Teknisk Prognos 2012

FMV:s tekniska prognos för 2012  lägger extra fokus på forskning kring ämnen som obemannade farkoster, cyberspace, robotik och rymden. Framsyn Media beskriver 14 trender och teknikområden med artiklar och förklarande illustrationer. Publikationen är tänkt som stöd för regering och Riksdag då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras.

 

Teknisk Prognos 2011

TP 2011

Populärutgåva av den tekniska prognos som varje år sammanställs som stöd för regering och Riksdag på uppdrag av FMV då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras. I ett tiotal illustrerade artiklar studeras områden som, energi, marksensorer, monitorering, positionering samt textilintegrerade kroppssensorer.

PERP 2010

01 PlaneringsteckningenFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

NORDEFCO – Nordiskt försvarssamarbete

NORDEFCO grafik NYYYGrundtanken med NORDEFCO är att FM genom ett samarbete med andra nordiska länder skall kunna spara resurser som omfördelas till operativ förmåga. Men, samarbetet är ingen försvarallians. Fortfarande har vi unika försvarsmakter med nationellt definierad operativ förmåga. Framsyn Media tog under våren 2010 fram ett 50-tal bilder för att förtydliga tankarna kring konceptet..

FM:s perspektivplanering 2009

PERP grafik NYYYFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

”Det blir tufft att lämna vår värnpliktskultur”

Personalförsörjning

Personalförsörjningen är den största och kanske svåraste delen i reformeringen av Försvarsmakten. Det nya systemet innebär att det svenska försvaret kan motsvara de krav som uppdrags-givaren ställer. Att de förband som produceras är tillgängliga och användbara. Då duger inte det gamla pliktsystemet längre.

Jörgen Ericson är chef för strategiavdelningen vid Högkvarteret och säger att det inte blir en enkel resa.

– Det blir en tuff omställning att gå från en värnpliktskultur som rått sedan indelningsverket avskaffades 1901. Officerare måste vänja sig vid att här kommer inte en värnpliktig utan en kollega, som ska utbildas och tjänstgöra på ett helt annat sätt.

Jörgen Ericson sitter tillsammans med Anders Carell och Jens Plambeck från strategi-avdelningens analyssektion och Johan Fölstad från personalstabens planerings- och utvecklingsavdelning och samtalar om vad det kommer att innebära att gå från plikt till frivillighet och varför det måste göras. Värnplikten har i praktiken nästan försvunnit, men formellt finns den kvar och värnplikten har haft många försvarare.

Anders Carell (AC): – Jag vill påstå att från stora delar av organisationen är det här efterfrågat. Jag har varit ute i flottan nu och där är det så uppenbart. Det är så mycket teknik att man inte lär sig det på en värnpliktstid. Man kan inte börja på ny kula varje år.

Johan Fölstad (JF): – Det beror lite på vem man frågar. Inom armén är det en så pass liten andel av officerarna som nyttjat anställda soldater. Det är de som fört befäl i utlandsstyrkan. De har sett slöseriet att utbilda och ta delmängder, använda och slänga bort. Sedan är det kanske så att de som är för, är de som hörs minst. Motståndarna verkar vara de som är mest intresserade av att argumentera.

Jörgen Ericson (JE): – Jag har inte uppfattat att det finns ett aktivt motstånd inom organisationen. Motståndet finns hos en del politiker.

AC: – Det är nog en generationsfråga. De yngre officerarna ser sig som ledare av förband och de har inga svårigheter att acceptera utvecklingen. De har större erfarenheter av internationella insatser än de äldre officerarna som kanske sett sig som utbildare och nu kan tycka att det blir lite skrämmande. Vad ska vi göra nu? Nu är det upp till bevis att leda förband. Så det blir en ny roll för officersyrket.

JE: – Kulturförändringen är något vi måste hantera. Jag säger inte att det blir lätt. Vi måste förstå vad det innebär att leva i ett försvar med stamanställda under en längre tid. Vi har en begränsad erfarenhet av detta – från utlandsstyrkan, specialförbanden och den nordiska stridsgruppen – som måste spridas i organisationen.

JF: – Specialförband består av officerare, -specialistofficerare och reservofficerare och de tjänstgör som soldater. Deras anställning är en bra beskrivning av hur dagens system fungerar. Det fanns ingen annan möjlighet att skapa de här styrkorna utan anställd personal.

pliktutredningen under Anders Svärd har lämnat ett delbetänkande i vilket det slås fast att frivilligheten ska gälla och att alla ska gå igenom en tre månader lång grundutbildning. I debatten tolkade en del detta som att volymerna av soldater nu skulle öka. Men försvarsplanerarna är inte oroliga.

JF:  – Oavsett vilken anställning man har i Försvarsmakten ska den föregås av en kvalitetssäkrad soldat- och sjömansutbildning. Den råkar vara tre månader. Hur utbildningssystemet ska byggas på bästa sätt är Försvarsmaktens sak. Att pliktutredningen föreslår en tremånadersutbildning är inte en anvisning till Försvarsmakten att ta in ett visst antal soldater var tredje månad. De tre månaderna ingår i utbild-ningen innan och om man anställs.

JE: – Vi har inget emot tre månaders grundutbildning. Den kan i vissa fall gärna få vara längre. Det viktiga är att det här inte är en dammlucka som öppnas. Alla som vill kommer inte in. Försvarets behov ska styra och det kan variera över tiden.

AC: – Det finns en gräns för hur många som kan vara intresserade och antalet är nog betydligt lägre än de 15 000 som nämnts i debatten.

JE: – Att ta in så många som 15 000 är kopplat till att det finns en pliktlag i botten. Plikten ska sedan gå över till frivillighet. Då har man ett blandat system och det blir väldligt dyrt.

JF: – Den teoretiska siffran är ungefär 4 500 om det svenska försvaret har samma dragningskraft som det danska eller holländska. Det finns en variant som en del fört fram i en debatt som jag tycker delvis blivit ganska konstig. Man får fundera länge på vad uttrycket frivillig värnplikt innebär. Danskarna har en plikt och skriver in många. Så har de också jämförelsevis högre personalkostnader än vi.

Jens Plambeck: – Vi har räknat på vad ett intag på 15 000 skulle kosta i jämförelse med perspektivstudiens förslag till nytt personalförsörjningssystem. Det kan bli allt från 300 miljoner till 1,3 miljarder kronor dyrare per år beroende på hur stor omsättningen blir.

AC: – Men man måste ändå medge att om vi fick medel och resurser vore det ett mycket lyxigt rekryteringsinstrument att ha så många att välja på.

JE: – Men vi får inga höjda anslag. Det blir 38 miljarder kronor och då måste vi ha ett effektivt sätt att rekrytera personal och då fun-gerar inte värnplikten. Vi vill kunna skicka ut insatsförband som verkligen är ordentligt samövade. Det gör vi inte i dag. De planeringsanvisningar vi fått från departementet samt försvarsberedningens rapport och plikt-utredningens delbetänkande är i linje med våra perspektivstudier. Sedan hänger det på pliktutredningens slutliga förslag och den politiska debatten hur det går. Men vår förhoppning och tro är att inriktningspropositionen, som troligen kommer i mars, innehåller ett förslag som stämmer överens med vårt underlag som vi lämnar in sista januari.

Att ställa om från plikt till frivillighet må vara svårt att få in i tänkandet. Men det ska in i lagböckerna också. Det blir ingen lätt uppgift och den har pliktutredningen framför sig.

AC: – Förr var det en plikt att rycka in och frivilligt att göra en insats utanför Sverige. Nu blir det frivilligt att rycka in och en plikt att åka ut. Då måste lagar ändras.

JF: – Försvarsmakten kommer nog att ställa precisa frågor vad som menas. För det här är en svår lagstiftning, som ska föras in på den svenska arbetsmarknaden. Av de anställda kan vi kräva att de ställer upp, men med de kontrakterade, som inte är heltidsanställda utan står till förfogande och är skyldiga att tjänstgöra vid insats, blir det en annan sak. De flesta länder som har en expeditionär försvarsmakt grundar anställningen på straffrätt. I Sverige överlämnas anställningsförhållandet till arbetsmarknadens parter. Det är den stora vattendelaren. Om den som skriver på ett kontrakt binds av ett straffansvar kommer rimligen priset på kontraktet att öka. Blir det en straffrättslig lagstiftning kommer det att gälla all militär personal. Då straffas man om man inte ställer upp på sitt åtagande. Blir det en arbetsrättslig lagstiftning kan ju alltid en officer säga upp sig om han eller hon inte vill åka ut.

”Vår stridsvagnsförare Ulla går till nya utmaningar. Vi söker hennes ersättare. Militär grundutbildning krävs.”

Sådana annonser tror Anders Carell kan dyka upp om några år. Och det dröjer inte länge. Rekryteringen av nästa stridsgrupp, 2011, ska användas som pilotfall. Marinen och flygvapnet kan börja med det nya systemet redan nästa år och 2010 kommer de stora volymerna.

JF: – Vi får väl hoppas att vi lyckas bättre med vår utbildningsproduktion än läkarkåren. Vi bestämmer ju själva över hur många som ska utbildas. Men försvaret kan redan i dag i vissa fall anställa soldater. Pliktlagen är inte vilande som kanske en del tror. För att väcka en vilande lag krävs en rad villkor. Pliktlagen finns, men den ska inte tillämpas. Det betyder att den kan användas nästa dag om läget så kräver, och det är inget konstigt. Så är det i de flesta länder som till exempel USA och Storbritannien.

JE: – De nya officerarna kan kommenderas att åka ut. Men vi tvingar inga och det har inte behövts hittills.

Det verkar som om de flesta inblandade och ansvariga gått runt värnpliktsfrågan som katten kring den heta gröten. En fråga av närmast bibliska dimensioner, sade en general för en del år sedan. I denna tidning hade vi en teckning som visade hur värnplikten försvann från Europa. Det var för tio år sedan.

Jens Plambeck började som 16-åring vid flottan och anställdes som sjöman. Vid den tiden, 1978, anställde flottan cirka 1200 om året. Ungefär de volymer vi diskuterar nu, konstaterar han. De första spåren av att diskutera värnplikten går tillbaka till 1980-talet. Motivet var då att den teknik som införts inom försvaret krävde mer än vad som kunde läras ut på en värnpliktstid. Sjöstridsförbanden återkom i perspektivstudierna 2006. Då började man titta på produktionssystem och det var uppenbart att det krävdes en förändring för sjöstridskrafterna. Frågan kom tillbaka 2007 och som en följd av en analys av omvärlden och framtida konflikttyper och de krav som ställs på insatsförbanden, det vill säga ökade krav på tillgänglighet och användbarhet.

Jens Plambeck och Johan Fölstad ser tillbaka och konstaterar att man skruvat så mycket på ett personalförsörjningssystem som inte haft fokus på att genomföra insatser att det blivit en snårskog av krångliga kontrakt och ett terminssystem där plikt gick över till frivillighet, en blandning som blev väldigt dyr. En pådrivande kraft för förändringen är naturligtvis fokus på internationell krishantering.

AC: – Hade vi fortsatt att nöja oss med att gå hemma och vakta gränsen hade behovet av ett nytt system kanske inte varit lika klart.

JF: – Men vi hade ändå inte haft tillgängliga förband hemma. Som pliktlagen ser ut styr tillgängligheten mycket av det här. Det är inte bara att kalla in folk.

Behovet av en reform och varför den ska införas verkar tämligen klart. Sedan ska den betalas också. Har vi råd? Jörgen Ericson ger en kort kurs i försvarsplanering.

– Regeringen ger Försvarsmakten mål och uppgifter. Det är krav på operativa förmågor och vi ska skapa en insatsorganisation och då börjar vi med insatsförbanden. Sedan kommer alla frågor som rör personal, ledning, logistik, materiel och hur fabriken ska se ut som ska tillverka den här insatsorganisationen. När man kommer till fabriken upptäcker man kanske att det här blir för dyrt. Då får man gå tillbaka till insatsförbanden igen och banta och gå igenom hela kedjan. Det är det här vi ska visa upp i januari och det kan innebära att vi inte klarar alla de uppgifter som riksdagen kräver av oss.

JF: – Vi har en gemensam uppfattning om volymerna, men vi vet inte om vi kommer att ha råd med det.

JE: – Av budgetens 38 miljarder är ungefär en tredjedel personal och infrastruktur. Det är kostnader man inte ändrar på så lätt. Resten är övningar, materiel och så vidare. Personalkostnaderna är cirka nio miljarder kronor. Försvarsmakten är en kunskapsorganisation. Det är personalen som är ryggraden.

JF: – Personalkostnaderna är jämfört med andra länder relativt låga. Vi kommer fortfarande att dras med kostnader för det gamla värnpliktssystemet. Vi kan ju inte riva byggnader bara för att vi byter system.

Frågan är vilka som kommer att söka sig till det nya försvaret. Lönen är en kran att skruva på. Inte för låg och inte för hög för då blir det för dyrt, säger Jens Plambeck.

AC: – Vi räknar med att ganska många ändå kommer att stanna kvar. Det är ju inga hamnbusar vi anställer utan ett urval.

JF: – Ja, ibland kan jag bli upprörd när det nästan framställs som att de som söker anställning i försvaret skulle vara en sämre sorts människor. De är svenska medborgare i svenska försvaret. Vi måste tänka om vad gäller mycket. De länder som lyckats med det här påpekar att försvaret inte anställer bara en individ utan mycket mer. En förlust drabbar inte bara familjen utan även förbandet och orten man bor på.

JE: – Jag använder inte ordet yrkesförsvar. I ett sådant är kontraktstiderna längre. Vi räknar med fyra till åtta år och då blir det också ett ansvar för försvaret att hjälpa till att gå över till den nya karriären.

Johan Fölstad menar att det nya systemet blir öppnare och enklare även för officerare. Alla som uppfyller antagningskraven får söka till officer.

Men räcker 4 000 i ett årligt intag för att få fram tillräckligt många generaler?

JE: – Vi behöver inte så många generaler i framtiden.

JF: – Det handlar om var och när man sållar. När vi tog in en hel årsklass kunde det finnas en blivande general i mängden. Nu sållar vi fram 4 000. Vissa år kommer det att finnas en general och andra år inte.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2008/4

Expeditionär förmåga – det blir svårt att ändra tänkesätt

Expeditionär förmåga

Försvaret av Sverige säkras i första hand utanför landets
gränser och i samarbete med andra. Ytterst handlar det om
vår säkerhet och i mindre utsträckning att minska lidandet
och fattigdomen i världen. Hur många svenska politiker har sagt att det är därför som försvaret snabbt ska kunna skicka förband utomlands? Det frågar sig Stefan Flygelholm, som
tillsammans med Arne Norlander och Lars-Åke Hansson har tagit fram ett analytiskt koncept för expeditionär förmåg
a.

Stefan Flygelholm och Arne Norlander är officerare och konceptutvecklare i Försvarsmakten. Arne Norlander har dessutom disputerat på komplexa dynamiska system i Försvarsmaktens doktorandprogram.

Lars-Åke Hansson är försvarsanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och tillbringar en stor del av sin tid i Enköping med att forma försvarets framtid.

Den expeditionära förmågan är ett av huvudnumren i försvarets utveckling.

– Det är inte något speciellt svenskt koncept utan det är grundat på krav och behov som uttryckts från EU. Sedan har det gått via rege-ringen till Försvarsmakten, säger Stefan Flygelholm och fortsätter:

– Nu har vi formulerat problemet och tagit fram ett alternativ till en lösning. Tankemässigt är vi bara i början. Visionen kan bli verklighet om kanske tio till femton år. Men redan frågar man mig om det ”expeditionära tänkesättet” och tror att det är en färdig produkt som bara går att plocka ut. Det har blivit väldigt fokuserat nu i försvaret på färdiga produkter här och nu.

– Egentligen är det här den första riktiga idén efter invasionsförsvarets avveckling. Den expeditionära förmågan ska förstås även kunna användas för att försvara Sverige, vid kriser i Baltikum eller på Nordkalotten.

Konceptet ska beskriva förmågan att genomföra expeditionära operationer och ska omsättas i en vision och hypotes för en framtida förmåga.

Arne Norlander säger att det här är den stora konsekvensen av globaliseringen.

– Konceptet ska gälla för såväl ”långtborti-stan” som för närområdet. Det är mer genomgripande än något vi gjort tidigare vilket är mycket stimulerande. Det som dokumentet ska svara på är frågorna varför vi ska ha förmågan, vad den innebär och hur vi når dit.

– Det viktigaste är hur vi når dit och det är det svåraste. Hur vi tänker på ett nytt sätt. Det tar den längsta tiden och det kanske dröjer en generation innan vi är där, säger Stefan Flygelholm.

Vid sidan av konceptarbetet pågår en längre studie vid insatsledningen och dessutom har expeditionär förmåga blivit ett eget ämne i forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Den svenska utvecklingen passar väl in i de stora utvecklingssatsningar som leds av Nato och EU.

– Hela Nato är på väg åt det här hållet och EU tar egna utvecklingsinitiativ. Sedan kan en del nya medlemsländer tycka att man inte har råd att satsa på det här eftersom man då måste minska på det nationella försvaret. Alla förband kanske inte behöver ha en komplett uppsättning förmågor, menar Stefan Flygelholm och säger att konsekvensen för vår del av den nya inriktningen kan bli att det nordiska samarbetet nu blir ännu viktigare. Här finns ju ett europeiskt perspektiv. Det handlar om att ställa om försvarsmakterna mot en ökad specialisering. Det nätverksbaserade försvaret, NBF var i sig inget transformeringsmål. Men utvecklingen av expeditionär förmåga är det, och vi är med i utvecklingens framkant.

Och vad är expeditionär förmåga? Det finns en definition, men i korthet handlar det om att klara allt från humanitära insatser till krig. Det som skiljer från i dag är att man ska kunna göra det längre bort, med högre effekt, men ändå klara försörjningen av insatsstyrkorna.

– Det utmärkande är att det är ont om tid och resurser och att det inte finns något stöd på platsen så man måste ha med sig allt, säger Arne Norlander. Då blir insatsstyrkan å andra sidan tung och otymplig vilket ställer höga krav på transporterna. Det här är en intressant avvägning. Förbandet kan också med mycket kort varsel få en förändrad uppgift och det ska man klara med det man har med sig från början. Utmärkande är också att insatserna är kortvariga, upp till ett halvår. Det kommer nog ingen avlösning, däremot kan en expeditionär insats övergå i till exempel en mer långvarig stabiliseringsoperation.

Arne Norlander konstaterar också att vi ska göra detta för att kunna skydda svenska medborgare och svenska intressen, även om de befinner sig långt hemifrån.

– Fast det talar man inte så mycket om. Ett svenskt intresse kan ju faktiskt vara att svenska myndigheter behöver samarbeta bättre.

– Det blir en av de stora konsekvenserna av omställningen, menar Lars-Åke Hansson. Det gäller inte minst försvarsmyndigheterna som måste anpassa sig.

Stefan Flygelholm menar att det krävs en helt annan närvaro på platsen från myndigheterna än i dag.

– Polisen, Socialstyrelsen och den nya krismyndigheten kommer att beröras. Vad händer om vi får många skadade? Då måste Social-styrelsen kopplas in och stödja Försvarsmakten. Den instruktionen finns inte nu. Organiserad brottslighet i området kräver insatser av svensk polis i samarbete med internationella polismyndigheter. Om en svensk soldat blir dödad så kan svensk polis få uppgift att utreda och identifiera avlidna. Det nya innebär ett tätare samarbete mellan svenska myndigheter. Det ska vara multifunktionellt som det heter. Vi är dåliga på detta jämfört med ett land som till exempel Kanada vars försvarsmakt samarbetar nära med sin biståndsmyndighet. Men när försvaret i dag kallar på myndigheterna för planering och förberedelser så kommer ett fåtal. Förr, under totalförsvarets tid, kom alla.

– Det hade nog en annan tyngd då när man ansåg att det rörde nationens överlevnad, tror Arne Norlander.

Till hjälp i konceptarbetet har man utgått från en i svensk doktrin vedertagen bild som är tänkt för att illustrera vad som utgör förmågan att föra krig. Den består av tre pelare som allt vilar på. Knakar det i en pelare rasar hela templet. Pelarna kallas fysisk, konceptuell och moralisk. Den fysiska är materiel, människor, utbildning. Den konceptuella består av processer, doktriner, reglementen och den moraliska är värderingar, ledarskap och tänkesätt. Alla byggstenarna i pelarna måste analyseras för att se vad som krävs för att skapa en expeditionär förmåga.

– Den fysiska pelaren är den snabbaste att bygga. Med stora resurser kan man lösa många problem och brister på kort tid. Den moraliska är den svåraste och den tar längst tid att bygga. Här finns försvarets förankring i samhället och hela tänkesättet. Det kanske inte blir klart på en generation, säger Arne Norlander.

– Nej, ett nytt tänkesätt kan man inte köpa, instämmer Stefan Flygelholm.

Trots att invasionsförsvaret är avskaffat så lever tanken envist kvar.

– Då hade vi ett försvar för att nationen överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Det problemet har vi inte i dag, säger Arne Norlander. Men för andra länder kvarstår det problemet. Det diskuteras inte i dag vad som är de intressen som försvaret ska skydda. Är det att ingripa om det kommer en ny stor flodvåg? Det är visserligen naturens krafter som är hotet i det fallet, men försvaret kan ju bidra i alla fall.

Stefan Flygelholm påpekar att försvaret visade prov på expeditionär förmåga när svenskar evakuerades undan det senaste kriget i Libanon.

– Vi gjorde en stor insats som var avgörande. Men den är inte allmänt känd. Då var det lättare förr när man kunde åka ned till Nynäshamn och titta ut mot horisonten. Där fanns hotet och där låg det tre linjer med skarpa sjöminor.

– En del av våra förband har expeditionär förmåga i dag. Expeditionär förmåga är ett betydligt vidare begrepp än till exempel snabb-insatsförmåga, och det krävs en ny syn på produktion, utveckling och insatser.

Exempel på expeditionär förmåga är special-förbanden som är först på plats och skaffar underrättelser innan den stora styrkan kommer. Den nordiska stridsgruppen hade också förmågan fast det höll på att stupa på bristen på helikoptrar.

Det är nödvändigt är att ha omfattande taktisk rörlighet i operationsområdet. Det behövs transportflyg och helikoptrar.

Konceptutvecklarna talar mycket om förmåge-paket. Tanken är att en insatsstyrka ska kunna uppdragsanpassas, det vill säga förses med de delförmågor som behövs för den aktuella insatsen. Delförmågorna byggs upp och integreras i den vanliga produktionen, men anpassas utifrån tre centrala perspektiv: effektivitet, mång-sidighet och tillgänglighet. En del förmågor finns inte inom Försvarsmakten, de måste tas in från en annan myndighet, en civil leverantör eller en partnernations försvarsmakt.

– På så sätt skapar man ett förmågepaket –
en uppdragsanpassad expeditionär insatsstyrka som med rätt resurser och rätt mandat
kan sättas in där den behövs, säger Stefan Flygelholm.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2008/4

Moster Agda blir cyberkrigare

Moster Agda blir cyberkrigare

En gång en av många överstar i massarmén. Utbildad för
att möta en annan massarmé. Nu chef för informations-säkerhetsenheten vid Krisberedskapsmyndigheten, KBM. Ingvar Hellquists massarmér i dag består inte av kött och blod utan av ettor och nollor.

I skriften Sveriges beredskap mot nätangrepp beskriver Krisberedskapsmyndigheten, KBM, hur Estland förra året utsattes för ett cyberanfall. Termerna är anfall, försvar, motåtgärder, manöverutrymme. Det märks att det är en överste som tagit över.

– Inte alls, säger Ingvar Hellquist. Det är så man talar i den här branschen. Jag har inte skrivit ett ord mer än förordet.

Medan massarméns soldater hade sina inkallelseorder liggande i översta byrålådan, munspelet och ett ombyte varma kläder snabbt gripbara, så är cyberarméns soldater ovetande om att de står i beredskap. Och när armén anfaller så är det inget som moster och de andra i ledet märker.

– Det kallas för botnet, säger Ingvar Hellquist och anspelar på ordet robot, arbetare.

– Man kapar helt enkelt en dator. Lättast är det att komma åt hemmadatorer som står på ofta och dessutom är sårbara. Det är en hel industri att infektera datorer.

Ingvar Hellquist berättar om hur ”tjänstemän” i låglöneländer och med tillgång till internet ger sig ut på jakt efter datorer på nätet. När en dator infekterats säljs den vidare till nästa led som samlar på kapade datorer som sedan hyrs ut. Hur många och för vilken tid? Det är bara att beställa och betala. Priserna för botnet varierar. Just nu är det dyrare i Australien än i Sverige. Man räknar med att mellan 20 000 och 50 000 datorer är kapade i Sverige.

Hur får man sin dator kapad?

– Ingången är säkerhetshålen, säger Ingvar Hellquist.

– Det kan till exempel finnas i webbläsaren Explorer eller något Office-program. Microsoft skickar ut säkerhetsuppdateringar, så kallade patchar. Men så enkelt är inte saken ur världen. I och med att Microsoft talar om att en uppdatering är på väg avslöjar man också att det finns ett säkerhetshål. Och då gäller det att passa på innan luckan stängs. Vanligaste sättet att komma in i en dator har varit att skicka en fil med mejlen. När man icke ont anande öppnar filen är det klippt.

– Nu har busarna anpassat sig och gått ett steg längre och infekterar hemsidor. Det räcker med att gå in på en webbplats för att få datorn infekterad. När man väl kommit in i en dator finns det ett batteri av saker att göra, som att registrera tangenttryckningar och på det viset komma åt koder och lösenord och stjäla pengar. Men vanligast är att datorn finns där som en vilande agent, beredd att handla på ett kommando. Det var det som skedde i Estland.

Cyberattacken i maj 2007 var inte en enskild händelse. Konflikten om den sovjetiska soldatstatyn som esterna tänkte flytta på fick förbindelserna mellan Estland och Ryssland att kärva. Det demonstrerades utanför Estlands ambassad i Moskva och så kom cyberanfallet. Massarméerna hade mobiliserats och den stora stöten sattes in – från USA.

– Tusen och åter tusen datorer började anropa datorer i Estland, förklarar Ingvar Hellquist. Enligt reglerna ska en anropad dator svara; det är ping och ping. Men nu skickade en dator inte ett ping som vanligt utan tusentals. Och den estniska datorn försökte att svara och hänga med och på så vis överbelastades nätet. Bandbredden smalnade. Denial of service, dos, kallas det. En attack kunde utlösas med att någon på en rysk hemsida klickade på en knapp. De operatörer som sköter hela internet stoppade trafiken från USA. Då kom nästa angrepp i stället från Vietnam som står utanför det globala skyddsnätet. Det visar hur välplanerad attacken var. Det kunde inte röra sig om en liten grupp. Angreppet var alltför avancerat.

Parallellen med en militär operation (eller fotbollsmatch) är lätt att göra. Det ska finnas ett motiv, en organisation, en plan och ett mål. I fallet Estland vet man inte så mycket. Motivet var naturligtvis att på något sätt skada Estland. Organisationen är okänd liksom planen och vad som var målet med attacken. Vem vann? Ebbade anfallet ut därför att försvararna hade hunnit samla styrka eller åstadkom man det man ville? Att skaka om Estland ordentligt.

– Vi hade aldrig sett något tidigare, säger Ingvar Hellquist. Det var första gången ett land attackerades med cybervapen riktade mot samhället. Men det var till största delen ett anfall som utspelade sig på den lägsta nivån, en sorts cyberklotter. Nästa nivå är att inte bara angripa med överbelastning utan att även ta över och kontrollera motståndarens dator. Då kan man sprida falsk information, stjäla pengar. Den farligaste nivån som är riktigt obehaglig är när någon försöker ta över en dator som i sin tur kontrollerar vitala system som eldistribution, flygtrafikledning eller vattenförsörjning. Anfallet mot Estland var som ett krig med attacker och motåtgärder. Man försökte göra intrång i banksektorn och lyckades till viss del. Vad vi vet kom man dock inte åt några pengar.

Enligt CIA har några lyckats kapa elförsörjningen i latinamerikanska städer och sedan slagit på strömmen när de fått sina pengar.

– Vi väntar bara på större exempel. Man måste förstå att nu hackas det inte längre för skojs skull och för att väcka uppmärksamhet. Det var några arga äldre hackare som surt klagade över att de hackat Aftonbladets hemsida utan att det blev något väsen, men sådant hör i dag till undantagen. Nu är det brott som sker. Man slår till mot få och utvalda. Snabbt in, ta pengarna och snabbt ut igen och sopa igen spåren. Ingen verkar tänka på att cyberbovarna har skäl till vad de gör. Som att gå in i sjukvården, förfalska recept och hämta ut knark på apoteket i stället för att köpa det på gatan. Detta har inte hänt, jag förklarar bara vad som kan hända om man kommer in i styr- och kontrollsystemen.

Den som gör något brott dolt riskerar knappast att åka dit. Inte heller den som avslöjas riskerar speciellt mycket.

– Det ska vara bra högt på straffskalan för att polisen ska kunna göra en utredning. Då närmar man sig barnporr. Om det försvinner en miljon kanske polisen börjar utreda. Och så går spåren till en vanlig datoranvändare. Men det är ju svårt att visa att den personen är skyldig som inte ens vet om sin delaktighet. Nu kommer man in i ett träsk av bulvaner. Det är lager på lager. I det yttersta lagret kan man till och med ha betalt för att åka dit. Det kan vara en tiondel av bytet. Resten har försvunnit utom räckhåll för samhället. Det är en global verksamhet utan globala lagar.

Så bovarna får man leva med. Återstår att skydda sig och sin dator.

– Man kan till att börja med vara sparsam med att vara på nätet. En dator som sällan är ute är mindre attraktiv för bovarna, säger Ingvar Hellquist. Och så ska man givetvis ha bra och aktuella säkerhetsprogram. För om man är oskyddad när man går ut på nätet så hugger de direkt när man kopplar upp sig. Både de som vill uppdatera dina virusprogram och de som ser att här finns det en med säkerhetsluckorna på vid gavel. Och så kan man ju fråga sig varför man ska vara på sin vakt om man inte själv personligen är utsatt. Vilken aktsamhet kan samhället kräva av en datoranvändare. Glömmer man lägga i handbromsen och bilen löper amok så åker man dit. Lämnar man datorn utan handbroms i så händer inget.

– Ett skydd för samhället är att ha en gemensam lägesbild. I Estland fick man igång en sådan väldigt fort. I Sverige skulle det ha tagit längre tid. Det behövs också en gemensam lagstiftning. Men alla länder vill inte vara med. Vi hade en debatt om att statliga cyberattacker skulle betraktas som en folkrättsbrott därför att attackerna drabbar civila. Det lät ju bra. Då skulle staterna lägga korten på bordet och tala om vilka vapen de har. Ryssarna tyckte det var jättebra att få insyn i den amerikanska cyber-arsenalen, och då sjönk naturligtvis det amerikanska intresset.

Samhället borde enligt Ingvar Hellquist tänka sig för innan man kopplar ihop vitala styrsystem på nätet.

– Men det är lättare sagt än gjort. Det är enormt kostnadseffektivt att göra så. Ta som exempel de som utvinner olja till havs. I stället för att skicka ut en specialutbildad och dyr reparatör med helikopter för att fixa felet kan man ordna det från en central i land. Som alltid är det en fråga om vad man vill betala för att minska en risk. De svenska vitala systemen är än så länge så säkra att de inte låter sig störas i första taget. Det är blanktråd och strömbrytare som gäller. Och vill man slå ut el-nätet är det ju inte så svårt att ta med sig lite dynamit och ladda upp matarledningarna i Mellansverige som skickar kraften från nord till syd. Bara för att en sak kan göras innebär det ju inte att det måste ske. Det måste finnas ett skäl också. Hur många år har vi inte talat om att någon ska förgifta vattnet och det har aldrig hänt.

När ingvar hellquist tittar in i framtiden så ser han en värld av fler cyberattacker.

– Jag tror inte att ett land angriper ett annat land. Snarare rör det sig om grupper och dessvärre blir det nog mer av terrorister. Ju mer inkopplad vår vardag blir, desto sårbarare blir den. Nu talar man om att det inte bara är mjukvaran som angrips utan även hårdvaran, som till exempel den nya generationens mobiltelefoner. I vårt arbete här på KBM ligger vi på framkant. Sverige har inte utsatts för en attack på den värsta nivån men vi betonar att det är viktigt att skydda sig.

Hur det är ställt med cybersäkerheten prövas när vi talar med Ingvar Hellquist. Regeringskansliet och finanssektorn och många myndigheter övas gemensamt i en cyberattack, övningen SAMÖ 08. I spelet har Sverige stiftat en lag mot penningtvätt som tagits illa upp av en viss mr John Smith som har stora finansiella intressen. Det går inte längre att betala över nätet. Förtroendet rasar för bankerna. All verksamhet som bygger på snabba betalningar upphör. Kontanterna räcker inte. Folk byter varor. Regeringen kommer med motåtgärder och när läget verkar vara under kontroll spelas något nytt elände in.

– Förhoppningsvis har det gått så dåligt på sina ställen, att man lär sig något, säger Ingvar Hellquist. Lika dåligt som i Pakistan för en tid sedan kan det nog inte gå. Regeringen gillade inte vissa inslag på Youtube och lät sin nätmyndighet stoppa trafiken från denna sajt.

Dessvärre råkade någon programmera fel. Under några minuter kom alla som ville till Youtube till Pakistan innan felet kunde rättas till. •

Jan-Ivar Askelin,text, Martin Ek, grafik,  Framsyn 2008/2

Polarväder

Polarväder

Med klimatförändringen öppnas Arktis upp för råvaruutvinning. Stormakternas intresse för området ökar och det kan få konsekvenser för Sveriges säkerhetspolitik. Utvecklingen driver på det nordiska militära samarbetet. Fortfarande är dock den svenska försvarsektorn präglad av en tid när hotet var annorlunda.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Datornätverk letar molekyler i containrar

Portendo_framsyn_KLAR [Converted]

Det lilla svenska företaget Portendo har utvecklat ett system med sensorer och datornätverk som kan spåra sprängämnen. Idén kommer från problemen med att skydda containrar från sabotage vid stora terminaler. Och lösningen bygger på en Nobelprisbelönad indisk upptäckt om ljus från 1920-talet.

Det ekar lite ödsligt i de eleganta lokalerna i Värtahamnen när Pierre Strömbäck tar emot. Han och hans bror Peter är några av grundarna till företaget Portendo, som fått väldigt gott om plats sedan it-företaget Switchcore lämnat Stockholm.

– Vi sitter bara här tillfälligt, säger Pierre Strömbäck. Vi ska söka oss till något lämpligare här i närheten.

Portendo är ett av troligtvis många företag som vuxit upp med den nya hotbilden. Många i den här branschen lämnade försvarsindustrin när den gamla hotbilden tonade bort.

Pierre Strömbäck är en av dem. Han är civilingenjör och var med om att utveckla kommunikationssystemet till Jasplanet.

– Det var inte en utan en massa apparater som hängde ihop med datalänkar. Enkelt uttryckt har Jas en digitalradio som hoppar mellan frekvenserna. Det var mycket avancerat och många duktiga personer var inblandade. På sätt och viss var det lätt att bygga systemet för vi hade inga andra länder att ta hänsyn till. Då skulle Jas inte vara Natoanpassad. Nu är det annorlunda.

Sedan kom it-vågen. Professor Christer Svensson vid Linköpings tekniska högskola hade tillsammans med Per Andersson vid Lunds universitet kommit på ett superchip, som ställde alla andra i skuggan.

– Det var från början tänkt att sitta i den nya generationens telefonväxlar. Men så tog datanäten över och chippet anpassades till att klara enorma dataströmmar. Något som inget annat chip i världen kunde då.

– Vi var några som hade erfarenhet av att bygga avancerad elektronik och vi startade ett bolag som skulle göra växlar till det chip som företaget Switchcore tillverkade. Switchcore var i sin tur ett företag som växte fram ur forskargrupper i Linköping och Lund.

– Vi var fyra från starten och så for vi in i it-bubblan och växte, men insåg att vi nog inte skulle bli kommersiella växelbyggare.

Och it-bubblan sprack. Många lovade för mycket och Pierre Strömbäck och hans kamrater sålde sitt företag och började jobba med andra saker.

Då kretsade det kring idén med ett chip. Bakom Portendo finns idén om att kunna tillverka bra och billiga sensorer, som kan kopplas ihop i trådlösa nätverk. Pierre Strömbäck har sett briljanta idéer stiga som solar och falla som pannkakor. Inte minst i stora organisationer.

– När jag var i försvarsindustrin väcktes tanken på att ta vara på radarkunskapen och göra en bilradar. Det pumpades in miljoner, och det blev mycket riktigt en radar som fick prestigepris vid bilsalonger. Men företaget hade inte orken att fortsätta. När huvudkunden försvaret hade önskemål så lade man bilradarn åt sidan och sedan försvann den bara. Jag tror att en idé mår bäst av att utvecklas i en liten grupp.

Av en slump fick Pierre Strömbäck en förfrågan från en bekant som arbetade i Rotterdams hamn om det inte gick att sätta sprängämnessensorer i containrar. Det väckte tanken, och pusslet började att läggas.

– Vi undersökte vad man gör för att hitta ett sprängämne och kunde konstatera att inget görs. Det finns ingen tidig varning. När man får en indikation skickar man in en bombhund eller liknande. Jag, som hade en bakgrund med systemtänkande, datorer och trådlösa nätverk, undrade om man inte kunde koppla ihop sensorer och övervaka ett stort område och få tidig varning.

Nästa pusselbit var sensorn. Portendo insåg snart att det krävdes en speciell typ av sensorer, som gick att miniatyrisera och göra billig. Det skulle krävas många sensorer i nätverket. Företaget hittade inte mycket som var användbart på marknaden.

– Vi vände oss bland annat till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och valde det spår som lovade mest. Det skulle inte vara en sensor som bara kunde ta ett eller några ämnen. Sensorn skulle klara många ämnen som sedan skulle jämföras mot en databas. Det handlade om att känna igen molekyler.

Att köpa loss en lämplig teknik och att inleda ett samarbete med forskare på Tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers i Göteborg, kom att bli nästa pusselbit. Ytterligare en bit på vägen är en vis man från Indien, Venkata Raman, som sägs ha blivit fascinerad av Medelhavets färg. Han experimenterade med ljus och upptäckte ljusets oelastiska spridning, den så kallade ramaneffekten.

Det var först med lasern som ramaneffekten slog igenom. När molekyler utsätts för laserljus börjar molekylernas bindningar att vibrera och skicka ut ett ljus som sedan kan fångas upp. Varje molekyl har ett unikt spektrum.

Pierre Strömbäck har varit ute mycket på FOI:s anläggning i Grindsjön söder om Stockholm och Portendo har ett samarbetsavtal med FOI inom området sprängämnesdetektion.

Hur ska då nätverket användas? Det finns sensorer som kan sitta i slutna rum, men också metoder för att kunna mäta på längre avstånd. Det senare skulle kunna användas vid en gränsövergång.

Pierre Strömbäck fick en idé när han läste om Londonbombarna, som tillverkade sina bomber hemma i Leeds.

– Polisen fick uppgifter om att grannar under en tid känt en konstig lukt. Man tyckte också att blommornas blad såg ut att vissna i topparna. Det är ganska mycket material som frigörs när man gör sprängämnen. Det ska kokas och värmas och det är svårt att dölja. Så varför inte leta efter bombens byggstenar, att avslöja terroristerna innan bomben är färdig.

– Jag kan tänka mig att man till en början sätter sensorer i patrullerande polisbilar bara för att se att systemet fungerar, säger Pierre Strömbäck.

Jan-Ivar Askelin text,  Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/2

Internet växer!

Testrubrik
Testrubrik

Internet växer

När informationsflödet blir digitalt upphör de gamla mediagränserna. Förr satt vi vid tv- apparaten, läste tidningen, pratade i telefonen, skrev ett brev och stoppade räkningar i kuvert. Allt på en gång, var sak för sig. Nu gör vi allt på
en gång i en enda apparat som hanterar den allt stridare digitala informationsströmmen. Vår farkost på detta digitala hav blir allt mindre, starkare och billigare. I denna nya värld diskuteras vad tryckfrihet är. I denna nya värld är kontanter dyrare att hantera än kort.
——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från Framsyn nr 1-2006