nu vd på företaget 4C Strategies där Klas Lindström är vice vd.

Det här är en historia som är som Åshöjden BK – i säkerhets- och riskbranschen.

– Några av oss gjorde värnplikten och gick reservofficersutbildningar, säger Klas Lindström. Vi var med på stabsövningar och hade underordnade roller som att fixa fram scenarier. Vi sökte i övningens server och där var det inte lätt att hitta något. Strukturen saknades. Så det hela var inte mer ambitiöst än att man skulle spela in ett par stridsvagnar i Upplands Väsby. Och varför skulle dessa vara där? Tja, gör det så händer det alltid något.

– Då tänkte vi att man borde kunna göra ett mjukvara som stödde övningarna genom alla faser som planering, själva övningen och utvärderingen. Så vi gjorde ett enkelt program, fick gehör för detta och sålde in idén till flygvapnet. Då hade vi slutat i det militära och hade bildat ett företag. Samtidigt pluggade vi och höll till med företaget hemma hos varandras föräldrar. Några omkostnader hade vi inte. Vi var ett kompis-gäng på fem personer och de flesta satt i Lund.

Under Kosovokriget satte flygvapnet upp ett beredskapsförband och det var ett tag tal om att flyga ned till den italienska flygbasen och vara med i kriget. Inför detta skulle det övas hemma och då hyrde flygvapnet kompisgängets mjukvara som gick under namnet Exonaut. Namnet syftar på att man navigerar bland övningar.

Och när företaget såg ut att kunna lyfta kom två motgångar. It-kraschen skapade en skepsis mot allt vad dataföretag hette. Försvarets ekonomi havererade i ett bottenlöst svart hål. Det kunde ha knäckt ett stort företag.

– Men vi var ju unga och oförstörda och kunde ta en motgång så vi körde på i alla fall. Vi fick ett uppdrag vid en större försvarsmaktsövning 2002, Nordic Peace. Då ville försvaret ha utskrifter från övningen. Så en kille satt hela natten på övervåningen hos Swedint i Södertälje och nästa dag var det klart. Visst gick det på lösa boliner, men det fungerade och kunden var nöjd.

Det stora genombrottet för företaget kom nästa år vid den stora multinationella Vikingövningen.

– Det var där det slog igenom. Nu började vi växa ordentligt. Vi var inte längre ett garage-företag och det innebar att det för många av oss blev dags att välja mellan fortsatta studier eller att satsa på det här. Viking hade gjort oss internationellt kända.

– Egentligen är vår produkt ganska enkel. Samla allt i en databas, använd en känd metodik (Nato) och gör så att erfarenheter från övningen kan värderas och ligga till grund för nya övningar. Man ska undvika de klassiska två misstagen: att köra en övning i repris eller att göra en helt ny övning. 2004 köpte Försvarsmakten vårt verktyg. Det gav oss pengar och lade grunden till företagets framtid. Samtidigt ingick det en massa utvecklingsarbete i avtalet.

Idén är ett verktyg för ledningsövningar och det ledde fram till företagets andra huvudben.

– Vi märkte snart att det hos myndigheter och företag fanns ett stort intresse för att öva i kris. Men de behövde hjälp med övningen. Och det är vår andra verksamhet. Vi har kört tre stora övningar med Finansinspektionen där 34 företag och myndigheter varit inblandade. Post- och telestyrelsen och den sektorn övade vi i våras. Fritidsresors nordiska koncern övades i att hantera en svår olycka på en turistort. Här var svårigheten att kommunicera rätt över de nordiska gränserna så att man gick ut med samma budskap till medierna i hela Norden.

4c strategies har också varit med på övningar med den nordiska stridsgruppen, NBG, både vid stabsövningar och under den stora slutövningen i Norrland i november.

– Tanken är att hålla ordning på alla olika övningsmoment så att man sedan kan bygga upp nya övningar. Vi har fått en beställning av Försvarets materielverk, FMV, på 12,8 miljoner för att bygga upp en övergripande övningsplanering för hela Försvarsmakten. Det schweiziska försvaret har köpt vårt verktyg och vi har övat med britter och tyskar. Även Krisberedskapsmyndigheten har köpt vårt verktyg och använt det vid de stora samövningar 2004 och 2007.

När förändringens vind sveper in bantar de stora företagen och myndigheterna medan Företaget 4C Strategies på några år har ökat sin omsättning från fyra till 25 miljoner. Antalet anställda är cirka 30 och man har nyligen öppnat ett kontor i Danmark. Det är försvarets förändring och den nya synen på samhällssäkerhet som gett företaget framgång.

Men början skedde tack vare att några med idéer råkade göra värnplikten tillsammans vid en tid för inte så länge sedan när värnplikts-kullarna var betydligt större än i dag.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4

Varvet mitt i världsarvet

Vi är i Karlskrona under en av dagarna mellan Reinfeldt och Borg. Dagar som kan visa sig avgörande för Kockums och Karlskronavarvets framtid. Statsminister Fredrik Reinfeldt har mött varvsarbetarna med beskedet att det inte är statens sak att garantera försvarsjobb. Finansminister Anders Borg hade under sommaren i Almedalen ställt till med uppståndelse när han sa att man kunde minska på försvarets materielanslag. Och under hösten hade försvarsministern avgått i protest.

Nu har ju karlskrona varit med om värre stormar än den här. Det är 25 år sedan den sovjetiska ubåten skapade världsrubriker. Och kris på Karlskronavarvet har det varit ofta. Den svenska varvsindustrin finns knappast inte längre. Kockums var på 1950-talet världens ledande civila fartygsvarv och Kockumskranen var en sorts Globensymbol för Malmö.

Historien i Karlskrona är mycket levande. Här byggs världens modernaste krigsfartyg mitt i ett världsarv. Nu ligger ubåten Halland inne för stor översyn i Femfingersdockan från 1700-talet.

– Halland ska klimatanpassas, säger informationschefen Kjell Göthe. På samma sätt som korvetten Gävle byggdes om här för insatsen utanför Libanon.

Den annars så slutna ubåten ligger nu öppen. Överdelen på ytterskrovet har tagits bort. Tjocka rörledningar löper kors och tvärs som i ett raffinaderi. Det är avgasledningar för dieselmotorn. En arbetare går omkring och med en sprayburk och kontrollerar att det inte läcker i skarvarna. Det är inga datorer här utan ett mycket påtagligt hantverk. Varje ubåt, även om den ingår i en serie, är en individ som är ihopskruvad och svetsad bit för bit.

I tornet jobbar två varvsveteraner. Hans Ekeroth kallas ”Ryssen”, för kamraterna tycker att han har en ryssmössa Han har jobbat här sedan 1960-talet. Han böjer sig bak-och-fram för att komma åt något som sitter illa till. Som det brukar på båtar.

– Det är ett jobb för ungdomar att krypa omkring så här. Men ungdomen vill göra andra saker.

Hans kompis Dusah Kresujevic´ är också en veteran på varvet och har klarat sig från alla neddragningar. Han kom till Sverige på 1960-talet från Jugoslavien när den svenska industrin skrek efter arbetskraft.

På den tiden hade Sverige en ansenlig ubåtsflotta. Under 1967 och 1968 levererade Kockums och Karlskronavarvet fem nya ubåtar i den så kallade Sjöormenklassen. Då var det invasionsförsvar som gällde. Nu talas det nästan bara om internationella insatser. Någon sådan har det inte blivit för de svenska ubåtarna vilket i dagens opinionsläge gynnar dem som tycker att försvaret bör lägga sina materielpengar på annat än ubåtar.

Och samtidigt har Hallands systerubåt Gotland, som gett namn åt klassen, slagit igenom internationellt. I två år har Gotland övat tillsammans med amerikanska flottan utanför San Diego. Detta sedan amerikanerna vid en övning tidigare inte lyckats upptäcka den svenska ubåten. Av den enkla anledningen att amerikanska marinen inte tidigare behövt leta efter små ubåtar i stora vatten.

De svenska ubåtarna och den svenska taktiken har i decennier utvecklats för att kunna smyga i Östersjöns grunda och bräckta vatten.

Av flera skäl måste USA kunna hitta sådana ubåtar. Ett är att illasinnade stater eller terrorister kan skaffa sig konventionella mindre ubåtar motsvarande Gotland. Den andra är att internationell organiserad brottslighet med stora ekonomiska resurser använder ubåtar för att smuggla knark till USA.

Kockums trycker hårt på att man är bäst på grunda vatten. I katalogen finns inte bara ubåtar utan även avancerad minröjningsutrustning. Att röja minor är en förmåga som är underutvecklad i USA. Framtida internationella insatser tros göras i grunda vatten. Många av världens megastäder ligger vid kusten. För att komma in till kusten från havet måste man kunna säkra kustzonen. Och då tycker givetvis Kockums att i en sådan värld borde det vara goda utsikter för ett företag som bara byggt för grunda vatten.

– Vi har 3,2 miljarder kronor i orderboken och just nu går det för fullt här så någon akut fara är det inte, säger Kjell Göthe. Större delen av våra inkomster hämtar vi nu utomlands, men det måste bli mycket mer. Ett förhållande på 70–30 måste vi nog ha. Det svenska försvaret är inte vår ekonomiska ryggrad, men försvaret är oerhört viktigt som referenskund. Vi kan visa att vi kan sälja och presumtiva kunder kan komma hit och se på produkterna i verkligheten. Och kan vi inte hålla den nordiska marknaden så blir vi mindre intressanta för koncernen.

Det nordiska ubåtsprojektet Viking har sjunkit till botten. Det definitiva grundskottet var väl när en av parterna, Danmark, avskaffade sitt ubåtsvapen. Nu tar Kockums sats mot nästa projekt som kallas A 26.

– Det är ett helt nytt koncept som vi vill utveckla tillsammans med utländska samarbetspartner. Intresse saknas inte och det som behövs nu är ett klartecken från regeringen att sätta igång.

Något sådant kom knappast i finansplanen. Blir det en ny ubåt ska den utvecklas tillsammans med utländska partner. Och där är man väl redan, i och med att det är den tyska koncernen HDW som äger Kockums.

Med A 26 slår en helt ny syn på ubåtar igenom. Fortfarande lever väl någonstans bilden av ubåten som en jagande varg i en flock. När de tyska ubåtarna under andra världskriget förlorade slaget om Atlanten blev förlusterna förfärande. I framtiden kommer ubåtarna att vara så få, kvalificerade och dyra att de knappast får riskeras i en strid. I stället ska ubåtarna vara informationsinsamlare i havsdjupen. Ubåten består av moduler. För spaning har man en spaningsmodul, för minutläggning en särskild modul och så vidare. Man kommer knappast att använda ubåten som en vapenplattform i strid. Ubåten ska kunna sända ut en flock av obemannade spaningsfarkoster som lägger ut sensorer.

Fortfarande hoppas kockums på att det ska bli en fortsättning på ubåtarna. Hoppet om nya stora ytstridsfartyg lever också. En vidareutveckling av Visbyplattformen anser  Kockum bli både billigare och bättre än utländska alternativ. Om några år avgörs hur nästa ytstridsfartyg ska se ut.  Blir det inget svenskbygge  avslutas en epok som är lika gammal som riket Sverige.

Så det är ett historiskt ögonblick när vi går in i korvetten Karlstad, den sista av fem korvetter i Visbyklassen. Egentligen skulle det ha blivit sex, men fördyringarna gjorde att pengarna bara räckte till fem. Dessa fördyringar kommenteras rätt surt i finansplanen och enligt uppgift är den slutliga formuleringen en mildring.

Någon tjusig entré i fartyget gör man inte. Det är en stor lucka i skrovet som tar emot gästerna. Man kommer in i något som närmast ser ut som ett pannrum. Här inne ska sjömålsrobotarna stå. De skjuts ut från sidan. Det ska fungera försäkras det.

Karlstad har en ubåtsliknande interiör. Inga ventiler där man kan se världens hamnar passera. Det är mörkt och ganska trångt. Ett kök och en mäss och en vindlande trappa som leder upp till bryggan. Det är långt från den miljö som gamla jagarbusar var vana vid. Att stå ute i fartvinden och hålla i sig i sjögången. Här sitter man i specialgjorda stolar som ska fånga upp alla stötar. Det är sikt runt omkring. Man ser ut, men inte in. Bland alla bildskärmar och knappar finns fortfarande en ratt. I polerat trä.

– Marinen insisterade på att ha en ratt på båten så vi satte dit den. Sedan frågade jag en fartygschef om de använde ratten, säger Kjell Göthe. Nähä du. Såna här båtar kör man med joystick, blev svaret.

Men ratten sitter kvar. Inte ens det sista svenskbyggda örlogsfartyget kunde bryta den traditionen.

Visbykorvetterna är byggda i plast. Ett fartyg i metall av samma storlek skulle ha blivit dubbelt så tungt. Korvettens viktigaste egenskap är att den är svår att upptäcka. Inte bara med radar utan även med andra typer av sensorer. Det kallas för stealth eller smygteknologi. I branschen talar man om signaturanpassning. Ett fartyg lämnar en massa spår efter sig. Det kan vara varma avgaser från motorerna, fartygets form som syns på radar, ljud, elektromagnetisk strålning, kylvatten och kölvatten. Ska det smygas ordentligt måste alla luckor täppas till. Uppenbarligen har man lyckats med det. Därav fotoförbudet ombord. Det är inte så mycket av militära skäl snarare därför att Kockums vill värna om sitt tekniska försprång.

– Nu har vi en del master uppe därför att det är ett krav från Sjöfartsverket, säger Kjell Göthe och vi har också stora radarreflektor, som vi hissar upp.

Det var dock knappast tillräckligt när en av korvetterna nyligen seglade i Medelhavet. Sjöövervakningen klagade på att man hade svårt att följa den svenska smygkorvetten.

På den riktigt gamla tiden hade fartygschefen halvdäckets ena sida för sig själv. Där skulle han kunna gå och fundera i sin ensamhet över sitt tunga ansvar. Halvdäcket var också fartygets paradplats där man tog emot kungen och andra viktiga personer.

Däcket på Karlstad är förbjudet område under gång. Sjömanslivet får bedrivas inomhus – framför en bildskärm. Det sista fartyget är så långt från bilden av ett traditionellt fartyg man kan komma. Det är också långt från den tid när man bara behövde två instrument ombord: kompass och dragspel.

Även om det inte blir så mycket nytt byggt för svensk räkning så finns det fortfarande svenska fartyg att underhålla och utländska kunder som beställer. Inne i hallarna har man plastat färdigt skroven på en serie danska bevakningsbåtar. Det luktar mer plast på en båtmässa än vad det gör här inne. Hemligheten är metoden för att lägga på plasten. Den sugs in mot glasfibermattorna och lukten och de skadliga gaserna försvinner.

Det är fortfarande mycket av ett hantverk. Varje glasfibermatta ska klippas ut för hand och läggas på.

Fem minjaktfartyg av Landsortsklass ligger också inne. Några är klara och ser ut som nya. Andra ligger inne i hallen med borttagen färg. Det är en omfattande översyn som ska ge fartygen ytterligare många år. Hela projektet är i miljardklassen.

Kjell Göthe säger att Landsortsrenoveringen är i linje med Kockums strävan att inte bara tillverka utan att också ta hand om underhållet. Därför har Kockums nu tagit över Muskövarvet i Berga med 65 anställda. Tanken är att sköta underhållet till marinens fartyg och att bredda verksamheten till civila företag och att bli en del av ett marint centrum på Södertörn söder om Stockholm. Nynäshamn träder nu fram som Stockholms containerhamn och blir också en del av detta centrum.

Det största projektet på varvet just nu sker mer i skymundan. På kundens begäran. Det är Singapore som beställt två renoverade ubåtar av Västergötlandsklassen. Sekretessen är inte svår att förstå.

Vid Singapore går Singaporesundet och Malackasundet. Här passerar hälften av världens oljetransporter och en fjärdedel av all handelssjöfart. Vattnen är svårt hemsökta av pirater. Ett terroristdåd i form av en sänkt tanker i något av sunden skulle genast slå hårt mot världshandeln i en tid när företag inte längre har några lager utan allt ska levereras just-in-time.

Så det kan behövas en bra ubåt som kan ligga gömd länge och lyssna i sunden.

Det är inte första gången som Singapore köpt utrangerade och moderniserade svenska ubåtar.

– När vi byggde om Sjöormenubåtarna kom det hit 250 kineser. De var 25 fler när de åkte än när de kom. Det sades vara fördelaktigare att föda på Karlskrona BB än hemma i Singa-pore. När jag avtackade kineserna så sa jag att av dessa 25 så borde väl åtminstone någon bli amiral som kan minnas sin gamla födelstad med en ubåtsbeställning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Då och då poppar det upp en kustkorvett

Behöver Sverige en svensk försvarsindustri? Det är grundfrågan när flera departement ska syna gamla sanningar om den svenska försvarsindustrin. Det är första gången det tas ett helhetsgrepp på denna fråga, säger Andreas Savelli vid Försvarsdepartementet som leder arbetet. Politikerna har länge efterlyst en spårbarhet. Bristen på denna klädde dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg i orden om kustkorvetten som poppade upp från materielplanen.

Det som är bra för General Motors är också bra för USA. Så hette det i alla fall en gång. Ungefär på samma sätt har det låtit om den svenska försvarsindustrins betydelse för Sverige.

Det är en av många vedertagna sanningar som nu Andreas Savellis arbetsgrupp ska, som han säger, ”provtrycka”.

Andreas Savelli sitter på Försvarsdepartementets militära enhet. Men departementsutredningen hör inte bara hemma på hans eget departement. Här finns även experter från närings-, utrikes- och utbildningsdepartementen.

– Vi fick uppdraget i juni och har knappt kommit igång, säger Andreas Savelli. I mars ska denna departementsskrivelse vara klar. Den här arbetsformen passar bra. Om vi kommer på något bra kan det få ett genomslag. Och om politikerna inte gillar vad vi säger kan de alltid säga att det var en utredning på tjänstemannanivå.

– Nu tar vi in underlag och famlar i en komplex materia. Materielfrågan har i mångt och mycket fått leva sitt eget liv och som förts vidare från den ena generationen till den andra. Nu känns det som om det är dags att stanna upp och syna korten.

Det talas mycket om att det är slut med det förrådsställda försvaret och därmed kopplingen till en inhemsk försvarsindustri som fick stora och långa projekt. Nu ska det köpas på marknaden och gärna så kallad kommersiell hyllvara. Varför ska inte försvaret kunna använda mer civil teknik som ändå till stor del nu leder utvecklingen?

Men det är fortfarande mycket snack och lite verkstad. Däremot fortfarande ett värnande om den egna industrin. Som för övrigt inte gärna längre kan kallas industri. Det är få löpande band, men desto fler snurrande hårddiskar, som skapar produkterna.

Att det ändå är en vändning på gång är Andreas Savelli övertygad om. För honom skedde den första omsvängningen i försvarsbeslutet 2004 som föregicks av en intern utredning på Försvarsdepartementet om att ta fram en strategi för materielförsörjning. Politikerna efterlyste då spårbarhet. Rätt vad det är så poppar det upp en kustkorvett, som dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg sade.

– Sedan kom försvarsförvaltningsutredningen där utredaren Peter Lagerblad drog åt skruvarna ytterligare en bit och föreslog att köp av redan utvecklad materiel skulle vara förstahandsalternativet, säger Andreas Savelli. Om en utrustning funkar för britter som faktiskt är ute i krig så kanske det duger till oss också?

– Finns det goda alternativ på marknaden ska vi ta dem. I andra hand utveckla det tillsammans med andra och i sista hand göra det hemma. Men med de långa ledtider som fortfarande utmärker materielförsörjningen är det ännu svårt att säga vilket genomslag de här tankarna har fått.

Det har talats mycket om att utveckla svensk försvarsindustri. Det ansågs finnas ett starkt intresse av egen industri.

– Med den nya regeringen har industrin granskats hårdare. Man vill veta vilka konsekvenser som försvarets förändring och de nya tankarna på materielförsörjning får för industrin, säger Andreas Savelli.

Grundfrågan är enligt Andreas Savelli om vi behöver och om vi vill ha en egen försvarsindustri. Andreas Savelli säger att frågan inte givet är ja, men om det är så handlar det i slutändan om vilken industri som är värd att försvara. Detta är inte ett strategi för industrin utan för statsmakterna.

– Vi vill krasst definiera statens behov och då kan man inte bara utgå från försvarets krav. Vi har också annat som spelar in. Det finns säkerhetspolitiska kopplingar. Näringspolitiska aspekter och regionala hänsyn har alltid funnits med i bilden även om det inte uttalats rakt ut. Man måste också se till hela samhällets behov, värdet av export och om försvarsindustrin stärker Sverige som ett kunskapssamhälle.

det är de här aspekterna som tillsammans är intressanta. Andreas Savelli säger att det krävs ett vidare perspektiv när man närmar sig de här frågorna än vad som gjorts tidigare.

– Under kalla kriget var våra stora satsningar på materiel och teknik ett sätt att visa att vi kunde klara oss själva. Sedan kom näringslivssynpunkter in. Det här är första gången någon har försökt sätta ihop frågorna i ett sammanhang och göra en bred analys, säger Fredrik Lindgren som för några år sedan lämnade Total-försvarets forskningsinstitut, FOI, för att arbeta på Försvarsdepartementet.

Ett återkommande argument för en högteknologisk försvarsindustri är att det skapas teknik-ringar på vattnet. Att den militära teknikutveck-lingen gynnar samhället i stort. Fredrik Lindgren varnar för förenklade slutsatser.

– Det går att göra långa listor över produkter och företag som är exempel på spin-off från militära satsningar. Men det är inte givet att försvarssatsningar är det effektivaste sättet att höja den teknologiska nivån. Man kan också se det som att stora försvarsprojekt tar resurser från andra delar av näringslivet.

Andreas Savelli och Fredrik Lindgren vill därför veta om det går att värdera tekniknivå. Vad betyder försvarsindustrins tekniknivå för övriga samhället? Sprids tekniken med personal som går mellan försvarsföretag, civila företag, universitet och högskolor? Finns det en bredare samhällsnytta med försvarssatsningarna?

– Vi vill se till samhällsskydd i stort, men vi tar avstamp i det militära försvaret, säger Fredrik Lindgren.

det finns en koppling mellan hur försvars-industrin ser ut och vilket försvar vi har. När andra världskriget bröt ut hade Sverige ingen egen flygindustri. Och inget modernt flyg-vapen. Tio år senare gjorde Saab reaplan på löpande band och Sverige hade världens fjärde största flygvapen. Utan en egen flygindustri hade vi inte haft ett så stort flygvapen. Och vad hade hänt om Sverige i stället satsat på helikoptrar för femtio år sedan och byggt upp en helikopter-industri?

– Detta är ett exempel på en övergripande fråga, säger Fredrik Lindgren. För i vilken grad är det rimligt att låta industrins förutsätt-ning-ar påverka beslut inom försvarets område?

Andreas Savelli säger att försvarsmarknaden är mer protektionistisk än de flesta andra områden. Andreas Savelli hoppas att vanliga företagsekonomiska resonemang ska tränga in även på denna marknad. Minskar efterfrågan går företag ihop och tar bort dubbelarbete. Biltillverkare delar ofta på grunden till bilmodeller. Sådana rationaliseringar ser man lite av inom försvarsindustrin, säger han.

– Dock måste man fråga sig om det är industrins ansvar, menar Fredrik Lindgren. Varför ska man ta bort en produktionslinje när varje regering gynnar sin egen industri? I högtidstal är det lätt att säga att sammanslagningar ska ge rationaliseringar. Men vem vill vara först? Vilka politiker går till val på att vara först med att ge upp en tillverkning och låta andra få jobben?

Andreas Savelli säger att han och hans kolleger på departementet inte heller kan svära sig fria.

– Vi understryker ofta värdet av konkurrens på detta område. Och rutinmässigt skriver vi på när Försvarets materielverk vill ha undantag från lagen om offentlig upphandling. EU-fördraget ger vissa möjligheter att göra undantag när det handlar om vitala nationella intressen. Och här har undantagen blivit rutin.

EU-kommissionen har dock enligt Andreas Savelli blivit mer vaksam på att jaga undantag. Det europeiska försvarssamarbetet EDA strävar också efter mer europeiskt samarbete som en motvikt till den amerikanska dominansen.

– Vi måste också värdera behovet av en inhemsk försvarsindustri i förhållande till den större europeiska bilden, säger Fredrik Lindgren. Hur kan vi bäst bidra till en stark europeisk teknisk och industriell bas?

Ytterst kanske det handlar om vem som ska ta de finansiella riskerna – industrin eller staten, säger Andreas Savelli. Industrin säger att man är beredd på att ställa om sig, men efterlyser då en vision från staten. Man vill ha tydliga riktlinjer för framtiden. Men att ta risker tillhör företagandet. Och försvarsindustrin måste ha försvaret som en kund att visa upp. Det har jag samtidigt all förståelse för.

på sid 34 säger professor Bo Dahlbom att Sveriges framtid inte ligger i tillverkning. Vi är på väg in i tjänstesamhället. Samtidigt utreds nu en försvarsindustri som inte tillverkar så mycket längre. Kommer inte det som är kvar av försvarsindustri att gå samma väg som de svenska varven? Och hur ska man undvika att göra samma fel igen, att investera i något som är förlorat?

Fredrik Lindgren är ung, men håller inte riktigt med.

– Det är nog sant att industrisamhället är på väg bort, men det tar nog en generation till innan det sjunker in. Det skulle nog nästan bli ett nationellt trauma om Volvo lämnade Göteborg. Se bara vilket liv det blev när valet stod mellan Trollhättan och Tyskland för Saab Automobile. För tillverkning har fortfarande ett mycket starkt nationellt symbolvärde. Det kan man inte bortse från. Försvarsindustrins omställning från tillverkning i långa serier mot leveranser av tjänster och breda lösningar är därför en stor utmaning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

”Nödvändigt med nära stöd av industrin”

Genom att omstrukturera både industrin och försvaret hoppas svenska politiker kunna spara en miljard kronor per år. En omstrukturering skulle kunna innebära att försvaret i framtiden inte själva äga kompIexa system utan i stället hyr dem av industrin, som i sin tur tar ansvar för underhållet. Det menar Åke Jansson, chef för logistiken inom Försvarsmakten.

Löjtnant Olle sitter i Afghanistan och bevakar lägesbilden. Det är komplicerat och han är ovan. Till sin hjälp har han ett beslutsstöd som gjorts av en firma i Kista. Utan Lisa i Kista skulle Olle ha det svårare. Han står i daglig kontakt med henne. Hon kan naturligtvis programmet bättre än Olle eftersom det är hon som gjort det, och hjälper honom därför att tolka informationen.

En dag blir svenskarna beskjutna. Elden kan komma från en av flera byar. Olle och Lisa diskuterar utgående från bildskärmens information varifrån elden kan tänkas komma. Störning från flera håll gör bilden svår att tolka. Eller är det något fel på utrustningen? Eldtillstånd begärs och snart slår granaterna ner i byn. Elden får avsedd verkan men civilpersoner dödas och skadas.

Några dagar senare när Lisa ska starta bilen på morgonen flyger den i luften. Samtidigt brinner hennes kontor i Kista. En grupp i Afghanistan ansåg att de svenska IT-experterna var legitima militära mål eftersom de stödjer svenska förband.

Tydligare regelverk

Ett sådant scenario ställer frågan på sin spets. Hur mycket kan man tillåta att civila aktörer påverkar ett stridsförlopp, säger generalmajor Åke Jansson, logistikinspektör och därmed chef för logistiken inom Försvarsmakten.

– Man kan sitta på avstånd och påverka vad som händer. Hur nära kan en civil komma själva våldsutövningen utan att det är i konflikt med folkrätten? Här har staterna något att fundera över. Det behövs ett tydligare regelverk. Nato är på väg att formulera en policy som är ett första steg när det gäller denna svåra frågeställning.

En amerikansk general sade nyligen till Åke Jansson att ”det är för många bakvända baseballkepsar i operationsområdet.”

– Vad gäller den fysiska närvaron på stridsfältet så har man hittills fått klara sig med det sunda förnuftet och erfarenheter. Men hur går det till på nätet? Teoretiskt kan en stridsvagn, ett fartyg eller ett flygplan övervakas via nätet. Det kan sitta ett civilt företag långt borta och påverka de tekniska systemen.

Står inför paradigmskifte

Den här utvecklingen är en följd av att militären blir allt mer beroende av ett nära stöd av industrin.

– Inom logistikområdet är försvarsindustrins stöd ett nödvändigt komplement till den militära förmågan, säger Åke Jansson. Vi kan inte ersätta industrin vad gäller komplexa system. Vi blir beroende av Saab, Ericsson och Kockum. Vi står inför ett paradigmskifte. I framtiden måste vi inte äga systemen själva. Vi kan sannolikt också hyra dem. Leverantören svarar för att det fungerar. Vi har tidigare utbildat tekniker för att självständigt kunna operera system under lång tid. Den tiden är förbi.

I Sverige och i omvärlden driver politikerna på denna utveckling. Genom att omstrukturera såväl industrin som försvaret hoppas man i vårt land kunna spara en miljard om året. Åke Jansson vill inte svara på om det målet kan nås, men säger att det finns stora pengar att spara.

– En förutsättning för detta är att man är beredd att ändra på relationerna mellan staten/försvaret och industrin. Det talas om private public partnership eller offentlig privat samverkan, OPS på svenska. Den som levererar systemet måste också ta ansvar för det.

Ny stor förändring

I dag lever vi till vissa delar i en förgången värld. På flygsidan gäller till exempel, enligt Åke Jansson, samma roller mellan FMV, industrin och Försvarsmakten som på flygets storhetstid när vi hade 800 stridsflygplan på linjen. Då krävdes det en stor flygförvaltning och verkstäder för att hålla det hela igång.

– Vi gjorde en stor outsourcing på 1960- och 1970-talet, säger Åke Jansson. Försvarets flygverkstäder blev Volvo flygmotor, WM-data har sina rötter i försvarets datacentral och Saab Aerotech bygger till stor del på gamla underhållsenheter inom försvaret. Nu är det dags att göra en ny stor förändring.

Det innebär i praktiken att industrin tar över en hel del av det som försvaret i dag gör. Försvaret kan avtala om tillgängligheten. Åke Jansson kan tänka sig att försvaret för vissa system betalar industrin per flygtimma eller per gångtid.

– Flygbolag hyr ofta sina motorer och betalar för tiden. Oplanerade motorbyten som orsakar störningar får den som tillhandahåller motorerna betala viss ersättning för. På så sätt skapas ett ömsesidigt intresse av att motorerna underhålls väl och orsakar så få störningar som möjligt. Vi kan till exempel betala Saab för att hålla oss med ett visst antal flygplan. Vi bestämmer vilken standard planen ska ha och sedan får Saab sköta resten.

När Sverige köpte stridsvagnar från Tyskland ingick ett program för att överföra tekniken till Sverige. Så skulle man antagligen inte göra i dag. I framtiden köper försvaret mer av tekniskt underhåll och mindre av teknisk kunskap. Snart kommer de nya helikoptrarna med avancerad teknik. Försvarets tekniker svarar bara för det dagliga underhållet. Resten täcks av ett underhållskontrakt med industrin.

Den som tycker att det här låter främmande behöver inte gå längre än till Ungern som hyr Jas-plan från Sverige och Saab. Det finns enligt Åke Jansson inget som säger att Sverige inte kan göra likadant – hyra försvarsmateriel av en utländsk tillverkare.

Krympande försvarsindustri

Den svenska försvarsindustrin krymper, men Åke Jansson ser inte att ett ökat samarbetet med utlandet skulle vara ett problem.

– Det är inget nytt i detta. Motorerna till Herculesplanen skickar vi till Kanada. Flygvapnets jaktrobotar har alltid underhållits av de amerikanska tillverkarna.

Förändringar i rollerna mellan försvaret och industrin är en faktor som driver fram en ny logistik. Men det är inte den enda. Det blir mer och mer teknik i förbanden. Och vi går över från invasionsförsvarets mängd till insatsförsvarets smala och vassa spets.

– Invasionsförsvarets logistik var mängd. Man visste hur mycket som skulle behövas och var och så lagrade man. Då kostade en vanlig artillerigranat kanske fem tusen kronor. En modern intelligent granat av typ Excalibur kan kosta en kvarts miljon. Då kunde man lägga upp ett lager ut i fall att. I dag har vi inte fler granater än vad vi behöver. Vi måste i varje ögonblick veta var varje granat är.

– Tekniken i nästan alla förband är komplex. Det behövs specialister i förbanden nu på ett helt annat sätt än för femtio år sedan. Då hade vi färdiga förbandsklossar. Nu sätter vi ihop förband efter behov och plockar in avancerad teknik. För att klara det här måste vi ha civila specialister och civila metoder. Den civila logistiken har i över tio år kunnat hålla reda på varje enskilt objekt oberoende av plats. Vi har bara kommit till försöksstadiet.

Militär konst

Logistiken är från början en militär konst. I dagens logistikgigant DHL kan man hitta spår efter en av Napoleons generaler. En av dessa grundade företaget Danzas som nu ingår i DHL.

Före Napoleon kunde arméerna plundra sig fram. Med Napoleons värnpliktsarméer gick inte det längre. En miljon man måste försörjas på ett genomtänkt sätt. Och så skapades trängen, som höll trupperna med förnödenheter och lagade vagnar, vapen och seldon.

– Trängen speglade den gamla tidens behov, säger Åke Jansson. Det var trivialt, men helt avgörande. Det som utmärker dagens logistik är att vi har det gamla kvar men också att det här finns en massa olika yrken och uppgifter.

Om man en gång i tiden såg lite nedlåtande på trängen så är det i dag ganska hett att syssla med logistik inte minst därför att ett företags framgång grundas på logistik.

– Till yngre kolleger brukar jag säga att ni ska titta utåt och inte inåt i vår egen organisation. För där finns inte mycket att hämta. Vi kommer i alla avseenden att bli mer och mer beroende av det civila samhällets resurser. Vi måste i första hand lära oss att leda logistik, inte att genomföra den. Militär logistik i framtiden är att leda.

När försvarets uppgift i första hand blir att verka utomlands i fredsfrämjande insatser ändras också synen på vilka som ska gå in i området först. Åke Jansson kan hålla med om att det i vissa fall kan vara viktigast att säkra området med trupp, men i många fall är det andra som blir den första echelongen.

– Inköpare och veterinärer är ofta vad som krävs. Vad kan köpas på platsen och vad kan tillföras? Hur är miljön? Finns mat att köpa? Går vattnet att dricka? Eller måste man frakta dit det?

Nu börjar det växa fram en förståelse hos oss för att det här är viktigt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/3

Koll på plutonen med låda på magen

Träning är nyckeln till framgångsrika försvarsuppdrag. Det anser affärsutvecklarna på Saab Training Systems (STS) i Huskvarna. Den senaste nyheten är möjligheten att övervaka en plutons övning via ett datorsystem i en låda på magen. Datorsystemet kan också användas av polisen och nationella insatsstyrkan för att öva en gisslansituation i exempelvis Riksdagshuset.

Försvaret sågs länge som den stora skolan. Här kunde den värnpliktige få en utbildning och komma ut som telegrafist eller skeppare. Officerarna var i första hand lärare och förbanden stora skolor.

Den bilden är på väg att försvinna.

– Vad är försvarets kärnverksamhet? Att utbilda eller att genomföra operationer? Ju mer operativ Försvarsmakten blir, desto större borde behovet vara av att fundera på vilken del av utbildningen som kan läggas ut. Den internationella trenden är att outsourca mer av den grundläggande utbildningen och koncentrera försvarets roll till att sätta samman alla funktioner och förmågor i förband.

Den som säger det är Fhleming Chri-stensen. Och det är inte vem som helst i detta sammanhang. Tills nyligen var han brigadgeneral och utbildningsinspektör. Nu är han affärsutvecklare vid Saab Training Systems (STS) i Huskvarna.

Den nya tiden talar för företag i utbildningsbranschen och hos STS har inte försvarsbeslutet blivit någon chock. Företaget är inte beroende av svenska beställningar. 95 procent av verksamheten går på export. Företaget omsätter en miljard kronor, har 400 anställda varav 300 i Huskvarna och de sysslar mest med utveckling. Tillverkningen läggs till största delen ut.

För 40 år sedan började Saab att tillverka prylar, målmateriel till försvaret. Sedan kom laserskotten och prismorna och det är fortfarande kärnan i verksamheten. Det finns laser för handeldvapen och för tyngre vapen. Men det är mer invecklat än en vanlig rak laserstråle. Laserskottet simulerar också att projektilen går i en krökt bana. Skottet missar om skytten bedömer avståndet fel. Laserstrålen ska också vara koncentrerad även på långa avstånd. Även på 800 meter ska skytten kunna avgöra om det är halvträff eller bom.

Den som blir träffad vet hur illa det tog och vem som sköt. Och skytten får veta hur det gick. När all information från skyttar, mål, avstånd, vapen och annat läggs samman skapas en bild av hur striden varit. Då kan man se om det gick som det står i reglementena eller om verkligheten kan vara en annan.

För en hel del år sedan gjordes en övning mellan två styrkor vid skjutfältet i Kvarn. Styrkorna sköt laserskott och allt bokfördes. Då visade det sig att det som stod i boken var alltför optimistiskt. Teoretiskt kunde en granatgevärsskytt träffa målet på 500 meter. Men då skulle han både vara skicklig och väl övad. I praktiken gäller betydligt kortare avstånd.

– Saab gör nu kompletta system. Men vi säljer egentligen varken prylar eller system, utan träningseffekt, säger Anders Jonzon som är informationsansvarig vid företaget.

– Vi är med och ser till att övningarna fungerar. Kunderna ska inte behöva bekymra sig över att en sladd är lös. Efter övningen ger vi expertstöd vid genomgången.

Det kan vara en insyn i olika militära kulturer. De amerikanska befälen vill ha genomgången för sig själva och slippa risken att tappa ansiktet inför truppen. I Europa är attityden mer öppen.

Bärbar dator övervakar övningen

Det senaste är att man kan öva en hel pluton utan att dra en massa kablar och sätta upp master. Plutonen kan åka vart som helst och sedan bara sätta igång. Hans Lindgren, som är militär tränare, övervakar övningen med en bärbar dator. Soldaterna har gps och radioförbindelser. På skärmen syns hur de rör sig i terrängen och vad de gör. Om någon går in i ett minfält får soldaten veta av det. En sjukvårdare kanske kallas fram. Sjukvårdaren tar fram sin handdator och sätter sig i förbindelse med den sårades väst och får veta läget. Så ska sjukvårdaren nu öva sig i att ge den sårade en ytterligare frist. Sjukvårdaren väljer mellan olika åtgärder. Gör han rätt går soldatens dödsklocka långsammare.

– Sjukvårdaren räddar inte liv. Det är det läkaren som gör. Sjukvårdaren ska se till att den sårades chans att klara sig ökar, säger Hans Lindgren.

Ständig träning behövs

När soldaterna lämnar terrängen och går in i hus tappar ledningen inte kontrollen över övningen.  I varje rum sitter en liten dosa som håller ordning på vem som är var i rummet. Huset är byggt som en tredimensionell modell efter ritningarna och kan vändas åt alla möjliga håll på bildskärmen.

– Det här innebär att polisen till exempel skulle kunna öva en gisslansituation i Riksdagshuset när huset är tomt. Övningen kan sedan analyseras efteråt. Den nationella insatsstyrkan är en av de få som sett det här nya systemet och där är intresset stort, säger Hans Lindgren.

Fhleming Christensen var 1999 chef för den första Kosovobataljonen och vet att soldaterna på ett internationellt uppdrag behöver ständig träning.

– Som förbandschef kan man tvingas skicka soldater som stått i månader vid en lugn vägspärr till ett krisområde. Hur ska de kunna klara av det bra om de och förbandet inte har haft en chans till repetitiv övning?

Fhleming Christensen säger att alla försvarsmakter sitter i samma båt nu. Deras legitimitet är att släcka bränder i dess linda. Alla ska delta i den internationella krishanteringen och har därmed samma utmaningar.

– Det heter att alla ska kunna samverka med alla, men mer än så sägs det inte. En svensk soldat ska kunna tala lika lätt med en brittisk pilot som med en svensk. Vår planerade stridsgrupp ska ha tio dagars beredskap. Hur vet man att den är samtränad för att möta alla möjliga stridssituationer och med vem är det man kommer att operera?

Allt det här pekar, enligt Fhleming Christensen, på att soldat och förband ständigt måste öva.

– Ingen försvarsmakt har i   dag råd att slänga bort hela arvet. Nyutveckling måste ske kompatibelt med arvet. Träning måste däremot bli institutionaliserad, det vill säga man måste kunna träna både inför men också under ett missionsuppdrag. Stridsgruppens sammantagna förmåga ska kunna övas och utvärderas. Nyckeln till mycket av det här kallas inbäddad teknologi. Det innebär bland annat att träningsverktyget är inbyggt i plattformen redan från början. En stridsfordonsbesättning som hamnat vid en vägspärr och inte har mycket att göra kan som exempel öva sig på de svåra sakerna inne i fordonet.

Från skogen till staden

En stor förändring mot förr är att striden sker i bebyggelse. På bara tre år har man lämnat skogen och gått in i städerna. Förr skulle man simulera hur ett vapen träffade. Nu handlar det mer om hur soldaterna rör sig. Det svåra är att gå in i en stad.

När denna intervju görs har USA just erövrat Falluja i Irak. USA:s bästa förband på urban strid är marinkåren och den har egna stridsträningsanläggningar med sig i Irak. Om det var detta faktum som höll de amerikanska förlustsiffrorna nere, vågar inte Fhleming Christensen spekulera i.

– Den gamla militära sanningen att man ska undvika strid i bebyggelse gäller däremot än, säger han. Det skulle förvåna mig mycket om det visar sig att amerikanerna använde annat än den klassiska militära taktiken för strid i bebyggelse. Det verkar som om de använt fotsoldater som känselspröt och sedan satt in de tunga distansvapnen när de stött på motstånd. Striderna sker på gatorna och mindre inne i husen. Den huvudsakliga utmaningen blir då att taktiskt leda och samordna den totala effekten av alla dina vapensystem.

Förbanden kan öva i speciella stridsledningsanläggningar. I Norge finns Rena 20 mil norr om Oslo. Fyra gånger om året ska en norsk soldat öva i anläggningen. Även Sverige kan få en sådan anläggning.

– Det finns en plan för en riksanläggning som kan ligga i Kvarn, säger Ari Sällinen som lämnat Stridsskolan i Kvarn för Saab i Huskvarna. Hans kunskap om den svenska framtidssoldaten Markus är hårdvaluta i dagens utbildningsvärld.

Fhleming Christensen säger att det i huvudsak finns tre sorters kunder. I särklass står USA som har en avancerad försvarsmakt med en lång tradition av simulering. USA leder den här utvecklingen ungefär på samma sätt som landet leder utvecklingen av nätverksförsvaret. I nästa grupp finns Sverige, Storbritannien, Finland, Holland och flera andra länder som har en lång tradition och egna träningsanläggningar. Sist på listan kommer länder som saknar simuleringstradition. Här finns länder i Asien och det forna östblocket.

Den amerikanska inställningen är att du ska träna som man strider, träna där du är och träna under uppdrag. Den amerikanska träningsmarknaden är enorm.

– Den som lyckats kapa åt sig en skiva av den kakan kan leva gott på den, säger Anders Jonzon. Just nu verkar amerikanerna dock lägga ut så mycket pengar på skarpa vapen att de håller igen på träningsverktygen.

Även om det är lösa laserskott kostar det mycket pengar. Vilket argument ska en försäljare ha för att detta är en god investering?

– Våra amerikanska kunder har gett oss svaret, säger Hans Lindgren.

– Det räddar liv.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6