”Det blir tufft att lämna vår värnpliktskultur”

Personalförsörjning

Personalförsörjningen är den största och kanske svåraste delen i reformeringen av Försvarsmakten. Det nya systemet innebär att det svenska försvaret kan motsvara de krav som uppdrags-givaren ställer. Att de förband som produceras är tillgängliga och användbara. Då duger inte det gamla pliktsystemet längre.

Jörgen Ericson är chef för strategiavdelningen vid Högkvarteret och säger att det inte blir en enkel resa.

– Det blir en tuff omställning att gå från en värnpliktskultur som rått sedan indelningsverket avskaffades 1901. Officerare måste vänja sig vid att här kommer inte en värnpliktig utan en kollega, som ska utbildas och tjänstgöra på ett helt annat sätt.

Jörgen Ericson sitter tillsammans med Anders Carell och Jens Plambeck från strategi-avdelningens analyssektion och Johan Fölstad från personalstabens planerings- och utvecklingsavdelning och samtalar om vad det kommer att innebära att gå från plikt till frivillighet och varför det måste göras. Värnplikten har i praktiken nästan försvunnit, men formellt finns den kvar och värnplikten har haft många försvarare.

Anders Carell (AC): – Jag vill påstå att från stora delar av organisationen är det här efterfrågat. Jag har varit ute i flottan nu och där är det så uppenbart. Det är så mycket teknik att man inte lär sig det på en värnpliktstid. Man kan inte börja på ny kula varje år.

Johan Fölstad (JF): – Det beror lite på vem man frågar. Inom armén är det en så pass liten andel av officerarna som nyttjat anställda soldater. Det är de som fört befäl i utlandsstyrkan. De har sett slöseriet att utbilda och ta delmängder, använda och slänga bort. Sedan är det kanske så att de som är för, är de som hörs minst. Motståndarna verkar vara de som är mest intresserade av att argumentera.

Jörgen Ericson (JE): – Jag har inte uppfattat att det finns ett aktivt motstånd inom organisationen. Motståndet finns hos en del politiker.

AC: – Det är nog en generationsfråga. De yngre officerarna ser sig som ledare av förband och de har inga svårigheter att acceptera utvecklingen. De har större erfarenheter av internationella insatser än de äldre officerarna som kanske sett sig som utbildare och nu kan tycka att det blir lite skrämmande. Vad ska vi göra nu? Nu är det upp till bevis att leda förband. Så det blir en ny roll för officersyrket.

JE: – Kulturförändringen är något vi måste hantera. Jag säger inte att det blir lätt. Vi måste förstå vad det innebär att leva i ett försvar med stamanställda under en längre tid. Vi har en begränsad erfarenhet av detta – från utlandsstyrkan, specialförbanden och den nordiska stridsgruppen – som måste spridas i organisationen.

JF: – Specialförband består av officerare, -specialistofficerare och reservofficerare och de tjänstgör som soldater. Deras anställning är en bra beskrivning av hur dagens system fungerar. Det fanns ingen annan möjlighet att skapa de här styrkorna utan anställd personal.

pliktutredningen under Anders Svärd har lämnat ett delbetänkande i vilket det slås fast att frivilligheten ska gälla och att alla ska gå igenom en tre månader lång grundutbildning. I debatten tolkade en del detta som att volymerna av soldater nu skulle öka. Men försvarsplanerarna är inte oroliga.

JF:  – Oavsett vilken anställning man har i Försvarsmakten ska den föregås av en kvalitetssäkrad soldat- och sjömansutbildning. Den råkar vara tre månader. Hur utbildningssystemet ska byggas på bästa sätt är Försvarsmaktens sak. Att pliktutredningen föreslår en tremånadersutbildning är inte en anvisning till Försvarsmakten att ta in ett visst antal soldater var tredje månad. De tre månaderna ingår i utbild-ningen innan och om man anställs.

JE: – Vi har inget emot tre månaders grundutbildning. Den kan i vissa fall gärna få vara längre. Det viktiga är att det här inte är en dammlucka som öppnas. Alla som vill kommer inte in. Försvarets behov ska styra och det kan variera över tiden.

AC: – Det finns en gräns för hur många som kan vara intresserade och antalet är nog betydligt lägre än de 15 000 som nämnts i debatten.

JE: – Att ta in så många som 15 000 är kopplat till att det finns en pliktlag i botten. Plikten ska sedan gå över till frivillighet. Då har man ett blandat system och det blir väldligt dyrt.

JF: – Den teoretiska siffran är ungefär 4 500 om det svenska försvaret har samma dragningskraft som det danska eller holländska. Det finns en variant som en del fört fram i en debatt som jag tycker delvis blivit ganska konstig. Man får fundera länge på vad uttrycket frivillig värnplikt innebär. Danskarna har en plikt och skriver in många. Så har de också jämförelsevis högre personalkostnader än vi.

Jens Plambeck: – Vi har räknat på vad ett intag på 15 000 skulle kosta i jämförelse med perspektivstudiens förslag till nytt personalförsörjningssystem. Det kan bli allt från 300 miljoner till 1,3 miljarder kronor dyrare per år beroende på hur stor omsättningen blir.

AC: – Men man måste ändå medge att om vi fick medel och resurser vore det ett mycket lyxigt rekryteringsinstrument att ha så många att välja på.

JE: – Men vi får inga höjda anslag. Det blir 38 miljarder kronor och då måste vi ha ett effektivt sätt att rekrytera personal och då fun-gerar inte värnplikten. Vi vill kunna skicka ut insatsförband som verkligen är ordentligt samövade. Det gör vi inte i dag. De planeringsanvisningar vi fått från departementet samt försvarsberedningens rapport och plikt-utredningens delbetänkande är i linje med våra perspektivstudier. Sedan hänger det på pliktutredningens slutliga förslag och den politiska debatten hur det går. Men vår förhoppning och tro är att inriktningspropositionen, som troligen kommer i mars, innehåller ett förslag som stämmer överens med vårt underlag som vi lämnar in sista januari.

Att ställa om från plikt till frivillighet må vara svårt att få in i tänkandet. Men det ska in i lagböckerna också. Det blir ingen lätt uppgift och den har pliktutredningen framför sig.

AC: – Förr var det en plikt att rycka in och frivilligt att göra en insats utanför Sverige. Nu blir det frivilligt att rycka in och en plikt att åka ut. Då måste lagar ändras.

JF: – Försvarsmakten kommer nog att ställa precisa frågor vad som menas. För det här är en svår lagstiftning, som ska föras in på den svenska arbetsmarknaden. Av de anställda kan vi kräva att de ställer upp, men med de kontrakterade, som inte är heltidsanställda utan står till förfogande och är skyldiga att tjänstgöra vid insats, blir det en annan sak. De flesta länder som har en expeditionär försvarsmakt grundar anställningen på straffrätt. I Sverige överlämnas anställningsförhållandet till arbetsmarknadens parter. Det är den stora vattendelaren. Om den som skriver på ett kontrakt binds av ett straffansvar kommer rimligen priset på kontraktet att öka. Blir det en straffrättslig lagstiftning kommer det att gälla all militär personal. Då straffas man om man inte ställer upp på sitt åtagande. Blir det en arbetsrättslig lagstiftning kan ju alltid en officer säga upp sig om han eller hon inte vill åka ut.

”Vår stridsvagnsförare Ulla går till nya utmaningar. Vi söker hennes ersättare. Militär grundutbildning krävs.”

Sådana annonser tror Anders Carell kan dyka upp om några år. Och det dröjer inte länge. Rekryteringen av nästa stridsgrupp, 2011, ska användas som pilotfall. Marinen och flygvapnet kan börja med det nya systemet redan nästa år och 2010 kommer de stora volymerna.

JF: – Vi får väl hoppas att vi lyckas bättre med vår utbildningsproduktion än läkarkåren. Vi bestämmer ju själva över hur många som ska utbildas. Men försvaret kan redan i dag i vissa fall anställa soldater. Pliktlagen är inte vilande som kanske en del tror. För att väcka en vilande lag krävs en rad villkor. Pliktlagen finns, men den ska inte tillämpas. Det betyder att den kan användas nästa dag om läget så kräver, och det är inget konstigt. Så är det i de flesta länder som till exempel USA och Storbritannien.

JE: – De nya officerarna kan kommenderas att åka ut. Men vi tvingar inga och det har inte behövts hittills.

Det verkar som om de flesta inblandade och ansvariga gått runt värnpliktsfrågan som katten kring den heta gröten. En fråga av närmast bibliska dimensioner, sade en general för en del år sedan. I denna tidning hade vi en teckning som visade hur värnplikten försvann från Europa. Det var för tio år sedan.

Jens Plambeck började som 16-åring vid flottan och anställdes som sjöman. Vid den tiden, 1978, anställde flottan cirka 1200 om året. Ungefär de volymer vi diskuterar nu, konstaterar han. De första spåren av att diskutera värnplikten går tillbaka till 1980-talet. Motivet var då att den teknik som införts inom försvaret krävde mer än vad som kunde läras ut på en värnpliktstid. Sjöstridsförbanden återkom i perspektivstudierna 2006. Då började man titta på produktionssystem och det var uppenbart att det krävdes en förändring för sjöstridskrafterna. Frågan kom tillbaka 2007 och som en följd av en analys av omvärlden och framtida konflikttyper och de krav som ställs på insatsförbanden, det vill säga ökade krav på tillgänglighet och användbarhet.

Jens Plambeck och Johan Fölstad ser tillbaka och konstaterar att man skruvat så mycket på ett personalförsörjningssystem som inte haft fokus på att genomföra insatser att det blivit en snårskog av krångliga kontrakt och ett terminssystem där plikt gick över till frivillighet, en blandning som blev väldigt dyr. En pådrivande kraft för förändringen är naturligtvis fokus på internationell krishantering.

AC: – Hade vi fortsatt att nöja oss med att gå hemma och vakta gränsen hade behovet av ett nytt system kanske inte varit lika klart.

JF: – Men vi hade ändå inte haft tillgängliga förband hemma. Som pliktlagen ser ut styr tillgängligheten mycket av det här. Det är inte bara att kalla in folk.

Behovet av en reform och varför den ska införas verkar tämligen klart. Sedan ska den betalas också. Har vi råd? Jörgen Ericson ger en kort kurs i försvarsplanering.

– Regeringen ger Försvarsmakten mål och uppgifter. Det är krav på operativa förmågor och vi ska skapa en insatsorganisation och då börjar vi med insatsförbanden. Sedan kommer alla frågor som rör personal, ledning, logistik, materiel och hur fabriken ska se ut som ska tillverka den här insatsorganisationen. När man kommer till fabriken upptäcker man kanske att det här blir för dyrt. Då får man gå tillbaka till insatsförbanden igen och banta och gå igenom hela kedjan. Det är det här vi ska visa upp i januari och det kan innebära att vi inte klarar alla de uppgifter som riksdagen kräver av oss.

JF: – Vi har en gemensam uppfattning om volymerna, men vi vet inte om vi kommer att ha råd med det.

JE: – Av budgetens 38 miljarder är ungefär en tredjedel personal och infrastruktur. Det är kostnader man inte ändrar på så lätt. Resten är övningar, materiel och så vidare. Personalkostnaderna är cirka nio miljarder kronor. Försvarsmakten är en kunskapsorganisation. Det är personalen som är ryggraden.

JF: – Personalkostnaderna är jämfört med andra länder relativt låga. Vi kommer fortfarande att dras med kostnader för det gamla värnpliktssystemet. Vi kan ju inte riva byggnader bara för att vi byter system.

Frågan är vilka som kommer att söka sig till det nya försvaret. Lönen är en kran att skruva på. Inte för låg och inte för hög för då blir det för dyrt, säger Jens Plambeck.

AC: – Vi räknar med att ganska många ändå kommer att stanna kvar. Det är ju inga hamnbusar vi anställer utan ett urval.

JF: – Ja, ibland kan jag bli upprörd när det nästan framställs som att de som söker anställning i försvaret skulle vara en sämre sorts människor. De är svenska medborgare i svenska försvaret. Vi måste tänka om vad gäller mycket. De länder som lyckats med det här påpekar att försvaret inte anställer bara en individ utan mycket mer. En förlust drabbar inte bara familjen utan även förbandet och orten man bor på.

JE: – Jag använder inte ordet yrkesförsvar. I ett sådant är kontraktstiderna längre. Vi räknar med fyra till åtta år och då blir det också ett ansvar för försvaret att hjälpa till att gå över till den nya karriären.

Johan Fölstad menar att det nya systemet blir öppnare och enklare även för officerare. Alla som uppfyller antagningskraven får söka till officer.

Men räcker 4 000 i ett årligt intag för att få fram tillräckligt många generaler?

JE: – Vi behöver inte så många generaler i framtiden.

JF: – Det handlar om var och när man sållar. När vi tog in en hel årsklass kunde det finnas en blivande general i mängden. Nu sållar vi fram 4 000. Vissa år kommer det att finnas en general och andra år inte.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2008/4

Moster Agda blir cyberkrigare

Moster Agda blir cyberkrigare

En gång en av många överstar i massarmén. Utbildad för
att möta en annan massarmé. Nu chef för informations-säkerhetsenheten vid Krisberedskapsmyndigheten, KBM. Ingvar Hellquists massarmér i dag består inte av kött och blod utan av ettor och nollor.

I skriften Sveriges beredskap mot nätangrepp beskriver Krisberedskapsmyndigheten, KBM, hur Estland förra året utsattes för ett cyberanfall. Termerna är anfall, försvar, motåtgärder, manöverutrymme. Det märks att det är en överste som tagit över.

– Inte alls, säger Ingvar Hellquist. Det är så man talar i den här branschen. Jag har inte skrivit ett ord mer än förordet.

Medan massarméns soldater hade sina inkallelseorder liggande i översta byrålådan, munspelet och ett ombyte varma kläder snabbt gripbara, så är cyberarméns soldater ovetande om att de står i beredskap. Och när armén anfaller så är det inget som moster och de andra i ledet märker.

– Det kallas för botnet, säger Ingvar Hellquist och anspelar på ordet robot, arbetare.

– Man kapar helt enkelt en dator. Lättast är det att komma åt hemmadatorer som står på ofta och dessutom är sårbara. Det är en hel industri att infektera datorer.

Ingvar Hellquist berättar om hur ”tjänstemän” i låglöneländer och med tillgång till internet ger sig ut på jakt efter datorer på nätet. När en dator infekterats säljs den vidare till nästa led som samlar på kapade datorer som sedan hyrs ut. Hur många och för vilken tid? Det är bara att beställa och betala. Priserna för botnet varierar. Just nu är det dyrare i Australien än i Sverige. Man räknar med att mellan 20 000 och 50 000 datorer är kapade i Sverige.

Hur får man sin dator kapad?

– Ingången är säkerhetshålen, säger Ingvar Hellquist.

– Det kan till exempel finnas i webbläsaren Explorer eller något Office-program. Microsoft skickar ut säkerhetsuppdateringar, så kallade patchar. Men så enkelt är inte saken ur världen. I och med att Microsoft talar om att en uppdatering är på väg avslöjar man också att det finns ett säkerhetshål. Och då gäller det att passa på innan luckan stängs. Vanligaste sättet att komma in i en dator har varit att skicka en fil med mejlen. När man icke ont anande öppnar filen är det klippt.

– Nu har busarna anpassat sig och gått ett steg längre och infekterar hemsidor. Det räcker med att gå in på en webbplats för att få datorn infekterad. När man väl kommit in i en dator finns det ett batteri av saker att göra, som att registrera tangenttryckningar och på det viset komma åt koder och lösenord och stjäla pengar. Men vanligast är att datorn finns där som en vilande agent, beredd att handla på ett kommando. Det var det som skedde i Estland.

Cyberattacken i maj 2007 var inte en enskild händelse. Konflikten om den sovjetiska soldatstatyn som esterna tänkte flytta på fick förbindelserna mellan Estland och Ryssland att kärva. Det demonstrerades utanför Estlands ambassad i Moskva och så kom cyberanfallet. Massarméerna hade mobiliserats och den stora stöten sattes in – från USA.

– Tusen och åter tusen datorer började anropa datorer i Estland, förklarar Ingvar Hellquist. Enligt reglerna ska en anropad dator svara; det är ping och ping. Men nu skickade en dator inte ett ping som vanligt utan tusentals. Och den estniska datorn försökte att svara och hänga med och på så vis överbelastades nätet. Bandbredden smalnade. Denial of service, dos, kallas det. En attack kunde utlösas med att någon på en rysk hemsida klickade på en knapp. De operatörer som sköter hela internet stoppade trafiken från USA. Då kom nästa angrepp i stället från Vietnam som står utanför det globala skyddsnätet. Det visar hur välplanerad attacken var. Det kunde inte röra sig om en liten grupp. Angreppet var alltför avancerat.

Parallellen med en militär operation (eller fotbollsmatch) är lätt att göra. Det ska finnas ett motiv, en organisation, en plan och ett mål. I fallet Estland vet man inte så mycket. Motivet var naturligtvis att på något sätt skada Estland. Organisationen är okänd liksom planen och vad som var målet med attacken. Vem vann? Ebbade anfallet ut därför att försvararna hade hunnit samla styrka eller åstadkom man det man ville? Att skaka om Estland ordentligt.

– Vi hade aldrig sett något tidigare, säger Ingvar Hellquist. Det var första gången ett land attackerades med cybervapen riktade mot samhället. Men det var till största delen ett anfall som utspelade sig på den lägsta nivån, en sorts cyberklotter. Nästa nivå är att inte bara angripa med överbelastning utan att även ta över och kontrollera motståndarens dator. Då kan man sprida falsk information, stjäla pengar. Den farligaste nivån som är riktigt obehaglig är när någon försöker ta över en dator som i sin tur kontrollerar vitala system som eldistribution, flygtrafikledning eller vattenförsörjning. Anfallet mot Estland var som ett krig med attacker och motåtgärder. Man försökte göra intrång i banksektorn och lyckades till viss del. Vad vi vet kom man dock inte åt några pengar.

Enligt CIA har några lyckats kapa elförsörjningen i latinamerikanska städer och sedan slagit på strömmen när de fått sina pengar.

– Vi väntar bara på större exempel. Man måste förstå att nu hackas det inte längre för skojs skull och för att väcka uppmärksamhet. Det var några arga äldre hackare som surt klagade över att de hackat Aftonbladets hemsida utan att det blev något väsen, men sådant hör i dag till undantagen. Nu är det brott som sker. Man slår till mot få och utvalda. Snabbt in, ta pengarna och snabbt ut igen och sopa igen spåren. Ingen verkar tänka på att cyberbovarna har skäl till vad de gör. Som att gå in i sjukvården, förfalska recept och hämta ut knark på apoteket i stället för att köpa det på gatan. Detta har inte hänt, jag förklarar bara vad som kan hända om man kommer in i styr- och kontrollsystemen.

Den som gör något brott dolt riskerar knappast att åka dit. Inte heller den som avslöjas riskerar speciellt mycket.

– Det ska vara bra högt på straffskalan för att polisen ska kunna göra en utredning. Då närmar man sig barnporr. Om det försvinner en miljon kanske polisen börjar utreda. Och så går spåren till en vanlig datoranvändare. Men det är ju svårt att visa att den personen är skyldig som inte ens vet om sin delaktighet. Nu kommer man in i ett träsk av bulvaner. Det är lager på lager. I det yttersta lagret kan man till och med ha betalt för att åka dit. Det kan vara en tiondel av bytet. Resten har försvunnit utom räckhåll för samhället. Det är en global verksamhet utan globala lagar.

Så bovarna får man leva med. Återstår att skydda sig och sin dator.

– Man kan till att börja med vara sparsam med att vara på nätet. En dator som sällan är ute är mindre attraktiv för bovarna, säger Ingvar Hellquist. Och så ska man givetvis ha bra och aktuella säkerhetsprogram. För om man är oskyddad när man går ut på nätet så hugger de direkt när man kopplar upp sig. Både de som vill uppdatera dina virusprogram och de som ser att här finns det en med säkerhetsluckorna på vid gavel. Och så kan man ju fråga sig varför man ska vara på sin vakt om man inte själv personligen är utsatt. Vilken aktsamhet kan samhället kräva av en datoranvändare. Glömmer man lägga i handbromsen och bilen löper amok så åker man dit. Lämnar man datorn utan handbroms i så händer inget.

– Ett skydd för samhället är att ha en gemensam lägesbild. I Estland fick man igång en sådan väldigt fort. I Sverige skulle det ha tagit längre tid. Det behövs också en gemensam lagstiftning. Men alla länder vill inte vara med. Vi hade en debatt om att statliga cyberattacker skulle betraktas som en folkrättsbrott därför att attackerna drabbar civila. Det lät ju bra. Då skulle staterna lägga korten på bordet och tala om vilka vapen de har. Ryssarna tyckte det var jättebra att få insyn i den amerikanska cyber-arsenalen, och då sjönk naturligtvis det amerikanska intresset.

Samhället borde enligt Ingvar Hellquist tänka sig för innan man kopplar ihop vitala styrsystem på nätet.

– Men det är lättare sagt än gjort. Det är enormt kostnadseffektivt att göra så. Ta som exempel de som utvinner olja till havs. I stället för att skicka ut en specialutbildad och dyr reparatör med helikopter för att fixa felet kan man ordna det från en central i land. Som alltid är det en fråga om vad man vill betala för att minska en risk. De svenska vitala systemen är än så länge så säkra att de inte låter sig störas i första taget. Det är blanktråd och strömbrytare som gäller. Och vill man slå ut el-nätet är det ju inte så svårt att ta med sig lite dynamit och ladda upp matarledningarna i Mellansverige som skickar kraften från nord till syd. Bara för att en sak kan göras innebär det ju inte att det måste ske. Det måste finnas ett skäl också. Hur många år har vi inte talat om att någon ska förgifta vattnet och det har aldrig hänt.

När ingvar hellquist tittar in i framtiden så ser han en värld av fler cyberattacker.

– Jag tror inte att ett land angriper ett annat land. Snarare rör det sig om grupper och dessvärre blir det nog mer av terrorister. Ju mer inkopplad vår vardag blir, desto sårbarare blir den. Nu talar man om att det inte bara är mjukvaran som angrips utan även hårdvaran, som till exempel den nya generationens mobiltelefoner. I vårt arbete här på KBM ligger vi på framkant. Sverige har inte utsatts för en attack på den värsta nivån men vi betonar att det är viktigt att skydda sig.

Hur det är ställt med cybersäkerheten prövas när vi talar med Ingvar Hellquist. Regeringskansliet och finanssektorn och många myndigheter övas gemensamt i en cyberattack, övningen SAMÖ 08. I spelet har Sverige stiftat en lag mot penningtvätt som tagits illa upp av en viss mr John Smith som har stora finansiella intressen. Det går inte längre att betala över nätet. Förtroendet rasar för bankerna. All verksamhet som bygger på snabba betalningar upphör. Kontanterna räcker inte. Folk byter varor. Regeringen kommer med motåtgärder och när läget verkar vara under kontroll spelas något nytt elände in.

– Förhoppningsvis har det gått så dåligt på sina ställen, att man lär sig något, säger Ingvar Hellquist. Lika dåligt som i Pakistan för en tid sedan kan det nog inte gå. Regeringen gillade inte vissa inslag på Youtube och lät sin nätmyndighet stoppa trafiken från denna sajt.

Dessvärre råkade någon programmera fel. Under några minuter kom alla som ville till Youtube till Pakistan innan felet kunde rättas till. •

Jan-Ivar Askelin,text, Martin Ek, grafik,  Framsyn 2008/2

Ny materiel ska tas fram som i ett lagarbete

Materielgrafik

Stafettlaget kan inte springa fortare. Så laget får bli som en hockey-femma. Det är det nya sättet att ta fram materiel till försvaret. Myndigheterna och industrin ska arbeta närmare varandra under hela projekttiden. Ledstjärnorna för denna nya kultur, som kallas integrerad materielledning, är de nio budorden i Strategi för försvarsmaktens materielförsörjning.

Nu går det inte att springa fortare. Vi måste bli smartare. Därför skapar vi ett nytt arbetssätt för att försörja Försvarsmakten med materiel. Tre myndigheter – Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) – har skapat en gemensam samordningsfunktion, vilket är unikt för svensk statsförvaltning.

Den som säger detta och leder arbetet är Lennart Axelsson, en artillerist som under de senaste tio åren ägnat sig mycket åt materielfrågor.

Bakgrunden finns i Peter Lagerblads utredning om försvarsförvaltningen. I den sades att de 17 miljarder som finns för materiel ska ligga kvar. Värdet ska till och med öka något genom att administrationen minskar. FMV ska samtidigt minska från 2 000 till 1 500. Det gör att färre ska göra mera. I det ledet handlar det om en effektivisering med 40 procent. Och här går det inte, som Lennart Axelsson säger, att springa fortare. Man måste göra på ett helt annat sätt. Det handlar om att införa en helt ny kultur.

– Tidigare gick ett materielprojekt i tydligt åtskilda faser. Försvaret tog fram ett behovs-dokument och FMV gjorde specifikationen för beställningen till industrin. Och FOI svävade omkring någonstans vid sidan om. Och så är det i stor utsträckning fortfarande. Det blev väldiga glapp i överlämningarna. Det duger inte att bara skicka papper till varandra. Dokument kan bara återge en väldigt statisk situation, dynamiken får helt enkelt inte plats i papperen. Och resultatet blir att den färdiga produkten inte motsvarar förväntningarna.

I det som nu kallas integrerad materielledning, IML, ska myndigheterna och på sikt även industrin arbeta parallellt under en stor del av projektets gång. Man ska inte gå hand i hand hela vägen, men det ska finnas en kontakt över tiden. På så sätt kommer leverantörernas (FMV och industrin) kompetens in redan när försvaret börjar fundera på behovsbilden. Vad är önskvärt och vad är möjligt? Och när leverantörerna tidigt sitter med vid bordet och får veta vad försvaret efterfrågar kan de hitta kostnadseffektiva och leveranssäkra lösningar. Det som efterfrågas kanske redan finns på marknaden och kan användas efter lite anpassning till svenska förhållanden.

Lennart axelsson håller med om att mycket av miljökunskapen försvunnit när värnplikten skurits ned.

– Vi kan inte ha ingenjörer på FMV, som aldrig varit ute i fält eller till sjöss, att ensamma sitta och diskutera med industrin. Och även på den kanten är det nu långt ifrån alla som gjort lumpen. Operatörer och leverantörer måste arbeta närmare varandra.

Den integrerade materielledningen består i dag mest av en kärna från de tre myndigheterna, men kommer på sikt att innefatta alla aktörer och processer som har med teknik- och materielförsörjning att göra. Till exempel kommer huvuddelen av FMV:s personal att medverka i IML.

Alla som är med i processen måste stå på en gemensam strategisk grund. Den finns beskriven främst i ett dokument som heter Strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning.

– Det är de nio budorden, säger Lennart Axelsson och plockar tankar bland budtavlorna.

• Insatsförbanden. Försvarsmakten har fler uppgifter än att göra insatser utomlands, men överbefälhavaren betonar att det ska vara insatsförbandens behov av materiel som ska vara styrande.

• Leveranssäkerhet. Tidigare var det inte så noga när materielen levererades eftersom den ofta skulle förrådsställas (”in i ladorna”). Vi kunde ta en försening på ett halvår. Nu är det annorlunda. Till exempel ska den nordiska stridsgruppen, NBG08, vara klar den första -januari 2008. Då måste grejorna vara framme. Och de som inte hinner fram får man avstå från det. Man kanske i stället får ta det som hinner fram i tid och anpassa kraven därefter.

• Livscykelperspektiv. Vi måste bli mer flexibla och öka Försvarsmaktens handlingsfrihet. Det kan låta bra att köpa tusen exemplar av en viss sak. Det verkar bli billigast över tiden. Men vi kan inte veta hur världen ser ut längre fram. Det kanske hade varit vettigare att köpa 500 först och sedan avvakta med fler köp. Svenska särlösningar är kanske bäst och billigast till en början, men med tiden står vi där med system som vi är ensamma om att underhålla. Delar vi system med tio nationer kan vi lättare försörja det med reservdelar. Och det blir också intressantare för industrin att ha en kompetens för att underhålla ett system som finns i tio nationer i stället för i en.

• Antalet. Det är oerhört viktigt. Inte bara när man köper utan också när man vidmakthåller. Att planera för en uppgradering kostar ofta mer än själva hantverket att tillverka och skruva dit de nya bitarna på prylen. När det gäller standardobjekt som till exempel lastbilar kan det vara en vits att lägga ut beställningen över tiden om man använder bilarna hemma i fredsdrift. Det finns alltid verkstäder som kan ta hand om bilarna som hela tiden förändras. Men om man åker utomlands vill man inte ha olika versioner av samma lastbil.

Lennart Axelsson tar även upp Jasplanen. När vi skulle ha nya flygplan ansågs Jas mest kostnadseffektiv om vi köpte ett stort antal, fler än 250. Vid lägre antal skulle andra plan vara mer kostnadseffektiva. Genom att välja Jas har man vid första leveransen redan bundit sig till kalkylen och det är först när sista planet är levererat som affären gått ihop. Man skulle hellre vilja ha denna brytpunkt tidigare och i en föränderlig värld kunna räkna hem projektet redan vid första beställningen.

– Å andra sidan, säger Lennart Axelsson, vill vi inte tappa utvecklingsförmåga i Sverige för den har andra värden som att vi kan ta hem teknologi till Sverige och det är viktigt även för försvaret.

• Handlingsfrihet och kostnadseffektivitet. Storpack är inte alltid billigast.

– Du går hem med en jättepåse billig potatis. Innan du kommer till botten har potatisen ruttnat. Eller fylld av goda föresatser skaffar du ett årskort på ett gym och tröttnar efter tre gånger. Då hade det varit bättre att betala dyrt för de få gånger man tränar. Om du låser dig i dyra fasta kostnader så minskar handlingsfriheten.

Lennart Axelsson berättar att det ett tag kändes jobbigt med låsningen i Jasplan, stridsvagn-ar och Visbykorvetter. Stora projekt är svåra att svänga och lagt kort ligger. 1996 kunde man nog ha funderat på klokheten i att beställa delserie tre av Jasplanen, säger Lennart Axelsson. Men man var bunden av den övergripande logiken i projektet.

• Iterativ kravanpassning. Det är fel att först designa sina förband, för att sedan behöva skräddarsy prylar till dem. Lennart Axelssons idé är att inte låsa vare sig förbandsstrukturer eller materiel i början. I stället ska man fritt försöka hitta billiga och enkla lösningar. Ibland kanske materielen som man söker redan finns i förråden om man tänker efter lite grann.

• Internationell samverkan. Vi ska först se vad vi har själva. Om inte det går ska vi köpa på marknaden eller utveckla tillsammans med andra och i sista hand utveckla själva. Men försvarsindustrins export är viktig för Försvarsmakten. Det blir fler som delar på hela kostnadskedjan. Hägglunds har sålt fler stridsfordon 90 till utlandet än till Sverige vilket gynnar försvaret. Lennart Axelsson vänder sig mot vurmen att köpa allt över disk utomlands.

– Det är ju att idiotförklara den svenska industrins utländska kunder, säger Lennart Axelsson med visst eftertryck. Svensk försvarsindustri är omvittnat kompetent och allt i det gamla systemet var inte dåligt. Vi ska bygga vidare på de bra delarna.

• Forskarna ska vara med i processen mycket tidigare och tydligare. Nu svävar de omkring lite för sig själva. Deras kunskap ska kunna utnyttjas friare än nu. ”Du som kan allt om vågformer, vad tror du om den här nya radion?”

– Det skulle ge forskarna en mer praktisk inriktning. Det räcker inte med kloka tankar. De måste användas också.

• Rensning i systemfloran. På kontoret har man kunnat ena oss om ett datasystem. Här kör vi Windows.

– I verksamheten ser det annorlunda ut. Exempelvis beställs det containrar till höger och vänster och ingen har ansvar för att dessa passar ihop. För att inte tala om alla olika fordonstyper i försvaret. Och så spretar det åt olika håll. På lägre nivå kanske man kan stå ut med det här, men när man för upp det på högre nivå kostar det jättemycket pengar. Inte minst över tiden när man ska hålla systemen vid liv.

• Större åtaganden för leverantören. Staten ska inte hålla på med allt själv. Under det ka-lla kriget var det självklart att försvaret skulle underhålla sin egen materiel.

– Med tanke på de allt mindre serierna vi skaffar så bör man kunna lägga ut mycket av underhållet på tillverkarna. Hägglunds kan underhålla alla stridsfordon man tillverkat. Då blir det billigare och rationellare än om försvaret ska bygga upp en egen organisation för sina stridsfordon. När man köper nästa stridsfordon skulle man kunna lägga in kravet på underhåll redan från början. I fält måste man dock sköta mycket själv, bland annat av folkrättsliga skäl. Så även underhållsstrukturen måste balanseras mot utlandsstyrkans behov, säger Lennart Axelsson.

ska man satsa allt på ett kort eller vänta och se och köra flera projekt på halvfart för att som det påstås minska riskerna och behålla handlingsfriheten?

Lennart Axelsson drar sig till minnes vad som stod i handbok Stormakten.

– Den sovjetiska taktiken för att nå ett genombrott gick ut på att anfalla på bred front. Sedan kraftsamlade man där motståndaren sviktade. Det går att göra om man har en stormakts resurser. Och är beredd att ta stora förluster. Jag är rädd för att denna metod för att ta fram materiel leder till att det inte blir något av någonting. En annan modell som diskuterats är att man kör ett projekt fram till prototyp. Så låter man det vila en tid och driver fram det till en ny proto-typ. Och så håller det på. Det blir också en form av tomgångskörning. Frågan är om Försvarsmakten har råd med detta? Och vad vinner man egentligen? Jag tror man blir lite av en övervintrare. Det ger oss heller inget internationellt anseende och man övar inte hantverket att ta fram färdiga system. Det är en sak att sitta och fundera på sin kammare och en annan att ta fram en sak på riktigt. Man tränas inte i den svåra konsten systemintegration om man går långsamt fram. Tar det för lång tid finns dessutom risken att kunden slänger in nya krav som jästen efter degen. Och det vet ju alla som haft hantverkare hemma vad det leder till. Då blir det nya förutsättningar och så kostar det några tusenlappar till.

– Det påstås ibland att vi har för höga tekniska ambitioner i relation till våra uppgifter i utlandsstyrkan. Det behövs väl inte så märkvärdiga saker för att patrullera en bygata, kan det heta. Och så gör också en del länder som till exempel Pakistan. Så kunde vi också göra om vi är beredda att ta förluster. Men det är
vi inte och skydd handlar ofta om teknik. Vi
kanske möter en självmordsbombare som är beredd att ta den yttersta förlusten och då är
vi chanslösa om vi inte använder avancerad teknik.

– En annan sak är precisionens pris. Som artillerist skulle man slå ut fiendens soldater. Vilka det var spelade ingen roll. Man skickade ”dumma” ostyrda granater mot ett område. Nu är det helt annorlunda. Vi får inte skada oskyldiga. Vi måste kunna plocka ut en person i en folkmassa och behöver kanske också använda vapen med graderad verkan så att han bara blir omskakad. För att klara det måste vi ha avancerade sensorer och dyra verkansdelar. De här kraven driver teknikutvecklingen på samma sätt som hotbilden gjorde förr.

Sedan kan det finnas tekniskt avancerade system som exempelvis stridsflygplan och ubåtar som det just nu inte är så stor efterfrågan på i internationella insatser. Däremot är dessa kompetensområden viktiga för Försvarsmaktens långsiktiga förmåga och dessutom tydliga teknologiska nischer där Sverige har en tätposition i världen. En sådan ställning kan inte värderas bara utifrån nyttan för dagens insatsförband utan måste ses i ett betydligt större perspektiv. Därför är det välkommet att man på Försvarsdepartementet just nu arbetar på en försvarsindustristrategi där just sådana frågor ska hanteras.

En annan aktuell fråga är förstås aviserade neddragningar av materielanslaget.

– Tekniskt avancerade system är dyra att underhålla och materielanslaget går till stor del åt för löpande kostnader. Och hur löser man det om vi får ett materielanslag som går ned kraftigt? Det enda vi kan göra är att avstå från att göra nya beställningar vilket förstås utarmar Försvarsmaktens utveckling väldigt fort. De tunga systemen ska leva i kanske upp till 40 år. Här kan man se en obalans där vi för lång tid är bundna att hålla dessa vid liv samtidigt som vi skulle behöva även andra system för de internationella insatserna.

Finns det ändå inte luft i materielanslaget?

– Nej, säger Lennart Axelsson. Vid insatser av svenska män och kvinnor så duger aldrig silver-medalj. Vi måste vara så bra som våra resurser tillåter. Däremot kan säkert vissa enskilda upphandlingar göras mer kostnadseffektivt. Men det är svårt att leda i bevis ens om man har jämförbara offerter eftersom man inte vet vilka fördyringar som kan uppstå i respektive alternativ. Det är inte heller så att man enkelt kan hitta fasta priser på materiel ”från hyllan”, dels för att ”hyllan” egentligen inte existerar eftersom all tillverkning sker mot beställning och dels för att så gott som all kvalificerad materiel måste anpassas för att samfungera med övriga system.

– Men det är klart att det blir säkrare att köpa från bandet än från ritbordet för då har man minskat både ekonomiska och tidsmässiga risker. Dessutom bör vi hålla nere nationella särkrav så att kostnaderna inte skenar. Exempelvis ska den svenska versionen av den nordiska helikoptern vara annorlunda än övriga länders. Kabinen ska vara högre, vilket förstås kan motiveras, dock innebär alla särlösningar ökade kostnader såväl vid anskaffning som vid underhåll.

– Många pekar på Finland som ett föredöme när det gäller att pressa kostnaderna för materielförsörjningen. Det är inte helt relevant eftersom vi lämnat ”mass”-konceptet bakom oss och har valt att ha ett betydligt större teknik-innehåll men färre förband. Därmed får vi inte bara högre kostnad per förband utan även en betydligt större förmåga i det enskilda förbandet. Men efterhand som materielanslaget krymper så kan vi ändå lära oss av Finland att lite oftare använda uttrycket ”det duger”. Dessutom kan man lära sig av vardagen. Få syr väl sina kläder själv. Man köper färdigt, säger Lennart Axelsson.

Och färdigmaten verkar slå ut den lagade?

– Jo, men hemma försöker vi laga maten själva. Fast ibland blir det fryst pizza. Det duger. Och ungarna blir jätteglada.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3

Datornätverk letar molekyler i containrar

Portendo_framsyn_KLAR [Converted]

Det lilla svenska företaget Portendo har utvecklat ett system med sensorer och datornätverk som kan spåra sprängämnen. Idén kommer från problemen med att skydda containrar från sabotage vid stora terminaler. Och lösningen bygger på en Nobelprisbelönad indisk upptäckt om ljus från 1920-talet.

Det ekar lite ödsligt i de eleganta lokalerna i Värtahamnen när Pierre Strömbäck tar emot. Han och hans bror Peter är några av grundarna till företaget Portendo, som fått väldigt gott om plats sedan it-företaget Switchcore lämnat Stockholm.

– Vi sitter bara här tillfälligt, säger Pierre Strömbäck. Vi ska söka oss till något lämpligare här i närheten.

Portendo är ett av troligtvis många företag som vuxit upp med den nya hotbilden. Många i den här branschen lämnade försvarsindustrin när den gamla hotbilden tonade bort.

Pierre Strömbäck är en av dem. Han är civilingenjör och var med om att utveckla kommunikationssystemet till Jasplanet.

– Det var inte en utan en massa apparater som hängde ihop med datalänkar. Enkelt uttryckt har Jas en digitalradio som hoppar mellan frekvenserna. Det var mycket avancerat och många duktiga personer var inblandade. På sätt och viss var det lätt att bygga systemet för vi hade inga andra länder att ta hänsyn till. Då skulle Jas inte vara Natoanpassad. Nu är det annorlunda.

Sedan kom it-vågen. Professor Christer Svensson vid Linköpings tekniska högskola hade tillsammans med Per Andersson vid Lunds universitet kommit på ett superchip, som ställde alla andra i skuggan.

– Det var från början tänkt att sitta i den nya generationens telefonväxlar. Men så tog datanäten över och chippet anpassades till att klara enorma dataströmmar. Något som inget annat chip i världen kunde då.

– Vi var några som hade erfarenhet av att bygga avancerad elektronik och vi startade ett bolag som skulle göra växlar till det chip som företaget Switchcore tillverkade. Switchcore var i sin tur ett företag som växte fram ur forskargrupper i Linköping och Lund.

– Vi var fyra från starten och så for vi in i it-bubblan och växte, men insåg att vi nog inte skulle bli kommersiella växelbyggare.

Och it-bubblan sprack. Många lovade för mycket och Pierre Strömbäck och hans kamrater sålde sitt företag och började jobba med andra saker.

Då kretsade det kring idén med ett chip. Bakom Portendo finns idén om att kunna tillverka bra och billiga sensorer, som kan kopplas ihop i trådlösa nätverk. Pierre Strömbäck har sett briljanta idéer stiga som solar och falla som pannkakor. Inte minst i stora organisationer.

– När jag var i försvarsindustrin väcktes tanken på att ta vara på radarkunskapen och göra en bilradar. Det pumpades in miljoner, och det blev mycket riktigt en radar som fick prestigepris vid bilsalonger. Men företaget hade inte orken att fortsätta. När huvudkunden försvaret hade önskemål så lade man bilradarn åt sidan och sedan försvann den bara. Jag tror att en idé mår bäst av att utvecklas i en liten grupp.

Av en slump fick Pierre Strömbäck en förfrågan från en bekant som arbetade i Rotterdams hamn om det inte gick att sätta sprängämnessensorer i containrar. Det väckte tanken, och pusslet började att läggas.

– Vi undersökte vad man gör för att hitta ett sprängämne och kunde konstatera att inget görs. Det finns ingen tidig varning. När man får en indikation skickar man in en bombhund eller liknande. Jag, som hade en bakgrund med systemtänkande, datorer och trådlösa nätverk, undrade om man inte kunde koppla ihop sensorer och övervaka ett stort område och få tidig varning.

Nästa pusselbit var sensorn. Portendo insåg snart att det krävdes en speciell typ av sensorer, som gick att miniatyrisera och göra billig. Det skulle krävas många sensorer i nätverket. Företaget hittade inte mycket som var användbart på marknaden.

– Vi vände oss bland annat till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och valde det spår som lovade mest. Det skulle inte vara en sensor som bara kunde ta ett eller några ämnen. Sensorn skulle klara många ämnen som sedan skulle jämföras mot en databas. Det handlade om att känna igen molekyler.

Att köpa loss en lämplig teknik och att inleda ett samarbete med forskare på Tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers i Göteborg, kom att bli nästa pusselbit. Ytterligare en bit på vägen är en vis man från Indien, Venkata Raman, som sägs ha blivit fascinerad av Medelhavets färg. Han experimenterade med ljus och upptäckte ljusets oelastiska spridning, den så kallade ramaneffekten.

Det var först med lasern som ramaneffekten slog igenom. När molekyler utsätts för laserljus börjar molekylernas bindningar att vibrera och skicka ut ett ljus som sedan kan fångas upp. Varje molekyl har ett unikt spektrum.

Pierre Strömbäck har varit ute mycket på FOI:s anläggning i Grindsjön söder om Stockholm och Portendo har ett samarbetsavtal med FOI inom området sprängämnesdetektion.

Hur ska då nätverket användas? Det finns sensorer som kan sitta i slutna rum, men också metoder för att kunna mäta på längre avstånd. Det senare skulle kunna användas vid en gränsövergång.

Pierre Strömbäck fick en idé när han läste om Londonbombarna, som tillverkade sina bomber hemma i Leeds.

– Polisen fick uppgifter om att grannar under en tid känt en konstig lukt. Man tyckte också att blommornas blad såg ut att vissna i topparna. Det är ganska mycket material som frigörs när man gör sprängämnen. Det ska kokas och värmas och det är svårt att dölja. Så varför inte leta efter bombens byggstenar, att avslöja terroristerna innan bomben är färdig.

– Jag kan tänka mig att man till en början sätter sensorer i patrullerande polisbilar bara för att se att systemet fungerar, säger Pierre Strömbäck.

Jan-Ivar Askelin text,  Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/2

Internet växer!

Testrubrik
Testrubrik

Internet växer

När informationsflödet blir digitalt upphör de gamla mediagränserna. Förr satt vi vid tv- apparaten, läste tidningen, pratade i telefonen, skrev ett brev och stoppade räkningar i kuvert. Allt på en gång, var sak för sig. Nu gör vi allt på
en gång i en enda apparat som hanterar den allt stridare digitala informationsströmmen. Vår farkost på detta digitala hav blir allt mindre, starkare och billigare. I denna nya värld diskuteras vad tryckfrihet är. I denna nya värld är kontanter dyrare att hantera än kort.
——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från Framsyn nr 1-2006

Konsten att fånga en insats

Mindsystemet_klarklar [Converted]

Vid FOI har man utvecklat ett datorverktyg för rekonstruktion och utforskning av insatser, oavsett om de är övade eller skarpa. Insatsen spelas in och kan åskådliggöras och analyseras i ett multimedialt presentationsverktyg. Här kan man visa hela händelseförloppet och analysera vad som fungerat bra och vad som kan göras bättre. Målet är att lyfta diskussionen från vad som hänt till varför. För att lyckas med det måste mängder av data från insatsen fångas in.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

CBRN-containern – ett laboratorie i fält

NBC-container [Converted]Försvarsmakten har tillsammans med FOI, FMV ett internationellt samarbete skapat tre laboratorier som tillsammans kan analysera kemiska, biologiska,
radiologiska och nukleära ämnen, CBRN. Laboratorierna kan användas nationellt och internationellt och militärt och civilt.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Stratmas

Stratmas [Converted]

Konsten att räkna på ett samhälles dynamik

Strategihantering för ett samhälle gör att man kan se hur det reagerar på olika händelser. Stratmas är ett system för att föra samman de olika parametrar som styr utvecklingen. Ändrar man en får det effekter på ett annat håll. Anders Christensson vid Försvarshögskolan svarar för utvecklingen av Stratmas.

Av Jan-Ivar Askelin

– Vi vill visa att det finns ett alternativ till militärt våld. Om man vet    hur ett samhälle fungerar blir det lättare att se och planera för de andra lösningarna. Efter kriget i Irak är sådana planeringsverktyg mycket efterfrågade, säger Ted Woodcock.

Han sitter tillsammans med Anders Christensson i Försvarshögskolans kafeteria. Utanför fönstren väntar sommaren. Och ytterligare ett krig. Ted Woodcock har under åren samarbetat med Anders Christensson om att bygga Stratmas, strategic management system. Tanken är att kunna modellera ett samhälle och därmed se hur det reagerar på till exempel en militär insats.

– Militärer kommer att behövas, men militär makt ska inte användas i onödan och onödigt okunnigt, säger Ted Woodcock.

– Före en intervention har man någon sorts målbild, vad man vill åstadkomma, säger Anders Christensson. Det har ofta talats om att skapa demokrati som ett slutmål, ett så kallat end state. Men hur mäter man det, hur vet man att det är uppnått? Vi vill vara mer jordnära för att kunna se vilka effekter våra handlingar leder till. Tanken på effektbaserade operationer eller effektbaserad planering handlar mycket om att kunna mäta det tillstånd som man vill uppnå.

Ett krig sköts nästan enbart av militärer och politiker. Politiker pekar ut målen och anvisar resurser. Militären gör som man blivit tillsagd, varnar politikerna eller föreslår själv en kurs som kan vara den rätta.

Få krigsoperationer

De flesta militära operationer i västvärlden i dag är inte krig utan någon form av flernationella insatser för att skapa fred. I en sådan insats finns inte bara militärer och politiker utan också biståndsorgan, frivilligorganisationer, ekonomer, statsvetare med flera. Varje grupp har sin egen målbild som ska passa in i hela insatsens målbild. Men de olika aktörerna jobbar ofta var en på sitt håll. Därför behövs ett gemensamt strategiskt planeringsverktyg som Stratmas.

– Det blir som en hängränna bland alla stuprören. Fluffiga ord blir fakta och man får mer hjälp för pengarna, säger Anders Christensson. För att bolla tankarna använder jag modellering och simulering där landets gräns är en systemgräns.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow lanserade för nästan 60 år sedan en behovshierarki. Människan förutsattes ha grundläggande behov som skulle uppfyllas. Anders Christensson har tagit över den tanken till Stratmas och gjort en behovshierarki för ett land.

Exempel på några sådana behov eller sektorer är:

  • Fysiskt. Militären sätts in mot hotet, och förhoppningsvis minskar hotet.
  • Möjligheten att leva. För det behövs mat, sjukvård, skydd.
  • Fungerande sociala funktioner. Ett hot mot detta kan vara etniska motsättningar.
  • Ekonomi. Handel ger pengar som ger skatter som bygger upp samhället.
  • Fungerande samhälle. Det behövs en förvaltning som fungerar.

Varje område är uppbyggt av indikatorer. Det finns totalt 29 stycken. Indikatorer för ”möjligheten att leva” kan vara hälsoläge, tillgång på vatten, antalet hemlösa, antalet flyktingar.

En indikator är inte en gissning. Bakom den ligger mycket möda för att konstruera modellerna. För varje indikator har man tillfrågat experter som ritat diagram över orsak och verkan. Därefter har dessa diagram överförts till körbara datorprogram. Programmen tar hänsyn till de kaotiska rörelser som finns i verkligheten. Liknelsen med en fjärils vingslag i Brasilien som ger en jordbävning på andra sidan jorden ligger inte långt borta.

Idén till valet av indikatorer och områden hämtade Anders Christensson från Pentagon där man studerar framtidens förband och i vilken miljö de ska verka. Då måste man kunna mäta tillståndet i landet.

– När allt är klart och varje indikator är en egen modell som kan simuleras, har vi skapat ett ramverk där modeller samverkar. Och det är detta som är Stratmas, säger Anders Christensson.

Hur möter då användaren Stratmas? Det är både enkelt och komplicerat. Tekniken ska inte synas, säger Anders Christensson, och visar med en vanlig Mac hur programmet fungerar. Man drar i reglar och staplarna ändras. I Försvarshögskolans Rolflaboratorium (Rolf, rörlig operativ ledningsfunktion) kan Stratmas blomma upp på skärmar och lägesbord. Allt drivs med Mac och Unix. Men det bästa återstår. I Mimers brunn kan läget presenteras tredimensionellt och i stereoskopi. Människor i den samverkande staben kan därmed få den gemensamma förståelse för hur planen fungerar i landet återgivet i rumsliga och tidsmässiga representationer.

Landskapsvy

– Med tekniken i dag kan användaren, som bär särskilda glasögon, välja områden och indikatorer som presenteras som ett landskap. Snart kan man trycka ner en punkt på indikatorkonturen för att kunna se vilka effekter det får på andra sektorers indikatorer. Det ger befälhavaren en möjlighet att klappa på data. Det är som att bygga en legobil. Man byter delar tills man är nöjd. Vi människor har mycket lättare att ta till oss en visuell information. Knepet är att representera rätt saker i två eller tre dimensioner. Tredimensionell eller stereoskopisk presentation av information kan vara det bästa sättet att stödja samverkan mellan människor i en stab. Då kan läget presenteras översiktligt. Vad händer om en krigsherre anfalls? Blir det en våg av flyktingar och terrordåd? Man kan också gå in i detaljer. Ett allierat förband kanske inte presterar så bra. Den kan bero på den etniska sammansättningen i förbandet i kombination med var det ska verka.

Vad händer om man skiljer på grupperna eller placerar förbandet en bit från platsen? Att göra en plan är som att bygga en legobil. Kan det vara så enkelt? Måste man inte vara civilingenjör för att få fart på Stratmas?

– Nej, inte alls. En av våra medarbetare i USA lät sin unga son testa programmet. På två dagar hade han gjort en operativ plan och spelade den. Det tar Nato tre månader.

Reglerteknik är bra att kunna när man konstruerar sjömålsrobotar. Det sysslade Anders Christensson med under några år på Försvarets materielverk (FMV), som han fortfarande formellt tillhör. Reglerteknik och maskiner passar bra ihop, men kan man ha en maskinell syn på ett samhälle? Det gick i varje fall inte förr. Beteendevetare stegrade sig när någon påstod att man kunde räkna på ett samhälle på annat sätt än genom statistik. För att veta något om samhället måste man ut och fråga, sades det. – Jag har upplevt mötet mellan en sociologiprofessor och en reglertekniker. ”Du kan inte göra ekvationer av mina känslor.”

– Ni kan inte ana hur roligt vi har haft det under resans gång, säger Anders Christensson. På de sista tio åren har dock synen förändrats. Beteendevetarna accepterar att göra modeller av samhället. Vissa har accepterat just att modeller medlar mellan teorier och verkliga data.
Om reglertekniken var en inkörsport så var frågan om det gick att modellera kaos en annan. År 1989 läste Anders Christensson en artikel om att använda så kallade cellulära automater för att modellera strid.  Mycket förenklat anpassar sig de celler man skapat till hur andra celler agerar. Algoritmer som lär sig och anpassar sig, genetiska algoritmer, spelar likaså i sammanhanget en stor roll.

– Kan man modellera något så kaotiskt som en strid borde man ju också kunna modellera samhällsprocesser, tänkte Anders Christensson.

Lärande spel

En sak är teori. En annan är att testa Stratmas i övningar. 2003 gjordes ett spel om Afghanistan. Den operativa planen var klar på två dagar och en plan för fredsbevarande tog en dag. Runt bordet talades om detaljer och stora principer. Det var Strat mas elddop. För första gången testade man om det fungerade. Politiker som var med förvånades över hur fort man kom in på de djupa frågorna och man tyckte svaren var förföriskt lika verklighetens.

130 elever från chefs utbildningen på Försvarshögskolan deltog 2004 i ett spel om en intervention i Irak 2005. Tre månader senare visades simuleringen. Nu visste man att det automatiskt gick att få planeringen att gå in i simuleringen. Målbilden låstes och effekter beskrevs. Vid ett visst läge tryckte man på simuleringsknappen och ut kom värden på indikatorer.

Stratmas har också använts i det internationella försöket som kallas multinational experiment series eller som militär förkortning MNE 4. Där undersöks hur man vinner både kriget och freden. Mycket handlar om rätt väg till önskade effekter. Flera liknande planeringsverktyg användes i försöken. Stratmas utmärkte sig genom att fungera under hela det tre veckor långa försöket.
Stratmas har även använts av USA i Irak, men det visade sig att Stratmas då var ett verktyg för planering och inte för utförandet.

Närmare verkligheten

Hur ser då framtiden ut för Stratmas? Anders Christensson hoppas att kunna föra Stratmas närmare de verkliga händelserna så att allt inte bara blir en simulering. Syntetiska data ska kunna blandas med verkliga och med hjälp av genetiska algoritmer kan modellerna anpassas för att ge snarlikare dynamik.

Men om det blir en fortsättning på Stratmas är i dag ovisst. Forskningen bantas och Stratmas har efter många år snart lämnat forskningsstadiet och om det ska realiseras krävs pengar från en annan påse. Från 1996 till 2003 delade Sverige och USA på kostnaderna. Sedan tog svenska försvaret över. Räknat i arbetstid är det nog ett livsverk som lagts ned.

Anders Christensson har inte svårt att hitta uppgifter för Stratmas. Det skulle lätt gå att göra en simulering av trafiken i Stockholm. Bestämmer man sig för slut­målet, till exempel att minska trafiken, skulle det enkelt gå att se samband mellan orsak och verkan.

– Eller varför inte lägga ut kommun budgeten som en simulering så att alla kan ta del av alternativen.

Anders Christensson talar mycket om bistånd.

– I dag betalas det ut summor som vi inte vet effekterna av. Vi betalar för att gräva brunnar och lägger ut jobbet på en konsult. Och konsultens insamlade uppgifter når inte dem som betalat. Dessa uppgifter skulle kunna användas om de samlades in och stödja beslutsfattaren som betalat. Visst kunde man ha en effektbaserad biståndsplanering som sätter upp mål och mäter insatsen mot om målen uppfylls. Dessutom får man grepp om kostnaderna innan projekt startar.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Dooda-loopen

•Dooda-loopen [Converted]

Ingen har besegrats av ett beslut. Däremot kan man förlora om motståndaren har förstått situationen bättre än en själv. Dagens ledningsmodeller har betonat teknik och informationssamlande. Framtidens ledning kan handla mer om förnuft.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

E-papper – morgondagens tidning

Läsplatta [Converted]I framtiden räknar man  med ultratunna skärmar, så kallade e-papper. De kommer ha lika bra, eller bättre läsbarhet som vanligt papper. Trycksvärtan ersätts med elektroniskt bläck som består av miljontals positivt och negativt laddade mikroskopiska kapslar med vita och svarta färgpigment i genomskinlig vätska. Genom att växla spänningen så kan text och bild visas på läsplattan.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Highway to Security

Virtuellt läge SAAB [Converted]FOI och Saab är några tunga namn i ett EU-projekt för ökad samhällssäkerhet. Projektet heter Highway to
security och syftar till att skapa ett europeiskt nätverk där myndigheter och samhällsviktiga företag ska dela
på information och kunna mötas i ett virtuellt lägesrum. En ledningscentral i cyberrymden. Med hjälp av infor-
mationsfusion ska man kunna bygga kedjor av händelser som till synes inte hör samman.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Nätverkstyper

Nätverk_klart [Converted]Nätverket kan vara en terroristcell eller en supermakts militärmaskin. Den som bäst förstår sitt eget och motståndarens nätverks svagheter och styrkor har nästan segern i hamn. Militärteoretikern Carl von Clausewitz resonerade om tyngdpunkter och sårbarheter på slagfältet. Hans tankar från 1800-talet kan också gälla dagens strid mellan nätverk.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Wat één verdomd grote klap!

Muskösmäll_korr [Converted]

Wat één verdomd grote klap! Hade Jönssonligans Dynamit-Harry varit holländare och ombord på fregatten Evertsen hade han nog fällt den klassiska repliken. Nu kom repliken i stället från fartygets sekond. Fast en stor båt ska klara en smäll. Frågan är hur stor. Det var det som testades några dagar i början av december 2005.

Först händer ingenting. Tror man. Så börjar vattnet häva sig långsamt. En kupol bildas som spricker. Och så kommer den enorma vattenkaskaden. Efter några sekunder är det lika lugnt igen.

Vattenkaskaden är mest att titta på. Det som sker händer i djupet. Där har det bildats en gasbubbla som kanske denna gång var 20 meter i diameter. Denna bubbla trängde undan ett vattenklot som vägde 4000 ton. Det motsvarar ungefär 100 stora tankbilar med släp och det hela skedde på någon tusendels sekund.

– Vatten är ett formidabelt medel, säger Linus Fast. Det fungerar ungefär som en hårt sammanpressad fjäder. Sprängladdningen trycker ihop fjädern och när den släpper kan den sänka ett fartyg. I grundskolan lär vi oss att vätskor inte är kompressibla, men det stämmer inte riktigt när vi talar om så här höga tryck.

I sin vintermössa med Hammarbymärke kan Linus Fast tas för en representant för en annan organisation än Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Han antyder att nästa större evenemang av det här slaget kommer att ske vid det första vårderbyt i fotboll. Men här gäller det FOI och Linus Fast håller i det som kallas för ett verifierande sprängprov med hjälp av ett storskaligt experiment.

FOI håller med sprängplats och sprängladdning, lägger laddningen på exakt rätt plats i vattenvolymen, levererar en så kallad triggsignal och mäter trycket i vattnet.

En halvtimme från huvudstaden
Triggsignalen är alla mätningars moder. Båten är packad med accelerometrar och annan mätutrustning som är kopplade till en centralt placerad mätstation. Mätningen kräver så mycket datakraft och datorminne att utrustningen måste starta exakt i tid med smällen.

Varför ta en stor fregatt hela vägen från Holland upp till Stockholms skärgård? Linus Fast säger att holländarna inte har så mycket att välja på. Det går inte att avlysa ett tillräckligt stort område i Holland. Då återstår till exempel Frankrike, som kan spränga i Medelhavet, Storbritannien och Tyskland som har en sprängplats i Kielområdet. Men det är bara i Sverige som man kan lägga en båt en halvtimmes bilresa från huvudstaden och få vara i fred. Och här finns erfarenheter från sprängprov med svenska fartyg. Nu hoppas Linus Fast att fler länder ska inse fördelarna med att testa sina fartyg i svenska vatten.

Här testas hur bra fartyget klarar smällen från en avståndsverkande mina. Det som skadar fartyget är inte själva explosionen utan vattenfjädern. Den kallas för stötvåg.

– I luft går stötvågen med cirka 340 meter i sekunden. Det är ljudets fart i luft. I vatten går vågen med cirka 1500 meter i sekunden. Men när den når fartyget händer saker, säger Linus Fast. Då går stötvågen med ungefär fem kilometer i sekunden.

– Det är ungefär samma som när man kör in ett spett i sten. Då kommer stötvågen i armen och det känns. Nu är det fartyget som är armen och allt som kan gå sönder kan slås sönder av stötvågen. Belastningen anger vi ofta med en stötfaktor. I byggnadsspecifikationen anges vad båten ska tåla. Vi tror oss ha en ganska bra uppfattning om vad en stötvåg kan ställa till med, men kunskapen bygger till stor del på gamla erfarenheter. En del uppgifter är osäkra. Hur var fartyget byggt? Hur såg sprängladdningen ut? Det är inte så enkelt att vi kan köra simuleringar i datorer för att få visshet. Det här är det enda sättet att fullt ut verifiera vad som händer.

Porslinet stod kvar
Stötvågen rusar in i fartyget med en svindlande hastighet. Den är över på några tusendels sekunder och skakar om fartyget med några millimetrar. Men det räcker för att skada utrustningen. Ett modernt fartyg är späckat med datorer, elektronik och mekanik. Kulor i lager kan deformeras, axlar böjas och datorer gå sönder.

– Kraften motsvarar vad som händer om man slänger datorn i golvet, säger Linus Fast. Därför är utrustning skyddad på olika sätt. En stridsledningscentral kan stå på fjädrar, hela inkråmet i ubåtar kan vara elastiskt upphängda, sensorer kan känna av när stötvågen kommer och stoppar vissa känsliga mekaniska system.

När det smällde utanför Muskö så stannade fartygets stora radar just när stötvågen nådde båten. Skeppsservisen hade man räddat i förväg. Porslinet stod kvar på landbacken inne i Stockholm. Ombord fanns dock konstruktören. Hade han räknat fel skulle han få ett och annat att svara på.

Det kan lura många faror i djupet för ett fartyg. En torpedträff skulle fregatten inte ha klarat. Då kommer gasbubblan under fartyget och så nära att den vattenmassa som bubblan skjuter framför sig slår sönder fartyget, som kommer att knäckas av sin egen tyngd. Därför säger man att en torped är ett kölbrytande vapen. Minor kan tyckas vara enkla fattigmansvapen. Då tänker vi på den urgamla hornminan. När fartyget bröt ett av hornen så exploderade minan. Men det är minor som är 100 år gamla. Redan under andra världskriget utvecklades de smarta minorna. De ligger på botten och kan reagera på magnetism, ljud och tryck. De kan vara inställda på att bara slå mot en viss sorts fartyg och de kan ha räkneverk som utlöser minan efter ett visst antal överseglingar.

– Minor är smarta och den så kallade minlogiken är topphemlig. I Sverige har ingen enskild industri tillåtits leverera helt färdiga minor. Det är försvaret som gör den slutliga sammansättningen och anpassar de skarpa minalgoritmerna.

Minor kan bli ännu smartare om de ligger i nätverk där minorna spanar och sins-emellan gör upp om vem som ska smälla.

Stora möjligheter för terrorister
Den holländska fregatten Evertsen är den fjärde i en ny serie. Tyskland har byggt tre av liknande typ. Fartygen är olika, men byggda för det moderna kriget. Evertsen ska tåla en träff av en sjömålsrobot och ändå fungera hjälpligt. Fartygen är sektionerade i ett antal avdelningar och vid träff är tanken att skadorna ska begränsas till en av sektionerna. Evertsens huvuduppgift är att säkra ett enormt luftrum över till exempel ett operationsområde eller en hamn. Fartyget är konstruerat för att möta moderna vapen. Men i dag kan hotet vara en gummibåt med självmordsbombare. Eller kanske en hemmagjord sprängladdning under vattnet.

– Under vattnet har terrorister stora möjligheter, säger Linus Fast. Det behövs ingen större båt för att föra ut en större sprängladdning. Och det behövs ingen speciell båt. Det duger utmärkt med en vanlig familjebåt. Man kan lägga minor i en viktig farled. Eller kanske bara hota med att det finns minor. Eller man kan spränga en mina och säga att det finns många fler, som man givetvis kan desarmera om man får något i gengäld.

Kunskapen inte spridd
För att kunna möta och analysera dessa undervattenshot krävs kunskap och den är inte särskild spridd i samhället.

– Det är bara marinen, FOI, Försvarets materielverk och i viss mån försvarsindustrin som kan det här, säger Linus Fast. Det här var efterfrågad kompetens som byggdes upp under invasionsförsvarets decennier. Nu är frågan om det finns en förståelse för att vår tid med nya hot och sårbarheter också behöver detta kunnande. Det finns trots allt åtskilliga tiotusentals minor kvar i våra hemmavatten sedan världskrigen, något som årligen gör sig påmint. Senast med en mina som släpades in mitt i centrala Göteborg.

Från Framsyn nr 1-2006

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Seismologisk data från Hagfors till Kista och Wien

Jordbävning_Kista_klart [Converted]I den värmländska glesbygden ligger den seismologiska Hagforsstationen. Via satellit förs data till Sveriges nationella datacentral i Kista och till Wien. Där finns ett center för övervakning av provstoppsavtalet. Över hela jorden finns ett nät av olika stationer. I Kista finns också två stationer som mäter radioaktivitet i luften. Det är dels partiklar och dels ädelgasen argon som bildas vid underjordiska kärnvapenprov.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Gamla minor

Gamla minor_ny [Converted]Minor från andra och till och med första världskriget utgör fortfarande ett hot runt de svenska kusterna. I samband med bärgningen av den nedskjutna DC 3:an upptäcktes en tysk minlinje från första världskriget. Lika gammal var den mina som några fiskare 2005 tog i land i Göteborgs hamn.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Teleangrepp på de civila samhället

Telekrigare [Converted]Det militära telekriget var ett väl känt område. En kamp mellan medel och motmedel. Militären skyddade sin elektronik. Det civila samhället har inte alls samma skydd och är beroende av att näten fungerar. Och det finns civila telekrigare. De är avancerade, men kan också beväpna sig hos Claes Ohlsson.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Storstadslivet hårt för vilsna radiosignaler

Radiovågor [Converted]

När Åsa Waern berättar om allt elände som en radiosignal kan råka ut för i staden är det lätt att gripas av missmod. Radio trivs bäst i öppna landskap. Särskilt militär radio. Militärer har i alla tider skytt att gå in i städer. Därför tillverkas radioapparater för den öppna terrängen.

Åsa Waern är projektledare för projekt Komet, kommunikationskanalens egenskaper i tätort, vid Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) avdelning för ledningssystem. Vi får lita på att det hon och hennes tio medarbetare säger om radiovågor i staden är sant.

– De fysiska lagarna går inte att göra något åt. Det är dessa som gäller i det här spelet, säger hon. Resten är bara tillämpningar.

Men, säger någon. Det finns ju mobiler. Och som dessutom fungerar. Varför då detta prat om stadsmiljöns skadliga inverkan på radiovågorna?

– Det här är något som vi har emot oss. Vi måste försöka förklara att de militära kraven är helt annorlunda. Ett mobiltelefonnät har fasta basstationer. Ett mobilnät byggs upp och förbättras under lång tid. När militären kommer är det ofta en kris och man måste ha ett trådlöst och säkert nät som fungerar med en gång. Nätet kanske utsätts för störning eller obehörig avlyssning. Och det militära sambandet ska fungera när såväl sändare som mottagare rör sig.

Så ser alltså problemet ut. Varken forskare eller militärer har något heltäckande svar på hur nätverksförbanden ska klara sambandet i den urbana miljön, som blir allt vanligare för militära förband. Mobiltelefonsystemen är inte lösningen. Däremot går det att utnyttja de modeller för vågutbredning som är utvecklade för mobiltelefoni.

– Detta är vågutbredning på burk, säger Åsa Waern. Att göra fältmätningar är både tidsödande, osäkert och dyrt. Vi ska leverera förslag på lösningar till försvaret och för att klara det måste vi lära oss mer om vågutbredning.

U-båtar var minkar

Akustisk vågutbredning i grunda vatten är en FOI-specialitet. Det ledde bland annat till att möjliga ubåtar avslöjades som minkar. Vågutbredning i stadsmiljö är också komplicerat. Man har att räkna med ett antal vågutbredningsfenomen som påverkar radiosignalen under dess väg till mottagaren och som sammantaget utgör det som vi kallar radiokanalen. Här är några exempel på vad som händer radiovågen i den stökiga staden.

Frirymdsdämpning. Luften suger kraften ur signalen. Det är inte så mycket, men finns där hela tiden. Signalen minskar med kvadraten på avståndet.

Extra dämpning. Det är lättare hinder i vägen, exempelvis lövverk. Signalen går igenom hindret, men kommer fram försvagad.

Reflexioner. Signalen studsar mot husväggar. Är det en slät yta minskar inte signalstyrkan så mycket eftersom signalen hålls samman och studsar vidare. Är ytan skrovlig slås signalen sönder och far iväg åt många olika håll. Det blir många och svaga signaler som inte kan tas tillvara av mottagaren. Sedan är det alla andra mindre föremål som bilar och vägskyltar. Miljön är som en svamp som suger upp signaler och i staden finns många fler hinder än i det öppna landskapet.

Flervägsutbredning. Signalen kan först studsa och få fel riktning, för att sedan studsa en gång till och komma på rätt kurs. Det gör att mottagaren snappar upp signaler som kommer i flera versioner och så att säga pratar i munnen på varandra.

Uppstickande objekt. Det kan vara berg eller hus. Signalen böjs av runt objektet om den träffar nära en kant eller ett hörn. Om signalen träffar mitt på ytan studsar den.

Åsa Waerns grupp jobbar nu för att försöka förstå dessa fenomen. Tidigare har man tittat på vågutbredning i vegetation och då har man byggt egna modeller.

– Men det tar lång tid och nu är miljön mer komplicerad. Därför har vi skaffat ett kommersiellt program från Tyskland kallat Radio Propagation Simulator. Ett problem är att programmet är gjort för att bygga mobiltelefonnät. Mobiltelefonernas högre frekvenser gör att vågorna inte böjer av lika mycket vid hinder som vid de lägre frekvenser som används för militär taktisk radio. Nu har vi så bra kontakt med tillverkaren att vi kan få ändringar i programmet. Ibland kan vi göra egna ändringar för att till exempel simulera rörliga sändare och mottagare.

Framtida studier som vågutbredningsgruppen vill genomföra är att se vad som händer när soldaten går inomhus, och detta med hänsyn till olika typer av byggnads-material.

Så långt själva forskningsmetoden. Resultaten kan enkelt visas genom att simuleringen kombineras med en tredimensionell dataanimation av en känd stadsmiljö, exempelvis i Stockholms innerstad. Så går det att se hur bra kontakt en soldat på Mäster Samuelsgatan har med sin kamrat på Frejgatan.

Finns det då några vägar genom denna radiodjungel i staden? En sådan kan vara en radio med många antenner som pekar åt olika håll. Inne i radion sköter elektroniken resten. Den skannar av alla antennerna och sorterar signalerna och lägger pussel. Flera svaga signaler av samma sort läggs ihop och blir en stark signal.

– Här jobbar vi tillsammans med institutionen för elektrovetenskap vid Lunds universitet, som har ett mätsystem av en typ som kallas Mimo. Det står för Multiple Input Multiple Output och syftar på att systemet tar emot och sänder med flera antenner. Oftast tänker vi oss att det är samma information som sänds över alla antenner åt alla håll, men det går också att sända olika information på olika antenner. Då skickas flera meddelanden på samma frekvens, men i olika rumsliga kanaler.

– Mimo-mätsystemet hade från början två höga frekvenser avsedda för studier av mobiltelefoni. Vi har lagt till en lägre frekvensmodul för militärt bruk. Det innebär att systemet, vad jag vet, är det enda mätsystem i världen som klarar av hela denna skala. Mätsystemet blir som en wettexduk som suger upp en massa svaga signaler och sedan vrider man ur den och får fram något vettigt.

Vågutbredning i urban miljö

I praktiken programmerar forskarna mätsystemet att sända och ta emot på system av antenner. Sedan lagras och studeras de mottagna signalerna. En radio av mimo-typ skulle teoretiskt kunna nå höga prestanda vad gäller överföringshastighet och så vidare. För att veta vad en sådan radio kan göra i praktiken måste man känna till det medium som radiovågorna ska gå igenom. Det vill säga veta mer om vågutbredning i urban miljö.

– Det första vi fick göra var att lära oss vad strid i urban miljö innebär. Här har vi ju förmånen att ha Markstridsskolan i Kvarn inpå knutarna och folket i Kvarn har vi kontakt med. Fast vår forskning nu är ju inte typiskt militär. Det är de fysiska lagarna som ändå gäller. Med vår kunskap bör vi kunna säga om en mimoradio är bättre än konventionell radio. Vi ska kunna vara rådgivare och ställa rätt frågor till militären. Sedan kan vår kunskap gå vidare till andra projekt. Ett exempel är hur radiosignalerna pusslas ihop, vilket görs med särskild kodning.

Åsa Waern torde vara väl lämpad för att hitta andra tillämpningar än de rent militära för de nyvunna kunskaperna om radiovågornas hårda liv i staden. Åsa Waern samordnar avdelningens civila satsningar och arbetar med det som kallas telematik. Det är en blandning mellan telekommunikation och informatik.

– Det kan ge oss bilar med omvärldsuppfattning som kan meddela sig med andra bilar, säger Åsa Waern som hård-
tränar inför vårens rally i Marocko.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/4

Mitt hem är min vårdcentral

Digitalt vårdhem [Converted]En allt större andelen av befolkningen är äldre vilket kommer att leda till en mycket större vårdbehov. Redan idag talas om en kris i åldringsvården. En lösning kan vara att utnyttja IT-utvecklingen. Mycket av rutinmässig övervakning och provtagning kan göras i hemmet. Patienten kommer att vara inpluggad i vårdcentralens övervakning.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bamsemor analyserar tekniktrenden

Teknisk_prognos [Converted]

Evigt nyfiken – det ligger i yrket, säger Ingrid Bruce vid Försvarets materielverk (FMV). Teknik har varit hennes liv. I många år handlade det om försvarets robotar. Nu efter pensioneringen ska hon återförenas med luftvärnsroboten Bamse. Innan dess ska Ingrid Bruce bli klar med den tekniska prognosen. Det underlag som ska ge försvaret en chans att förstå vilka tekniska trender som finns och hur dessa påverkar hoten och Försvarsmakten.

Att det skulle bli försvaret var inte självklart från början.

– Jag hade ju aldrig sett en militär som ung. Jag kommer ju från Säffle. Fast en morbror var faktiskt förvaltare vid I 17 i Uddevalla.

Att det gick som det gick kan man nog tacka personkemin med ”kemitanten” för hemma i Säffle.

– Hon gillade inte mig. Och jag gillade inte henne – men framför allt gillade jag inte kemi.

Så när Ingrid Bruce skulle börja på Chalmers i Göteborg skulle det vara något med så lite kemi i som möjligt.

– Min pappa var civilingenjör. Annars hade jag nog inte vågat. Han läste maskin, men det lockade inte mig. Att gå på verkstan som tjej på 60-talet? Då kunde man nog få något hårt i huvudet.

Så det blev elektro. Noll timmar kemi! Det handlar i grunden om elektricitet. Fysik och matematik är grundstenarna. Det viktigaste med högskolan var nog enligt Ingrid Bruce inte vad man läste utan att man lärde sig att leta efter kunskaper och sammanställa dem.

Hemligare förr

Ingrid Bruce var med i tekniska prognoser som konsult 1974 och 1978. Årets är den första som är helt öppen.

– Förr var allt mycket hemligt, säger Ingrid Bruce och minns tiden på robot-avdelningen där man inte kunde släppa in någon i rummet utan att täcka över sina hemligheter.

– Fruarna fick inte veta var männen jobbade. Vi hade mycket att göra med Aga. Ordet Aga nämndes inte. Man åkte ut till ”firman”.

Det var en flygare och civilingenjör i Göteborg som förde in Ingrid Bruce på den militära banan som började 1964 på den så kallade robotavdelningen på Linnégatan i Stockholm. Avdelningen hade hand om försvarets alla stora robotar. Där var flygets robot 04 som på sin tid var mycket avancerad i sina senare versioner.

-– Man kan säga att robot 15, som fort-farande används till stor del, byggde på robot 04. Marinen var till en början skeptisk till en svensk robot. De ville väl hellre åka ut i ”väla” än att åka till Linköping. Men när de väl prövat den så blev det kärlek från marinens sida.

– Jag arbetade främst med robotstyrning. Det handlar om styr- och reglerteknik. Själva utvecklingen sköter industrin. Vi lade beställningarna och sade vad som skulle göras. Jag var en teknisk handläggare och vi sysslade mycket med simuleringsmodeller.

Tio år sedan sista prognosen

FMV har alltid funnits med i bakgrunden. Ingrid Bruce gjorde dock en avstickare ut i näringslivet under cirka 20 år. Navigering och positionsbestämning var en specialitet. Hamnar och stålverk var kunderna. Ingrid Bruce hann även med att vara vd på ett utbildningsföretag.

– Det gick inte så bra. Det var många röda siffror, men det var mycket nyttigt och lärorikt. 1992 kom jag tillbaka till FMV och året därpå blev jag projektledare för Bamse.

Men åter till den tekniska prognosen. Den senaste stora var tio år sedan.

– Nu vill vi ha en jämnare gång med några få områden. Vi vill också ha en mer löpande prognos i form av en databas. Vi började med över 20 teknikområden. Via seminarier kom vi fram till några tvär-områden och det är dessa som är den tekniska prognosen. Användarna är i första hand de som arbetar med försvarets långsiktiga planering, perspektivplanen. Men också alla nya som kommer in i branschen.

Någon teknisk revolution eller milstolpe tycker sig inte Ingrid Bruce ha sett. Däremot en fantastisk utveckling. Ska Ingrid Bruce sammanfatta trenderna i den tekniska pro-gnosen så är det främst IT-utvecklingen som är styrande.

– Det är den som påverkar allt annat. Vi kan också göra saker mycket mindre och vi kan använda fler och andra sensorer på ett intelligentare sätt. Vi kan göra saker som man inte kunde göra förut. Som till exempel att se genom väggar. Detta är en följd av vad vi kallar spektralbreddningen. Man går mot högre och lägre frekvenser. Det gäller främst radar. IT-kraften gör också att information från olika sensorer kan signalbehandlas och matchas i datafusion.

– IT-utvecklingen, miniatyriseringen, sensorerna och datafusionen ger tillsammans nya möjligheter för obemannade system.

– Miniatyriseringen har också, höll jag på att säga, revolutionerat strömförsörjningen. Det är fortfarande en av de stora uppgifterna att lösa, men det går fort framåt. Den extrema miniatyriseringen är naturligtvis nanotekniken som det i dag satsas mycket på, bland annat i det så kallade nanoprojektet.

Blir det då verklighet av teknikernas drömmar?

– Det beror ju alldeles på om någon är villig att satsa pengar. Det krävs nog att det är fler länder som går ihop. Och samtidigt ska man komma ihåg att det fortfarande kommer att finnas kvar mycket gamla vapen som man också måste kunna skydda sig mot.

Det går nästan att ana att Ingrid Bruce vill få den tekniska prognosen undanstökad för att få återförenas med Bamse. I hennes rum finns en liten Bamsemodell. Handgjord och förmodligen mycket dyr. Det finns också en inskription. För Rådigt Ringande av Riktig Resolution i Rasande Rusch. Det finns en historia bakom denna gåva från försvarsindustrin. Om ett telefonsamtal som sparade miljoner.

– Bofors skulle skjuta fem testrobotar. Efter fyra skott tyckte man att man fått veta det man behövde. Så när jag stod på Vasagatan i Stockholm ringde det på telefonen. Kan vi nöja oss med fyra skott?

– På stående fot skulle jag fatta ett beslut som rörde miljoner. Jag sade ja. Det räcker.

Bamse är som Ingrid Bruce säger ”en häftig grej”.

– Den sticker iväg nästan lika fort som en kanonkula. Det fina är att roboten har intelligensen kvar på backen. Det är en radar på backen som via en så kallad ledstråle styr roboten mot målet. Därför är roboten relativt billig. Nackdelen med ledstrålestyrningen är att man bara kan skjuta två åt gången. Dessa skjuts i tre snabba omgångar. Andra robotar kan skjutas med åtta i en salva. Fast då tar det tre kvart att få åtta nya klara. Att ladda om Bamse tar bara några minuter. Så efter ett tag har Bamse kommit ikapp.

Projektet har kostat miljarder

Miljarder har lagts ned i Bamseprojektet. Det lever vidare. Fast på sparlåga.

– När det blir ensiffriga tal så blir det demonstratorer. Någon serie är det inte längre.

I höst ska Ingrid Bruce på deltid arbeta med modellvalidering. Det som hon gjorde som konsult ”för hundra år sedan”.

– Modellerna ska testa Bamse och jag ska testa modellerna. Jag har i materialet hittat rapporter som jag själv skrev för länge sedan. Så det är att gå tillbaka till rötterna och efter många år som chef bli civilingenjör igen. Nu definierar jag vad som ska göras. Själv räknar jag inte och min relation till datorer är dålig.

– När jag fastnar brukar jag gå ut i korridoren och ropa på någon ”30-åring”. Ibland är de äldre. Men de brukar fixa datorn.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2005/3

Hydcom – hydroaukustisk digital kommunikation

NBF-ubåt [Converted]I havsdjupet är hydrofonen örat.  Här finns de ensamma ubåtarna som i praktiken bara svarar på anrop när de själva vill. I nätverket finns inte plats för sådana enslingar. Ubåten måste också vara med i nätet.  Lösningen är hydroakustisk digital kommunikation. Hydrofonen har blivit en inträdesbiljett i det nätverksbaserade försvaret.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Hesco bastions

Hesco bastions [Converted]Bäst är skyddsavstånd och sedan riskanalys. Går inte detta får man begränsa konsekvenserna av att ett ammunitionslager flyger i luften. Ett sätt att valla in lagret med sandfyllda korgar av metallnät. Då minskar konsekvensområdet till en bråkdel.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Robotarna tar över de farliga uppdragen

Packrobot8 [Converted]

En liten fjärrstyrd robot på knappt 20 kilo kan bli en stor tillgång i det framtida försvaret. Genom att använda modern teknik minskar risken för manfall i samband med farliga operationer. I USA användes robotar exempelvis för att söka efter överlevande efter terrorattacken mot World Trade Center

Ugnskramarna har lämnat Skogaholms bageri. Den fackliga striden förlorades. Nu övas för andra slag av strider i den nedlagda fabriken i det som en gång var en stolthet i Stadshagens industriområde i Stockholm.

Soldater från Amf1 i Vaxholm tränar i den svåra konsten att säkra ett hus. Att bryta sig in i rum och söka igenom farliga miljöer.

Det är det som Roadrunner ska klara. Roadrunner var en tecknad seriefigur som hette Hjulben på svenska. Fast denna Hjulben går på larvfötter och är en robot. Eller unmanned ground vehicle (UGV) som militärerna säger. Roadrunner är det namn som roboten fått av projektgruppen CAS (Center för autonoma system) vid Tekniska högskolan i Stockholm.

De flesta av CAS-robotarna är för inomhusbruk. Pluto och Roadrunner är gjorda för hårdare tag. Pluto är en större forskningsrobot som med hjälp av laserscanner, GPS, tröghetsnavigering och andra finesser kan utforska terrängen och rita sin egen karta. Roadrunner är en behändigare robot. Den väger bara 18 kilo, har ögon och kan gå i trappor. Trillar den på rygg kan den till skillnad från sköldpaddan komma på rätt köl igen.

Roadrunner är det svenska namnet. Som produkt heter den PackBot och är tillverkad av amerikanska iRobot. Den har använts på farliga uppdrag i såväl Afghanistan som Irak och enligt uppgift ska den ha letat efter Usama bin Ladin i Bora Bora-grottorna.

Den kostar cirka 400 000 kronor och räknas som krigsmateriel. Det är Försvarets materielverk (FMV) som har köpt in den. Robotprojektet drivs i grunden av FMV och Johan Wallström som är något av UGV-ansvarig hos FMV. Projektet är ett samarbete mellan FMV, Kungliga tekniska högskolan (KTH), Försvarsmakten och Försvarshögskolan, vars representant är Carl Lundberg.

Carl Lundberg är försvarsmaktsdoktorand och därmed placerad på Försvarshögskolan. Annars är han teknisk officer och major och tillhör Livgardet utanför Stockholm som också är med som användargrupp i projektet.

– Mitt intresse är främst användarvänligheten, säger Carl Lundberg. Det är det som är svårigheten i dag. Tekniken finns för hur roboten ska styras och drivas och hur den samlar information. Nu gäller det att knyta ihop roboten med användaren. Detta har man inte forskat så mycket på därför att det är först nu som teknikfrågorna är lösta.

– Hur ska man visa kamerabilden och annan sensorinformation? Användaren har svårt att få en uppfattning om vad roboten egentligen ser. Mycket av det här handlar om psykologi och hur människan uppfattar information.

I det svenska robotprojektet har man kommit längre än amerikanerna. Roadrunner styrs via en liten handdator där robotens kamerabild också presenteras. Den trådlösa förbindelsen är av samma slag som vi använder för vår egen dator hemma. Det räcker bra för forskning, men lever naturligtvis inte upp till militära krav på säkerhet.

Från sin lilla handdator skickar Carl Lundberg iväg Roadrunner in i den mörka före detta fabrikslokalen. Med ett vinande försvinner den över betonggolvet och på handdatorns bildskärm visar den vad den ser med sin IR-kamera. Efter ett visst trixande letar den sig in i nästa rum och försvinner bakom hörnet. Tungt lastade Amf-soldater tittar storögt in i framtidens militära teknik. Ännu mer förvåning väcker Roadrunner när den med en viss möda kravlar sig uppför en trappa.

Carl Lundbergs projekt går främst ut på att se vilken nytta man kan ha av robotteknologi i militära sammanhang eller miljöer som är liknande. Det är ett tvärvetenskapligt projekt som handlar om strömförsörjning, artificiell intelligens, fordonsteknik, autonomi och radiokommunikation och som sagt inte minst hur människan och system ska fungera tillsammans.

Hjälp vid terrorattack

Även om projektet i grunden är militärt och Livgardet har en lång lista över uppgifter som en robot skulle kunna användas till vid operationer i bebyggelse så betonar Carl Lundberg att den farliga miljön är något som militärer och civila ibland har gemensam.

– I USA använde man robotar för att leta efter överlevande efter attacken mot World Trade Center och det finns färska exempel i Sverige på när man skulle ha haft nytta av en robot som Roadrunner. Vid kemiolyckan i Helsingborg tog det lång tid innan räddningstjänsten kunde gå fram och få en blick av läget. Likadant var det när en hel vindsvåning blåstes ut mitt i Stockholm. Ett annat exempel är branden i en kabel-tunnel i Kista.

– Om polisen får larm om en misstänkt bomb vid Arlanda, skickar de fram en robot. Ingen skulle komma på tanken att säga att vi tar en konstapel i stället. Så kommer det också att bli i försvaret. När tekniken väl finns där är det oacceptabelt att sända in soldater i farliga miljöer och riskera onödiga förluster. När nationens existens stod på spel och tekniken inte fanns var synen på förluster en annan. I dag ska vi använda frivilliga i internationella insatser i miljöer som är främmande och kan vara mycket farliga. I många fall handlar det om operationer i bebyggelse.

– Här har försvaret fortfarande en bra bit att gå. I en del övningar jag sett verkar man fortfarande vara beredd på att ta förluster, säger Carl Lundberg.

Samtidigt gör sig soldaterna från Amf1 beredda att med lösa skott rensa upp i den övergivna limpfabriken.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/1

Trolleri med ljud och taktila västar

Taktila_vastar [Converted]

FOI-forskaren Otto Carlander utvecklar tekniska hjälpmedel som stimulerar kroppens egna sinnen. Tredimensionellt ljud och västar som  vibrerar kan hjälpa framtidens stridspiloter – eller funktionshindrade.

Du går där i mörka skogen. Plötsligt knakar det snett bakom dig. Utan att du vet hur det går till identifierar du ljudet, hotet och riktningen. Detta är en intuitiv känsla som förmedlar direkt och tydlig information.

– Skogsvandraren kan vara en stridspilot. Hotet kan vara en robot. Piloten måste kunna reagera intuitivt på hotet. Han har ibland inte tid att titta på displayer och leta efter information. Han måste känna hotet och riktningen med en gång och kunna reagera instinktivt.

Otto Carlander, på Institutionen för människa–system-interaktion (MSI) på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har sedan två år tillbaka forskat i hur detta ska gå till. Han har bra förutsättningar för detta eftersom han har studerat både datavetenskap och hur hjärnan fungerar.

– Vi måste hjälpa människan att behandla informationen. När syn och hörsel inte räcker till får man sprida informationen över nya kanaler. En sådan kanal är vår hud. Vi har nästan två kvadratmeter täckta av taktila receptorer som är kopplade till hjärnan, säger Otto Carlander. Känselsinnet används sedan länge i blindskriften och Carlander menar att den nya tekniken skulle kunna göra livet lite lättare för människor med funktionshinder.

Väst med receptorer

Den nya tekniken har drivits fram av flera olika faktorer. Tekniken blir allt mindre och man har länge letat efter alternativa lösningar till att presentera information. Det handlar om tredimensionellt ljud och taktila västar. Taktil betyder beröring. Med det taktila sinnet menas hela känselsinnet eller hudsinnet. En taktil väst är alltså ett verktyg som sänder information till hudens taktila receptorer. Informationen ges via små motorer av samma sort som sitter i våra mobiltelefoner. Piloten som jagas av en robot har en väst med dessa små motorer som sitter över hela bålen. Flygsystemet överför information till västens motorer som genom sina vibrationer förmedlar information om från vilken riktning hotet kommer.

– Den här tekniken kan användas till nästan vad som helst, säger Otto Carlander. Man kan tänka sig att en rallyförare får information om vad som väntar bakom nästa krök genom vibrationer i händerna i stället för från en kartläsare. En dykare på djupt vatten, som inte vet vad som är upp och ned, kan programmeras med en virtuell korridor som han ska följa till ytan. En helikopterpilot, som ska hålla sig inom en tänkt kub, kan också få hjälp. När han kommer för nära marken får han en klapp i baken och när han kommer för högt får han en klapp på axeln.

– Alla former av mörkernavigering kan underlättas med taktila västar. Ibland kan det kanske räcka med att veta var norr ligger. De första taktila displayerna användes för diabetessjuka barn som behövde påminnas om när det var dags att ta sina sprutor. Displayen består av en vibrerande klocka. Det taktila sinnet fungerar ungefär som hörselsinnet när det gäller uppmärksamhet. På samma sätt som vi kan stänga ute ljud vi inte vill höra kan vi också stänga av sinnet för beröring.

Tredimensionellt ljud

En väst som kan vibrera låter kanske inte så fantastiskt. Desto mer imponerande är det tredimensionella ljudet. Eller vad sägs om att ha ett par hörlurar på sig och höra en ljudkälla från ett bestämt ställe i rummet? Eller att höra fyra personer tala från fyra olika håll. Trots att det inte finns några högtalare i rummet. Hur det här fungerar framgår av grafiken på sidorna 18–19.

– Vår viktigaste ledtråd för att bestämma riktningen till ett ljud är att hjärnan registrerar tids- och amplitudskillnad då ett ljud når respektive öra. Det här skulle man vilja ha i militära system också, säger Otto Carlander. Vi skulle kunna förbättra system som redan finns och låta rösterna komma från det håll där de finns i verkligheten. När flera personer pratar samtidigt i mono är det svårt att skilja ut den ena från den andra. Det tredimensionella ljudet ska främst användas för att göra röster urskiljningsbara och förmedla riktningsinformation till exempelvis ett hot.

FOI-forskarna har testat systemet på brandmän med resultat som påvisar en god potential. I dag kan ledningsoperatörer höra sina brandmän i stereo, men för att bättre kunna urskilja respektive radiokanal kan  tredimensionellt ljud användas. Förutom ledningsoperatörer skulle en räddningsledare kunna använda tredimensionellt ljud för att få en bättre känsla för var hans brandmän är, till exempel inne i ett brinnande hus.

– Bäst ljud skulle man få om vi skräddarsydde systemet för varje person. Men det är en mycket tidskrävande process så vi strävar efter att använda generella ljudfilter som passar någorlunda bra för alla.

Verksamheten som rör tredimensionellt ljud bedrivs på institutionen MSI inom projekten operatörsplatsen, den framtida soldaten och kognitiv lägespresentation.

Unikt försök med piloter

Projektet med taktila västar drivs tillsammans med TNO Human Factors som är FOI MSI:s motsvarighet i Nederländerna. TNO har konstruerat en taktil väst, men Otto Carlander med kolleger går en annan väg.

– Vi ska ha tre bälten som sitter på olika höjd på bålen. Vi använder bålen som mottagare av flera skäl. En människa har en känsla av sin egen mittpunkt och kan med den som referens urskilja olika riktningar. Bålen erbjuder dessutom tillräcklig plats för att fästa tre bälten med tillräckligt tydliga höjdnivåer.

Tillsammans med TNO ska FOI göra ett unikt försök. Det går ut på att sätta stridsflygare i den dynamiska flygsimulatorn (humancentrifug) i Linköping för att se om den taktila västen underlättar att exempelvis hitta mål och hot under en flyguppgift. Även om piloten är utsatt för höga g-krafter ska en tränad pilot kunna känna att det trycker lite extra på ett ställe på magen.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Överlevare med koll

Erieye [Converted]

Radarplanet Erieye byggdes för att försvara Sverige. Till skillnad från andra stora projekt från det kalla kriget verkar Erieye ha en framtid. Information är det alltid efterfrågan på. Systemet har exporterats – nu senast till Grekland. Tekniken är avancerad, men det behövs inga övermänniskor för att bemästra den, säger Ericssons utbildare.

Tummen upp från den brasilianska piloten. Dragstången är stuvad i kabinen och planet taxar ut på Malmens flygfält. Någon minut senare är denna flygande ledningscentral i luften. Kursen är satt mot Halmstad och snart ska planet vara hos sin nya ägare, det grekiska flygvapnet. Planet är ett av fyra och hela affären är värd en halv miljard dollar.  Hjärnan är Ericssons fasstyrda radarantenn på taket. Karl Ekvall från Ericsson sitter vid en av de fem operatörsplatserna. Kort efter starten slår han på radarn. På den stora skärmen ritar han in ett stort område vid västkusten och säger att nu ska vi se på sjöläget.

På bara någon sekund ritas fartygen i Västerhavet in. Det är fler fartyg än man hinner räkna, men radarn hinner. Den slänger ut 30 kW i pulsen. Det motsvarar sex elspisar. Inte undra på att det behövs en särskild motor för att alstra energin.

– Och så kan vi titta på flygläget väster om Gotland, säger Karl Ekvall.

Och proceduren upprepas. På bara några sekunder har vi koll på fartygen i Västerhavet och flygplanen över Östersjön. Och ändå har vi knappt lämnat Linköping bakom oss. Radarn ser åt båda sidor och räckvidden sägs vara 45 mil med en antydan att man nog kan klämma ut lite till med vässad signalbehandling.

En egenhet är att man tappar detektioner när planet svänger brant eftersom radarn då pekar ner i backen med ena sidan och upp i himlen med den andra. Även om systemet ska kompensera för detta vill man ha svängen så snabb som möjligt.

Major Tomas Hermansson från flygvapnet som normalt flyger den svenska versionen, som dock inte har några operatörsplatser, vill ha en taktisk sväng.

– Det finns en misstanke om att ett pilvingat jetflygplan som det här brasilianska Embraer 145 inte svänger lika snabbt 180 grader som en rakvingat propellerplan som det svenska Saab 340.

Det brasilianska piloten säger till i god tid före svängen och alla spänner fast sig. Så här våldsamt går det inte till på inrikesflygningarna. Det är ju ingen 9 g-sväng, men känns ändå. Alla tar tid med klockorna och nickar sedan godkännande.

Den grekiska exporten är Ericssons senaste. Tidigare har man sålt fem system till Brasilien och ett till Mexiko. Sverige har sex, men dessa är flygande radarstationer och kallas S 100B Argus och ingår i flygvapnets nätverk FV 2000. Planet togs då fram för att försvara Sverige. Till skillnad mot många andra stora materielprojekt från kalla kriget är Erieye en överlevare. Anledningen är enkel. Information är det alltid efterfrågan på.

I Brasilien används planet i ett större övervakningsnät som nu för första gången gett Brasilien en insyn i vad som sker i luftrummet över det gigantiska Amazonas, ett område som är lika stort som USA väster  om Mississippi. Här finns 20 procent av världens sötvatten och här växer inte bara regnskogen. Kriminalitet som knarksmuggling, skogsskövling och illegal gruvdrift frodas också. Erieye är en del i det vakande ögat. På bara en månad avslöjades 50 illegala flygfält. Kriminaliteten är till största delen flygburen. Genom att se när flygplan avviker från sina förväntade rutter kan man hitta de förbjudna fälten. Spaningsplanen har blivit ett så stort hot mot den organiserade brottsligheten att besättningarnas identitet måste skyddas. När ett flygplan lyfter ringer smugglarnas spanare i sina mobiltelefoner. Men flygplanen kan också avlyssna den trafiken. Flygplanen sköts av flygvapnet och det är polisen och andra myndigheter som använder informationen.

Det brasilianska projektet är ett civilt-militärt samarbete där man  får man in värdefulla miljödata om vattenföroreningar och växtlighet. Att Brasilien gav sig in i det här tillskrivs till stor del miljökonferensen i Rio 1992. Inför denna måste Brasilien visa världen att man gjorde något för Amazonas som är en viktig del av hela jordens ekosystem.

Tekniken må vara imponerande. Men utan människor som vet hur man sköter den är den inte mycket värd. Lars Ekström har jobbat i 20 år som flygstridsledare. Nu har han lämnat lunken i flygvapnet för samban i Sydamerika och är sedan flera år knuten till Ericsson som utbildare och åker jorden runt och håller kurser för radaroperatörer.

– I början hade man kanske som svensk vissa föreställningar om att det inte skulle vara samma ordning och reda som hemma. Men där hade jag fel. Det är hög klass på organisationen och det finns en stor ödmjukhet att lära sig så mycket som möjligt.

Lars Ekström säger att man inte behöver vara övermänniska för att klara denna avancerade teknik.

– Egentligen skulle vi kunna ta in en från gatan. Men man bör ha en viss erfarenhet av ledningssystem. Sedan får man lära sig radarns principer och få förståelse för system och förmågor. Kort sagt att begripa vad informationen ska användas till. Själva handgreppen är lätta att lära sig. Något mer än vanlig datavana behövs knappast.

Grundinställning klarar  det mesta

Det utmärkande med Erieye är det självklara. Systemet är rörligt och antennloben är styrbar. Den senare innebär att man kan välja hur energin ska användas. En bred överblick över ett stort område eller en koncentration på vissa sektorer eller vissa objekt. Beroende på läget kan man också ändra uppdateringstakten. En lastbåt behöver man kanske bara kolla någon gång i minuten – ett flygplan betydligt oftare.

– Systemet har en grundinställning, säger Lars Ekström. Med denna klarar man sig i 90 procent av fallen. Det är som en modern kamera. Vill man göra något extra måste man veta så mycket att man kan runda automatiken. Det är det vi lär operatörerna.

Eleven får en grundkurs på mellan fem och sju veckor. Då ingår några flygningar. Mycket av tiden görs dock i en simulator där man både kan öva praktik och teori. Som med alla simulatorer blir mängdträningen billig och man kan öva det som inte går i verkligheten som att förbereda sig för ett uppdrag i ett annat land.

Efter detta sker en påbyggnadskurs med några fler flygningar. Nu ska operatören kunna sköta systemet på egen hand. Piloterna kan också gå en kortare kurs liksom militära beslutsfattare. Det här ger andra utanför den innersta kretsen en förståelse för vad planet kan och inte kan och hur det ska utnyttjas.

– I Brasilien låter man rutinmässigt piloter tillbringa en tid av flygningen som operatörer, säger Lars Ekström.

Rollfördelningen mellan operatörerna skiljer sig mellan uppdragen. Det ska dock finnas en chef som leder verksamheten och ansvarar för att man får ut något vettigt av den insamlade informationen. Chefen bestämmer också var flygplanets ska vara. Blir det en konflikt med flygsäkerheten så lär piloten ha sista ordet.

– Man bör ha med en expert på signalspaning och telekrig. Här finns ett hotbibliotek så att man vet man vad hittar, säger Lars Ekström. En bör sköta själva radarn vilket innebär att få fram bästa luft- och sjöläge. Man kan också ha en flygstridsledare och är det riktigt akut kan alla jobba som sådana. I det grekiska planet finns Natolänkarna 11 och 16. Att sköta dessa kan vara nästan ett heltidsjobb.

Varje uppdrag består av tre faser: planering, uppdraget och utvärdering. Man kan sitta efteråt och spela upp hela flygningen och lägga underrättelser i en databas.

Erieye är en kompakt variant av amerikanska Awacs. Den riktiga Awacs är en gigant. Den kostar gigantiska summor och kräver en gigantisk organisation. Ericsson menar att Erieye klarar 80 procent av vad en Awacs kan göra till en bråkdel av kostnaden. En förklaring är att planet så snabbt kommer i luften. Det är ju de kraven flygbolagen ställer på sina pendlarplan. För den som ska bekämpa brottslighet är snabbhet och överraskning en förutsättning för att lyckas.

För lekmannen som på plats i luften ser hur tekniken fungerar kommer tanken på Estonia upp. Vad hade hänt om Sverige haft en flygande lufttrafikledning under olycksnatten?

– Jag har funderat på samma sak, säger Lars Ekström. Så där långt ute på Östersjön  är det svårt att nå med kommunikation från land. Det enda man kunde göra var att tilldela en sökruta för varje helikopter. Det gjorde att helikoptrarna av säkerhetsskäl flyg långt från varandra och det var svårt att improvisera. Med en Erieye som den grekiska skulle vi ha kunnat dirigera hela räddningsaktionen och lett in helikoptrar mot de nödställda. Hade räddningsflottarna haft radarreflektorer kanske vi även hade kunnat plotta in dem.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Energi och livsstilar

Energi och livsstilar [Converted]Lokaler är den stora energislukaren i Sverige. En stor del av energin går åt att hålla värmen i bostäder, offentliga lokaler och arbetsplatser. För att slippa att värma tomma lokaler kan vi få välja mellan att ha hemmet som centrum eller leva ett liv utanför hemmet.  Den som vistas hemma kan bo rymligare och får då också arbeta hemifrån. Och hemmet kan ligga utanför tätorten. Tätortsmänniskan får däremot
bo lite trängre, har nära till arbetsplatsen och tillbringar större delen av sin fritid i offentliga lokaler.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

NBC-skydd

NBC-skydd scenarioNBC-skyddet i insatsförsvaret kommer att skilja sig mycket från hur NBC-skyddet var i det gamla försvaret. Hotbilden är en helt annan och nätverket kommer att ge helt andra möjligheter att hantera hotet. Det kommer att bli precision även i NBC-skyddet. I detta scenario visas hur det kan gå till. Ett svenskt förband har sänts till ett land där en grupp är beredd att använda enklare typer av NBC-vapen för att skapa skräck. Målet är att kontrollera befolkningen och driva de främmande trupperna ur landet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Mjukvaruradio

MjukvaruradioI dag finns hundratals större och mindre radiosystem innom försvarsmakten. Ytterst få har förmågan att kommunicera med varandra. Samtidigt ställs stora krav på kommunikationen för rörliga taktiska enheter i det flexibla insatsförsvaret. Detta är en stor utmaning för forskare och utvecklare. Med mjukvaruradio, adaptiva radionoder och mobila ad hoc-nät kan teknikerna skapa flexibla och dynamiska kommunikationslösningar som uppfyller användarnas varierande krav.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Helikopter NH90

Helikopter_NH90 [Converted]

En efterlängtad helikopter är på väg att landa i det svenska försvaret. Den har mörkerseende och avancerad radar och styrs med en joystick. Helikopter 14 är resultatet av ett nordiskt samarbetsprojekt och är skräddarsydd för att passa det nätverksbaserade försvaret.


Helikoptern har kommit in i Jas-åldern.

– Men det är inte så svårt att flyga helikopter. Det är som att lära sig cykla. När man väl kan det sitter det där, säger Kenth Malmberg som flugit helikopter i 28 år. Det kan vara svårare att köra bil i en storstad.

Kenth Malmberg är ”teamleader” i Nordic Standard Helicopter Program (NSHP) och även delprojektledare för ”training” i den svenska delen av projektet.

– Det svåra är inte att starta, flyga och landa. Det kan nästan vem som helst lära sig. Det svåra är att landa på besvärliga ställen i dåligt väder, och att manövrera helikoptern där det är trångt, vilket det ofta handlar om för militära helikopterförare. Det finns inte lång tid att förbereda sig inför ett uppdrag, som att i mörker och dåligt väder vinscha upp en akut sjuk person från ett fartyg.

– I den så kallade stresskonen, när alla lampor lyser rött, då gäller det att välja bort det minst viktiga. Det är det svåra och det viktigaste i urvalsprocessen för helikopterpiloter.

Der är lätt att tro att det endast är personer med nerver av stål, eller helst inga nerver alls, som passar för detta jobb. På frågan om vad som krävs av en bra helikopterpilot svarar Kenth Malmberg att det gäller att kunna jobba i lag. Oavsett insats hänger resultatet på att alla drar åt samma håll. Det spelar ingen roll hur skicklig piloten är om inte ytbärgaren kan göra sitt jobb.

Piloten styr med joystick
Den nya svårigheten är att lära sig att utnyttja alla nya system som finns på den moderna helikoptern, kallad helikopter 14 i Sverige och NH-90 internationellt. Omställningen har jämförts med att flygvapnet skulle ha gått direkt från Tunnan till Gripen.

Till skillnad från Vertolhelikoptrarna, som kom i början på 1960-talet, har NH-90 många nya funktioner. Sättet att arbeta i helikoptern blir annorlunda mot tidigare. Medan maskinen till stor del sköter flygandet ska besättningen vara systemoperatörer. Piloterna har fem bildskärmar framför sig. Borta är den gamla klockbutikscockpiten med en uppsjö av visare. I stället har helikoptern fått vad som internationellt kallas en glass-cockpit. Piloten kan välja vad som ska visas på skärmarna och det gäller att han gör rätt val. Helikoptern har ett styrsystem av samma typ som Gripen. Det innebär att pilotens spakar fungerar mer som en joystick i ett dataspel än som en del av själva helikoptern. Piloten talar via spakrörelser om vad han vill att helikoptern ska göra. Sedan räknar datorerna ut hur rotorbladen ska ställas in på huvudrotorn och stjärt-rotorn. Denna helikopter är en av de första i världen med ett så avancerat styrsystem, som på flygarspråk kallas fly-by-wire.

Kostar som ett Jasplan
Sverige har beställt 18 helikoptrar med option på ytterligare sju. En fullt utrustad helikopter kostar ungefär som ett Jasplan och då gäller det att besättningen är så välövad att helikopterns alla konster kan utnyttjas. Därför studeras nu vilka typer av utbildningshjälpmedel som ska användas i helikoptern. Det får inte vara för litet, men inte heller för mycket eftersom utbildningshjälpmedel är dyra.

Det nordiska samarbetet om försvarsmateriel har resulterat i bland annat ubåtsprojektet Viking och den splitterskyddade granatkastaren SSG 120. Det fanns även ett gemensamt behov i Danmark, Finland, Norge och Sverige av en medeltung transporthelikopter. De svenska helikoptrarna gick på övertid. Det fanns uppenbara fördelar med ett samnordiskt projekt. Det skulle bli en längre serie och därmed ett lägre styckepris. Ett sådant projekt kunde också samordna det komplicerade underhållet, utbildning och träning.

Danmark gick sedan sin egen väg och valde en helikopter med längre räckvidd. Danmark ska klara sjöräddning ända upp till Färöarna. Det finns en gemensam projektgrupp (NSHP) och varje land har dessutom sin egen projektgrupp.

Två studier har gjorts. En svensk, av FOI, som studerar behovet av en simulator med rörelsesystem kontra en enklare simulator utan rörelsesystem. Rörelsesystemet ger simulatorn möjlighet att röra sig i sex frihetsgrader och ger en upplevelse av verklig acceleration och lutning.

Den andra studien är en analys av utbildningsbehovet med en rekommendation av den mest kostnadseffektiva kombinationen av utbildningshjälpmedel som

  • Computer Based Training (CBT)
  • Virtual Maintenance Trainers (VMT)
  • Rear Cabin Trainers (RCT)
  • Tactical Procedure Trainers (TPT)
  • Full Flight Simulators (FFS)

– En FFS kan kosta mer än en helikopter, säger Kenth Malmberg. Vi kan klara många moment även i en enklare simulator utan rörelsesystem, men den går inte att undvara helt. Den behövs för att öva de svåraste momenten, exempelvis stjärtrotorhaveri och autorotationer.

Stjärtrotorhaveri kan vara mardrömmen för en helikopterpilot. Då börjar helikoptern att snabbt svänga runt huvudrotoraxeln och piloten kan tappa kontrollen. Den rätta åtgärden är att strypa kraften till huvud-rotorn. Då försvinner vridmomenten i axeln och helikoptern sjunker snabbt mot marken. Vid övning av denna typ av nödåtgärder ger en flygsimulator med fullt rörelsesystem den bästa träningen.

Gemensam simulator
– Finland, Norge och Sverige har gemensamt ett simulatorbehov som motiverar en FFS. Inriktningen är att en simulator ska placeras i något av länderna. Övriga utbildningshjälpmedel kommer förmodligen att placeras lokalt.

Svårigheten är att välja mellan alla dessa olika utbildningshjälpmedel, från den dyra flygsimulatorn (FFS) till ett vanligt dataprogram (CBT). Det är här som analysen kommer in. Det kallas för Training Needs Analyzis (TNA) och är en metod som används flitigt i USA och Storbritannien. Det nordiska helikopterprogrammet NSHP valde att följa en brittisk metodik. Totaltförsvarets forskningsinstitut (FOI) ska genomföra TNA-studien. Den genomförs i nära samarbete med försvarsmakterna i Finland, Norge och Sverige. Arbetet beskrivs på sidorna 32-33. Det finns även ett samarbete med Nahema när det gäller utveckling av utbildningshjälpmedlen i syfte att fler ska dela på kostnaden.

Helikoptrar är ofta mycket dyra. Man kan ju fråga sig varför en låda med en snurra på taket ska kosta så mycket. Kenth Malmberg förklarar:

– Det har alltid varit dyrt med helikoptrar. En förklaring är att serierna är så korta. All utveckling ska bäras av några få enheter och så är själva drivlinan komplicerad. Den största kostnaden ligger på motorer, växlar och rotorsystem. Det är mycket hårda krav på driftsäkerhet. I den nya helikoptern ska rotorväxeln, till exempel, tåla att gå i en halvtimme utan olja.

– Däremot har underhållet blivit enklare. Det finns ett datoriserat övervakningssystem som är så säkert att det går att köra helikoptern ända tills man verkligen upptäcker att saker håller på att slitas ut. Vi förväntar oss en betydligt bättre tillgänglighet på det här systemet jämfört med tidigare system.

Redo att rycka in
Helikoptern är en enhetshelikopter och ska klara alla konster som vi tidigare behövde olika helikoptertyper för, som trupptransport, ubåtsjakt och sjö- och flygräddning. Sverige satsar på färre och mer avancerade helikoptrar för att tillföra mer till det nätverksbaserade försvaret. Helikoptrarna har ett avancerat ledningssystem som konstruerats av Saab och ska bli kraftfulla noder i nätverket.

Det har talats mycket om att när den nya helikoptern kommer, får Sverige en luft-buren bataljon som likt en brandkårsstyrka är redo att rycka in när det osar hett. Men helikopter 14 är ingen stor helikopter. Det finns plats för 16 soldater och även om Sverige lyckades få tillverkaren att höja taket till ståhöjd så blir det ganska trångt. Det krävs åtskilliga helikoptervändor för att flytta på en bataljon. Men framför allt krävs det en eskort.

– Utan eskort kan man lika gärna skicka soldaterna med en budfirma, säger Kenth Malmberg, som inte skulle bli överraskad om debatten om attackhelikoptrar dyker upp igen.

– Den gången handlade det om attackhelikopter eller ny stridsvagn. Stridsvagnen kan bekämpa andra stridsvagnar och ta och behålla terräng. Attackhelikoptern är visserligen snabb och rörlig, men den tar ingen terräng. Däremot skulle den behövas för att eskortera transporthelikoptrarna och hålla nere beskjutning från marken. Transporthelikoptern kan bestyckas för eget skydd och den kan även bära raketer, robotar och torpeder. Men den är ingen attackhelikopter.

Utrustad med mörkerseende
Det är ovisst om helikoptern någonsin hamnar i strid. Däremot kommer den med säkerhet att rädda nödställda och släcka skogsbränder. Det är här den nya tekniken kommer att spela en roll. Helikopter 14 har som andra moderna helikoptrar utrustning för att se i mörker. Det finns både mörkerglasögon, night vision goggles (NVG) och en Forward Looking Infra Red (FLIR). Det är en sensor som känner av värme, därefter skapas en bild som bygger på värmestrålning och inte på synligt ljus. Därmed kanske vi slipper höra det, för en utvecklad nation, så pinsamma beskedet att spaningarna inställdes vid mörkrets inbrott.

– Om vi haft denna utrustning när Estonia gick under hade vi kunnat göra en betydligt bättre insats, säger Kenth Malmberg, som deltagit i åtskilliga mer eller mindre dramatiska utryckningar.

Helikoptern har även avancerad radar, aktiv och passiv sonar och motmedelssystem.

Av Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

FAKTARUTA
Vägen fram till den moderna helikoptern 1990 inledde Frankrike, Tyskland, Italien och Holland ett samarbete om att gemensamt utveckla och köpa en medeltung helikopter.

1992 bildades Nato Helicopter Design&Development Production and Logistic Management Agency ,Nahema. Samtidigt bildades Nato Helicopter Industries (NHI) som skulle utveckla och tillverka den nya helikoptern. Bakom stod företagen Europcopter (Frankrike); Eurocopter Deutschland (Tyskland), Augusta (Italien) och Fokker (Holland).

2000 beställde de fyra länderna totalt 243 helikoptrar i olika versioner med option på ytterligare 55.

2001 anslöt sig Portugal till Nahema och beställde tio helikoptrar. Samma år beställde Grekland 25 (med option på 14). Sverige beställde 18 helikoptrar (med option på sju), Finland 20 och Norge 14 (med option på tio).

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Så långt har datafusionen kommit

Fusion_KLART [Converted]Fusionsforskarna har erövrat områdena multisensorfusion och situationsanalys. Även ett första steg in på området hotanalys har nu tagits. Därmed har FOI:s fusionsforskare lyckats med det som stormakterna gått bet på. Grunden till framgången lades när fusionsexperter kopplades  in i ubåtsjakterna.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Telekonflikter till havs

TelekonflikterNär den brittiska fregatten Sheffield sänktes av en argentinsk Exocetrobot under Falklandskriget 1982 så var det en telekonflikt som gjorde att roboten inte upptäcktes i tid.  Telekonflikter på fartyg beror delvis på att det är ont om plats för kommunikationsantenner. Antennerna får inte sitta i vägen när fartyget skjuter, masttoppen är reserverad för signalspaning, vindmätaren får inte störas av föremål i närheten och så vidare. Sålunda packas kommunikationsantennerna varför riskerna för telekonflikter ökar betydligt.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kvantkrypto

Fotonkrypto_slutslut [Converted]

Kryptografin är den urgamla konsten att omvandla känslig information till oläslig text för alla utom den avsedda mottagaren. Dagens krypton bygger på matematiska algoritmer, men datorer hittar förr eller senare den svaga punkten. Ett sätt att skapa absolut säkra system är att gå till kvantmekaniken och låta informationen bäras av enskilda atomer eller ljuspartiklar, så kallade fotoner.

Av Henrik Christiansson, Henrik Carlsen och Lars Falk

Illustration: Martin Ek

Ett kryptosystem består av kryptonyckel och kryptoalgoritm. För att skapa en oläslig text, ett chiffer, kombineras klartexten med kryptonyckeln via kryptoalgoritmen. Chiffret är oläsligt för dem som saknar kryptonyckel och det kan därför skickas öppet. Dagens kryptosystem garanterar bara att chiffret är svårt att forcera eftersom systemen bottnar i matematiska problem som är svåra men inte omöjliga att lösa. Säkerheten bygger på att krypteringen skyddar klartexten så länge den är något värd. Användning av långa nycklar och täta nyckelutbyten ökar säkerheten i systemen.

Ändå går det att lösa chiffer om viljan är stark. Under andra världskriget använde tyskarna kryptomaskinen Enigma för att skapa chiffer som kunde kommuniceras öppet via radio. I Bletchley Park lyckades dock engelsmännen knäcka många av dessa meddelanden med hjälp av de första datamaskinerna.

I militära sammanhang vill aktörerna ofta kommunicera öppet för att öka rörligheten. Det gäller i synnerhet i det nätverksbaserade försvaret (NBF). Olika enheter förväntas snabbt kommunicera och överta varandras uppgifter.

Enklast är säkrast
Kryptografisk kommunikation betraktas som absolut säker om chiffret inte ger någon ledtråd om texten. Det ska gälla även om avlyssnaren vet hur nyckeln och klartexten kombineras. Paradoxalt nog är det enda kryptosystem som är bevisat absolut säkert mycket enkelt att förstå principiellt. Man tar sin klartext, adderar en kryptonyckel som består av en lika lång sträng helt slumpmässiga bitar och får då ett chiffer som har ”ärvt” nyckelns hela slumpmässighet. Mottagaren behöver sedan bara dra ifrån nyckeln från chiffret. Systemet är tilltalande på grund av att addition och subtraktion kan göras mycket snabbt. En stor nackdel med systemet är dock att avsändare och mottagare måste ha samma nyckel och att nyckeln bara får användas en gång. Att ha ett system som bygger på att man först måste träffas för att utbyta kryptonyckel är inte speciellt praktiskt.

En lösning är att överföra nycklar med ett så kallat öppet nyckelsystem. I ett sådant system delas kryptonyckeln upp i två delar varav den ena delen kan sändas till mottagaren helt oskyddad. Principen bygger på att de båda delarna av nyckeln förhåller sig till varandra via ett matematiskt samband som endast mottagaren känner till. Även i detta fall är säkerheten helt beroende av datorers snabbhet och de sinnrika metoder matematikerna kan skapa.

Problematiken kring säkra kryptosystem består väsentligen i att finna en lösning på hur man relativt enkelt och absolut säkert kan distribuera nycklar, som sedan kan användas för olika typer av kryptering. Kvantkryptografi är fysikernas svar på frågan hur man ska kommunicera öppet och säkert.

Krypteringen bygger på grundläggande fysik i stället för matematisk snillrikhet, men vägen till praktiskt fungerande system är lång och i många stycken besvärlig.

All information måste till slut representeras som fysikaliska objekt. Det ligger nära till hands att fråga sig vilka möjligheter och begränsningar fysiken erbjuder vid överföring av information. På mikronivå bestämmer kvantmekaniken alla begränsningar, vilket ger exceptionella möjligheter att dölja ett budskap i form av ettor och nollor. Det sker på en nivå där enstaka atomer styrs av de kvantmekaniska lagarna.

Kan inte kopieras
Kvantmekaniken har egenskaper som gör att den lämpar sig just för säker nyckeldistribution. Ett kvanttillstånd är unikt och kan inte kopieras. Låt oss säga att man representerar en nyckel med en rad kvanttillstånd som avsändaren ska skicka till mottagaren. Då kvantmekaniken endast tillåter mätningar av vissa egenskaper åt gången måste mottagaren själv välja vilken mätning hon ska göra.

Att ett kvanttillstånd inte kan kopieras innebär att en enda person – mottagaren – kan mäta innan tillståndet förstörs. Om någon smyger sig emellan för att tjuvlyssna blir hon alltid upptäckt. Tjuvlyssnaren kan nämligen inte titta på tillståndet och skicka det vidare till mottagaren, eftersom det förstörs vid mätningen.

Den enda som kan verifiera ett kvanttillstånd är avsändaren. Bara hon vet vilka mätningar som behöver göras för att få rätt svar. Mottagaren utför därför sina mätningar slumpmässigt, varpå avsändaren avslöjar vilka mätningar som var de rätta. Det kan ske helt öppet. Tjuvlyssnaren får gärna höra på för det hjälper inte längre.

Eftersom mottagaren gör slumpvisa mätningar kommer delar av nyckeln inte att kunna användas. Men vid tillräcklig överföringshastighet kommer tillräcklig mängd information över, som kan utgöra nyckeln. De mätningar som kommer att användas är redan gjorda och resultatet finns bara hos mottagaren. Om mottagarens resultat inte stämmer med avsändarens sändning är överföringen störd och nyckeln kastas.

Möjliga realiseringar
Det räcker inte med en idé utan ingenjörerna måste se till att kvantkryptografin blir verklighet. För att få hög överföringskapacitet är det viktigt att minimera växelverkan mellan omgivningen och informationsbärarna. Därför får ofta ljuspartiklar, fotoner, göra jobbet.

Kvantmekaniskt nyckelutbyte kan ske på två sätt. Man kan tänka sig sändare och mottagare på hustak i stadsmiljö, som kommunikation mellan två satelliter eller mellan en satellit och en markstation. I den fria rymden varierar framkomligheten med ljusets våglängd. Överföringen är hög i de våglängdsområden där man effektivt kan detektera enstaka fotoner. Nyligen överförde det amerikanska energidepartementets laboratorium i Los Alamos en kvantnyckel genom luften på en mils avstånd. En nackdel är att kommunikationen är beroende av atmosfäriska förhållanden.

En annan möjlighet är att använda optiska fibrer. Dagens infrastruktur är förlagd till ett våglängdsområde där det inte finns effektiva enfotondetektorer. Det arbetas hårt för att ta fram effektiva detektorer för kvantinformation som kan skickas i befintliga fibrer. Om dagens detektorer ska användas krävs nya nätverk, men för speciella tillämpningar är det en möjlighet.

Alla delar i det kvantkryptografiska systemet har praktiska begränsningar. Sändaren får bara ge ifrån sig en foton i taget. Om A sänder två fotoner kan tjuvlyssnaren behålla den ena och låta den andra fotonen passera ostört. Tjuvlyssnaren får information genom att mäta på den ena fotonen medan B, som tagit emot en ostörd foton, tror att allt är i sin ordning. Vidare måste detektorn fånga in enstaka fotoner. Det har hittills gått trögt att utveckla detektorer med en sådan känslighet.

Svårt med långa avstånd
Det svåraste problemet är att kommunicera kvanttillstånd över tillräckligt långa avstånd. I luften och i optiska fibrer går mängder av fotoner förlorade på vägen till detektorn. Vid vanlig klassisk optisk kommunikation i fibrer är det inget stort problem, då varje etta eller nolla bärs fram av mängder av fotoner. Man kan därför placera ut repeterare som förstärker signalen.

I kvantkryptografi är det enskilda fotoner som ska bära informationen och det ställer till problem.

Repeteraren är begränsad på samma sätt som vid tjuvlyssning. Repeteraren vet inte vad den ska sända vidare, eftersom informationen förstörs i mätögonblicket. Just nu görs försök att utveckla speciella kvantrepeterare som skickar vidare fotoner utan att bryta mot kvantmekanikens lagar.

63 kilometer rekord
Rekordet för nyckelöverföring över kommersiell optisk fiber har universitetet i Genève. År 2002 klarade man 63 kilometer och gränsen går i dag vid ett fåtal ytterligare kilometer. En möjlighet att nå längre är att konstruera sammanhängande system med mellanliggande säkra stationer. En annan möjlighet är att kombinera optiska fibrer med satelliter. Om satelliten är säker kan den på sin väg runt jorden transportera nycklar från en sändare till en detektor. Ett tecken på att området håller på att mogna är att de första företagen dykt upp som producerar kvantkryptosystem. Även de stora underrättelsetjänsterna är mycket intresserade. Det finns också misstankar om att Pentagon och Vita huset redan har en kvantkryptoförbindelse, vilket inte är helt omöjligt med tanke på att avståndet är cirka tio kilometer.

Henrik Carlsen, Henrik Christiansson och Lars Falk arbetar på avdelningen för försvarsanalys.

Kvantmekanik
Kvantmekanik och relativitetsteori är den moderna fysikens två hörnpelare. Kvantmekanik skapades ursprungligen för att beskriva mikroskopiska fenomen. Senare har det visat sig att vissa kvantfenomen inte begränsar sig till mikrovärlden, en sanning som fått tillämpning inom kvantinformationsteorin. Kvantmekanik är experimentellt mycket väl bekräftad teori. Ingen annan teori har testats så många gånger och alltid visat sig korrekt.

Lästips:
Simon Singh: The Code Book, Fourth Estate (1999)

N Gisin, G Ribordy, W Tittel och H Zbinden:
Reviews of Modern Physics, vol. 74, 145 (2002)

C H Bennett, G Brassard och A Ekert:
Scientific American, vol. 267, 50 (1992)

Physics World, mars 1998:
Temanummer om kvantinformationsteori.

Bengt Beckman:
Svenska kryptobedrifter, Albert Bonniers förlag (1996).

Syntetisk omgivning

Syntetiska landskap

Med begreppet syntetisk omgivning avses allmänt en simulerad naturlig omgivning som vanligtvis representerar en sann geografisk plats. En SO innehåller taktiskt avgörande naturliga egenskaper hos land, hav och atmosfär, kulturella egenskaper som byggnader, broar, vägar, osv samt yttre egenskaper hos enheter som t ex ytmaterial.

En SO innehåller också ofta mer än vad som är nödvändigt för enbart visuell 3D-avbildning. Kartinformation som typ och läge hos byggnader, vägar, höjder, vattendrag etc behövs för att de objekt som skapats i datorn, t ex fordon, ska kunna tolka och navigera i omgivningen. Fysikaliska egenskaper relevanta för elektromagnetisk vågutbredning behövs för att möjliggöra hantering av sensor och telekrigsfunktioner. Dessutom behövs fysikaliska egenskaper för hantering av sk dynamiska effekter som spårbildning, vapenverkan, damm och rök.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Robothotet i Europa

Robothotet i Europa

Ballistiska robotar ger status i en värld med fler kärnvapenstater

Tiden talar för robotförsvar av typ Stjärnornas krig, säger FOA-forskare

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden finns även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare. Så står det i försvarspropositionen och angrepp med fjärrstridsmedel anges som ett troligt inslag i det begränsade väpnade angrepp som Försvarsmakten ska kunna hantera.

FOA-forskaren Folke Andersson som är expert på luftförsvar följer utvecklingen på detta område menar att detta är ett ”nygammalt hot” som kanske, men inte säkert, är värre än vad det var förut:

– Vi ser en större spridning både av robotar, och av kunskapen om dessa robotar. Det blir dessutom lättare att med relativt enkel civil teknik att peka ut mål och leda robotarna mot dessa mål. Folke Andersson pekar på det faktum att man redan idag för en relativt överkomlig summa pengar kan beställa kommersiellt tillgängliga satellitbilder med en meters upplösning över önskade platser på jorden. Dessutom kan man redan idag med stor precision navigera med hjälp av olika satellitnavigeringssystem, som hela tiden naturligtvis utvecklas.

– Därmed kan man säga att förmågan har ökat. Sedan är det en annan sak att värdera avsikter. Vem eller vilka skulle ha intresse av att angripa Sverige med fjärrstridsmedel? Ett scenario som har beskrivits är att hota Sverige med utpressning när vi deltar i en internationell operation, säger Folke Andersson.

Nazityskland lade robotgrunden
Grunden till såväl kryssningsrobotarna som de ballistiska robotarna är de tyska robotarna V1 och V2 från andra världskriget. Bortsett från 60 års teknisk utveckling har egentligen inte så mycket hänt. Kryssningsroboten V 1 gick i underljudsfart och kunde upptäckas och bekämpas av luftförsvaret. Den ballistiska roboten V2 kom med hög fart utan förvarning rakt ner från skyn. Mot den fanns inget försvar.

V2:an utvecklades lite senare till robotar av typ den sovjetiska Scud som på sin tid spreds över världen. Med Scudroboten följde ett kunnande som använts för att vidareutveckla Scudroboten – som i Irak – och bygga helt nya typer.

Ballistiska robotar ger status
– Det skrämmande är att en del länder som skaffat sig dessa ballistiska robotar också är icke-demokratiska stater med kärnvapenambitioner. En del länder, som Iran och Irak, har skjutit mot varandras städer med dessa robotar. Irak sköt Scudrobotar mot israeliska städer under Gulfkriget och Irak hade tidigare visat att man vågade använda kemiska stridsmedel. Hade Scudrobotar som sköts mot Israel varit laddade med kemiska stridsspetsar vågar man nästan inte tänka på vad det israeliska svaret hade blivit mot Bagdad. Så nog finns det anledning att ta det s k missilhotet på allvar, säger Folke Andersson.

En del länder som Indien och Pakistan har både bomb och vapenbärare om än i mycket begränsat antal. Men bara detta att två grannländer i konflikt har dessa förmågor har klassat den oroshärd som kanske den farligaste i världen.

– Ballistiska robotar har blivit något av ett statusvapen, säger Folke Andersson. Det upplevda robothotet är nog mycket en fruktan för att robotarna kan laddas med massförstörelsevapen. En vanlig sprängladdning ger visserligen en stor skada, men dess verkan är begränsad till den plats där stridsdelen slår ned. För att öka robotens räckvidd kan man minska lasten. Vad gäller sprängämnen kommer man till en gräns där lasten blir så liten att det inte är värt mödan att skicka iväg en robot. Då är det mer frestande att ladda roboten med biologiska eller kemiska stridsmedel. Men dessa kan å andra sidan lika väl spridas av terrorister.

Tiden talar för Stjärnornas krig
Rädslan för att den s k robotteknologin ska spridas utanför stormakterna har funnits länge, men frågan blev verkligt het sommaren 1998 när republikanen och den f d försvarsministern Donald Rumsfeld i den amerikanska kongressen lade fram en rapport som hävdade att USA hade underskattat det hotet från de s k pariastaterna. Länder som t ex Iran, Irak och Nordkorea kunde mycket tidigare än vad USA bedömde nå USA med ballistiska robotar. Kritiker mot Rumsfeldrapporten hävdade att detta var ytterligare ett försök av republikanerna att skapa ett antirobotförsvar i samma anda som när Ronald Reagan 1983 presenterade sina tankar på ett försvar mot sovjetiska ballistiska robotar det s k Stjärnornas krig.

– USA och Israel tar detta hot på allvar, säger Folke Andersson. De försöker gemensamt skapa markbundna försvar mot främst ballistiska robotar. System som i stil med Patriotsystemet användes mot irakiska Scudrobotar under Gulfkriget. Sedan har amerikanerna även planer som i sin ambition närmar sig idéerna i Stjärnornas krig.

– Men Stjärnornas krig visade sig vara ogenomförbart?

Folke Andersson drar lite på svaret:

– Det var ändå nästan 20 år sedan. Det har hänt mycket på datorfronten sedan dess. De delar av Stjärnornas krig som stupade på att man inte kunde behandla stora informationsmängder på kort tid kanske går att geinom en ganska nära framtid.

Fler länder skaffar sig förmågan att kunna skjuta långt. Oroliga delar av världen har sina egna lokala robothot som Mellanöstern, Indien- Pakistan och Kina-Taiwan. I Europa upplevs hotet komma från Mellanöstern och Nordafrika.

Sverige ligger än så länge utanför räckvidden för dessa robotar. Folke Andersson ingår i en grupp med bl a FOA-forskare som studerat hur luftförsvaret ska kunna bekämpa kryssningsrobotar och vissa typer av ballistiska robotar.

– Ballistiska robotar har vi inte klarat tidigare och klarar inte nu heller, säger Folke Andersson. Och det är frågan om ens USA finner att man får tillräckligt mycket skydd för pengarna. Kryssningsrobotar är däremot intressantare därför att en kryssningsrobot egentligen inte är något annat än ett förarlöst flygplan. Kryssningsroboten är visserligen liten och kan vara svår att upptäcka och kan flyga friare än ett bemannat plan, men den är i grunden ett flygplan och kan bekämpas med det vanliga luftförsvaret, dvs luftvärnsrobotar och jaktplan med jaktrobotar.

– Dessutom, säger Folke Andersson, är snart alla flygburna vapen att likna vid kryssningsrobotar. Man vill inte flyga över motståndarens område och riskera sina guldfåglar. Man vill ha attackvapen som från långt håll själva hittar fram till sitt mål. I framtiden lär luftvärnet få inrikta sig på lasten och inte på det vapenbärande flygplanet.

Problemet att träffa en kryssningsrobot är mer taktiskt än tekniskt. Det omdebatterade Bamse-systemet kan skjuta ned kryssningsrobotar även om det kommer många, men måste då grupperas i närheten av det objekt man ska skydda. En av fördelarna med Bamse är att roboten inte har någon målsökare, som vid flertalet andra luftvärnssystem svarar för cirka 70 procent av robotkostnaden.

– En annat sätt att skydda sig är att erbjuda så få värdiga mål som möjligt vilket dock till stor del skulle innebära att avstå från fredssamhällets fördelar i form av centralisering och stordrift, säger Folke Andersson. Men detta räcker givetvis inte som enda skyddsåtgärd utan man måste bygga upp en hel kedja. Först ska man kunna upptäcka kryssningsrobotarna, sedan ska man kunna skicka upp jaktplan för att möta dem på långt avstånd, sedan möter man robotarna med en mängd mindre luftförsvarsrobotar och till slut får man förlita sig på ett robotluftförsvar vid de objekt som man är rädd om. Och där kan man ha robotar av Bamsetyp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Sensorkedja och signalbehandling

Listig sensorkedja

Genom att använda en sensorkedja och signalbehandling där en datormodell av havsmiljön utnyttjas kan man bestämma avstånd och riktning till en ljudkälla som t ex en ubåt. Sensorerna  nås vid olika tidpunkter av samma ljudfront. Ljudet tar olika vägar, här visas bara ytstudsen. Signalbehandlingen utnyttjar flervägsutbredningen för att lokalisera ljudkällan. Antalet sensorer måste vara minst lika stort som antalet möjliga
vägar ljudet tar i vattnet. Fördelen med denna metod jämfört med att bara ha en hydrofon är att man inte behöver veta lika mycket om den miljö i vilken ljudet går. Det kan räcka med ljudhastighetsprofilen. Denna metod att lokalisera ljudkällor tros kunna utvecklas för att se förändringar i havsbotten.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Höghus fångat i nätverk

Strid i ort

När ödemarkskrigaren flyttar in till storstaden och slåss i ett nätverk kan det se ut så här. Fienden har förskansat sig i höghuset och får mot sig fiberstyrda robotar, UAVer, fjärrstyrda prickskyttegevär osv. Soldaterna ingår i ett nätverk som leds av en stab som har en tredimensionell virtuell karta över stridsfältet. Detta är inte science fiction. Alla bitar finns redan i dag, men ingen har satt samman dem.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Duell på havets botten

Plumsen

Kampen mellan att hitta och gömma har alltid pågått mellan den som lägger ut minan och den som försöker hitta den. Trots att minan är ett gammalt och billigt vapen utvecklas den hela tiden. Det senaste är minor som kan gräva ned sig i bottenslammet och ligga dolda. FOA har dock visat att även dessa minor kan hittas.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Att se samma sak, men från olika håll – så ska ett läge presenteras

ROLF-katastrofen i öresund [Converted]

Ledningsstaben Rolf lämpar sig lika bra civilt som militärt när tekniken anpassas till människan

Av Jan-Ivar Askelin

Det började med att Claes Sundin fick se en teckning på Läkartidningens förstasida föreställande ett läkarlag runt en havande kvinna. Hennes kropp kartlades av sensorer och resultatet visades som en tredimensionell avbildning av fostret i en glaskupa. Ingen tittade på kvinnan, allas blickar var vända mot det konstgjorda barnet i glaskupan.

– Då förstod jag att det var så här ett läge skulle presenteras. Alla som tittar har olika bakgrund och olika intressen och alla ser samma sak samtidigt men från olika vinklar, säger Claes Sundin, överste vid Försvarshögskolan och en av ledarna för det sk Rolfprojektet.

Det som skulle göras var ett förslag till framtidens operativa militära stab eller rörlig operativ ledningsfunktion, därav namnet Rolf. Claes Sundin har som arméofficer erfarenhet av olika typer av militära staber och har bl a varit krigsplacerad vid norra flygkommandot. Han säger att den operativa delen vid en milostab har olika kulturer och typer av komplexitet. Flyget och flottan flyttar plattformar för att uppnå duellsituationer medan armén är mer trögrörlig. Flygets tidsperspektiv är kanske en förmiddag, flottan planerar för ett dygn och armén för flera dygn.

– Rolf ska skapa en syntes mellan alla dessa olikheter, säger Claes Sundin och betonar att i grunden är det människan som står i centrum. Tekniken ska skapas runt människan och det är människan som ska söka informationen och inte informationen som ska dränka människan.

Eftersom människan är sig lik oavsett om det är en militär operation eller en räddningsoperation som ska ledas och planeras så lämpar sig Rolf lika bra för civila ändamål och idén som kom från Läkartidningen kan mycket väl renodlas inom den militära sektorn och sedan användas civilt. Rolfmodellen kan användas såväl skarpt som vid övning. Man kan upprepa händelser som verkligen hänt och låta nya aktörer pröva sin förmåga.

Rolf är ett sätt att möta de nya kraven. Den enorma informationsfloden som måste tämjas och göras hanterlig är både ett militärt och civilt problem. Informationsteknologin betyder militärt att de stora, fasta stabernas tid är förbi. Besluten tar för lång tid och rörlighet är bästa skyddet i precisionsvapnets tidevarv.

”Diskussionen håller liv i projektet”
– Hoten mot samhället är inte renodlat civila eller militära, säger Claes Sundin. Därför krävs det gemensam forskning och utveckling för att möta hot som i grunden är gemensamma. Jag tror att en av framgångarna bakom Rolf är blandningen av alla människor som arbetar med det. Det är forskare, of- ficerare och ingenjörer som driver detta och utan diskussioner så dör projektet.

Rolfkonceptet anses passa bra ihop med de idéer om Dominant battlespace awareness, DBA (överlägsen kännedom om stridsområdet) som nu diskuteras i Högkvarteret, säger Claes Sundin. DBA-konceptet ingår i spanings- och underrättelsedelen och Rolf i ledningssystemet.

Knappt fyra år efter starten har Rolf kommit fram till något som finns att se. Längst inne i Försvarshögskolans borg på Valhallavägen i Stockholm finns ett ledningslaboratorium och här körs övningar och tester. Runt ett stort bord som är egentligen är en bildskärm sitter staben. På bildskärmen presenteras läget. Varje stabsmedlem representerar en grupp. Det kan vara flygvapnet eller räddningsverket. Bakom sig har stabsmedlemmen en dator som är uppkopplad till organisationen. På väggarna finns storbildsskärmar. Allt ser mycket spännande ut.

– Det här är egentligen bara djävulens bländverk, säger Claes Sundin. Det är inte storleken på bildskärmarna som är det viktiga utan de nya tankarna om hur staben ska arbeta.

”Detta är bara början ”
S Anders Christensson, FMV är den andre projektledaren och han omsätter idéerna till teknik. Det synliga beviset är denna ledningscentral, kallad Aqua och känd som Akvariet. Men detta är om man får tro Christensson inte ens början.

– I sättet att presentera och manipulera information är detta som cockpiten i en J 29:a jämfört med en modernt flygplan. Redan efter sommaren ska lägeskartan ge ett djupseende, dvs bli tredimensionell. Amerikanska experter säger att tiden inte är mogen för att skapa en tredimensionell skärm som är så här stor. Vi säger att det är möjligt.

Språket är ett särskilt kapitel. Christensson tror att man kan använda symboler som kan ges ytterligare innebörd om de framställs i fler dimensioner. I den militära världen finns ett symbolspråk som förstås av alla. Men hur symboliseras terrorism, smuggling, flyktingvågor och annat som en Rolfstab ska klara?

– Förmågan att kunna uppfatta läget i flera dimensioner är viktig för att kunna hantera informationen, säger Christensson. Inom bordets räckvidd kan vi skapa en virtuell låda runt varje huvudbetraktare och i den lådan ser man tredimensionellt. Flyttar man huvudet ur lådan ser man åter tvådimensionellt, vilket i vissa lägen kan vara en fördel. En tillräckligt stark dator skulle kunna följa personerna i rummet så att man alltid har huvudet i en virtuell låda. Längre bort i tiden finns idéer om att låta innerväggarna i ledningscentralen bli en enda bildskärm på vilken olika bilder läggs ut.

– Min dröm är att sätta regeringen härinne och köra igenom hela statsbudgeten, säger Christensson. Då skulle det synas direkt vilka konsekvenser varje beslut får och alla ministrar som har sina olika ansvarsområden skulle samtidigt se allt på samma lägeskarta.

Åtskilliga civila delegationer har studerat Akvariet. Socialstyrelsens beredskapsenhet, vägverket, banverket, räddningsverket och Citypolisen i Stockholm är några. Vid en större olycka vandrar ansvaret mellan olika aktörer över tiden. Först kommer polisen, sedan räddningstjänsten och sedan medicinarna. I Rolf sitter alla dessa aktörer på samma ställe och ser läget samtidigt. Rolfs möjligheter att ge beslutsfattare ett riktigt underlag borde vara en bättre metod än att låta ansvaret gå som en stafettpinne där risken är stor att viktig information inte överlämnas.

Rolfprojektet har imponerat på många men dess framgång kan också bli dess olycka. Claes Sundin oroas av att starka krafter vill realisera projektet i förtid:

– Det är naturligtvis frestande att ta vårt ledningslaboratorium och bygga något fältmässigt av det redan nu, men vi har inte kommit tillräckligt långt ännu och det skulle skada projektet. Detta är ett framtidsprojekt och ska vara klart 2010 och ingå i det nya försvar som byggs upp. Då först ska det vara ett materielprojekt och då har tekniken utvecklats mycket mer.

Rolf måste få mogna och bli vuxen
Rolfstaben är uppdelat på fyra moduler och varje del ryms i en flexibel container. Tre moduler arbetar med läget i olika tidsskeenden och den fjärde modulen är ett fönster mot utomstående som ska informeras. En stabsmodul kan stängas eller öppnas på en kvart och transporteras som en vanlig container.

All teknik till trots är det, som Claes Sundin påpekar, ändå människan som är viktigast. Tekniken ska vara anpassad till människans sätt att behandla och förstå information och till människors sätt att arbeta tillsammans. Därför spelar beteendevetare, bl a från FOA, en stor roll vid försöken. Det krävs rätt sorts personer för att utnyttja möjligheterna och det går inte att ha personer i staben som anser att rangen är viktigare än vad man har att säga.

– Där tror jag att vi svenskar har en fördel, säger Claes Sundin. Amerikanska officerare är avundsjuka på våra svenska officerares empatiska förmåga. Vi sätter oss in i hur andra aktörer resonerar och det är viktigt i Rolfstaben.

– Internationellt har Rolfprojektet väckt stor uppmärksamhet och vid ett besök i februari vid Naval Postgraduate School i Monterey, Kalifornien så presenterade en delegation från FHS och FMV projektet för amerikanska försvarsforskare. Amerikanska marinen driver ett liknande projekt, command center of the future, och Sundin och Christensson diskuterade Rolf med sina amerikanska motsvarigheter i San Diego. Att den amerikanska marinen kommit så pass långt beror på de stora hangarfartygsgruppernas behov av att kunna kontrollera läget runt kärnan, hangarfartyget.

En idé som Rolf är förmodligen lättare att genomföra i Sverige än i USA där rivaliteten mellan försvarsgrenarna är större och där varje försvarsgren har en enorm makt jämfört med i Sverige.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från FOA-tidningen nr 2-1999