PERP 2010

01 PlaneringsteckningenFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

NORDEFCO – Nordiskt försvarssamarbete

NORDEFCO grafik NYYYGrundtanken med NORDEFCO är att FM genom ett samarbete med andra nordiska länder skall kunna spara resurser som omfördelas till operativ förmåga. Men, samarbetet är ingen försvarallians. Fortfarande har vi unika försvarsmakter med nationellt definierad operativ förmåga. Framsyn Media tog under våren 2010 fram ett 50-tal bilder för att förtydliga tankarna kring konceptet..

När fredssoldaterna sviker sitt uppdrag

En soldat måste vara beredd att dö och att döda för sitt land och sina kamrater. I ett krig hör det till att några måste offra livet för att rädda andra. Det låg underförstått, om än -sällan uttalat, i det gamla svenska nationella försvaret. Men den som är soldat i fredens tjänst? Gäller samma sak där?

– Ja, svarar Paolo Tripodi, -italiensk etikforskare vid amerikanska marinkåren.
Paolo Tripodi föreläste i höstas vid ett seminarium om utlandstjänst som arrangerades av Försvarshögskolan. Han deltar också i forskaren Karl Ydéns projekt om militärt våld.

– Vi är olika forskare som representerar olika infallsvinklar. Min är etiken. Till skillnad från de flesta andra etikforskare ser jag moraliska skäl för att ibland tillgripa våld. Det kan vara lika fel att inte använda våld som att använda våld i onödan. Att balansera detta är mycket svårt. Men det finns en punkt där frågan avgörs. Det är därför som vi ofta studerar fredsstyrkornas två stora misslyckanden, Rwanda 1994 och Srebrenica i Bosnien 1995.

Två namn och årtal som ger rysningar. I Rwanda dödades på tre månader 800 000 människor i det kanske värsta folkmordet efter andra världskriget. I Srebrenica dödades 7 000 muslimska män och pojkar på några dagar. I båda fallen sedan de fredssoldater som skulle ha skyddat dem -svikit.

I Rwanda var det belgiska soldater som svek i och Srebrenica var det holländare. Åtminstone i Holland blev efterhistorien ett nationellt trauma och en regering avgick. Hur skulle svenska soldater ha handlat? Vad hade hänt om de svikit?

– Den här diskussionen kan Sverige inte komma undan, säger Paolo Tripodi. Hur ser det svenska folket på Sveriges internationella bidrag? Är man beredd att ta konsekvenserna? Hur stora risker ska soldaterna ta för att skydda försvarslösa civila? Det handlar om att skydda gamla, kvinnor, barn. Vi åtar oss att skydda mänskliga värden. Tyvärr innebär detta åtagande att man riskerar förluster. Och det är svenska soldater som får betala priset. När Sverige går ut i världen för fredens sak innebär det att man utlovar skydd till människor i ett främmande land. Vem ska svara för skyddet om inte de svenska soldaterna? Det är de som får ta risken. Och det innebär i värsta fall att bli dödad.
Paolo Tripodi hävdar att en fredsinsats består av två delar. Det ena är den legala, själva mandatet som bryts ned i regler för hur soldaterna ska uppträda. När och om man får skjuta och så vidare. Den militär som bryter mot de uppställda reglerna kan ställas till svars efteråt. Den andra delen av insatsen är själva grunden, fast det har inte fästs på papper. Det är löftet man gett de utsatta människorna att skydda dem. På samma sätt som den vita parlamentärflaggan och rödakorsflaggan innebär något konkret är också FN-flaggan, eller den som används i insatsen, en symbol som inte får kränkas. Den står för löftet att skydda de civila.

I det senare fallet handlar det inte om lagar utan om moral. Den som bryter mot moralen riskerar inga påföljder. Däremot kan man naturligtvis tvingas leva med det livet ut. En som tvingats göra det är den kanadensiske generalen Romeo Dallaire, som var chef för FN-styrkan i Rwanda. I sin bok Skaka hand med djävulen skriver han att i framtiden måste vi vara beredda att offra vårt liv för mänskliga värden.
Ett vanligt misstag är, enligt Paolo Tripodi, att tro att ju bättre soldater man skickar ut, desto bättre är det. I Rwanda utgjorde belgiska fallskärmsjägare FN-styrkans kärna, och det var de som övergav dem som de skulle skydda, ett par tusen människor som sökt skydd i en skola och bakom ett belgiskt kompani.

– Soldater övas i att inte bryta mot mänskliga rättigheter. Inte i att aktivt skydda dem, -säger Paolo Tripodi. I en fredsoperation är det moraliskt lika illa att gå åt sidan och låta någon bli dödad som att döda själv. Fredssoldater bör ha en etisk kod.

Paolo Tripodi förklarar att i krig gäller lagar och soldater. Man ska hålla sig inom reglerna och göra det som man är tränad för – att bekämpa sin fiende. Det senare innebär att handla nästan som en robot. Särskilt i trängda lägen som strid i bebyggelse. Där finns inget utrymme för att fatta moraliskt riktiga beslut. Men en fredsinsats är inget krig. Det är en kamp mot kriminella och då måste man stå upp för de mänskliga värdena, säger Paolo Tripodi.

– Det kan ibland vara svårt att veta vad som är ett brott mot lagen, men aldrig vad som är ett brott mot det moraliskt rätta.
Tragedin i Rwanda har väckt frågan om FN-styrkan Unamir inte gjorde mer skada än nytta i och med att man invaggade människor i en falsk trygghet. Samtidigt har det debatterats om inte ett fastare ingripande från FN-styrkan kunde ha förhindrat massakern. Erfarenheter visar att när fredssoldaterna kommer inträder lugnet mycket snabbt och det behövs inte någon särskilt stor insats. Direktören för hotell Rwanda, som blev känd genom filmen Hotel Rwanda, menade att det skulle ha räckt med en polisstyrka motsvarande den som finns i en medelstor amerikans stad för att skapa lugn i Kigali. När det belgiska kompaniet lämnade den tekniska skolan och flyktingarna åt sitt öde blev nästan samtliga mördade. Löjtnanten som fattade beslutet beordrades inte att lämna skolan, men fick tillåtelse att göra det. När Charles Krulak var general i amerikanska marinkåren införde han begreppet den strategiska korpralen för att understryka vilket ansvar som kan vila på människor långt ned i ledet.
Den amerikanska marinkåren har väl annars inget rykte om att värna särskilt mycket om civila. Paolo Tripodi ger en helt annan version.

– I våra etikdiskussioner i marinkåren kan det ibland bli så engagerat att smockan nästan hänger i luften och jag får bryta för att lugna ned stämningen. Marinkåren är närmast passionerad i sin strävan att skydda civila. Man ser sig som en medeltida riddare, någon som står upp för höga värden.

På frågan om en marinkårssoldat är beredd att offra livet för civila i ett främmande land svarar Paolo Tripodi indirekt.

– När jag tar upp det ämnet med officerare och frågar vad soldaterna skulle säga om de visste att barn, som de skulle skydda, riskerade att dö för att soldaterna prioriterade sin säkerhet, blir svaret att en marinkårssoldat inte sticker för att rädda sig själv. Det handlar om stolthet och ära. Det sitter djupt i marinkårens värderingar.

Paolo Tripodi säger att dessa värderingar skapas av ledningens signaler. När Irakkriget bröt ut sade generalen Jim Mattis till sina soldater att ”ni är inte i krig med det irakiska folket eller de soldater som lagt ned vapnen. Ni är en del av världens mest fruktade och respekterade styrka. Använd hjärnan innan du använder ditt vapen. Visa världen att det finns ingen bättre vän och ingen värre fiende än marinkåren”. En tid senare jämförde general Mattis marinkårens ed med läkarens – att i första hand inte skada. Om du måste döda åtta oskyldiga för att döda en terrorist måste du avstå.”
Den som har arbetat i sex år för amerikanska marinkåren borde väl vara en varm anhängare av anställda soldater. Men så icke Paolo Tripodi.

– Jag började själv som värnpliktig. Det var mitt livs stora upplevelse. Jag var polis, tillhörde karabinjärerna i södra Italien. Vi sattes in mot upplopp och liknande. I fyra år var jag löjtnant och chef för en pluton med 80 procent värnpliktiga. Det fanns en klar skillnad mellan värnpliktiga och anställda. Efter ett tag minskar entusiasmen hos den anställde. När man är ute på övning längtar han hem till frun. För den värnpliktige är det nytt och spännande. En stor del av Italiens internationella insatser har gjorts av soldater som till en början varit värnpliktiga. 80 procent tyckte att de gjorde en nyttig insats och ville söka igen. Det var bättre att hjälpa människor än att sitta sysslolös på kasernen.
För några år sedan avskaffade Italien värnplikten vilket Paolo Tripodi tycker är en stor olycka.

– Man ska naturligtvis inte ha en stor värnpliktsarmé i onödan utan en mindre armé som verkligen gillar att göra en insats för freden, eller vad man vill kalla det, och sedan gå tillbaka till det civila. Vi måste diskutera vad som är fördelar och nackdelar med att ha anställda eller värnpliktiga. USA har anställda, men USA har andra åtaganden som ofta innebär krig. Men hur stor är risken att Sverige ska hamna i krig? Hur stor chans är det att Sverige gör fredsinsatser? Det är viktigt att förstå att det är en skillnad.

Paolo Tripodi har studerat hur fredssoldater utbildas och konstaterar att det ofta bara är ett tillägg till den militära utbildningen i stället för en helt ny syn på utbildning och uppdrag.

– De som lyckas är till exempel de italienska karabinjärerna som är en sorts militärpoliser. De är både civila och militärer i samma person och kan ställa om beroende på läget. Vi måste fråga oss varför italienska och danska värnpliktiga lyckas bättre än renodlade soldater. Vi måste lyfta den frågan bortom diskussionen om värnplikt eller inte och försöka komma åt själva kärnan.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Jag bearbetar krigsminnena när jag forskar”

På Försvarshögskolan i Stockholm utbildas högre officerare. De läser teoretiskt om gamla och nya krig.Få om ens någon har direkt erfarenhet av kriget. Men ibland möts världarna.Aida Alvinius är forskare och arbetar vid institutionen för ledarskap och management. För henne är arbetet ett sätt att hantera sina egna krigs-upplevelser och kunna leva vidare med dem.

Aida Alvinius studerar inte för att skaffa sig hus och ägodelar.

– Jag har lärt mig att allt det kan tas ifrån en. Men man kan aldrig ta någons kunskap. Det som finns här inne, säger hon och knackar sig på pannan.

– Jag kom med min familj till Sverige från en liten stad, Bosanska Gradiska, utanför Banja Luka i Bosnien i november 1992. Då var jag tretton år. Vi var plötsligt tvungna att plötsligt fly. Under två år hade jag upplevt hur det känns att sitta i skyddsrum, att inte ha mat eller ström. Och hur det skjuts överallt. Detta speciella ljud. Man klarar inte av det … att se hur en frisör-salong bombas … hur kroppsdelar slungas ut. Och den speciella stanken därför att ingen vågar gå in och ta hand om det. Jag kan inte se hemska saker på tv. Men jag forskar om det, jag får en annan förståelse när jag läser om sådana saker. Jag läser det teoretiskt och jag tolkar mina erfarenheter. Det är för mig ett sätt att be-arbeta mina minnen. Absolut.

När Aida Alvinius kom till Sverige hade hon ingenting.

– En och en halv resväska brukar jag säga. Då är man så långt nere man kan komma. Därifrån finns bara en väg, uppåt. Man har inget att förlora, för man har förlorat allt, och kan bygga sig en framtid. Det gällde att plugga och skaffa sig det som ingen kan ta ifrån en. Kunskaper. Av en slump hamnade vi i Karlstad. Det var ödet.

Ödet ville också att FOA:s beteendevetare någon gång på 1970-talet utlokaliserats till Karlstad. De överfördes sedan till Försvarshögskolan. Och så korsades två vägar. Sedan fyra år arbetar Aida Alvinius vid Försvarshögskolan i Karlstad och hon har nyss börjat som doktorand vid Karlstads universitet. Det ska bli en avhandling i sociologi med inslag av social-psykologi. En del av denna avhandling blir hon snart färdig med. Det är en studie som ingår i Försvarshögskolans projekt om irreguljära hot. Aida Alvinius har tidigare studerat ledarskap under påfrestande förhållanden. Nu har hon intervjuat 20 personer som i internationella insatser har den närmast omöjliga uppgiften att samverka och försöka vara alla till lags och ändå få något gjort.

– Vid kriser och katastrofer skickar man -ibland ut människor som inte ursprungligen hör till organisationen. De är inplockade därför att de har speciella kunskaper och egenskaper. Vi kallar dem för länkar. De ska knyta ihop och samverka mellan olika organisationer, myndigheter, grupper, säger Aida Alvinius.

En symbol för projektet är en teckning av en man som håller ihop två kedjor. Han är länken. Men det är lika lätt att se honom fjättrad. Aida Alvinius kan hålla med om den tolkningen.

– De här människorna är utsatta för ett stort korstryck. Uppgiften är egentligen för svår och jag har svårt att förstå att man trots allt ändå ibland lyckas. För risken för ett misslyckande är mycket stor.

De intervjuade kommer från Försvarsmaktens alla försvarsgrenar, från polisen och utrikes-departementet. De har varit i Asien, Afrika och på Balkan från 1960-talet fram till dagens insats i Tchad.

– Jag har försökt att ta reda på vilka krav som ställs på ledarskap, samverkan och organisation och att kartlägga de förutsättningar, svårig-heter och begränsningar som finns i samverkansarbetet. Vad händer när personen kommer ut? Jag har intervjuat utan tanke på att det ska passa in i någon mall och försökt hitta kategorier och gemensamma nämnare. Sedan kommer man fram till en modell och den ska jag i nästa steg i min avhandling försöka förankra i ett flertal teorier. De som lyckas i sitt arbete har vissa personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vilka de viktigaste är och se om det går att använda detta för att välja ut dem som har bäst förutsättningar att lyckas.

Modellen är uppdelad i tolkning, anpassning och påverkan. En person går från det ena stadiet till det andra i en dynamisk process och så snurrar det runt.

• Tolkning innebär att man ser hur folk ser ut, grader, kroppsspråk, vilka föreställningar man har om dem från början.

• Anpassning är att försöka vinna tillit. En icke-rökare kan för sakens skull gå om knuten och röka med sin motpart bara för att vinna förtroende.

• Påverkan är medvetenhet om att det du gör påverkar andra och situationen. Den som kommer till ett möte med skyddsväst, hjälm och vapen signalerar att han upplever läget som hotfullt. Att komma i bara uniformen innebär en ökad personlig risk, men kan samtidigt gynna saken. Hela tiden gäller det att hitta en balans och inse att allt man gör får konsekvenser. Det handlar också om hur man påverkas av regler. Är mandatet oklart ökar friheten att ta egna initiativ.

På frågan om något särskilt slagit henne under arbetet svarar Aida Alvinius med en, som hon betonar, ovetenskaplig iakttagelse som gjort stort intryck.

– Ofta har jag gjort intervjuerna här på Försvarshögskolan i Stockholm. Jag har stått nere vid receptionen och väntat och ofta haft en bild på personen jag ska möta. Men det har nästan inte behövts någon bild. Jag har sett dem direkt. De är ofta ståtliga och har utstrålning. När de kommer in dyker det genast upp människor som hälsar, pratar och ler. De verkar känna många och människor dras till dem. Det är någonting som inträffar när de kommer in i rummet.

Aida Alvinius säger att det här i alla fall verkar stämma för dem som kan berätta om att de varit framgångsrika i sitt arbete. När hon frågar dem själva vilka egenskaper de anser vara viktiga räknas det upp ord som: ”att ha skinn på näsan, vara psykiskt stabil, kunna ta initiativ, undvika revirtänkande, att äga ett rum, vara flexibel och inte minst att ha humor”. Att kunna få någon att skratta är ett bra sätt att vinna förtroende.

– Det intressanta är också att de här männi-skorna verkar hitta sina gelikar och själsfränder i andra organisationer, säger Aida Alvinius. De söker sig till varandra och hittar genvägar i byråkratin. Svenska myndigheter utomlands ska enligt reglerna tala med varandra på ett sätt som är omständligt. De här personerna får klartecken från sina chefer att hitta smidigare och snabbare vägar. Det är formellt fel, men blir rätt.

Om det går att ringa in vilka som passar för detta jobb har de intervjuade personerna också en uppfattning om vilka som inte passar. De som har trasslig privatekonomi ska hålla sig undan. Man träffar många människor och kan utsättas för påtryckningar och i värsta fall mot betalning gå den ena sidans ärenden. Den som har lätt att bli förälskad ska också helst hålla sig borta med sina känslor. Man kan komma i beroendeställning och börja läcka information. Svaghet för brända och destillerade drycker är också en fara. Det verkar finnas en tendens att den risken ökar ju fler missioner man är på. Det är ett av skälen att undvika att skicka ut människor för ofta. Utlandstjänsten får aldrig bli huvudsaken och livet hemma påtvingade avbrott. De ska helst gå flera år mellan upp-dragen.

Varför är dessa människor så viktiga och varför är det så viktigt att rätt människor tas ut?

– Sverige har ju ett gammalt och gott rykte. Mycket beror på att dessa samverkanspersoner har lyckats. Det är dessa personer som träffar andra och är förbandets ansikte utåt. De blir bilden av Sverige. Därför är det så viktigt att kunna rekrytera inte bara dem med rätt utbildning utan också rätt personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vad det är som gör de bra samverkarna bra. De klarar av att hantera den ryggsäck de har med sig när de hamnar utomlands. De har etnocentriska föreställningar, de har en uppfattning före om hur det ska se ut. De har utbildats, har kunskaper och har tittat på tv. Sedan möter de folk från alla möjliga grupper i en samverkanssituation. Mycket handlar om olika kulturer. Man ska kunna hantera att människor och grupper har olika agendor. En del av dessa agendor kan vara dolda. Man säger inte rätt ut vad man egentligen är ute efter. Man har olika intressen som man ska gynna. Det kan vara företag, folkgrupper och irreguljära grupper. Den som ska klara det här måste ha en fingertopps-känsla, kunna läsa av stämningar och inse att det som man gör i all välmening kan tolkas nedsättande. Kom inte och tyck synd om oss, vi vet ju inget annat, kan de få höra.

Det finns många exempel på erfarenheter som de intervjuade delar med sig av.

• Ålder spelar roll. Ingen av dem man talar med är under 30. Alla är män. En bra samverkare är en mogen man därför att han matchar målgruppen på fältet bättre.

• Grader och stjärnor betyder mindre i svenska försvaret. Utomlands läggs däremot stor vikt vid detta. Det är bättre att skicka ut någon som egentligen har för hög grad för uppgiftens betydelse.

• Det finns alltid en risk för avlyssning. Det gäller att tala i koder.

• Tolkarna är ett kapitel för sig. Normalt har försvaret egna tolkar som kan användas för att hantera känslig information. Ibland måste dock lokala tolkar anlitas. Fördelen är deras person- och lokalkännedom. Nackdelen är att de kan bli utsatta för påtryckningar eller drabbas när förbandet rest hem. De lokala tolkarna är välutbildade och i Kosovo tjänar de bättre än en läkare. De är starkt motiverade att behålla jobbet, vilket kanske av landsmän ses som något misstänkt. Det är viktigt att den lokala tolken kommer från rätt grupp och har rätt status i förhållande till den part han ska samverka med.

Slutligen, finns det någon berättelse som gjort extra starkt intryck på dig?

Aida Alvinius bläddrar i sina papper och -läser historien om han som skapade några minuter av fred i Mellanöstern.

– Han som berättade det här hade tårar i ögonen. Jag vill ta fram det här som den goda gärningen: ’Det var på julen 1972. Vi låg nere vid Suezkanalen. På ena sidan av kanalen fanns de israeliska ställningarna, på den andra de egyptiska. Vi hade alla våra observationsposter. Vi svenskar hade en skiva med engelska julsånger som vi spelade upp i högtalarna. Strålkastare lyste på FN-flaggan. Via radion skickade vi julsångerna till andra svenska observationsposter som spelade upp sångerna i sina högtalare. Över hela linjen ljöd Stilla natt. Vi kunde se hur de israeliska soldaterna kröp fram ur sina skydd och ställde sig upp med tända ljus. Långt på andra sidan gjorde egyptierna samma sak. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det. Under en minut eller två var det fred.’

I oktober 1973 anföll egyptierna över kanalen och drev de underbemannade och överraskade israelerna framför sig. Över 8 000 egyptiska soldater lär ha stupat vid den fronten. Israel som också stred i norr mot Syrien förlorade över 2 500 soldater. De syriska förlusterna uppskattas till över 30 000. Men julen 1972 var det i alla fall några minuter av fred. Alla som upplevde den stunden fick nog inte vara med om en jul till.

Aida Alvinius säger att hennes forskning inte kommer att förändra världen.

– Men den kanske kan göra världen lite bättre, någonstans, någon gång.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

Expeditionär förmåga – det blir svårt att ändra tänkesätt

Expeditionär förmåga

Försvaret av Sverige säkras i första hand utanför landets
gränser och i samarbete med andra. Ytterst handlar det om
vår säkerhet och i mindre utsträckning att minska lidandet
och fattigdomen i världen. Hur många svenska politiker har sagt att det är därför som försvaret snabbt ska kunna skicka förband utomlands? Det frågar sig Stefan Flygelholm, som
tillsammans med Arne Norlander och Lars-Åke Hansson har tagit fram ett analytiskt koncept för expeditionär förmåg
a.

Stefan Flygelholm och Arne Norlander är officerare och konceptutvecklare i Försvarsmakten. Arne Norlander har dessutom disputerat på komplexa dynamiska system i Försvarsmaktens doktorandprogram.

Lars-Åke Hansson är försvarsanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och tillbringar en stor del av sin tid i Enköping med att forma försvarets framtid.

Den expeditionära förmågan är ett av huvudnumren i försvarets utveckling.

– Det är inte något speciellt svenskt koncept utan det är grundat på krav och behov som uttryckts från EU. Sedan har det gått via rege-ringen till Försvarsmakten, säger Stefan Flygelholm och fortsätter:

– Nu har vi formulerat problemet och tagit fram ett alternativ till en lösning. Tankemässigt är vi bara i början. Visionen kan bli verklighet om kanske tio till femton år. Men redan frågar man mig om det ”expeditionära tänkesättet” och tror att det är en färdig produkt som bara går att plocka ut. Det har blivit väldigt fokuserat nu i försvaret på färdiga produkter här och nu.

– Egentligen är det här den första riktiga idén efter invasionsförsvarets avveckling. Den expeditionära förmågan ska förstås även kunna användas för att försvara Sverige, vid kriser i Baltikum eller på Nordkalotten.

Konceptet ska beskriva förmågan att genomföra expeditionära operationer och ska omsättas i en vision och hypotes för en framtida förmåga.

Arne Norlander säger att det här är den stora konsekvensen av globaliseringen.

– Konceptet ska gälla för såväl ”långtborti-stan” som för närområdet. Det är mer genomgripande än något vi gjort tidigare vilket är mycket stimulerande. Det som dokumentet ska svara på är frågorna varför vi ska ha förmågan, vad den innebär och hur vi når dit.

– Det viktigaste är hur vi når dit och det är det svåraste. Hur vi tänker på ett nytt sätt. Det tar den längsta tiden och det kanske dröjer en generation innan vi är där, säger Stefan Flygelholm.

Vid sidan av konceptarbetet pågår en längre studie vid insatsledningen och dessutom har expeditionär förmåga blivit ett eget ämne i forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Den svenska utvecklingen passar väl in i de stora utvecklingssatsningar som leds av Nato och EU.

– Hela Nato är på väg åt det här hållet och EU tar egna utvecklingsinitiativ. Sedan kan en del nya medlemsländer tycka att man inte har råd att satsa på det här eftersom man då måste minska på det nationella försvaret. Alla förband kanske inte behöver ha en komplett uppsättning förmågor, menar Stefan Flygelholm och säger att konsekvensen för vår del av den nya inriktningen kan bli att det nordiska samarbetet nu blir ännu viktigare. Här finns ju ett europeiskt perspektiv. Det handlar om att ställa om försvarsmakterna mot en ökad specialisering. Det nätverksbaserade försvaret, NBF var i sig inget transformeringsmål. Men utvecklingen av expeditionär förmåga är det, och vi är med i utvecklingens framkant.

Och vad är expeditionär förmåga? Det finns en definition, men i korthet handlar det om att klara allt från humanitära insatser till krig. Det som skiljer från i dag är att man ska kunna göra det längre bort, med högre effekt, men ändå klara försörjningen av insatsstyrkorna.

– Det utmärkande är att det är ont om tid och resurser och att det inte finns något stöd på platsen så man måste ha med sig allt, säger Arne Norlander. Då blir insatsstyrkan å andra sidan tung och otymplig vilket ställer höga krav på transporterna. Det här är en intressant avvägning. Förbandet kan också med mycket kort varsel få en förändrad uppgift och det ska man klara med det man har med sig från början. Utmärkande är också att insatserna är kortvariga, upp till ett halvår. Det kommer nog ingen avlösning, däremot kan en expeditionär insats övergå i till exempel en mer långvarig stabiliseringsoperation.

Arne Norlander konstaterar också att vi ska göra detta för att kunna skydda svenska medborgare och svenska intressen, även om de befinner sig långt hemifrån.

– Fast det talar man inte så mycket om. Ett svenskt intresse kan ju faktiskt vara att svenska myndigheter behöver samarbeta bättre.

– Det blir en av de stora konsekvenserna av omställningen, menar Lars-Åke Hansson. Det gäller inte minst försvarsmyndigheterna som måste anpassa sig.

Stefan Flygelholm menar att det krävs en helt annan närvaro på platsen från myndigheterna än i dag.

– Polisen, Socialstyrelsen och den nya krismyndigheten kommer att beröras. Vad händer om vi får många skadade? Då måste Social-styrelsen kopplas in och stödja Försvarsmakten. Den instruktionen finns inte nu. Organiserad brottslighet i området kräver insatser av svensk polis i samarbete med internationella polismyndigheter. Om en svensk soldat blir dödad så kan svensk polis få uppgift att utreda och identifiera avlidna. Det nya innebär ett tätare samarbete mellan svenska myndigheter. Det ska vara multifunktionellt som det heter. Vi är dåliga på detta jämfört med ett land som till exempel Kanada vars försvarsmakt samarbetar nära med sin biståndsmyndighet. Men när försvaret i dag kallar på myndigheterna för planering och förberedelser så kommer ett fåtal. Förr, under totalförsvarets tid, kom alla.

– Det hade nog en annan tyngd då när man ansåg att det rörde nationens överlevnad, tror Arne Norlander.

Till hjälp i konceptarbetet har man utgått från en i svensk doktrin vedertagen bild som är tänkt för att illustrera vad som utgör förmågan att föra krig. Den består av tre pelare som allt vilar på. Knakar det i en pelare rasar hela templet. Pelarna kallas fysisk, konceptuell och moralisk. Den fysiska är materiel, människor, utbildning. Den konceptuella består av processer, doktriner, reglementen och den moraliska är värderingar, ledarskap och tänkesätt. Alla byggstenarna i pelarna måste analyseras för att se vad som krävs för att skapa en expeditionär förmåga.

– Den fysiska pelaren är den snabbaste att bygga. Med stora resurser kan man lösa många problem och brister på kort tid. Den moraliska är den svåraste och den tar längst tid att bygga. Här finns försvarets förankring i samhället och hela tänkesättet. Det kanske inte blir klart på en generation, säger Arne Norlander.

– Nej, ett nytt tänkesätt kan man inte köpa, instämmer Stefan Flygelholm.

Trots att invasionsförsvaret är avskaffat så lever tanken envist kvar.

– Då hade vi ett försvar för att nationen överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Det problemet har vi inte i dag, säger Arne Norlander. Men för andra länder kvarstår det problemet. Det diskuteras inte i dag vad som är de intressen som försvaret ska skydda. Är det att ingripa om det kommer en ny stor flodvåg? Det är visserligen naturens krafter som är hotet i det fallet, men försvaret kan ju bidra i alla fall.

Stefan Flygelholm påpekar att försvaret visade prov på expeditionär förmåga när svenskar evakuerades undan det senaste kriget i Libanon.

– Vi gjorde en stor insats som var avgörande. Men den är inte allmänt känd. Då var det lättare förr när man kunde åka ned till Nynäshamn och titta ut mot horisonten. Där fanns hotet och där låg det tre linjer med skarpa sjöminor.

– En del av våra förband har expeditionär förmåga i dag. Expeditionär förmåga är ett betydligt vidare begrepp än till exempel snabb-insatsförmåga, och det krävs en ny syn på produktion, utveckling och insatser.

Exempel på expeditionär förmåga är special-förbanden som är först på plats och skaffar underrättelser innan den stora styrkan kommer. Den nordiska stridsgruppen hade också förmågan fast det höll på att stupa på bristen på helikoptrar.

Det är nödvändigt är att ha omfattande taktisk rörlighet i operationsområdet. Det behövs transportflyg och helikoptrar.

Konceptutvecklarna talar mycket om förmåge-paket. Tanken är att en insatsstyrka ska kunna uppdragsanpassas, det vill säga förses med de delförmågor som behövs för den aktuella insatsen. Delförmågorna byggs upp och integreras i den vanliga produktionen, men anpassas utifrån tre centrala perspektiv: effektivitet, mång-sidighet och tillgänglighet. En del förmågor finns inte inom Försvarsmakten, de måste tas in från en annan myndighet, en civil leverantör eller en partnernations försvarsmakt.

– På så sätt skapar man ett förmågepaket –
en uppdragsanpassad expeditionär insatsstyrka som med rätt resurser och rätt mandat
kan sättas in där den behövs, säger Stefan Flygelholm.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2008/4

När flottan höll vakt och båtar såg ut som båtar

– Om Sverige tror att en invasion över Östersjön är det värsta som kan hända så har ni satsat på rätt flotta. Men om ni tror att ni kan påverkas av skeenden långt borta så har Sverige
satsat fel. USA lärde sig det här först 11 september. Det säger Norman Friedman, strateg och tidigare rådgivare till USA:s regering.


En gammal bild. Inte tagen så långt härifrån, men från en annan tid. Den första fredsmånaden. Kustflottan är samlad för första gången på fem år. Stockholm är fullt av flottister. Marinbasen Skeppsholmen ligger mitt i staden. Stockholms hamn lever. Kajerna är en stor arbetsplats. Flottan vaktar svenska kusten. Bilden må vara gammal, men föreställningen om en flotta som skyddar gränsen lever fortfarande.Några av världens främsta marinexperter tittar på bilden. Norman Friedman, internationellt välkänd strateg, före detta rådgivare till USA:s regering och författare till flera marina standardverk. Michael Codner, chef för militärvetenskapliga avdelningen vid Royal United Services Institute i London. Och före detta sjöofficer.

De har tillsammans med andra marina experter rest runt i det svenska försvarsetablissemanget inbjudna av Försvarsanalys, FOI och Niklas Granholm.

– Det här är fartyg som jag gillar, säger Norman Friedman med ett visst eftertryck.

Under andra världskriget var det mycket påtagligt att Sverige var en sjönation. Vi var avskurna, fartyg torpederades och flera tusen svenska sjömän omkom.

Nu har havet försvunnit ur medvetandet.

– I Storbritannien kallar vi det sea blindness, säger Michael Codner. För ett par år sedan gick ett stort fartyg på grund utanför västkusten och massor av gods sköljdes upp på land. Det mesta var julklappar. Då blev folk förvånade över hur mycket som kunde rymmas på en båt och att julklapparna inte kom med tomten utan på köl. Oljan i Storbritannien lär räcka bara i dagar om sjötransporten klipps av. Den närmaste kontakten folk har med havet i dag är kryssningsfartygen och det sägs ibland att det enda som kunde få folk att förstå havets betydelse är en terroristattack mot ett kryssningsfartyg. Då skulle man få en debatt om maritim säkerhet.
– Havet finns liksom inte längre, menar Norman Friedman. Vi ser containrar på lastbilar och förstår inte att lasten först varit på ett fartyg. Det är svårt att få folk medvetna om det som de inte ser. För en kuststat är gränsen inte några mil utanför kusten utan vid alla andra kuststater. Om man förstår hur lätt det är att flytta saker över havet inser man det stora beroendet av omvärlden. Det kan gälla oljeimport. Eller att man utövar ett politiskt inflytande.
USA har gräns mot atlanten och Stilla havet, men innanför kusterna vet folk knappast om att det finns en värld utanför USA, beklagar sig Norman Friedman. Dock blev han något tröstad vid ett besök i Holland, där en undersökning visat att folket i denna sjöfararnation hade stora svårigheter att skilja mellan Polen och Holland på en karta.

– Geografi finns inte längre som ämne. Avlägsna platser ligger några timmar bort med flyg. Ändå har vi i väst svårt att förstå att det som sker där kan beröra oss, säger Norman Friedman.

– Om Sverige tror att en invasion över Östersjön är det värsta som kan hända så har ni satsat på rätt flotta. Men om ni tror att ni kan påverkas av skeenden långt borta så har Sverige satsat fel. USA lärde sig det här först 11 september. Att några illasinnade i grottor i Afghanistan kunde döda 3 000 på Manhattan. Det var något vi inte kunde ha föreställt oss. Fast vi borde kanske ha gjort det.
I denna värld när man måste kunna se längre än till horisonten menar Norman Friedman och Michael Codner att havet och marinen spelar en stor roll.

– Folk till sjöss har lättare att se de stora perspektiven. När folk kommer i land blir de som tokiga, säger Norman Friedman och tar Krimkriget som exempel på hur olika ett krig kan betraktas.

– Frankrike och Storbritannien ville stoppa den ryska expansionen. Frankrike hade en stor armé och britterna en stor flotta. Krim ansågs vara ett lämpligt ställe att slå till på. Förvånande nog upptäcktes då att Krim var väl befäst. För Ryssland spelade Krim ingen större roll, men det var ett bra ställe att låta angriparna förblöda på. I London hade man nu efter de stora förlusterna tappat det övergripande krigsmålet, att stoppa den ryska expansionen. Kriget hade blivit ett slag om Krim. I något som senare kommit att betraktas som en kuriositet sändes brittiska flottan in i Östersjön. Den ryska fästningen Bomarsund på Åland sköts i bitar och sedan bombarderades Sveaborg i Helsingfors. Britterna hade visat att man kunde hota S:t Petersburg och därmed var kriget slut. Krimkriget avgjordes i Finska viken.

Knappt hundra år senare: Stilla havet. Japan tog Filippinerna och kastade ut general MacArthur som lovade att komma tillbaka.

– MacArthur var en idiot. Han var besatt att vinna tillbaka Filippinerna som i alla fall var utlovad självständighet 1946. För marinen var hela Stilla havet slagfältet där Japans öde skulle avgöras. För MacArthur var det Filippinerna. Till ett enormt pris i döda amerikaner, japaner och civila kunde MacArthur komma tillbaka. Som många andra i armén var hans världsbild begränsad till det han kunde stampa på. Marinen har lättare för att se till nationella mål än territorier. Och allt det här kokar ned till en enda sak: Vad ska man med försvaret till? Vet man inte det blir det bara en massa snygga uniformer.
I dag talas det mycket om expeditionär förmåga. Inget nytt i och för sig, men läxan ska läras igen. Vad är expeditionär förmåga?

– Det är att vara långt borta, att inte ha något fysiskt stöd i området, att vara uthållig och beredd på att det här kan ta tid. Ska man gå in med trupp måste man vara inbjuden, säger Norman Friedman.

– I början av en konflikt är man sällan inbjuden. Att gå in med många soldater har ett politiskt pris. Då är det enklare att ta en mindre styrka från sjösidan. Den är lättare att dra bort. För när man väl har satt i land folk så har man i viss mån tappat kontrollen. Man kan bli beskjuten, råka in i strid och bli impopulär hos befolkningen. Det växer upp ett motstånd. Och det är svårt att dra sig ur. Med fartyg är det mycket enklare. Bara att lätta ankar och glida bakom horisonten. Inga förödmjukande reträttliknande utmarscher inför världens tv. Att tvingas dra sig ur med svansen mellan benen kan få konsekvenser. Man kan mötas med mindre respekt nästa gång man åker ut vilket kan leda till att man tar i för mycket.

Norman Friedman menar att man sällan tänker på hur man ska dra sig ur en operation. Han inser att USA inte skulle ha klarat Irak bara från sjösidan, vilket, säger han, väcker den obehagliga frågan om man skulle gått in alls. Ett krig kännetecknas av att det kan vinnas, men ett krig mot terrorismen, vad det nu är, kan det vinnas?

– Är det en seger att skjuta bin Ladin när andra står på kö som vill döda oss?
Michael Codner talar om det skandinaviska sättet att bedriva fredsfrämjande insatser som ett exempel på hur man undviker ökat våld.

– Vi har studerat problemet. Att skicka in soldater kan leda till att man ökar våldet i stället för att minska det.

Från sin tid i flottan berättar Michael Codner om hur ett uppror i Västindien desarmerades. Ett brittiskt fartyg beordrades till Grand Cayman för att stödja polisen. Upplopp hotade. Frågan var om man skulle sätta i land stridsklädda marinsoldater eller sjömän eller göra något annat. I lugn och ro kunde man ligga utanför ön och se tiden an. Det slutade med att sjömän skickades i land för att sola på badstranden. Man visade sin militära närvaro utan att reta upp folk. Och något upplopp blev det inte den gången.

– I Sierra Leone för några år sedan var det en högriskoperation. Det var armén i land som gjorde jobbet, men det hade inte gått utan stödet från sjösidan.

Den brittiska flottan, Royal Navy, kunde för bara tio år sedan spela en strategisk roll. Michael Codner säger att alla flottor blir mindre och att de små flottorna, som den svenska, blir fler. Royal Navy får en mer expeditionär inriktning och blir mer av  en nischad flotta. Det kalla kriget tvingade fram en arbetsfördelning i Nato och nu är det helt borta.

– Vem ska göra vad i Östersjön?

Michael Codner menar att trenden är att det blir mer av Nato- och EU-samarbete om planering av byggen, utveckling och uppdelning av roller.

Marinhistorikern Eric Grove tog också upp Östersjön.

– Ett av argumenten för att bygga hangarfartygen ”Prince of Wales” och ”Queen Elizabeth” var att de kunde verka i Östersjön till stöd för stater som utsattes för påtryckningar.

Med dessa två fartyg, som är de största som byggts i Storbritannien, kommer en stor del av det brittiska flyget att gå till sjöss. Hälften av alla brittiska stridsflygplan kommer att kunna verka från hangarfartyg även om de inte är stationerade på fartygen.

Vilken roll ska då den svenska flottan spela? Är det en flotta från det kalla kriget?


– Tyvärr måste jag säga att det är så, menar Norman Friedman. Den är liten, effektiv och bra på vad den är gjord för – att sänka fartyg på Östersjön. Men det viktigaste är inte det man ser, fartygen, utan det man inte ser, ledningssystemet. Det som finns på land som upptäcker mål, leder fartygen och deras vapen. Det är kärnan i flottan, inte fartygen. För att fartygen ska vara effektiva måste man ha ledningssystemet med sig. Och det utesluter expeditionära insatser. Det handlar helt enkelt om att spela hemmamatcher och bortamatcher. Sverige är bra på grunda vatten. Men det är matcher på hemmaplan. Möjligen kan Sverige erbjuda en bra träningsplan för andra nationer.

Norman Friedman säger att nätverket är kärnan, men är ändå skeptisk till hur infonätverken används. När USA av misstag bombade den kinesiska ambassaden i Belgrad så föll bomben på rätt position, men positionen var fel.

– I dag fattas beslut av folk som tittar på bildskärmar. Det är inte tillåtet att tvivla på informationen för då är man en dålig beslutsfattare. Det är ungefär som slagfältet på aktiemarknaden där man fattar snabba beslut på dåliga underlag.

Vad är då receptet för att skapa en expeditionär svensk flotta?

– Köp ett hangarfartyg och lägg ned resten, skämtar Norman Friedman men menar att ett större fartyg som kan ta både helikoptrar och trupp skulle passa. Det skulle inte behöva bli så dyrt. En framtida uppgift för Sverige som man nog inte tänkt så mycket på är att undsätta medborgare som hamnat mitt i en kris. Alla säger att det är bara att ta flyget eller ta båt i hamnen, men det ska man nog inte räkna med. Man kanske inte ens kan röra sig på vägarna. Då är det bästa att lyfta ut folk med helikoptrar till ett fartyg som ligger på säkert avstånd. Dessutom kan helikoptrar bestyckas.

Ett stort fartyg behöver inte bli så dyrt om man inte fyller det med dyra grejer. Eric Grove föreslår att man både kan äta kakan och ha den kvar. Ett större fartyg som i sig kan rymma de mindre fartyg man behöver hemma.
Lee Willet har specialstuderat den svenska marinen och säger att det nationella försvaret inte försvinner och att Sverige har en viktig roll att spela i Östersjön. Men de stora sjövägarna är också viktiga att försvara för Sverige. Han är imponerad av Visbykorvetternas höga tekniska nivå som fått internationell uppmärksamhet.

– Men de är byggda för det kalla kriget, byggda under ett annat skede och blir klara under ett tredje. Frågan är hur man ändrar ett skepps roll över tiden. I dag har fartygen en tvivelaktig uthållighet för att klara internationella insatser.

Ubåten Gotlands sejour i USA har också uppmärksammats. Dock påpekar Lee Willet att två ubåtar knappast är ett effektivt ubåtsvapen. Det blir för dyrt.

– Den övergripande och centrala frågan är hur världen ändras och till vad, säger Norman Friedman. Vi har Ryssland, men man saknar pengar. Och så har vi den andra världen. Jag tror att vi bara är i början av något omstörtande. Man kan tänka sig en situation som i Jugoslavien när landet föll samman, fast i mycket större skala. Föreställ er 30-åriga kriget med moderna vapen och mycket energiska männi-skor. Det betyder att man inte ska semestra i Mellanöstern. Och vad säger att Kina inte exploderar i ett inbördeskrig. Kalla kriget frigjorde en massa energi och det finns mycket hat i världen.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

Kamratstöd bästa bot efter trauma

TraumaSoldater skadas inte bara fysiskt i krig utan även psykiskt. Dessa skador kan komma många år efteråt. Den psykologiska behandlingens mål är att en person ska kunna leva med sina minnesbilder och inte trots dem. Det säger Tom Lundin, överläkare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Under första världskriget avrättades brittiska soldater för feghet. De var stridsutmattade och psykiskt skadade. Vietnamveteranernas psykiska lidanden är väl kända. Nu skrivs det om amerikanska och brittiska soldater som blivit nervvrak efter att ha varit i Irak eller Afghanistan.

Varför drabbas vissa medan andra klarar sig bättre? Vilka faktorer spelar roll?

– Vi vet ännu bara en del om vilka faktorer, som reglerar förmågan till återhämtning, säger Tom Lundin. En del forskning inriktar sig nu på detta. Man kan nog misstänka att genetiska faktorer har betydelse. Vi accepterar att många av våra vanliga fysiska sjukdomar har med arv att göra. Och det är självklart att det finns genetiska förutsättningar för hur man klarar psykiska påfrestningar eller hur väl man återhämtar sig. För att komma den sanningen på spåren krävs kartläggning över många generationer.

Så långt de biologiska förutsättningarna. Den andra sidan är de psykosociala faktorerna. Vad finns för kulturella arv i uppväxtmiljön?

– Vi svenskar har begränsade förutsättningar, säger Tom Lundin. Efter över 200 år av fred är vi inte förberedda på att svenska soldater utsätts för krigshandlingar vare sig utomlands eller på hemmaplan.

på individnivå spelar de nära nätverken en viktig roll. Det handlar om familjen, den familje­sociala situationen och det sociala nätverket i arbete och på fritid. Det nätverket är helt annorlunda i dag än för 25 år sedan. Vi har gått från en enhetskultur till ett multikulturellt samhälle. Sekulariseringen har särskilt under de senaste decennierna ökat. Det är bara vid extremt svåra händelser, som tsunamin eller Estonia, som kyrkorna fylls. Förr var kyrkan en mycket tydligare del av samhället. Kyrkans kulturella bidrag till vår vardag och historia har förändrats. Det märks också på språket som är mer urvattnat i dag. Vilka unga känner till uttrycket ”att sätta sitt ljus under skäppan”?

– Vårt gamla trygghetssystem byggde på kärnfamiljen och den utvidgade familjen. I dag finns ursprungssvenskar där kärnfamiljen inte längre har så stor betydelse och invandrare där kärnfamiljen fortfarande spelar en stor roll. En muslim har ofta många släktingar till sin nära familj.

– Det finns alltså förändringar i dag, som gör att vi har en helt annan situation än förr. Och samtidigt ställs Försvarsmakten inför nya uppgifter.

– För svenskar i allmänhet är det oacceptabelt att skicka ut unga svenskar som riskerar att komma hem döda eller svårt skadade. I dag har vi omkring 1000 försvarsanställda i utlandstjänst och riskerna är på flera ställen höga. Om det skulle hända dessa något, kommer det att väcka stor uppståndelse.

Försvarsmakten har avtalat med Uppsala Akademiska Sjukhus (UAS) om akuta sjukvårdsinsatser för hela utlandsstyrkan. I avtalet ingår såväl hemtransport, bedömning och behandling av kroppsligen skadade som akutpsykiatriska insatser. Akutpsykiatrin vid UAS har ett kunskapsmässigt stöd av ”Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri” vid Uppsala universitet.

– Det kan också vara besvär som kommer långt efter händelsen. Då ska det göras en bedömning om besvären har ett samband med någon traumatisk händelse under utlandstjänsten.

Hur klarar sig då räddningspersonal och ­polis som upplever olyckor och död i sin vardag?

– Det ingår i grundförutsättningarna för personalen att detta är saker som händer. Ibland kan det dock vara mer än man är förberedd på. Då är kamratstödet viktigt samt stödet från arbetsledningen.

Sifforna från USA och Storbritannien om psykiskt skadade soldater är skrämmande. Kan det stämma? Är det så illa?

– Det kan det nog vara. Amerikanska försvaret har en bra vård för såväl fysiskt som psykiskt skadade och man vet att i vissa utsatta förband kan man komma upp till 50 procent psykiskt skadade. Det är också många som drabbas långt senare. Lika lite som man kan bota alla fysiskt skadade kan man bota alla psykiskt skadade. Jag tror att det finns en föreställning om att ”det psykiska ska väl ordnas med tiden”. Men det finns även psykiska sjukdomar som är långdragna eller som kan ge bestående psykisk invaliditet.

– De psykiska sjukdomarna är ett av de större problemen i samhället. De är inte dödliga, men kan ibland utlösa självmordshandlingar. Det är ett långvarigt mänskligt lidande och samhällsekonomiskt problem över decennier. Den psykiskt sjuka får leva med sitt lidande. Mellan en och tre procent av befolkningen lider av det som kallas posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Är detta en sjukdom, som man får av en traumatisk händelse, eller kan man ha den latent och slippa symtom om man inte ­råkar ut för något hemskt?

– Det finns teorier om vad som är orsak och verkan. Vi kan se att efter PTSD kan det uppstå vissa biologiska förändringar i hjärnan. Men vi vet ju inte om dessa fanns före den traumatiska händelsen. Man kan ha sjukdomen vilande under många år innan den bryter ut. Och det är vad forskningen i dag handlar om.

Tom Lundin poängterar att urvalet är viktigt.

– Man har i 50 år vetat att män under 25 år är mer psykiskt sårbara. Även en sämre utbildning utgör en riskfaktor. Frånvaron av en social förankring som familj och yrkesliv är också sårbarhetsfaktorer. Och den 30-åriga, välutbildade tvåbarnspappan söker sällan utlandstjänst.

– Biologiskt är inte hjärnan färdigutvecklad förrän i 20-årsåldern och vi vet inte så mycket om hur ett svårt trauma påverkar hjärnans utveckling. Det vi vet är att små barn som utsätts för trauma kan få svåra personlighetsförändringar, som vederbörande dock i vissa fall kan kompensera för. Men hjärnan utvecklas på ett annat sätt. Små barn upplever hot framför allt genom sina föräldrar. Är föräldrarna trygga klarar sig barnet bättre. Så en trygg familj i en svår situation är ofta en bättre miljö för ett barn än att leva i en dysfunktionell familj i en övrigt ”trygg miljö”. Barn som vuxit upp med svårt traumatiserade föräldrar kan få traumatiseringen överförd till sig själva även om miljön är trygg.

–  Vid sidan av psykofarmaka består behandlingen i huvudsak av två psykoterapimetoder, kognitiv beteendeterapi (KBT) och EMDR. Dessa metoder sätts in för att den drabbade ska kunna känslomässigt modifiera sina svåra minnesbilder, som kan vara lukt-, ljud- och syn­intryck. Att ha dessa minnesbilder är smärtsamt och ångestskapande för lång tid framåt. Metoderna används för att göra minnesbilderna mer uthärdliga.

behandlingens mål är att personen ska kunna leva med sina minnen som efter en väl läkt sorg. Minnesbilden av den människa man förlorat finns alltid kvar, men den bleknar med tiden. När man drabbas av en ny förlust kan den gamla minnesbilden dyka upp, men inte plågsamt eller återkommande varje dag. En soldat som blivit psykiskt skadad i strid ska kunna se krigsscener på film utan att det väcker ångest. Snarare kan det vara en känsla av vemod: ”Detta har jag också varit med om.”

– Det akuta skedet efter en traumatisk händelse spelar stor roll för framtiden. Vi talar hellre om krisstöd än om omhändertagande. Den senare benämningen har en passiviserande klang.

– När det inte finns tid för återhämtning och man ständigt är utsatt orkar man till slut inte mer. Det här kan vara ett dilemma i stridande förband. Förr ansåg man att soldaterna skulle vila på platsen och så fort som möjligt gå in i striden igen. Dels behövde man soldaterna och dels var det stigmatiserande för soldaterna att inte orka med. •

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

Den svåra vägen till demokrati

Att bara ge pengar till ett land för att bygga en militär säkerhet leder ofta till att man glömmer att bygga upp demokratin. Det menar den tidigare statssekreteraren vid det norska utrikes-departementet, folkrättsjuristen Vidar Helgesen. Demokratin som styrelseskick är stabiliserande, säger han, men vägen dit kan skapa svåra konflikter.

– Det gick ju lite dåligt för høyre i det norska valet 2005 så det tedde sig naturligt att jag flyttade till Stockholm för att lära mig mer om valsystem.

Vidar Helgesen är folkrättsjurist och var tidigare statssekreterare på Norges utrikesdepartement. I januari 2006 kom han till Idea, International institute for democracy and electoral assistance. Idea tillkom på svenskt initiativ 1995 och är en mellanstatlig organisation bildad av 25 länder. Vidar Helgesen menar att en mellanstatlig organisation har en fördel jämfört med en icke-statlig.

– Demokratifrågorna är ofta väldigt känsliga och en mellanstatlig organisation betraktas av många regeringar som mer seriös och ansvars-kännande.

Idea sitter på en global kompetens om hur valsystem och valmyndigheter fungerar.

Hit till Strömsborg, den lilla ön mitt i Stockholm, som en gång inrymde ett berömt danspalats, hittade nyligen Kenyas Stockholmsambassadör.

– Hon ville veta vad Idea kunde bidra med i en grundlagsprocess för att utforma ett valsystem. I Kenya är det tradition att vinnaren tar allt och det kan ställa till stora problem i ett polariserat land där dessutom presidenten har stor makt. Minoritetsgrupper riskerar att diskrimineras. I Storbritannien fungerar samma valsystem därför att befolkningssammansättningen är en annan och maktbalansen fungerar. I länder där valets segrare också utser domare och andra höga ämbetsmän kan det leda till konflikter.

Idea producerar global kunskap om all världens valmyndigheter. Det är mer än en databas, det är ett interaktivt nätverk av experter.

Vidar Helgesen berättar en historia från Norge som exempel.

– I det senaste valet prövade man att rösta utan kuvert. Valsedeln veks ihop så att det inte gick att se partinamnet, men om papperet fladdrade upp så bröts valhemligheten. Det blev debatt i Norge om det här hade gått rätt till och Idea fick frågan. Vi svarar inte om det var rätt eller fel, men vi kunde svara på vad som är praxis i Europa.

Idea arbetar med val, partisystem, grundslagsprocesser, hur medborgare värderar graden av demokrati i sitt land och kvinnors deltagande i politiken. Det senare kan vara bedömningar av olika kvoteringssystem.

– Ett valsystem är extremt viktigt. Gör man fel kan det leda till konflikter. Den typen av frågor är sällan uppe på agendan, säger Vidar Helgesen.

– Oftare handlar det om att internationella experter vill kopiera ett system som redan finns. Att amerikanska rådgivare vill införa sin egen modell är inte ovanligt. Det blir ofta lättvindiga lösningar och man riskerar att cementera maktstrukturer.

– Att genomföra ett val är den största logistiska operation som ett land genomför i fredstid. Eftersom man väljer kanske vart fjärde år går det inte att ha en stående kår av professionella valfunktionärer, utan man måste utbilda dessa och här är Idea ledande i världen. Vi arbetar nu bland annat i Nepal, Bolivia, Mexiko och Chile och har ett stort projekt i Sudan. Vi har blivit ombedda av Storbritannien att göra en insats för Sudans partiutveckling. Det finns ett gammalt partisystem och på den grunden organiserar vi nu utbildning och workshoppar bland annat i hur partier fungerar i parlamentet. En särskild utmaning är omvandlingen av gerillan i söder till ett politiskt parti. Enligt fredsavtalet ska det bli val 2009 eller 2010.

Att bygga demokrati är en svår konst och inte blir det lättare om man trillar i de vanligaste fällorna. Vidar Helgesson räknar upp några.

– Demokrati är stabiliserande. Det vet alla. Däremot inser inte alla att själva demokratiseringsprocessen kan vara destabiliserande. Det är naturligt att den är det, för det handlar om att omfördela makten.

En studie av vägen till demokrati i Indonesien visade hur valkampanjen ledde till flera våldsutbrott. En förklaring är att i ett land utan demokratisk tradition och utan etablerade partier så är det grupper som vanligtvis står mot varandra som tar över partiernas roll. När det sedan kommer pengar utifrån i demokratins namn stärks grupperna, motsättningarna ökar och det kan till och med leda till våld. Precis tvärtom mot vad det internationella samfundet tänkt sig.

– Det är definitivt en realitet som vi sett, säger Vidar Helgesen och påpekar samtidigt att demokratiseringen av Indonesien nog varit en bland de mest lyckade under de senaste 20 åren. I maj fyllde den indonesiska demokratin tio år.

– Det är viktigt att det internationella samfundet förstår vad en reformprocess innebär, och att man ser hur den politiska makten förhåller sig till den ekonomiska och att det internationella samfundet kan påverka detta spel. En ekonomisk insats kan leda till att konfliktnivån förstärks. Mer pengar betyder starka intressen och det kan skapa konflikter.

Demokratierna är vana vid snabba resultat. Politikerna vill visa på snabba framgångar inför sina väljare.

– Det här passar väldigt illa när man bygger demokrati. För det tar tid, säger Vidar Helgesen:

– Det handlar inte om några år utan om ett generationsskifte. I Kosovo har det gått tio år sedan Nato-interventionen, och få vill nog säga att man har lyckats etablera en stabil demokrati än. Afghanistan är än mer komplext och man måste räkna med minst 30 år. Men militärerna byts ut var sjätte månad och biståndsprojekten löper på fem år.

I sin iver att visa resultat kommer hjälparländerna in med stora summor pengar direkt efter en postkonfliktsituation och Vidar Helgesen säger att landet då ofta inte har några institutioner som kan ta hand om dessa pengar vilket lätt ger dåliga lösningar och korruption. I stället skulle man gradvis bygga upp institutionerna och i takt med detta slussa in pengarna.

De internationella insatserna är ofta från stat till stat och från regering till regering.

– Man når sällan ner till partier och parlament och det är också politiskt känsligt. Särskilt i splittrade samhällen. Regeringen är skeptisk till hjälp utifrån till partier, säger Vidar Helgesen. Men om insatsen endast är på regeringsnivå riskerar man att öka polariseringen i samhället. Stora grupper av befolkningen kan uppfatta att biståndet inte går till landet utan till statsministern och hans krets. Det gäller att hitta ett sätt att stödja de andra komponenterna i demokratin. Parlament och partier blir ofta marginaliserade i processen.

Vidar Helgesen menar att man i ökande grad ser militära och civila insatser i samverkan som extremt viktiga. Demokratibygge kan ses som ett statsbygge.

– Det är dock viktigt att få ett samhälle som fungerar där medborgarnas grundläggande behov tillfredsställs. Om man bara satsar på den militära säkerheten riskerar man att glömma bort att skapa maktbalans, rättssäkerhet och att bygga demokratiska institutioner. Då finns det i stället en risk att man lägger en grund för tendenser till envälde.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

”Vi måste vara så bra att ingen dör i onödan i Afghanistan”

Försvarets utvecklingschef Michael Moore känner inte igen sig i den bild massmedierna ger av Försvarsmakten – den är bättre än sitt dåliga rykte. Han är en av de som hållit i rodret när försvaret ändrat kurs och han strävar efter en mer slimmad organisation. Vi måste kunna säga att Sverige har intressen att försvara i världen och verkligheten ställer kraven på försvarets utvecklingsarbete.

När försvarets utvecklingschef generalmajor Michael Moore ska fotograferas i samband med Multinational experiment series (MNE) i Enköping vill han ha med de deltagande ländernas flaggor. Det tycker han är bättre än datorer och teknik som annars präglar miljön.

Det säger kanske något om vad Michael Moore tycker är viktigt i utvecklingen – det internationella samarbetet.

I den gamla fläktfabriken i Enköping, som en gång byggdes om till ett ”tempel” för utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret, NBF, utvecklar nu försvaret nya koncept. Anläggningen och vad som kan åstadkommas där väcker internationell beundran.

– Den internationella bilden över lag är annorlunda mot den bild som ges av försvaret här hemma och i medierna där allt verkar vara ett enda kaos och vi är kass på allting, säger Michael Moore. Jag får inte de där bilderna att gå ihop och undrar om man menar samma försvarsmakt.

Denna försvarsmakt har gått igenom enorma förändringar på kort tid och Michael Moore har varit med under resan och varit en av dem som lagt ut kursen.

– Man kan säga att förändringen har skett under åtta år. Vi har gått från det nationella och territoriella försvaret till det internationella och interoperabla. Vi har lyckats väl även om det har varit en besvärlig resa. Svåraste nöten är personalförsörjningen och den är inte knäckt än.

Men pendeln som slog från invasionsförsvaret har inte stannat.

– Nu är det tydligt att regeringen vill trycka Försvarsmakten mot en expeditionär försvarsmakt. I en sådan är förband och personal beredda att med kort varsel åka ut och även att rotera förband under lång tid, detta utan omfattande förberedelser och utan att byta förutsättningar som avtal och dylikt. Kanada, Australien, Nederländerna och Danmark är exempel på sådana försvarsmakter. Det innebär att man lever i en annan tankevärld än vår. Förband ska kunna göra insatser var regering och riksdag så önskar, i närområdet, i Europa eller globalt. Det har varit en stor förändring att gå från invasionsförsvaret till dagens försvar. Att ta nästa steg blir en minst lika stor förändring; bara ett nytt personalförsörjningssystem och en expeditionär inriktning ställer enorma förändringskrav. Men det gäller att det finns en tydlig politisk vilja och logik mellan säkerhets- och försvarspolitiken. Ska vi ha en expeditionär inriktning gäller det att släppa gamla svenska låsningar om att endast vissa förbandstyper ska kunna sättas in i olika konflikter.

Men försvarsekonomin ger också stora förändringsbehov, menar Michael Moore.

– Försvaret har som bekant akuta ekonomiska problem samtidigt som det inte finns något politiskt parti som talar om högre försvarsanslag. När vi tidigare haft ekonomiska problem har vi börjat med att reducera insatsorganisationen. Det har varit som att ta bort grenar och frukter i fruktträdet och låta stammen vara kvar. Nu går det inte längre och vi ska heller inte fokusera på att reducera antalet insatsförband. Vi måste syna alla delar i grundorganisationen. Hela logistik- och materielförsörjningen samt även stödmyndigheterna. Vi måste helt enkelt få en mer slimmad produktion. En massa regementen och flottiljer har lagts ned, men försvaret är fortfarande på för många ställen utanför garnisonsorterna. Vi har en jättestor materielförsörjnings- och logistikorganisation om man jämför med till exempel Danmark, och vi har stödmyndigheter kvar från en struktur med ett stort invasionsförsvar.

Så långt försvarets ekonomiska bekymmer och en organisation i obalans. Nu till försvarets existentiella frågor. Vad ska Sverige med försvaret till? Här ser Michael Moore ett stort problem. Varken politikerna eller försvaret har talat klarspråk.

– Det var oerhört svårt och känsligt att lägga om kursen till de internationella insatserna. För att klara det talade man mycket om att vi var ute av solidaritetsskäl. Men det stämde inte helt. Det handlade snarare om att vi inte som förr kunde sitta hemma och vänta på att konflikterna skulle komma till oss. Det håller inte i en globaliserad värld. Redan under Balkankonflikten insåg vi att det gällde att hindra konflikten från att sprida sig vidare in i Europa. På den tiden arbetade jag i flygvapnet och hade en del att göra med Österrike. Där var man verkligt oroad av att Balkankrisen skulle spridas och beröra Österrike direkt. I Afghanistan är det här också tydligt. Att skicka förband dit är vårt sätt att visa att vi tar vår del av ansvaret. Även när vi är i Afrika är det i första hand för att skapa säkerhet i en värld där allting hänger samman. Global säkerhet skapas regionalt och lokalt.

– Det finns ett ord som var nästan förbjudet i Sverige i dessa sammanhang och det är ordet ”intresse”. Det är till exempel ett svenskt intresse att världsekonomin och världshandeln fungerar. Vi kan inte hela tiden lämna det åt andra att säkra detta. Vi är också ett land som har varit förskonat från umbäranden under lång tid. Så jag vill påstå att Sverige är ett av världens bräckligaste och mest sårbara länder, så vi om några borde vilja skydda våra värden och intressen.

Michael Moore säger att många politiker nog håller med om det här. Men det saknas en balans i hur man uttrycker sig. Man har överbetonat att försvaret är ute för att i solidaritetens namn hjälpa utsatta människor och nedtonat att det är för att aktivt skapa vår egen säkerhet i en globaliserad värld.

– Det här är allvarligt då det framstår som att försvaret inte finns hemma utan är ute som någon sorts andra Sida och ägnar sig åt biståndsverksamhet. Om det skulle gå ännu sämre med den politiska utvecklingen i Ryssland kommer frågan att ställas på sin spets: ”När försvaret behövs här hemma, ska det vara borta för att hjälpa andra.” Den debatten finns redan. I försvarets rekrytering sägs det också att ”du är ute för att hjälpa andra”.  Men vi är ute för att aktivt och tillsammans med andra skapa hårdför säkerhet för att de andra delarna ska fungera. Snart tio år efter reformen saknas fortfarande förklaringen till varför vi är ute och då förstår inte människor vad som händer med försvaret. Om vi var tydligare här skulle det kanske också vara mindre svårt att förklara varför vi måste vara beredda att ta för-luster. Men det här är svårt eftersom vi blivit så invanda i en isolationistisk syn att vi skulle försvara Sverige själva och att försvaret bara handlade om vårt eget territorium.

Du är utvecklingschef. Vad innebär det?

– För första gången har Försvarsmakten lyckats samla all utveckling inom ett ansvarsområde. Det är verkligen på tiden.

– Mycket av utvecklingen har styrts av försvarsgrenarna med stora vapensystem som ubåtar, flygplan och så vidare. Utvecklingen har också kommit nedifrån och det är väl i och för sig bra med kreativitet, men med tiden har det blivit lite väl spretigt.

–Nu när vi måste koncentrera oss fungerar inte den gamla modellen. Utvecklingen sker nu genom koncept, studier, metodförsök och i forsknings- och teknikprocessen och mitt jobb är att se till att det blir en helhet och att vi får ut mer av våra pengar. Svenska försvaret har satsat mer än tio procent av budgeten på utveckling och det är mycket mer än de flesta andra länder. Nu ska vi satsa mindre på egenutveckling.

– Samtidigt finns det en risk att pendeln slår över åt andra hållet. När jag pratar med politiker känns det ibland som om utveckling har blivit något fult. Det ska bara vara ”här och nu” och internationellt. Vi ska bli bättre på att forskningsresultaten snabbare kommer till användning och vi ska fokusera på här och nu – men samtidigt måste vi vara långsiktiga så att försvaret inte har stagnerat om tio år.

– I min drömvärld står insatscheferna och ropar på hjälp med problem i Afghanistan, Tchad eller Kosovo. Vi vet att ni håller på med det här. Kom och hjälp oss.

– Men vi är inte där än, säger Michael Moore.

– Jag vill att allting vi gör ska kunna tappas av fortare. Det får inte bli så att FOI har ett projekt som blir klart om fem år. Så har det varit, men vi tycker att vi är på väg att svänga det där. Vi kan inte ha perspektivet att det är gott om tid. Vi brukade skoja förr och säga att det svenska försvaret är bäst om fem eller tio år när vi har allting på plats. Det duger inte längre. Vi måste vara tillräckligt bra varje dag. Vi måste vara så bra att folk inte dör i onödan i Afghanistan.

– Det här är en väldigt stor förändring av utvecklingssfären och även materiel som ska köpas från hyllan eller utvecklas tillsammans med andra. Det finns bra exempel på att det kan gå fort. Vi ingår i konsortiet som köper amerikanska C 17-transportplan; här har processen gått på mindre än två år. C 17 är ett bra exempel på att vi kan vara med och dela på en dyr och viktig resurs som strategiska transporter.

Experimentveckorna i Enköping har handlat om hur det civila och militären tillsammans planerar och genomför en insats för att bygga upp ett land. Här hemma kallar vi det multifunktionalitet, internationellt heter det comprehensive approach.

– Det är en av våra prioriteringar, säger Michael Moore. Insatserna har varit för ensidigt militära. Man kan vinna slaget, men inte den långsiktiga freden. Helheten måste finnas på plats och alla måste gå mot ungefär samma mål, även om man inte kan komma dit att alla militära och civila organisationer har exakt samma slutmål med insatsen. Det har funnit motsättningar tidigare mellan civila och militärer, men i de många länder arbetar man nu hårt för att överbrygga dessa kulturskillnader. Om militären inte kan ordna säkerheten så får även de civila organisationerna förluster. Irak och Afghanistan har gjort detta så tydligt. Både militärer och civila hjälparbetare angrips och dödas på ett sätt som vi inte har sett förut. Det har funnits ett motstånd mot att blanda ihop en militär säkerhetsinsats med en civil biståndsinsats. I Afghanistan har vi skickat bistånd till alla möjliga ställen utom där vi har haft militära förband. Hur vi ska komma till rätta med sådant är något som den nya nationella strategin försöker att greppa.

Andra prioriteringar är:

• En expeditionär försvarsmakt. Att utröna, utforska och utveckla vad det innebär att vara en sådan försvarsmakt.

• Irreguljär krigföring. När man inte möter de stora och välorganiserade försvarsmakter som länderna i väst tränats för att möta. I Afrika kan man möta barnsoldater. I södra Afghanistan är det i praktiken krig, en krigföring som ofta sker med asymmetriska metoder högt upp på våldsskalan.

Och så det nätverksbaserade försvaret. I Enköping utvecklades metod och teknik. Nu är det klart och vad blev det av det? En tumme som kostade mycket pengar, säger kritikerna.

– Kärnidén är ju väldigt enkel. På samma sätt som företag och andra organisationer samlar in, behandlar och distribuerar information ska också försvaret göra det. Vi kunde välja mellan det gamla sättet eller nya metoder och teknik. Så var tankarna i början. Men det blev tidigt för mycket av det visionära. Någon gång långt borta skulle det komma något som förändrade allt – en big bang. Det fanns inget krav på att ge användarna snabba resultat. Insatssidan har inte fått så mycket levererat. Samtidigt är det grunden i form av regler och arkitektur som har lagts. Det är som den tråkiga delen av ett husbygge. Och det har varit nödvändigt och de som jobbat med det ska ha ett erkännande som de nu bland annat får under dessa experimentveckor i Enköping.

– Det är vår förmåga med NBF [nätverksbaserat försvar] som gett Sverige rollen att svara för tekniken och nätet. När vi nu snabbt ska kunna sätta samman modulära förband för olika insatser så förutsätter det en ny tjänstebaserad arkitektur.

Michael Moores fjärde prioritering är MNE.

– NBF-satsningen har varit en motor som hjälpt oss in i MNE-serien, och tankarna på att insatserna ska utgå från de önskade effekterna. Utöver de skarpa insatserna är MNE den enda stora utvecklingsaktvitet som för samman hela kedjan med comprehensive approach, effektbaserad planering, metoder, nätverkslösningar och teknik. MNE startade först med fyra länder med avancerade försvarsmakter år 2001; Sverige och Finland kom med 2005. Nu är vi cirka 15 och MNE har en stark dynamik.

– Vi borde också överföra detta nationellt. Vi har avvecklat vårt gamla totalförsvarskoncept men vi behöver ersätta det med något annat för att möta de nya hoten. Vissa har velat skilja militärt och civilt åt – men det fungerar naturligtvis inte med dagens och morgondagens hot.

Michael Moore har tidigare arbetat med långtidsstudier och var en av de första som tog in omvärlden och inte bara den förväntade tekniska utvecklingen i perspektivplanen.

– Det långa perspektivet ska inte dominera lika mycket som förr, men det måste ändå finnas där.

Det finns fler pendlar som slagit över. Det gamla stora invasionsförsvaret, som enligt Michael Moore var starkt på papperet och möjligen kunde ha en avskräckande effekt, reformerades till ett försvar som blev mindre och rappare och som skulle användas både internationellt och nationellt.

– Vi ska ha ett globalt och europeiskt perspektiv i våra insatser men vi får inte släppa det regionala perspektivet och närområdet. Vi kan inte glömma bort vad som händer i vår egen region. Den politiska utvecklingen i Ryssland är inte positiv och vi kan behöva hantera kriser och konfrontationer tillsammans med andra även i vår egen region.

– Kanske är det lättare för länder som Kanada och Australien att vara renodlat expeditionära. Den stora politiska frågan är om Sverige även om tio år ska ha en kvalificerad och modern försvarsmakt. Jag menar att vi har det i dag, och överallt möts vi av beundran för just detta. Om vi går väldigt bryskt fram kan vi rasera det. Man måste fråga sig om det har ett säkerhetspolitiskt värde i sig att ha denna kvalificerade försvarsmakt.

Det ska politikerna svara på

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Den heta fredens offer

I ett arrangemang av Försvarshögskolan och Storbritanniens försvarsakademi samlades kunnandet om terrorism i Stockholm under rubriken ”Countering insurgency and terrorism”. Bilden som framkom var att vi inte känner vår motståndare – och att vi inte heller känner vårt eget samhälle tillräckligt bra.

Från kallt krig till het fred. Från klara gränser till en suddig gråzon. Från klara svar till en massa obesvarade frågor där vi vet för lite om motståndarna – och oss själva.

Vid en tredagarskonferens i Stockholm om uppror och terrorism (Countering insurgency and terrorism, www.ctsummit.com) arrangerad av Försvarshögskolan och Storbritanniens försvarsakademi (UK national defence college) talade militärer om att de saknade både verktyg och insikter för att möta upproret. Städernas terroristbekämpare talade om en annan sorts uppror – arga, vilsna män som bryter med sina fäder och sina familjer.

Det talades icke överraskande om att det är svårare att vinna freden än kriget och att man måste vinna människors hjärtan.

Den brittiske generalen Graeme Lamb hade gett upp den kampen och menade att som bäst kan vi hoppas på att tolereras en begränsad tid. Vi kan köpa en del människor, en del kommer att hata oss och resten tolererar oss. Vi måste fråga oss varför vi inte är välkomna i deras land och svaret är att vi är främlingar till deras kultur. Vi letar efter upprorsmännen och därmed missar vi det verkliga målet. Nämligen: vad är det som driver dem? När det värsta kaoset upphörde i Irak förstod vi inte att det var Iran som kontrollerade situationen. Iran behövde lugn för sina egna syften. Vi bör därför snarare leta efter den som kontrollerar kaoset än den som orsakar det. Graeme Lamb konstaterade att det var enklare att förklara militärens roll under andra världskriget.

– Då förstod människor att vi slogs som en sista utväg. I dag är orsakerna oklarare. Soldaternas anhöriga bombarderas av mediesnuttar och de blir förvirrade och undrar varför de ska betala priset.

Under kalla kriget var den brittiska experten på Sovjetunionen, Chris Donnelly, en av dess uttolkare. Nu arbetar han med att stärka banden på säkerhetsområdet mellan öst och väst. Han konstaterade att det är ett långt steg från kalla krigets tänkta slagfält till dagens arena där medier och internet är slagfältet. Vi letar inte ens efter nålen i höstacken. Vi letar efter strået i höstacken; vi letar efter något som inte sticker ut i sin miljö.

– Problemet är inte bara att vi inte känner vår motståndare – vi vet för lite om vårt eget samhälle. Vi behöver en strategi för att se vart våra samhällen är på väg. Vilka är vi och vilka är de? Det går inte att dra sig undan det som sker, sade Chris Donnelly och citerade en av de verkliga storheterna i upprorsbranschen, Lev Trotskij:

”Du kanske inte är intresserad av nästa krig. Men nästa krig är intresserat av dig.”

– Aldrig i historien har det funnits så många ensamstående. Unga, rotlösa brittiska män kan söka efter att få respekt i gäng, armén eller terroristorganisationer.

Därmed anslöt sig Donnelly till många andra som menade att terroristhotet till stor del är ett ungdomsproblem och att problemet är störst där isoleringen och rotlösheten är som starkast, i storstädernas invandrargrupper.

– En ung man kan rekryteras i Storbritannien, utbildas i Syrien och sättas in i strid i Pakistan.

I dessa dagar, när det talas så mycket om att försvarsmakter ska bli mer kostnadseffektiva och företagsmässiga, påpekade Donnelly att företag kan möta sina kostnader med automatisering medan arméerna måste ha kängor på marken.

Och skattebetalarna undrar varför deras dyra militärer med sina dyrbara maskiner inte lyckas, påpekade John Kisley, som efter avslutad militär karriär nu är rektor för UK National defence college. Under kalla kriget moderniserades slagfältet. Den riktigt stora grejen var RMA, revolution of military affairs. Information och nätverk skulle föra kriget till nya höjdpunkter. Allt annat var vid sidan av. Det kallades till och med ”operationer som inte är krig”.

– Och så trodde man felaktigt att krig och strid är samma sak. Men strid är något helt annat och nu har vi att göra med något helt annorlunda även om det inte är nytt. Vi har att göra med en komplex maskin. I den ingår asymmetrisk krigföring som till exempel uppror, och den bekämpas inte med industrikrigets metoder.

I denna röriga värld ska soldater ha många andra roller än soldatrollen. Man ska arbeta med att bygga nationer och säkerhetssektorreformer, SSR, sådant som andra myndigheter brukade sköta. Det är en blandning mellan mjuk och hård maktutövning, samarbete med civila organisationer, medier och lokalbefolkning. Man måste kunna mäta framsteg och det kräver en stor förståelse av kultur, religion och andra ämnen som varit främmande för soldatyrket. Det kräver mindre av militär expertis och mer av visdom. Det kräver en annan inställning än att målet ska förstöras tills inget blir kvar, att världen är svart och vit, att alla strider kan vinnas.

– Nej, menade John Kiszely.

Den snabba segern är en illusion, en del krig kan inte vinnas, man-överkriget sker i hjärnan, slutmålet är politiskt och inte militärt. Sammantaget kräver detta att den militära professionen måste förändras. Det krävs en kulturförändring och utbildningen kommer att bli allt viktigare. Militärer kan inte längre bara lita till doktrin och övning. Men det är svårt att tänka om för de militärer som slagits i Irak och Afghanistan.

– Glöm inte att det största motståndet finns hos våra ledare. Det var modernisterna som försökte stoppa postmodernisterna. Eller för att tala med brittiska militära tänkaren Liddell Hart:

”Det enda som är svårare än att få in en ny idé i en militärs huvud är att få bort en gammal.”

Chris perry, pensionerad brittisk amiral, arbetar med just detta. Han leder ett center för koncept- och doktrinutveckling och målade upp en bild där 68 procent av världens befolkning lever i städer år 2035. Megastäderna kommer att vara en av arenorna där framtidens konflikter utspelas. Men det sker också underjordiskt, i cybervärlden och i mänskliga nätverk och till havs. Kampen kommer kort sagt att föras över allt och med olika medel. Chris Perry tog som exempel cyberattacken mot Estland.

– 3,5 miljoner datorer var inblandade och ingen kunde direkt spåras till den ryska regimen.

– Vad händer efter Irak och Afghanistan? frågade Perry.

20 000 veteraner på irreguljär krigföring släpps lösa. Vad ska de göra? Den irreguljära krigföringen är en hybrid mellan enkelhet och högteknologi. De irreguljära krigarna har infiltrerat staten. Den robot som träffade en israelisk fregatt under Libanonkriget styrdes från flygledartornet vid Beiruts flygplats.

Frågorna om terrorism inskränkte sig på konferensen till den radikala islamismen som ses som det största hotet. Chris Perry förklarade våldsamheten med att islam inte har någon hjälte och att de unga männen då får sina bilder från Muhammed och våldsamma Hollywoodfilmer.

Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan menade att de radikala inte känner till islams historia. En holländsk studie av marockanska ungdomar visar att det handlar om en protest mot föräldrar och samhället.

– Vi vet för lite om hur de muslimska samhällena i Europa ser ut. Det finns en gråzon mellan islamsk extremism och vanlig brottslighet. De muslimska samhällena är splittrade och för att nå de i farozonen behövs att fler engagerar sig och att man talar till ungdomen på ungdomens eget språk. Det behövs nya kreativa metoder: humor, såpor, rockstjärnor. Vi har bara tre kanaler till de muslimska ungdomarna. Det är familjen, skolan och moskéerna. När moskéerna sparkar ut extremisterna så är det en kanal mindre. Hela problemet är komplext och det är fåfängt att leta efter en patentlösning.

Andra experter på islamsk extremism i Europa menade att de mest radikala kan man inte nå. I Holland finns 900 000 muslimer. Ett par hundra kanske är radikala. Cirka 20 sitter i fängelse. Risken är att vi missar den tysta majoriteten, den som tar avstånd från extremisterna. Och var hittar man de framtida extremisterna? Finns de också i mittfåran? Och vem av oss har svaren som de får av Jihad.

Det som kan få en vanlig muslimsk ung man att bli extremist är att han upplever en identitetskris. Hemmet är gästarbetarens. En far med låg status i samhället. Den andra världen är universitetet. Han söker sin identitet. Han vill vara cool och imponera på flickor. Så dras han till en extrem ideologi, får lära sig metoder och knep och blir med tiden redo att dö för rätt sak.

Europa och USA ser på terrorismen med olika ögon. För USA är terrorismen en fiende i ett krig, för européerna är det en kriminell fråga. Och en rättsstat bekämpar sina kriminella med metoder som inte kränker de mänskliga rättigheterna. De olika synerna på terrorismen framhölls som en stor svårighet.

Fast å andra sidan är USA trots allt ett mer öppet samhälle. USA är en smältdegel, sade någon. Där kan en som Barack Obama bli president. Det skulle aldrig hända hos oss.

Ett mer praktiskt exempel på de två världarnas inställning till öppenhet demonstrerades när en brittisk general med hänvisning till att han ville kunna tala öppet inte ville ha pressen med i salen. Varvid han fick en lektion av New York Times medarbetare i synen på öppenhet och att det inte hjälpte att köra ut journalisterna. Det fanns många olika sätt att skaffa sig underrättelser. Varav rykten var den svåraste formen att skydda sig från.

Så trots flera dagars tal om att kampen förs i medierna och att striden handlar om öppenhet, demokrati och förtroende, har vissa militärer alltjämt en mycket lång väg att gå.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Norsk trupp i väntan på Afghanistan

Färre gör värnplikten, försvarsmakterna krymper, allt färre kommer i kontakt med sitt lands försvar. Så är det i Sverige och så är det i Norge. Nu när Sverige kanske ska samarbeta med Norge finns det en del att lära av landet i väster. Som på Rena leir, en av Europas modernaste militära anläggningar.

Inne på markan, fast det heter något finare, sitter några soldater och slevar i sig hamburgare. På ett bord vittnar Verdens Gangs svarta rubriker om en händelse som chockat nationen. Den norske journalisten Carsten Thomassen sköts vid en terroristattack på ett lyxhotell Serena i Kabul, där den norske utrikesministern Jonas Gahr Støre satt i möte.

Utanför markan är några rökare förvisade till något som under varmare förhållanden kunde ses som ett gatukafé. De är inte klädda för slasket. De har ökenuniformer.

– Vi ska snart dra ner till Afghanistan, säger en av dem.

80 soldater ur Telemarksbataljonen har redan sänts iväg och fått några ord på vägen av brigadgeneral Kristin Lund som är chef för Österdalens garnison som utgörs av lägren i Rena och Elverum några mil bort. Uppdraget är inte ofarligt. Norrmännen ska till Masar el Sharif. Förra året dödades två norska soldater i Afghanistan. När ytterligare 160 befäl och stamanställda soldater rest iväg är halva Tele-marksbataljonen i Afghanistan.

Bataljonen är en mekaniserad infanteribataljon och en av Natos beredskapsstyrkor. Den kommer från nedlagda Kongsbergs garnison. Namnet till trots är vi inte i Telemarken utan i hjärtat av Österdalen, Hedmarks fylke och Åmots kommun. På andra sidan fjällen ligger Sälen. Det är två och en halv timmes bilresa till Oslo och fem timmar till Trondheim.

– Rena är norska arméns skyltfönster, säger major Thor Anders Sognli som visar runt.

– Det är inte första gången. Det kommer många besökare.

Thor Anders Sognli talar mycket om att detta ska vara en öppen anläggning som är sammanvävd med samhället Rena har bara ett par tusen invånare och ingen militär tradition. Orten växte upp som en av många längs järnvägen på 1800-talet. Förutom turismen var försörjningen en pappersindustri. När den slog igen kom försvaret lägligt med nya jobb. På Rena leir kan det som mest finnas mer folk än i samhället. Thor Anders Sogn-li talar också om det nya kulturhuset i Rena som är ett samarbetsprojekt mellan försvaret och kommunen.

– Det här var tänkt att vara en anläggning utan stängsel. Men så kom 11 september och allt ändrades, säger Thor Anders Sognli.

Rena leir är som ett eget litet samhälle. Här finns inga kaserngårdar och dystra kaserner. Det är mycket trä i fasaderna, helt i enlighet med traktens gamla sätt att bygga.

Kyrkan står mitt i byn. Ett norskt träkapell som är öppet nästan dygnet runt för den som söker en stilla stund. Inne i kapellet sitter en ensam yngling. Han heter Duval Lund och är värnpliktig prästassistent och troende. Fast präst ska han inte bli.

– Jag funderar mer på musiken, säger han och övertalas att spela en melodi.

Rundvandringen på denna toppmoderna anläggning där man får lära sig infanteri- och pansarstrid får en meditativ inledning som inte känns främmande. Soldaterna här åker ut till farliga platser på jorden.

När Rena leir byggdes för tio år sedan startade man med ett blankt papper. Nya idéer fick prövas och bygget skedde tillsammans med samhället. Det har blivit miljömedveten och spännande arkitektur och det självklara frågan dyker upp: kan man bygga ett nytt försvar i gamla kaserner som påminner om en tid då soldaterna skulle tuktas? Nu är de anställda och parkerar bilen utanför huset där de har eget rum.

Trond Vognhild visar upp sitt rum. Han tillhör världseliten i militär femkamp och har blivit nordisk mästare fyra gånger. Det lilla rummet innehåller mest idrottskläder och en del pokaler.

– Det mesta har jag hemma. Jag bor bara här de dagar jag jobbar, säger han. Så är det för de flesta som är anställda här.

Trond Vognhilds jobb är icke överraskande att vara idrottsofficer och han har till sitt förfogande en idrottsanläggning som många kommuner bara kan drömma om.

Den stora simhallen är öppen på kvällarna för Renaborna. Det är försvaret som betalat. Här finns också en stor inomhushall. Gymmet är dock endast till för militärerna. Det ser ut som vilket vanligt gym som helst, men i vrårna bakom skvallrar vapenattrapper och kroppsskydd om att det pågår allvarligare saker än att bara hiva skrot. Utomhus finns en fotbollsplan och en anläggning för fri idrott. Och så förstås en militär hinderbana som nu ligger i vintervila.

– Vi får hit många av Norges elitidrottare, säger Thor Anders Sognli. De gillar avskild-heten. Här har grunden lagts till en och annan norsk guldmedalj. Idrottarna uppskattar att de får pröva på andra sorters utmaningar. Som till exempel att fira sig nedför skorstenen. Men det är det inte alla som ställer upp på.

– Vi tar in ungefär 10 000 värnpliktiga om året eller så många som försvaret behöver, och de gör tolv månader, säger Thor Anders Sognli. De flesta hamnar i Nordnorge. Armén finns egentligen bara på tre ställen. I norr, här och så Kongens Garde i Oslo. Man kan ju inte helt lämna huvudstaden. Vi har lagt ned regementena och det är hemvärnet som tagit på sig uppgiften att stötta samhället. Men även hemvärnet kommer att minska.

Thor Anders Sognli säger att det norska försvaret inte kan räkna med mer än att försvara en begränsad del av landet mot ett begränsat anfall en begränsad tid. I övrigt litar man till Nato.

– Man kan nog se ett ökat intresse för nordiskt samarbete. Jag har en känsla av att det kommit in så många nya medlemmar i Nato som vi inte känner så bra. Då ter det sig naturligare att se mer på de nordiska länderna.

Efter värnplikten kan man söka anställning. Till exempel som grenadjär i Telemarksbataljonen.

– Man skriver på för tre år och kan få förlängt med tre år till. Grenadjären är en statstjänsteman precis som jag, säger Thor Anders Sognli och slår sig för kamouflagebröstet. Grenad-järerna är ingen elit utan mest som vilka norska ungdomar som helst.

Några ungdomar övar i snön under ledning av löjtnant Atle Eriksen. Det är befälselever från hela landet som ska lära sig att lära andra. På dagens program står att upprätta eldställningar i snön. Det är ett tungt pulsande i blötsnön och många skratt. Någon Rambostämning är det inte. Påfallande många av soldaterna är kvinnor.

– Det är ingen tillfällighet, säger Atle Eriksen. Av dem som söker fast tjänst är nästan hälften kvinnor. De vet att de får Norges bästa ledarskapsutbildning. Naturen lockar nog också. Att gå på tur är fortfarande levande i den norska folksjälen.

Garnisonen har ju en kvinnlig chef. Det finns fler kvinnor på höga poster i Norge.

– Kristin Lund är bra. Hon är engagerad och det kan man inte säga om alla brigadgeneraler.

Det säger både Atle Eriksen och Thor Anders Sognli, som tycker att armén är på väg upp efter en svacka. Det fylls på underifrån.

Det stora dragplåstret i Renas skyltfönster är arméns taktiska träningscenter. Här kan man öva nästan allt. Ibland utan att ens behöva gå ut. Skyttar och förare duellerar och övar i stridsfordonssimulatorer. I tornhallen kan man skjuta prick med laser på mål ute. Stabsfolk leder sina styrkor i en stridsledningssimulator. Hit skickar förband folk från hela landet för att öva och så får man betala vad det kostar. Det påminner mer om ett företag än ett militärt etablissemang. I montrar i korridorerna påminns dock om Norges militära historia och kriget. Det fanns en värld före Coca-Cola-automaterna.

Saab Training Systems pekar på Rena för att visa vad man kan åstadkomma. Det är Saabs eget folk som sköter verksamheten. Inför en övning kommer man in i förrådet och får sina västar med laserprismor. Fordon körs fram till kajen och utrustas och drar vidare till övningsfältet där man kan öva allt från enskild soldat till hela förband. Alla positioner registreras med hjälp av gps. Varje laserskott, varje träff och bom bokförs. Hela förloppet kan övervakas, sparas och utvärderas.

Per Blomqvist iförd HV71-tröja undervisar norska officerare. Det visar att han kommer från Jönköping där inte bara Sveriges för dagen bästa hockeylag finns utan där Saab Training Systems har sitt säte.

Så det är mycket svensknorskt på en gång. Svensk utrustning för samma stridsvagnar och stridsfordon som finns i Sverige. Det fattas väl bara att svenska armén åker hit och övar också. En bärande tanke bakom det svensknorska samarbetet är ju att man ska utnyttja simulatorer och utbildningsresurser bättre.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1

Okunskapen kan skapa vanföreställningar

Genderperspektivet ska finnas med i all planering. Det menar Högkvarterets genderrådgivare, Charlotte Isaksson. Och det rör sig på genderområdet. År 2000 kom FN:s resolution 1325 som betonar kvinnors och barns perspektiv vid fredsinsatser – och att kvinnor ska finnas med vid insatserna. Genderfrågan måste finnas med i all planering för att inte bli ett paket vid sidan av.

– Men Charlotte. Det du håller på med kan väl inte vara en heltidssyssla.

När jag fick höra det slutade jag nästan att andas. Så upprörd blev jag. För visst är det jättemycket att göra. Det har lossnat på genderområdet. Det är mer efterfrågan än vad vi kan klara av.

Charlotte Isaksson är genderrådgivare i Försvarsmakten. Hon sitter i Högkvarterets insatsledning. Tidigare arbetade hon i samma hus på personalavdelningen med jämställdhetsfrågor.

– Jämställdhet handlar mer om det interna genusperspektivet i organisationen och rör ämnen som löner, diskriminering, sexuella trakasserier, arbetsmiljö och så vidare. Men det är ju två sidor av samma mynt. Vi är inte bättre ute än vi är hemma. Det håller inte att vara hygglig mot kvinnorna i Liberia och bete sig annorlunda hemma på förbandet.

Genderfrågorna är mer kopplade till insatsen. En viktig uppgift är att utbilda andra genderrådgivare. Det kommer många förfrågningar till Högkvarteret, för Sverige har ett rykte om att ha kommit en bra bit på vägen. För några år sedan startades projektet Genderforce där Försvarsmakten samarbetar med några andra myndigheter.

– Genderperspektivet ska in i planeringen som allting annat. Konstigare är det inte, säger Charlotte Isaksson. Folk tycker att det är självklart och att man bara inte har tänkt på det tidigare. Nu håller vi på att svänga om den här båten. Många gånger har vi bara lappat och lagat. Någonstans, och dit har vi kommit, är det dags att tänka om och börja från botten.

Det finns säkert fler orsaker till att genderfrågan hamnat på dagordningen. En är naturligtvis erfarenheterna av kriget i Irak. USA vann slaget, men inte irakiernas hjärtan. Det är ingen konst för en stormakt att slå sönder ett land. Att bygga upp ett förtroende är något helt annat. Det talas mer och mer om civilmilitär samverkan. Och en dålig start på att vinna hjärtan är att välja bort vartannat från början.

– Och så kom FN:s säkerhetsråds resolution 1325 år 2000. Fast det dröjde ett par år innan det uppmärksammades här. Resolutionen har dock nu fått ett stort genomslag. Den betonar att fredsstyrkorna mer ska uppmärksamma kvinnors och barns perspektiv och utsatthet i konfliktområdet. Resolutionen kan ses som ett svar på kritiken att FN:s resolution om mänskliga rättigheter är könsneutral och i praktiken har den mycket av ett mansperspektiv. Resolution 1325 betonar också värdet av att kvinnor deltar i insatser.

Charlotte Isaksson är ingen teoretiker. Hon har prövat på.

– När jag gick i sjuan var jag helt på det klara med vad jag skulle bli: militär. Det fanns inget i släkten eller omgivningen som inspirerade till detta. Det var helt mitt eget beslut. Hemvärnet, lottorna, FBU. Jag gick med i allt och var så inställd på detta att jag tog det som självklart att jag skulle bli antagen. När mönstringen närmade sig insåg jag att de kanske inte ville ha mig. Men det ville de och jag ville till artilleriet. Eller helst infanteriet men det var då, 1988, stängt för kvinnor. Artilleriet var då det häftigaste som erbjöds. Trängen, signaltrupper och ingenjörstrupperna var inga truppslag för mig.

Så hamnade Charlotte Isaksson på A 9 i Kristinehamn som ensam kvinna och på väg att bli officer, som alla kvinnor då måste bli för att få göra lumpen. Charlotte Isaksson var van att säga ifrån och blev kompaniassistent. Den enda kvinnan fick förtroendet att tala för sina manliga kamrater.

– Det var ändå rätt tungt att vara ensam tjej. Då ville försvaret föra samman de få kvinnor som låg inne. Det ville inte vi. Nu med mina erfarenheter kan jag säga att det hade varit bättre. Som ensam tjej blir man väldigt synlig. Man har ljuset på sig hela tiden. Är man fler tjejer är det lättare att få en röst som blir hörd.

Ganska snart kände Charlotte Isaksson att det här inte var ett val för livet. Än i dag har hon svårt att säga varför. Det hade något med organisationen som sådan att göra. Att vara ifrågasättande premierades inte och det kan vara jobbigt i en verksamhet där man alltid blir granskad och betygsatt och där subjektiva omdömen spelar in. Så det blev reservofficersutbildning i stället.

– Det var ett lyft. Vi fick förtroende och mycket ansvar. Vi åkte runt och fick göra svåra saker. Man litade på oss. Hur som helst så smickrade man mig och tyckte att jag skulle bli officer och eftersom jag inte hade något annat för mig så gick jag officersutbildningen också. Det var rena chocken. Som första dagen i lumpen. Och det hade inget med kön att göra. Men jag kom tillbaka till A 9 och jobbade där till det första barnet kom 1995. Så började jag plugga personaltjänst, sade upp mig från regementet 1997 och blev reservare och året därpå flyttade vi till Stockholm. Här hamnade jag på Utvecklingsrådet för den statliga sektorn. Jag var projektledare och jobbade mycket med Försvarsmakten. Och så kom jag 2001 till Högkvarteret och fick ta hand om jämställdhetsfrågor. Jag kan väl säga att det inte var särskilt uppskattat. Man blev inte kallad till möten. Det var att jobba i motvind och det är nog min bästa gren som jag haft mycket nytta av.

Förra året var Charlotte Isaksson genderrådgivare åt den tyske general som ledde EU-styrkan i Kongo.

– Folk gjorde väl inte vågen direkt när jag kom. Men jag är som sagt härdad och var övertygad om att det skulle gå bra. Det gällde bara att få med sig resten. Många hade inte hört talas om genderfrågor så det var mycket utbildning. Det finns många lärdomar att dra från den relativt korta insatsen i Kongo. En är att det inte finns en standardlösning. Personaltjänst, underrättelsetjänst och patrulltjänst har sina olika genderperspektiv. Slutsatsen var att det här ska vi fortsätta med. Förbandet får större kontaktytor och hela operationen blir bättre.

– Många tror kanske att kvinnor i Kongo tiger i församlingen. Så är det inte. Det är kvinnorna som skapar värderingar och skapar opinioner. Om kvinnorna inte gillar insatsen får vi befolkningen mot oss. Bara det är en anledning att nå kvinnorna, säger Charlotte Isaksson.

– Då kan man kanske tro att, vad bra, kvinnor gillar ju att prata med kvinnor. Men så enkelt är det inte. En av mina största upplevelser i Kongo var mötet med överstarna. Sju kvinnor som var mycket på det klara med vad som skulle göras både vad gäller kvinnofrågor och annat. Deras rättframhet och säkerhet stod i kontrast mot bilden här hemma. Här kommer de kvinnliga officerarna en och en, stänger dörren noga om sig och får mig att lova tio gånger om att inte föra något vidare. För mig är det här ett mått på integration. Armén i Kongo började att släppa in kvinnor för fyrtio år sedan. Det var också en tankeställare. Vi har kanske i bland mer att lära än att lära ut när vi åker utomlands …

Charlotte Isaksson visar en bild på överstarna. Inga man sätter sig upp mot. De slåss med värre saker än sina stora handväskor.

– Kongoleserna fruktar kvinnliga militärer och poliser mer än manliga. De anses farligare, säger Charlotte Isaksson. När översten i blommig klänning, som är genderrådgivare i Kongos högkvarter, fick höra att jag lämnat den aktiva banan och blivit reservare avfärdade hon mig som ”desertör”.

– Men nu vill ni väl träffa våra kvinnliga officerare, sade jag. När de fick höra att vi inte kunde prestera någon med högre rang än major fick det vara. Makten var viktigare än könet. De ville prata med dem som bestämde.

– Så tänker vi ju också. Vi söker makten och finner män och missar halva befolkningen. Och det är lätt att tänka fel. Räddningsverket skulle i sin välvilja hjälpa afghanska kvinnor och drog in vatten i köken så att de slapp gå och bära från bypumpen. Men vad var tacken? Kranarna rostade och kvinnorna gick som förr till pumpen. Varför det? Jo, det var deras enda chans på dagen att få tala med varandra. Med en riktig genderplanering hade Räddningsverket kunnat satsa sina pengar bättre.

– Inför en möjlig insats riskanalyseras området. Man sätter siffror på hälsa, trafik och annat utan att tänka på att kvinnors risker är annorlunda än mäns. Det finns knappt inte kvinnor i trafiken.

Charlotte Isaksson understryker att det krävs mycket tankemöda innan man ger sig i väg. Inte ens i samma land gäller samma normer.

– I Kongo går det bra att manliga officerare talar med kvinnor. Varken kvinnorna eller insatsen får obehag av detta. I andra länder kan det vara annorlunda. Men risken finns ju att vi missar halva befolkningen därför att vi felaktigt tror att män inte får närma sig kvinnor.

Charlotte Isaksson säger att genderperspektivet måste visas praktiskt. Det ska ned på golvet. Det finns annars en risk att genderfrågorna hamnar hos akademikerna och så blir det en klyfta mellan praktiker och teoretiker.

– Vi kan ha världens bästa genderforskning, men det hjälper inte om det inte når ned på golvet, säger Charlotte Isaksson. Genderfrågorna ska inte vara ett paket vid sidan om. Det ska in i själva strukturen. Och det räcker inte med att plocka in fler kvinnor i tron att då ”fixar dom det”. Det är inte alla kvinnor som är intresserade av genderfrågor. Det måste man få säga också. Ett bra sätt är att nå männen. Det finns män som aldrig arbetat tillsammans med kvinnor. De kan vara skeptiska. Men när män arbetar tillsammans med kvinnor blir de också mer positiva till frågan. Det är också viktigt för oss att visa att män och kvinnor kan arbeta tillsammans. Då kan vi ses som en förebild.

Det senare är en lärdom från ett pilotprojekt i Afghanistan där tre kvinnliga svenska officerare utgjorde ett militärt observationsteam, Mot Juliette. Se sidorna 30–31.

– Det ska bli en fortsättning på detta i samarbete med Norge, säger Charlotte Isaksson. Då ska det vara blandade grupper. Om man kritiserar helmanliga grupper ska vi inte ha grupper med bara kvinnor.

För en genderrådgivare handlar mycket om utbildning.

– I okunskapen kan det skapas många vanföreställningar. Till exempel att man ska sätta dit folk – och då givetvis män. Det går ändå jättemycket framåt och det kan bli bättre. Vi gör det här för att operationen ska bli bättre. Och det gör vi genom att möta kvinnorna och då stärks de. Det blir något som alla vinner på.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4

Forskning i allt smalare rör

Foten_klar_NYYY 2 [Converted]

Hur mycket forskning ska vi behålla inom vissa utpekadeområden, samtidigt som vi ska dra ned en halv miljard kronor på forskningen? Det är den ”svåra, svåra avvägningen”, säger försvarets forskningschef Mats Olofsson, som lett arbetet att skapa en strategi som ska ge stöd när dessa svåra beslut ska tas.

När Mats Olofsson blev Försvarsmaktens forskningschef fick han två tunga uppdrag. Att tala om hur försvaret skulle kunna minska en halv miljard på sin forskning och utveckling, FoU. Samt att ta fram en strategi för försvarets FoU.

– Den första uppgiften klarades av i juni förra året, men vi kunde inte gå vidare med den andra innan vi visste hur vårt förslag till att hantera nedskärningen skulle tas emot av regeringen. Nu har vi fått det beskedet samtidigt som det kommit en strategi för försvarets materielförsörjning. I den fastslås att egen utveckling kommer i sista hand. Därmed blev det också lättare att formulera en strategi för forskning och utveckling.

Tidigare har det funnit en strategi för försvarets forskning och teknikutveckling. I kretsarna kallad ”foten”. Den verksamheten har länge varit kopplad till materielplanen och är det som Försvarsmakten beställer från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS).

I den nya strategin ryms inte bara ”foten” utan även försvarets studier och viss annan utveckling. Studierna är utvecklingsprojekt som ligger på förband som i sin tur tar hjälp från andra myndigheter som FOI, FHS och FMV. För detta stöd får man cirka 30 miljoner kronor om året.

– Men studieverksamheten är ju större än så. Man kan nog säga att det finns mellan 400 och 500 personer i försvaret som i någon mån arbetar med utveckling. Hur stor denna omfattning är har vi börjat analysera först nu.

– När det nu sägs att det inte längre är självklart att vi ska utveckla eller ens ha egna flygplan, ubåtar och ytfartyg så uppstår problemet att det även i det här huset, Försvarsmaktens högkvarter, finns röster som menar att då behövs inte längre sådan forskning. Och då måste vi, som ska veta bättre, hävda att vi inte kan förlita oss på den forskning som finns hos industrin. För om den inte längre ska tillverka så kommer deras forskning att tyna bort med tiden. Vi måste fortfarande kunna värdera, annars riskerar vi att bli förlorare. Tittar vi på ett ytstridsfartyg är det en massa olika områden man måste förstå som till exempel framdrivning, sensorer, vapen och smygteknik.

Och här kommer man till det som Mats Olofsson kallar den ”svåra, svåra avvägningen”.

– Hur mycket forskning ska vi behålla inom vissa utpekade områden samtidigt som vi ska dra ned en halv miljard? Sådana beslut ska finna stöd i strategin där vi försöker beskriva en avvägning mellan olika kompetensområden. Vi har redan skurit mycket på en del och mindre på annat.

Till saken hör också att regeringen fortfarande kräver att försvaret ska ha samma förmågor som förr.

– Det är färre som ska göra lika mycket med mindre resurser och då blir det jättesvårt att få balans i budgeten. Överbefälhavaren kan inte själv ta bort någon förmåga. Han kan bara ge regeringen förslag och under tiden reducera så klokt som möjligt.

Sverige lägger ned en stor del av försvarsanslaget på materiel. Men Mats Olofsson betonar att av försvarsbudgetens cirka 40 miljarder är det mellan tio och elva som är rena inköp. Resten av materielanslaget är till stor del underhållskostnader.

– Sverige bör göra som andra länder och skilja på dessa poster eftersom speciellt medierna tenderar till att blanda begreppen.

Mats Olofsson pekar ut tre områden som är prioriterade. Vilket inte behöver betyda att det blir mer pengar utan att bantningen blir mindre än på andra områden.

– En grupp är strategiskt viktiga områden. Även om det sägs att vi ska sluta att själva tillverka plattformar som flygplan, ubåtar och ytstridsfartyg så har vi stora, tunga och moderna system som måste ”anpassningsutvecklas” under lång tid framåt. Vi har fem Visbykorvetter som nu levereras. Jasplanen är relativt nya och de avancerade ubåtarna kommer att finnas med länge än. Och då inser alla dilemmat. Hur ska vi kunna behålla kompetensen till modifiering och samtidigt säga att vi inte ska utveckla egna stora projekt i framtiden? Vid sidan av plattformarna har vi lednings- och informationssystemet som av regeringen är utpekat som viktigt. Det nätverksbaserade försvaret, NBF, är grundat på detta och där ligger Sverige på framkant. Området är viktigt för framtiden för här finns stommen till att skapa en nationell lägesbild för krishantering.

– Det andra området är vad jag kallar integritetskritiskt. Vi kan inte köpa behovet av telekrigskompetens utomlands. Alla länder håller på sitt. Det är mycket sekretess. Och vi måste ha en förmåga att kunna värdera hotet och det får man bara genom att följa utvecklingen. Inom denna grupp finns också skyddet mot kemiska, biologiska, radioaktiva och nukleära vapen, CBRN.

– Det tredje området är där vi har ett särskilt kompetensbehov. Främst gäller det mjuka frågor som ledarskap. Det är svårt att köpa ledarskapskompetens från andra länder som har andra kulturer. En utländsk robot däremot kan man hänga på ett flygplan efter begränsad teknisk modifiering som industrin själv kan klara av.

– I övrigt ska vi sträva efter samarbeten av olika slag och få ut mer till en mindre kostnad, säger Mats Olofsson.

Det kan gälla samarbeten i Sverige med andra myndigheter inom till exempel området krishantering och säkerhetsforskning. Internationellt samverkar Sverige redan i dag mycket med Nato och den europeiska försvarsbyrån, EDA.

– I dag kanske vi samarbetar för brett och grunt. Vi borde nog välja färre projekt och gå mer på djupet.

Det första EDA-programmet, force protection, har dragit igång och nästa år lär det bli ett nytt program. Om politikerna ger klartecken kommer Försvarsmakten att skicka pengarna till Bryssel.

– De utgör bara några procent av helheten, men FOI, industrin och andra kan i sin tur få beställningar från programmet och det som de olika projekten eventuellt leder fram till.

Och så det här med Norge. I augusti undertecknade överbefälhavarna i Norge och Sverige en gemensam rapport med förslag till samarbeten.

– Jag tror att om några år så kan vi släppa en mindre del av vår forskning och låta Norge sköta den. Och vice versa. Det är en del av kärnan i rapporten. Vi har kommit längst med Norge, men andra nordiska länder står på tur.

– En annan nyhet är att försvaret ska använda fler leverantörer av forskning än de vanliga som FOI och FHS. Det är en tydlig politisk signal. I vissa fall kommer man inte ifrån militär sekretess och behovet av militär miljökunskap, men det finns väldigt mycket på den civila marknaden och från universitet och högskolor som vi kunde använda mera direkt. Det är ju ändå den civila tekniken som i dag driver utvecklingen. Vi ska fördela gracerna och öka konkurrensen. Det finns civila grupper som kan göra analyser också. Om vi tredubblar beställningar från högskolevärlden så innebär det ändå bara en liten del av vad vi köper från FOI. Och då får vi även indirekt så mycket mer som nya kontaktnät och fler aktörer.

Som exempel på samarbeten nämner Mats Olofsson två civila program där Försvarsmakten är med. Nationella flygtekniska forskningsprogrammet som är ett samarbete mellan Försvarsmakten/FMV, Vinnova och industrin. Samt ett annat där Vinnova, FMV och KBM driver säkerhetsforskning. Försvarsmakten satsar där tio miljoner på tre år. Pengar som sedan riktas till högskolor, universitet och industri.

– Vi behöver fler sådana program där vi och industrin gemensamt satsar pengar. På fem insatta miljoner kanske vi får kunskap för 20. Det är ett nytt sätt att arbeta för oss.

För att öka spårbarheten av forskningen blir den  nu i högre grad knuten till utveckling av koncept. Ett sådant kan vara effektbaserade operationer. Inom det konceptet samordnas verksamhet som studier, teknik och experiment. Försvarsmaktens nya enhet för konceptutveckling i Enköping kommer bli en central punkt för en ökande ”avtappning” från forskning, teknikutveckling och studier.

Den nya strategin ska hålla i fyra, fem år. Sedan har verkligheten flyttat på sig. Och det kan den göra utan förvarning. Mats Olofsson betonar att vi inte får stänga dörren till det oväntade, de teknologiska sprången som ställer allt på huvudet.

– Redan i dag kan vi säga att vi står inför ett sådant. Varför ska ett fartyg ödsla kulor och krut när man skjuta med laser. Du slipper släpa med dig hundratals ton ammunition. Luftvärnet skulle slippa den logistiska kedjan med massor av fordon. Tekniken är redan här även om den behöver utvecklas vidare. Och det kommer fler. Vi planerar nu för de närmaste 20 åren. Om vi inte är med på det som kommer sedan är forskningen rökt. Ja, hela Försvarsmakten också. Vi kommer att vara efterfrågade bara om vi levererar insatsförband som är relevanta för varje tids hotbild och förväntningar. •

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3

Små fotavtryck i miljön viktigt för framtiden

Miljösnurran_KLAR [Converted]

Miljöarbetet har den senaste tiden tagit en ny riktning. Bristen på naturresurser och rapporterna om klimatförändringar gör att parametern miljö får en allt större roll vid planeringen av bland annat insatser.

Nu för tiden pratas det mycket om den yttre miljön och om det ekologiska fotavtrycket som vi människor lämnar efter oss och hur fotavtrycket i form av till exempel kli-matförändringar slår tillbaka.

Det  säger Naznoush Habashian som arbetar på Försvarsmaktens miljöavdelning vid Högkvarteret.

– Vi som jobbar med miljöfrågor har äntligen fått medvind. Vi har både massmedias och samhällets uppmärksamhet som aldrig förr. För oss gäller det nu att vara strategiskt smarta: först upplysa ärligt om utmaningen som till exempel klimatförändringar för med sig och sedan påvisa att små, små steg från varje enskild individ kan ge en stor globaleffekt. Vi inom Försvarsmakten tillhör en stor sektor som verkar både nationellt och internationellt och kan därmed bidra till en förbättring.

Naznoush Habashian är ansvarig för forskning och utveckling på avdelningen och håller ihop beställningarna mot Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, Försvarets materielverk, FMV, och andra aktörer. Hon är en av tre kvinnor på avdelningen, med sin tidigare civila erfarenhet beter hon sig som om Försvarsmakten, FM, vore vilket civilt företag som helst vilket ibland kan upplevas något kontroversiellt. ”Jag kan upplevas lite väl resultatinriktad”, säger Naznoush Habashian.

– Jag är ingen miljömupp, jag är en realist. Jag älskar snabba bilar med många hästkrafter, men mitt miljösamvete tillåter mig inte att skaffa en. Sedan är de ju som tur är väldigt dyra. Jag vill ju att mina barn, dina barn och deras barn och barnbarn ska få uppleva samma fantastiska värld och natur som vi har fått uppleva. Jag vet att FM har en given uppgift, där säkerhet är högt prioriterat, men behöver det ena verkligen utesluta det andra?

– Miljö är förknippat med kostnad, säger Naznoush Habashian. Ju tidigare man tar hänsyn till miljön desto billigare blir det långsiktigt. Med bra förebyggande och strategiskt arbete kan man exempelvis minska kostnaderna för återställande.

Försvaret har i många år miljösäkrat verksamheten vilket Naznoush Habashian säger har varit helt nödvändigt. Nu har dock miljöarbetet fått en ny inriktning. Naznoush Habashian tar upp klimatförändringen och brist på naturresurser. Problemen är större än vad man tidigare anat och Naznoush Habashian säger att det säkerhetspoltiskt berör både Sverige och FM.

–Titta på skorstenen, säger Naznoush Habashian och pekar ut genom fönstret. För inte alls så många år sedan trodde vi att miljöproblemen var lokala, vi gjorde skorstenen tillräckligt hög för att sprida utsläppet. Nu känns det ju absurt att tänka så.

– Med hjälp av alla medarbetare inom försvarssektorn tror jag att vi har alla förutsättningar att lyckas med vårt arbete. Det gäller nu att sy ihop säcken. Den tillämpade forskning och teknikutvecklingen som bedrivs i vårt fall av FOI och Tekniska högskolan i Stockholm, KTH ska tillämpas inom Försvarsmakten och resultaten skall reflekteras i FMV:s arbete med produkt- och systemutveckling.

Naznoush Habashian kom till Sverige från Iran som 13-åring för knappt 20 år sedan och talar utan brytning vilket hon tackar sina föräldrar för som ville att hon skulle integreras i samhället.

– Min pappa började jobba på ett svenskt företag som han samarbetade med i Iran. Jag ville inte alls flytta hit och det var några tuffa år i början, men sedan rullade det på med kompisar och annat. Och lärarna var helt fantastiska.

Det blev gymnasiet och civilingenjörsprogrammet materialteknik på KTH. Under andra året kom skandalen med Hallandsåsen och rektorn bestämde att alla skulle läsa fyra poäng miljöskyddsteknik. Ett beslut som möttes med en viss skepsis hos elever och lärare.

– Det var läraren Fredrik som frälste mig. Jag förstod att man redan från början ska tänka på miljön. Det hela slutade med att jag läste två kompetensinriktningar: maskinkonstruktion och produktutveckling samt miljömanagement.

Sedan kom en blå buss som bar in i yrkeslivet. Naznoush Habashian fick som examensuppgift att för Scanias räkning undersöka om deras påstående stämde att den blå bussen kunde återvinnas till 100 procent.

– Teoretiskt kanske det gick, men inte i praktiken. Det var till exempel limmade sandwichkonstruktioner och många andra konstruktioner som gjorde det hela ekonomiskt och eko-logiskt ohållbart för återvinning. Vid redovisningen var bland andra två personer från Stena med och lyssnade. Stena återvann bussarna. Först erbjöds jag jobb hos Scania, men tyckte det var för långt till Katrineholm. Så det blev sex härliga, lärorika och utvecklande år inom Stena Metall-koncernen. Under åren på Stena gick jag koncernens fleråriga managementprogram på IHM. De sista två åren på Stena var jag dessutom industridoktorand på KTH. Efter barnledigheten bytte jag och hamnade i möjligheternas försvarsmakt.

Det var under Stenatiden som Naznoush Habashian fick sitt uppvaknande och kom att tänka på miljösäkerhet och kampen om resurser.

– Det blev brist på stål som råvara i form av skrot i Sverige därför att kineserna till oslagbara priser köpte upp all skrot i hela världen, till sin egen ståltillverkning. Jag kopplade direkt det här till den katastrofala ökade förbrukningen av kol i Kina
och de miljöeffekter som detta medförde.

Miljö har tidigare förknippats med att inte slänga burkar i naturen och att hushålla med jordens resurser. Med koldioxidutsläpp, växthusgaser och klimatförändring har miljö blivit mer av en internationellt politiskt viktig fråga.

– Europas medelpunkt kanske flyttas norrut och då flyttar folk med. Vi har redan miljöflyktingar från Holland som flytt undan vattnet. Inte det som finns på andra sidan vallarna utan det som kommer upp ur jorden.

Nu görs en förstudie av övergången till förnyelsebara bränslen inom Försvarsmakten och denna förstudie skall ligga till grund för vidare forskning vid FOI och FMV.

Betoningen av internationella insatser har ändrat arbetet med miljön. Miljöaspekten i internationella insatser kan gälla en så viktig sak som vatten. Vad händer om den utländska styrkan tar ut så mycket vatten i området att befolkningens brunnar sinar? I stället skulle man kunna använda miljön som ett sätt att samarbeta lokalt som exempelvis kring ett gemensamt projekt för att borra efter vatten.

Miljöavdelningen arbetar med internationella frågor. Carl-Gustav Ebbhagen berättar:

– Vi hjälper till att införa ett miljöledningssystem i Georgien och är på väg att starta ett liknande projekt i Ukraina. Det handlar om att tänka rätt från början. Man ska tänka i ekonomi och livscykler. Projektet är både operativt och strategiskt. Den ansvariga myndigheten kan ställa miljökrav på organisationen som i sin tur kräver pengar för att kunna vidta åtgärder.

Den nordiska stridsgruppen satte fart på ett samarbete med USA och Finland.

– USA hade insett att det kostade stora pengar att inte tänka på miljön när man gjorde insatser utomlands. Så nu har vi skapat en miljöhandbok för internationella insatser. Det är råd och ingen instruktion och ska presenteras för EU och Nato.

– Det finns ingen motsvarande handbok som tar upp en missions hela cirkel från den första planeringen hemma till utvärderingen när uppdraget är klart. Och vi har inget emot att det blir en handbok för hela EU.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/4

Torrsim och djupa vatten

Karls kvadrater

Den militära organisationen har ett janusansikte. Den är samtidigt en fredstida förvaltning respektive utbildningsorganisation och sysselsatt med skarp insats. Organisationen präglas dessutom av två olika logiker: konflikt respektive samverkan. Modellens fyra kvadranter representerar olika aspekter av Försvarsmakten.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från ordning och reda till kaos

Afrika_ordning till kaos

Svenska soldater kan nästa år med kort varsel skickas till ett oroligt land. Konflikten som hemma i Sverige tedde sig tämligen begriplig visar sig vara snårigare än man trott. Motsättningar och maktspel bedrivs på olika plan. För att komma på rätt spårmot den sanna bilden av landet måste soldaterna vara bra förberedda och få stöd under insatsen. På några dagar ska de
flyttas från vardagens ordning till den nya verklighetens kaos.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ordet är starkare än svärdet

Det första svenska förbandet för psykologiska operationer är under uppbyggnad. Förbandets uppgift blir att övertyga eventuella motståndare om att inte angripa svenskar. Taktiken går ut på att ordet är starkare än svärdet. Ingenting slår samtalet mellan fyra ögon, säger Johan Rodensjö som arbetar med psykologiska operationer på Försvarshögkvarteret.

Kulturantropolog med militär grundutbildning sökes till intressant utlandsuppdrag. Vi letar också efter journalister, religionskunniga, experter på direktreklam, film, radio med mera. Vi vet inte om det blir någon utlandsresa, eller i så fall vart. Men det kan gå undan.

Så vanvördigt formulerar sig säkert inte Försvarsmakten när det första förbandet för psykologiska operationer, psyops, nu byggs för den nordiska stridsgruppen (NBG). Men det är ändå vad det handlar om. 17 personer ska utgöra den psyops-tropp som nu tar form. Chefen är utsedd. Det är reservofficeren Anders Johansson vid Försvarshögskolan som har lett många kurser i ämnet och dessutom själv gått en sexveckors kurs i USA. Johan Rodensjö sitter på Högkvarteret och skapar förmågan till psyops. Han har gått en veckokurs.

– Vi kan i framtiden tänka oss att anställa civila på kontrakt och ge dem en kort militär utbildning. Om människor i förbandets ledning är officerare, reservofficerare eller civila spelar inte så stor roll. Det är kompetenserna vi är ute efter. Och där tror vi att reservofficerarna kan vara en bra källa. De har den militära kunskapen och sitter ofta på värdefulla erfarenheter som förbandet nu efterfrågar, säger Johan Rodensjö. I framtiden ser vi att förbandet själva ska producera reservofficerare. På detta sätt kan vi bygga upp en bas som vi kan plocka folk från till olika missioner.

I förbandets taktiska grupper är militär bakgrund ett måste för personalen. Johan Rodensjö säger att man har ett skapligt nätverk med personer som visat intresse för förbandsutvecklingen. Kurser har gett en del kontakter och psyops har uppmärksammats i tidningar, bland annat Framsyn, och det har väckt ett spontant intresse. För förbandets långsiktiga förmåga och utveckling är det dock viktigt att det finns en kärna av yrkesofficerare.

Inget slår samtalet

Psyops kan sägas vara en bekräftelse på att ordet är starkare än svärdet. I längden vinner ordet. Därför betonar Johan Rodensjö samtalets roll.

– Ett flygblad kanske någon läser om det hamnar rätt. Men vi har svårt att veta om det leder till en attitydförändring. Inget slår samtalet mellan fyra ögon. Det är något som vi kommer att betona vid utbildnigen av våra taktiska team.

Med ett finare uttryckssätt heter det att den kognitiva dimensionen är minst lika viktig i en konflikt som den fysiska. Men vad är psyops? Är det propaganda eller vanlig informationstjänst, och vilket syfte har psyops?

I det svenska fallet är syftet att psyops ska vara ett stöd till chefen och ge personalen ett bättre skydd. Man ska helt enkelt med övertalning, eller ibland hot, förmå eventuella motståndare att inte angripa svenskar. Viktigt är också att psyops är en del av hela operationen. Psyops lever inte sitt eget liv.

En bomb smäller när den ska. Men ett flygblad? Blir det läst? Och vem bryr sig?

– Det är en av de saker som forskningen nu ska satsa på att undersöka. Hur mäter man effekten? Hur kan psyops användas utan att komma i konflikt med folkrätten, säger Johan Rodensjö. Fredrik Konnander vid Försvarshögskolan har i tre år studerat psyops. Han liknar psyops vid ett fredligt vapensystem. Det kan användas som vapen utan att någon skadas.

Psyops är inte vanlig informationstjänst även om det ibland har ingått i denna.

– I psyops äger vi hela kedjan från analys till leverans av budskap till rätt målgrupp. Vi analyserar vad budskapet ska göra, vilka målgrupper vi ska rikta oss till och i vilken form budskapet ska levereras, det kan vara flygblad, radio, film. Men som sagt, samtalet kanske är det bästa sättet att få fram budskapet, säger Johan Rodensjö som också betonar att psyops ingår i det vidare begreppet informationsoperationer i vilket ingår förmågor som telekrigföring, nätverkskrigföring, vilseledning och fysisk förstörelse. Det är viktigt att underrättelser, informationstjänst och civilmilitär samverkan (Cimic) samordnas.

Viktigt möta negativ information

Psyops kan delas in på olika sätt. Det kan vara sammanhållande, som vid ett alliansbygge. Det kan vara splittrande och rikta sig till motsidans soldater, beslutsfattare eller befolkning. Psyops kan finnas på ett strategiskt plan eller taktiskt vid strid.

– Det är viktigt att förstå att även en insats på taktisk nivå kan få strategiska konsekvenser, säger Johan Rodensjö. Det är därför man talar om att målgruppen måste vara godkänd. Det har till och med hänt att man gått ända upp till högsta FN-nivå för att få ett klartecken till insats.

Psyops kan också delas upp beroende på avsändaren. I vit psyops är såväl avsändaren som budskapet lätt att utläsa. Grå psyops är vad det låter som – en gråzon. Och vid svart psyops går avsändaren inte att utläsa eller är falsk. Psyops ska verka i det moderna medie- och infolandskapet. En viktig uppgift är att möta negativ information. Den kan dyka upp oväntat. Och snabbt.

– Vi kan med vanlig informationstjänst nå Sverige. Här hemma kan det finnas släktingar till människor i operationsområdet, och via dessa kommer det ner en bild till operationsområdet som vi inte vill ha. För att minimera negativa effekter i operationsområdet måste därför all kommunikation på såväl hemmaplan som i operationsområdet koordineras. Psyops som begrepp slog igenom under det första Irakkriget. Amerikanerna spred flygblad och de irakiska soldaterna gav upp bataljonsvis. Johan Rodensjö menar att behovet av ett slags psyops alltid har funnits och tar fram en Arménytt från 1953.

– Redan då såg man samma behov som i  dag på slagfältet. Psyops har funnits sedan andra världskriget, fast det då hette något annat.

Några exempel på hur psyops kan användas:

• En hamn ska säkras och förbandet ska gå vidare in i landet. Befolkningen och motståndsrörelsen ska förmås att inte ingripa.

• Förflyttning under hot. Minska befolkningens stöd till motståndsrörelsen. Försöka att påverka denna rörelse och skaffa sig underrättelser om den.

• Skilja på stridande parter. Övertyga parterna om att de är militärt underlägsna. Det kan göras med styrkeuppvisning. Till exempel en stor övning med inbjudna journalister.

Psyops i Afghanistan

I Afghanistan används i dag psyops. Befolkningen ska förmås att inte odla opium och att inte låta sig styras av kriminella gäng. Afghanistan brukar kallas Natos största informationsoperation. Det ges ut en gratistidning på tre språk, som är så eftertraktad att driftiga lyckas sälja den. Även svenskar använder psyops i Afghanistan.

– Vi visar film i skolor och kyrkor för att skapa  en positiv bild av Sverige, med förhoppning om att det ska öka säkerheten för våra soldater, säger Johan Rodensjö.

Psyopstroppen i den nordiska stridsgruppen består av en stab på nio personer som gör analyser, tar fram budskap och produkter samt två taktiska grupper på fyra personer som förmedlar budskap och stödjer huvudstyrkan i lösandet av uppgifterna. Gruppen ska kunna producera film, radio och trycksaker. Och det mesta av förbandets viktiga materiel ska vara kommersiell hyllvara, så kallad cots. Förbandet ska gruppera i anslutning till den stora högkvartersstaben. Nu byggs förbandet upp av en grupp som sitter vid signalregementet S1 i Enköping, där också framtidens psyops ska utvecklas.

Hur blir det i framtiden?

– Vi kan se ett stort behov och vi har bara börjat. Stridsgruppen år 2011 ska ha en pluton med 44 personer. Fast jag vet inte om det räcker. Ännu längre fram i tiden talas det om ett kompani. Tar vi regleringsbrevets krav på att vi ska ha denna förmåga och kombinerar den med Sveriges framtida ambition att klara av tre större och två mindre insatser samtidigt, har vi fått en väldigt stor organisation för att få detta att gå runt äver tiden. Vi måste utveckla och hålla igång nätverket och få till en bättre utbildning. Och ändå måste förbanden ute kunna luta sig mot experter hemma. Annars står vi oss nog slätt.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

Trög omställning när försvaret byter kurs

Det kalla kriget är slut och både Sverige och USA står inför stora försvarsförändringar. Transformeringen sker av både tekniska och säkerhetspolitiska skäl – men det går långsamt. I USA finns det många olika krafter som bromsar, berättar den amerikanske försvarsforskaren Stuart Johnson som nyligen besökte Sverige.

Nordiska stridsgruppen sätter fart på försvarets förändring. Varje stridsgrupp kommer att sätta upp nya mål och därmed driva transformeringen vidare. Det menade Stefan Gustafsson, som är chef för försvarets strategiska planering, vid ett seminarium om transformering och nätverksförsvar som hölls i september på Försvarshögskolan.

Michael Moore, chef för försvarets utveckling, blickade tillbaka lite och menade att förändringen blev radikalare än vad man först trodde. Vi är nu i mitten av en tioårig transformeringsperiod. Michael Moore påminde om att Sverige haft en lång väg att gå, med 300 år i skuggan av det stora Ryssland och 200 år av en självvald  isolering. Han beskrev två stora uppgifter.

– Vi måste få flera gripbara förband. Vårt värnpliktssystem underlättar inte. Vi måste minska gränserna mellan försvarsgrenarna. Här hoppas vi att nätverket ska ordna det. Jag tror att denna uppgift är den minst svåra. Det är lättare att byta ut materiel än tänkesätt.

Om det är svårt att ändra på den svenska försvarsmakten så är den amerikanska en betydligt större klump att ge sig på. Stuart Johnson vid National Defense University forskar och undervisar om transformering.

Krigen blir kortare

I en intervju för Framsyn säger Stuart Johnson att transformeringen var på gång redan före krigen i Afghanistan och Irak. Han säger att det finns många krafter som bromsar. Inte minst kulturen inom de olika försvarsgrenarna.

– Vi studerar nu om transformering i ett land kan sprida sig till fler. Vi hoppas att Natos insatsstyrka ska verka i den riktningen. Styrkan ska ha en veckas beredskap och en månads uthålllighet.

Stuart Johnson säger att transformeringen sker av två orsaker. Den säkerhetspolitiska och den tekniska utvecklingen.

– Kalla kriget är slut. Men inte bara det. Vi ser också att krigen tenderar att bli kortare med färre förluster. Luftstrider förekommer knappt längre. De motståndare som USA kommer att möta är troligen mer av revoltörer och upprorsmän än reguljära försvarsmakter. Detta medför i sin tur att USA behöver en annan sorts försvarsmakt än den som vi har i dag och som är skapad för de stora krigen med stora fartyg och dyra flygplan. Att USA är bra på att slå en motståndare i ett konventionellt krig är inget nytt. Däremot är vi inte lika bra på att stabilisera ett land när det korta kriget är vunnet. Man kan inte byta ut hela krigsförband mot andra, men det går att ändra innehållet i dem. Vi tränar också våra soldater nu i stabiliseringsföring. Ju längre in i stabiliseringsfasen man kommer, desto mer kommer förbandet att ändras och få en mindre militär prägel.

– Den explosiva tekniska utvecklingen rider på IT-vågen. Datorerna blir allt kraftigare och billigare. Våra stora plattformar, som fartyg, är fyllda med IT. Ett vapensystem tar tio år att utveckla, tio år att bygga och det används i tjugo år. IT är kärnan i dessa vapensystem. Man måste bygga i moduler så att det enkelt ska gå att byta ut de delar som utvecklas fortast. De amerikanska örlogsvarven är ett bra exempel på vad som behöver förändras. Det finns få varv och man kan inte påstå att det råder konkurrens. Det är mer av ett anslagstänkande uppmuntrad av de politiker i kongressen som har varv i sina valkretsar. Att bygga örlogsfartyg är mycket lönsamt. Det finns starka krafter för att inte ändra på den rådande ordningen där varvet bygger skrovet och sedan fyller det med olika system. När fartyget tas i tjänst är det mycket modernt, men det tar många år innan det tas in för en större översyn. Det innebär att många system hinner bli omoderna.

Avskräckande exempel

Stuart Johnson studerar de företag som är framgångsrika i den nya tiden. Bilindustrin som Ford och GM är avskräckande exempel. De gör i stort samma bil år efter år som förbättras. Men något nytänkande är det inte. Datorföretaget Dell däremot har något att lära ut. Dell har tagit intryck av vad folk vill ha. Man har en dator, och i detta skal ryms 17 olika versioner. Kunden köper och beställer datorn på nätet. Några dagar senare levereras datorn vid dörren. Det är inte masstillverkning av en och samma pryl utan ett skrädderi för massan, masscustomization.

– Transformeringen går olika fort i försvarsgrenarna och är på olika sätt. Flyget är tekniskt inriktat. Flottan börjar komma så smått, men det sitter långt inne. De som bestämmer nu har gjort sin karriär på de stora fartygen. När vi talar om att framtidens operationsområde är kuster och grunda vatten ser man lite över axeln. Små fartyg räknas inte riktigt. Armén har i sig kommit en bra bit på väg, men nu är man så upptagen av Irak och Afghanistan att det stoppat upp processen.

Fångade av tanken på storkriget

En broms är de i Nato som planerar styrkorna, säger Stuart Johnson. De är rädda för att länderna ska utnyttja transformeringen för att satsa mindre. I dag är materielkostnaden per soldat, räknat i tusen dollar, 85 för USA, 60 för Storbritannien och 40 för Sverige.

– Vi är fortfarande fångade av tanken på storkriget. Vi har våra kårer, divisioner och brigader. Vi lever i Napoleons skugga. Men som kriget ser ut i Irak är det annorlunda. Det är små strider som blossar upp snabbt på olika ställen. Då kan man inte ha stora tunga förband utan behöver små och lättrörliga enheter där informationen delas och flyter snabbt. Alla ska ha en bild av läget. Ett exempel är den så kallade Strykerbrigaden i Irak, uppkallad efter stridsfordonet Stryker. För att få brigaden att fungera behövs ett nätverk. Då kan brigaden täcka ett område som egentligen är 15 gånger större än vad en brigad ska klara.

– Med nätverkstänkandet följer ett nytt ledarskap. John Waynes tid är förbi. Chefen måste visa att han litar på sina under-lydande. Han ska ge ramen som de ska hålla sig inom. De får en uppgift och ska försöka lösa den. Hela tiden med det slutliga målet i sikte. Det viktiga är att priset för att göra fel ska vara lägre än belöningen för att göra rätt. Detta är en stor omställning.

Tekniska och sociala nätverk

John Garstka ligger bakom mycket av det amerikanska försvarets nätverkstänkande. Nu är han verksam vid Office of force transformation. Han efterlyser någon som förklarar nätverket.

– John Boyd har gjort sig känd för sin beslutscirkel, den så kallade ooda-loopen, men han gjorde mer. Han förklarade sambandet mellan energi och manöver i luftstriden. Hans tankar ligger bakom jaktplanen F 15 och F 16. I   dag bygger vi nätverk på samma sätt som vi byggde flygplan före Boyd.

John Garstka betonar att det finns två nätverk. Det tekniska och det sociala. Båda måste finnas.

Det räcker inte med tanken

Det vimlar av tankesmedjor, think tanks, i USA. Men det räcker inte med att tänka, man måste få det genomfört också, säger John Garstka. Uppfinningar ska kopplas till en strategi. Det kan vara en bra grej, men till vad nytta? Detta är inte så lätt att se. Man befinner sig i ett kuperat landskap och ser inte de högsta topparna överallt, som är de stora förändringarna. Man ser inte heller hur saker hänger ihop.

John Garstka menar om innovationer att man alltid ska ta små steg, ofta mellan-stora steg, och då och då satsa stort och chansa på något som kan förändra världen. Som till exempel navigationssystemet gps. Men det är inte lätt att välja. Det finns motsättningar. Ska man satsa på att underhålla dagens teknik eller ska man satsa på morgondagens?

I vår strävan att hitta den omvälvande förmågan måste man inse att det handlar om fyra saker. Människor, organisationer, processer och teknik.

– För att lyckas måste man ha alla med sig, säger John Garstka.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

Inga fyrkantiga tankar hos scenarieförfattaren

I försvarets nätverkslaboratorium i Enköping sitter Eric Sjöberg och funderar ut hemska framtidsscenarier. Likt en deckarförfattare skapar han olika historier, som utspelar sig i verkliga miljöer. Det gäller att sätta sig in i hur onda människor tänker, säger han.

Den gamla världen – som inte är så avlägsen – var fyrkantig. Försvaret var fyrkantigt med brigader, bataljoner och mobiliseringstabeller. Den verklighet man övade för var fyrkantig om än skrämmande. Angreppet mot Sverige förväntades följa ett mönster.

Vi visste till och med vad de hette, som en officer sade om sina tänkta motståndare. Det brukade börja med någon konflikt i ett område med olja i Mellanöstern. Sedan spred sig oron till Centraleuropa. De första skotten föll. Sedan regnade fallskärmsjägarna ned från den gotländska himlen. Och så var övningen i gång. Scenariet var den lilla puffen som fick i gång det stora övningsmaskineriet. Inte mer.

I dag är verkligheten inte fyrkantig. En internationell insats kan bestå av nästan vad som helst. Här duger inte längre några fyrkantiga scenarier. Här behövs en bra historia som är lika tankeväckande som en deckare.

Det krävs folk som kan tänka utanför fyrkanten och ligga på framkanten. En sådan är Eric Sjöberg, en generalist vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som nu är sammanhållande för scenarierna vid ett experiment i Enköping. Pendeln har svängt över från specialisterna, som var efterfrågade i den fyrkantiga världen, till dem som kan greppa en helhet.

– Den nya tiden passar mig alldeles utmärkt, säger han.

Eric Sjöberg tillbringar numera en stor del av sin tid i Enköping. Han sitter i en före detta industrilokal, som försvaret tagit över och förvandlat till ett modernt nätverks-laboratorium. För drygt tio år sedan lanserade Eric Sjöberg och kollegan Folke Andersson ett koncept som kallades cell-försvaret. Deras tankar togs inte väl upp av det dåvarande etablissemanget. I cellförsvaret fanns ingen miljonarmé och inga tunga plattformar och mängdvapen. Cellförsvaret byggde på att informationen flöt i nätverk, vapnen var precisionsstyrda och allt skulle vara litet och svårt att upptäcka.

Hizbollah gömde vapen

– Jag får nog säga att de som bäst visat på cellförsvarets förtjänster, utan att veta om det, är Hizbollah. Jag läste att nästan ingen utrustning hos Hizbollah var större än två meter. Hizbollah gömde sina vapen i den civila strukturen. Så tänkte vi också i de sista versionerna av cellförsvaret. Det fanns två miljoner småhus i Sverige. Här skulle man kunna gömma robotarna.

Ett av många nytänkanden i cellförsvaret var att betrakta stridsvagnar som flygplan.

– Grunden för att bekämpa flygplan är att följa målen med sensorer i ett nätverk. I det rätta ögonblicket skickar man iväg en robot och gör en så kallad intercept. Samma sak skulle man kunna göra med stridsvagnar. Hålla rätt på var de var och sedan låta systemet skicka iväg en robot. Vi tänkte oss trådstyrda robotar med tio mils räckvidd. Det var systemet och inte de enskilda skyttarna som gjorde jobbet.

Eric Sjöberg håller med om att det som nu utvecklas i Enköping är en del av cellförsvaret, nätverkstanken. Grundstenarna lägesbild, precision och lätt materiel är det som efterfrågas vid en internationell insats.

– När vi kom med våra idéer var vi nog först i Sverige, och jag hade då inte sett något motsvarande utomlands. I varje fall inte i en så stor systemskala. Den amerikanska tankesmedjan Rand skrev om det svenska försvarets cellförsvarskoncept. Här hemma fick vi smyga in våra tankar i andra projekt.

– Den röda tråden i mitt arbete har alltid varit att jag försökt knyta samman delar till en helhet. I den meningen är cellförsvaret en i detalj genomtänkt fantasivärld. Precis som fantasivärlden Bogaland som vi arbetar med nu i Enköping är tänkt att bli.

Cellförsvaret skulle avvärja den stora invasionen. Trots att kalla kriget var slut var det fortfarande i de banorna man tänkte i mitten på 1990-talet.

– Efter cellförsvaret började jag intressera mig mer för hur världen såg ut. Storkriget verkade inte längre vara hotet. Hur skulle de framtida konflikterna se ut? Vi utgick från att konflikter handlar om spelregler. Den som kan ändra reglerna till sin egen fördel får ett överläge. År 2000 började vi titta på terrorism och organiserad brottslighet. Vad har de för möjligheter?

Idéer sprids som virus

Nästa steg var att studera varför folk tänker som de tänker? Hur uppkommer massrörelser? Eric Sjöberg tog hit en amerikan som föreläste om hur nazismen fick fotfäste i Tyskland. Idéerna spred sig som ett virus. På samma sätt som ett virus måste ha rätt förutsättningar för att lyckas sprids också idéer. Nazisttankarna gynnades av att det fanns en stor ekonomisk osäkerhet med många arbetslösa, att rädslan för kommunismen förstärktes medvetet och att antisemitismen tonades ned före det val som föregick maktskiftet.

– Det vi ser nu efter Irakkriget är en del av det som vi förutspådde. Det sker både en radikalisering och en utveckling av sätten att genomföra vapenisatser. Vapeninsatser kommer från grupper som växer och delar sig och blir nära kopior av varandra. Som bakterier. Bakterier kan mutera och bli ännu farligare. Samma sak gäller grupperna. En del farliga grupper lyckas bättre än andra, lockar fler nya anhängare och tar över.

Föga överraskande fångade Eric Sjöberg tidigt upp memerna. Memer är tankemönster, eller snarare beteenden, som kan observeras av människor i omgivningen. Ibland tar många människor efter ett beteende, och då får det stor spridning. Ibland är det tvärtom och beteendet försvinner. Beteenden testas i omgivningen ungefär på samma sätt som gener.

– I dag talar man inte om memer som begrepp, men fenomenet har kommit ett steg närmare en förklaring. Det som är inne nu är spegelneuroner. Man har upptäckt strukturer i hjärnan som gör att vi härmar varandra och kopierar varandras beteenden.

Eric Sjöberg har länge haft rykte om sig att kunna hitta på scenarier. En del är ruskigare än andra och förvaras bakom låsta dörrar.

– Jag sägs vara bra på att hitta på ruskiga saker. Man måste sätta sig in i hur den ”onda” människan tänker och inte utgå från den egna situationen. Det som är obegripligt för oss kan vara logiskt för andra. De vi kallar ”onda” kan ha gjort en mental karriär. Alla terrorister har inte börjat som terrorister. De har fångats av ett samspel  mellan känslor  och tankar som  ger näring åt varandra. Och så har det dragit iväg. Vi har studerat hur idéer och grupper kan förändras och vad det i värsta fall skulle kunna leda till.

Här är ett exempel ur scenariearkivet. Det visar hur man utnyttjar civil teknik inom det samhälle som ska angripas. Först måste man ha pengar. De kan skaffas fram genom knarkhandel. Pengarna ”tvättas” sedan genom uppgjorda aktieköp i högteknologiska företag. Nu har man rena pengar samt tillgång till modern teknik som till exempel laboratorier för att kunna utveckla biologiska vapen och verkstäder för att tillverka små obemannade farkoster. Grunden är lagd. En liten grupp med stora medel har fått resurser att bekämpa många olika mål samtidigt. Små obemannade helikoptrar flyger in på natten genom sovrumsfönstret och sprider giftgas hos samhällets beslutsfattare och andra nyckelpersoner. Andra obemannade helikoptrar kortsluter kraftledningar och slår till mot energiförsörjningen.

– Det finns många möjligheter. En sådan demonstrerades ett år senare när några använde civil teknik, trafikflygplan, och flög in i World Trade Center.

Mångsysslare och visionär

Eric Sjöberg beskriver sig själv som en mångsysslare, en visionär med kunskap om  såväl teknik som hur opinioner bildas och vad som krävs för att ett samhälle ska fungera. I Enköping behövdes någon som hade en bred kompetens, var påhittig och kunde plocka ihop delar från olika områden. Lars-Åke Hansson vid FOI kände igen signalementet. Det var ju Eric Sjöberg. Så i korthet såg vägen till Enköping ut.

– Nu går vi vidare med ett scenario från övningen Viking. Där hade man ambitionen att inte bara ha en karta att flytta trupp på, utan det skulle vara ett riktigt land. Här skulle finnas motsättningar, folkgrupper, konflikter, krigsherrar, ideologier och allt som kan tänkas möta svenskar i ett insatsområde. Landet heter Bogaland. Terrängen är Mellansveriges. I Örebro började inbördeskriget.

Det här är Harry Potter i nätverksförsvarets experimentverkstad.

Mördaren är inte den man tror

– Scenariet ska beskriva en fantasivärld där det som finns i konflikthärdar ska vara med. Vi har en historia som börjar på medeltiden. Men det ska inte bara vara fantasier. Delarna ska hänga ihop. När man skruvar i den ena änden ska det hända något i den andra. Effekterna av åtgärderna ska kunna analyseras.

– Mitt jobb är att se till att delarna i de olika scenarierna hänger ihop. Det finns ett allt större behov av trovärdiga scenarier och för att göra dessa måste man ha bredd, kreativitet och inte minst distans. Det är alltid lätt att mer eller mindre medvetet identifiera sig mer med ena parten. Då missar man frågan varför de gör som de gör.

Och så slutligen kännetecken på ett rejält scenario:

• Bra som en bra deckare. Mördaren är inte den man trodde först.

• Tankeväckande

• Stimulera till att vilja gå djupet

• Olika trådar ska kunna följas

• Flexibelt. Scenariet ska ha en ram inom vilken det kan ändras.

• Visa vad som behövs för att få en bild av ett samhälle. Detta för att man ska göra rätt för att få rätt effekt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/4

CBRN-containern – ett laboratorie i fält

NBC-container [Converted]Försvarsmakten har tillsammans med FOI, FMV ett internationellt samarbete skapat tre laboratorier som tillsammans kan analysera kemiska, biologiska,
radiologiska och nukleära ämnen, CBRN. Laboratorierna kan användas nationellt och internationellt och militärt och civilt.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Stratmas

Stratmas [Converted]

Konsten att räkna på ett samhälles dynamik

Strategihantering för ett samhälle gör att man kan se hur det reagerar på olika händelser. Stratmas är ett system för att föra samman de olika parametrar som styr utvecklingen. Ändrar man en får det effekter på ett annat håll. Anders Christensson vid Försvarshögskolan svarar för utvecklingen av Stratmas.

Av Jan-Ivar Askelin

– Vi vill visa att det finns ett alternativ till militärt våld. Om man vet    hur ett samhälle fungerar blir det lättare att se och planera för de andra lösningarna. Efter kriget i Irak är sådana planeringsverktyg mycket efterfrågade, säger Ted Woodcock.

Han sitter tillsammans med Anders Christensson i Försvarshögskolans kafeteria. Utanför fönstren väntar sommaren. Och ytterligare ett krig. Ted Woodcock har under åren samarbetat med Anders Christensson om att bygga Stratmas, strategic management system. Tanken är att kunna modellera ett samhälle och därmed se hur det reagerar på till exempel en militär insats.

– Militärer kommer att behövas, men militär makt ska inte användas i onödan och onödigt okunnigt, säger Ted Woodcock.

– Före en intervention har man någon sorts målbild, vad man vill åstadkomma, säger Anders Christensson. Det har ofta talats om att skapa demokrati som ett slutmål, ett så kallat end state. Men hur mäter man det, hur vet man att det är uppnått? Vi vill vara mer jordnära för att kunna se vilka effekter våra handlingar leder till. Tanken på effektbaserade operationer eller effektbaserad planering handlar mycket om att kunna mäta det tillstånd som man vill uppnå.

Ett krig sköts nästan enbart av militärer och politiker. Politiker pekar ut målen och anvisar resurser. Militären gör som man blivit tillsagd, varnar politikerna eller föreslår själv en kurs som kan vara den rätta.

Få krigsoperationer

De flesta militära operationer i västvärlden i dag är inte krig utan någon form av flernationella insatser för att skapa fred. I en sådan insats finns inte bara militärer och politiker utan också biståndsorgan, frivilligorganisationer, ekonomer, statsvetare med flera. Varje grupp har sin egen målbild som ska passa in i hela insatsens målbild. Men de olika aktörerna jobbar ofta var en på sitt håll. Därför behövs ett gemensamt strategiskt planeringsverktyg som Stratmas.

– Det blir som en hängränna bland alla stuprören. Fluffiga ord blir fakta och man får mer hjälp för pengarna, säger Anders Christensson. För att bolla tankarna använder jag modellering och simulering där landets gräns är en systemgräns.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow lanserade för nästan 60 år sedan en behovshierarki. Människan förutsattes ha grundläggande behov som skulle uppfyllas. Anders Christensson har tagit över den tanken till Stratmas och gjort en behovshierarki för ett land.

Exempel på några sådana behov eller sektorer är:

  • Fysiskt. Militären sätts in mot hotet, och förhoppningsvis minskar hotet.
  • Möjligheten att leva. För det behövs mat, sjukvård, skydd.
  • Fungerande sociala funktioner. Ett hot mot detta kan vara etniska motsättningar.
  • Ekonomi. Handel ger pengar som ger skatter som bygger upp samhället.
  • Fungerande samhälle. Det behövs en förvaltning som fungerar.

Varje område är uppbyggt av indikatorer. Det finns totalt 29 stycken. Indikatorer för ”möjligheten att leva” kan vara hälsoläge, tillgång på vatten, antalet hemlösa, antalet flyktingar.

En indikator är inte en gissning. Bakom den ligger mycket möda för att konstruera modellerna. För varje indikator har man tillfrågat experter som ritat diagram över orsak och verkan. Därefter har dessa diagram överförts till körbara datorprogram. Programmen tar hänsyn till de kaotiska rörelser som finns i verkligheten. Liknelsen med en fjärils vingslag i Brasilien som ger en jordbävning på andra sidan jorden ligger inte långt borta.

Idén till valet av indikatorer och områden hämtade Anders Christensson från Pentagon där man studerar framtidens förband och i vilken miljö de ska verka. Då måste man kunna mäta tillståndet i landet.

– När allt är klart och varje indikator är en egen modell som kan simuleras, har vi skapat ett ramverk där modeller samverkar. Och det är detta som är Stratmas, säger Anders Christensson.

Hur möter då användaren Stratmas? Det är både enkelt och komplicerat. Tekniken ska inte synas, säger Anders Christensson, och visar med en vanlig Mac hur programmet fungerar. Man drar i reglar och staplarna ändras. I Försvarshögskolans Rolflaboratorium (Rolf, rörlig operativ ledningsfunktion) kan Stratmas blomma upp på skärmar och lägesbord. Allt drivs med Mac och Unix. Men det bästa återstår. I Mimers brunn kan läget presenteras tredimensionellt och i stereoskopi. Människor i den samverkande staben kan därmed få den gemensamma förståelse för hur planen fungerar i landet återgivet i rumsliga och tidsmässiga representationer.

Landskapsvy

– Med tekniken i dag kan användaren, som bär särskilda glasögon, välja områden och indikatorer som presenteras som ett landskap. Snart kan man trycka ner en punkt på indikatorkonturen för att kunna se vilka effekter det får på andra sektorers indikatorer. Det ger befälhavaren en möjlighet att klappa på data. Det är som att bygga en legobil. Man byter delar tills man är nöjd. Vi människor har mycket lättare att ta till oss en visuell information. Knepet är att representera rätt saker i två eller tre dimensioner. Tredimensionell eller stereoskopisk presentation av information kan vara det bästa sättet att stödja samverkan mellan människor i en stab. Då kan läget presenteras översiktligt. Vad händer om en krigsherre anfalls? Blir det en våg av flyktingar och terrordåd? Man kan också gå in i detaljer. Ett allierat förband kanske inte presterar så bra. Den kan bero på den etniska sammansättningen i förbandet i kombination med var det ska verka.

Vad händer om man skiljer på grupperna eller placerar förbandet en bit från platsen? Att göra en plan är som att bygga en legobil. Kan det vara så enkelt? Måste man inte vara civilingenjör för att få fart på Stratmas?

– Nej, inte alls. En av våra medarbetare i USA lät sin unga son testa programmet. På två dagar hade han gjort en operativ plan och spelade den. Det tar Nato tre månader.

Reglerteknik är bra att kunna när man konstruerar sjömålsrobotar. Det sysslade Anders Christensson med under några år på Försvarets materielverk (FMV), som han fortfarande formellt tillhör. Reglerteknik och maskiner passar bra ihop, men kan man ha en maskinell syn på ett samhälle? Det gick i varje fall inte förr. Beteendevetare stegrade sig när någon påstod att man kunde räkna på ett samhälle på annat sätt än genom statistik. För att veta något om samhället måste man ut och fråga, sades det. – Jag har upplevt mötet mellan en sociologiprofessor och en reglertekniker. ”Du kan inte göra ekvationer av mina känslor.”

– Ni kan inte ana hur roligt vi har haft det under resans gång, säger Anders Christensson. På de sista tio åren har dock synen förändrats. Beteendevetarna accepterar att göra modeller av samhället. Vissa har accepterat just att modeller medlar mellan teorier och verkliga data.
Om reglertekniken var en inkörsport så var frågan om det gick att modellera kaos en annan. År 1989 läste Anders Christensson en artikel om att använda så kallade cellulära automater för att modellera strid.  Mycket förenklat anpassar sig de celler man skapat till hur andra celler agerar. Algoritmer som lär sig och anpassar sig, genetiska algoritmer, spelar likaså i sammanhanget en stor roll.

– Kan man modellera något så kaotiskt som en strid borde man ju också kunna modellera samhällsprocesser, tänkte Anders Christensson.

Lärande spel

En sak är teori. En annan är att testa Stratmas i övningar. 2003 gjordes ett spel om Afghanistan. Den operativa planen var klar på två dagar och en plan för fredsbevarande tog en dag. Runt bordet talades om detaljer och stora principer. Det var Strat mas elddop. För första gången testade man om det fungerade. Politiker som var med förvånades över hur fort man kom in på de djupa frågorna och man tyckte svaren var förföriskt lika verklighetens.

130 elever från chefs utbildningen på Försvarshögskolan deltog 2004 i ett spel om en intervention i Irak 2005. Tre månader senare visades simuleringen. Nu visste man att det automatiskt gick att få planeringen att gå in i simuleringen. Målbilden låstes och effekter beskrevs. Vid ett visst läge tryckte man på simuleringsknappen och ut kom värden på indikatorer.

Stratmas har också använts i det internationella försöket som kallas multinational experiment series eller som militär förkortning MNE 4. Där undersöks hur man vinner både kriget och freden. Mycket handlar om rätt väg till önskade effekter. Flera liknande planeringsverktyg användes i försöken. Stratmas utmärkte sig genom att fungera under hela det tre veckor långa försöket.
Stratmas har även använts av USA i Irak, men det visade sig att Stratmas då var ett verktyg för planering och inte för utförandet.

Närmare verkligheten

Hur ser då framtiden ut för Stratmas? Anders Christensson hoppas att kunna föra Stratmas närmare de verkliga händelserna så att allt inte bara blir en simulering. Syntetiska data ska kunna blandas med verkliga och med hjälp av genetiska algoritmer kan modellerna anpassas för att ge snarlikare dynamik.

Men om det blir en fortsättning på Stratmas är i dag ovisst. Forskningen bantas och Stratmas har efter många år snart lämnat forskningsstadiet och om det ska realiseras krävs pengar från en annan påse. Från 1996 till 2003 delade Sverige och USA på kostnaderna. Sedan tog svenska försvaret över. Räknat i arbetstid är det nog ett livsverk som lagts ned.

Anders Christensson har inte svårt att hitta uppgifter för Stratmas. Det skulle lätt gå att göra en simulering av trafiken i Stockholm. Bestämmer man sig för slut­målet, till exempel att minska trafiken, skulle det enkelt gå att se samband mellan orsak och verkan.

– Eller varför inte lägga ut kommun budgeten som en simulering så att alla kan ta del av alternativen.

Anders Christensson talar mycket om bistånd.

– I dag betalas det ut summor som vi inte vet effekterna av. Vi betalar för att gräva brunnar och lägger ut jobbet på en konsult. Och konsultens insamlade uppgifter når inte dem som betalat. Dessa uppgifter skulle kunna användas om de samlades in och stödja beslutsfattaren som betalat. Visst kunde man ha en effektbaserad biståndsplanering som sätter upp mål och mäter insatsen mot om målen uppfylls. Dessutom får man grepp om kostnaderna innan projekt startar.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Resursvaruhuset SVEA – visioner om ett vässat totalförsvar i miniatyr

SVEA_Klar [Converted]Framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent
militära. En blandning av militär och civil kompetens gör det lättare att agera effektfullt i olika typer av konflikter. Det menar överstelöjtnant Michael Dorn som gjort en studie över hur försvarets logistik skulle kunna se ut om tio år. Där finns inte längre insatsförsvaret kvar, utan fram träder en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret.

Italienska arméofficerare glänser i Armaniuniformer. Vår uniform är som en grå säck, säger en av arméns många överstelöjtnanter, Michael Dorn.

– När italienarna byter till nytt uniformssystem låter man Armani, Hugo Boss och andra modeagenturer sy upp kollektioner. Sen låter man en pluton paradera framför försvarsledningen som bedömer vilken uniform som är bäst. Vi är kvar i det gamla. Uniformen är i praktiken över 40 år. Det visar vilket mentalt stort steg vi måste ta. Emellertid har man lyckats att ta fram fältuniformer snabbare som djungel och öken, vilket är bra.

Michael Dorn menar att vi sitter fast så mycket i traditionen att vi inte är flexibla. Ändå ska Försvarsmakten på många olika plan spegla det svenska samhället.

– Felet är att vi rekryterar från botten, vilket innebär att det tar en hel generation att ta fram ett nytt koncept och få det operativt. I stället skulle vi ta in mer folk på högre nivåer från andra delar av samhället än försvaret och låta officerare tjänstgöra i civila befattningar. Detta skulle kunna vara ett sätt att öka syresättningen för nya idéer och snabba på långdragna processer.

Detta resonemang kan tyckas vara fjärran från logistik, om man i det begreppet lägger den traditionella synen att endast utföra logistik i form av att till exempel transportera människor och materiel. Men logistik i morgon är något helt annat. Michael Dorn har studerat ämnet och säger att det är först nu som han börjar förstå hur lite vi förstår om logistik.

Beslutsstödsystem

Det började med att Michael Dorn fick i uppdrag att ta fram ett beslutsstödsystem för behovssammansatta förband utifrån ett logistikperspektiv.

– Då frågade jag vad det skulle vara bra för. Jag menar att först måste man se till vad försvaret ska göra i framtiden, vilka förmågor man ska ha och vem som behöver beslutstöd. Det gäller hela processen, från att rekrytera ett förband till att ta hem det efter en utförd insats. Vi ska kunna svara på vad det kostar och vilka risker som finns med olika lösningar. Detta kan man ha olika beslutsstöd till.

– Med simuleringen är det en annan sak. Det kräver en massa fasta värden och dessa har vi sällan, eftersom vi inte lägger kraft på att ha ett adekvat uppföljningssystem som återmatar erfarenheter till planeringsprocessen på ett användbart sätt. Internationellt används begreppet lessons learned men eftersom vi slarvar med läxan blir det inte mer än lessons recorded.

– För andra kan simulering i sig vara intressantare än att ta fram ett adekvat verktyg för stabsofficeren. Min utgångspunkt är att den som ska göra jobbet borde veta bäst vilka verktyg som behövs.

Studie om logistik

Logistik 2015–2020 är en framtidsstudie om logistiksimulering. Den säger inte hur det blir hur utan det kan eller borde bli.

– Det är ju det som försvarets forsknings- och teknikutvecklingsprocess, FoT, ska vara. Jag vet inte vad som är nyttan med studien. I den bästa av världar kan den inspirera. Det bästa sättet att hantera förändring är ju som bekant att hjälpa till att skapa den.

För att få perspektiv på dagens påstått turbulenta tid gick Michael Dorn tillbaka hundra år för att se på tidigare försvars-beslut. Han ville veta om dagens omställning är en riktig storm eller stormen i vattenglaset.

– Vad behöver vi för logistikkompetens i framtiden? Inte hundra överstelöjtnanter som är ”stöpta i samma form”. Det kanske räcker med ett tiotal. Och så behöver vi ett tiotal duktiga akademiker, inte minst civila entreprenörer eftersom 80 procent av logistiklösningarna i framtiden är civila. De resterande 20 procenten kommer att utgöras av förbandsnivån, det vill säga logistikförband som tydligt kan kopplas till stridsgruppen.

Brett register

I dag talar vi om insatsförsvaret. I studien talas om det insatta totalförsvaret. Michael Dorn har släppt insatsförsvaret och framhåller en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret. Michael Dorn menar att framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent militära. Genom att sätta ihop civila och militära moduler (insatsmyndigheter och företag) får man fler verktyg, vilket ökar handlingsfriheten och förmågan att agera effektfullt i olika typer av konflikter.

– Vi talar mycket om själva uppdraget, hur vi ska agera taktiskt på stridsfältet, men 80 procent av dagens insatser och operationer består av att få fram ett förband till insatsområdet, försörja det och därefter ta hem det – en enda logistikövning. Den processen tycker jag förtjänar mer uppmärksamhet.

– En viktig framgångsfaktor för att nå ökad effektivitet eller få mer ”pang för pengen” som det ofta uttrycks, är att göra logistiken lättförståelig för beslutsfattare. Vi måste bli bättre på att förklara sambandet mellan orsak och verkan. Det är inte lätt alla gånger men jag tror att retoriken måste snäppas upp!

Ett sätt att göra detta är enligt Michael Dorn till exempel att använda olika typer av nyckeltal. Ytterligare ett sätt kan vara att börja utbilda i ämnet på våra militära skolor. I   dag är det bara en handfull elever som får studera ämnet.

– I framtiden hoppas jag att logistik blir ett ämne som är obligatoriskt för alla officerare eftersom det i princip påverkar all verksamhet som en officer har att göra med.

Amerikansk definition

Enligt en amerikansk definition är logistik två saker. Att kunna flytta förband till en plats, force projection, och att leverera efterfrågat stöd, sustaining the forces. Det ryska ordet för det som vi kallar logistik är livskraft, zhivuchest, och ska tolkas som kraftcentrum för vad en nation kan åstadkomma i form av stridseffekt. Budskapet kan också förstås som att logistiken är bron som länkar samman en nations industriella bas till de operativa stridskrafterna.

– Det säger mer vad logistiken handlar om. Ryssland har av tradition betonat logistikens roll och de har en annan syn på logistik än vi. Tydliga spår av den synen omsätts även i Nato.

– Det är industrin och sysselsättningen som står i centrum, inte försvaret. Försvarsmakten kan inte knoppa av industrin. Och samtidigt lämnar vi industrisamhället och går in i informationssamhället. Det här kan leda till en annan risk. I stället för de långa serierna materielsystem som Försvaret köpt under invasionsförsvarets dagar riskerar vi nu att köpa på oss dyra informationssystem i tron att det ökar effekten. I stället borde man använda nätet. Där finns allt som behövs för att genomföra en operation, som program som kan hålla reda på flöde av information och tjänsteutbud. Dessutom får man inte glömma bort att kommunikation främst handlar om förtroende. Om förtroendet är högt blir det sällan problem. I   dag håller många chefer på att attestera ihjäl sig i olika ”stödsystem” – till vilken nytta?

Industrin ställer om

Eftersom de långa seriernas tid är över får industrin i stället ta hand om vidmakthållandet.

– Industrin behöver tid för att ställa om, om möjligt transformeras för att finna nya kunder och verksamhetsområden som kan tjäna som positiva industriprojekt.

Invasionsförsvarets logistik var enkel. Allt var redan på plats i ladorna. Det var bara att fylla på med folk och få dem till sin position som var förbestämd till broövergången X.

– Det fungerade utmärkt då. Allt var uttänkt. Det var bara att ta ned Norrlandspärmen. Ramarna var fasta. I det nya är inget uttänkt i förväg. Vi ska ge oss ut, men vet inte var och när. Vi vet inte vilken uppgift som väntar och det ställer helt nya krav.

– En utmaning är inte minst de långa försörjningslinjerna som krävs för att göra en insats i till exempel Afghanistan eller Afrika. Det talas mycket om flygtransporter. Men det finns bara 50 riktigt stora transportplan i världen och hälften av dem är föråldrade. Flygtransporter är extremt dyra och dessutom är det svårt att få med tyngre system. Kanske skulle Sverige överväga att gruppera materiel för snabbinsatser mer centralt runt Medelhavet. Då skulle det vara möjligt att transportera all materiel på köl, vilket innebär att tyngre system som till exempel stridsfordon 90 kan användas fullt ut. I dag används tre till fyra olika system vilket minskar både flexibiliteten och effekten i förbandet.

Två faktorer styr

– Dagens logistik styrs av två faktorer. För det första måste vi utgå från ett multinationellt koncept, då vi måste anpassa oss till FN, EU och Nato. Det andra är att industrin och civila kontraktörer i huvudsak tar över utförandet av logistiken, medan vi ägnar oss åt att leda och koordinera dessa aktörer.

Michael Dorn säger att det är flera intressen som står emot varandra vad gäller utlandsuppdrag.

– Utrikesdepartementet vill vara på flera ställen, Försvarsmakten vill kraftsamla på få ställen och försvarsdepartementet försöker att kompromissa eftersom de ska tillgodose industrin och industristödet samtidigt. När det är slut på de långa serierna måste industrin ut på den internationella marknaden. Man kan tänka sig att vi tar med svenska prestigesystem utomlands. Eller att svenska förband utomlands servar svenska system som andra köpt.

Lägre standard

Internationella intressen spelar också in. Den som betalar brukar i slutänden vilja bestämma.

– Då vi satsar begränsat med pengar innebär det i andra änden att vi inte kan diktera villkoren. Alltså måste vi titta mer på hur vi använder våra pengar. Vi vill gärna ha guldpläterade kontakter och internet i barackerna. Vi följer svenska regler och tar hem spilloljan från Afghanistan. Men jag tror att vi framgent måste lära oss att leva med en lägre standard. Annars får vi inte mycket för pengarna. Vi måste vara med och dela på kostnaderna. Frågan är om vi vill offra de guldpläterade kontakterna.

Pengar att spara

Michael Dorn menar att mycket pengar kan sparas på att samordna inköp och han vänder åter blickarna mot modebranschen.

– Benetton köper bara vita kläder innan de vet vilken färg som kommer att sälja bäst. Vi skulle kunna göra likadant. Ha några olika uniformer för Afrika, Antarktis, Europa. Är uppdraget militärtungt färgar man de flesta uniformerna gröna. Är det polistungt blir det mer blått. Precis som i bilindustrin där man får bilen skräddarsydd på bandet. Vi är fortfarande kvar i Henry Fords gamla modell. Du kan få bilen i vilken färg som helst – bara den är svart. Vi måste lära mer av näringslivet.

– Vi måste jobba hårdare för att hitta lämpliga samarbetsallianser och koncentrera oss på det som kommer att bli vår troligaste uppgift. Det är lågintensiva konflikter. Vi kommer in sist och åker hem sist. Sverige kan inte ta stora förluster. Det är en utgångsfaktor. Det är bara att se på tsunamin.

– Vissa saker som jag tar upp låter lite kritiska, men för att utvecklas måste man ifrågasätta rådande sanningar. Å andra sidan är vi också duktiga. Sverige har lyckats med att ta fram både bra militära och civila system (flyg, ubåtar stridsfordon, kommunikationssystem etcetera.) som är högst konkurrenskraftiga på den internationella marknaden. Min tes är att vi inte ska köpa av andra nationer utan att andra nationer kan köpa av oss. Men vi måste samtidigt inse att Sverige inte kan spela på hela registret. När det gäller lågintensiv konflikthantering har vi dock en ”nisch” Och därför har jag dammat av det gamla totalförsvaret.

– Det insatta totalförsvaret i miniatyr blir något för andra att ta efter. Gemensam logistik, en resursbas, ska finnas för olika insatsmyndigheter som Räddningsverket, försvaret och Sida. Det kräver en ökad integrering och samverkan mellan myndigheter i syfte att öka uteffekten totalt sett. Försvaret blir så litet att dagens stödmyndigheter inte kan leva på det. Så man kan ana att Försvarshögskolan integreras med Totalförsvarets forskningsinstitut, att Försvarets materielverk integreras med Försvarsmaktens logistik, och så kanske Försvarsdepartementet och Högkvarteret slås samman. Det kommer att bli färre ledningsnivåer. Det som blir kvar är insatsledning och förband. I   dag talar vi om taktisk, operativ och strategisk nivå, det menar jag är ett arv från Napoleon. I   dag är det bättre att tala om vad vi faktiskt gör i stället för att klä in det i olika nivåer. Frågar man någon i Försvarsmakten vad en strategisk transport är får man många svar, frågar man någon på SAS eller Ryan Air om de vet vad en strategisk transport är får man inget svar alls.

– I Försvaret försvinner alla dessa verkstäder och tekniska chefer. Det behövs bara en liten klick specialister som inte bara förstår logistik utan också en operationsplan. De kan säga vad det kostar och om det är möjligt med erforderliga resurser att åka väster alternativt öster ut.

Lämplig medelväg

I industrin talas det om ”just in time”. Pizzan ska komma när man har beställt den. Men det blir för tunt i det militära där regeln är att saker inte blir som man tänkt sig. Carl von Clausewitz kallade detta för friktioner. ”Just in case” är hängslen och livrem. Generaler som skickar ut stridsgruppen vill vara så säkra som möjligt. Det handlar om människoliv. ”Just enough” framstår som en lämplig medelväg.

– Kruxet är att veta vad som är tillräckligt, säger Michael Dorn. För att hitta tröskeln måste man ha varit där eller kanske till och med ha gått över den. Och vilken general eller politiker vill stå upp för detta? Man måste ta vara på erfarenheter och det är vi dåliga på. Vi har lagt ned det största krutet på planering och en mindre del på genomförande. Se bara på planeringshysterin kring den nordiska stridsgruppen. En framgångsfaktor blir om vi lyckas återmata erfarenheter från genomförandet in i planeringen igen. Ska man skräddarsy och styra måste man ha en återkoppling, eller som den spanskamerikanske filosofen George Santayana (1863–1952) sade: Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

Michael Dorn tar fram bilden av en finlandsbåt där styrsystemet utvärderar riktning, sidvind, drift, vattenströmmar, hastighet etcetera och kommunicerar detta i realtid till roderutslag för att hålla en rak kurs. Försvaret däremot hissar seglen och brakar efter fyra år in i vassen. Så hissar en ny besättning seglen och tar nya tag utan att fråga sig vad som gick fel.

Totalförsvaret skulle skydda folkhemmet som i sin tur möblerades av Ikea. Så det är inte så konstigt att när försvaret tittar in i logistikens framtid så hittar man en Ikealösning. I kungarikets eget resursvaruhus samsas försvaret, Räddningsverket och alla andra med sina kundvagnar.

– Det mesta har man gemensamt. Försvaret har en egen avdelning. En förutsättning för att ha en gemensam resurs är att försvaret satsar på modularitet.

Skräddarsydda lösningar

Michael Dorn förklarar att den gamla brigadstrukturen med bataljoner, kompanier och plutoner med vidhängande befälsgrader inte kommer att överleva.

– Förr tänkte man i krigsförband, i framtiden blir det mer utifrån vilka effekter man vill uppnå, där olika moduler utgör byggstenar. I framtiden måste vi vara duktigare på att skräddarsy logistiska lösningar. Vi måste se till vad som ska åstadkommas och inte vem som gör det. När man förr skickade in en hel bataljonskloss kanske man om 15 år ska skicka in 30 personer som koordinerar logistikstödet med ett internetbaserat ledningsstödsystem.

– Nu lämnar vi Napoleon och går in i en karavan av civila kontraktörer som sköter jobbet. Kanske kan man säga att det mer liknar det logistikkoncept som Alexander den store använde sig av, med skillnaden att hans logistiker inte fick något i betalning för de tjänster som levererades.

Jan-Ivar Askelin, text, Martin Ek, grafik, Framsyn

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Modeller är nog bra men erfarenheter är bäst

Man måste börja i ett konkret exempel där det militära yrkeskunnandet sätts på prov. Därifrån kan man bygga ledarskapsmodeller. Det säger Peter Tillberg som leder ett projekt där officerare delar erfarenheter med varandra.

Den unge plutonchefen hade blivit beskjuten två gånger. Han hade nyss kommit till Bosnien på den första svenska bataljonen.

Han och delar av plutonen hade fått till uppgift att skydda två mentalsjukhus. De uppmanades att ta med sig så mycket ammunition som möjligt. När de kom fram till sjukhusen var det som att komma till ”porten till helvetet”. De patienter som soldaterna mötte var en blandning av äldre och yngre mentalsjuka, gamlingar utan hem, drogade och våldsamma människor. Några patienter hade slagits ihjäl av andra. Det var ont om mat och vatten, elverket fungerade inte och det var minusgrader både inne och ute. Stanken på grund av bristande hygien är svår att beskriva i ord.

Efter några timmar knackade ett par kroatiska soldater på dörren och krävde att svenskarna skulle släppa alla muslimska kvinnor mellan 15 och 20 år. Annars skulle sjukhuset stormas. Fristen var satt till 17.00.

Plutonchefen, som nyss hade harvat runt fälten vid Södermanlands regemente i Strängnäs, fattade beslutet att inte vika. Det var omöjligt att lämna ut kvinnorna. Det var lika omöjligt att vinna en strid.

Det gick inte så långt. Utpressningen var ett test. Kroaterna ville se hur tuffa FN—-
soldaterna var.

– En sådan här verklig situation ger en vink om hur meningslöst det är att starta en utbildning genom att börja lära ut olika ledarskapsteorier. Man måste ta utgångspunkt i de erfarenheter som officerare och soldater har av komplexa situationer och därefter välja teorier som bidrar till att man blir bättre förberedd, säger Peter Tillberg vid Försvarshögskolans ledarskaps-institution. Peter Tillberg har i 20 år varit officer med rötterna i pansartrupperna. Han är skeptisk och frågande till vår fascination för modeller.

– Man måste börja i ett konkret exempel där det militära yrkeskunnandet ställs på prov. Därifrån kan man sedan bygga vidare. Detta snickrande kan inte endast utlämnas till forskare utan det ligger i Försvarsmaktens intresse att själv delta. Om vi bestämde oss för att det alltid ska finnas militärer och forskare med ett gediget kunnande och intresse för försvarets uppgifter i uppdragen så skulle nog modellerna se ut på ett annat sätt än vad de gör i   dag. Risken finns att vi som utbildar och forskar i ledarskap i allt för stor grad utgår från vad vi själva kan och sedan utifrån det försöker argumentera för en teori som passar in i vårt eget kunskapsfält. Vi har också blivit duktiga på att känna av vilka modeord som gäller,  hur snacket går i korridorerna uppe på Högkvarteret och vad som anses politiskt korrekt eller ej.

– Detta spel tror jag är destruktivt för utvecklingen av det militära yrkeskunnandet. Vi talar gärna i termer av kunder, leverantörer och tjänster. Om man på allvar funderar över den militära professionen krävs omfattande förändringar när det gäller såväl forskning som utbildning på ledarskapsområdet.

Dialogseminarium om erfarenheter

Peter Tillberg doktorerar i militärt yrkeskunnande vid avdelningen yrkeskunnande och teknologi, KTH. Där har Peter Tillberg kommit i kontakt med en metod för erfarenhetsutbyte som kallas för dialogseminariemetoden. Metoden har använts i försvaret de senaste åren för att bland annat synliggöra och utveckla kunskaper på ledarskapsområdet. Det har handlat om att försöka sätta ord på de erfarenhetsgrundade och många gånger tysta kunskaper som finns bland officerare. Från och med i år kommer metoden att användas i arbetet med den nordiska stridsgruppen (NBG). Det handlar där både om att stärka ledarskapet men också om att utveckla en metod för erfarenhetsutbyte.

Peter Tillberg leder just nu en seminarieserie där kärnan är officerare från S 1, signalregementet i Enköping.

– Någon kanske tänker att signalister inte har några erfarenheter från komplexa situationer i internationell tjänst. Det är helt fel. De här officerarna har både blivit beskjutna och tagits som gisslan. De har utbildat andra för internationell tjänst och de har suttit i staberna och haft koll på det mesta. Deras erfarenheter är guld värda. Och det är av största vikt att det används i NBG-förberedelserna.

I korthet går det till så här. En seminarieserie är på cirka sex gånger med en dryg månad mellan träffarna. Inför varje träff ska deltagarna utifrån ett visst tema ha skrivit en text om egna erfarenheter som man läser upp för de andra. I samtalet som sedan följer tas ett steg vidare genom att man gör förbindelser till aktuell forskning om försvaret och till  kunskapsteori, filosofi, konst och idéhistoria. Seminarieserien avslutas med en presentation av det som kommit fram under samtalen. Det kan vara en rapport men också en iscensättning som kombinerar text, fotografier, film och skådespelargestaltning. Löpande skrivs ett protokoll som är ett kitt som håller ihop hela seminariet. Peter Tillberg betonar att ett viktigt arbete är förberedelserna mellan träffarna.

Eldrörens män lär av blockflöjtist

Det kan ju tyckas lite märkligt att man ska låta officerare studera konst och filosofi för att bli bättre ledare. För Peter Tillberg är det självklart.

– Det handlar om att ge officerare möjlighet att möta personer som har utvecklat ett genuint yrkeskunnande. Genom dessa möten så kan officerare finna analogier utanför den egna begreppsvärlden. En gång hade vi till exempel med en av världens ledande musiker på blockflöjt. När han visade hur man går från novis till mästare på detta instrument så var det många officerare som kände igen sig. Inte bara att man tyckte att det fanns likheter utan att man också på djupet insåg att man av musiker kan lära sig mycket om hur man utvecklar ett språk kring sitt yrkeskunnande.

Peter Tillberg ser flera likheter mellan det militära och konstens värld.

– Vi har våra regler och instruktioner som samlas i olika skrifter. Musikerna har också sina regelsamlingar, till exempel noter. Det är först när människor tolkar regler och noter som det händer något. Esa-Pekka Salonen lirar på sitt sätt. En bataljonschef tolkar sitt uppdrag på sitt sätt. En teater-föreställning och ett uppdrag har naturligtvis stora skillnader men där finns också likheter. Det finns en regissör, en deadline, en ensemble, ett manus och en publik. Vi har också en deadline, vi har en trupp, ett formulerat uppdrag och vi kan räkna med att bli granskade och recenserade.

På tur står att läsa delar av Don Quijote av Cervantes som en impulstext för att kunna sätta ord på sina erfarenheter.

– Don Quijote är i mångas ögon en idealistisk riddare som gav sig ut i världen. Han såg något som inte världen såg. Där han såg jättar såg omvärlden väderkvarnar. Här finns mycket att lära. Hur ska man kunna berätta för andra när man kommer hem vad man varit med om?  Och vilka väderkvarnar har man att slåss med innan man åker ut? Kan jag lita på mig själv, de andra, utrustningen, utbildningen och mina chefer? Hur förberedd är jag? Hur förberedd är min familj? Tänk om jag inte kommer hem.

Mycket av seminarierna handlar om att skapa ett klimat där man kan berätta om sina erfarenheter även när de inte passar in i den gängse mallen av internationella uppdrag. Och man måste få tala om de saker som annars inte kommer upp.

– Vi måste skapa ett klimat där man också kan tala om grundkänningar. För alla gör misstag. Det som skrivs om våra insatser handlar om den ljusa bilden och det är ofta bra. Den svenska rörpularen som är mycket bättre än yrkessoldater från USA och Storbritannien. Men dom andra har varit med i sekler och  har erfarenheter som vi saknar. Det måste vi förstå och lära något av. När svenskarna kom till Bosnien tog de inte skydd när kulorna ven. Det kunde tolkas som hjältemod. De andra undrade vad man höll på med.

Att våga tala om döden

– I början på ett dialogseminarium känner man på varandra. Vad kan jag säga? Att man blir rädd och gör på sig när man blir beskjuten? Klart att det händer. Det tas för sällan upp i den militära utbildningen. Eller om en pansarvagn blir träffad och det ser ut som ett slakthus. Vem tar hand det? För snart ska vagnen ut igen med ett nytt gäng soldater. Det är sådana frågor man funderar på. Vad händer när två dör och det ska in två nya?

Peter Tillberg säger att försvaret i för stor grad presenteras som en friktionsfri verksamhet och som ofta beskrivs med hjälp av färgglada bilder fyllda med boxar och pilar.

– Det är till exempel mycket svårt att hitta en enda bild på en död eller skadad människa. Här hemma tar man fram förbandsprästen som får prata krigsgravtjänst. Man lär sig teorier om stress och så vidare. Men det har endast lite att göra med skadeutfall på en pluton. I det militära yrkeskunnandet måste det finnas en beredskap för att i krig och konflikter så skadas och dödas människor. Det kan handla om olyckor, minsprängningar eller stupade i strid. Det är du som är där och det är dig det hänger på. Är du tillräckligt förberedd?

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Svår omställning för hemvändande chefer

Många bataljonschefer som återvänder efter utlandstjänst känner en stor tomhet. Själva tycker de att de varit med om karriärens höjdpunkt, men blir besvikna när deras erfarenhet inte ses som någon merit på hemmaförbandet. Det visar en undersökning som gjorts på Försvarshögskolan (FHS).

Plötsligt kommer den dag då man från en timme till en annan med helikopter lyfts ur denna världen. Då kommer den stora tomheten.

Så beskriver en bataljonschef hur det är att lämna ett liv med tjänst dygnet runt i sex månader för att återvända till den svenska officerslunken. I studien Hemma övas man borta prövas man delar 17 bataljonschefer i Bosnien och Kosovo med sig av sina erfarenheter. Studien har gjorts av Eva Johansson och Ebbe Blomgren vid Försvarshögskolans institution för ledarskap och management.

– Bakgrunden till studien är att bataljonschefernas erfarenheter var dåligt dokumenterade, säger Ebbe Blomgren. Vi har tittat på hur de fick uppdraget, hur bataljonen byggdes upp, vad som hände under uppdraget och hur de blev bemötta när de kom hem och hur deras fortsatta karriär artade sig.

– Den militära professionen håller på att förändras och frågan är vilken väg man ska gå. Det militära hantverket är fortfarande viktigt och den radikala professionsinställningen är att man ska hålla sig till denna traditionella kärna. Den pragmatiska skolan betonar i stället en vidare bild. Jag känner väl att man på Försvarshögskolan går mot det senare. De civila delarna betonas och det finns en större förståelse för den politiska processen.

Chef är chef i Kosovo

Bataljonschefsstudien avslutades förra året. Nu studerar Ebbe Blomgren och Eva Johansson fyra olika chefsnivåer under Kosovoupploppen i mars 2004.

– Vi försöker att beskriva det som ett case och inriktar oss på ledarskap och kommunikation.

Med de internationella insatserna och hela Europas nya situation har mycket förändrats inom Försvarsmakten. Aldrig trodde jag väl att jag som svensk överste skulle dela ut en Natomedalj till en lettisk officer, säger en bataljonchef.

Ledarskapet blir ett annat på missionerna. Chefen är chef i mycket högre grad än hemma. Alla vet nästan alltid var chefen är.

– Cheferna är ute mycket, säger Ebbe Blomgren. De behöver ”se, höra och lukta” hur det känns. Man vill se personalen i ögonen. Personalarbetet tar mycket tid. Man lever nära varandra och konflikter ska lösas.

Så här säger några chefer:

”Besökte plutonerna. Var ute 80 procent av tiden. Det var mitt sätt att leda – att vara där.”

”Det du kan, det kan du. Ledarskapet är att få fram det samlade ledarskapet i teamet.”

”Som ledare kan du inte bortse från småsaker – någon ser att du ser.”

Bland de svåraste beslut som chefen ska fatta är att skicka hem någon som överträtt reglerna. Det kan gälla alkohol eller sexköp. En vanlig soldat klarar sig undan med van-äran. En officer kan få sin karriär förstörd.

Ebbe Blomgren pekar på några huvuddrag i studien.

Man är i ett krig utan att vara delaktig i
konflikten. We are not at war but in a
war, som någon uttryckte det.

Varför har Försvarsmakten en vankelmodig inställning till internationella insatser?

Miljön är skarp, man ser att man hjälper folk.

Låg efterfrågan hemma på de internationella erfarenheterna. Det hänger mycket på eldsjälar och det saknas en systematisk överföring av erfarenheter. En förklaring kan vara att den högsta militära ledningen tillhör den generation som inte varit ute. Fram till nyligen var utlandstjänst frivillig. Det finns alltid en motsättning mellan ledning och genomförande, men den understryks här. Ute kan man tala om Högkvarterets folk som ”excelofficerare”.

Det finns brister i utbildning och utrustning. Några klagar på att man utbildats för ett värsta fall, inte för det troligaste. Utrustningen har inte alltid varit anpassad till uppgifterna. En bataljonschef säger att det fanns politiska, men inte militära, krav på att materielen skulle vara svensk.

Gråzonen mellan det polisiära och militära. Kvinnor och barn som kastar sten och spärrar en väg kan man inte köra bort med vapen.

Medier. Man får stå till svars för vad som hände föregående bataljon. Medierna är också ett verktyg både i Sverige och på platsen. Genom att sitta i tv:s morgon-
soffor innan man åkte kände man att man var påpassad.

Den tydliga chefsrollen. Det kan leda till att de underlydande blir passiva. Chefen är alltid chef. En fick höra att ”jag vågar inte duscha med dig för då kan jag åka på ett uppdrag”.

Han som med helikopter lyftes hem till den stora tomheten vittnar om hur främmade de känner sig där de återvänder.

– Många blir besvikna, säger Ebbe Blomgren. De tycker själva att de varit med om karriärens höjdpunkt. De har fått pröva vad de går för. De har kunnat leda ett förband och bygga upp det på ett helt annat sätt än hemma. Och de betonar att de känt att de gjort nytta. De har skyddat värnlösa människor. Hemma säger överbefälhavaren  att det här är det viktigaste de ska göra. Men när de möter jobbet och organisationen är bilden en annan. På hemmaförbandet har det för vissa bildats en klyfta mellan dem som åkte ut och dem som blev kvar. Det verkar inte vara någon merit att ha varit ute. Hittills har bara en av bataljonscheferna blivit general och en tredjedel av dem vi frågat har nu civila arbeten.

Ska ta hand om allt

Ebbe Blomgren tror dock att denna ten-dens avklingar med tiden när fler och fler har utlandserfarenhet. Samtidigt har
man dock kvar generationen på Högkvarteret som kanske känner sig hotad av dem som gjort det som anses vara viktigt.

Bataljonschefen ska ha hand om nästan allt. Han ska fungera uppåt mot sina militära chefer och den organisation som leder uppdraget. Han ska svara mot militära chefer hemma. Han ska svara mot all sin personal. Och han ska kunna hantera alla olika parter på platsen. Han ska hålla på regler och samtidigt kunna runda byråkratin för att få saker gjorda i tid.

– Officerare som varit med på rep-övning-ar verkar ha en större livserfarenhet och social kompetens än den generation som kom efter, säger Ebbe Blomgren. De vet hur man ska hantera människor när det gnisslar. Något vetenskapligt belägg för att det är så har vi dock inte, det är bara en uppfattning.

Man måste ha en social förmåga och kunna bygga kontaktnät. En chef sade så här:

”Det var ett oerhört mosaikbetonat kontaktnät man rörde sig i. Det var mer civilt än militärt. Det krävs en cocktail-kompetens. Det är väsentligt att våga öppna samtal och driva kontakter. Här är vi svenskar för stela och tysta”.

Om konsten att få saker gjorda sade en annan: ”Man ska kunna hantera FN:s tre rör. Det politiska, det militära och det som pengarna flyter genom.”

– När vi ber de intervjuade att vara mer konkreta och försöka att beskriva hur de gör så blir svaren att man ska ha finger-topps-käns-la, att det sitter i ryggmärgen och så vidare, säger Ebbe Blomgren. Det är svårt att säga vad det är. Men det är oerhört viktigt och i grunden det som avgör om det ska gå bra eller inte. Livserfarenhet och förståelse för andra människor och det sociala spelet verkar spela en stor roll.

Målet att bygga upp samhället

– En stor skillnad mot tjänsten hemma är att man ska kunna tänka både långsiktigt och kortsiktigt samtidigt, säger Ebbe Blomgren. Målet med uppdraget är att bygga upp samhället, inte att vinna en militär seger. De militära hoten är komplicerade. Det blir en särskild kompetens att kunna avläsa omgivningen och lägga sig på rätt nivå. En chef som skulle förhandla i en by hade gömt sina stridsvagnar i en skogsdunge utanför byn. När förhandlingarna kärvade gjorde han ett tecken. Då startades stridsvagnsmotorerna. Det mullret vände förhandlingen.

Många vittnar om att man måste inse att det finns många olika grupperingar inom det man kallas ”parterna” – alltifrån kvinnor och barn på en väg till beväpnade kriminella gäng. Grupperingarna har ofta olika egna motiv när de vänder sig till bataljonen.

Eller som en chef uttrycker det:

”Är tipset ett tips eller ett sätt att sätta oss i skiten?”

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Generna styr vårt agerande i gruppen

Att anpassa sig till gruppen är en överlevnadsinstinkt. Våra två miljoner år gamla gener påverkar oss mer än vi tror, inte bara under stress eller i andra hotfulla situationer. På savannen var anpassning ett krav för överlevnad. Ensam kunde man inte jaga och då gick man under, säger Claes Wallenius, psykolog vid Försvarshögskolan (FHS).

Den starke ledaren framhålls ofta som ett ideal. Och den starke ledaren handplockar sin närmaste krets. Claes Wallenius, psykolog vid Försvarshögskolan (FHS) talar hellre om den starke ledarens förbannelse. Många förtrogna är bara jasägare som i sin strävan att anpassa sig till ledaren till och med överträffar honom.

Ni som inte vill vara med på resan kan hoppa av nu. Vem har inte hört det?

– Det där är inte bra. Det är ett exempel på dåligt ledarskap, säger Claes Wallenius.

– Då kan det skena iväg som i Skandia där hela företaget skadades. Volvo under Gyllenhammars sista år var ingen plats för oliktänkande. Ingen på tillräckligt hög nivå i Vita huset protesterade mot den huvudlösa planen att invadera Kuba, den så kallade Grisbuktsinvasionen. Vårt eget prakt-exempel på hur grupper kan råka illa ut är förmodligen Palmeutredningarna. Redan under mordnatten gick det snett. Polisen staplade klantigheter på varandra. Det slogs inte larm och man skrev på fel blanketter. Polisen hamnade i ett chocktillstånd när man insåg att statsministern mördats på öppen gata. Sedan satte Hans Holmér samman sin grupp fel och styrde den hier-arkiskt. Det är den mest sannolika förklaringen till att man kunde komma upp med spår som i dag ter sig synnerligen märkliga.

Varför är det så här? Varför fungerar vi så illa? Claes Wallenius tror att det bland annat beror på generna.

– Vi har fortfarande samma gener som när vi gick omkring på savannen. Vi släpar på ett två miljoner år gammalt arv. Det är bara tio tusen år sedan vi lade grunden till dagens civilisation och slog oss på jordbruk. Sett i det perspektivet handlar det om bråkdelar av sekunder. Att förändra gener tar mycket längre tid. Generna styr oss mycket mer än vad vi tror när vi blir stressade och hotade, men också på många andra sätt. Exempelvis vill kvinnor i alla kulturer ha resursstarka män, medan män vill ha kvinnor med breda höfter. Detta har nämligen under vår långa evolution gjort det mer framgångsrikt att få barn och att få dessa att överleva.

I det gamla samlar- och jägarsamhället hade de med hög status och bra förmåga till att anpassa sig till gruppen en fördel när det gällde att sprida sina gener. Och det är därför det ser ut som det gör i dag i styrelserum och på staber.

Hur individen reagerar på stress är tämligen väl utforskat. Vi drabbas av tunnel-seende och ser inte handlingsalternativ. De som är tränade för att tåla stress är inte på något sätt immuna mot dessa reaktioner, men deras tröskel ligger möjligen lite längre bort.

– I Bosnien blev chefer i vissa situationer nästan utslagna av sin egen stress. Erfarenheterna från Bosnien visade också på ett annat fenomen. Vi tenderar att tro att vi är osårbara. Soldater kunde sticka upp skallen mitt i kulregnet. Samma sak kan man se vid bränder. När larmet går vill vi först tro att det är övning. Det är först när vi inser faran som vi reagerar och då inte sällan i ett alltför sent skede. Beslutsfattare har nog en överdriven rädsla för att utlösa panik. Problemet är inte att människor överreagerar utan att de är för passiva. Det här gäller såväl individer som grupper.

Anpassar oss i grupp

– Vi är dåligt anpassade till dagens faror. Vi är rädda för höjder, men inte för farter. Vi är rädda för ormar och spindlar, men inte för fet mat, tobak och alkohol, fast all statistik säger att det är spriten och inte ormbett som förkortar svenskars liv. Och när vi grips av tunnelseende vid en fara är det också ett arv från savannen. Faran stod framför oss. I Kosovo och Afghanistan kommer faran från alla möjliga håll. Då är man inte hjälpt av att avskärma sig.

I dag har intresset inom ledarskapsforskningen gått från individen till gruppen och från lägre till högre nivåer i organisationen.

– Det som gäller för individen gäller i hög grad också för gruppen och det är det genetiska arvet från savannen som spökar, menar Claes Wallenius. I grupp är vi anpassningsbenägna. Vi kan visserligen bryta mot massan, som till exempel punkarna, men inom den gruppen var det väldigt noga att tuppkammar och kedjor satt rätt. På savannen var anpassning ett krav för överlevnad. Ensam kunde man inte jaga och då gick man under.

Söker status och bekräftelse

Anpassning är också en överlevnadsstrategi  inom  försvaret. Man lyder order och gillar läget.

– Det är inte illasinnat från någon utan det blir så när en viss typ av människor rekryteras till den här nivån och av att alla dessutom vill passa in. Högkvarteret blir en homogen kultur och också en bra grogrund för modeord och trender. Jag tycker att vi forskare kunde vara lite mer kritiska mot det här. Men ofta faller vi in i samma mönster att här gäller det att haka på och eftersom högstatuspersonerna ägnar sig åt det här så är det bäst att hänga med.

– Anpassning är en viktig faktor i gruppdynamiken. En annan är status. Vi har grundbehov som mat, kläder och värme. När det är avklarat söker vi status och bekräftelse. Det är viktigt att ha status i den miljö man är. Många arbetsmöten handlar mindre om sakfrågor och mer om att människor vill visa upp sig och markera sin status. Våra känslor styrs mycket av om vår status är på väg upp eller ner.

Claes Wallenius har de senaste åren forskat mycket på stabsarbete och ledningsgrupper under stress och studerat vilka psykologiska faktorer på gott och ont som påverkar. Vid de ibland veckolånga stabs-övningarna  vid Försvarshögskolan kan man se att i staber där arbetet gått bra har det varit högt till tak och stressen har inte upplevts som så farlig.

– De här faktorerna påverkar nog mer än stabsmedlemmarnas personligheter, säger Claes Wallenius. Man måste också skilja på positiv och negativ stress. Den negativa stressen tycks skada mer än den positiva hjälper. När man jobbar hårt under en längre period är det lätt hänt att den som känner att han har flytet trillar över den optimala stressnivån och hamnar i negativ stress. Det visar att det är svårt att ställa in ”rätt” stressnivå.

– Man ska vara medveten om vilka mekanismer som gäller i en grupp under stress. Det är viktigt att förstå att det inte går att trolla bort två miljoner år gamla reaktioner med en föreläsning eller övning. Man ska däremot lära sig att känna igen mönstren hos sig själv och andra och inse att när jag blir stressad fungerar jag sämre. Jag klarar exempelvis inte komplexa beslut och därför måste jag kunna delegera. För att göra detta måste jag ha förberett mig med en stab eller ett bollplank. Jag ska vara prestigelös och inse att ingen är immun mot stress. Därför ska jag hålla mig till enkla rutiner och kunna begära hjälp.

Nyss lämnat apstadiet

Det här låter ju bra, men det är svårt att föreställa sig att koncernledningen i Ericsson uppskattar budskapet att man genetiskt nyss lämnat apstadiet. Och att det är värt att tänka på det när det blir kris.

– Visst finns det en obenägenhet att ta till sig det här. När jag föreläser om militära erfarenheter för civila säger de att det inte gäller för dem och vice versa när jag träffar militärer. Människor är inte så villiga att lyssna till vetenskapen alla gånger. Man brukar säga att vetenskapen kränkt männi-skan tre gånger. Första gången var att jorden inte var universums medelpunkt, sedan kom Darwin och sade att vi härstammade från aporna och så slog Sigmund Freud in spiken med att påstå att vi förståndiga människor till stor del styrs av irrationella processer. Det senare har vi fortfarande svårt att acceptera. Ett exempel av många var att när Palme mördades så letades – och letas fortfarande – efter ett rationellt motiv. Förklaringen att mordet var en oplanerad handling av en irrationell gärningsman har haft svårt att slå igenom.

– Som så ofta vill den moderna männi-skan se sig själv i en rationell spegelbild, och de irrationella impulser och emotionella villovägar som påverkar oss alla i varierande utsträckning tenderar vi att vända bort våra blickar ifrån.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2

Snårig väg till stridsgrupp

Urval [Converted]En undersökning som Försvarshögskolan har gjort visar att det krävs över 5 000 inryckande värnpliktiga för att få ihop till de 900 som ska ingå i stridsgruppen. FHS-forskarna har tagit hänsyn till krav på personlighet, värdegrunder och motivation. Dessa krav finns inte idag för urvalet till de internationella förbanden. De som har låga personlighetsvärden löper största risken att få psykiska men av sin tjänstgöring.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Datafusion på det internationella fältet

Upplopp och fusion_8 [Converted]Datafusion har länge förknippats med kalla kriget och invasionsförsvar. Med försvarets nya roll ändrar också dessa forskare inriktning. I stället för att leta efter fordon ska man nu spana efter stämningar för att kunna bryta farliga utvecklingar.

———————————————————-
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Beslutsfattare på kurs ställs inför en ny hotbild

På kursgården Solbacka utanför Stockholm samlas beslutsfattarna för att lära sig säkerhetspolitik. Förr var kurserna inriktade på det stora anfallet från öst.I dag handlar det om förberedelser för terrorangrepp och att lära eleverna att tänka flexibelt, säger Bo Huldt, som är professor i säkerhetspolitik och strategi.

Året var 1989. Kalla krigets sista år. Gudrun Schyman var statsminister. Bo Huldt var utrikesminister och Bengt Anderberg, senare FOI:s generaldirektör, var överbefälhavare.

Det var alltså inte på riktigt. Men ändå ett stort allvar i botten. Det var en kurs för samhällets översta skikt av beslutsfattare från näringslivet och den offentliga sektorn. Då som nu samlades man på kursgården Solbacka utanför Stockholm.

– Jag var med som kursdeltagare, säger Bo Huldt. Sedan blev jag en kortare tid 1997 chef för verksamheten, Institutet för högre totalförsvarsutbildning (IHT). Att vara elev var en stor upplevelse för mig. Efter en kort stund började alla att tänka och tala på samma sätt. Det var oerhört imponerande.

Numera brukar Bo Huldt hålla öppningsföreläsningen, som handlar om säkerhetspolitik. Bo Huldt är professor i säkerhetspolitik och strategi vid institutionen för säkerhet och strategi på Försvarshögskolan. Han har också varit chef för Utrikespolitiska Institutet och gjort ett kort inhopp som chef för Internationella institutet för strategiska studier i London (IISS).

– Jag blev inkastad som en hastig interimslösning. Jag satt då i IISS råd. Chefskapet var en utmaning för en svensk, stormigt och mycket lärorikt. Dåvarande rektorn för Försvarshögskolan (FHS) Claes Tornberg kallade mig sedan till FHS för att sätta upp den strategiska institutionen, och där var jag chef från 1994 till 2001.

Ett liv i flyttkartonger

I dag 2005 börjar cirklarna slutas. Försvarshögskolan har flyttat in i ett nybyggt hus som den delar med bland andra Utrikespolitiska institutet. Det är ett liv i flyttkartonger. Det är inte bara glädje med att ha många böcker, konstaterar Bo Huldt. De tar plats.

Men åter till jämförelsen mellan förr och nu.

– Efter 1989 ändrades allt. Tidigare hade vi ett enda jättelikt hot, som man kanske nu kan säga var relativt osannolikt att det skulle slå in. Nu står vi i stället inför ett enormt spektrum av olika, om än mindre totala, hot och vi vet att något kommer att inträffa någonstans någon gång.

– Det är det som eleverna på kurserna ska tränas på. Att tänka flexibelt och att samtidigt kunna identifiera de viktiga fasta punkterna.

– Vad är det vi måste göra eller vara beredda att göra? Antag att det blir ett terroristangrepp med kemiska stridsmedel i Alvesta som skär av alla kommunikationer med Sydsverige. Eller att tankbilen välter utanför Karolinen i Karlstad, så att hela Räddningsverket slås ut, säger Bo Huldt och väljer några av alla tänkbara ruggiga händelser.

– Säkerhet definieras så oerhört brett. Först talade vi om nationell säkerhet, sedan om samhällssäkerhet och om humansäkerhet, säkerhet för individen. Kurserna syftar till att skapa en förståelse för hur ett sådant här scenario kan uppstå. Vad är det som måste göras och vad kan göras genast? Vilka resurser har vi? Ovanpå kommer den internationella dimensionen. Stora katastrofer kan vi inte hantera ensamma. Det måste bli en EU-aktion eller liknande.

Supermakt i nöd

Detta sägs samtidigt som omfattningen av katastrofen i New Orleans börjar klarna. USA begär hjälp utifrån.

– Det är ju en tydlig illustration till att inte ens en supermakt, som kan spränga världen i bitar, kan klara sig själv alla gånger.

– I kalla krigets kurser var det militära det allt överskuggande. I   dag är det militära en del i den större krishanteringsförmågan. Försvarsmakten är ett säkerhetspolitiskt instrument. Det handlar om vilka resurser som samhället har. Det är ju försvaret som har bandfordon och de stora helikoptrarna, men också den trupp som kan behöva förstärka polisens resurser till exempel i samband med ett terrorangrepp. Det blir en fråga om att effektivt nyttja nationella resurser och att samtidigt se det hela i ett internationellt sammanhang.

– Allting var så entydigt förr. Exempelvis statsmakternas inställning till hur vi skulle använda försvaret. Försvaret skulle avskräcka eller i värsta fall avvärja invasion. När vi skickade ut trupp var det inte primärt en säkerhetspolitisk insats vi gjorde. Ur försvarets synvinkel var det inte nödvändigtvis en bra idé att skicka ut folk på FN-uppdrag: det blev en bataljon mindre om landet blev angripet. Vi skickade ut våra bataljoner mest för att vi ville vara solidariska och hyggliga.

Vändpunkt med EU-inträdet

– Den avgörande vändpunkten kom 1993 när Carl Bildt, som då var statsminister, deklarerade att vi skickar trupp till FN-styrkorna på Balkan för att visa att vi är goda européer. Då hade vi ju lämnat in vår inträdesansökan till EU! Det är nu vi börjar tänka på ett annat sätt. Kriserna hade kommit närmare oss. Det var inte längre Kongo och Mellanöstern. Nu gällde det Europa. Dessutom var det sovjetiska hotet borta och vi behövde inte oroa oss för att vi hade en bataljon mindre.

– Det här var en stor omställning på en kort tid. Tidigare hade kurserna för rikets högsta ledarfigurer varit helt inriktade på det stora anfallet. Det gällde att kunna mobilisera och göra det snabbt. Annars kunde man mista handlingsfrihet och tvingas böja sig för påtryckningar.

– Det reella hotet var ett krig mellan Nato och Warszawapakten. Den stora faran var ett anfall från Sovjetunionen. Moskva hade resurser för detta. Nato hade det inte. Sedan fanns det ett resonemang att det kunde bli mer komplicerat än så. Man jämförde med 1940 när engelsmännen ryckte in i norska vatten och tyskarna hävdade att Norges neutralitet inte skulle tas på allvar. Nu hade ju Tyskland en plan i alla fall på att anfalla Norge. Överfört till Sverige under kalla kriget skulle det ha kunnat innebära att Nato vidtog förebyggande åtgärder som innebar att vi hamnade i konflikt med Nato först och Warszawapakten sedan.

Ville inte stå oförberedda

– Vi befann oss i vad som kallades ett barriärläge mellan blocken. Om det krisade måste vi kunna förstärka barriären. Det vill säga mobilisera. Under inga omständigheter fick vi stå oförberedda, som 1940 när vi inte hade hunnit beväpna oss och de vapen vi hade var omoderna. Det var historiens läxa.

– Visst kan man säga att tanken på stabiliteten i norra Europa fyllde en funktion. Vi hade en strategisk roll i norra Europa som vi  inte har kvar nu. När kalla kriget tog slut insåg man också att vi hade en ny roll: det gällde att aktivt bidra till stabiliseringen av Östersjöområdet – att i den tidigare frontzonen mellan öst och väst bygga en säkerhetsgemenskap. Regionalisera och sedan europeisera: först få till ett regionalt samarbete och sedan få in de baltiska staterna i det europeiska samarbetet, i EU och med Nato. Och att snabbt få Moskva att evakuera de ryska trupperna från Baltikum.

Med denna integrationspolitik har Sverige också varit framgångsrikt. Vilken roll Sverige har nu (eller vill välja) är mer oklart – och är en säkerhetspolitisk utmaning för både praktiker och analytiker, och därmed också för Försvarshögskolan.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

All sjukvård hade spolats i havet

Louis Riddez har sett det mesta. Till vardags är han överläkare vid traumaenheten på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Men ofta är han ute i katastrofområden och har blivit något av ett ansikte för katastrofmedicinen, den gren av sjukvården som ska kunna fungera i kaos.

Vi sitter passande nog i en lämplig miljö mitt i traumaenheten. Hit kommer stadens olycksoffer och inte minst brottsoffer. Sju procent av alla intagna har antingen blivit skjutna eller knivhuggna.

Louis Riddez berättar att hans intresse för katastrofmedicin började med tiden sedan han på Internationella Röda korsets, IRK, uppdrag åkt från den ena krigshärden till den andra.

– Det var Kambodja under Pol Pot. Det var Iran, Irak, Afghanistan och Rwanda. Jag fick se så mycket av krigsskador att jag fick ett intresse för det.

När tsunamin slog till arbetade Louis Riddez som vanligt på traumaenheten.

– Det var hit som de skadade svenskarna från Thailand fördes. Vi tog emot ungefär 200. Samtidigt hade jag fått en förfrågan från IRK om att arbeta som kirurg vid ett norskt fältsjukhus som skulle sättas upp i Acehprovinsen i norra Indonesien där flodvågen hade slagit sönder allt och dödat över 220 000 människor.

Fältsjukhus låter som tältsjukhus och det verkar fältmässigt. Och primitivt. Men så är det inte, säger Louis Riddez. Det är visserligen tält, men det är mycket välutrustat med 100 vårdplatser.

– Det finns en operationssal med två operationsbord, röntgen, intensivvård, förlossning, och olika avdelningar för män, kvinnor och barn. Det är ett fantastiskt fint sjukhus som kan ta emot alla skador. Här arbetade drygt 50 personer. Det var tekniker, läkare, sköterskor och röntgen-
assistenter. Vi gjorde 355 operationer från 16 januari till 12 mars. Och det är ett mycket stort antal operationer. Två kirurger gjorde tillsammans 280 operationer. Det var bråck, buktumörer, bröstcancer, kejsarsnitt, benbrott och sårskador. 5 500 sökte akut vård.

– Jag var där i sex veckor. Under den tiden hade jag nog inte mer än drygt två dagar av sammanhängande ledighet. Vi kom hem lika bleka som när vi kom ned även om det fanns goda utsikter att bli brun. För det mesta var det stekande sol och 45 grader. Vi sov i tält på sjukhusområdet och det var väldigt varmt.

Hur klarar man att arbeta med så allvarliga saker i ett sådant tempo?

– Vi hade ju inte kommit ner för att ha semester. Visst blir man trött, men samtidigt känner man ju en stor tillfredsställelse av att kunna göra något. En del vårdfall kanske kunde te sig triviala som till exempel en man som sökte för ljumskbråck. Men vet man att bråcket hindrar honom från att bygga upp sitt hus igen så inser man ju att det är viktigt att få honom frisk. Vi gjorde också tio kejsarsnitt. Hade vi inte gjort det kanske kvinnorna hade dött.

– Situationen vad gäller ansvar och beslut är likadan som att jobba här hemma på Karolinska. Man får inte göra fel. Visst går det att fatta beslut trots ett hårt tempo.

Stort behov

– Av olika skäl kom sjukhuset inte igång förrän den 16 januari och jag kom ned den 31. Då kan man säga att det är en hel månad efter katastrofen. Trots detta fanns ett enormt behov av sjukvård. Det vanliga sjukhuset i Banda Aceh hade spolats över av flodvågen. De flesta patienterna där drunk-nade.

– Dom övriga sjukhusen gick på kryckor om man får säga så. Den vanliga sjukvården fanns inte. Vi kom att behandla många som var skadade efter flodvågen, men det var ändå bara en tredjedel av verksamheten. Det övriga var civil medicinsk och kirurgisk sjukvård och förlossning.

– Vi hoppade in i ett stort vakuum. Grundtanken var att vi jobbar på så länge innan annan tar över. Men det var väldigt viktigt att inte ta brödet ur munnen från någon. Om människor tyckte att det var för dyrt med den vanliga kirurgen, och gick till oss därför att det var gratis hade vi sagt nej. För vårt syfte var att erbjuda sjukhuset för att få samhället på fötter.

Svensk sjukvårdspersonal

Louis Riddez tror inte att man hade kunnat rädda fler liv om sjukhuset hade varit på plats några veckor tidigare.

– Därför att de flesta som omkom dog nästan omedelbart. Får man en skada så att man inte kan resa sig upp och det kommer en flodvåg så dör man. I Aceh kom det ju flera flodvågor efter varandra.  Med en enklare skada kanske man kan ta sig upp på en övervåning eller rädda sig på annat sätt. De som hade sårskador fick infektioner.

– Det var det som hände svenskarna i Thailand. Vad gäller den fysiska vården så gjorde det nog ingen större skillnad för de skadade svenskarna i Thailand. Däremot hade det varit värdefullt för dessa drabbade att få stöd av svensk sjukvårdspersonal. Men det ligger mer på det psykologiska planet.

Louis Riddez har stor erfarenhet av katastrofhjälp. Han säger att de stora organisationerna fungerar bäst och att fältsjukhus ibland kan vara slöseri med pengar.

– Internationella Röda korset har en väldig styrka. De stora organisationerna som Röda korset och Läkare utan gränser är de stora elefanterna på arenan. Röda korset har fältdoktorer. Det är personer som kan språket och hittar i regionen. På alla avdelningar på vårt sjukhus fanns översättare och Röda korset ser till att det kommer inhemsk personal till sjukhuset.

– Norges Röda kors kan sätta upp sitt fältsjukhus på några dagar. Det står i förråd i Norge och disponeras av Internationella Röda korset. Vid den stora jordbävningen i Bam i Iran 26 december 2003 var man på plats. När det gäller att bemanna sjukhuset på lite längre sikt så kan man begära hjälp, och det var på detta sätt som jag kom till Indonesien.

Sverige har inget sjukhus som motsvarar det norska. Louis Riddez tycker inte heller att vi ska ha ett.

– Vi ska inte sätta upp ett sjukhus som konkurrerar med det norska som fungerar bra. Fältsjukhus är viktiga. Men inte så ofta som man kanske tror. De kan också vara väldigt ineffektiva. Bara några veckor innan flodvågen slog till var jag i Bam för att se hur det såg ut ett år efter jordbävningen. Det hade skickats sju fältsjukhus dit. Men man fick nästan inga patienter. Iranierna hade själva på bara 36 timmar skickat 12   000 skadade med 600 flygplan till andra sjukhus i Iran.

Vad ska då Sverige bidra med?

– Vi ska stötta norrmännen och bidra med personal och vi ska satsa på andra områden som vi är duktiga på. I ett katastrofområde som Banda Aceh är det ofta problem med rent vatten. Då kunde vi ha skickat experter på vattenrening och avlopp och utrustning för att borra brunnar. Efter en katastrof är renhållningen oerhört viktig. Allt vatten samlas i en enda infekterad röra. Det första hjälporganisationerna gör är att skicka ned stora mängder rent vatten. Det är så man motverkar epidemier och det har man nu blivit väldigt bra på, säger Louis Riddez och passar också på att avliva myten om att lik sprider epidemier.

Avloppstekniker lika viktiga

– Det luktar vedervärdigt och det är hemskt och det är ovärdigt. Men förruttnelsen sprider inga bakterier.

– Så hygien som vattenrening är minst lika viktig som ett fältsjukhus. En annan sak är att det verkar häftigare med kirurger, som står där i gröna kläder, än med avloppstekniker. Men vad gäller fältsjukhus och katastrofhjälp måste man tänka till och inte bara gå på det som är flashigt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

Försvaret förr och nu

Försvaret förr och nu [Converted]Försvaret är en del av samhället. När normer ändras i samhället så ändras de också i försvaret. Men med försvarets stora förändring så ändras också försvarets egna normer. I massarmén var soldaten ett nummer och en rad på en lista. I det lilla försvaret där de flesta soldater är av fri vilja måste varje individ vinnas för saken. I det gamla stora försvaret var det fint att administrera den stora apparaten. I det lilla försvaret är det fint att vara med där det händer. Att göra en insats internationellt. Det betraktas förr bland officerare som en form av skattefinansierad ledighet i solen.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Farligt uppdrag med rätt att bli räddad

Försvarsmakten har ett moraliskt ansvar för de människor som genomför internationella uppdrag. De ska återvända hem i samma skick som de åkte ut. Därför måste det finnas en organisation som tar hand om dem som råkar illa ut på ett internationellt uppdrag.Det anser major Robert Nylén, och tog initiativet till att bygga upp en fungerande räddningsinsats.

– Försvaret får inte tappa folk eller låta människor fara illa därför att vi inte har insett problemet eller inte gjort något åt det. Vid sidan av den etiska frågan finns också en praktisk. Hur ska försvaret kunna rekrytera om man inte tar sitt ansvar att undsätta nödställda?

Det säger Robert Nylén, major i flygvapnet med bakgrund från K 3, Karlsborg. Han belönades nyligen med det så kallade Fältstipendiet, uppkallat efter Lars Fält som varit chef för Överlevnadsskolan i Karlsborg och den som gett begreppet överlevnad ett ansikte i Sverige.

Robert Nylén ställer några frågor och ger själv svaren.

• Har vi varit utomlands där svenskar försvunnit? Ja.

• Hur fungerade undsättningen? Dåligt.

• Kan detta hända igen? Ja.

• Är det troligt att det kommer att hända? Ja.

• Kan vi göra något åt det? Ja.

– Risken är att det här problemet kommer att öka eftersom tendensen nu är att vi skickar ut fler och mindre enheter. Vi kan inte gömma oss bakom Nato eller FN utan måste ta vårt eget ansvar. Kanske kan vi bli så bra på detta att det blir en svensk specialitet på internationella uppdrag. Att organisera undsättning kräver teknisk kunskap, att snabbt bygga upp kommunikationer i nätverk, att fatta snabba beslut och delegera och att skapa ordning och reda. Det är ju saker som vi anser oss vara bra på, säger Robert Nylén.

Piloten som bristvara

Överlevnad och militärt flyg har alltid hört ihop. Under andra världskriget utbildades de allierades flygbesättningar i hur de skulle klara sig bakom linjerna. De var försedda med kartor och pengar. Uppgiften var att ta sig hem även om det tog lång tid. Piloter har alltid varit en bristvara. I Sverige finns en organiserad räddningstjänst. En pilot som hoppar ska snabbt undsättas, även om det är till havs och i mörker.

– Men det är i fred, och då finns hela samhällets resurser till förfogande. Piloten ska inte gömma sig för befolkningen utan bli sedd. I krig skulle det ha varit annorlunda. Varken piloter eller skyttesoldater kunde räkna med en snabb räddning. Stod nationens existens på spel fick man ta förluster. Så var det bara.

– Så inträffar en ny situation, säger Robert Nylén. Svenska piloter skulle kunna skickas till konfliktområden utomlands. Helt plötsligt hade vi krigsläget, fast vi befann oss i fred. Nato har ett koncept för detta, combat search and rescue (CSAR). Med CSAR skulle svenska piloter kunna räddas. Om de hade rätt utbildning och rätt utrustning. På Överlevnadsskolan har nu alla svenska piloter, som anmälts för internationell tjänst, fått den utbildningen.

– Det är inte bara flygande personal som kan råka illa ut. I dag är alla mål, från brigadchefen till kocken. Skulle någon bli kidnappad, försvinna eller bli tillfångatagen blir det snabbt en mediehändelse som kan få stora konsekvenser. Innan militären kommit ut med sin information är händelsen redan känd över hela världen. Regeringschefer sätts under press. Krav ställs på att vi ska ta hem våra soldater innan något mer händer. Anhöriga måste få svar. Viktiga beslut ska tas under stor tidspress. Det här klarar man inte utan att ha övat.

Hjälp förvandlades till krig

Den här insikten kommer främst från USA där enskilda händelser har spelat en stor roll. Det började med insatsen i Somalia, där en aktion för att skydda humanitär hjälp blev en krigssituation. USA led förluster, blev förödmjukat och drog sig ur. Detta fick genast utrikespolitiska konsekvenser. USA fick rykte om sig att inte tåla förluster. I Irak försvann Jessica Lynch och undsattes under något oklara omständigheter.

– Det här blev ett begrepp och fick ett namn, personnel recovery. Det är summan av alla åtgärder för att undsätta personal som på något sätt försvunnit. Det kan vara en nödlandning eller kidnappning. Undsättningen kan bestå av allt från en insats med stridshelikoptrar och jägarsoldater till att man skickar fram en präst som förhandlar med kidnapparna. Termen personnel recovery är inte så laddad som CSAR, som i sig är en del av personnel recovery.

– Nu har personnel recovery blivit ett begrepp att räkna med, åtminstone i USA. När generalen Tommy Franks tillfrågades varför offensiven i Afghanistan dröjde svarade han att ”vi gör inget förrän vi har förmågan till personnel recovery”.

Personnel recovery består i korthet av en kedja.

• Rapportera. Någon måste rapportera att någon är försvunnen.

• Var och vem?

• Stöd. Få kontakt med den nödställde. Stöd till anhöriga. Stöd till kamrater i förbandet.

• Undsättningsoperationen.

• Debriefing och återinträde i tjänsten.

– Det ska finnas ett medvetande hos alla som åker ut, om vilka risker som finns, vad man ska göra om man råkar illa ut och hur undsättningen är organiserad. Det ska finnas en medvetenhet vid staber, både i området och hemma i Sverige. Det ska göras checklistor. Vilka resurser finns? Vem ska tala med medierna? Vem ska tala med de anhöriga? Det är viktigt att vi inte uppfinner hjulet varje gång.

Byggde upp egen räddningsinsats

– Den bästa åtgärden är kanske att se till att det inte händer något. Det gäller att känna till kulturen i det område där man ska verka. Soldaten ska vara förnuftig och inte ge sig ut ensam med en bil på landsbygden. Han eller hon ska kunna vara i kontakt med hemmabasen.

Sommaren 2004 prövade Robert Nylén och chefen för Överlevnadsskolan, Tor Cavalli-Björkman, det här i praktiken.

– Det var när en svensk Tp 84 Herkules skulle åka ned. Den skulle baseras i Uzbekistan och flyga till Kabul. Vi undrade vad som skulle hända om besättningen tvingades att nödlanda eller blev sittandes någonstans. Fanns det någon organisation som kunde ta hand om besättningen?

– De som ledde Natoinsatsen sade till oss att det inte fanns någon organisation. Men om vi ville bygga upp en sådan var vi mer än välkomna. Vi fick klartecken hemifrån och började från grunden inventera vilka flygresurser som fanns med mera. Med tiden byggde vi upp organisation och arbetssätt och kunde börja öva i praktiken.

Övade i dagsljus och mörker

Räddningstaktiken gick ut på att det inledningsvis kom nederländska stridshelikoptrar av typ Apache. De skulle hålla sig i luften i området över den nödställde. När området ansågs säkert kom turkarna med transporthelikoptrar, Black Hawk. På de turkiska helikoptrarna fanns undsättningsstyrkan och de viktiga minröjarna. I Afghanistan finns det minor överallt.

– Det här övade vi i både dagsljus och mörker. Alla som jobbade med detta hade uppgiften vid sidan av sitt vanliga uppdrag. När sommaren var över kunde vi säga att vi hade en undsättningsförmåga i Kabulområdet. I nästa steg går det att utvidga den till andra delar av Afghanistan.

Belönad med stipendium

För dessa och andra insatser har alltså Robert Nylén belönats med Fältstipendiet, en utmärkelse som inte är förbehållen militärer. De flesta som fått stipendiet är faktiskt civila.

Det alla stipendiater har gemensamt är att de gjort något för att öka människans förmåga att överleva i en svår situation.

– Det är lätt att glömma bort människan i allt tal om teknik och stridsgrupper. Bakom allt detta är det ju ändå människor och för dem har försvaret ett stort ansvar, säger Robert Nylén.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

Stabsarbete – lika lätt som att bygga hus

Missionsplanering [Converted]

GRU ska utvärdera det nya svenska försvaret. Nej, det är inte densovjetiska militära underrättelsetjänsten, utan förkortningen står för grupputvärdering. Ett av de viktigaste uppdragen för GRU på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) blir att analysera vårens försvars-demonstration i Enköping. Nu sneglar försvaret på byggbranschens parallella arbetssätt.

Alla har väl sett hur ett hus byggs. Först görs marken i ordning och sedan kommer allt slag i slag i en enda lång kedja. Många jobbar samtidigt med olika saker. Och så står huset klart. Byggplatsen ändrar utseende nästan från en dag till en annan. Det ena gänget specialister avlöser det andra. Det är inte längre något myller av människor utan en massa små lag som samverkar. Knappt är det ena gänget färdigt förrän nästa tar vid. Det går att ana att det finns någon sorts plan och metod som ligger bakom. Förmodligen görs det på dator, tänker man.

Och så är det. Metoden kallas parallellt ingenjörsarbete eller concurrent engineering och har länge använts i byggsektorn. Nu är den på väg in i tillverkningsindustrin – och i det svenska försvaret.

På samma sätt som ett hus byggs ska förband ledas i framtiden. Det kräver nya arbetssätt och IT-verktyg. Det är detta som prövas nu när det nya ledningssystemet utvecklas. En viktig milstolpe är vårens demonstration (kallad Demo 05V) i utvecklingscentrumet i Enköping.

I korthet är poängen att staber i en hier-arki ska arbeta parallellt. Om det finns staber i fyra nivåer börjar den översta staben med att formulera en målbild. Hur detta arbete framskrider har de andra staberna insyn i genom olika typer av hjälpmedel. Knappt har den översta staben börjat med sin målbild förrän staben inunder börjar med sin. Och så fortsätter kedjan.

Tidigare skulle den första staben i stort sett vara klar och ha kommit fram till att skriva ut order för verkställighet innan nästa stab tog vid. Om alla staberna kommer igång tidigare innebär det att det tar kortare tid innan den sista staben är klar.

Ledningsmodeller utvärderas

För att det här ska fungera krävs att staberna har bra verktyg och metoder. Det ställer också stora krav på samverkan och samordning. Händer något oväntat som kräver att den högsta staben måste tänka om, är risken stor risk att det blir en väldig röra i staberna under. I den gamla världen stannade kaoset i en stab, det spreds inte vidare.

Det är bland annat detta som prövas i Enköping. Den som har ansvaret för utvärderingen och sitter mitt i smeten är Olof Söderqvist vid Totalförsvarets forsknings-institut (FOI). Han har sett ledningsmodeller komma och gå och har utvärderat de flesta. Nu leder han GRU, vilket står för grupputvärdering.

– Egentligen ville vi kalla oss Ledsyst U. Det finns ju Ledsyst T för teknik, Ledsyst M för metod, Ledsyst P för personal och Ledsyst O för organisation. Men försvaret ville inte ha ett Ledsyst till, så detta var vår lilla hämnd. Det kan ju finnas någon som minns kalla kriget och vet att GRU då stod för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, säger Olof Söderqvist.

GRU är ett stöd till Högkvarterets utvecklingsenhet för ledningsförbanden, förkortat KRI LED UTV, och hela Ledsyst är det första stora steget mot det nätverksbaserade försvaret (NBF).

En av de viktigaste uppgifterna för GRU är att tillsammans med övriga ”ledsystar” utvärdera demonstrationerna. Det sker två sådana varje år. Inför varje demonstration diskuteras vilka metoder, verktyg och processer man vill studera i olika experiment.

Varje demonstration med utvärdering är en process som tar ett par månader. Demonstrationerna drivs som experiment som liknar spel. Efter varje spel undersöker GRU hur det gick. Tillsammans med deltagarna utvärderas hur det har gått och den erfarenheten tas med in i nästa spel. Och så håller det på tills deltagarna kört igenom tre–fyra spel. Utvärderingen bygger på enkäter, observationer, intervjuer och uppföljning av vad som sker på stabernas verktyg.

– I spelen studeras verktyg och metoder. Detta ingår i en av våra uppgifter, att stödja utvecklingen, säger Olof Söderqvist. Vår andra stora uppgift är att uttala oss om nyttan med hela Ledsyst 2006, både vad gäller teknik och metoder. Då ska vi kunna säga vad som är kostnadseffektivt, vad som kan förbättras och vad som bör utgå. Detta ska vara klart vid årsskiftet 2006/2007.

Evighetssnurra

För att kunna göra denna utvärdering har GRU skapat en övergripande metod. Arbetet bygger på frågeställningar och systemmål. Målen ska försöka beskriva vad Ledsyst kan bli. På slutet av varje demonstrationscykel kommer en rekommendation, som sedan stoppas in i processen igen så att det blir som en evighetssnurra.

Den metod som används för planeringen under experimenten kallas planering under tidspress (PUT). Man försöker utveckla den så att den går att arbeta med parallellt, då kallas den för PPUT. Verktygen som studeras är de som används vid stabsarbetet.

I stabsarbetet testas bland annat kommersiella dataprogram som Info Work Space (IWS). Det är ett program som är vanligt i näringslivet och används för att hela organisationen ska kunna vara med i planeringen även om kontoren är långt ifrån varandra.

– IWS:en har fungerat mycket bra. Staberna får en inblick i varandras arbete och kan följa planeringen hos varandra.

– Vi har också testat ett videokonferensprogram kallat Click to meet. Den tekniken är inte mogen än. Fortfarande är det personliga mötet överlägset. Den som är i samma rum kan avläsa reaktionerna i de andras ansikten. Denna viktiga del missas fortfarande med en videokonferens. Fast det är förstås bättre med videokonferens än med telefonkonferens.

– En tredje teknik är den tjänste-demonstrator som är Försvarets materielverks (FMV) stora bidrag. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra innan den fungerar. Hittills har den mest använts för kartpresentation. I framtiden är den tänkt att kunna klara av de flesta tjänster. Det framtida ledningssystemet ska ju bli tjänstebaserat, det vill säga beställaren talar om vilken tjänst (exempelvis markmålsbekämpning) han eller hon vill ha utförd i stället för att begära ett system eller förband (exempelvis artilleribataljon).

– Det finns mycket annan ny teknik som databaser och kommunikation, men dit har vi inte kommit än i demospåret, säger Olof Söderqvist. Vårens demonstration kan ses som ett steg mot höstens större övning. Då ska planeringen gå ända ned till soldatnivå och då blir demonstrationen som en mindre manöver med nätverkssoldater och staber ute i riktiga organisationer. Vårens demonstration är i laboratoriemiljö i Utvecklingscentrum i Enköping.

För mycket på en gång

Olof Söderqvist har lett många projekt på försvarets väg in i den nya tiden.

– Det började med det som kallades Dominant Battlespace Awareness (DBA). Med det menades att man skulle ha ett informationsöverläge på slagfältet. Det var en del av Revolution in military affairs  (RMA). I RMA ingick inte bara information och ledning utan också hur informationen skulle användas och leda till insats och verkan.

– Jag trodde att vi först skulle gå vidare med DBA, men så blev det inte utan hela ledningsdelen bröts ut inklusive informationshantering. Men den är så stor att jag tycker att det har blivit för mycket att genomföra på en gång. Har försvaret tagit sig vatten över huvudet? Borde problemen ha angripits mer successivt i andan av evolutionär utveckling, som ju just är detta med att ta många mindre steg successivt?

– Uppdraget GRU började 2002. Det var bestämt att utvecklingen skulle vara frågedriven och evolutionär, det vill säga vi skulle ha några centrala frågeställningar och gå stegvis fram, säger Olof Söderqvist.

Men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att vara evolutionär i försvaret. Kulturen och reglerna sätter stopp. Dessutom byggde den evolutionära utvecklingen på samordning, men den som skulle samordna alla de olika ledsystdelarna hade inte bestämmanderätt. Detta blev sålunda inte ett projekt. Försvarsmakten var kanske avskräckt efter tidigare IT-äventyr.

Därför blev det också svårt att hålla samman och inrikta Ledsyst, vilket ledde till att det sattes upp halvårsvisa mål och nu är Ledsyst därför hårdare styrt. Det har blivit ett vanligt sekventiellt projekt med vissa evolutionära inslag.

GRU har en kärna på fyra–fem personer. Vid demonstrationer fördubblas styrkan. Årsbudgeten ligger på 8,5 miljoner kronor, vilket är en liten minskning jämfört med året innan.

De stora pengarna går till teknikprojektet LedsystT, som drivs av FMV. Metoddelen (LedsystM) kommer inte i närheten av deras budget.

– Vi från utvärderingssidan har tyckt att det är en snedfördelning mellan teknik och metod, och menar att försvaret borde ha satsat på att studera praktiska problem mer metodmässigt. Ett exempel kunde ha varit att testa ett system för att följa de egna förbanden, blue force tracking. Genom att använda teknik och metod tillsammans så skulle det ha blivit ett ”projekt inom projektet”. Detta skulle ha drivits fram till en demonstration. Vi kunde gjort på  samma sätt med en rad olika system och på så vis kunnat klara av flera viktiga delområden, som sedan kunnat visa upp tydliga resultat.

Viktigt med praktiska erfarenheter

Nu tycker Olof Söderqvist att det känns som om försvaret försöker att rita upp hela kartan nästan innan man kör igång.

– Det påminner om att göra hela stadsplanen innan ett enda hus är byggt. Det ska skrivas regler för allt. Våra IT-experter på FOI säger att man måste skapa praktiska erfarenheter först, innan man kan göra hela planen. Det krävs misstag och erfarenheter för att gå vidare. En stadsplan bygger ju på alla de erfarenheter man fått genom åren genom att bygga hus och vägar på just den platsen. Jag tycker att det verkar vara en positiv omsvängning på gång. De stora företag som utsetts att bygga nätverket säger nu att de behöver veta mer om den praktiska tekniken innan de kan skriva reglerna.

Metod eller teknik. Hönan eller ägget. Vad kommer först?

– Det beror på om man tror att människan och metod är det viktigaste eller om man sätter tekniken främst. RMA-tanken har varit väldigt inriktad på teknik, men man ska också komma ihåg att det inte blir något RMA om inte arbetssätt och doktrin också förändras.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/2

Plåtkosacker skolas om till vassraggare

Försvaret förändras och därmed också arbetsuppgifterna. Fredrik Adman är en av dem som ska lämna pansarvagnarna och i stället utbildas till amfibiesoldat. Han har också mött kulturskillnaderna under sin utlandstjänstgöring i Kosovo. Min bästa tid i försvaret, säger han.

Flottan har lämnat Berga. Det låter sig sägas, men det är först när man ser den nästan öde örlogsbasen som man inser vad som har hänt. För första gången finns inga av flottans ytfartyg i Stockholm.

Amfibieregementet från Vaxholm har flyttat in och lämnat efter sig ett annat stort hål och avslutat en 300-årig epok. Nu ska här utbildas amfibiesoldater. Bland annat av pansarofficerare. En av dessa är Fredrik Adman från Gotland. En plåtkosack har blivit vassraggare.

– Man kan väl säga att jag är där jag började, säger Fredrik Adman som arbetar vid underhållskompaniet. Jag började vid
KA 3 i Fårösund som värnpliktig 1995. Sedan blev det ett frivilligår och sedan två år på officershögskola. När jag kom tillbaka lades förbandet ner efter ett år.

Gotlänningar vill inte gärna flytta på sig. Det är åtminstone vad Fredrik Adman tror.

– Fast det kanske är en myt. Men det är i alla fall lättare för fastlänningar att flytta från Gotland.

Fredrik Adman ville vara kvar på sin ö, så det blev pansar och P 18 i stället.

– Steget var i sig inte så stort eftersom jag var på skytte i kustartilleriet. Nu blev det stridsfordon i stället för stridsbåtar. På ett led linje och framåt som en jordfräs.

På frågan om det är olika kulturer i  armén och amfibie svarar Fredrik Adman att officeren är sig lik till sätt och mentalitet, men inställningen till soldaterna skiljer sig.

– I amfibie tänker man mer på den enskilde soldaten och vad han kan. I armén är man snabbare att gå upp i högre förband. Det är de större fyrkanterna som räknas, inte så mycket individerna. Fast jag vill inte säga att den ena är bättre än det andra.

Blev bättre omhändertagen förr

Fredrik Adman tror att kulturen i stort har ändrat sig. Att man blev bättre omhänder-tagen förr av regementet. Den anställdes förhållande till sitt förband har också ändrats med tiden.

– När bara en i familjen jobbade fanns det inget annat val än att flytta med. Nu kanske man slutar och tar sina chanser där man är.

Fredrik Adman är någonstans mittemellan.

– Vi vill inte lämna Gotland. I varje fall inte nu. Den 22 augusti föddes vår son Rasmus och den 1 september kom jag till Amf 1 och började med tio dagars pappa-ledighet. Rasmus mamma Anna har jobb på Gotland. Så vi prövar det här så länge. Jag vill ju vara kvar i försvaret – om jag har råd. Fram till februari har vi fria resor och jag pendlar. Jag jobbar fyra långa dagar i veckan och hyr bostad här på området. Ska det bli permanent måste jag ha någon annanstans att bo och betala resorna själv. Jag har inte räknat än på om det går att lösa.

Fredrik Adman började för tio år sedan med att skydda de kanoner som skyddade hans hembygd. Nu är han mer bekant med byarna i Pristina i Kosovo än med Stockholms förorter.

Var ligger Bagarmossen?

– Inte en susning, säger Fredrik Adman. Men jag är inte helt borta i Stockholm. Försvarets vägatlas har varit räddningen många gånger.

Kunskapen om Pristina har sin förklaring. ”Sin bästa tid i försvaret” tillbringade Fredrik Adman förra året i Kosovo. I mars bröt oroligheterna ut. Det var de värsta upploppen på många år. Hur kan det vara den bästa tiden?

– Det är ju inte så att en officer vill att det ska bli krig. Men man vill se vad man går för och om man klarar trycket. Men det var inte bara upplopp. Jag jobbade mest som en sorts personalchef och hade hand om cirka 35 lokalanställda och kompaniets soldater. Det var både serber och albaner och vi ville visa att de kunde jobba ihop. För det mesta gick det bra.

Under upploppen, som startade den 17 mars, var det dock inget vidare med sämjan. Hade inte svenskarna stått pall hade det blivit en massaker på serberna. Det är Fredrik Adman övertygad om.

– Upprinnelsen var att en serb sköts och kort därpå drunknade tre albanska barn. Barnens död skylldes på serber, fast det sedan visade sig vara en olycka. Den dagen oroligheterna bröt ut var jag i norra Kosovo för att övervaka ett jobb som maskinplutonen höll på med. Jag fick order att ta mig till Trastfältet, som är serbernas kultplats, och bevaka ett monument. Albanerna hade börjat bränna serbiska byggnader och minnesmärken. I Pristina mötte vi bussar fullastade med män. Det var som en mobilisering.

På håll fick Fredrik Adman se hur serbiska hus brändes under natten, men där han stod hände inget.

– Det var bara ett par ungdomar som hade ett kärleksmöte i en röd Golf. De brydde sig mer om varandra än att jaga serber.

Men i övrigt var natten dramatisk. Det sköts lysgranater hela natten. Strömmen hade försvunnit. De sköt också på varandra och mellan folkmassorna, som bestod av tusentals arga män, stod svenskarna. Först ensamma och sedan kom efterhand förstärkningar. Albanerna bröt igenom den första linjen och svenskarna trängdes tillbaka mot den sista försvarslinjen som gick mellan en albansk och en serbisk by. Armeringsjärn slungades som spjut i luften och krossade svenskarnas plastsköldar.

– Efteråt sade en kille till mig att det värsta av allt ändå var att albaner skrek på svenska att vi skulle dra åt helvete.

På andra dagen hade man börjat få bättre kontroll. Folkmassan trängdes tillbaka och Fredrik Adman byggde barrikader. Efter tre dagar var det nästan lugnt igen.

– Jag skrev dagbok och slutade den 17 mars för att jag inte hann. Hur kunde jag vara så dum?

Mellan serberna och albanerna stod från början bara två skyttekompanier. Mycket snabbt kom det ned förstärkningar. Först utrustning och sedan folk.

– Då fick Försvarsmakten visa att man verkligen kan om man måste, säger Fredrik Adman. Lättare fordon byttes ut mot pansar.

Den dag vi talar om dessa händelser har personalen på Berga en information om händelserna i Afghanistan där svenskar dödats och skadats av en sprängladdning. Mot bakgrund av vad Fredrik Adman upplevde i Kosovo är han inte förvånad över att det ibland kan gå illa.

– Det som hände i Afghanistan har ju hänt förut. Skillnaden nu är att det krävts liv. Annars har svenskar blivit både minsprängda och beskjutna. Det som hänt har hänt och det kommer att hända igen.

Vill ha försvarsbudget i två delar

Snart ska Amfibieregementet på Berga organisera en bataljon till Kosovo, och Fredrik Adman vill gärna åka med igen.

– Jo, visst vill jag. Men jag får inte, säger Fredrik Adman och antyder att det är högre makter numer än Försvarsmakten som råder.

– Fast jag hoppas komma ut en gång till innan karriären är slut. Och jag hoppas att jag kan vara kvar i försvaret länge än. För ett bättre jobb har jag svårt att tänka mig. Jag är lärare och får vara ute. När det blir för kallt har jag ett varmt kontor att gå in till.

Men det kommer ju ett nytt försvars-beslut. Det gör det alltid.

– Det småsnackas redan om att det väntas hårdare tag. Fast nu tycker jag, som bara är en sleten truppare, att det får räcka. Det går inte att bara halvera och halvera. Då blir vi så få att det är bättre att lägga ned något ordentligt. Det som på finare militärspråk kallas för förmågor.

Fredrik Adman tycker också att försvarsbudgeten skulle delas upp i två delar så folk såg vart pengarna egentligen gick.

– Nu är det mycket som går direkt i försvarsindustrins fickor.

I fickorna på en löjtnantsuniform är penningströmmen inte lika strid.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/6

Hesco bastions

Hesco bastions [Converted]Bäst är skyddsavstånd och sedan riskanalys. Går inte detta får man begränsa konsekvenserna av att ett ammunitionslager flyger i luften. Ett sätt att valla in lagret med sandfyllda korgar av metallnät. Då minskar konsekvensområdet till en bråkdel.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Marina handlingsregler övas på vanlig dator

Handlingsregler, så kallade rules of engagement, kan ofta vara svåra att lära sig. För marinen är detta område särkskilt svårt. Man måste förbereda sig för uppdraget och resonera. Ett dataspel som utvecklats vid FOI kan vara en hjälp.

Marinen har i århundraden övat för den väpnade striden. Nu är uppgifterna att tillsammans med andra länder göra internationella insatser. Terrorism och sjöröveri är exempel på nya hot, och liknande hot kan också finnas i hemmavatten. Det gamla invasionsförsvaret var inriktat på konflikt stat mot stat. För det nya insatsförsvaret och de nya hoten kommer handlingsregler i form av rules of engagement (ROE) att bli aktuella.

Marin personal har erfarenheter av ROE från internationella övningar och uppdrag. Men eftersom tillämpning av ROE skiljer sig från dagens insatsregler har ett antal frågor och behov uppkommit. Institutionen för människa–system-interaktion (MSI) på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har kartlagt arbetet med ROE i marinen. Det har visat sig att ROE kan innebära ökat pappersarbete för stabs- och fartygspersonal. Vid stora operationer kan antalet regler bli så stort att det är svårt att ha bra överblick.

– För att möta de här behoven tog vi fram förslag på hjälpmedel i samarbete med marinen och Försvarshögskolan, säger Peter Persson, som tillsammans med Per Follin genomfört förstudien vid MSI-institutionen. Admin är ett exempel. Det är en prototyp till ett administrativt hjälpmedel som gör det möjligt att hantera ROE:er på ett snabbt och överskådligt sätt. Man skulle kunna söka bland ROE:er, distribuera olika ROE-meddelanden och snabbt se vilka ROE som är aktuella. Admin blev väldigt uppskattat vid utvärdering med stabs- och fartygspersonal i marinen eftersom ROE-beslut ofta måste tas i stressiga situationer. Vid kontakter med andra försvarsgrenar har det kommit fram att det finns en liknande problematik där.

Olika erfarenheter och kunskap

Hans kollega Per Follin säger att andra svårigheter i ROE-arbetet kan vara tolkningsskillnader av ROE mellan stab och fartyg.

– Erfarenheter och kunskap kan variera och det kan leda till osäkerhet och missförstånd, säger han. Dessutom finns sällan tid och resurser att öva ROE-situationer på ett realistiskt sätt. För att försöka överbrygga tolkningsskillnader och kunna öva eskalering av hotnivåer i ROE-situationer togs en prototyp till ett scenariobaserat utbildningsverktyg fram. Det fick arbetsnamnet Fartyg. Verktyget är tänkt att fungera i utbildnings- och träningssammanhang och riktar sig främst till fartygsledning för att väcka diskussion och samstämmighet kring ROE i svåra situationer.

Per Follin visar ett scenario i tredimensionell animerad film där två kustkorvetter eskorterar tre handelsfartyg ut ur Göteborgs hamn. I scenariot utsätts eskortkonvojen för ett yttre hot i form av en liten snabbgående båt. Ett liknande scenario övades i oktober av amfibiekåren i Göteborgs hamninlopp. Vid spelets början ges bakgrundsinformation till scenariot. Det kan vara uppgifter om uppdragets mål och status på fartyg och besättning samt givetvis vilken ROE-profil som finns för uppdraget, det vill säga vilka regler som gäller. Hotnivån i scenariot kan öka eller minska. Till exempel kan den snabbgående båten öppna eld eller gira undan. Användaren får agera på hotet och motivera sitt agerande utifrån givna ROE.

– Den här filmen är gjord i en spelmotor som är utvecklad här på MSI och det går att ändra omvärld och skapa scenarion som passar till exempel flygvapnet eller armén, fortsätter Per Follin.

ROE-arbetet skiljer sig en aning inom flygvapnet och armén eftersom enskild soldat tar beslut om våldsanvändning.

– Vi har tagit fram ett scenario där svenska arméförband ingår i FN-mission och sätter upp en tillfällig checkpoint.

Det finns även ROE-exempel för flygvapnet eftersom alla försvarsgrenar kommer i kontakt med ROE på sitt speciella sätt.

Dataspel som utbildning

Håkan Hasewinkel på samma institution berättar att forskarna även ville undersöka om det går att använda ett datorspel för att utbilda och öva ROE inför ett uppdrag.

– Det kan göras på en enkel dator för ett par tusenlappar, säger han. Det ska ställas mot vad en avancerad simulator för väpnad strid kostar. Då kan det handla om över 25 miljoner kronor. Datorspel kommer mer och mer som utbildningshjälpmedel inom försvaret, även om det fortfarande finns kvar viss skepsis.

För att öka kunskapen om denna teknik har FOI, Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS) gått samman i en intresseorganisation för att stödja Försvarsmakten inom området ”Dataspel och försvar”.  Läs mer på www.defencegaming.org

– Det finns stora möjligheter att utveckla prototyperna till enkla pedagogiska verktyg med hjälp av olika typer av spel- och underhållningsteknologi. Med ganska lite merarbete skulle versioner av både Admin och Fartyg kunna göras tillgängliga på moderna mobiltelefoner, eller som spel till spelkonsoler, säger Håkan Hasewinkel. Då kunde vi skicka ut en spelskiva tillsammans med Framsyn och sedan kunde alla öva ROE hemma i tv-soffan.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Mjukare frågor i militära dataspel

Hur förbereder man en svensk soldat på vilket mottagande han kan vänta sig i en liberiansk by? Kommer befolkningen att vara avvaktande, gästfri eller rent av fientlig? Dagens soldater ska lära sig nya saker. Vägen till den moderna soldatens hjärna går förmodligen via dataspelet.

Militära dataspel för utbildning är inte längre bara stål och krut, säger Kersti Larsdotter vid Försvarshögskolan. Hon har en utbildning som kombinerar etnicitet, religion och kultur. I vanliga fall arbetar hon med militärteori. Nu ingår hon i ett projekt drivet av Anders Frank som ska öka utlandspersonalens förståelse för att varje land har sin egen speciella kultur. Det som gäller i Bosnien gäller inte i Liberia.

Projektet innebär att skapa en spelbaserad simulator för förberedelser. Projektet ligger inom det treåriga uppdraget för spelstudier som handlar om det går att använda dataspel för militärt bruk. Ett förslag som gått vidare är denna demonstrator med fokus inriktning på Liberia.

Marknadsföring och utbildning

– Det går att peka ut flera kända trender, säger Anders Frank som tror berghårt på att försvaret har mycket att hämta hos spelindustrin. De internationella insatserna spelar en allt större roll för försvaret. En synbar trend är att få med kulturella aspekter i simuleringar. Jag är övertygad om att de svårigheter som USA har med att vinna hjärtan i Irak har bidragit till denna utveckling.

Eftersom de flesta ungdomar spelar dataspel kan detta vara en väg för militären att rekrytera och sedan utbilda.

– Simuleringen ska vara motiverande. Man ska känna att det är någon mening med det man gör samtidigt som spelet också ska vara en ekonomisk besparing för militären, säger Anders Frank. Man kan se på ett sådant här spel ur två aspekter. Som marknadsföring och informationsspridning av internationella missioner samt för utbildning.

Olika bemötanden i byar

– Ett exempel på kulturskillnader är hur soldater möts när de kommer in i en by. Det är stor skillnad mellan att komma in i en by i Liberia och en i Bosnien, säger Kersti Larsdotter. I Liberia samlas ofta byborna nära främlingen och det dröjer länge innan de svarar på frågor.  Då säger de ofta sådant som de tror att besökaren vill höra. I Bosnien är byborna ofta mer misstänksamma.

Det är ett bra exempel på scenarier som ska vara med i spelet. Kersti Larsdotter understryker att det inte får bli för svepande beskrivningar av hur folk är i Liberia.

– Scenarierna ska snarare grundas på erfarenheter hos personer som varit på platsen.

Förutom erfarenheter från tidigare missioner vilar spelet på :

• doktriner inklusive insatsregler, rules of engagement (ROE)

• det som är utmärkande för uppdraget

• grundinformation från området som till exempel miljön

Spelaren i huvudrollen

Vid Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm utbildas Liberiastyrkorna. I vecka 10 åker den tredje omgången, LA 03 ner och det utbildas bland annat av personal från den första omgången LA 01.

– Det har visat sig att överlämningen av detaljerade erfarenheter inte är helt strukturerad, säger Kersti Larsdotter. Det behövs till exempel detaljerad information om vad som egentligen hände vid genomsökning av byar. Och det är här som ett dataspel kan komma in och göra nytta. Det ska inte ersätta den befintliga utbildningen utan vara ett komplement och det är mycket viktigt att man har en diskussion sedan man övat med spelet. Utvecklingen av projektet sker i nära samarbete med Livgardet. Det gör att spelet hela tiden kan göras aktuellt när nya erfarenheter kommer fram.

Anders Frank säger att den som spelar ska vara i huvudrollen. Spelet ska visas ur ett så kallat första-personsperspektiv. Det ska finnas scenarier för all personal, men frågorna kommer att vara olika. För den vanlige soldaten är det raka svar och reaktioner som efterfrågas. Befäl kan ställas inför dilemmasituationer där man ska resonera.

Det är främst fyra typer av scenarier som ska byggas upp:

• patrull till fots

• patrull med fordon

• eskort, till exempel av en hjälpsändning

• insats mot folkmassa

– Belöningssystem förekommer i nästan alla kommersiella spel och det bör vi också ha med, säger Anders Frank. I ett spel ska man kunna påverka händelseförloppet. Om man gör på ett visst sätt så går spelet vidare på ett visst sätt. Det är en funktionalitet som vi skall ha i vårt spel.

Inte bara för militärer

Anders Frank tror att fler än militärer kan ha nytta av ett liknande spel. Swedint utbildar även totalförsvarspersonal och Folke Bernadotteakademien utbildar representanter från frivilligorganisationer. Där borde det enligt Anders Frank finnas flera som är av intresserade.

– Ofta brukar frivilliga organisationer inte vara så förtjusta i att utbildas tillsammans med militärer inför ett uppdrag. Ett gemensamt dataspel kan vara något som båda parter kan ha nytta av.

Anders Frank och Kersti Larsdotter har varit i USA där dataspelsmarknaden är stor och där försvaret i stor skala har hoppat på denna utveckling.

– Många spel har sin grund i militära förband och de spelen skiljer sig inte så mycket från vanliga dataspel. Det är det väpnade striden som står i centrum. Man ska skjuta för att vinna. Men det finns också en trend mot mjukare områden.

– Militären börjar inkludera kulturella aspekter i spelen, säger Kersti Larsdotter. Ett spel som riktar sig till amerikanska militärpoliser och underrättelsepersonal lär ut kurdisk kultur. I ett annat ska man lära sig att använda arabiska uttryck eller att hälsa på rätt sätt. I vissa kulturer ska man hälsa på den som är högst i rang. I andra kulturer kan det uppfattas som en förolämpning. Där får man inte närma sig ledaren så direkt.

Ett av de stora företagen i branschen är Breakaway games som gjort traditionella dataspel för det amerikanska försvaret, men som nu har fått flera miljoner dollar för att utveckla spelet A Force More Powerful. Det är i Mahatma Gandhis anda och har beställts av ett internationellt center för fredliga konflikter. Det är tänkt att användas för ledare som planerar civilt motstånd mot diktatoriska regimer. Veteraner från kampen mot Slobodan Milosevic i Serbien har hjälpt till med utvecklingen.

Men pengar som satsas är inte allt inom detta område.

– En fördel för oss i det lilla landet Sverige är att vårt forskningsprojekt har ett nära samarbete med utbildningen, säger Anders Frank, något som kan vara problematiskt i stora försvarsmaktsorganisationer som till exempel den i USA.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

NBC-skydd

NBC-skydd scenarioNBC-skyddet i insatsförsvaret kommer att skilja sig mycket från hur NBC-skyddet var i det gamla försvaret. Hotbilden är en helt annan och nätverket kommer att ge helt andra möjligheter att hantera hotet. Det kommer att bli precision även i NBC-skyddet. I detta scenario visas hur det kan gå till. Ett svenskt förband har sänts till ett land där en grupp är beredd att använda enklare typer av NBC-vapen för att skapa skräck. Målet är att kontrollera befolkningen och driva de främmande trupperna ur landet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Amfibiefartyg

Braiga båtenSveriges säkerhetspolitik vilar i dag på samarbete med andra länder. Hotet är inte längre en invasion från öster. Konflikter långt borta kan snabbt dra in Sverige som är mycket beroende av handelsförbindelserna till havs. Vår säkerhetspolitiska betydelse kan öka om  vi bidrar till internationell kris- och konflikthantering. Marinen behöver inte fler fartyg mot en tänkt motståndare i Östersjön utan ett flexibilt och uthålligt fartyg som  kan sättas in i såväl försvaret av territoriet som i internationella operationer.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek