Teknisk Prognos 2011

TP 2011

Populärutgåva av den tekniska prognos som varje år sammanställs som stöd för regering och Riksdag på uppdrag av FMV då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras. I ett tiotal illustrerade artiklar studeras områden som, energi, marksensorer, monitorering, positionering samt textilintegrerade kroppssensorer.

”Vi måste vara så bra att ingen dör i onödan i Afghanistan”

Försvarets utvecklingschef Michael Moore känner inte igen sig i den bild massmedierna ger av Försvarsmakten – den är bättre än sitt dåliga rykte. Han är en av de som hållit i rodret när försvaret ändrat kurs och han strävar efter en mer slimmad organisation. Vi måste kunna säga att Sverige har intressen att försvara i världen och verkligheten ställer kraven på försvarets utvecklingsarbete.

När försvarets utvecklingschef generalmajor Michael Moore ska fotograferas i samband med Multinational experiment series (MNE) i Enköping vill han ha med de deltagande ländernas flaggor. Det tycker han är bättre än datorer och teknik som annars präglar miljön.

Det säger kanske något om vad Michael Moore tycker är viktigt i utvecklingen – det internationella samarbetet.

I den gamla fläktfabriken i Enköping, som en gång byggdes om till ett ”tempel” för utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret, NBF, utvecklar nu försvaret nya koncept. Anläggningen och vad som kan åstadkommas där väcker internationell beundran.

– Den internationella bilden över lag är annorlunda mot den bild som ges av försvaret här hemma och i medierna där allt verkar vara ett enda kaos och vi är kass på allting, säger Michael Moore. Jag får inte de där bilderna att gå ihop och undrar om man menar samma försvarsmakt.

Denna försvarsmakt har gått igenom enorma förändringar på kort tid och Michael Moore har varit med under resan och varit en av dem som lagt ut kursen.

– Man kan säga att förändringen har skett under åtta år. Vi har gått från det nationella och territoriella försvaret till det internationella och interoperabla. Vi har lyckats väl även om det har varit en besvärlig resa. Svåraste nöten är personalförsörjningen och den är inte knäckt än.

Men pendeln som slog från invasionsförsvaret har inte stannat.

– Nu är det tydligt att regeringen vill trycka Försvarsmakten mot en expeditionär försvarsmakt. I en sådan är förband och personal beredda att med kort varsel åka ut och även att rotera förband under lång tid, detta utan omfattande förberedelser och utan att byta förutsättningar som avtal och dylikt. Kanada, Australien, Nederländerna och Danmark är exempel på sådana försvarsmakter. Det innebär att man lever i en annan tankevärld än vår. Förband ska kunna göra insatser var regering och riksdag så önskar, i närområdet, i Europa eller globalt. Det har varit en stor förändring att gå från invasionsförsvaret till dagens försvar. Att ta nästa steg blir en minst lika stor förändring; bara ett nytt personalförsörjningssystem och en expeditionär inriktning ställer enorma förändringskrav. Men det gäller att det finns en tydlig politisk vilja och logik mellan säkerhets- och försvarspolitiken. Ska vi ha en expeditionär inriktning gäller det att släppa gamla svenska låsningar om att endast vissa förbandstyper ska kunna sättas in i olika konflikter.

Men försvarsekonomin ger också stora förändringsbehov, menar Michael Moore.

– Försvaret har som bekant akuta ekonomiska problem samtidigt som det inte finns något politiskt parti som talar om högre försvarsanslag. När vi tidigare haft ekonomiska problem har vi börjat med att reducera insatsorganisationen. Det har varit som att ta bort grenar och frukter i fruktträdet och låta stammen vara kvar. Nu går det inte längre och vi ska heller inte fokusera på att reducera antalet insatsförband. Vi måste syna alla delar i grundorganisationen. Hela logistik- och materielförsörjningen samt även stödmyndigheterna. Vi måste helt enkelt få en mer slimmad produktion. En massa regementen och flottiljer har lagts ned, men försvaret är fortfarande på för många ställen utanför garnisonsorterna. Vi har en jättestor materielförsörjnings- och logistikorganisation om man jämför med till exempel Danmark, och vi har stödmyndigheter kvar från en struktur med ett stort invasionsförsvar.

Så långt försvarets ekonomiska bekymmer och en organisation i obalans. Nu till försvarets existentiella frågor. Vad ska Sverige med försvaret till? Här ser Michael Moore ett stort problem. Varken politikerna eller försvaret har talat klarspråk.

– Det var oerhört svårt och känsligt att lägga om kursen till de internationella insatserna. För att klara det talade man mycket om att vi var ute av solidaritetsskäl. Men det stämde inte helt. Det handlade snarare om att vi inte som förr kunde sitta hemma och vänta på att konflikterna skulle komma till oss. Det håller inte i en globaliserad värld. Redan under Balkankonflikten insåg vi att det gällde att hindra konflikten från att sprida sig vidare in i Europa. På den tiden arbetade jag i flygvapnet och hade en del att göra med Österrike. Där var man verkligt oroad av att Balkankrisen skulle spridas och beröra Österrike direkt. I Afghanistan är det här också tydligt. Att skicka förband dit är vårt sätt att visa att vi tar vår del av ansvaret. Även när vi är i Afrika är det i första hand för att skapa säkerhet i en värld där allting hänger samman. Global säkerhet skapas regionalt och lokalt.

– Det finns ett ord som var nästan förbjudet i Sverige i dessa sammanhang och det är ordet ”intresse”. Det är till exempel ett svenskt intresse att världsekonomin och världshandeln fungerar. Vi kan inte hela tiden lämna det åt andra att säkra detta. Vi är också ett land som har varit förskonat från umbäranden under lång tid. Så jag vill påstå att Sverige är ett av världens bräckligaste och mest sårbara länder, så vi om några borde vilja skydda våra värden och intressen.

Michael Moore säger att många politiker nog håller med om det här. Men det saknas en balans i hur man uttrycker sig. Man har överbetonat att försvaret är ute för att i solidaritetens namn hjälpa utsatta människor och nedtonat att det är för att aktivt skapa vår egen säkerhet i en globaliserad värld.

– Det här är allvarligt då det framstår som att försvaret inte finns hemma utan är ute som någon sorts andra Sida och ägnar sig åt biståndsverksamhet. Om det skulle gå ännu sämre med den politiska utvecklingen i Ryssland kommer frågan att ställas på sin spets: ”När försvaret behövs här hemma, ska det vara borta för att hjälpa andra.” Den debatten finns redan. I försvarets rekrytering sägs det också att ”du är ute för att hjälpa andra”.  Men vi är ute för att aktivt och tillsammans med andra skapa hårdför säkerhet för att de andra delarna ska fungera. Snart tio år efter reformen saknas fortfarande förklaringen till varför vi är ute och då förstår inte människor vad som händer med försvaret. Om vi var tydligare här skulle det kanske också vara mindre svårt att förklara varför vi måste vara beredda att ta för-luster. Men det här är svårt eftersom vi blivit så invanda i en isolationistisk syn att vi skulle försvara Sverige själva och att försvaret bara handlade om vårt eget territorium.

Du är utvecklingschef. Vad innebär det?

– För första gången har Försvarsmakten lyckats samla all utveckling inom ett ansvarsområde. Det är verkligen på tiden.

– Mycket av utvecklingen har styrts av försvarsgrenarna med stora vapensystem som ubåtar, flygplan och så vidare. Utvecklingen har också kommit nedifrån och det är väl i och för sig bra med kreativitet, men med tiden har det blivit lite väl spretigt.

–Nu när vi måste koncentrera oss fungerar inte den gamla modellen. Utvecklingen sker nu genom koncept, studier, metodförsök och i forsknings- och teknikprocessen och mitt jobb är att se till att det blir en helhet och att vi får ut mer av våra pengar. Svenska försvaret har satsat mer än tio procent av budgeten på utveckling och det är mycket mer än de flesta andra länder. Nu ska vi satsa mindre på egenutveckling.

– Samtidigt finns det en risk att pendeln slår över åt andra hållet. När jag pratar med politiker känns det ibland som om utveckling har blivit något fult. Det ska bara vara ”här och nu” och internationellt. Vi ska bli bättre på att forskningsresultaten snabbare kommer till användning och vi ska fokusera på här och nu – men samtidigt måste vi vara långsiktiga så att försvaret inte har stagnerat om tio år.

– I min drömvärld står insatscheferna och ropar på hjälp med problem i Afghanistan, Tchad eller Kosovo. Vi vet att ni håller på med det här. Kom och hjälp oss.

– Men vi är inte där än, säger Michael Moore.

– Jag vill att allting vi gör ska kunna tappas av fortare. Det får inte bli så att FOI har ett projekt som blir klart om fem år. Så har det varit, men vi tycker att vi är på väg att svänga det där. Vi kan inte ha perspektivet att det är gott om tid. Vi brukade skoja förr och säga att det svenska försvaret är bäst om fem eller tio år när vi har allting på plats. Det duger inte längre. Vi måste vara tillräckligt bra varje dag. Vi måste vara så bra att folk inte dör i onödan i Afghanistan.

– Det här är en väldigt stor förändring av utvecklingssfären och även materiel som ska köpas från hyllan eller utvecklas tillsammans med andra. Det finns bra exempel på att det kan gå fort. Vi ingår i konsortiet som köper amerikanska C 17-transportplan; här har processen gått på mindre än två år. C 17 är ett bra exempel på att vi kan vara med och dela på en dyr och viktig resurs som strategiska transporter.

Experimentveckorna i Enköping har handlat om hur det civila och militären tillsammans planerar och genomför en insats för att bygga upp ett land. Här hemma kallar vi det multifunktionalitet, internationellt heter det comprehensive approach.

– Det är en av våra prioriteringar, säger Michael Moore. Insatserna har varit för ensidigt militära. Man kan vinna slaget, men inte den långsiktiga freden. Helheten måste finnas på plats och alla måste gå mot ungefär samma mål, även om man inte kan komma dit att alla militära och civila organisationer har exakt samma slutmål med insatsen. Det har funnit motsättningar tidigare mellan civila och militärer, men i de många länder arbetar man nu hårt för att överbrygga dessa kulturskillnader. Om militären inte kan ordna säkerheten så får även de civila organisationerna förluster. Irak och Afghanistan har gjort detta så tydligt. Både militärer och civila hjälparbetare angrips och dödas på ett sätt som vi inte har sett förut. Det har funnits ett motstånd mot att blanda ihop en militär säkerhetsinsats med en civil biståndsinsats. I Afghanistan har vi skickat bistånd till alla möjliga ställen utom där vi har haft militära förband. Hur vi ska komma till rätta med sådant är något som den nya nationella strategin försöker att greppa.

Andra prioriteringar är:

• En expeditionär försvarsmakt. Att utröna, utforska och utveckla vad det innebär att vara en sådan försvarsmakt.

• Irreguljär krigföring. När man inte möter de stora och välorganiserade försvarsmakter som länderna i väst tränats för att möta. I Afrika kan man möta barnsoldater. I södra Afghanistan är det i praktiken krig, en krigföring som ofta sker med asymmetriska metoder högt upp på våldsskalan.

Och så det nätverksbaserade försvaret. I Enköping utvecklades metod och teknik. Nu är det klart och vad blev det av det? En tumme som kostade mycket pengar, säger kritikerna.

– Kärnidén är ju väldigt enkel. På samma sätt som företag och andra organisationer samlar in, behandlar och distribuerar information ska också försvaret göra det. Vi kunde välja mellan det gamla sättet eller nya metoder och teknik. Så var tankarna i början. Men det blev tidigt för mycket av det visionära. Någon gång långt borta skulle det komma något som förändrade allt – en big bang. Det fanns inget krav på att ge användarna snabba resultat. Insatssidan har inte fått så mycket levererat. Samtidigt är det grunden i form av regler och arkitektur som har lagts. Det är som den tråkiga delen av ett husbygge. Och det har varit nödvändigt och de som jobbat med det ska ha ett erkännande som de nu bland annat får under dessa experimentveckor i Enköping.

– Det är vår förmåga med NBF [nätverksbaserat försvar] som gett Sverige rollen att svara för tekniken och nätet. När vi nu snabbt ska kunna sätta samman modulära förband för olika insatser så förutsätter det en ny tjänstebaserad arkitektur.

Michael Moores fjärde prioritering är MNE.

– NBF-satsningen har varit en motor som hjälpt oss in i MNE-serien, och tankarna på att insatserna ska utgå från de önskade effekterna. Utöver de skarpa insatserna är MNE den enda stora utvecklingsaktvitet som för samman hela kedjan med comprehensive approach, effektbaserad planering, metoder, nätverkslösningar och teknik. MNE startade först med fyra länder med avancerade försvarsmakter år 2001; Sverige och Finland kom med 2005. Nu är vi cirka 15 och MNE har en stark dynamik.

– Vi borde också överföra detta nationellt. Vi har avvecklat vårt gamla totalförsvarskoncept men vi behöver ersätta det med något annat för att möta de nya hoten. Vissa har velat skilja militärt och civilt åt – men det fungerar naturligtvis inte med dagens och morgondagens hot.

Michael Moore har tidigare arbetat med långtidsstudier och var en av de första som tog in omvärlden och inte bara den förväntade tekniska utvecklingen i perspektivplanen.

– Det långa perspektivet ska inte dominera lika mycket som förr, men det måste ändå finnas där.

Det finns fler pendlar som slagit över. Det gamla stora invasionsförsvaret, som enligt Michael Moore var starkt på papperet och möjligen kunde ha en avskräckande effekt, reformerades till ett försvar som blev mindre och rappare och som skulle användas både internationellt och nationellt.

– Vi ska ha ett globalt och europeiskt perspektiv i våra insatser men vi får inte släppa det regionala perspektivet och närområdet. Vi kan inte glömma bort vad som händer i vår egen region. Den politiska utvecklingen i Ryssland är inte positiv och vi kan behöva hantera kriser och konfrontationer tillsammans med andra även i vår egen region.

– Kanske är det lättare för länder som Kanada och Australien att vara renodlat expeditionära. Den stora politiska frågan är om Sverige även om tio år ska ha en kvalificerad och modern försvarsmakt. Jag menar att vi har det i dag, och överallt möts vi av beundran för just detta. Om vi går väldigt bryskt fram kan vi rasera det. Man måste fråga sig om det har ett säkerhetspolitiskt värde i sig att ha denna kvalificerade försvarsmakt.

Det ska politikerna svara på

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Ordet är starkare än svärdet

Det första svenska förbandet för psykologiska operationer är under uppbyggnad. Förbandets uppgift blir att övertyga eventuella motståndare om att inte angripa svenskar. Taktiken går ut på att ordet är starkare än svärdet. Ingenting slår samtalet mellan fyra ögon, säger Johan Rodensjö som arbetar med psykologiska operationer på Försvarshögkvarteret.

Kulturantropolog med militär grundutbildning sökes till intressant utlandsuppdrag. Vi letar också efter journalister, religionskunniga, experter på direktreklam, film, radio med mera. Vi vet inte om det blir någon utlandsresa, eller i så fall vart. Men det kan gå undan.

Så vanvördigt formulerar sig säkert inte Försvarsmakten när det första förbandet för psykologiska operationer, psyops, nu byggs för den nordiska stridsgruppen (NBG). Men det är ändå vad det handlar om. 17 personer ska utgöra den psyops-tropp som nu tar form. Chefen är utsedd. Det är reservofficeren Anders Johansson vid Försvarshögskolan som har lett många kurser i ämnet och dessutom själv gått en sexveckors kurs i USA. Johan Rodensjö sitter på Högkvarteret och skapar förmågan till psyops. Han har gått en veckokurs.

– Vi kan i framtiden tänka oss att anställa civila på kontrakt och ge dem en kort militär utbildning. Om människor i förbandets ledning är officerare, reservofficerare eller civila spelar inte så stor roll. Det är kompetenserna vi är ute efter. Och där tror vi att reservofficerarna kan vara en bra källa. De har den militära kunskapen och sitter ofta på värdefulla erfarenheter som förbandet nu efterfrågar, säger Johan Rodensjö. I framtiden ser vi att förbandet själva ska producera reservofficerare. På detta sätt kan vi bygga upp en bas som vi kan plocka folk från till olika missioner.

I förbandets taktiska grupper är militär bakgrund ett måste för personalen. Johan Rodensjö säger att man har ett skapligt nätverk med personer som visat intresse för förbandsutvecklingen. Kurser har gett en del kontakter och psyops har uppmärksammats i tidningar, bland annat Framsyn, och det har väckt ett spontant intresse. För förbandets långsiktiga förmåga och utveckling är det dock viktigt att det finns en kärna av yrkesofficerare.

Inget slår samtalet

Psyops kan sägas vara en bekräftelse på att ordet är starkare än svärdet. I längden vinner ordet. Därför betonar Johan Rodensjö samtalets roll.

– Ett flygblad kanske någon läser om det hamnar rätt. Men vi har svårt att veta om det leder till en attitydförändring. Inget slår samtalet mellan fyra ögon. Det är något som vi kommer att betona vid utbildnigen av våra taktiska team.

Med ett finare uttryckssätt heter det att den kognitiva dimensionen är minst lika viktig i en konflikt som den fysiska. Men vad är psyops? Är det propaganda eller vanlig informationstjänst, och vilket syfte har psyops?

I det svenska fallet är syftet att psyops ska vara ett stöd till chefen och ge personalen ett bättre skydd. Man ska helt enkelt med övertalning, eller ibland hot, förmå eventuella motståndare att inte angripa svenskar. Viktigt är också att psyops är en del av hela operationen. Psyops lever inte sitt eget liv.

En bomb smäller när den ska. Men ett flygblad? Blir det läst? Och vem bryr sig?

– Det är en av de saker som forskningen nu ska satsa på att undersöka. Hur mäter man effekten? Hur kan psyops användas utan att komma i konflikt med folkrätten, säger Johan Rodensjö. Fredrik Konnander vid Försvarshögskolan har i tre år studerat psyops. Han liknar psyops vid ett fredligt vapensystem. Det kan användas som vapen utan att någon skadas.

Psyops är inte vanlig informationstjänst även om det ibland har ingått i denna.

– I psyops äger vi hela kedjan från analys till leverans av budskap till rätt målgrupp. Vi analyserar vad budskapet ska göra, vilka målgrupper vi ska rikta oss till och i vilken form budskapet ska levereras, det kan vara flygblad, radio, film. Men som sagt, samtalet kanske är det bästa sättet att få fram budskapet, säger Johan Rodensjö som också betonar att psyops ingår i det vidare begreppet informationsoperationer i vilket ingår förmågor som telekrigföring, nätverkskrigföring, vilseledning och fysisk förstörelse. Det är viktigt att underrättelser, informationstjänst och civilmilitär samverkan (Cimic) samordnas.

Viktigt möta negativ information

Psyops kan delas in på olika sätt. Det kan vara sammanhållande, som vid ett alliansbygge. Det kan vara splittrande och rikta sig till motsidans soldater, beslutsfattare eller befolkning. Psyops kan finnas på ett strategiskt plan eller taktiskt vid strid.

– Det är viktigt att förstå att även en insats på taktisk nivå kan få strategiska konsekvenser, säger Johan Rodensjö. Det är därför man talar om att målgruppen måste vara godkänd. Det har till och med hänt att man gått ända upp till högsta FN-nivå för att få ett klartecken till insats.

Psyops kan också delas upp beroende på avsändaren. I vit psyops är såväl avsändaren som budskapet lätt att utläsa. Grå psyops är vad det låter som – en gråzon. Och vid svart psyops går avsändaren inte att utläsa eller är falsk. Psyops ska verka i det moderna medie- och infolandskapet. En viktig uppgift är att möta negativ information. Den kan dyka upp oväntat. Och snabbt.

– Vi kan med vanlig informationstjänst nå Sverige. Här hemma kan det finnas släktingar till människor i operationsområdet, och via dessa kommer det ner en bild till operationsområdet som vi inte vill ha. För att minimera negativa effekter i operationsområdet måste därför all kommunikation på såväl hemmaplan som i operationsområdet koordineras. Psyops som begrepp slog igenom under det första Irakkriget. Amerikanerna spred flygblad och de irakiska soldaterna gav upp bataljonsvis. Johan Rodensjö menar att behovet av ett slags psyops alltid har funnits och tar fram en Arménytt från 1953.

– Redan då såg man samma behov som i  dag på slagfältet. Psyops har funnits sedan andra världskriget, fast det då hette något annat.

Några exempel på hur psyops kan användas:

• En hamn ska säkras och förbandet ska gå vidare in i landet. Befolkningen och motståndsrörelsen ska förmås att inte ingripa.

• Förflyttning under hot. Minska befolkningens stöd till motståndsrörelsen. Försöka att påverka denna rörelse och skaffa sig underrättelser om den.

• Skilja på stridande parter. Övertyga parterna om att de är militärt underlägsna. Det kan göras med styrkeuppvisning. Till exempel en stor övning med inbjudna journalister.

Psyops i Afghanistan

I Afghanistan används i dag psyops. Befolkningen ska förmås att inte odla opium och att inte låta sig styras av kriminella gäng. Afghanistan brukar kallas Natos största informationsoperation. Det ges ut en gratistidning på tre språk, som är så eftertraktad att driftiga lyckas sälja den. Även svenskar använder psyops i Afghanistan.

– Vi visar film i skolor och kyrkor för att skapa  en positiv bild av Sverige, med förhoppning om att det ska öka säkerheten för våra soldater, säger Johan Rodensjö.

Psyopstroppen i den nordiska stridsgruppen består av en stab på nio personer som gör analyser, tar fram budskap och produkter samt två taktiska grupper på fyra personer som förmedlar budskap och stödjer huvudstyrkan i lösandet av uppgifterna. Gruppen ska kunna producera film, radio och trycksaker. Och det mesta av förbandets viktiga materiel ska vara kommersiell hyllvara, så kallad cots. Förbandet ska gruppera i anslutning till den stora högkvartersstaben. Nu byggs förbandet upp av en grupp som sitter vid signalregementet S1 i Enköping, där också framtidens psyops ska utvecklas.

Hur blir det i framtiden?

– Vi kan se ett stort behov och vi har bara börjat. Stridsgruppen år 2011 ska ha en pluton med 44 personer. Fast jag vet inte om det räcker. Ännu längre fram i tiden talas det om ett kompani. Tar vi regleringsbrevets krav på att vi ska ha denna förmåga och kombinerar den med Sveriges framtida ambition att klara av tre större och två mindre insatser samtidigt, har vi fått en väldigt stor organisation för att få detta att gå runt äver tiden. Vi måste utveckla och hålla igång nätverket och få till en bättre utbildning. Och ändå måste förbanden ute kunna luta sig mot experter hemma. Annars står vi oss nog slätt.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

”Nödvändigt med nära stöd av industrin”

Genom att omstrukturera både industrin och försvaret hoppas svenska politiker kunna spara en miljard kronor per år. En omstrukturering skulle kunna innebära att försvaret i framtiden inte själva äga kompIexa system utan i stället hyr dem av industrin, som i sin tur tar ansvar för underhållet. Det menar Åke Jansson, chef för logistiken inom Försvarsmakten.

Löjtnant Olle sitter i Afghanistan och bevakar lägesbilden. Det är komplicerat och han är ovan. Till sin hjälp har han ett beslutsstöd som gjorts av en firma i Kista. Utan Lisa i Kista skulle Olle ha det svårare. Han står i daglig kontakt med henne. Hon kan naturligtvis programmet bättre än Olle eftersom det är hon som gjort det, och hjälper honom därför att tolka informationen.

En dag blir svenskarna beskjutna. Elden kan komma från en av flera byar. Olle och Lisa diskuterar utgående från bildskärmens information varifrån elden kan tänkas komma. Störning från flera håll gör bilden svår att tolka. Eller är det något fel på utrustningen? Eldtillstånd begärs och snart slår granaterna ner i byn. Elden får avsedd verkan men civilpersoner dödas och skadas.

Några dagar senare när Lisa ska starta bilen på morgonen flyger den i luften. Samtidigt brinner hennes kontor i Kista. En grupp i Afghanistan ansåg att de svenska IT-experterna var legitima militära mål eftersom de stödjer svenska förband.

Tydligare regelverk

Ett sådant scenario ställer frågan på sin spets. Hur mycket kan man tillåta att civila aktörer påverkar ett stridsförlopp, säger generalmajor Åke Jansson, logistikinspektör och därmed chef för logistiken inom Försvarsmakten.

– Man kan sitta på avstånd och påverka vad som händer. Hur nära kan en civil komma själva våldsutövningen utan att det är i konflikt med folkrätten? Här har staterna något att fundera över. Det behövs ett tydligare regelverk. Nato är på väg att formulera en policy som är ett första steg när det gäller denna svåra frågeställning.

En amerikansk general sade nyligen till Åke Jansson att ”det är för många bakvända baseballkepsar i operationsområdet.”

– Vad gäller den fysiska närvaron på stridsfältet så har man hittills fått klara sig med det sunda förnuftet och erfarenheter. Men hur går det till på nätet? Teoretiskt kan en stridsvagn, ett fartyg eller ett flygplan övervakas via nätet. Det kan sitta ett civilt företag långt borta och påverka de tekniska systemen.

Står inför paradigmskifte

Den här utvecklingen är en följd av att militären blir allt mer beroende av ett nära stöd av industrin.

– Inom logistikområdet är försvarsindustrins stöd ett nödvändigt komplement till den militära förmågan, säger Åke Jansson. Vi kan inte ersätta industrin vad gäller komplexa system. Vi blir beroende av Saab, Ericsson och Kockum. Vi står inför ett paradigmskifte. I framtiden måste vi inte äga systemen själva. Vi kan sannolikt också hyra dem. Leverantören svarar för att det fungerar. Vi har tidigare utbildat tekniker för att självständigt kunna operera system under lång tid. Den tiden är förbi.

I Sverige och i omvärlden driver politikerna på denna utveckling. Genom att omstrukturera såväl industrin som försvaret hoppas man i vårt land kunna spara en miljard om året. Åke Jansson vill inte svara på om det målet kan nås, men säger att det finns stora pengar att spara.

– En förutsättning för detta är att man är beredd att ändra på relationerna mellan staten/försvaret och industrin. Det talas om private public partnership eller offentlig privat samverkan, OPS på svenska. Den som levererar systemet måste också ta ansvar för det.

Ny stor förändring

I dag lever vi till vissa delar i en förgången värld. På flygsidan gäller till exempel, enligt Åke Jansson, samma roller mellan FMV, industrin och Försvarsmakten som på flygets storhetstid när vi hade 800 stridsflygplan på linjen. Då krävdes det en stor flygförvaltning och verkstäder för att hålla det hela igång.

– Vi gjorde en stor outsourcing på 1960- och 1970-talet, säger Åke Jansson. Försvarets flygverkstäder blev Volvo flygmotor, WM-data har sina rötter i försvarets datacentral och Saab Aerotech bygger till stor del på gamla underhållsenheter inom försvaret. Nu är det dags att göra en ny stor förändring.

Det innebär i praktiken att industrin tar över en hel del av det som försvaret i dag gör. Försvaret kan avtala om tillgängligheten. Åke Jansson kan tänka sig att försvaret för vissa system betalar industrin per flygtimma eller per gångtid.

– Flygbolag hyr ofta sina motorer och betalar för tiden. Oplanerade motorbyten som orsakar störningar får den som tillhandahåller motorerna betala viss ersättning för. På så sätt skapas ett ömsesidigt intresse av att motorerna underhålls väl och orsakar så få störningar som möjligt. Vi kan till exempel betala Saab för att hålla oss med ett visst antal flygplan. Vi bestämmer vilken standard planen ska ha och sedan får Saab sköta resten.

När Sverige köpte stridsvagnar från Tyskland ingick ett program för att överföra tekniken till Sverige. Så skulle man antagligen inte göra i dag. I framtiden köper försvaret mer av tekniskt underhåll och mindre av teknisk kunskap. Snart kommer de nya helikoptrarna med avancerad teknik. Försvarets tekniker svarar bara för det dagliga underhållet. Resten täcks av ett underhållskontrakt med industrin.

Den som tycker att det här låter främmande behöver inte gå längre än till Ungern som hyr Jas-plan från Sverige och Saab. Det finns enligt Åke Jansson inget som säger att Sverige inte kan göra likadant – hyra försvarsmateriel av en utländsk tillverkare.

Krympande försvarsindustri

Den svenska försvarsindustrin krymper, men Åke Jansson ser inte att ett ökat samarbetet med utlandet skulle vara ett problem.

– Det är inget nytt i detta. Motorerna till Herculesplanen skickar vi till Kanada. Flygvapnets jaktrobotar har alltid underhållits av de amerikanska tillverkarna.

Förändringar i rollerna mellan försvaret och industrin är en faktor som driver fram en ny logistik. Men det är inte den enda. Det blir mer och mer teknik i förbanden. Och vi går över från invasionsförsvarets mängd till insatsförsvarets smala och vassa spets.

– Invasionsförsvarets logistik var mängd. Man visste hur mycket som skulle behövas och var och så lagrade man. Då kostade en vanlig artillerigranat kanske fem tusen kronor. En modern intelligent granat av typ Excalibur kan kosta en kvarts miljon. Då kunde man lägga upp ett lager ut i fall att. I dag har vi inte fler granater än vad vi behöver. Vi måste i varje ögonblick veta var varje granat är.

– Tekniken i nästan alla förband är komplex. Det behövs specialister i förbanden nu på ett helt annat sätt än för femtio år sedan. Då hade vi färdiga förbandsklossar. Nu sätter vi ihop förband efter behov och plockar in avancerad teknik. För att klara det här måste vi ha civila specialister och civila metoder. Den civila logistiken har i över tio år kunnat hålla reda på varje enskilt objekt oberoende av plats. Vi har bara kommit till försöksstadiet.

Militär konst

Logistiken är från början en militär konst. I dagens logistikgigant DHL kan man hitta spår efter en av Napoleons generaler. En av dessa grundade företaget Danzas som nu ingår i DHL.

Före Napoleon kunde arméerna plundra sig fram. Med Napoleons värnpliktsarméer gick inte det längre. En miljon man måste försörjas på ett genomtänkt sätt. Och så skapades trängen, som höll trupperna med förnödenheter och lagade vagnar, vapen och seldon.

– Trängen speglade den gamla tidens behov, säger Åke Jansson. Det var trivialt, men helt avgörande. Det som utmärker dagens logistik är att vi har det gamla kvar men också att det här finns en massa olika yrken och uppgifter.

Om man en gång i tiden såg lite nedlåtande på trängen så är det i dag ganska hett att syssla med logistik inte minst därför att ett företags framgång grundas på logistik.

– Till yngre kolleger brukar jag säga att ni ska titta utåt och inte inåt i vår egen organisation. För där finns inte mycket att hämta. Vi kommer i alla avseenden att bli mer och mer beroende av det civila samhällets resurser. Vi måste i första hand lära oss att leda logistik, inte att genomföra den. Militär logistik i framtiden är att leda.

När försvarets uppgift i första hand blir att verka utomlands i fredsfrämjande insatser ändras också synen på vilka som ska gå in i området först. Åke Jansson kan hålla med om att det i vissa fall kan vara viktigast att säkra området med trupp, men i många fall är det andra som blir den första echelongen.

– Inköpare och veterinärer är ofta vad som krävs. Vad kan köpas på platsen och vad kan tillföras? Hur är miljön? Finns mat att köpa? Går vattnet att dricka? Eller måste man frakta dit det?

Nu börjar det växa fram en förståelse hos oss för att det här är viktigt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/3

Resursvaruhuset SVEA – visioner om ett vässat totalförsvar i miniatyr

SVEA_Klar [Converted]Framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent
militära. En blandning av militär och civil kompetens gör det lättare att agera effektfullt i olika typer av konflikter. Det menar överstelöjtnant Michael Dorn som gjort en studie över hur försvarets logistik skulle kunna se ut om tio år. Där finns inte längre insatsförsvaret kvar, utan fram träder en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret.

Italienska arméofficerare glänser i Armaniuniformer. Vår uniform är som en grå säck, säger en av arméns många överstelöjtnanter, Michael Dorn.

– När italienarna byter till nytt uniformssystem låter man Armani, Hugo Boss och andra modeagenturer sy upp kollektioner. Sen låter man en pluton paradera framför försvarsledningen som bedömer vilken uniform som är bäst. Vi är kvar i det gamla. Uniformen är i praktiken över 40 år. Det visar vilket mentalt stort steg vi måste ta. Emellertid har man lyckats att ta fram fältuniformer snabbare som djungel och öken, vilket är bra.

Michael Dorn menar att vi sitter fast så mycket i traditionen att vi inte är flexibla. Ändå ska Försvarsmakten på många olika plan spegla det svenska samhället.

– Felet är att vi rekryterar från botten, vilket innebär att det tar en hel generation att ta fram ett nytt koncept och få det operativt. I stället skulle vi ta in mer folk på högre nivåer från andra delar av samhället än försvaret och låta officerare tjänstgöra i civila befattningar. Detta skulle kunna vara ett sätt att öka syresättningen för nya idéer och snabba på långdragna processer.

Detta resonemang kan tyckas vara fjärran från logistik, om man i det begreppet lägger den traditionella synen att endast utföra logistik i form av att till exempel transportera människor och materiel. Men logistik i morgon är något helt annat. Michael Dorn har studerat ämnet och säger att det är först nu som han börjar förstå hur lite vi förstår om logistik.

Beslutsstödsystem

Det började med att Michael Dorn fick i uppdrag att ta fram ett beslutsstödsystem för behovssammansatta förband utifrån ett logistikperspektiv.

– Då frågade jag vad det skulle vara bra för. Jag menar att först måste man se till vad försvaret ska göra i framtiden, vilka förmågor man ska ha och vem som behöver beslutstöd. Det gäller hela processen, från att rekrytera ett förband till att ta hem det efter en utförd insats. Vi ska kunna svara på vad det kostar och vilka risker som finns med olika lösningar. Detta kan man ha olika beslutsstöd till.

– Med simuleringen är det en annan sak. Det kräver en massa fasta värden och dessa har vi sällan, eftersom vi inte lägger kraft på att ha ett adekvat uppföljningssystem som återmatar erfarenheter till planeringsprocessen på ett användbart sätt. Internationellt används begreppet lessons learned men eftersom vi slarvar med läxan blir det inte mer än lessons recorded.

– För andra kan simulering i sig vara intressantare än att ta fram ett adekvat verktyg för stabsofficeren. Min utgångspunkt är att den som ska göra jobbet borde veta bäst vilka verktyg som behövs.

Studie om logistik

Logistik 2015–2020 är en framtidsstudie om logistiksimulering. Den säger inte hur det blir hur utan det kan eller borde bli.

– Det är ju det som försvarets forsknings- och teknikutvecklingsprocess, FoT, ska vara. Jag vet inte vad som är nyttan med studien. I den bästa av världar kan den inspirera. Det bästa sättet att hantera förändring är ju som bekant att hjälpa till att skapa den.

För att få perspektiv på dagens påstått turbulenta tid gick Michael Dorn tillbaka hundra år för att se på tidigare försvars-beslut. Han ville veta om dagens omställning är en riktig storm eller stormen i vattenglaset.

– Vad behöver vi för logistikkompetens i framtiden? Inte hundra överstelöjtnanter som är ”stöpta i samma form”. Det kanske räcker med ett tiotal. Och så behöver vi ett tiotal duktiga akademiker, inte minst civila entreprenörer eftersom 80 procent av logistiklösningarna i framtiden är civila. De resterande 20 procenten kommer att utgöras av förbandsnivån, det vill säga logistikförband som tydligt kan kopplas till stridsgruppen.

Brett register

I dag talar vi om insatsförsvaret. I studien talas om det insatta totalförsvaret. Michael Dorn har släppt insatsförsvaret och framhåller en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret. Michael Dorn menar att framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent militära. Genom att sätta ihop civila och militära moduler (insatsmyndigheter och företag) får man fler verktyg, vilket ökar handlingsfriheten och förmågan att agera effektfullt i olika typer av konflikter.

– Vi talar mycket om själva uppdraget, hur vi ska agera taktiskt på stridsfältet, men 80 procent av dagens insatser och operationer består av att få fram ett förband till insatsområdet, försörja det och därefter ta hem det – en enda logistikövning. Den processen tycker jag förtjänar mer uppmärksamhet.

– En viktig framgångsfaktor för att nå ökad effektivitet eller få mer ”pang för pengen” som det ofta uttrycks, är att göra logistiken lättförståelig för beslutsfattare. Vi måste bli bättre på att förklara sambandet mellan orsak och verkan. Det är inte lätt alla gånger men jag tror att retoriken måste snäppas upp!

Ett sätt att göra detta är enligt Michael Dorn till exempel att använda olika typer av nyckeltal. Ytterligare ett sätt kan vara att börja utbilda i ämnet på våra militära skolor. I   dag är det bara en handfull elever som får studera ämnet.

– I framtiden hoppas jag att logistik blir ett ämne som är obligatoriskt för alla officerare eftersom det i princip påverkar all verksamhet som en officer har att göra med.

Amerikansk definition

Enligt en amerikansk definition är logistik två saker. Att kunna flytta förband till en plats, force projection, och att leverera efterfrågat stöd, sustaining the forces. Det ryska ordet för det som vi kallar logistik är livskraft, zhivuchest, och ska tolkas som kraftcentrum för vad en nation kan åstadkomma i form av stridseffekt. Budskapet kan också förstås som att logistiken är bron som länkar samman en nations industriella bas till de operativa stridskrafterna.

– Det säger mer vad logistiken handlar om. Ryssland har av tradition betonat logistikens roll och de har en annan syn på logistik än vi. Tydliga spår av den synen omsätts även i Nato.

– Det är industrin och sysselsättningen som står i centrum, inte försvaret. Försvarsmakten kan inte knoppa av industrin. Och samtidigt lämnar vi industrisamhället och går in i informationssamhället. Det här kan leda till en annan risk. I stället för de långa serierna materielsystem som Försvaret köpt under invasionsförsvarets dagar riskerar vi nu att köpa på oss dyra informationssystem i tron att det ökar effekten. I stället borde man använda nätet. Där finns allt som behövs för att genomföra en operation, som program som kan hålla reda på flöde av information och tjänsteutbud. Dessutom får man inte glömma bort att kommunikation främst handlar om förtroende. Om förtroendet är högt blir det sällan problem. I   dag håller många chefer på att attestera ihjäl sig i olika ”stödsystem” – till vilken nytta?

Industrin ställer om

Eftersom de långa seriernas tid är över får industrin i stället ta hand om vidmakthållandet.

– Industrin behöver tid för att ställa om, om möjligt transformeras för att finna nya kunder och verksamhetsområden som kan tjäna som positiva industriprojekt.

Invasionsförsvarets logistik var enkel. Allt var redan på plats i ladorna. Det var bara att fylla på med folk och få dem till sin position som var förbestämd till broövergången X.

– Det fungerade utmärkt då. Allt var uttänkt. Det var bara att ta ned Norrlandspärmen. Ramarna var fasta. I det nya är inget uttänkt i förväg. Vi ska ge oss ut, men vet inte var och när. Vi vet inte vilken uppgift som väntar och det ställer helt nya krav.

– En utmaning är inte minst de långa försörjningslinjerna som krävs för att göra en insats i till exempel Afghanistan eller Afrika. Det talas mycket om flygtransporter. Men det finns bara 50 riktigt stora transportplan i världen och hälften av dem är föråldrade. Flygtransporter är extremt dyra och dessutom är det svårt att få med tyngre system. Kanske skulle Sverige överväga att gruppera materiel för snabbinsatser mer centralt runt Medelhavet. Då skulle det vara möjligt att transportera all materiel på köl, vilket innebär att tyngre system som till exempel stridsfordon 90 kan användas fullt ut. I dag används tre till fyra olika system vilket minskar både flexibiliteten och effekten i förbandet.

Två faktorer styr

– Dagens logistik styrs av två faktorer. För det första måste vi utgå från ett multinationellt koncept, då vi måste anpassa oss till FN, EU och Nato. Det andra är att industrin och civila kontraktörer i huvudsak tar över utförandet av logistiken, medan vi ägnar oss åt att leda och koordinera dessa aktörer.

Michael Dorn säger att det är flera intressen som står emot varandra vad gäller utlandsuppdrag.

– Utrikesdepartementet vill vara på flera ställen, Försvarsmakten vill kraftsamla på få ställen och försvarsdepartementet försöker att kompromissa eftersom de ska tillgodose industrin och industristödet samtidigt. När det är slut på de långa serierna måste industrin ut på den internationella marknaden. Man kan tänka sig att vi tar med svenska prestigesystem utomlands. Eller att svenska förband utomlands servar svenska system som andra köpt.

Lägre standard

Internationella intressen spelar också in. Den som betalar brukar i slutänden vilja bestämma.

– Då vi satsar begränsat med pengar innebär det i andra änden att vi inte kan diktera villkoren. Alltså måste vi titta mer på hur vi använder våra pengar. Vi vill gärna ha guldpläterade kontakter och internet i barackerna. Vi följer svenska regler och tar hem spilloljan från Afghanistan. Men jag tror att vi framgent måste lära oss att leva med en lägre standard. Annars får vi inte mycket för pengarna. Vi måste vara med och dela på kostnaderna. Frågan är om vi vill offra de guldpläterade kontakterna.

Pengar att spara

Michael Dorn menar att mycket pengar kan sparas på att samordna inköp och han vänder åter blickarna mot modebranschen.

– Benetton köper bara vita kläder innan de vet vilken färg som kommer att sälja bäst. Vi skulle kunna göra likadant. Ha några olika uniformer för Afrika, Antarktis, Europa. Är uppdraget militärtungt färgar man de flesta uniformerna gröna. Är det polistungt blir det mer blått. Precis som i bilindustrin där man får bilen skräddarsydd på bandet. Vi är fortfarande kvar i Henry Fords gamla modell. Du kan få bilen i vilken färg som helst – bara den är svart. Vi måste lära mer av näringslivet.

– Vi måste jobba hårdare för att hitta lämpliga samarbetsallianser och koncentrera oss på det som kommer att bli vår troligaste uppgift. Det är lågintensiva konflikter. Vi kommer in sist och åker hem sist. Sverige kan inte ta stora förluster. Det är en utgångsfaktor. Det är bara att se på tsunamin.

– Vissa saker som jag tar upp låter lite kritiska, men för att utvecklas måste man ifrågasätta rådande sanningar. Å andra sidan är vi också duktiga. Sverige har lyckats med att ta fram både bra militära och civila system (flyg, ubåtar stridsfordon, kommunikationssystem etcetera.) som är högst konkurrenskraftiga på den internationella marknaden. Min tes är att vi inte ska köpa av andra nationer utan att andra nationer kan köpa av oss. Men vi måste samtidigt inse att Sverige inte kan spela på hela registret. När det gäller lågintensiv konflikthantering har vi dock en ”nisch” Och därför har jag dammat av det gamla totalförsvaret.

– Det insatta totalförsvaret i miniatyr blir något för andra att ta efter. Gemensam logistik, en resursbas, ska finnas för olika insatsmyndigheter som Räddningsverket, försvaret och Sida. Det kräver en ökad integrering och samverkan mellan myndigheter i syfte att öka uteffekten totalt sett. Försvaret blir så litet att dagens stödmyndigheter inte kan leva på det. Så man kan ana att Försvarshögskolan integreras med Totalförsvarets forskningsinstitut, att Försvarets materielverk integreras med Försvarsmaktens logistik, och så kanske Försvarsdepartementet och Högkvarteret slås samman. Det kommer att bli färre ledningsnivåer. Det som blir kvar är insatsledning och förband. I   dag talar vi om taktisk, operativ och strategisk nivå, det menar jag är ett arv från Napoleon. I   dag är det bättre att tala om vad vi faktiskt gör i stället för att klä in det i olika nivåer. Frågar man någon i Försvarsmakten vad en strategisk transport är får man många svar, frågar man någon på SAS eller Ryan Air om de vet vad en strategisk transport är får man inget svar alls.

– I Försvaret försvinner alla dessa verkstäder och tekniska chefer. Det behövs bara en liten klick specialister som inte bara förstår logistik utan också en operationsplan. De kan säga vad det kostar och om det är möjligt med erforderliga resurser att åka väster alternativt öster ut.

Lämplig medelväg

I industrin talas det om ”just in time”. Pizzan ska komma när man har beställt den. Men det blir för tunt i det militära där regeln är att saker inte blir som man tänkt sig. Carl von Clausewitz kallade detta för friktioner. ”Just in case” är hängslen och livrem. Generaler som skickar ut stridsgruppen vill vara så säkra som möjligt. Det handlar om människoliv. ”Just enough” framstår som en lämplig medelväg.

– Kruxet är att veta vad som är tillräckligt, säger Michael Dorn. För att hitta tröskeln måste man ha varit där eller kanske till och med ha gått över den. Och vilken general eller politiker vill stå upp för detta? Man måste ta vara på erfarenheter och det är vi dåliga på. Vi har lagt ned det största krutet på planering och en mindre del på genomförande. Se bara på planeringshysterin kring den nordiska stridsgruppen. En framgångsfaktor blir om vi lyckas återmata erfarenheter från genomförandet in i planeringen igen. Ska man skräddarsy och styra måste man ha en återkoppling, eller som den spanskamerikanske filosofen George Santayana (1863–1952) sade: Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

Michael Dorn tar fram bilden av en finlandsbåt där styrsystemet utvärderar riktning, sidvind, drift, vattenströmmar, hastighet etcetera och kommunicerar detta i realtid till roderutslag för att hålla en rak kurs. Försvaret däremot hissar seglen och brakar efter fyra år in i vassen. Så hissar en ny besättning seglen och tar nya tag utan att fråga sig vad som gick fel.

Totalförsvaret skulle skydda folkhemmet som i sin tur möblerades av Ikea. Så det är inte så konstigt att när försvaret tittar in i logistikens framtid så hittar man en Ikealösning. I kungarikets eget resursvaruhus samsas försvaret, Räddningsverket och alla andra med sina kundvagnar.

– Det mesta har man gemensamt. Försvaret har en egen avdelning. En förutsättning för att ha en gemensam resurs är att försvaret satsar på modularitet.

Skräddarsydda lösningar

Michael Dorn förklarar att den gamla brigadstrukturen med bataljoner, kompanier och plutoner med vidhängande befälsgrader inte kommer att överleva.

– Förr tänkte man i krigsförband, i framtiden blir det mer utifrån vilka effekter man vill uppnå, där olika moduler utgör byggstenar. I framtiden måste vi vara duktigare på att skräddarsy logistiska lösningar. Vi måste se till vad som ska åstadkommas och inte vem som gör det. När man förr skickade in en hel bataljonskloss kanske man om 15 år ska skicka in 30 personer som koordinerar logistikstödet med ett internetbaserat ledningsstödsystem.

– Nu lämnar vi Napoleon och går in i en karavan av civila kontraktörer som sköter jobbet. Kanske kan man säga att det mer liknar det logistikkoncept som Alexander den store använde sig av, med skillnaden att hans logistiker inte fick något i betalning för de tjänster som levererades.

Jan-Ivar Askelin, text, Martin Ek, grafik, Framsyn

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Stabsarbete – lika lätt som att bygga hus

Missionsplanering [Converted]

GRU ska utvärdera det nya svenska försvaret. Nej, det är inte densovjetiska militära underrättelsetjänsten, utan förkortningen står för grupputvärdering. Ett av de viktigaste uppdragen för GRU på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) blir att analysera vårens försvars-demonstration i Enköping. Nu sneglar försvaret på byggbranschens parallella arbetssätt.

Alla har väl sett hur ett hus byggs. Först görs marken i ordning och sedan kommer allt slag i slag i en enda lång kedja. Många jobbar samtidigt med olika saker. Och så står huset klart. Byggplatsen ändrar utseende nästan från en dag till en annan. Det ena gänget specialister avlöser det andra. Det är inte längre något myller av människor utan en massa små lag som samverkar. Knappt är det ena gänget färdigt förrän nästa tar vid. Det går att ana att det finns någon sorts plan och metod som ligger bakom. Förmodligen görs det på dator, tänker man.

Och så är det. Metoden kallas parallellt ingenjörsarbete eller concurrent engineering och har länge använts i byggsektorn. Nu är den på väg in i tillverkningsindustrin – och i det svenska försvaret.

På samma sätt som ett hus byggs ska förband ledas i framtiden. Det kräver nya arbetssätt och IT-verktyg. Det är detta som prövas nu när det nya ledningssystemet utvecklas. En viktig milstolpe är vårens demonstration (kallad Demo 05V) i utvecklingscentrumet i Enköping.

I korthet är poängen att staber i en hier-arki ska arbeta parallellt. Om det finns staber i fyra nivåer börjar den översta staben med att formulera en målbild. Hur detta arbete framskrider har de andra staberna insyn i genom olika typer av hjälpmedel. Knappt har den översta staben börjat med sin målbild förrän staben inunder börjar med sin. Och så fortsätter kedjan.

Tidigare skulle den första staben i stort sett vara klar och ha kommit fram till att skriva ut order för verkställighet innan nästa stab tog vid. Om alla staberna kommer igång tidigare innebär det att det tar kortare tid innan den sista staben är klar.

Ledningsmodeller utvärderas

För att det här ska fungera krävs att staberna har bra verktyg och metoder. Det ställer också stora krav på samverkan och samordning. Händer något oväntat som kräver att den högsta staben måste tänka om, är risken stor risk att det blir en väldig röra i staberna under. I den gamla världen stannade kaoset i en stab, det spreds inte vidare.

Det är bland annat detta som prövas i Enköping. Den som har ansvaret för utvärderingen och sitter mitt i smeten är Olof Söderqvist vid Totalförsvarets forsknings-institut (FOI). Han har sett ledningsmodeller komma och gå och har utvärderat de flesta. Nu leder han GRU, vilket står för grupputvärdering.

– Egentligen ville vi kalla oss Ledsyst U. Det finns ju Ledsyst T för teknik, Ledsyst M för metod, Ledsyst P för personal och Ledsyst O för organisation. Men försvaret ville inte ha ett Ledsyst till, så detta var vår lilla hämnd. Det kan ju finnas någon som minns kalla kriget och vet att GRU då stod för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, säger Olof Söderqvist.

GRU är ett stöd till Högkvarterets utvecklingsenhet för ledningsförbanden, förkortat KRI LED UTV, och hela Ledsyst är det första stora steget mot det nätverksbaserade försvaret (NBF).

En av de viktigaste uppgifterna för GRU är att tillsammans med övriga ”ledsystar” utvärdera demonstrationerna. Det sker två sådana varje år. Inför varje demonstration diskuteras vilka metoder, verktyg och processer man vill studera i olika experiment.

Varje demonstration med utvärdering är en process som tar ett par månader. Demonstrationerna drivs som experiment som liknar spel. Efter varje spel undersöker GRU hur det gick. Tillsammans med deltagarna utvärderas hur det har gått och den erfarenheten tas med in i nästa spel. Och så håller det på tills deltagarna kört igenom tre–fyra spel. Utvärderingen bygger på enkäter, observationer, intervjuer och uppföljning av vad som sker på stabernas verktyg.

– I spelen studeras verktyg och metoder. Detta ingår i en av våra uppgifter, att stödja utvecklingen, säger Olof Söderqvist. Vår andra stora uppgift är att uttala oss om nyttan med hela Ledsyst 2006, både vad gäller teknik och metoder. Då ska vi kunna säga vad som är kostnadseffektivt, vad som kan förbättras och vad som bör utgå. Detta ska vara klart vid årsskiftet 2006/2007.

Evighetssnurra

För att kunna göra denna utvärdering har GRU skapat en övergripande metod. Arbetet bygger på frågeställningar och systemmål. Målen ska försöka beskriva vad Ledsyst kan bli. På slutet av varje demonstrationscykel kommer en rekommendation, som sedan stoppas in i processen igen så att det blir som en evighetssnurra.

Den metod som används för planeringen under experimenten kallas planering under tidspress (PUT). Man försöker utveckla den så att den går att arbeta med parallellt, då kallas den för PPUT. Verktygen som studeras är de som används vid stabsarbetet.

I stabsarbetet testas bland annat kommersiella dataprogram som Info Work Space (IWS). Det är ett program som är vanligt i näringslivet och används för att hela organisationen ska kunna vara med i planeringen även om kontoren är långt ifrån varandra.

– IWS:en har fungerat mycket bra. Staberna får en inblick i varandras arbete och kan följa planeringen hos varandra.

– Vi har också testat ett videokonferensprogram kallat Click to meet. Den tekniken är inte mogen än. Fortfarande är det personliga mötet överlägset. Den som är i samma rum kan avläsa reaktionerna i de andras ansikten. Denna viktiga del missas fortfarande med en videokonferens. Fast det är förstås bättre med videokonferens än med telefonkonferens.

– En tredje teknik är den tjänste-demonstrator som är Försvarets materielverks (FMV) stora bidrag. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra innan den fungerar. Hittills har den mest använts för kartpresentation. I framtiden är den tänkt att kunna klara av de flesta tjänster. Det framtida ledningssystemet ska ju bli tjänstebaserat, det vill säga beställaren talar om vilken tjänst (exempelvis markmålsbekämpning) han eller hon vill ha utförd i stället för att begära ett system eller förband (exempelvis artilleribataljon).

– Det finns mycket annan ny teknik som databaser och kommunikation, men dit har vi inte kommit än i demospåret, säger Olof Söderqvist. Vårens demonstration kan ses som ett steg mot höstens större övning. Då ska planeringen gå ända ned till soldatnivå och då blir demonstrationen som en mindre manöver med nätverkssoldater och staber ute i riktiga organisationer. Vårens demonstration är i laboratoriemiljö i Utvecklingscentrum i Enköping.

För mycket på en gång

Olof Söderqvist har lett många projekt på försvarets väg in i den nya tiden.

– Det började med det som kallades Dominant Battlespace Awareness (DBA). Med det menades att man skulle ha ett informationsöverläge på slagfältet. Det var en del av Revolution in military affairs  (RMA). I RMA ingick inte bara information och ledning utan också hur informationen skulle användas och leda till insats och verkan.

– Jag trodde att vi först skulle gå vidare med DBA, men så blev det inte utan hela ledningsdelen bröts ut inklusive informationshantering. Men den är så stor att jag tycker att det har blivit för mycket att genomföra på en gång. Har försvaret tagit sig vatten över huvudet? Borde problemen ha angripits mer successivt i andan av evolutionär utveckling, som ju just är detta med att ta många mindre steg successivt?

– Uppdraget GRU började 2002. Det var bestämt att utvecklingen skulle vara frågedriven och evolutionär, det vill säga vi skulle ha några centrala frågeställningar och gå stegvis fram, säger Olof Söderqvist.

Men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att vara evolutionär i försvaret. Kulturen och reglerna sätter stopp. Dessutom byggde den evolutionära utvecklingen på samordning, men den som skulle samordna alla de olika ledsystdelarna hade inte bestämmanderätt. Detta blev sålunda inte ett projekt. Försvarsmakten var kanske avskräckt efter tidigare IT-äventyr.

Därför blev det också svårt att hålla samman och inrikta Ledsyst, vilket ledde till att det sattes upp halvårsvisa mål och nu är Ledsyst därför hårdare styrt. Det har blivit ett vanligt sekventiellt projekt med vissa evolutionära inslag.

GRU har en kärna på fyra–fem personer. Vid demonstrationer fördubblas styrkan. Årsbudgeten ligger på 8,5 miljoner kronor, vilket är en liten minskning jämfört med året innan.

De stora pengarna går till teknikprojektet LedsystT, som drivs av FMV. Metoddelen (LedsystM) kommer inte i närheten av deras budget.

– Vi från utvärderingssidan har tyckt att det är en snedfördelning mellan teknik och metod, och menar att försvaret borde ha satsat på att studera praktiska problem mer metodmässigt. Ett exempel kunde ha varit att testa ett system för att följa de egna förbanden, blue force tracking. Genom att använda teknik och metod tillsammans så skulle det ha blivit ett ”projekt inom projektet”. Detta skulle ha drivits fram till en demonstration. Vi kunde gjort på  samma sätt med en rad olika system och på så vis kunnat klara av flera viktiga delområden, som sedan kunnat visa upp tydliga resultat.

Viktigt med praktiska erfarenheter

Nu tycker Olof Söderqvist att det känns som om försvaret försöker att rita upp hela kartan nästan innan man kör igång.

– Det påminner om att göra hela stadsplanen innan ett enda hus är byggt. Det ska skrivas regler för allt. Våra IT-experter på FOI säger att man måste skapa praktiska erfarenheter först, innan man kan göra hela planen. Det krävs misstag och erfarenheter för att gå vidare. En stadsplan bygger ju på alla de erfarenheter man fått genom åren genom att bygga hus och vägar på just den platsen. Jag tycker att det verkar vara en positiv omsvängning på gång. De stora företag som utsetts att bygga nätverket säger nu att de behöver veta mer om den praktiska tekniken innan de kan skriva reglerna.

Metod eller teknik. Hönan eller ägget. Vad kommer först?

– Det beror på om man tror att människan och metod är det viktigaste eller om man sätter tekniken främst. RMA-tanken har varit väldigt inriktad på teknik, men man ska också komma ihåg att det inte blir något RMA om inte arbetssätt och doktrin också förändras.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/2