Teknisk Prognos 2012

FMV:s tekniska prognos för 2012  lägger extra fokus på forskning kring ämnen som obemannade farkoster, cyberspace, robotik och rymden. Framsyn Media beskriver 14 trender och teknikområden med artiklar och förklarande illustrationer. Publikationen är tänkt som stöd för regering och Riksdag då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras.

 

Teknisk Prognos 2011

TP 2011

Populärutgåva av den tekniska prognos som varje år sammanställs som stöd för regering och Riksdag på uppdrag av FMV då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras. I ett tiotal illustrerade artiklar studeras områden som, energi, marksensorer, monitorering, positionering samt textilintegrerade kroppssensorer.

PERP 2010

01 PlaneringsteckningenFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

I datorspelens värld blir kriget enkelt

Halva Sveriges befolkning spelar datorspel. Förra året såldes 7,6 miljoner spel, varav många våldsamma. Förmodligen har de flesta ungdomar som söker sig till försvaret fått en uppfattning om militärlivet via dessa datorspel. Peter Zackariasson, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, vill ta reda på vilka konsekvenser detta får för Försvarsmakten.

Peter Zackariasson har skrivit sin doktorsavhandling om hur spelutvecklare väljer innehåll i sina spel.

– Hur ska en mugg se ut? Med eller utan handtag? Bara en sådan sak får betydelse i spelet. Och genom spel skapar man sig bilder av verkligheten precis som från vilket annat medium som helst.

Peter Zackariassons militära erfarenhet är som ”fusksjöman”. Inne i berget i Göteborgstrakten satt han vid en sjöbevakningscentral och tittade på bildskärmar och symboler.

– Jag var vid marinen, men aldrig i en båt.

Vid den här tiden låg nog delar av försvaret före det övriga samhället. När Peter Zackariasson var barn spelade han sitt första datorspel hemma hos kompisen Tord. Det gällde att jaga svarta fyrkanter som föreställde monster. I dag är realismen en annan. Och de som växte upp med enkla spel har fortsatt. Medelålders män och kvinnor med bra inkomster skaffar sig de senaste och dyraste spelstationerna.

Peter Zackariasson började forska om ledarskap i en högteknologisk miljö. Han gick till spelutvecklarna där allt arbete handlade om att integrera hårdvara med mjukvara.

– Jag kom in mer och mer på deras produkter och det ledde fram till min avhandling.

Nu vill han gå vidare med ett forskningsprojekt. Att studera hur soldater formar sin bild av militära handlingar och militär organisation via datorspelen. Han vill analysera spel och intervjua värnpliktiga och soldater om deras spelvanor och deras reflexioner om spelens innehåll. Och naturligtvis spela med dem och diskutera.

Peter Zackariasson radar upp populära och verklighetstrogna datorspel på bordet. Omslagen för närmast tankarna till de böcker som skildrar kriget som underhållning. Döden på larvfötter och liknande. De här spelen är bästsäljare och spelas över hela världen. Även i Irak.

– Jag såg en dokumentär om amerikanska soldater som tjänstgjorde utomlands. Hur de satt i långa rader och spelade krigsspel när de var lediga, och jag undrade om det går att leva i två världar samtidigt. Blir man mer avtrubbad? Jag vet inte. Verkligheten är mer komplicerad och mindre våldsam än spelen. Frågan är vad spelet gör med en individ som hamnar i en situation som liknar spelets? Det är kontentan i min frågeställning. Blir konsekvensen att försvaret måste ställa om vad man lär därför att man möter människor som har en felaktig uppfattning?

– En kollega till mig i England har redan inlett vår studie på kadetter. På frågan varför de spelar svarar en del att i krigsspelet får historien ett lyckligt slut. Är det den bilden som spelen förmedlar? En förenklad värld där det slutar bra?

Spelen baseras mycket på militär praktik. Man ska uppträda i grupp. När man spelar över nätet kan en skyttegrupp vara spridd över hela världen.

– Det är intressant att se hur spelets bild byggs upp. Vad innebär det att skjuta mot människor? Redan innan ungdomarna har kommit in i det militära har de skapat en uppfattning om vad det innebär. De tycker sig veta vad krig är. Jag vill inte säga att ungdomarna är förstörda utan att de har en annan förförståelse.

På Försvarshögskolan arbetar Anders Frank och andra med att överföra ett amerikanskt spel till en svensk miljö. Det ska vara underhållande, men i första hand lärande. Det är mer simulator än underhållning.

– Det finns stora möjligheter att lära individer, säger Peter Zackariasson. Mitt argument är att ungdomarna redan lärt sig via datorspel vare sig vi vill eller inte. Datorspelen innehåller delar av verkligheten, men är inga simulatorer. De har delar av vapenteknik och våld, men är underhållning och inga simulatorer. Det är spelutvecklarna som bestämmer hur de ska användas.

För att lyckas i spelet måste man följa reglerna. I vissa spel belönas övervåld. I andra får man avdrag. Om spelaren uppmanas till övervåld kan spelet märkas som vuxenspel. Det är 18 år, ungefär då man kommer till försvaret.

– Det finns spel som bygger på etik, att göra goda handlingar. Men det ska vara enkelt. Ett spel ska man kunna spela nästan med en gång, säger Peter Zackariasson.

Så då är det förmodligen inte aktuellt att ha Genèvekonventionen i benfickan. Att vägra utföra en brottslig order ingår inte i spelet. Krig kan vara våld – men också väntan. En skyttegrupp springer inte fram mot fienden. Den kryper eller ålar. Långsamt och maskerat. Det gör sig inte heller bra i spel.

Det finns spel där man får vara härförare, leda förband och tänka i operationer. Skulle man kunna tänka sig ett spel om hur fredsstyrkor försöker att rädda en stat som faller sönder? Att hitta en väg i labyrinten mellan milisgrupper, folkgrupper, kriminella, civila? Detta som är vardagen i Afghanistan?

– Nej, det skulle bli alldeles för komplicerat. Det går inte att göra ett spel på, säger Peter Zackariasson. Det är verklighetstroget och samtidigt mycket enkelt. Man har block och pappfigurer. Så byter spelmotorn ut blocken mot hus och pappfigurerna mot människor.

Det mest sålda krigsspelet är Call of duty 4. Det är ett så kallat FPS-spel, first person shooter. Vad det innebär kan man läsa på Apples svenska hemsida. Få spel görs för Mac, men Call of duty finns. Här utlovas ”den mest nervpirrande action-thrillern någonsin med modern krigföring från soldat till satellit, där behovet av stöd från luften är ett måste för att man ska lyckas. Adrenalinhöjande gruppering låter spelarna hissa sig ned från repen på taktiska helikoptrar, flyga i en armada med attackhelikoptrar, använda jaktplan för att bryta sönder fiendens befästningar och till och med bekämpa fiender från hög höjd i toppmoderna bombplan.”

70 nya och autentiska vapen och verktyg utlovas. Inklusive landminor. Spelaren får uppleva kriget på ett helt nytt sätt, försäkrar man i denna översättning som inte lyckats skaka ifrån sig vare sig det amerikanska språket eller den amerikanska spelindustrins sätt att betrakta krig.

Ett annat populärt spel är America´s Army. Finansierat av amerikanska försvaret för att locka ungdomar till försvaret och för att i övriga världen framställa den amerikanska armén i god dager.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Vi måste vara så bra att ingen dör i onödan i Afghanistan”

Försvarets utvecklingschef Michael Moore känner inte igen sig i den bild massmedierna ger av Försvarsmakten – den är bättre än sitt dåliga rykte. Han är en av de som hållit i rodret när försvaret ändrat kurs och han strävar efter en mer slimmad organisation. Vi måste kunna säga att Sverige har intressen att försvara i världen och verkligheten ställer kraven på försvarets utvecklingsarbete.

När försvarets utvecklingschef generalmajor Michael Moore ska fotograferas i samband med Multinational experiment series (MNE) i Enköping vill han ha med de deltagande ländernas flaggor. Det tycker han är bättre än datorer och teknik som annars präglar miljön.

Det säger kanske något om vad Michael Moore tycker är viktigt i utvecklingen – det internationella samarbetet.

I den gamla fläktfabriken i Enköping, som en gång byggdes om till ett ”tempel” för utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret, NBF, utvecklar nu försvaret nya koncept. Anläggningen och vad som kan åstadkommas där väcker internationell beundran.

– Den internationella bilden över lag är annorlunda mot den bild som ges av försvaret här hemma och i medierna där allt verkar vara ett enda kaos och vi är kass på allting, säger Michael Moore. Jag får inte de där bilderna att gå ihop och undrar om man menar samma försvarsmakt.

Denna försvarsmakt har gått igenom enorma förändringar på kort tid och Michael Moore har varit med under resan och varit en av dem som lagt ut kursen.

– Man kan säga att förändringen har skett under åtta år. Vi har gått från det nationella och territoriella försvaret till det internationella och interoperabla. Vi har lyckats väl även om det har varit en besvärlig resa. Svåraste nöten är personalförsörjningen och den är inte knäckt än.

Men pendeln som slog från invasionsförsvaret har inte stannat.

– Nu är det tydligt att regeringen vill trycka Försvarsmakten mot en expeditionär försvarsmakt. I en sådan är förband och personal beredda att med kort varsel åka ut och även att rotera förband under lång tid, detta utan omfattande förberedelser och utan att byta förutsättningar som avtal och dylikt. Kanada, Australien, Nederländerna och Danmark är exempel på sådana försvarsmakter. Det innebär att man lever i en annan tankevärld än vår. Förband ska kunna göra insatser var regering och riksdag så önskar, i närområdet, i Europa eller globalt. Det har varit en stor förändring att gå från invasionsförsvaret till dagens försvar. Att ta nästa steg blir en minst lika stor förändring; bara ett nytt personalförsörjningssystem och en expeditionär inriktning ställer enorma förändringskrav. Men det gäller att det finns en tydlig politisk vilja och logik mellan säkerhets- och försvarspolitiken. Ska vi ha en expeditionär inriktning gäller det att släppa gamla svenska låsningar om att endast vissa förbandstyper ska kunna sättas in i olika konflikter.

Men försvarsekonomin ger också stora förändringsbehov, menar Michael Moore.

– Försvaret har som bekant akuta ekonomiska problem samtidigt som det inte finns något politiskt parti som talar om högre försvarsanslag. När vi tidigare haft ekonomiska problem har vi börjat med att reducera insatsorganisationen. Det har varit som att ta bort grenar och frukter i fruktträdet och låta stammen vara kvar. Nu går det inte längre och vi ska heller inte fokusera på att reducera antalet insatsförband. Vi måste syna alla delar i grundorganisationen. Hela logistik- och materielförsörjningen samt även stödmyndigheterna. Vi måste helt enkelt få en mer slimmad produktion. En massa regementen och flottiljer har lagts ned, men försvaret är fortfarande på för många ställen utanför garnisonsorterna. Vi har en jättestor materielförsörjnings- och logistikorganisation om man jämför med till exempel Danmark, och vi har stödmyndigheter kvar från en struktur med ett stort invasionsförsvar.

Så långt försvarets ekonomiska bekymmer och en organisation i obalans. Nu till försvarets existentiella frågor. Vad ska Sverige med försvaret till? Här ser Michael Moore ett stort problem. Varken politikerna eller försvaret har talat klarspråk.

– Det var oerhört svårt och känsligt att lägga om kursen till de internationella insatserna. För att klara det talade man mycket om att vi var ute av solidaritetsskäl. Men det stämde inte helt. Det handlade snarare om att vi inte som förr kunde sitta hemma och vänta på att konflikterna skulle komma till oss. Det håller inte i en globaliserad värld. Redan under Balkankonflikten insåg vi att det gällde att hindra konflikten från att sprida sig vidare in i Europa. På den tiden arbetade jag i flygvapnet och hade en del att göra med Österrike. Där var man verkligt oroad av att Balkankrisen skulle spridas och beröra Österrike direkt. I Afghanistan är det här också tydligt. Att skicka förband dit är vårt sätt att visa att vi tar vår del av ansvaret. Även när vi är i Afrika är det i första hand för att skapa säkerhet i en värld där allting hänger samman. Global säkerhet skapas regionalt och lokalt.

– Det finns ett ord som var nästan förbjudet i Sverige i dessa sammanhang och det är ordet ”intresse”. Det är till exempel ett svenskt intresse att världsekonomin och världshandeln fungerar. Vi kan inte hela tiden lämna det åt andra att säkra detta. Vi är också ett land som har varit förskonat från umbäranden under lång tid. Så jag vill påstå att Sverige är ett av världens bräckligaste och mest sårbara länder, så vi om några borde vilja skydda våra värden och intressen.

Michael Moore säger att många politiker nog håller med om det här. Men det saknas en balans i hur man uttrycker sig. Man har överbetonat att försvaret är ute för att i solidaritetens namn hjälpa utsatta människor och nedtonat att det är för att aktivt skapa vår egen säkerhet i en globaliserad värld.

– Det här är allvarligt då det framstår som att försvaret inte finns hemma utan är ute som någon sorts andra Sida och ägnar sig åt biståndsverksamhet. Om det skulle gå ännu sämre med den politiska utvecklingen i Ryssland kommer frågan att ställas på sin spets: ”När försvaret behövs här hemma, ska det vara borta för att hjälpa andra.” Den debatten finns redan. I försvarets rekrytering sägs det också att ”du är ute för att hjälpa andra”.  Men vi är ute för att aktivt och tillsammans med andra skapa hårdför säkerhet för att de andra delarna ska fungera. Snart tio år efter reformen saknas fortfarande förklaringen till varför vi är ute och då förstår inte människor vad som händer med försvaret. Om vi var tydligare här skulle det kanske också vara mindre svårt att förklara varför vi måste vara beredda att ta för-luster. Men det här är svårt eftersom vi blivit så invanda i en isolationistisk syn att vi skulle försvara Sverige själva och att försvaret bara handlade om vårt eget territorium.

Du är utvecklingschef. Vad innebär det?

– För första gången har Försvarsmakten lyckats samla all utveckling inom ett ansvarsområde. Det är verkligen på tiden.

– Mycket av utvecklingen har styrts av försvarsgrenarna med stora vapensystem som ubåtar, flygplan och så vidare. Utvecklingen har också kommit nedifrån och det är väl i och för sig bra med kreativitet, men med tiden har det blivit lite väl spretigt.

–Nu när vi måste koncentrera oss fungerar inte den gamla modellen. Utvecklingen sker nu genom koncept, studier, metodförsök och i forsknings- och teknikprocessen och mitt jobb är att se till att det blir en helhet och att vi får ut mer av våra pengar. Svenska försvaret har satsat mer än tio procent av budgeten på utveckling och det är mycket mer än de flesta andra länder. Nu ska vi satsa mindre på egenutveckling.

– Samtidigt finns det en risk att pendeln slår över åt andra hållet. När jag pratar med politiker känns det ibland som om utveckling har blivit något fult. Det ska bara vara ”här och nu” och internationellt. Vi ska bli bättre på att forskningsresultaten snabbare kommer till användning och vi ska fokusera på här och nu – men samtidigt måste vi vara långsiktiga så att försvaret inte har stagnerat om tio år.

– I min drömvärld står insatscheferna och ropar på hjälp med problem i Afghanistan, Tchad eller Kosovo. Vi vet att ni håller på med det här. Kom och hjälp oss.

– Men vi är inte där än, säger Michael Moore.

– Jag vill att allting vi gör ska kunna tappas av fortare. Det får inte bli så att FOI har ett projekt som blir klart om fem år. Så har det varit, men vi tycker att vi är på väg att svänga det där. Vi kan inte ha perspektivet att det är gott om tid. Vi brukade skoja förr och säga att det svenska försvaret är bäst om fem eller tio år när vi har allting på plats. Det duger inte längre. Vi måste vara tillräckligt bra varje dag. Vi måste vara så bra att folk inte dör i onödan i Afghanistan.

– Det här är en väldigt stor förändring av utvecklingssfären och även materiel som ska köpas från hyllan eller utvecklas tillsammans med andra. Det finns bra exempel på att det kan gå fort. Vi ingår i konsortiet som köper amerikanska C 17-transportplan; här har processen gått på mindre än två år. C 17 är ett bra exempel på att vi kan vara med och dela på en dyr och viktig resurs som strategiska transporter.

Experimentveckorna i Enköping har handlat om hur det civila och militären tillsammans planerar och genomför en insats för att bygga upp ett land. Här hemma kallar vi det multifunktionalitet, internationellt heter det comprehensive approach.

– Det är en av våra prioriteringar, säger Michael Moore. Insatserna har varit för ensidigt militära. Man kan vinna slaget, men inte den långsiktiga freden. Helheten måste finnas på plats och alla måste gå mot ungefär samma mål, även om man inte kan komma dit att alla militära och civila organisationer har exakt samma slutmål med insatsen. Det har funnit motsättningar tidigare mellan civila och militärer, men i de många länder arbetar man nu hårt för att överbrygga dessa kulturskillnader. Om militären inte kan ordna säkerheten så får även de civila organisationerna förluster. Irak och Afghanistan har gjort detta så tydligt. Både militärer och civila hjälparbetare angrips och dödas på ett sätt som vi inte har sett förut. Det har funnits ett motstånd mot att blanda ihop en militär säkerhetsinsats med en civil biståndsinsats. I Afghanistan har vi skickat bistånd till alla möjliga ställen utom där vi har haft militära förband. Hur vi ska komma till rätta med sådant är något som den nya nationella strategin försöker att greppa.

Andra prioriteringar är:

• En expeditionär försvarsmakt. Att utröna, utforska och utveckla vad det innebär att vara en sådan försvarsmakt.

• Irreguljär krigföring. När man inte möter de stora och välorganiserade försvarsmakter som länderna i väst tränats för att möta. I Afrika kan man möta barnsoldater. I södra Afghanistan är det i praktiken krig, en krigföring som ofta sker med asymmetriska metoder högt upp på våldsskalan.

Och så det nätverksbaserade försvaret. I Enköping utvecklades metod och teknik. Nu är det klart och vad blev det av det? En tumme som kostade mycket pengar, säger kritikerna.

– Kärnidén är ju väldigt enkel. På samma sätt som företag och andra organisationer samlar in, behandlar och distribuerar information ska också försvaret göra det. Vi kunde välja mellan det gamla sättet eller nya metoder och teknik. Så var tankarna i början. Men det blev tidigt för mycket av det visionära. Någon gång långt borta skulle det komma något som förändrade allt – en big bang. Det fanns inget krav på att ge användarna snabba resultat. Insatssidan har inte fått så mycket levererat. Samtidigt är det grunden i form av regler och arkitektur som har lagts. Det är som den tråkiga delen av ett husbygge. Och det har varit nödvändigt och de som jobbat med det ska ha ett erkännande som de nu bland annat får under dessa experimentveckor i Enköping.

– Det är vår förmåga med NBF [nätverksbaserat försvar] som gett Sverige rollen att svara för tekniken och nätet. När vi nu snabbt ska kunna sätta samman modulära förband för olika insatser så förutsätter det en ny tjänstebaserad arkitektur.

Michael Moores fjärde prioritering är MNE.

– NBF-satsningen har varit en motor som hjälpt oss in i MNE-serien, och tankarna på att insatserna ska utgå från de önskade effekterna. Utöver de skarpa insatserna är MNE den enda stora utvecklingsaktvitet som för samman hela kedjan med comprehensive approach, effektbaserad planering, metoder, nätverkslösningar och teknik. MNE startade först med fyra länder med avancerade försvarsmakter år 2001; Sverige och Finland kom med 2005. Nu är vi cirka 15 och MNE har en stark dynamik.

– Vi borde också överföra detta nationellt. Vi har avvecklat vårt gamla totalförsvarskoncept men vi behöver ersätta det med något annat för att möta de nya hoten. Vissa har velat skilja militärt och civilt åt – men det fungerar naturligtvis inte med dagens och morgondagens hot.

Michael Moore har tidigare arbetat med långtidsstudier och var en av de första som tog in omvärlden och inte bara den förväntade tekniska utvecklingen i perspektivplanen.

– Det långa perspektivet ska inte dominera lika mycket som förr, men det måste ändå finnas där.

Det finns fler pendlar som slagit över. Det gamla stora invasionsförsvaret, som enligt Michael Moore var starkt på papperet och möjligen kunde ha en avskräckande effekt, reformerades till ett försvar som blev mindre och rappare och som skulle användas både internationellt och nationellt.

– Vi ska ha ett globalt och europeiskt perspektiv i våra insatser men vi får inte släppa det regionala perspektivet och närområdet. Vi kan inte glömma bort vad som händer i vår egen region. Den politiska utvecklingen i Ryssland är inte positiv och vi kan behöva hantera kriser och konfrontationer tillsammans med andra även i vår egen region.

– Kanske är det lättare för länder som Kanada och Australien att vara renodlat expeditionära. Den stora politiska frågan är om Sverige även om tio år ska ha en kvalificerad och modern försvarsmakt. Jag menar att vi har det i dag, och överallt möts vi av beundran för just detta. Om vi går väldigt bryskt fram kan vi rasera det. Man måste fråga sig om det har ett säkerhetspolitiskt värde i sig att ha denna kvalificerade försvarsmakt.

Det ska politikerna svara på

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Varvet mitt i världsarvet

Vi är i Karlskrona under en av dagarna mellan Reinfeldt och Borg. Dagar som kan visa sig avgörande för Kockums och Karlskronavarvets framtid. Statsminister Fredrik Reinfeldt har mött varvsarbetarna med beskedet att det inte är statens sak att garantera försvarsjobb. Finansminister Anders Borg hade under sommaren i Almedalen ställt till med uppståndelse när han sa att man kunde minska på försvarets materielanslag. Och under hösten hade försvarsministern avgått i protest.

Nu har ju karlskrona varit med om värre stormar än den här. Det är 25 år sedan den sovjetiska ubåten skapade världsrubriker. Och kris på Karlskronavarvet har det varit ofta. Den svenska varvsindustrin finns knappast inte längre. Kockums var på 1950-talet världens ledande civila fartygsvarv och Kockumskranen var en sorts Globensymbol för Malmö.

Historien i Karlskrona är mycket levande. Här byggs världens modernaste krigsfartyg mitt i ett världsarv. Nu ligger ubåten Halland inne för stor översyn i Femfingersdockan från 1700-talet.

– Halland ska klimatanpassas, säger informationschefen Kjell Göthe. På samma sätt som korvetten Gävle byggdes om här för insatsen utanför Libanon.

Den annars så slutna ubåten ligger nu öppen. Överdelen på ytterskrovet har tagits bort. Tjocka rörledningar löper kors och tvärs som i ett raffinaderi. Det är avgasledningar för dieselmotorn. En arbetare går omkring och med en sprayburk och kontrollerar att det inte läcker i skarvarna. Det är inga datorer här utan ett mycket påtagligt hantverk. Varje ubåt, även om den ingår i en serie, är en individ som är ihopskruvad och svetsad bit för bit.

I tornet jobbar två varvsveteraner. Hans Ekeroth kallas ”Ryssen”, för kamraterna tycker att han har en ryssmössa Han har jobbat här sedan 1960-talet. Han böjer sig bak-och-fram för att komma åt något som sitter illa till. Som det brukar på båtar.

– Det är ett jobb för ungdomar att krypa omkring så här. Men ungdomen vill göra andra saker.

Hans kompis Dusah Kresujevic´ är också en veteran på varvet och har klarat sig från alla neddragningar. Han kom till Sverige på 1960-talet från Jugoslavien när den svenska industrin skrek efter arbetskraft.

På den tiden hade Sverige en ansenlig ubåtsflotta. Under 1967 och 1968 levererade Kockums och Karlskronavarvet fem nya ubåtar i den så kallade Sjöormenklassen. Då var det invasionsförsvar som gällde. Nu talas det nästan bara om internationella insatser. Någon sådan har det inte blivit för de svenska ubåtarna vilket i dagens opinionsläge gynnar dem som tycker att försvaret bör lägga sina materielpengar på annat än ubåtar.

Och samtidigt har Hallands systerubåt Gotland, som gett namn åt klassen, slagit igenom internationellt. I två år har Gotland övat tillsammans med amerikanska flottan utanför San Diego. Detta sedan amerikanerna vid en övning tidigare inte lyckats upptäcka den svenska ubåten. Av den enkla anledningen att amerikanska marinen inte tidigare behövt leta efter små ubåtar i stora vatten.

De svenska ubåtarna och den svenska taktiken har i decennier utvecklats för att kunna smyga i Östersjöns grunda och bräckta vatten.

Av flera skäl måste USA kunna hitta sådana ubåtar. Ett är att illasinnade stater eller terrorister kan skaffa sig konventionella mindre ubåtar motsvarande Gotland. Den andra är att internationell organiserad brottslighet med stora ekonomiska resurser använder ubåtar för att smuggla knark till USA.

Kockums trycker hårt på att man är bäst på grunda vatten. I katalogen finns inte bara ubåtar utan även avancerad minröjningsutrustning. Att röja minor är en förmåga som är underutvecklad i USA. Framtida internationella insatser tros göras i grunda vatten. Många av världens megastäder ligger vid kusten. För att komma in till kusten från havet måste man kunna säkra kustzonen. Och då tycker givetvis Kockums att i en sådan värld borde det vara goda utsikter för ett företag som bara byggt för grunda vatten.

– Vi har 3,2 miljarder kronor i orderboken och just nu går det för fullt här så någon akut fara är det inte, säger Kjell Göthe. Större delen av våra inkomster hämtar vi nu utomlands, men det måste bli mycket mer. Ett förhållande på 70–30 måste vi nog ha. Det svenska försvaret är inte vår ekonomiska ryggrad, men försvaret är oerhört viktigt som referenskund. Vi kan visa att vi kan sälja och presumtiva kunder kan komma hit och se på produkterna i verkligheten. Och kan vi inte hålla den nordiska marknaden så blir vi mindre intressanta för koncernen.

Det nordiska ubåtsprojektet Viking har sjunkit till botten. Det definitiva grundskottet var väl när en av parterna, Danmark, avskaffade sitt ubåtsvapen. Nu tar Kockums sats mot nästa projekt som kallas A 26.

– Det är ett helt nytt koncept som vi vill utveckla tillsammans med utländska samarbetspartner. Intresse saknas inte och det som behövs nu är ett klartecken från regeringen att sätta igång.

Något sådant kom knappast i finansplanen. Blir det en ny ubåt ska den utvecklas tillsammans med utländska partner. Och där är man väl redan, i och med att det är den tyska koncernen HDW som äger Kockums.

Med A 26 slår en helt ny syn på ubåtar igenom. Fortfarande lever väl någonstans bilden av ubåten som en jagande varg i en flock. När de tyska ubåtarna under andra världskriget förlorade slaget om Atlanten blev förlusterna förfärande. I framtiden kommer ubåtarna att vara så få, kvalificerade och dyra att de knappast får riskeras i en strid. I stället ska ubåtarna vara informationsinsamlare i havsdjupen. Ubåten består av moduler. För spaning har man en spaningsmodul, för minutläggning en särskild modul och så vidare. Man kommer knappast att använda ubåten som en vapenplattform i strid. Ubåten ska kunna sända ut en flock av obemannade spaningsfarkoster som lägger ut sensorer.

Fortfarande hoppas kockums på att det ska bli en fortsättning på ubåtarna. Hoppet om nya stora ytstridsfartyg lever också. En vidareutveckling av Visbyplattformen anser  Kockum bli både billigare och bättre än utländska alternativ. Om några år avgörs hur nästa ytstridsfartyg ska se ut.  Blir det inget svenskbygge  avslutas en epok som är lika gammal som riket Sverige.

Så det är ett historiskt ögonblick när vi går in i korvetten Karlstad, den sista av fem korvetter i Visbyklassen. Egentligen skulle det ha blivit sex, men fördyringarna gjorde att pengarna bara räckte till fem. Dessa fördyringar kommenteras rätt surt i finansplanen och enligt uppgift är den slutliga formuleringen en mildring.

Någon tjusig entré i fartyget gör man inte. Det är en stor lucka i skrovet som tar emot gästerna. Man kommer in i något som närmast ser ut som ett pannrum. Här inne ska sjömålsrobotarna stå. De skjuts ut från sidan. Det ska fungera försäkras det.

Karlstad har en ubåtsliknande interiör. Inga ventiler där man kan se världens hamnar passera. Det är mörkt och ganska trångt. Ett kök och en mäss och en vindlande trappa som leder upp till bryggan. Det är långt från den miljö som gamla jagarbusar var vana vid. Att stå ute i fartvinden och hålla i sig i sjögången. Här sitter man i specialgjorda stolar som ska fånga upp alla stötar. Det är sikt runt omkring. Man ser ut, men inte in. Bland alla bildskärmar och knappar finns fortfarande en ratt. I polerat trä.

– Marinen insisterade på att ha en ratt på båten så vi satte dit den. Sedan frågade jag en fartygschef om de använde ratten, säger Kjell Göthe. Nähä du. Såna här båtar kör man med joystick, blev svaret.

Men ratten sitter kvar. Inte ens det sista svenskbyggda örlogsfartyget kunde bryta den traditionen.

Visbykorvetterna är byggda i plast. Ett fartyg i metall av samma storlek skulle ha blivit dubbelt så tungt. Korvettens viktigaste egenskap är att den är svår att upptäcka. Inte bara med radar utan även med andra typer av sensorer. Det kallas för stealth eller smygteknologi. I branschen talar man om signaturanpassning. Ett fartyg lämnar en massa spår efter sig. Det kan vara varma avgaser från motorerna, fartygets form som syns på radar, ljud, elektromagnetisk strålning, kylvatten och kölvatten. Ska det smygas ordentligt måste alla luckor täppas till. Uppenbarligen har man lyckats med det. Därav fotoförbudet ombord. Det är inte så mycket av militära skäl snarare därför att Kockums vill värna om sitt tekniska försprång.

– Nu har vi en del master uppe därför att det är ett krav från Sjöfartsverket, säger Kjell Göthe och vi har också stora radarreflektor, som vi hissar upp.

Det var dock knappast tillräckligt när en av korvetterna nyligen seglade i Medelhavet. Sjöövervakningen klagade på att man hade svårt att följa den svenska smygkorvetten.

På den riktigt gamla tiden hade fartygschefen halvdäckets ena sida för sig själv. Där skulle han kunna gå och fundera i sin ensamhet över sitt tunga ansvar. Halvdäcket var också fartygets paradplats där man tog emot kungen och andra viktiga personer.

Däcket på Karlstad är förbjudet område under gång. Sjömanslivet får bedrivas inomhus – framför en bildskärm. Det sista fartyget är så långt från bilden av ett traditionellt fartyg man kan komma. Det är också långt från den tid när man bara behövde två instrument ombord: kompass och dragspel.

Även om det inte blir så mycket nytt byggt för svensk räkning så finns det fortfarande svenska fartyg att underhålla och utländska kunder som beställer. Inne i hallarna har man plastat färdigt skroven på en serie danska bevakningsbåtar. Det luktar mer plast på en båtmässa än vad det gör här inne. Hemligheten är metoden för att lägga på plasten. Den sugs in mot glasfibermattorna och lukten och de skadliga gaserna försvinner.

Det är fortfarande mycket av ett hantverk. Varje glasfibermatta ska klippas ut för hand och läggas på.

Fem minjaktfartyg av Landsortsklass ligger också inne. Några är klara och ser ut som nya. Andra ligger inne i hallen med borttagen färg. Det är en omfattande översyn som ska ge fartygen ytterligare många år. Hela projektet är i miljardklassen.

Kjell Göthe säger att Landsortsrenoveringen är i linje med Kockums strävan att inte bara tillverka utan att också ta hand om underhållet. Därför har Kockums nu tagit över Muskövarvet i Berga med 65 anställda. Tanken är att sköta underhållet till marinens fartyg och att bredda verksamheten till civila företag och att bli en del av ett marint centrum på Södertörn söder om Stockholm. Nynäshamn träder nu fram som Stockholms containerhamn och blir också en del av detta centrum.

Det största projektet på varvet just nu sker mer i skymundan. På kundens begäran. Det är Singapore som beställt två renoverade ubåtar av Västergötlandsklassen. Sekretessen är inte svår att förstå.

Vid Singapore går Singaporesundet och Malackasundet. Här passerar hälften av världens oljetransporter och en fjärdedel av all handelssjöfart. Vattnen är svårt hemsökta av pirater. Ett terroristdåd i form av en sänkt tanker i något av sunden skulle genast slå hårt mot världshandeln i en tid när företag inte längre har några lager utan allt ska levereras just-in-time.

Så det kan behövas en bra ubåt som kan ligga gömd länge och lyssna i sunden.

Det är inte första gången som Singapore köpt utrangerade och moderniserade svenska ubåtar.

– När vi byggde om Sjöormenubåtarna kom det hit 250 kineser. De var 25 fler när de åkte än när de kom. Det sades vara fördelaktigare att föda på Karlskrona BB än hemma i Singa-pore. När jag avtackade kineserna så sa jag att av dessa 25 så borde väl åtminstone någon bli amiral som kan minnas sin gamla födelstad med en ubåtsbeställning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Då och då poppar det upp en kustkorvett

Behöver Sverige en svensk försvarsindustri? Det är grundfrågan när flera departement ska syna gamla sanningar om den svenska försvarsindustrin. Det är första gången det tas ett helhetsgrepp på denna fråga, säger Andreas Savelli vid Försvarsdepartementet som leder arbetet. Politikerna har länge efterlyst en spårbarhet. Bristen på denna klädde dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg i orden om kustkorvetten som poppade upp från materielplanen.

Det som är bra för General Motors är också bra för USA. Så hette det i alla fall en gång. Ungefär på samma sätt har det låtit om den svenska försvarsindustrins betydelse för Sverige.

Det är en av många vedertagna sanningar som nu Andreas Savellis arbetsgrupp ska, som han säger, ”provtrycka”.

Andreas Savelli sitter på Försvarsdepartementets militära enhet. Men departementsutredningen hör inte bara hemma på hans eget departement. Här finns även experter från närings-, utrikes- och utbildningsdepartementen.

– Vi fick uppdraget i juni och har knappt kommit igång, säger Andreas Savelli. I mars ska denna departementsskrivelse vara klar. Den här arbetsformen passar bra. Om vi kommer på något bra kan det få ett genomslag. Och om politikerna inte gillar vad vi säger kan de alltid säga att det var en utredning på tjänstemannanivå.

– Nu tar vi in underlag och famlar i en komplex materia. Materielfrågan har i mångt och mycket fått leva sitt eget liv och som förts vidare från den ena generationen till den andra. Nu känns det som om det är dags att stanna upp och syna korten.

Det talas mycket om att det är slut med det förrådsställda försvaret och därmed kopplingen till en inhemsk försvarsindustri som fick stora och långa projekt. Nu ska det köpas på marknaden och gärna så kallad kommersiell hyllvara. Varför ska inte försvaret kunna använda mer civil teknik som ändå till stor del nu leder utvecklingen?

Men det är fortfarande mycket snack och lite verkstad. Däremot fortfarande ett värnande om den egna industrin. Som för övrigt inte gärna längre kan kallas industri. Det är få löpande band, men desto fler snurrande hårddiskar, som skapar produkterna.

Att det ändå är en vändning på gång är Andreas Savelli övertygad om. För honom skedde den första omsvängningen i försvarsbeslutet 2004 som föregicks av en intern utredning på Försvarsdepartementet om att ta fram en strategi för materielförsörjning. Politikerna efterlyste då spårbarhet. Rätt vad det är så poppar det upp en kustkorvett, som dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg sade.

– Sedan kom försvarsförvaltningsutredningen där utredaren Peter Lagerblad drog åt skruvarna ytterligare en bit och föreslog att köp av redan utvecklad materiel skulle vara förstahandsalternativet, säger Andreas Savelli. Om en utrustning funkar för britter som faktiskt är ute i krig så kanske det duger till oss också?

– Finns det goda alternativ på marknaden ska vi ta dem. I andra hand utveckla det tillsammans med andra och i sista hand göra det hemma. Men med de långa ledtider som fortfarande utmärker materielförsörjningen är det ännu svårt att säga vilket genomslag de här tankarna har fått.

Det har talats mycket om att utveckla svensk försvarsindustri. Det ansågs finnas ett starkt intresse av egen industri.

– Med den nya regeringen har industrin granskats hårdare. Man vill veta vilka konsekvenser som försvarets förändring och de nya tankarna på materielförsörjning får för industrin, säger Andreas Savelli.

Grundfrågan är enligt Andreas Savelli om vi behöver och om vi vill ha en egen försvarsindustri. Andreas Savelli säger att frågan inte givet är ja, men om det är så handlar det i slutändan om vilken industri som är värd att försvara. Detta är inte ett strategi för industrin utan för statsmakterna.

– Vi vill krasst definiera statens behov och då kan man inte bara utgå från försvarets krav. Vi har också annat som spelar in. Det finns säkerhetspolitiska kopplingar. Näringspolitiska aspekter och regionala hänsyn har alltid funnits med i bilden även om det inte uttalats rakt ut. Man måste också se till hela samhällets behov, värdet av export och om försvarsindustrin stärker Sverige som ett kunskapssamhälle.

det är de här aspekterna som tillsammans är intressanta. Andreas Savelli säger att det krävs ett vidare perspektiv när man närmar sig de här frågorna än vad som gjorts tidigare.

– Under kalla kriget var våra stora satsningar på materiel och teknik ett sätt att visa att vi kunde klara oss själva. Sedan kom näringslivssynpunkter in. Det här är första gången någon har försökt sätta ihop frågorna i ett sammanhang och göra en bred analys, säger Fredrik Lindgren som för några år sedan lämnade Total-försvarets forskningsinstitut, FOI, för att arbeta på Försvarsdepartementet.

Ett återkommande argument för en högteknologisk försvarsindustri är att det skapas teknik-ringar på vattnet. Att den militära teknikutveck-lingen gynnar samhället i stort. Fredrik Lindgren varnar för förenklade slutsatser.

– Det går att göra långa listor över produkter och företag som är exempel på spin-off från militära satsningar. Men det är inte givet att försvarssatsningar är det effektivaste sättet att höja den teknologiska nivån. Man kan också se det som att stora försvarsprojekt tar resurser från andra delar av näringslivet.

Andreas Savelli och Fredrik Lindgren vill därför veta om det går att värdera tekniknivå. Vad betyder försvarsindustrins tekniknivå för övriga samhället? Sprids tekniken med personal som går mellan försvarsföretag, civila företag, universitet och högskolor? Finns det en bredare samhällsnytta med försvarssatsningarna?

– Vi vill se till samhällsskydd i stort, men vi tar avstamp i det militära försvaret, säger Fredrik Lindgren.

det finns en koppling mellan hur försvars-industrin ser ut och vilket försvar vi har. När andra världskriget bröt ut hade Sverige ingen egen flygindustri. Och inget modernt flyg-vapen. Tio år senare gjorde Saab reaplan på löpande band och Sverige hade världens fjärde största flygvapen. Utan en egen flygindustri hade vi inte haft ett så stort flygvapen. Och vad hade hänt om Sverige i stället satsat på helikoptrar för femtio år sedan och byggt upp en helikopter-industri?

– Detta är ett exempel på en övergripande fråga, säger Fredrik Lindgren. För i vilken grad är det rimligt att låta industrins förutsätt-ning-ar påverka beslut inom försvarets område?

Andreas Savelli säger att försvarsmarknaden är mer protektionistisk än de flesta andra områden. Andreas Savelli hoppas att vanliga företagsekonomiska resonemang ska tränga in även på denna marknad. Minskar efterfrågan går företag ihop och tar bort dubbelarbete. Biltillverkare delar ofta på grunden till bilmodeller. Sådana rationaliseringar ser man lite av inom försvarsindustrin, säger han.

– Dock måste man fråga sig om det är industrins ansvar, menar Fredrik Lindgren. Varför ska man ta bort en produktionslinje när varje regering gynnar sin egen industri? I högtidstal är det lätt att säga att sammanslagningar ska ge rationaliseringar. Men vem vill vara först? Vilka politiker går till val på att vara först med att ge upp en tillverkning och låta andra få jobben?

Andreas Savelli säger att han och hans kolleger på departementet inte heller kan svära sig fria.

– Vi understryker ofta värdet av konkurrens på detta område. Och rutinmässigt skriver vi på när Försvarets materielverk vill ha undantag från lagen om offentlig upphandling. EU-fördraget ger vissa möjligheter att göra undantag när det handlar om vitala nationella intressen. Och här har undantagen blivit rutin.

EU-kommissionen har dock enligt Andreas Savelli blivit mer vaksam på att jaga undantag. Det europeiska försvarssamarbetet EDA strävar också efter mer europeiskt samarbete som en motvikt till den amerikanska dominansen.

– Vi måste också värdera behovet av en inhemsk försvarsindustri i förhållande till den större europeiska bilden, säger Fredrik Lindgren. Hur kan vi bäst bidra till en stark europeisk teknisk och industriell bas?

Ytterst kanske det handlar om vem som ska ta de finansiella riskerna – industrin eller staten, säger Andreas Savelli. Industrin säger att man är beredd på att ställa om sig, men efterlyser då en vision från staten. Man vill ha tydliga riktlinjer för framtiden. Men att ta risker tillhör företagandet. Och försvarsindustrin måste ha försvaret som en kund att visa upp. Det har jag samtidigt all förståelse för.

på sid 34 säger professor Bo Dahlbom att Sveriges framtid inte ligger i tillverkning. Vi är på väg in i tjänstesamhället. Samtidigt utreds nu en försvarsindustri som inte tillverkar så mycket längre. Kommer inte det som är kvar av försvarsindustri att gå samma väg som de svenska varven? Och hur ska man undvika att göra samma fel igen, att investera i något som är förlorat?

Fredrik Lindgren är ung, men håller inte riktigt med.

– Det är nog sant att industrisamhället är på väg bort, men det tar nog en generation till innan det sjunker in. Det skulle nog nästan bli ett nationellt trauma om Volvo lämnade Göteborg. Se bara vilket liv det blev när valet stod mellan Trollhättan och Tyskland för Saab Automobile. För tillverkning har fortfarande ett mycket starkt nationellt symbolvärde. Det kan man inte bortse från. Försvarsindustrins omställning från tillverkning i långa serier mot leveranser av tjänster och breda lösningar är därför en stor utmaning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Teknikrevolutionen på tidningarna

Den nya tekniken förvandlade på några år helt sättet att göra en tidning och även organisationen. Hela yrkesgrupper försvann på några år. Ett hundraårigt hantverk sopades bort. En stor anledning var att tidningarna tog till sig mjuk- och hårdvara från konsumentmarknaden. Det har gjort det lättare än någonsin att göra tidning. En dator, några program och internet. Det räcker.

Den industriella revolutionen var inte bara ånga och telegrafen. Det var också den billiga tidningen framställd i massupplaga. Tidningarna spreds med ångande tåg och nyheterna telegraferades till redaktionerna. Men den stora revolutionen på tidningarna bestod av deras egen teknik. Det var sättmaskinen och rotationspressen. Tidningssidorna kunde gjutas i halvsfäriska plattor och två sådana plattor monterades på en cylinder i pres-sen. Och sedan var det bara att köra. Läskunnigheten hade tagit ett stort kliv framåt med skolreformer. Så det fanns en publik. Därmed var den moderna tidningen född. Den tidning som nu förutspås gå under på internethavet.

1800-talets tidningsteknik var så bra, och så svår att ändra på, att den höll sig vid liv ända in i början av 1980-talet. Ett tidningshus var mer av en fabrik än ett kunskapsföretag. Här fanns massor med arbetare som omvandlade redaktionens text till bokstäver på papper. Tidningarna investerade stora summor i pressar, blylager och massor med maskiner. För att rymma allt detta krävdes ett stort hus. Dessa hus samlades ibland i tidningskvarter. Som Fleeet Street i London och Klarakvarteren i Stockholm. Som i sin tur återuppstod i Marieberg på Kungsholmen i Stockholm.

Det var där den andra stora revolutionen ägde rum. De två höghusen som en gång rymde de stora tidningarna – utom Aftonbladet – har nu andra hyresgäster. Svenska Dagbladet har flyttat in till city och Dagens Nyheter och Expressen ryms numera på mindre ytor.

Den gamla tekniken var fulländad. Blyet flödade i en produktionsprocess som mejslats ut i nära hundra år. Journalisterna skrev på skrivmaskin och sättarna satte texten på sina maskiner. Rubriksättarna plockade ihop sina bokstäver för hand. Och ombrytarna plockade ihop allt. Ofta hade en journalist också formgivit sidan.

Grafikerna hade sina egna mått, klaviaturen på sättmaskinen var inte som på skrivmaskinen. Grafikerna bevakade gränsen till journalisterna. Om en journalist tog i en blybit kunde hela produktionen stoppa. Den grafiska tekniken var unik och det var grafikerna som rådde över den. Grafikerna var mycket fackligt medvetna. Det var delvis grundat på traditioner. Grafikerna låg vid 1900-talets början före andra arbetare därför att de kunde läsa. Det var ju nödvändigt i yrket. De läste också sådant som andra arbetare aldrig kom i kontakt med.

När de mindre tidningarna slängde ut blyet och ersatte det med papper var det de första tecknen på att stora saker var på gång. Den enkönade grafikerkåren fick nu släppa in kvinnor. Det var flinka skrivmaskinsflickor, perforatriser. De omvandlade redaktionens text till en hålremsa, därav namnet. Hålremsan matades sedan in i en fotosättare som kunde vara ett tekniskt, och mycket känsligt vidunder, där bokstäverna projicerades på en ljuskänslig film. Allt i en svindlande takt. De gamla blysättarna fick gå kvar på nåder till pensionen. Allt deras kunnande och prestige blåstes bort av en teknik som gjorde outbildade flickor till sätteriets nyckelpersoner.

Så kommer stordatorerna. Där lagras all text som sedan skickas ut till fotosättarna. Till stordatorerna kopplas ett nät av terminaler. De ser likadana ut. Grafikerna har sina och journalisterna sina.

Och nu börjar bråket. Tekniken började sudda ut de fackliga gränserna. Grafiker och journalister satt i samma tekniska båt. Vem ska sätta texten? Journalisternas texter kan skickas direkt till stordatorn. Men då försvinner grafiska jobb. Och så börjar man förhandla om rätten till sättningen för utan husfrid blir det ingen tidning.

Skrivmaskiner har bytts ut mot bildskärmar. Det är tyst i tidningshuset även när det är som mest hektiskt. Man kan höra en tändsticka falla. För det är tillåtet att röka överallt och när som helst. Rökförbud var lika omöjligt att föreställa sig som att man snart skulle kunna göra hela tidningen på bildskärm.

Men så blev det. Efter sättningen var nästa stora slagfält ombrytningen. Hur text och bilder skulle läggas in på sidan? En terminal hade så kallad grafisk option. Man kunde, med lite god vilja, se hur en rubrik skulle se ut i verkligheten. Den finessen kostade 30 000 kronor extra. Grafikerna och journalisterna fick var sin. Vid den här tiden hade alla föreställningen om att den grafiska branschen skulle skapa sin egen teknik. Exklusiv och dyr. Inträdet till denna teknik var en förhandlingsfråga mellan journalister och grafiker. Framtidens ombrytningsmaskiner visades på mässor. Enormt dyra och svåra att jobba med. Bakom den grafiska särlösningen fanns starka krafter. Den fackliga. De som skött den gamla tekniken skulle också sköta den nya och behålla jobben. De som gjort de gamla maskinerna skulle göra de nya. Tidningsägarna hade inte mycket att välja på. Det var bara att betala eller låta tidningen gå under i ett strejkkaos. I Köpenhamn stod Berlingske Tidende stilla i månader. På Fleet Street stod pressarna.

Då kom:

• Macen,

• Ombrytningsprogrammet QuarkXpress,

• Adobeprogrammet Photoshop för bildbehandling,

• Adobeprogrammet Illustrator för att göra kartor, grafik, diagram och mycket annat.

Nu fanns en utrustning, om än mycket skakig, som man kunde köpa på gatan. Särskilt billigt var det dock inte. Men det skulle snart bli bättre. Övergången mellan industrirevolutionens bly och informationssamhällets ettor och nollor varade bara i ett drygt decennium. Främst i linjen gick fattiga tidningar som måste skaffa sig ny teknik för att sänka sina kostnader och överleva.

Nu är sedan länge datorerna kopplade i nätverk. Omständliga processer försvann i rask takt. Bara en sådan sak som att få in texten från en plats utanför redaktionen. Journalisten ringde till redaktionen och läste upp sin artikel. Detta spelades in och skrevs ut. När telefonlinjen var för dålig, eller inte fanns alls, fick man lita till telexen och i praktiken telegrafera in sin artikel. Med datatekniken funderade man på att komma ifrån dyra telefonkostnader genom att skaffa sig egna linjer. Det fungerade så där. Egenutvecklad teknik var en återvändsgränd.

Så kom internet och e-posten.

Vanlig text blev ju rätt många ettor och nollor. Men det var inget mot vad en färgbild blev. Där gick på något sätt den mentala gränsen. Det var svårt att tänka sig att tekniken skulle klara av de gigantiska filer som en färgbild utgjorde. För att inte tala om alla dessa beräkningar. Varje liten punkt i bilden var en uträkning.

I dag vet vi hur det gick. Nu skickar läsarna in sina färgbilder till redaktionen som de tagit med samma telefon som de skickar bilden med. När journalister stängs ute från en plats, som i Burma, kommer materialet ändå fram. Det räcker för att få stormakter att inkalla FN:s säkerhetsråd.

Med den nya tekniken organiserades redaktionerna om. Man behövde inte längre arkivarier som höll ordning på bilder och tidningsklipp. Mörkrummet och kopisterna försvann när den digitala kameran kom.

Insikten om att det fanns mycket material i digitala källor ledde fram till att redaktionerna byggde upp faktaavdelningar som skulle botanisera i databaserna. Det digitala var ändå något för specialister. Nu är dessa researchers borta. Vem som helst kan leta på internet.

Sista länken i produktionskedjan är tryckpressen. Det är en miljardinvestering.  En press håller i cirka 30 år. Den ska vårdas noga och sedan helst rulla resten av dygnet. En morgon- och en kvällstidning kan dela på en press. Men inte ens två tidningar tillsammans orkar med kostnaden. Med den nya tekniken sker trendbrottet. Man ska inte äga en press. Man ska köpa en trycktjänst. Sidorna skickas som pdf:er över internet.

Så det borde vara lätt att vara tidningsägare i dag. De gamla bekymren är borta. Inga dyra pressar, inga fackliga konflikter, inga stora redaktioner, inga dyra telefonsamtal, ingen låsning vid en egen teknik, inga egna hus med dryga lokalkostnader, inga dyra maskiner.

Och ändå talar man om att papperstidningens dagar är räknade. Det verkar som om någon annan surfat ännu bättre på den digitala vågen. För det startas tidningar som aldrig förr. Det är bara att fånga upp en trend och skapa en tidning och tjäna pengar tills trenden klingat av. Det är tekniken som gör det möjligt. Allt som behövs är en dator och några program som man köper på stan. Sedan kan man sitta var som helst och vara uppkopplad och skicka sin tidning till vilket tryckeri som helst i världen.

Det är en lång resa från den slamrande blytidningen till den digitalt producerade. Men den har skett under ett yrkesliv.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Teknikforskare med överblick

De långa seriernas och de svenska särlösningarnas tid är förbi. Lars Falk och Göran Lilja som varit med länge berättar om varför teknik slår och hur man kan slänga in den småbrutna terrängen när den egna tekniken inte räcker till. Och vad vi har att lära av Ryssland.

Det svenska invasionsförsvaret var en blandning mellan miljonarméns enkelhet och ett högteknologiskt samhälles produkter i form av stridsflygplan, ubåtar, robotar, torpeder och avancerade ledningssystem. Vilken väg ska vi gå i framtiden? Nu har försvaret blivit mycket mindre.

Blir det ett val mellan det enkla och det avancerade?

Lars Falk (LF): – Jag tror att det för oss är en fullständigt oacceptabel tanke att vi skulle vara tekniskt underlägsna en motståndare. Det gäller vår självbild. Sverige, USA och Israel är nog de länder som sätter tekniken högst. Om vi lägger oss på en lägre teknisk nivå finns ju risken att vi i en internationell operation skulle kunna bli underlägsna. När jag var i Israel och besökte ett forskningsinstitut som i praktiken också är en fabrik fick jag uppleva skillnaden mellan teoretiska och verkliga risker. Vi tittade på störutrustning och tyckte att det såg bra ut. De som kontrollerade utrustningen var reservofficerare som skulle använda utrustningen på fältet. De var mer kritiska och ställde andra krav. De hade en annan världsbild. Formell risk är sådant vi ägnar oss åt när vi jagar vätskor på flygplatser. Reell risk är något helt annat.

Nu ska det vara interoperabelt. Svenska blågula särlösningar ska undvikas. Det finns flera orsaker till särlösningarnas historia. Tanken var att undvika Natostandard eftersom man räknade med att Sovjet i första hand anpassat sig till denna. Dessutom skulle särlösningar stärka alliansfriheten. Och så fanns ju också den svenska miljön som krävde egna lösningar. Under ubåtsjakternas dagar importerades i hast italienska ubåtsjakttorpeder. En skarp sådan avlossades och det höll på att bli ett vådaskott. Torpeden var inte gjord för våra grunda vatten.

Har termen svenska särlösningar fått en orättvis dålig klang i dag?

LF: – Jag träffade Natofolk för ett par år sedan som var avundsjuka på de svenska ingenjörerna som fick ägna sig åt särlösningar. Svenskarna fick ge sitt allra bästa även om det blev dyrt. Natoingenjörerna tvingades kompromissa när de skapade system som skulle passa alla Natoländer. Vi har haft några fantastiska system som jaktlänken och flygets stridsledningssystem. I debatten har det tonats ned hur bra dessa system verkligen var. De sattes aldrig på hårda prov och fick därför ingen uppmärksam-
het.

– Den svenska jaktlänken, som i korthet innebär att de två planen i en jaktrote tillsammans skapar en gemensam lägesbild, är ett utmärkt exempel på en svensk särlösning som nu offras när vi ska bli interoperabla. Motsvarigheten i Nato, länk 16, har haft många brister och flera länder har inte haft råd att införa den. Och nu står vi plötsligt i Sverige inför detta att ta bort en bra jaktlänk och byta den mot en sämre som vi bara har råd att ge till några få flygplan. De andra planen för nöja sig med vanlig radiokommunikation. Polackerna sätter inte in Nato-länken i sina gamla plan utan väntar tills de får modernare. Och Nato tvingas att acceptera detta virrvarr.

Göran Lilja (GL): – Jag har ofta stött på att man i utlandet förvånas över de svenska särlösningarna. Men så har man tittat på kartan och förstått hur nära Sovjet vi låg.

Långa serier kostar mycket pengar under lång tid. Långa serier sägs också minska handlingsfriheten. Man riskerar att binda upp sig i teknik som blir omodern. Nu resoneras det mer om att utveckla, men att vänta med att tillverka. Kanske gör man ett system som används för utbildning och forskning och kallar det demonstrator.

LF: – Och det har fött ett nytt begrepp. Illustrator. Man vill inte ta på sig ansvaret att göra en demonstrator och så gör man i stället många illustratorer som i sin enklaste form kan bestå av några powerpointbilder. En illustrator tycks vara det som man på den gamla ingenjörstiden kallade för demonstrator.

GL: – Ibland underskattar man nog hur svårt det är att gå från det ena stadiet till det andra. Att snabbt ta fram ett operativt system från demonstratorn. Vi riskerar att inte ha samma systemkunnande längre som när så många arbetade hela vägen med de långa serierna.

LF: – System kräver ofta långa serier för att man ska få upp känslan. Långa serier stimulerar. Man lär sig under utvecklingen. Fördelen med långa serier är att man måste jobba sig igenom hela serien och då hittar man felen. Med korta serier ökar kravet på att allt ska vara genomtänkt.

GL: – De korta serierna innebär också att varje enhet blir dyrare och mer avgörande. Och vad händer då om man börjar förbruka vapnen?  Då har man helt plötsligt ingenting eller i varje fall inte på rätt ställe. Det talar för att man också skulle ha något med mindre prestanda. För då har man i alla fall det. Men det är en känslig avvägning.

– Även i den låga konfliktnivån, som i internationella insatser, behövs avancerad teknik – och pålitlig. I den nya miljön får nästan inget gå fel. Det kan leda till att vi skjuter mot oskyldiga.

– Det ställs också nya och andra krav på systemen. Systemen består ofta av system av system. Här skärps många krav som till exempel hantering och transport av farlig materiel, särskilt i fall av interoperabilitet.

När en viss teknik blir vanlig glömmer man lätt bort att det en gång fanns alternativ. Tänk om förloraren egentligen var bäst. En gång sades att Beta var det bästa videosystemet. Men det blev VHS. Enligt en förklaring därför att porren fanns på VHS och inte på Beta. Och nu har vi Microsoft som har 95 procent av marknaden. Fast är inte Apples Mac egentligen bättre? Det hävdar i alla fall Macanvändarna. Vinner den bästa tekniken?

LF: – Förklaringen är väl att det bara finns plats för en standard. Nu har folk lyckats förtränga hur dåligt Microsoft Office en gång var. Men det är viktigt att det finns en standard. Nu kör alla Windows. Inklusive militärerna. Men tänk så många olika program det fanns för tjugo år sedan. Det var en brytpunkt vid den tiden, då tanken på världsstandarder slog igenom. Till och med fransmännen fick avstå från sina egna växellägen på bilarna. Det fanns säkert goda skäl till att Frankrike valde en egen väg. Och folk gillade det. På samma sätt som Saabägarna tyckte det var självklart att ha startnyckeln mellan sätena och inte framför knät.

GL: – Och nu kommer standardtänkandet även på den militära sidan. Man väljer inte det bästa, men det bästa som passar de flesta. Och då slår det igenom när allt fler länder ägnar sig åt gemensamma internationella insatser.

Ryskt är robust. Lätt att tillverka i mängder. Men inte särskilt avancerat. Så har det hetat. Lars Falk har återkommit från en stor flyg-utställning i Moskva och förvånats över att Sputnikens 50-årsjubileum inte är någon sak i dagens Ryssland. Lars Falk och Göran Lilja är överens som att den ryska tekniken stod betydligt högre än vad vi ansåg i Sverige. Särskilt på flygsidan.

LF: – De ryska planen hade nog sina taktiska brister, men de var tillräckligt bra. Ett annat och kanske det värsta exemplet på svenska myter om rysk teknik är nog den svenska småbrutna terrängen som skulle frälsa oss. Jag har till och med försökt mig på en rysk översättning, poluzakrytaja mestnost. För i Ryssland finns inte uttrycket.

– Idén var att de sovjetiska fordonen var så dåliga att de skulle vara bundna vid vägar och då skulle de misslyckas i den svenska småbrutna terrängen. När Sovjet föll samman tog vi hit en del fordon som inte ansågs klara småbruten terräng. De flög fram som kanoner. Myten var stark och verkligheten en annan. Man borde väl ha kunnat räkna ut att ett folk som till och med har ett eget ord för när vägarna inte bär på våren, rasputitsa, skulle klara av den svenska terrängen.

GL: – I det gamla Sovjet fanns alla jordens – tolv, tror jag – klimattyper utom tropisk regnskog. Överallt använde man i stort samma utrustning. Grejerna var gjorda för att klara det mesta.

– Det finns en anledning till att de feltolkningar som Lars Falk nämner kan leva. När man studerar den materiel som är i tjänst får man ett intryck. När man studerar vad som finns i laboratorierna får man ett annat. Den sovjetiska materiel vi såg hade varit med ganska länge och då blev jämförelsen inte rättvisande.

– Vad gäller flyg så har ryssarna haft en väldigt fin matchning mellan teknisk syn och vetenskaplig förståelse. Deras flygplan var resultat av en enorm forskning. Det är rätt gjort från början. Man ser inga tecken till att de tvingats att fixa till saker. Man har skapat en riktig grundkonstruktion och så har man jobbat sig vidare med avancerade tekniska system ovanpå det. De hade väldiga resurser och kunde köra flera parallella spår samtidigt. Gamla Tsagi, som var motsvarigheten till Flygtekniska försöksanstalten, i all anspråkslöshet, hade cirka 5 000 anställda. Och då var nog inte provplatserna inräknade.

LF: – Det intressanta är att man försökt bevara det här. Det är en skara åldrande tekniker och forskare som är kvar och nu nyanställs det därför att sektorn växer. Men det är inte lika lätt som förr. Då kunde man alltid säga att ett jobb hos oss räddar dig från värnplikten, som var på tre år, och risken att hamna i Afghanistan. Nu måste man konkurrera med andra industrier om ingenjörerna. De gamla världs-berömda industrierna som Tupolev och Suchoi samlas nu under ett tak. Och i nästa steg lär man skära i det.

GL: – Ryssland har ofta haft färre underhållsnivåer mellan förbanden och industrin och det är något som vi nu diskuterar att införa själva. Man hade i linjen det antal flygplan man ansåg sig behöva och resten fanns hos industrin som gjorde underhållet. Då kunde man göra modifi-eringar på samma gång. Även om det inte var så vanligt.

I den nya världen verkar hantverkarna och praktikerna få ge sig för teoretikerna. Som Lars Falk och Göran Lilja påpekar är det en särskild konst att gå från en demonstrator till färdigt system.

GL: – Jag hörde en gång en näringsminister säga att vi nu lämnar industrisamhället och går över till kompetenssamhället. Jag kan förstå vad han ville uppnå, men tar man sådana – tyvärr vanliga – yttranden på orden blir budskapet farligt. Det finns mycket kritisk kunskap även inom det som normalt inte benämns high tech.

LF: – Jag har intresserat mig för kvarnhjulets historia, som är en berättelse om hur hantverkarna länge var bättre än teoretikerna. Under 1700-talet utvecklade Newton sina teorier om mekaniken som borde leda till effektivare kvarnhjul för att utnyttja vattenkraften. Men hantverkarna gjorde bättre kvarnhjul än vad teoretikerna kunde tänka ut. Det var först 1826 som en fransman lyckades räkna sig fram till det bästa kvarnhjulet. Man hade i Newtons anda tidigare trott att det var vattnets stöt på hjulet som gav energin. Det tog över hundra år innan man insåg att det handlade om energi och arbete. Ingen kände ännu till energiprincipen, men sen lossnade allt. Då kom det perfekta kvarnhjulet och samtidigt den perfekta turbinen.

– Och här finns likheter med hur vi införde det nätverksbaserade försvaret, NBF. Det fanns en väldig massa hantverkskunnande i försvaret som man bortsåg från. Man trodde att man kunde ta bort allt och ersätta det med en vision som låg tjugo år bort i tiden. Det måste vara en väldigt bra vision i så fall. Ofta testar man nya grejer begränsat och tar inte allt över hela linjen. Därmed inte sagt att jag är motståndare till NBF. Det var jag bara i början när alla var för det …

– Nu har man kommit mer till sans och insett att alla inte ska ha tillgång till all information. För hundra år sedan var det tämligen väl känt hur mycket en plutonchef borde veta. Ett tag framfördes tanken att alla också skulle fatta beslut. Det vore som ett fotbollslag utan tränare. Nu gör man som tränaren säger. Det blev inget NBF där heller …•

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Ny materiel ska tas fram som i ett lagarbete

Materielgrafik

Stafettlaget kan inte springa fortare. Så laget får bli som en hockey-femma. Det är det nya sättet att ta fram materiel till försvaret. Myndigheterna och industrin ska arbeta närmare varandra under hela projekttiden. Ledstjärnorna för denna nya kultur, som kallas integrerad materielledning, är de nio budorden i Strategi för försvarsmaktens materielförsörjning.

Nu går det inte att springa fortare. Vi måste bli smartare. Därför skapar vi ett nytt arbetssätt för att försörja Försvarsmakten med materiel. Tre myndigheter – Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) – har skapat en gemensam samordningsfunktion, vilket är unikt för svensk statsförvaltning.

Den som säger detta och leder arbetet är Lennart Axelsson, en artillerist som under de senaste tio åren ägnat sig mycket åt materielfrågor.

Bakgrunden finns i Peter Lagerblads utredning om försvarsförvaltningen. I den sades att de 17 miljarder som finns för materiel ska ligga kvar. Värdet ska till och med öka något genom att administrationen minskar. FMV ska samtidigt minska från 2 000 till 1 500. Det gör att färre ska göra mera. I det ledet handlar det om en effektivisering med 40 procent. Och här går det inte, som Lennart Axelsson säger, att springa fortare. Man måste göra på ett helt annat sätt. Det handlar om att införa en helt ny kultur.

– Tidigare gick ett materielprojekt i tydligt åtskilda faser. Försvaret tog fram ett behovs-dokument och FMV gjorde specifikationen för beställningen till industrin. Och FOI svävade omkring någonstans vid sidan om. Och så är det i stor utsträckning fortfarande. Det blev väldiga glapp i överlämningarna. Det duger inte att bara skicka papper till varandra. Dokument kan bara återge en väldigt statisk situation, dynamiken får helt enkelt inte plats i papperen. Och resultatet blir att den färdiga produkten inte motsvarar förväntningarna.

I det som nu kallas integrerad materielledning, IML, ska myndigheterna och på sikt även industrin arbeta parallellt under en stor del av projektets gång. Man ska inte gå hand i hand hela vägen, men det ska finnas en kontakt över tiden. På så sätt kommer leverantörernas (FMV och industrin) kompetens in redan när försvaret börjar fundera på behovsbilden. Vad är önskvärt och vad är möjligt? Och när leverantörerna tidigt sitter med vid bordet och får veta vad försvaret efterfrågar kan de hitta kostnadseffektiva och leveranssäkra lösningar. Det som efterfrågas kanske redan finns på marknaden och kan användas efter lite anpassning till svenska förhållanden.

Lennart axelsson håller med om att mycket av miljökunskapen försvunnit när värnplikten skurits ned.

– Vi kan inte ha ingenjörer på FMV, som aldrig varit ute i fält eller till sjöss, att ensamma sitta och diskutera med industrin. Och även på den kanten är det nu långt ifrån alla som gjort lumpen. Operatörer och leverantörer måste arbeta närmare varandra.

Den integrerade materielledningen består i dag mest av en kärna från de tre myndigheterna, men kommer på sikt att innefatta alla aktörer och processer som har med teknik- och materielförsörjning att göra. Till exempel kommer huvuddelen av FMV:s personal att medverka i IML.

Alla som är med i processen måste stå på en gemensam strategisk grund. Den finns beskriven främst i ett dokument som heter Strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning.

– Det är de nio budorden, säger Lennart Axelsson och plockar tankar bland budtavlorna.

• Insatsförbanden. Försvarsmakten har fler uppgifter än att göra insatser utomlands, men överbefälhavaren betonar att det ska vara insatsförbandens behov av materiel som ska vara styrande.

• Leveranssäkerhet. Tidigare var det inte så noga när materielen levererades eftersom den ofta skulle förrådsställas (”in i ladorna”). Vi kunde ta en försening på ett halvår. Nu är det annorlunda. Till exempel ska den nordiska stridsgruppen, NBG08, vara klar den första -januari 2008. Då måste grejorna vara framme. Och de som inte hinner fram får man avstå från det. Man kanske i stället får ta det som hinner fram i tid och anpassa kraven därefter.

• Livscykelperspektiv. Vi måste bli mer flexibla och öka Försvarsmaktens handlingsfrihet. Det kan låta bra att köpa tusen exemplar av en viss sak. Det verkar bli billigast över tiden. Men vi kan inte veta hur världen ser ut längre fram. Det kanske hade varit vettigare att köpa 500 först och sedan avvakta med fler köp. Svenska särlösningar är kanske bäst och billigast till en början, men med tiden står vi där med system som vi är ensamma om att underhålla. Delar vi system med tio nationer kan vi lättare försörja det med reservdelar. Och det blir också intressantare för industrin att ha en kompetens för att underhålla ett system som finns i tio nationer i stället för i en.

• Antalet. Det är oerhört viktigt. Inte bara när man köper utan också när man vidmakthåller. Att planera för en uppgradering kostar ofta mer än själva hantverket att tillverka och skruva dit de nya bitarna på prylen. När det gäller standardobjekt som till exempel lastbilar kan det vara en vits att lägga ut beställningen över tiden om man använder bilarna hemma i fredsdrift. Det finns alltid verkstäder som kan ta hand om bilarna som hela tiden förändras. Men om man åker utomlands vill man inte ha olika versioner av samma lastbil.

Lennart Axelsson tar även upp Jasplanen. När vi skulle ha nya flygplan ansågs Jas mest kostnadseffektiv om vi köpte ett stort antal, fler än 250. Vid lägre antal skulle andra plan vara mer kostnadseffektiva. Genom att välja Jas har man vid första leveransen redan bundit sig till kalkylen och det är först när sista planet är levererat som affären gått ihop. Man skulle hellre vilja ha denna brytpunkt tidigare och i en föränderlig värld kunna räkna hem projektet redan vid första beställningen.

– Å andra sidan, säger Lennart Axelsson, vill vi inte tappa utvecklingsförmåga i Sverige för den har andra värden som att vi kan ta hem teknologi till Sverige och det är viktigt även för försvaret.

• Handlingsfrihet och kostnadseffektivitet. Storpack är inte alltid billigast.

– Du går hem med en jättepåse billig potatis. Innan du kommer till botten har potatisen ruttnat. Eller fylld av goda föresatser skaffar du ett årskort på ett gym och tröttnar efter tre gånger. Då hade det varit bättre att betala dyrt för de få gånger man tränar. Om du låser dig i dyra fasta kostnader så minskar handlingsfriheten.

Lennart Axelsson berättar att det ett tag kändes jobbigt med låsningen i Jasplan, stridsvagn-ar och Visbykorvetter. Stora projekt är svåra att svänga och lagt kort ligger. 1996 kunde man nog ha funderat på klokheten i att beställa delserie tre av Jasplanen, säger Lennart Axelsson. Men man var bunden av den övergripande logiken i projektet.

• Iterativ kravanpassning. Det är fel att först designa sina förband, för att sedan behöva skräddarsy prylar till dem. Lennart Axelssons idé är att inte låsa vare sig förbandsstrukturer eller materiel i början. I stället ska man fritt försöka hitta billiga och enkla lösningar. Ibland kanske materielen som man söker redan finns i förråden om man tänker efter lite grann.

• Internationell samverkan. Vi ska först se vad vi har själva. Om inte det går ska vi köpa på marknaden eller utveckla tillsammans med andra och i sista hand utveckla själva. Men försvarsindustrins export är viktig för Försvarsmakten. Det blir fler som delar på hela kostnadskedjan. Hägglunds har sålt fler stridsfordon 90 till utlandet än till Sverige vilket gynnar försvaret. Lennart Axelsson vänder sig mot vurmen att köpa allt över disk utomlands.

– Det är ju att idiotförklara den svenska industrins utländska kunder, säger Lennart Axelsson med visst eftertryck. Svensk försvarsindustri är omvittnat kompetent och allt i det gamla systemet var inte dåligt. Vi ska bygga vidare på de bra delarna.

• Forskarna ska vara med i processen mycket tidigare och tydligare. Nu svävar de omkring lite för sig själva. Deras kunskap ska kunna utnyttjas friare än nu. ”Du som kan allt om vågformer, vad tror du om den här nya radion?”

– Det skulle ge forskarna en mer praktisk inriktning. Det räcker inte med kloka tankar. De måste användas också.

• Rensning i systemfloran. På kontoret har man kunnat ena oss om ett datasystem. Här kör vi Windows.

– I verksamheten ser det annorlunda ut. Exempelvis beställs det containrar till höger och vänster och ingen har ansvar för att dessa passar ihop. För att inte tala om alla olika fordonstyper i försvaret. Och så spretar det åt olika håll. På lägre nivå kanske man kan stå ut med det här, men när man för upp det på högre nivå kostar det jättemycket pengar. Inte minst över tiden när man ska hålla systemen vid liv.

• Större åtaganden för leverantören. Staten ska inte hålla på med allt själv. Under det ka-lla kriget var det självklart att försvaret skulle underhålla sin egen materiel.

– Med tanke på de allt mindre serierna vi skaffar så bör man kunna lägga ut mycket av underhållet på tillverkarna. Hägglunds kan underhålla alla stridsfordon man tillverkat. Då blir det billigare och rationellare än om försvaret ska bygga upp en egen organisation för sina stridsfordon. När man köper nästa stridsfordon skulle man kunna lägga in kravet på underhåll redan från början. I fält måste man dock sköta mycket själv, bland annat av folkrättsliga skäl. Så även underhållsstrukturen måste balanseras mot utlandsstyrkans behov, säger Lennart Axelsson.

ska man satsa allt på ett kort eller vänta och se och köra flera projekt på halvfart för att som det påstås minska riskerna och behålla handlingsfriheten?

Lennart Axelsson drar sig till minnes vad som stod i handbok Stormakten.

– Den sovjetiska taktiken för att nå ett genombrott gick ut på att anfalla på bred front. Sedan kraftsamlade man där motståndaren sviktade. Det går att göra om man har en stormakts resurser. Och är beredd att ta stora förluster. Jag är rädd för att denna metod för att ta fram materiel leder till att det inte blir något av någonting. En annan modell som diskuterats är att man kör ett projekt fram till prototyp. Så låter man det vila en tid och driver fram det till en ny proto-typ. Och så håller det på. Det blir också en form av tomgångskörning. Frågan är om Försvarsmakten har råd med detta? Och vad vinner man egentligen? Jag tror man blir lite av en övervintrare. Det ger oss heller inget internationellt anseende och man övar inte hantverket att ta fram färdiga system. Det är en sak att sitta och fundera på sin kammare och en annan att ta fram en sak på riktigt. Man tränas inte i den svåra konsten systemintegration om man går långsamt fram. Tar det för lång tid finns dessutom risken att kunden slänger in nya krav som jästen efter degen. Och det vet ju alla som haft hantverkare hemma vad det leder till. Då blir det nya förutsättningar och så kostar det några tusenlappar till.

– Det påstås ibland att vi har för höga tekniska ambitioner i relation till våra uppgifter i utlandsstyrkan. Det behövs väl inte så märkvärdiga saker för att patrullera en bygata, kan det heta. Och så gör också en del länder som till exempel Pakistan. Så kunde vi också göra om vi är beredda att ta förluster. Men det är
vi inte och skydd handlar ofta om teknik. Vi
kanske möter en självmordsbombare som är beredd att ta den yttersta förlusten och då är
vi chanslösa om vi inte använder avancerad teknik.

– En annan sak är precisionens pris. Som artillerist skulle man slå ut fiendens soldater. Vilka det var spelade ingen roll. Man skickade ”dumma” ostyrda granater mot ett område. Nu är det helt annorlunda. Vi får inte skada oskyldiga. Vi måste kunna plocka ut en person i en folkmassa och behöver kanske också använda vapen med graderad verkan så att han bara blir omskakad. För att klara det måste vi ha avancerade sensorer och dyra verkansdelar. De här kraven driver teknikutvecklingen på samma sätt som hotbilden gjorde förr.

Sedan kan det finnas tekniskt avancerade system som exempelvis stridsflygplan och ubåtar som det just nu inte är så stor efterfrågan på i internationella insatser. Däremot är dessa kompetensområden viktiga för Försvarsmaktens långsiktiga förmåga och dessutom tydliga teknologiska nischer där Sverige har en tätposition i världen. En sådan ställning kan inte värderas bara utifrån nyttan för dagens insatsförband utan måste ses i ett betydligt större perspektiv. Därför är det välkommet att man på Försvarsdepartementet just nu arbetar på en försvarsindustristrategi där just sådana frågor ska hanteras.

En annan aktuell fråga är förstås aviserade neddragningar av materielanslaget.

– Tekniskt avancerade system är dyra att underhålla och materielanslaget går till stor del åt för löpande kostnader. Och hur löser man det om vi får ett materielanslag som går ned kraftigt? Det enda vi kan göra är att avstå från att göra nya beställningar vilket förstås utarmar Försvarsmaktens utveckling väldigt fort. De tunga systemen ska leva i kanske upp till 40 år. Här kan man se en obalans där vi för lång tid är bundna att hålla dessa vid liv samtidigt som vi skulle behöva även andra system för de internationella insatserna.

Finns det ändå inte luft i materielanslaget?

– Nej, säger Lennart Axelsson. Vid insatser av svenska män och kvinnor så duger aldrig silver-medalj. Vi måste vara så bra som våra resurser tillåter. Däremot kan säkert vissa enskilda upphandlingar göras mer kostnadseffektivt. Men det är svårt att leda i bevis ens om man har jämförbara offerter eftersom man inte vet vilka fördyringar som kan uppstå i respektive alternativ. Det är inte heller så att man enkelt kan hitta fasta priser på materiel ”från hyllan”, dels för att ”hyllan” egentligen inte existerar eftersom all tillverkning sker mot beställning och dels för att så gott som all kvalificerad materiel måste anpassas för att samfungera med övriga system.

– Men det är klart att det blir säkrare att köpa från bandet än från ritbordet för då har man minskat både ekonomiska och tidsmässiga risker. Dessutom bör vi hålla nere nationella särkrav så att kostnaderna inte skenar. Exempelvis ska den svenska versionen av den nordiska helikoptern vara annorlunda än övriga länders. Kabinen ska vara högre, vilket förstås kan motiveras, dock innebär alla särlösningar ökade kostnader såväl vid anskaffning som vid underhåll.

– Många pekar på Finland som ett föredöme när det gäller att pressa kostnaderna för materielförsörjningen. Det är inte helt relevant eftersom vi lämnat ”mass”-konceptet bakom oss och har valt att ha ett betydligt större teknik-innehåll men färre förband. Därmed får vi inte bara högre kostnad per förband utan även en betydligt större förmåga i det enskilda förbandet. Men efterhand som materielanslaget krymper så kan vi ändå lära oss av Finland att lite oftare använda uttrycket ”det duger”. Dessutom kan man lära sig av vardagen. Få syr väl sina kläder själv. Man köper färdigt, säger Lennart Axelsson.

Och färdigmaten verkar slå ut den lagade?

– Jo, men hemma försöker vi laga maten själva. Fast ibland blir det fryst pizza. Det duger. Och ungarna blir jätteglada.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3

Datornätverk letar molekyler i containrar

Portendo_framsyn_KLAR [Converted]

Det lilla svenska företaget Portendo har utvecklat ett system med sensorer och datornätverk som kan spåra sprängämnen. Idén kommer från problemen med att skydda containrar från sabotage vid stora terminaler. Och lösningen bygger på en Nobelprisbelönad indisk upptäckt om ljus från 1920-talet.

Det ekar lite ödsligt i de eleganta lokalerna i Värtahamnen när Pierre Strömbäck tar emot. Han och hans bror Peter är några av grundarna till företaget Portendo, som fått väldigt gott om plats sedan it-företaget Switchcore lämnat Stockholm.

– Vi sitter bara här tillfälligt, säger Pierre Strömbäck. Vi ska söka oss till något lämpligare här i närheten.

Portendo är ett av troligtvis många företag som vuxit upp med den nya hotbilden. Många i den här branschen lämnade försvarsindustrin när den gamla hotbilden tonade bort.

Pierre Strömbäck är en av dem. Han är civilingenjör och var med om att utveckla kommunikationssystemet till Jasplanet.

– Det var inte en utan en massa apparater som hängde ihop med datalänkar. Enkelt uttryckt har Jas en digitalradio som hoppar mellan frekvenserna. Det var mycket avancerat och många duktiga personer var inblandade. På sätt och viss var det lätt att bygga systemet för vi hade inga andra länder att ta hänsyn till. Då skulle Jas inte vara Natoanpassad. Nu är det annorlunda.

Sedan kom it-vågen. Professor Christer Svensson vid Linköpings tekniska högskola hade tillsammans med Per Andersson vid Lunds universitet kommit på ett superchip, som ställde alla andra i skuggan.

– Det var från början tänkt att sitta i den nya generationens telefonväxlar. Men så tog datanäten över och chippet anpassades till att klara enorma dataströmmar. Något som inget annat chip i världen kunde då.

– Vi var några som hade erfarenhet av att bygga avancerad elektronik och vi startade ett bolag som skulle göra växlar till det chip som företaget Switchcore tillverkade. Switchcore var i sin tur ett företag som växte fram ur forskargrupper i Linköping och Lund.

– Vi var fyra från starten och så for vi in i it-bubblan och växte, men insåg att vi nog inte skulle bli kommersiella växelbyggare.

Och it-bubblan sprack. Många lovade för mycket och Pierre Strömbäck och hans kamrater sålde sitt företag och började jobba med andra saker.

Då kretsade det kring idén med ett chip. Bakom Portendo finns idén om att kunna tillverka bra och billiga sensorer, som kan kopplas ihop i trådlösa nätverk. Pierre Strömbäck har sett briljanta idéer stiga som solar och falla som pannkakor. Inte minst i stora organisationer.

– När jag var i försvarsindustrin väcktes tanken på att ta vara på radarkunskapen och göra en bilradar. Det pumpades in miljoner, och det blev mycket riktigt en radar som fick prestigepris vid bilsalonger. Men företaget hade inte orken att fortsätta. När huvudkunden försvaret hade önskemål så lade man bilradarn åt sidan och sedan försvann den bara. Jag tror att en idé mår bäst av att utvecklas i en liten grupp.

Av en slump fick Pierre Strömbäck en förfrågan från en bekant som arbetade i Rotterdams hamn om det inte gick att sätta sprängämnessensorer i containrar. Det väckte tanken, och pusslet började att läggas.

– Vi undersökte vad man gör för att hitta ett sprängämne och kunde konstatera att inget görs. Det finns ingen tidig varning. När man får en indikation skickar man in en bombhund eller liknande. Jag, som hade en bakgrund med systemtänkande, datorer och trådlösa nätverk, undrade om man inte kunde koppla ihop sensorer och övervaka ett stort område och få tidig varning.

Nästa pusselbit var sensorn. Portendo insåg snart att det krävdes en speciell typ av sensorer, som gick att miniatyrisera och göra billig. Det skulle krävas många sensorer i nätverket. Företaget hittade inte mycket som var användbart på marknaden.

– Vi vände oss bland annat till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och valde det spår som lovade mest. Det skulle inte vara en sensor som bara kunde ta ett eller några ämnen. Sensorn skulle klara många ämnen som sedan skulle jämföras mot en databas. Det handlade om att känna igen molekyler.

Att köpa loss en lämplig teknik och att inleda ett samarbete med forskare på Tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers i Göteborg, kom att bli nästa pusselbit. Ytterligare en bit på vägen är en vis man från Indien, Venkata Raman, som sägs ha blivit fascinerad av Medelhavets färg. Han experimenterade med ljus och upptäckte ljusets oelastiska spridning, den så kallade ramaneffekten.

Det var först med lasern som ramaneffekten slog igenom. När molekyler utsätts för laserljus börjar molekylernas bindningar att vibrera och skicka ut ett ljus som sedan kan fångas upp. Varje molekyl har ett unikt spektrum.

Pierre Strömbäck har varit ute mycket på FOI:s anläggning i Grindsjön söder om Stockholm och Portendo har ett samarbetsavtal med FOI inom området sprängämnesdetektion.

Hur ska då nätverket användas? Det finns sensorer som kan sitta i slutna rum, men också metoder för att kunna mäta på längre avstånd. Det senare skulle kunna användas vid en gränsövergång.

Pierre Strömbäck fick en idé när han läste om Londonbombarna, som tillverkade sina bomber hemma i Leeds.

– Polisen fick uppgifter om att grannar under en tid känt en konstig lukt. Man tyckte också att blommornas blad såg ut att vissna i topparna. Det är ganska mycket material som frigörs när man gör sprängämnen. Det ska kokas och värmas och det är svårt att dölja. Så varför inte leta efter bombens byggstenar, att avslöja terroristerna innan bomben är färdig.

– Jag kan tänka mig att man till en början sätter sensorer i patrullerande polisbilar bara för att se att systemet fungerar, säger Pierre Strömbäck.

Jan-Ivar Askelin text,  Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/2

Internet växer!

Testrubrik
Testrubrik

Internet växer

När informationsflödet blir digitalt upphör de gamla mediagränserna. Förr satt vi vid tv- apparaten, läste tidningen, pratade i telefonen, skrev ett brev och stoppade räkningar i kuvert. Allt på en gång, var sak för sig. Nu gör vi allt på
en gång i en enda apparat som hanterar den allt stridare digitala informationsströmmen. Vår farkost på detta digitala hav blir allt mindre, starkare och billigare. I denna nya värld diskuteras vad tryckfrihet är. I denna nya värld är kontanter dyrare att hantera än kort.
——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från Framsyn nr 1-2006

Konsten att fånga en insats

Mindsystemet_klarklar [Converted]

Vid FOI har man utvecklat ett datorverktyg för rekonstruktion och utforskning av insatser, oavsett om de är övade eller skarpa. Insatsen spelas in och kan åskådliggöras och analyseras i ett multimedialt presentationsverktyg. Här kan man visa hela händelseförloppet och analysera vad som fungerat bra och vad som kan göras bättre. Målet är att lyfta diskussionen från vad som hänt till varför. För att lyckas med det måste mängder av data från insatsen fångas in.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Inga fyrkantiga tankar hos scenarieförfattaren

I försvarets nätverkslaboratorium i Enköping sitter Eric Sjöberg och funderar ut hemska framtidsscenarier. Likt en deckarförfattare skapar han olika historier, som utspelar sig i verkliga miljöer. Det gäller att sätta sig in i hur onda människor tänker, säger han.

Den gamla världen – som inte är så avlägsen – var fyrkantig. Försvaret var fyrkantigt med brigader, bataljoner och mobiliseringstabeller. Den verklighet man övade för var fyrkantig om än skrämmande. Angreppet mot Sverige förväntades följa ett mönster.

Vi visste till och med vad de hette, som en officer sade om sina tänkta motståndare. Det brukade börja med någon konflikt i ett område med olja i Mellanöstern. Sedan spred sig oron till Centraleuropa. De första skotten föll. Sedan regnade fallskärmsjägarna ned från den gotländska himlen. Och så var övningen i gång. Scenariet var den lilla puffen som fick i gång det stora övningsmaskineriet. Inte mer.

I dag är verkligheten inte fyrkantig. En internationell insats kan bestå av nästan vad som helst. Här duger inte längre några fyrkantiga scenarier. Här behövs en bra historia som är lika tankeväckande som en deckare.

Det krävs folk som kan tänka utanför fyrkanten och ligga på framkanten. En sådan är Eric Sjöberg, en generalist vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som nu är sammanhållande för scenarierna vid ett experiment i Enköping. Pendeln har svängt över från specialisterna, som var efterfrågade i den fyrkantiga världen, till dem som kan greppa en helhet.

– Den nya tiden passar mig alldeles utmärkt, säger han.

Eric Sjöberg tillbringar numera en stor del av sin tid i Enköping. Han sitter i en före detta industrilokal, som försvaret tagit över och förvandlat till ett modernt nätverks-laboratorium. För drygt tio år sedan lanserade Eric Sjöberg och kollegan Folke Andersson ett koncept som kallades cell-försvaret. Deras tankar togs inte väl upp av det dåvarande etablissemanget. I cellförsvaret fanns ingen miljonarmé och inga tunga plattformar och mängdvapen. Cellförsvaret byggde på att informationen flöt i nätverk, vapnen var precisionsstyrda och allt skulle vara litet och svårt att upptäcka.

Hizbollah gömde vapen

– Jag får nog säga att de som bäst visat på cellförsvarets förtjänster, utan att veta om det, är Hizbollah. Jag läste att nästan ingen utrustning hos Hizbollah var större än två meter. Hizbollah gömde sina vapen i den civila strukturen. Så tänkte vi också i de sista versionerna av cellförsvaret. Det fanns två miljoner småhus i Sverige. Här skulle man kunna gömma robotarna.

Ett av många nytänkanden i cellförsvaret var att betrakta stridsvagnar som flygplan.

– Grunden för att bekämpa flygplan är att följa målen med sensorer i ett nätverk. I det rätta ögonblicket skickar man iväg en robot och gör en så kallad intercept. Samma sak skulle man kunna göra med stridsvagnar. Hålla rätt på var de var och sedan låta systemet skicka iväg en robot. Vi tänkte oss trådstyrda robotar med tio mils räckvidd. Det var systemet och inte de enskilda skyttarna som gjorde jobbet.

Eric Sjöberg håller med om att det som nu utvecklas i Enköping är en del av cellförsvaret, nätverkstanken. Grundstenarna lägesbild, precision och lätt materiel är det som efterfrågas vid en internationell insats.

– När vi kom med våra idéer var vi nog först i Sverige, och jag hade då inte sett något motsvarande utomlands. I varje fall inte i en så stor systemskala. Den amerikanska tankesmedjan Rand skrev om det svenska försvarets cellförsvarskoncept. Här hemma fick vi smyga in våra tankar i andra projekt.

– Den röda tråden i mitt arbete har alltid varit att jag försökt knyta samman delar till en helhet. I den meningen är cellförsvaret en i detalj genomtänkt fantasivärld. Precis som fantasivärlden Bogaland som vi arbetar med nu i Enköping är tänkt att bli.

Cellförsvaret skulle avvärja den stora invasionen. Trots att kalla kriget var slut var det fortfarande i de banorna man tänkte i mitten på 1990-talet.

– Efter cellförsvaret började jag intressera mig mer för hur världen såg ut. Storkriget verkade inte längre vara hotet. Hur skulle de framtida konflikterna se ut? Vi utgick från att konflikter handlar om spelregler. Den som kan ändra reglerna till sin egen fördel får ett överläge. År 2000 började vi titta på terrorism och organiserad brottslighet. Vad har de för möjligheter?

Idéer sprids som virus

Nästa steg var att studera varför folk tänker som de tänker? Hur uppkommer massrörelser? Eric Sjöberg tog hit en amerikan som föreläste om hur nazismen fick fotfäste i Tyskland. Idéerna spred sig som ett virus. På samma sätt som ett virus måste ha rätt förutsättningar för att lyckas sprids också idéer. Nazisttankarna gynnades av att det fanns en stor ekonomisk osäkerhet med många arbetslösa, att rädslan för kommunismen förstärktes medvetet och att antisemitismen tonades ned före det val som föregick maktskiftet.

– Det vi ser nu efter Irakkriget är en del av det som vi förutspådde. Det sker både en radikalisering och en utveckling av sätten att genomföra vapenisatser. Vapeninsatser kommer från grupper som växer och delar sig och blir nära kopior av varandra. Som bakterier. Bakterier kan mutera och bli ännu farligare. Samma sak gäller grupperna. En del farliga grupper lyckas bättre än andra, lockar fler nya anhängare och tar över.

Föga överraskande fångade Eric Sjöberg tidigt upp memerna. Memer är tankemönster, eller snarare beteenden, som kan observeras av människor i omgivningen. Ibland tar många människor efter ett beteende, och då får det stor spridning. Ibland är det tvärtom och beteendet försvinner. Beteenden testas i omgivningen ungefär på samma sätt som gener.

– I dag talar man inte om memer som begrepp, men fenomenet har kommit ett steg närmare en förklaring. Det som är inne nu är spegelneuroner. Man har upptäckt strukturer i hjärnan som gör att vi härmar varandra och kopierar varandras beteenden.

Eric Sjöberg har länge haft rykte om sig att kunna hitta på scenarier. En del är ruskigare än andra och förvaras bakom låsta dörrar.

– Jag sägs vara bra på att hitta på ruskiga saker. Man måste sätta sig in i hur den ”onda” människan tänker och inte utgå från den egna situationen. Det som är obegripligt för oss kan vara logiskt för andra. De vi kallar ”onda” kan ha gjort en mental karriär. Alla terrorister har inte börjat som terrorister. De har fångats av ett samspel  mellan känslor  och tankar som  ger näring åt varandra. Och så har det dragit iväg. Vi har studerat hur idéer och grupper kan förändras och vad det i värsta fall skulle kunna leda till.

Här är ett exempel ur scenariearkivet. Det visar hur man utnyttjar civil teknik inom det samhälle som ska angripas. Först måste man ha pengar. De kan skaffas fram genom knarkhandel. Pengarna ”tvättas” sedan genom uppgjorda aktieköp i högteknologiska företag. Nu har man rena pengar samt tillgång till modern teknik som till exempel laboratorier för att kunna utveckla biologiska vapen och verkstäder för att tillverka små obemannade farkoster. Grunden är lagd. En liten grupp med stora medel har fått resurser att bekämpa många olika mål samtidigt. Små obemannade helikoptrar flyger in på natten genom sovrumsfönstret och sprider giftgas hos samhällets beslutsfattare och andra nyckelpersoner. Andra obemannade helikoptrar kortsluter kraftledningar och slår till mot energiförsörjningen.

– Det finns många möjligheter. En sådan demonstrerades ett år senare när några använde civil teknik, trafikflygplan, och flög in i World Trade Center.

Mångsysslare och visionär

Eric Sjöberg beskriver sig själv som en mångsysslare, en visionär med kunskap om  såväl teknik som hur opinioner bildas och vad som krävs för att ett samhälle ska fungera. I Enköping behövdes någon som hade en bred kompetens, var påhittig och kunde plocka ihop delar från olika områden. Lars-Åke Hansson vid FOI kände igen signalementet. Det var ju Eric Sjöberg. Så i korthet såg vägen till Enköping ut.

– Nu går vi vidare med ett scenario från övningen Viking. Där hade man ambitionen att inte bara ha en karta att flytta trupp på, utan det skulle vara ett riktigt land. Här skulle finnas motsättningar, folkgrupper, konflikter, krigsherrar, ideologier och allt som kan tänkas möta svenskar i ett insatsområde. Landet heter Bogaland. Terrängen är Mellansveriges. I Örebro började inbördeskriget.

Det här är Harry Potter i nätverksförsvarets experimentverkstad.

Mördaren är inte den man tror

– Scenariet ska beskriva en fantasivärld där det som finns i konflikthärdar ska vara med. Vi har en historia som börjar på medeltiden. Men det ska inte bara vara fantasier. Delarna ska hänga ihop. När man skruvar i den ena änden ska det hända något i den andra. Effekterna av åtgärderna ska kunna analyseras.

– Mitt jobb är att se till att delarna i de olika scenarierna hänger ihop. Det finns ett allt större behov av trovärdiga scenarier och för att göra dessa måste man ha bredd, kreativitet och inte minst distans. Det är alltid lätt att mer eller mindre medvetet identifiera sig mer med ena parten. Då missar man frågan varför de gör som de gör.

Och så slutligen kännetecken på ett rejält scenario:

• Bra som en bra deckare. Mördaren är inte den man trodde först.

• Tankeväckande

• Stimulera till att vilja gå djupet

• Olika trådar ska kunna följas

• Flexibelt. Scenariet ska ha en ram inom vilken det kan ändras.

• Visa vad som behövs för att få en bild av ett samhälle. Detta för att man ska göra rätt för att få rätt effekt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/4

CBRN-containern – ett laboratorie i fält

NBC-container [Converted]Försvarsmakten har tillsammans med FOI, FMV ett internationellt samarbete skapat tre laboratorier som tillsammans kan analysera kemiska, biologiska,
radiologiska och nukleära ämnen, CBRN. Laboratorierna kan användas nationellt och internationellt och militärt och civilt.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Stratmas

Stratmas [Converted]

Konsten att räkna på ett samhälles dynamik

Strategihantering för ett samhälle gör att man kan se hur det reagerar på olika händelser. Stratmas är ett system för att föra samman de olika parametrar som styr utvecklingen. Ändrar man en får det effekter på ett annat håll. Anders Christensson vid Försvarshögskolan svarar för utvecklingen av Stratmas.

Av Jan-Ivar Askelin

– Vi vill visa att det finns ett alternativ till militärt våld. Om man vet    hur ett samhälle fungerar blir det lättare att se och planera för de andra lösningarna. Efter kriget i Irak är sådana planeringsverktyg mycket efterfrågade, säger Ted Woodcock.

Han sitter tillsammans med Anders Christensson i Försvarshögskolans kafeteria. Utanför fönstren väntar sommaren. Och ytterligare ett krig. Ted Woodcock har under åren samarbetat med Anders Christensson om att bygga Stratmas, strategic management system. Tanken är att kunna modellera ett samhälle och därmed se hur det reagerar på till exempel en militär insats.

– Militärer kommer att behövas, men militär makt ska inte användas i onödan och onödigt okunnigt, säger Ted Woodcock.

– Före en intervention har man någon sorts målbild, vad man vill åstadkomma, säger Anders Christensson. Det har ofta talats om att skapa demokrati som ett slutmål, ett så kallat end state. Men hur mäter man det, hur vet man att det är uppnått? Vi vill vara mer jordnära för att kunna se vilka effekter våra handlingar leder till. Tanken på effektbaserade operationer eller effektbaserad planering handlar mycket om att kunna mäta det tillstånd som man vill uppnå.

Ett krig sköts nästan enbart av militärer och politiker. Politiker pekar ut målen och anvisar resurser. Militären gör som man blivit tillsagd, varnar politikerna eller föreslår själv en kurs som kan vara den rätta.

Få krigsoperationer

De flesta militära operationer i västvärlden i dag är inte krig utan någon form av flernationella insatser för att skapa fred. I en sådan insats finns inte bara militärer och politiker utan också biståndsorgan, frivilligorganisationer, ekonomer, statsvetare med flera. Varje grupp har sin egen målbild som ska passa in i hela insatsens målbild. Men de olika aktörerna jobbar ofta var en på sitt håll. Därför behövs ett gemensamt strategiskt planeringsverktyg som Stratmas.

– Det blir som en hängränna bland alla stuprören. Fluffiga ord blir fakta och man får mer hjälp för pengarna, säger Anders Christensson. För att bolla tankarna använder jag modellering och simulering där landets gräns är en systemgräns.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow lanserade för nästan 60 år sedan en behovshierarki. Människan förutsattes ha grundläggande behov som skulle uppfyllas. Anders Christensson har tagit över den tanken till Stratmas och gjort en behovshierarki för ett land.

Exempel på några sådana behov eller sektorer är:

  • Fysiskt. Militären sätts in mot hotet, och förhoppningsvis minskar hotet.
  • Möjligheten att leva. För det behövs mat, sjukvård, skydd.
  • Fungerande sociala funktioner. Ett hot mot detta kan vara etniska motsättningar.
  • Ekonomi. Handel ger pengar som ger skatter som bygger upp samhället.
  • Fungerande samhälle. Det behövs en förvaltning som fungerar.

Varje område är uppbyggt av indikatorer. Det finns totalt 29 stycken. Indikatorer för ”möjligheten att leva” kan vara hälsoläge, tillgång på vatten, antalet hemlösa, antalet flyktingar.

En indikator är inte en gissning. Bakom den ligger mycket möda för att konstruera modellerna. För varje indikator har man tillfrågat experter som ritat diagram över orsak och verkan. Därefter har dessa diagram överförts till körbara datorprogram. Programmen tar hänsyn till de kaotiska rörelser som finns i verkligheten. Liknelsen med en fjärils vingslag i Brasilien som ger en jordbävning på andra sidan jorden ligger inte långt borta.

Idén till valet av indikatorer och områden hämtade Anders Christensson från Pentagon där man studerar framtidens förband och i vilken miljö de ska verka. Då måste man kunna mäta tillståndet i landet.

– När allt är klart och varje indikator är en egen modell som kan simuleras, har vi skapat ett ramverk där modeller samverkar. Och det är detta som är Stratmas, säger Anders Christensson.

Hur möter då användaren Stratmas? Det är både enkelt och komplicerat. Tekniken ska inte synas, säger Anders Christensson, och visar med en vanlig Mac hur programmet fungerar. Man drar i reglar och staplarna ändras. I Försvarshögskolans Rolflaboratorium (Rolf, rörlig operativ ledningsfunktion) kan Stratmas blomma upp på skärmar och lägesbord. Allt drivs med Mac och Unix. Men det bästa återstår. I Mimers brunn kan läget presenteras tredimensionellt och i stereoskopi. Människor i den samverkande staben kan därmed få den gemensamma förståelse för hur planen fungerar i landet återgivet i rumsliga och tidsmässiga representationer.

Landskapsvy

– Med tekniken i dag kan användaren, som bär särskilda glasögon, välja områden och indikatorer som presenteras som ett landskap. Snart kan man trycka ner en punkt på indikatorkonturen för att kunna se vilka effekter det får på andra sektorers indikatorer. Det ger befälhavaren en möjlighet att klappa på data. Det är som att bygga en legobil. Man byter delar tills man är nöjd. Vi människor har mycket lättare att ta till oss en visuell information. Knepet är att representera rätt saker i två eller tre dimensioner. Tredimensionell eller stereoskopisk presentation av information kan vara det bästa sättet att stödja samverkan mellan människor i en stab. Då kan läget presenteras översiktligt. Vad händer om en krigsherre anfalls? Blir det en våg av flyktingar och terrordåd? Man kan också gå in i detaljer. Ett allierat förband kanske inte presterar så bra. Den kan bero på den etniska sammansättningen i förbandet i kombination med var det ska verka.

Vad händer om man skiljer på grupperna eller placerar förbandet en bit från platsen? Att göra en plan är som att bygga en legobil. Kan det vara så enkelt? Måste man inte vara civilingenjör för att få fart på Stratmas?

– Nej, inte alls. En av våra medarbetare i USA lät sin unga son testa programmet. På två dagar hade han gjort en operativ plan och spelade den. Det tar Nato tre månader.

Reglerteknik är bra att kunna när man konstruerar sjömålsrobotar. Det sysslade Anders Christensson med under några år på Försvarets materielverk (FMV), som han fortfarande formellt tillhör. Reglerteknik och maskiner passar bra ihop, men kan man ha en maskinell syn på ett samhälle? Det gick i varje fall inte förr. Beteendevetare stegrade sig när någon påstod att man kunde räkna på ett samhälle på annat sätt än genom statistik. För att veta något om samhället måste man ut och fråga, sades det. – Jag har upplevt mötet mellan en sociologiprofessor och en reglertekniker. ”Du kan inte göra ekvationer av mina känslor.”

– Ni kan inte ana hur roligt vi har haft det under resans gång, säger Anders Christensson. På de sista tio åren har dock synen förändrats. Beteendevetarna accepterar att göra modeller av samhället. Vissa har accepterat just att modeller medlar mellan teorier och verkliga data.
Om reglertekniken var en inkörsport så var frågan om det gick att modellera kaos en annan. År 1989 läste Anders Christensson en artikel om att använda så kallade cellulära automater för att modellera strid.  Mycket förenklat anpassar sig de celler man skapat till hur andra celler agerar. Algoritmer som lär sig och anpassar sig, genetiska algoritmer, spelar likaså i sammanhanget en stor roll.

– Kan man modellera något så kaotiskt som en strid borde man ju också kunna modellera samhällsprocesser, tänkte Anders Christensson.

Lärande spel

En sak är teori. En annan är att testa Stratmas i övningar. 2003 gjordes ett spel om Afghanistan. Den operativa planen var klar på två dagar och en plan för fredsbevarande tog en dag. Runt bordet talades om detaljer och stora principer. Det var Strat mas elddop. För första gången testade man om det fungerade. Politiker som var med förvånades över hur fort man kom in på de djupa frågorna och man tyckte svaren var förföriskt lika verklighetens.

130 elever från chefs utbildningen på Försvarshögskolan deltog 2004 i ett spel om en intervention i Irak 2005. Tre månader senare visades simuleringen. Nu visste man att det automatiskt gick att få planeringen att gå in i simuleringen. Målbilden låstes och effekter beskrevs. Vid ett visst läge tryckte man på simuleringsknappen och ut kom värden på indikatorer.

Stratmas har också använts i det internationella försöket som kallas multinational experiment series eller som militär förkortning MNE 4. Där undersöks hur man vinner både kriget och freden. Mycket handlar om rätt väg till önskade effekter. Flera liknande planeringsverktyg användes i försöken. Stratmas utmärkte sig genom att fungera under hela det tre veckor långa försöket.
Stratmas har även använts av USA i Irak, men det visade sig att Stratmas då var ett verktyg för planering och inte för utförandet.

Närmare verkligheten

Hur ser då framtiden ut för Stratmas? Anders Christensson hoppas att kunna föra Stratmas närmare de verkliga händelserna så att allt inte bara blir en simulering. Syntetiska data ska kunna blandas med verkliga och med hjälp av genetiska algoritmer kan modellerna anpassas för att ge snarlikare dynamik.

Men om det blir en fortsättning på Stratmas är i dag ovisst. Forskningen bantas och Stratmas har efter många år snart lämnat forskningsstadiet och om det ska realiseras krävs pengar från en annan påse. Från 1996 till 2003 delade Sverige och USA på kostnaderna. Sedan tog svenska försvaret över. Räknat i arbetstid är det nog ett livsverk som lagts ned.

Anders Christensson har inte svårt att hitta uppgifter för Stratmas. Det skulle lätt gå att göra en simulering av trafiken i Stockholm. Bestämmer man sig för slut­målet, till exempel att minska trafiken, skulle det enkelt gå att se samband mellan orsak och verkan.

– Eller varför inte lägga ut kommun budgeten som en simulering så att alla kan ta del av alternativen.

Anders Christensson talar mycket om bistånd.

– I dag betalas det ut summor som vi inte vet effekterna av. Vi betalar för att gräva brunnar och lägger ut jobbet på en konsult. Och konsultens insamlade uppgifter når inte dem som betalat. Dessa uppgifter skulle kunna användas om de samlades in och stödja beslutsfattaren som betalat. Visst kunde man ha en effektbaserad biståndsplanering som sätter upp mål och mäter insatsen mot om målen uppfylls. Dessutom får man grepp om kostnaderna innan projekt startar.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Dooda-loopen

•Dooda-loopen [Converted]

Ingen har besegrats av ett beslut. Däremot kan man förlora om motståndaren har förstått situationen bättre än en själv. Dagens ledningsmodeller har betonat teknik och informationssamlande. Framtidens ledning kan handla mer om förnuft.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

E-papper – morgondagens tidning

Läsplatta [Converted]I framtiden räknar man  med ultratunna skärmar, så kallade e-papper. De kommer ha lika bra, eller bättre läsbarhet som vanligt papper. Trycksvärtan ersätts med elektroniskt bläck som består av miljontals positivt och negativt laddade mikroskopiska kapslar med vita och svarta färgpigment i genomskinlig vätska. Genom att växla spänningen så kan text och bild visas på läsplattan.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Logistikens historia

Logistikhistoria_Klar [Converted]Hjärnan bakom den amerikanska logistiken under första Gulfkriget lär ha inspirerats av Alexander den store som förde fram sin logistik nära fronten. Logistik har alltid funnits, men länge kallades det för träng eller underhåll. Dagens och framtidens logistik har en mycket vidare innebörd. Logistiken sägs ha blivit en konst i och med att man kunde räkna på resurser. Militärer var en gång de ledande logistikerna. Nu lär militärerna av civila företag.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Highway to Security

Virtuellt läge SAAB [Converted]FOI och Saab är några tunga namn i ett EU-projekt för ökad samhällssäkerhet. Projektet heter Highway to
security och syftar till att skapa ett europeiskt nätverk där myndigheter och samhällsviktiga företag ska dela
på information och kunna mötas i ett virtuellt lägesrum. En ledningscentral i cyberrymden. Med hjälp av infor-
mationsfusion ska man kunna bygga kedjor av händelser som till synes inte hör samman.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Illusionisten är framtidens vilseledare

VilseledningnynyFörr riktade sig vilseledning mot ögat och andra sensorer. Ögat skymdes av rök. Remsor störde radarn. Nu
är sensorerna för många och bra. Det gäller att lura beslutsfattaren. På samma sätt som illusionisten lurar sin publik kommer framtidens vilseledare att lura beslutsfattaren att tro på fel saker.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Datafusion på det internationella fältet

Upplopp och fusion_8 [Converted]Datafusion har länge förknippats med kalla kriget och invasionsförsvar. Med försvarets nya roll ändrar också dessa forskare inriktning. I stället för att leta efter fordon ska man nu spana efter stämningar för att kunna bryta farliga utvecklingar.

———————————————————-
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Nätverkstyper

Nätverk_klart [Converted]Nätverket kan vara en terroristcell eller en supermakts militärmaskin. Den som bäst förstår sitt eget och motståndarens nätverks svagheter och styrkor har nästan segern i hamn. Militärteoretikern Carl von Clausewitz resonerade om tyngdpunkter och sårbarheter på slagfältet. Hans tankar från 1800-talet kan också gälla dagens strid mellan nätverk.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Wat één verdomd grote klap!

Muskösmäll_korr [Converted]

Wat één verdomd grote klap! Hade Jönssonligans Dynamit-Harry varit holländare och ombord på fregatten Evertsen hade han nog fällt den klassiska repliken. Nu kom repliken i stället från fartygets sekond. Fast en stor båt ska klara en smäll. Frågan är hur stor. Det var det som testades några dagar i början av december 2005.

Först händer ingenting. Tror man. Så börjar vattnet häva sig långsamt. En kupol bildas som spricker. Och så kommer den enorma vattenkaskaden. Efter några sekunder är det lika lugnt igen.

Vattenkaskaden är mest att titta på. Det som sker händer i djupet. Där har det bildats en gasbubbla som kanske denna gång var 20 meter i diameter. Denna bubbla trängde undan ett vattenklot som vägde 4000 ton. Det motsvarar ungefär 100 stora tankbilar med släp och det hela skedde på någon tusendels sekund.

– Vatten är ett formidabelt medel, säger Linus Fast. Det fungerar ungefär som en hårt sammanpressad fjäder. Sprängladdningen trycker ihop fjädern och när den släpper kan den sänka ett fartyg. I grundskolan lär vi oss att vätskor inte är kompressibla, men det stämmer inte riktigt när vi talar om så här höga tryck.

I sin vintermössa med Hammarbymärke kan Linus Fast tas för en representant för en annan organisation än Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Han antyder att nästa större evenemang av det här slaget kommer att ske vid det första vårderbyt i fotboll. Men här gäller det FOI och Linus Fast håller i det som kallas för ett verifierande sprängprov med hjälp av ett storskaligt experiment.

FOI håller med sprängplats och sprängladdning, lägger laddningen på exakt rätt plats i vattenvolymen, levererar en så kallad triggsignal och mäter trycket i vattnet.

En halvtimme från huvudstaden
Triggsignalen är alla mätningars moder. Båten är packad med accelerometrar och annan mätutrustning som är kopplade till en centralt placerad mätstation. Mätningen kräver så mycket datakraft och datorminne att utrustningen måste starta exakt i tid med smällen.

Varför ta en stor fregatt hela vägen från Holland upp till Stockholms skärgård? Linus Fast säger att holländarna inte har så mycket att välja på. Det går inte att avlysa ett tillräckligt stort område i Holland. Då återstår till exempel Frankrike, som kan spränga i Medelhavet, Storbritannien och Tyskland som har en sprängplats i Kielområdet. Men det är bara i Sverige som man kan lägga en båt en halvtimmes bilresa från huvudstaden och få vara i fred. Och här finns erfarenheter från sprängprov med svenska fartyg. Nu hoppas Linus Fast att fler länder ska inse fördelarna med att testa sina fartyg i svenska vatten.

Här testas hur bra fartyget klarar smällen från en avståndsverkande mina. Det som skadar fartyget är inte själva explosionen utan vattenfjädern. Den kallas för stötvåg.

– I luft går stötvågen med cirka 340 meter i sekunden. Det är ljudets fart i luft. I vatten går vågen med cirka 1500 meter i sekunden. Men när den når fartyget händer saker, säger Linus Fast. Då går stötvågen med ungefär fem kilometer i sekunden.

– Det är ungefär samma som när man kör in ett spett i sten. Då kommer stötvågen i armen och det känns. Nu är det fartyget som är armen och allt som kan gå sönder kan slås sönder av stötvågen. Belastningen anger vi ofta med en stötfaktor. I byggnadsspecifikationen anges vad båten ska tåla. Vi tror oss ha en ganska bra uppfattning om vad en stötvåg kan ställa till med, men kunskapen bygger till stor del på gamla erfarenheter. En del uppgifter är osäkra. Hur var fartyget byggt? Hur såg sprängladdningen ut? Det är inte så enkelt att vi kan köra simuleringar i datorer för att få visshet. Det här är det enda sättet att fullt ut verifiera vad som händer.

Porslinet stod kvar
Stötvågen rusar in i fartyget med en svindlande hastighet. Den är över på några tusendels sekunder och skakar om fartyget med några millimetrar. Men det räcker för att skada utrustningen. Ett modernt fartyg är späckat med datorer, elektronik och mekanik. Kulor i lager kan deformeras, axlar böjas och datorer gå sönder.

– Kraften motsvarar vad som händer om man slänger datorn i golvet, säger Linus Fast. Därför är utrustning skyddad på olika sätt. En stridsledningscentral kan stå på fjädrar, hela inkråmet i ubåtar kan vara elastiskt upphängda, sensorer kan känna av när stötvågen kommer och stoppar vissa känsliga mekaniska system.

När det smällde utanför Muskö så stannade fartygets stora radar just när stötvågen nådde båten. Skeppsservisen hade man räddat i förväg. Porslinet stod kvar på landbacken inne i Stockholm. Ombord fanns dock konstruktören. Hade han räknat fel skulle han få ett och annat att svara på.

Det kan lura många faror i djupet för ett fartyg. En torpedträff skulle fregatten inte ha klarat. Då kommer gasbubblan under fartyget och så nära att den vattenmassa som bubblan skjuter framför sig slår sönder fartyget, som kommer att knäckas av sin egen tyngd. Därför säger man att en torped är ett kölbrytande vapen. Minor kan tyckas vara enkla fattigmansvapen. Då tänker vi på den urgamla hornminan. När fartyget bröt ett av hornen så exploderade minan. Men det är minor som är 100 år gamla. Redan under andra världskriget utvecklades de smarta minorna. De ligger på botten och kan reagera på magnetism, ljud och tryck. De kan vara inställda på att bara slå mot en viss sorts fartyg och de kan ha räkneverk som utlöser minan efter ett visst antal överseglingar.

– Minor är smarta och den så kallade minlogiken är topphemlig. I Sverige har ingen enskild industri tillåtits leverera helt färdiga minor. Det är försvaret som gör den slutliga sammansättningen och anpassar de skarpa minalgoritmerna.

Minor kan bli ännu smartare om de ligger i nätverk där minorna spanar och sins-emellan gör upp om vem som ska smälla.

Stora möjligheter för terrorister
Den holländska fregatten Evertsen är den fjärde i en ny serie. Tyskland har byggt tre av liknande typ. Fartygen är olika, men byggda för det moderna kriget. Evertsen ska tåla en träff av en sjömålsrobot och ändå fungera hjälpligt. Fartygen är sektionerade i ett antal avdelningar och vid träff är tanken att skadorna ska begränsas till en av sektionerna. Evertsens huvuduppgift är att säkra ett enormt luftrum över till exempel ett operationsområde eller en hamn. Fartyget är konstruerat för att möta moderna vapen. Men i dag kan hotet vara en gummibåt med självmordsbombare. Eller kanske en hemmagjord sprängladdning under vattnet.

– Under vattnet har terrorister stora möjligheter, säger Linus Fast. Det behövs ingen större båt för att föra ut en större sprängladdning. Och det behövs ingen speciell båt. Det duger utmärkt med en vanlig familjebåt. Man kan lägga minor i en viktig farled. Eller kanske bara hota med att det finns minor. Eller man kan spränga en mina och säga att det finns många fler, som man givetvis kan desarmera om man får något i gengäld.

Kunskapen inte spridd
För att kunna möta och analysera dessa undervattenshot krävs kunskap och den är inte särskild spridd i samhället.

– Det är bara marinen, FOI, Försvarets materielverk och i viss mån försvarsindustrin som kan det här, säger Linus Fast. Det här var efterfrågad kompetens som byggdes upp under invasionsförsvarets decennier. Nu är frågan om det finns en förståelse för att vår tid med nya hot och sårbarheter också behöver detta kunnande. Det finns trots allt åtskilliga tiotusentals minor kvar i våra hemmavatten sedan världskrigen, något som årligen gör sig påmint. Senast med en mina som släpades in mitt i centrala Göteborg.

Från Framsyn nr 1-2006

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Seismologisk data från Hagfors till Kista och Wien

Jordbävning_Kista_klart [Converted]I den värmländska glesbygden ligger den seismologiska Hagforsstationen. Via satellit förs data till Sveriges nationella datacentral i Kista och till Wien. Där finns ett center för övervakning av provstoppsavtalet. Över hela jorden finns ett nät av olika stationer. I Kista finns också två stationer som mäter radioaktivitet i luften. Det är dels partiklar och dels ädelgasen argon som bildas vid underjordiska kärnvapenprov.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Gamla minor

Gamla minor_ny [Converted]Minor från andra och till och med första världskriget utgör fortfarande ett hot runt de svenska kusterna. I samband med bärgningen av den nedskjutna DC 3:an upptäcktes en tysk minlinje från första världskriget. Lika gammal var den mina som några fiskare 2005 tog i land i Göteborgs hamn.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Dålig källkritik sänker förtroendet för medierna

Bilder från allmänhetens kameramobiler återfinns allt oftare på tidningarnas nyhetssidor. Redaktionerna vädjar också om att få material från personer på plats mitt i nyhetsflödet. Men den här sortens medborgarjournalistik undergräver mediernas förtroende, anser BBC-journalisten Nik Gowing.

När krisen kommer. Vem kan man lita på? Myndigheter? Medierna? Eller den allmänhet som alltid är på plats med sina kamera-mobiler?

Nik Gowing är en av de tunga journalisterna på BBC. Hans ansikte är välbekant för dem som tittar på BBC World. Hans stora scoop i karriären var när han avslöjade att Sovjet började smyga sig ut ur Afghanistan 1989.

Han intresserar sig för den asymmetriska situationen som snabbt vuxit fram på informationsarenan och föreläser i detta ämne för krishanterare och andra på högsta nivå. I augusti var han i Stockholm, inbjuden av Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats.

Att arbeta som journalist i direktsändning är en form av krishantering. Det gäller att i realtid få fram ny information. Det är den verklighet som är journalisternas vardag. Nu har en helt ny dimension kommit in. Redaktionerna översvämmas av material från allmänheten.

När bomberna smällde i Londons tunnelbana den sjunde juli fick BBC på en dag ta emot 20   000 mejl, tusen bilder och flera tusen textmeddelanden. Hur sovrar man i detta?

Nik Gowing menade att det nästan är en omöjlig uppgift. BBC har inrättat en central för att ta emot denna informationsflod. Vid Londonattentatet kom bilderna nästan direkt. Det var videofilmer sända från mobiler inifrån vagnarna. Det var bilder från människor som gick i mörkret i tunnlarna. Nik Gowing, som sett det mesta, är förvånad över att människor nästan instinktivt börjar filma vad de ser och skicka iväg det. Vid tsunamin dröjde det flera dagar innan bilderna kom. Det kan, enligt Nik Gowing, möjligen bero på att situationen då var en annan. I första hand tog man hand om sin familj. I London var man ensam. Men samtidigt går utvecklingen nu så fort att mönstret har ändrat sig på bara ett par månader.

Vi står, säger Nik Gowing, mitt uppe i en asymmetrisk informationsverklighet. En enkel kamera i ena änden kan få en supermakt att skaka i den andra. Nik Gowing syftade då på bilderna från Abu Graib-fängelset i Bagdad. Försvarsminister Donald Rumsfeld tillstår öppet att han inte är nöjd med den bild USA har förmedlat av sig själv. Och det här var ett opinionsproblem som amerikanerna inte var förberedda på. Det finns procedurer för att hantera landsförräderi på hög nivå, men inte för att bemöta den skada som amatörbilder från en menig soldat kan åstadkomma.

Det är uppenbart att vardagstekniken i var mans hand spelar en roll. Tidningarna vädjar på sina hemsidor om att få material från folk på platsen för en händelse.

Men det mest uppenbara kan också vara det svåraste att se, menar Nik Gowing. I   dag utgör alla medierna. Och här finns också terroristerna. Vi är mitt uppe i en förtroendekris. Och var står de vanliga medierna i allt detta?

Krisen i realtid skapar också en spänning i realtid. Nik Gowing liknade detta vid två hjul som går åt motsatt håll och ligger mot varandra. Det ena hjulet är regeringar och myndigheters krav på kontroll och det andra hjulet är att ingenting undgår nätborgaren, the netizen. Direkt efter attentatet vädjade polisen om bilder från allmänheten, för att några dagar senare varna för att bilder kan skada pågående utredning.

Det är, enligt Nik Gowing, också en fråga om den vanliga journalistikens trovärdighet. Det talas om en växande medborgarjournalistik och gerillakrigare i nyhetsvärlden. Men detta är knappast journalistik, säger han. Det finns ingen källkritik, utan det är på sin höjd ett informationsinsamlande. Men det går ibland rakt in i de vanliga medierna och kan få allvarliga följder. Bilderna har ofta en kvalitet som är i klass med vanlig tv. Under jakten i London på terrorister visades bilder på hur specialstyrkorna SAS gick i ställning i ett bostads-område. Riktiga tv-fotografer visar inte SAS-personal i bild.

Påvens död kom för tidigt

Risken för att släppa igenom material som man inte kan gå i god för leder också till en viss försiktighet. Det fanns medier som gick ut 36 timmar för tidigt med påvens död. De första bilderna av Saddam Husseins gripande kom från en israelisk hemsida. Nyhetsbyråerna varnade för att använda dessa och den stora nyheten blev fördröjd. När ett brittiskt Herculesflygplan störtade i Irak visade BBC en film som man fått sig tillsänd. Filmen visade någon som tryckte på en knapp, en raket som flög iväg och ett flygplansvrak. I efterhand insåg BBC att filmens äkthet kunde ifrågasättas.

Det finns också pengar i fejkade bilder,  som de som visade hur påstådda irakier misshandlades inne i en brittisk lastbil. Allt var en bluff och bilderna var tagna i England. Men de användes ändå av motståndarna i rekryteringssyfte.

Avslöjande bilder kan ha en enorm kraft. Nik Gowing, som arbetat mycket på Balkan, tog som exempel den video som nyligen dök upp, som visade hur serbiska soldater avrättade civila. Bilden av den hjältemodiga serben blev därmed omöjlig.

Skjutningarna i Uzbekistan i maj avslöjades av filmer som vanliga människor sänt in. Filmerna sade inget om hur många som skjutits eller hur det gått till, men myndigheternas version höll inte längre.

Amerikanska regeringen ville inte ha några bilder av kistor med stupade Iraksoldater. En kanadensisk kvinna som arbetade på en flygplats i Kuwait tog bilder inifrån ett transportflygplan. Rader av kistor insvepta i amerikanska flaggor. Hon skickade hem bilden till en tidning i Kanada som fick en världsnyhet.

I Irak bombade amerikanerna vad man påstod vara en terroristbas nära syriska gränsen. Men det var en bröllopsfest som var filmad, liksom begravningen av offren.

Dagarna efter sitt omval ställde president Bush upp i en direktsänd presskonferens. Han ombads kommentera den ”nyss inkomna nyheten” att Yassir Arafat avlidit. Det var en ”nyhet” även för Bush. Han gav helt och hållet intryck av att vara rådlös och informerad. Det visade sig senare att Arafat fortfarande levde. Men en falsk information kan gå direkt in i en av Vita husets tv-sända presskonferenser.

I mars 2004 dödades några amerikaner i Fallujah i Irak. En fotograf råkade av en händelse komma när deras bil brann och kunde ta bilder av förkolnade kroppar. Dessa bilder gick ut tillsammans med bilder av hur kropparna skändades. Bilderna, men knappast händelsen, tvingade fram en amerikansk reaktion som krävde över 40 civila irakiers liv. Det var priset för att visa bilderna, sade Nik Gowing.

Insurgenter eller motståndsmän skaffar sig snabbt de tekniska möjligheterna som gör att de kan få ut bilder lika fort över världen som vilket stort tv-bolag som helst. Terrorister, som vid dramat i Beslan, filmar sina dåd. Nik Gowing är övertygad om att man i nästa steg får se dåden i direktsändning.

Militärer, myndigheter och regeringar kommer i ett underläge. Dåvarande befälhavaren i Irak, Tommy Franks, sade att från denna talarstol kommer bara den absoluta sanningen. Som vi känner den.

Katastrofal övning hölls hemlig

Militärer talar gärna om nätverk och information. Men var finns informations-överläget i den här världen när inget kan döljas längre? sade Nik Gowing.  Under förberedelserna för landstigningen i Normandie 1944 omkom 750 man vid en katastrofal övning. Denna händelse var okänd fram till för tio år sedan. Det är omöjligt att dölja en sådan händelse i   dag, sade Nik Gowing som ser en stigande oro hos myndigheter över att tappa kontrollen. Som exempel visade han hur amerikanska och brittiska specialtrupper hindrade en tysk tv-fotograf från att filma i Afghanistan. Med vilken rätt kunde amerikaner och britter ge order till en tysk i ett främmande land, undrade Nik Gowing.

Tsunamin visade att allmänhetens bild av vad som hände inte stämde överens med myndigheternas. Och vad händer om det utbryter en pandemi? Kan myndigheterna klara informationsanstormningen och fortfarande ha allmänhetens förtroende för att man har läget under kontroll?

När Nik Gowing föreläser brukar han ofta mötas av reaktionen att medierna är så dåliga som man kunde befara och att ökad kontroll av medierna är enda utvägen.

– Men det fungerar inte, säger Nik Gowing. Det fungerade inte för ryssarna efter Kurskkatastrofen. Kineserna kan inte heller lägga på locket. Ni får acceptera att det är en ny verklighet som kommit in i era system.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

Den globala härvan

Globalisering [Converted]

För tiotusen år sedan gav oss jordbruksrevolutionen en någorlunda säker tillgång till mat. För fyra hundra år sedan inleddes den industrialisering som kom att övergå till en revolution. Maskiner ersatte muskelkraft. Massan arbetade i fabriker, massan läste tidningar och massan dog på slagfälten. Nu har på bara några decennier informationsrevolutionen kastat världen in i en ny epok. Och nu har världen krympt. Vi talar om globalisering. Här finns mycket gott som en spridning av välstånd. Här finns också många mörka sidor som spridning av kriminalitet, sjukdomar. Här finns stora spänningar. En oroshärd sprider sig i systemet och allt hänger ihop. Vi lever i en global by. Men den är på randen av en revolution. Det som tidigare varit tämligen åtskilt är nu sammanvävt i ett komplext system som inte går kontrollera eller överblicka.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Teleangrepp på de civila samhället

Telekrigare [Converted]Det militära telekriget var ett väl känt område. En kamp mellan medel och motmedel. Militären skyddade sin elektronik. Det civila samhället har inte alls samma skydd och är beroende av att näten fungerar. Och det finns civila telekrigare. De är avancerade, men kan också beväpna sig hos Claes Ohlsson.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Storstadslivet hårt för vilsna radiosignaler

Radiovågor [Converted]

När Åsa Waern berättar om allt elände som en radiosignal kan råka ut för i staden är det lätt att gripas av missmod. Radio trivs bäst i öppna landskap. Särskilt militär radio. Militärer har i alla tider skytt att gå in i städer. Därför tillverkas radioapparater för den öppna terrängen.

Åsa Waern är projektledare för projekt Komet, kommunikationskanalens egenskaper i tätort, vid Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) avdelning för ledningssystem. Vi får lita på att det hon och hennes tio medarbetare säger om radiovågor i staden är sant.

– De fysiska lagarna går inte att göra något åt. Det är dessa som gäller i det här spelet, säger hon. Resten är bara tillämpningar.

Men, säger någon. Det finns ju mobiler. Och som dessutom fungerar. Varför då detta prat om stadsmiljöns skadliga inverkan på radiovågorna?

– Det här är något som vi har emot oss. Vi måste försöka förklara att de militära kraven är helt annorlunda. Ett mobiltelefonnät har fasta basstationer. Ett mobilnät byggs upp och förbättras under lång tid. När militären kommer är det ofta en kris och man måste ha ett trådlöst och säkert nät som fungerar med en gång. Nätet kanske utsätts för störning eller obehörig avlyssning. Och det militära sambandet ska fungera när såväl sändare som mottagare rör sig.

Så ser alltså problemet ut. Varken forskare eller militärer har något heltäckande svar på hur nätverksförbanden ska klara sambandet i den urbana miljön, som blir allt vanligare för militära förband. Mobiltelefonsystemen är inte lösningen. Däremot går det att utnyttja de modeller för vågutbredning som är utvecklade för mobiltelefoni.

– Detta är vågutbredning på burk, säger Åsa Waern. Att göra fältmätningar är både tidsödande, osäkert och dyrt. Vi ska leverera förslag på lösningar till försvaret och för att klara det måste vi lära oss mer om vågutbredning.

U-båtar var minkar

Akustisk vågutbredning i grunda vatten är en FOI-specialitet. Det ledde bland annat till att möjliga ubåtar avslöjades som minkar. Vågutbredning i stadsmiljö är också komplicerat. Man har att räkna med ett antal vågutbredningsfenomen som påverkar radiosignalen under dess väg till mottagaren och som sammantaget utgör det som vi kallar radiokanalen. Här är några exempel på vad som händer radiovågen i den stökiga staden.

Frirymdsdämpning. Luften suger kraften ur signalen. Det är inte så mycket, men finns där hela tiden. Signalen minskar med kvadraten på avståndet.

Extra dämpning. Det är lättare hinder i vägen, exempelvis lövverk. Signalen går igenom hindret, men kommer fram försvagad.

Reflexioner. Signalen studsar mot husväggar. Är det en slät yta minskar inte signalstyrkan så mycket eftersom signalen hålls samman och studsar vidare. Är ytan skrovlig slås signalen sönder och far iväg åt många olika håll. Det blir många och svaga signaler som inte kan tas tillvara av mottagaren. Sedan är det alla andra mindre föremål som bilar och vägskyltar. Miljön är som en svamp som suger upp signaler och i staden finns många fler hinder än i det öppna landskapet.

Flervägsutbredning. Signalen kan först studsa och få fel riktning, för att sedan studsa en gång till och komma på rätt kurs. Det gör att mottagaren snappar upp signaler som kommer i flera versioner och så att säga pratar i munnen på varandra.

Uppstickande objekt. Det kan vara berg eller hus. Signalen böjs av runt objektet om den träffar nära en kant eller ett hörn. Om signalen träffar mitt på ytan studsar den.

Åsa Waerns grupp jobbar nu för att försöka förstå dessa fenomen. Tidigare har man tittat på vågutbredning i vegetation och då har man byggt egna modeller.

– Men det tar lång tid och nu är miljön mer komplicerad. Därför har vi skaffat ett kommersiellt program från Tyskland kallat Radio Propagation Simulator. Ett problem är att programmet är gjort för att bygga mobiltelefonnät. Mobiltelefonernas högre frekvenser gör att vågorna inte böjer av lika mycket vid hinder som vid de lägre frekvenser som används för militär taktisk radio. Nu har vi så bra kontakt med tillverkaren att vi kan få ändringar i programmet. Ibland kan vi göra egna ändringar för att till exempel simulera rörliga sändare och mottagare.

Framtida studier som vågutbredningsgruppen vill genomföra är att se vad som händer när soldaten går inomhus, och detta med hänsyn till olika typer av byggnads-material.

Så långt själva forskningsmetoden. Resultaten kan enkelt visas genom att simuleringen kombineras med en tredimensionell dataanimation av en känd stadsmiljö, exempelvis i Stockholms innerstad. Så går det att se hur bra kontakt en soldat på Mäster Samuelsgatan har med sin kamrat på Frejgatan.

Finns det då några vägar genom denna radiodjungel i staden? En sådan kan vara en radio med många antenner som pekar åt olika håll. Inne i radion sköter elektroniken resten. Den skannar av alla antennerna och sorterar signalerna och lägger pussel. Flera svaga signaler av samma sort läggs ihop och blir en stark signal.

– Här jobbar vi tillsammans med institutionen för elektrovetenskap vid Lunds universitet, som har ett mätsystem av en typ som kallas Mimo. Det står för Multiple Input Multiple Output och syftar på att systemet tar emot och sänder med flera antenner. Oftast tänker vi oss att det är samma information som sänds över alla antenner åt alla håll, men det går också att sända olika information på olika antenner. Då skickas flera meddelanden på samma frekvens, men i olika rumsliga kanaler.

– Mimo-mätsystemet hade från början två höga frekvenser avsedda för studier av mobiltelefoni. Vi har lagt till en lägre frekvensmodul för militärt bruk. Det innebär att systemet, vad jag vet, är det enda mätsystem i världen som klarar av hela denna skala. Mätsystemet blir som en wettexduk som suger upp en massa svaga signaler och sedan vrider man ur den och får fram något vettigt.

Vågutbredning i urban miljö

I praktiken programmerar forskarna mätsystemet att sända och ta emot på system av antenner. Sedan lagras och studeras de mottagna signalerna. En radio av mimo-typ skulle teoretiskt kunna nå höga prestanda vad gäller överföringshastighet och så vidare. För att veta vad en sådan radio kan göra i praktiken måste man känna till det medium som radiovågorna ska gå igenom. Det vill säga veta mer om vågutbredning i urban miljö.

– Det första vi fick göra var att lära oss vad strid i urban miljö innebär. Här har vi ju förmånen att ha Markstridsskolan i Kvarn inpå knutarna och folket i Kvarn har vi kontakt med. Fast vår forskning nu är ju inte typiskt militär. Det är de fysiska lagarna som ändå gäller. Med vår kunskap bör vi kunna säga om en mimoradio är bättre än konventionell radio. Vi ska kunna vara rådgivare och ställa rätt frågor till militären. Sedan kan vår kunskap gå vidare till andra projekt. Ett exempel är hur radiosignalerna pusslas ihop, vilket görs med särskild kodning.

Åsa Waern torde vara väl lämpad för att hitta andra tillämpningar än de rent militära för de nyvunna kunskaperna om radiovågornas hårda liv i staden. Åsa Waern samordnar avdelningens civila satsningar och arbetar med det som kallas telematik. Det är en blandning mellan telekommunikation och informatik.

– Det kan ge oss bilar med omvärldsuppfattning som kan meddela sig med andra bilar, säger Åsa Waern som hård-
tränar inför vårens rally i Marocko.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/4

Stormen Gudrun satte krissystemen på prov

Kris i Kronoberg [Converted]

Det krishanteringssystem som Sverige behöver finns redan – i Kronoberg. När stormen Gudrun slog till fick konstruktörerna chansen att testa det i verkligheten. Och det fungerade.

Det krävs en eldsjäl, tålamod och en vilja att riva gränser mellan organisationerna. Pensionerade militärer och överskottsmaterial är en bra start, säger Fredrik Revelj, som arbetar med övning och utbildning i krishantering.

Planet går in för landning i Växjö. Under vingen ser det ut som om en jätte har gått i skogen. Stora fläckar där skogen är borta. Vi landar i krisens Kronoberg. Men också krislösningarnas och krismedvetandets Kronoberg.

Dan Nordell bor mitt i plockepinnet, som han säger. Han jobbar på ett av Växjös största företag, AerotechTelub med 350 anställda. Han utvecklar och marknadsför krishanteringssystemet Isak.

– På kvällen när stormen kom den 8 januari satt jag i bilen i skogen tillsammans med min lilla dotter. Visst blåste det kraftigt, men inte värre än att man kunde ge sig ut. Trodde jag. Så ökade stormen, det tjöt i skogen och var nattsvart. Och så började det smälla när träden knäcktes. Följt av braken när stammarna slog i marken. Vi var tvungna att stanna bilen. Det föll träd runt omkring oss.

Mobiliserad krissamordning

Den 7 januari på kvällen varnades det för orkan i Götaland. Stormen fick fart över land och natten mellan den 8 och 9 januari blåste det orkan i Kronoberg. Över 33 meter i sekunden.

AerotechTelub har rötterna i försvaret och kan spåras till tjänste- och serviceverksamhet långt tillbaka i tiden. Nu satsar företaget bland annat på lösningar för samhällets säkerhet liksom hela Saabkoncernen som AerotechTelub tillhör. Dan Nordell och Fredrik Revelj är några av de cirka 70 personer i Växjö som arbetar på enheten samhällssäkerhet. Hela AerotechTelub har 2   100 anställda och omsätter drygt två miljarder om året.

– Vi tar med oss det vi lärt oss av vår militära erfarenhet och utvecklar tillsammans med nya kunder civila lösningar, säger Fredrik Revelj.

När flodvågen kom erbjöd de en sådan lösning till myndigheterna. Det blev inget av den gången. Några dagar senare slog Gudrun till i Kronoberg.

Då mobiliserades länets krissamordning, Krissam. Det var välövat och alla visste vad de skulle göra. Detta system har i samarbete med länsstyrelsen och kommunerna utvecklats vid Aerotech i Växjö för att i första hand kontrollera informationen. Erfarenheterna från Krissam har förädlats till Isak, som också är ett ledningsstödsystem.

– Isak är mer som att knyta ihop system av system. Det är på väg att införas i Linköping. Fast ambitionen är inte att bygga en civil motsvarighet till det nätverksbaserade försvaret, säger Dan Nordell.

Det krishanteringssystem som Sverige ropar på finns alltså redan i form av Krissam i Kronoberg. Det är länets kris-intranet och har använts fyra gånger. Första gången var vid 2000-skiftet. Sedan kom en storm 2002 och så flodvågen och så stormen Gudrun.

Övar och utbildar

Fredrik Revelj är en god representant för det lokala kristänkandet. Han arbetar med att öva och utbilda i krishantering. Han är med i hemvärnet och den kommunala insatsstyrkan.

– När det behövs, som vid översvämningar, ställs insatsstyrkan till räddningstjänstens eller polisens förfogande. Vi kan leta efter försvunna, klara transporter och laga mat i stora mängder. Vi har också en stab, en flyggrupp och en sambandsgrupp.

– Basen är frivilligorganisationerna. För att få det att fungera krävs en eldsjäl, en massa tålamod och en vilja att riva gränserna mellan organisationerna. Pensionerade militärer och överskottsmateriel är en bra start.

AerotechTelub började  bygga upp Krissam 1997 tillsammans med länsstyrelsen. Det var tydligt att det behövdes någon form av samordning i krislägen. Fredrik Revelj berättar hur det började:

– Krisövningar på 1990-talet visade att informationen inte fungerade. Polis, sjukhus, räddningstjänst och andra byggde sin egen information efter sina egna behov. Vid övningar blandade man ihop siffrorna på döda och skadade därför att aktörerna inte hade koll på varandras information. Den oroliga allmänheten fick fel uppgifter och förtroendet rasade för myndigheterna.

Vid övningarna hittades fyra problem:

• Växlarna blockerades.

• De bakre ledningarna hade dålig koll på läget.

• Det saknades folk som kunde svara på frågor.

• Det var svårt att få överblick och samverka.

– I vårt län finns cirka 200   000 invånare. Den minsta kommunen, Lessebo, har 8   000 invånare.  En så liten kommun har naturligtvis inga stora informationsresurser. Lessebo ligger vid stambanan. Tänk om tåg med farlig last spårar ur. Hur ska Lessebo klara av att svara på frågor om läget, frågar sig Fredrik Revelj. För det är ju kommunen som har ansvaret. Då är tanken att länets samlade informationsnät ska användas.

Gör som på Bingolotto

Vad händer vid en större olycka? Det ringer en massa folk. Och det behövs en massa kunniga människor som svarar i telefon.

Kan man sätta dessa i en stor sal? Nej, det blir för dyrt. Kan man koppla ihop alla växlarna i ett nätverk? Nej, det blir också för dyrt. Det krävs vad som kallas ett distribuerat arbetssätt, det vill säga ett nätverk för att leva upp till principerna om ansvar, likhet och närhet. De som inte råkat illa ut kan hjälpa de som drabbats.

– Alltså gör man som på Bingolotto, säger Fredrik Revelj. Man ger ett nummer och köper en tjänst av Telia som heter centrex. Då slussas alla telefonsamtal ut till dem som kan svara, och dessa behöver inte sitta på samma ställe.

Krissam har 30 telefonlinjer och 90 utbildade kommunikatörer. Det är folk som har sina vanliga jobb på sina myndigheter. De kanske jobbar med barnomsorg, skola eller ekonomi. Huvudsaken är att de är övade och är tränade på att svara männi-skor när det blir kris. När larmet går lämnar de sin vanliga arbetsplats och går till en särskild telefon som finns på deras kontor. Och larmet kan gå när som helst. Det är den organisation som äger frågan, som kan utlösa larmet.

Och därmed slipper man det första stora problemet i en kris. Att växlarna blockeras, att oroliga människor väntar i telefon och i bästa fall får tala med någon som kanske inte vet särskilt mycket själv.

– Kommunikatörerna ska naturligtvis veta vad som händer, vilket de får genom vårt krisintranet. En särskild redaktion sållar och kontrollerar informationen från de olika aktörer som förr körde i sitt eget informationsspår, säger Fredrik Revelj.

Intresse för Kronobergs modell

När erfarenheter av hur Kronoberg löste krisen med Gudrun jämförs med Sveriges krishantering av tsunamin så har intresset för hur man gör i Kronoberg ökat. Fredrik Revelj ger några enkla tips:

• Gör det enkelt

• Öva ofta

• Människorna och organisationen är viktigare än tekniken.

– Det gäller att hitta rätt människor som har rätt inställning, säger Fredrik Revelj. Man måste vara villig att överskrida sina gränser. Krissam bygger på solidaritet mellan kommuner. I   dag hjälper jag dig och i   morgon är det kanske jag som behöver hjälp.

Erfarenheterna från Krissam har förts vidare i Isak, som ska tolkas som informationssamverkan vid krishantering. Det är ett webbaserat operativt informationssystem. Men vad betyder det? Dan Nordell svarar.

– Man skapar virtuella rum. Rummen finns på nätet. Här finns webbsidor, anslagstavlor med information och läges-bilder. Informationen kommer från alla möjliga håll. Det kan vara kartdatabaser, väder, trafikläge och så vidare. De samverkande aktörerna får en gemensam lägesbild. Den ska användas som beslutsstöd och information från lägesbilden kan redigeras och presenteras på en öppen webbsida. Dessutom finns kommunikatörer som svarar i telefon och som vet mer än vad som står på allmänhetens webbsida.

– En vits med Isak är att det ska användas i vardagen, säger Dan Nordell. Det finns alltid en risk för att man drar sig för att trycka på knappen när det är allvar. Isak ska alltid stå och småputtra. Det kan vara information om risk för översvämningar, hotande snöfall eller blixthalka. Isak ska användas förebyggande, och när krisen kommer så ska man kunna minska konsekvenserna.

– På så sätt får man bort dramatiken. Både hos dem som jobbar med systemet och allmänheten som använder det. Det ger också den nödvändiga övningen. Man måste kunna systemet och vara välövad för att få ut mesta möjliga av det. Isak ska kunna gå från vardagens situation ända upp till ett beslutsstödssystem i allvarliga kriser som till exempel Gudrun.

– Isak är inte bara ett system utan det är ett helt paket. Vi börjar med en förstudie tillsammans med kunden och hjälper till att sätta igång systemet och få det att fungera. Vi svarar också för utbildning och övning och utvecklar och anpassar systemet.

Vad kostar det?

– Det beror på hur stor regionen är. Man kan tänka sig en sorts licens som utgår från hur många personer som bor i regionen.

Och så är det. Krishantering kostar. Kaos är naturligtvis billigast – på kort sikt. Inget krishanteringssystem i världen hade dock kunnat rädda skogen i Kronoberg.

Men Dan Nordell kan i alla fall se något gott med Gudrun:

– Jag har fått kvällssol på sommaren.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/4

Mitt hem är min vårdcentral

Digitalt vårdhem [Converted]En allt större andelen av befolkningen är äldre vilket kommer att leda till en mycket större vårdbehov. Redan idag talas om en kris i åldringsvården. En lösning kan vara att utnyttja IT-utvecklingen. Mycket av rutinmässig övervakning och provtagning kan göras i hemmet. Patienten kommer att vara inpluggad i vårdcentralens övervakning.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Operationsanalys guide till bästa resultat

Operationsanalyser används inom försvaret för att lösa komplicerade problem och ta fram beslutsunderlag.  Men Karin Mossberg på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) anser att metoden skulle lämpa sig väl även inom civila områden som sjukvården, äldreomsorgen eller för att förbättra Stockholms trafiksituation.

Operationsanalys är att använda vetenskapliga metoder för att lösa icke-vetenskapliga problem. Och vad är sådana problem frågar sig Karin Mossberg på FOI och svarar att det kan vara allt från att optimera transporterna vid internationella insatser till att se över Högkvarterets nya organisation.

Karin Mossberg leder ett projekt för att utveckla olika metoder som operationsanalytiker kan använda. Hon håller med om att det inte är så lätt att sätta fingret på vad operationsanalys och operationsanalytiker är.

– En operationsanalytiker ska hjälpa till att ta fram ett beslutsunderlag. Det är just detta att verksamheten ska leda fram till ett beslut som är karaktäristiskt. Annars blir det svårt att dra en gräns mellan operationsanalys och alla de olika delområden som kan ingå i operationsanalys som matematik, logistik, problemstrukturering och så vidare.

Komplexa problem

Ett annat utmärkande drag är att problemen ska vara komplexa. Att bestämma vilken klänning man ska ha på festen är inte ett jobb för en operationsanalytiker hur svårt beslutet än är att fatta.

– Operationsanalytiker är inga forskare, säger Karin Mossberg. Våra resultat tillför sällan något till det vetenskapliga samfundet. Vi är inga vetenskapare, men vi använder vetenskapliga metoder för att lösa problem. Det innebär helt enkelt att man ska vara systematisk, kunna dokumentera vad man gör och var man fått sin information från samt att använda beprövade metoder.

Svårbeskrivbara uppgifter

Det är svårt att få en operationsanalytiker att beskriva yrkets innersta kärna och det tror Karin Mossberg beror på att analytikern lever i två världar och därmed har två identiteter.

– Å ena sidan är man kunnig i sitt fack som till exempel att man är bra på statistiska metoder eller analytiska spel. Å andra sidan är man också kunnig på sitt sakområde som för FOI:s analytiker är den militära miljön.

Och det var också så det började. Både i den stora världen och i Sverige. Man brukar säga att operationsanalysen slog igenom under andra världskriget.

– Det var då man plockade in vetenskapsmän i försvaret som man använde som rådgivare inför taktiska och operativa beslut. Vetenskapsmän hade ju använts tidigare. Skillnaden nu var att vetenskapsmännen kunde visa fram underlag som det gick att fatta viktiga beslut på. Militären lät vetenskapsmännen själva leta efter problem som de trodde att de kunde lösa. I mycket blev kriget som ett experiment där man kunde ändra det taktiska uppträdandet och analysera resultatet. Det vanligaste exemplet på operationsanalys från den här tiden är hur man räknade sig fram till det bästa skyddet för de allierades konvojer. Att slaget om Atlanten mot de tyska ubåtarna kunde vinnas var till viss del operationsanalytikernas förtjänst.

Operationsanalysen började som en militär verksamhet som efter kriget spred sig till det vanliga samhället.

– I USA och Storbritannien är operationsanalys fortfarande ett stort område och man kan till och med disputera i ämnet, säger Karin Mossberg.

Till Sverige kom operationsanalysen under 1950-talet. 1958 inrättades en speciell avdelning på FOA som arbetade med operationsanalys för militära tillämpningar. Den historiska bakgrunden till ämnet gör att det fortfarande kallas för operationsanalys inom FOI. Utanför den militära världen används inte beteckningen så ofta även om man arbetar med operationsanalys även där. I stället beskrivs område som logistik, optimering, modellering och simulering och så vidare.

Och vad gör då FOI:s operationsanalytiker i dag?

– Vi bygger vidare på traditionen, säger Karin Mossberg. Vi deltar i Försvarsmaktens studier. Det kan gälla inför beslut om att skaffa ett nytt system eller att införa en ny taktik. Vi deltar också i försvarets olika övningar och har bland annat utvecklat en modell för att utvärdera arméövningar. Vi finns också med i den marina taktikutvecklingen. Och så har vi operationsanalytiker som det är svårare att sätta en speciell etikett på. Det är analytiker som sitter på Högkvarteret och arbetar med att stödja olika processer, hjälper till att utveckla doktriner och med att besvara dagsaktuella frågor. Ska man se en trend så är det att den delen av operationsanalysen har växt och studiedelen har minskat.

En annan allmän trend inom operationsanalysen är att använda en mix av hårda matematiska metoder och mjuka verbala.

– Under 1960-talet trodde man att det skulle gå att räkna sig fram till problemens lösning. Men världssvälten lämpade sig inte för formler. Problemen var inte så enkla som man trodde. Människans beslut lät sig inte modelleras matematiskt. Då tog man fram mjukare metoder där man strukturerade problemen och klädde dem i ord. Och nu verkar pendeln ha svängt igen.

– Det vi har lärt oss från den militära verksamheten är att problemen inte är enkla. De är komplexa. Om vi skapar en taktik så kommer motståndaren att anpassa sig till den nya taktiken och göra motdrag. Det måste vi få med i vår analys. Ofta är det en väldig röra. På vårt fackspråk kallas det för en mess.

Och därmed är vi inne på vad Karin Mossberg skulle vilja använda operationsanalytikerna till utanför den militära världen. Ett typiskt exempel på röra är Stockholmstrafiken.

Hur skulle en operationsanalytiker närma sig detta komplexa problem?

– Det är naturligtvis inte så enkelt som att bara bygga en ny väg för att det blir fler bilar. Vi skulle ta ett vidare grepp och försöka att fånga in vad som är det verkliga problemet bland alla olika problem som utgör den här situationen. I vår militära vardag jobbar vi mycket med experter. I trafikfallet skulle vi nog ta in synpunkter från alla som är berörda av trafiken. Vi skulle lyssna till dem som åker bil, buss och tunnelbana, dem som håller i planering och budget och dem som bor vid trafiklederna. Vi skulle få in så många synpunkter som möjligt och så kunde vi rita upp en karta över problemen och se mönster och kopplingar. Vi skulle också fråga oss varför man tar bilen mellan A och B. Det kanske är för att handla. Skulle man då kunna flytta affären så att resorna minskar?

Och om ni ändå kom fram till att det behövdes fler vägar?

– Då kan vi göra simuleringsmodeller och leka med att bygga till en väg här eller sätta upp ett trafikljus där. Och så kan man se hur trafiken förändras så att inte köerna bara flyttar på sig. Vad som är svårare att få grepp på är som sagt människors beslut. Om det är lättare att åka bil kanske fler väljer bilen? Det här måste man också ha koll på och då får man ta in beteendevetare.

Nu när vi löst Stockholms trafikkaos kanske Karin Mossberg har fler förslag?

– Ett verkligt getingbo att ge sig in i är den politiska beslutsprocessen. Jag kan tycka att det fattas mycket beslut bara för att någon bestämt att det ska vara på ett visst sätt. Det är väldigt lite av att samla information, analysera problem och sedan fatta beslut – åtminstone på den kommunala nivån som jag har erfarenhet av. Det är väldigt mycket tyckande och lite tänkande bakom de politiska besluten.

– Ett annat område är sjukvården. Det kanske jag tänker på därför att jag känner många läkare som förklarar problemen för mig. Men nog skulle en operationsanalytiker hitta saker att bita i som hur man fördelar arbetsuppgifter mellan läkare och annan personal och hur man mäter framgång. Det vill säga hur man kommer fram till ett effektmått. Ett närliggande område är äldreomsorg i hemmet. Här finns det lyckade exempel på hur operationsanalytiker utanför FOI har lyckats förbättra schemaläggningen. Vad är viktigast: att hemvårdaren reser från A till B till lägsta kostnad eller att så många männi-skor som möjligt får hembesök?

Nya sakområden

Så nog verkar det finnas jobb för operationsanalytikerna även utanför de militära staketen.

– Det vi kan ta med oss ut är vår kunskap om metoderna och insikten om att problemen ofta är komplicerade. Däremot måste vi bygga upp en ny kunskap om det nya sakområdet. Vi säger också att de operationsanalytiker vi skickar ut inte är hela resursen, de har hela FOIs samlade kunskap i ryggen. Det är det som är skillnaden mellan vanliga konsulter och operationsanalytiker från FOI. De vi har på fältet är känselspröten. De sitter i fikarummen och har störst insikt inom FOI vad som är Försvarsmaktens problem. Operationsanalytikerna är nog också våra bästa marknadsförare, både för att de gör ett bra jobb och för att de vet vad som finns i forskningsorganisationen. Det är därför som tjänsten varvas mellan att vara ute på fältet och vara inne i FOI-huset.

Annars är ju risken att analytikern börjar tänka som en officer. Och det var knappast det som Försvarsmakten frågade efter.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Marina data upp till ytan

Taktikutveckling som legat på det enskilda förbandet och rapporter som inte nådde fram till besättningen har karaktäriserat marinens analysarbete. Sedan 2003 finns därför den övergripande enheten TU Sjö. Operationsanalytikern Erik Lindberg ingår i enheten som försöker komma till rätta med de tidigare bristerna. För att kunna arbeta nära förbanden är han stationerad direkt på Berga.

En korvett till sjöss är en imponerande syn. Massor av antenner. Här kommer en som ser och hör allt. Teknik och system är i yppersta klass. Allt är intrimmat och besättningen väl utbildad. Taktiken är finslipad. Ingen möda har sparats för att skattebetalarna ska få valuta för varenda krona.

Det som tror att denna bild är sann kan sluta läsa här.

– Man gissar på vilken förmåga förbandet har och vilken teknik som förbanden ska ha. Det är mycket styrt av industrin. Det är inte så mycket fråga om vad vi behöver som vad vi kan tillverka, säger Erik Lindberg. Han är operationsanalytiker vid marinen och den ende analytiker som sitter ute direkt vid förbanden på Berga.

Rapporter har inte nått sjömännen

– Taktikutveckling i marinen har inte gjorts i ordnade former på över tio år. Och det som gjorts har inte rört helheten. Det har varit ett perspektiv från ovan. Man har skrivit rapporter som blivit kvar på stabsnivån. Man har inte nått ner till sjömännen och taktikutveckling har legat på det enskilda förbandet, säger Erik Lindberg. Det finns också en skepsis mot stora tekniska projekt. Det är inte bara i havet som man kan gå på minor.

Under ubåtsjaktstiden var marinen mycket skickligare enligt Erik Lindberg. Man övade mycket och analyserade ofta vad som gått bra och vad som gått dåligt. Nu har man tappat både metoder och kompetens. För två år sedan inrättades en övergripande enhet för marinens taktiska utveckling, kallad TU Sjö.

– Kruxet var bara att den inte bemannades. Det blev jag och kommendörkapten Stefan Thim. Nu har vi tagit hjälp från förbanden och utgått från deras behov. Vi började på hösten 2003 och det har tagit oss ungefär ett år att bygga en fungerande prototyp. Vi tar in och förpackar data och så kommer förbandet hit och jobbar själva med analysen. Det är viktigt att det är förbanden som ska komma fram till vad som är bra eller dåligt. Man har fått nog av pekpinnar.

För att det här ska lyckas måste man, säger Erik Lindberg, vara duktig på att dokumentera vad förbanden verkligen behöver. Nu kan vi ge förbanden en bättre återkoppling och ett bättre underlag. Det ger bättre analyser och med ett empiriskt underlag ska man kunna utveckla bättre förmågor och system. Det ska bli slut med gissandet.

Internationellt intresse

– Vi ska stödja med övningsupplägget, analysmetoderna och analysunderlaget. Jag har slutat med att skriva tjocka rapporter som ingen har tid att läsa. Min affärsidé är att kunna visa det visuellt och begripligt. Därmed inte sagt att man inte ska värna om den fria forskningen, men den ska nog
hållas inom FOI.

– Det finns ett stort behov av att värdera förmågan. Vi har inte kommit dit, men är på väg. Inom EU satsas nu främst på interoperabilitet, men i nästa steg ska man även där börja med utvärdering av förmågan. Så det finns ett internationellt intresse. Man vill veta vad förbanden verkligen kan.

Risk för kulturkrockar

Visst finns det utvärdering inom marinen. Men den är slumpmässig. Det finns utvärderingsverktyg för det mesta på ett fartyg som torped, radar, kanon, sonar och så vidare. Verktygen används om eldsjälen finns ombord. Och det finns ingen process för att byta data. Om en korvett övar jakt på en ubåt så finns ingen sammanställning om hur jakten förlöpt. Flottiljerna är organiserade i stuprör och det finns ingen sammanhållande organisation mellan förbanden. Erik Lindberg säger att det också finns många kulturkrockar. Mellan att vara under eller på ytan. Och mellan olika enheter på ytan.

– Vad förbanden behövde var alltså inte nya verktyg utan en process med metod, analysstöd och gemensam tillgång till dataunderlaget. För att nå målet tog vi små steg ofta.

Det finns ett stort behov av att vara nära förbandet. Man måste kunna verka nu och verka internationellt. Syftet med taktik-utvecklingen är att kunna värdera förmågan och att kunna utveckla den. Krav ska
definieras tydligt och planeringen styras mot kraven.

Övningen bedöms

För att nå dit måste man kunna sammanställa en övning och berätta vad som hände när och var och vilka förutsättningarna var. Det här ska man kunna få ihop till spårbara bedömningar och händelseförloppet ska visualiseras. Inga papper alltså. Och det ska gå undan. Det som förut tog veckor ska ske på timmar. Om fartygen kommer in på torsdag ska analysen ske på fredag. Och alla ska jobba med samma dataunderlag. Det kan vara ubåtsjakt, luftförsvar, ytstrid och så vidare.

Det första steget är att samla in data. Det ska besättningen göra under arbetet och det får inte kännas som en belastning. Man ska dokumentera vad man gör. Det görs i en applikation av det mycket vanliga programmet Filemaker. Det valdes därför att det inte har de säkerhetsbrister som Windowsprogrammen är behäftade med. En reservofficer som studerar hur man bygger tekniska system som samspelar med människan inkallades och fixade programmet.

Den stora poängen är den gemensamma taktiska databasen. Allt som kommer in från olika håll läggs i denna databas. Sedan kan man gå vidare med de enskilda verktyg som nämndes ovan och jobba vidare. Därefter kan den nya informationen återföras till databasen. Vitsen med att använda flera olika verktyg är att man inte binder sig genom att skaffa ett superverktyg som likt en schweizisk armékniv ska fixa allt – något så när.

Flera mindre databaser

Databasen består i sin tur av mindre data-baser. En sådan kan vara stridsledning. Innan uppgifterna läggs in i den stora databasen måste de rättas. En ubåt vet till exempel
aldrig exakt var den är. Den får sin position via tröghetsnavigering och den visar mer och mer fel med tiden. Då och då rättas den och sedan börjar den visa fel igen. I databasen ska ubåtens verkliga position ligga.

Bränslet i metoden är övningarna. I år körs alla årets fem övningar före sommaren.

– Nu har vi fått så mycket material att vi kan gå tillbaka till gamla övningar och kolla om till exempel en sonars räckvidd ska vara så liten. Tidigare hade marinen ingen
sammanställning på genomförda övningar.

Vad får man då ut av analysmetoden?

– Mycket handlar om tidsangivelser, säger Erik Lindberg. När upptäcktes ett mål, när identifierades det, när gjordes insatsen och när skedde utvärderingen av insatsen. Då kan man se varför ett förlopp tog onormalt lång tid. Utan den här uppstyckningen i tid hade det varit svårt att se avvikelser.

– En annan finess är alternativgenerering. Vad hade hänt om? När korvetter jagar en ubåt så tror de en sak, men verkligheten kan vara en annan. Ubåten kan ligga rakt under korvetten utan att upptäckas därför att korvetten har sin sonar i ett vattenskikt där ubåten inte är. På korvetten kanske man tror att man ser miltals. Det är en duell i djupet och vi kan visa vad som skulle ha hänt om korvetten flyttat på sonaren. Vi har data om skikten i systemet. Ibland gör vi det lite svårare för ubåten. I den gamla världen skulle ubåtar gömma sig och vänta. I dag ska ubåten vara mer aktiv och gå in i ett område och spana och skicka informationen. Det är farligare naturligtvis, men ubåten kostar mycket pengar och den ska leverera. Ubåtsfolket vet att det är en ny syn, men det är ändå en stor omställning. Man får inte längre några uppdrag som att ”åk ut och göm dig i två veckor”.

Övningar gav ny taktik

Analysen från ubåtsjaktsövningar har redan lett till en ny taktik. När man kör in data från olika håll visade det sig att ubåten hade periskopet uppe och det upptäcktes av radarn. Men inte av operatören därför att radarn hade fel skala. Man letade inte efter rör i vattenytan.

– Nu har man ändrat bemanningen. Hela besättningen är med i ubåtsjakten, radarn är rätt inställd och utkiken jobbar tillsammans med sonar- och radaropera-törerna.

Efter övningen kan alla gå in i sin vy i databasen. Två kan spela mot varandra och få fram rörliga bilder. Vad såg korvetten egentligen? Och var var ubåten? Vi kan visa att låg fart ger bättre sonartäckning. Det tar längre tid att genomsöka ett område, men i den låga farten stör fartyget inte sin egen sonar så mycket.

Användbart för många

Vilka har nytta av metoden förutom förbanden? Erik Lindberg pekar ut många tänkbara användare:

Musac, marinens analyscentral för undervattenssensorer. Musac har inte tillhört projektet, men kommit med ändå i analysprocessen och därmed dragits fram i ljuset och blivit mer öppet.

Underrättelsesidan skulle kunna använda metoden för att analysera sin insats trots att det bara finns data från ena sidan.

Sjöstridsskolan.

Systemutveckling och studier. Ska man ha en ny båt så borde man först veta mer om de båtar man har. Vad skulle den ha gett och vad ger den? Man kan inte grunda studier på beräknade värden. Det är farligt när man sitter i studier och räknar på det optimala och inte det verkliga. Och man glömmer lätt bort att räkna med människan. Det är så mycket som kan gå fel. Många system är felbyggda och dränker operatörerna med data.

Försvarets materielverk. Prestandavärdering och teknikutveckling. FMV skulle kunna använda databaserna och göra simuleringar på riktiga typsituationer där alla svårigheter är med. Det är svårt att göra ett scenario som är så komplext som verkligheten.

Forskarna borde vara intresserade av förbandens egentliga behov och inte sitta på sina kamrar och hitta på dem. Vi borde också kunna förkorta forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Nu kan vi inte påverka något före 2007. Det vore bra om forskarna kom närmare förbanden. Då kunde operationsanalytikerna vara en tolk mellan militärer och forskare.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Analytiker utifrån utvecklar taktiken

Stefan Thim tillträder snart en ny tjänst på Högkvarteret och marinledningens utvecklings- och inriktningsprocess. En av uppgifterna blir att förankra en ny utvärderingsmetod för marinen som ska kunna förbättra förbandens verksamhet.

Under ubåtsjakternas tid var det här huset på Berga nog det hemligaste och mest bevakade i hela försvaret. Här ligger fortfarande Musac, marinens ubåtsskyddsanalyscentral. Stålpersienner skyddar mot inbrott och insyn. Den enda bevakningen nu inne verkar skötas av taxen Berta vars husse Stefan Thim som han säger ”körde ubåt” från 1981 till 1994. Så han var med under ubåtsjakterna.

– Då ställdes det krav på förbanden att man skulle kunna rekonstruera lägen om man upptäckte kränkande ubåtar. Att veta var man varit och så vidare. Det lärde mig att tänka strukturellt och det har jag tagit med mig i det här jobbet som chef för marinens taktiska utveckling för sjöstrid.

Flyttar från Berga

Snart lämnar flottans fartyg Berga för Karlskrona och officerarna skingras. Stefan Thim flyttar in till Högkvarteret och marinledningens utvecklings- och inriktnings-
process. En av hans uppgifter blir att försöka att förankra den utvärderingsmetod som han och operationsanalytikern Erik Lindberg har utvecklat.

– I min nya befattning ska jag arbeta med operationsanalys och hur vi ska kunna utveckla våra förband, säger han.

– Marinens operationsanalys är delvis ett arv från ubåtsjakterna. Det är nyttigt att ha operationsanalytikern nära kunden och på förbanden. För det är där som kunskapen finns och det är där som de viktigaste lärdomarna kan dras. Det är nödvändigt för att kunna utveckla taktiken och i det här arbetet är det otroligt viktigt att ha en operationsanalytiker med utifrån. För det behövs en fritänkare utifrån som man kan bolla idéer med.

Stefan Thim, som är Erik Lindbergs chef, har inte svårt att hitta argument för att arbeta nära en operationsanalytiker:

– I vissa lägen kan nog någon inifrån organisationen uppfattas som ett hot. Man vill inte ha någon som säger att det ska vara på ett visst sätt. Det är lättare att lyssna på någon utifrån. Då ser man inte pekpinnen utan litar på att den som säger något också har forskat på det.

Att få någon utifrån innebär också att kontaktnätet utökas. Annars är risken att samma människor pratar med varandra hela tiden.

– I dag har vi mycket kortare tid på oss. Man behöver den långsiktiga processen också, men i den kortsiktiga är operations-analytikern central. Det blir bara viktigare och viktigare att snabbt kunna utvärdera insatser ute på förbanden. Detta är en följd av att vi går från invasionsförsvarets långa ledtider till de snabba rycken i insatsförsvaret. Insatsförsvaret kräver också att den lärande processen går mycket fortare. Dessutom ska ju delar av systemet vara under insats. Då måste man kunna ta hand om all ny kunskap och återföra den till organisationen på ett strukturerat sätt.

– Delaktigheten i utvärderingen är också mycket viktig. Vi är visserligen tekniskt drivna, men vi har också en hälsosam skepsis till tekniken. Vi vill inte ha resultat i form av en digital signal utan vi vill sitta i en grupp och fundera på vad som ledde till det ena eller det andra. Det känns bra att kunna påverka utvärderingen och det är så vi jobbar med operationsanalytikern.

Erik Lindberg undrar varför marinen inte kan sköta detta själv. Varför ska man ha en operationsanalytiker? Stefan Thim betonar att man vill ha någon som inte är stöpt i den marina formen.

– Dessutom har vi inte utbildat officerarna för detta utan för att leda förband. Och så har vi ganska korta kommenderingar. Rätt som det är har vi hamnat på ett annat ställe. För att få den nödvändiga
erfarenheten måste man sitta längre på samma ställe än vad vi gör. Och så finns ju traditionen. Det är så här uppdelningen ser ut. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) ska finnas utanför Försvarsmakten och jag tror inte att man funderat på att ha den här funktionen inne i organisationen.

Marinen är den enda försvarsgren som har operationsanalytikern på förbandet och Stefan Thim tror att det kan ha att göra med hur man jobbat tidigare. Armén har hela tiden varit inställd på utbildning och att producera förband som kunde mobiliseras. Man har nog också tyckt att man haft gott om tid på sig. Marinen däremot har hela tiden haft insatsförband och tvingats till en ständig utvärdering.

Armén inte som flottan

Erik Lindberg ser en tydlig skillnad mellan armén och flottan.

– I armén handlar allt om utbildning. Det skulle vara otänkbart att man gick till skjutbanan och sköt och inte tog reda på hur man träffade. I marinen har det gått för sig. Där har det mer handlat om att man ska skjuta ett visst antal torpeder och kanonskott under året.

– Flyget har också en sorts förbandsnära utvärdering, säger Erik Lindberg. Där har man så kallade datastavar. Efter övningen kan förarna köra igenom hela passet framlänges och baklänges på marken. Då har man köpt ett färdigt utvärderingssystem. För marinen är det mer komplicerat. Sjöstriden är både på ytan, under ytan och i luften på en gång och med olika typer av vapen samtidigt. Därför sitter marinen i en gröt och den är för svår att hantera. Det blir för många olika sorters data som inte bildar en helhet. Vi vill utvärdera allt på en gång, men kan inte som flyget köpa ett helt paket utan måste utveckla ett inifrån.

Alla ombord är specialister

I dag behöver flottan inga värnpliktiga för annat än rekrytering. De som kommer till förbanden ska vara färdigutbildade och kunna sättas i tjänst på första vakten.

Det är i princip enda vägen till att bli sjö-officer. Förr vimlade det av värnpliktiga på fartygen. Det var inte så mycket som varje enskild sjöman behövde kunna. Nu är varje man – och kvinna – en specialist. Fartygen är fyllda med specialister. Sätter man samman ett förband av flera fartyg så har man fått ett komplext system. Om allt fungerade som det står i broschyren skulle man kunna uträtta storverk. Men varken i livet eller i flottan är det som i broschyrerna. Det finns alltså mycket mer att få ut av de system man köpt för dyra pengar. En bra sätt borde ju vara att satsa på fler operationsanalytiker. Men i själva verket är det nu tvärtom.

Stefan Thim håller med om den beskrivningen och säger att det borde finnas fler operationsanalytiker ute på förbanden.

– Jag kan inte svara på varför operationsanalysdelen skärs ned. Jag sitter inte på OA-beställningen och vet inte vad som spelar in. Men jag har en känsla av att operationsanalytiker nuförtiden förknippas mer med arbete inne på Högkvarteret än ute på förbanden. Och på Högkvarteret slår man ihop enheter och grupper och då kanske man tror att det går att minska på antalet operationsanalytiker också. Men har man tänkt så tycker jag att man missat att målet för operationsanalysens själ ju är att utvärdera operationer. Och några sådana finns ju inte på Högkvarteret.

En annan sak som Stefan Thim efterlyser är behovssammansatta insatsstyrkor med experter från FOI, Försvarshögskolan, Försvarets materielverk och förbanden som kan rycka in och fixa problem och hjälpa till. Integrerade projektteam kallas det för i branschen.

Annan modell i USA

Den dagen vi är på Berga transporteras
ubåten Gotland till USA för övningar med amerikanska flottan. Den kan bli borta i tre år. Initiativet är amerikanskt. Man vill öva på att upptäcka en konventionell mindre ubåt. Den typen ses nu som ett växande hot som USA tidigare inte har behövt räkna med. Särskilt inte i grunda vatten. Den amerikanska inställningen till övningen och operationsanalys skiljer sig från den svenska.

– När våra officerare kom till en tidigare ubåtsövning blev de ganska förvånade när de möttes av amerikanska operationsanalytiker. Det var analytikerna som lade upp övningen så att den skulle gå att utvärdera och att man snabbt kunde få ut kunskapen i organisationen, säger Stefan Thim.

– Från svensk sida verkar det inte finnas det intresset, säger Erik Lindberg. Vi kunde ju också ha lärt oss något, men vi verkar vara fullt upptagna med omstruktureringen av försvaret.

– Både britter och amerikaner har med operationsanalytiker vid internationella insatser, säger Stefan Thim. Det borde vi också ha. Britterna vill se till att de gör rätt saker och amerikanerna lägger upp övningarna så att de går att utvärdera.

Bättre utvärderingar

Stefan Thim är nu på väg att kasta loss från Berga. Närmaste vatten blir väl Lilla Värtan. Havsdjupens tid är förbi. Redan under ubåtsjakternas tid såg Stefan Thim att utvärderingen lätt kunde bli mycket bättre. Kanske kan han göra en insats för saken i maktens korridorer på Lidingövägen för att få in testmetoden i organisationen.

– Jag tror inte att det finns ett motstånd utan problemet är nog mest vi själva. Vi har inte köpt ett färdigt utvärderingssystem som flygvapnet utan byggt ett eget komplement och det finns ingen förvaltare för systemet i organisationen. Vi behöver en handläggare. Men problemet är att alla vi som jobbat med metoden nu försvinner på ett bräde. Det är mer turbulent än vanligt just nu. Flottan flyttar till Karlskrona och Högkvarteret skärs ned.

Kortare period till havs

– Ett annat problem är att det inte är kunden som köper operationsanalysen. Det är någon ovanför Stefan Thim som bestämmer om han ska ha operationsanalysstöd eller inte, säger Erik Lindberg. Det är en annan människa som bestämmer om jag ska jobba med det här än den som tar emot resultatet. Det vore synd om vi inte kunde gå vidare nu när förbanden vant sig och är nöjda.

Och så gäller det att hitta en balans mellan att vara på sjön och att utvärdera vad man gjort därute. Av tradition har tid till sjöss räknats som nyttig tid, men Stefan Thim tror att man kan vara ute en kortare tid om man utvärderar bättre. Erik Lindberg upplever också problemet.

– Besättningarna är nu så stressade att få ut båtarna till sjöss att man inte har tid att utvärdera. Det är ju lite konstigt att man har råd att ta ut en ubåt, men inte har råd att göra en riktig utvärdering.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Framtidens skydd blir ett koncept för att överleva

Vi sitter runt ett bord. Sex skyddsexperter från Försvarets materielverk (FMV). Vilka tekniker finns runt hörnet? Vilken syn finns på skyddet? Det blir inte bara ett samtal om teknik utan också om värderingar.

Vad är värt att skyddas? Stridsvagnen eller föraren? Vad ska man skydda sig emot? En pilprojektil, som går med flera kilometer i sekunden, eller en hemmagjord sprängladdning? I botten finns försvarets uppgift. Internationella insatser som kan vara både fredsbevarande eller fredsframtvingande. Soldaterna är frivilliga och de slåss inte längre för sitt lands existens.

En skyddsfilosofi kan liknas vid lagren i en lök. Varje lager är ett slag. Bäst är att vinna det första slaget – att inte synas. Till slut kanske bara ett slag återstår – att förneka fienden att kunna värdera sin insats. Men lökringsteorin ifrågasätts också av dem som anser att ringarna flyter samman. Skyddet är inte en serie lager utan en sammansatt och komplicerad process. Och som vanligt när några experter samlas i ett rum når man knappast fram till sanningen. Men man får höra intressanta saker.

De som deltog i samtalet var Ola Dickman, signaturanpassning, Elisabeth Behm, material, Lasse Svensson, ballistiska skydd, Patrik Persson, ballistiska skydd, Hans Norinder, nanoteknologi och Fredrik Hyllengren, material.

Ola Dickman:

– Man borde kunna växla mellan förmågan att synas och inte synas. Det ska vara som att slå om en spak. Vips så syns man inte. Man ska kunna anpassa sig efter bakgrunden, den så kallade kameleonteffekten. Jag tror att styrbara signaturer kan användas delvis. Hur långt man kommer beror naturligtvis på hur mycket pengar som satsas. Vad vi vet är att bakgrunderna kommer att bli mycket olika. För det mesta lär det väl handla om stadsmiljö med korta avstånd och korta tider.

En ny skyddsbild

Lasse Svensson:

– Hotet är mer mångfacetterat i dag. Pansarstrid är inte längre en stridsvagn som står emot en annan stridsvagn. Vi ser helt nya krav. Ofta står vagnschefen i tornet och tittar och han har inget skydd. Han skulle behöva en sorts pansarglaskupol.

– Förr skulle man undvika att köra i minfält med stridsvagnar. Därför fick dessa heller inget minskydd. I   dag är minan ett vardagligt hot. Även om vagnen klarar en minexplosion så gör inte besättningen det. I Leoparden satt förarens stol bultad i golvet. Tryckvågen skulle ha gått rakt upp i förarens stol. Därför har Leopardstridsvagnar  fått ett extra minskydd. Föraren sitter i en sele i luften och botten har förstärkts. Minskyddet är en färdig sats som används vid behov.

– En ny svårighet är att vi inte vet vad vi ska skydda oss emot. En mina vet vi vad det är, men en bomb vid vägkanten kan vara vad som helst. I den nya skyddsbilden ingår också att skydd efterfrågas mycket mer och nu har vi simuleringar så att vi kan värdera olika typer av skydd.

Patrik Persson:

–  Tendensen går emot att väga ihop signaturanpassning och ballistiskt skydd till ett överlevnadskoncept. Förr hade vi inga tilläggsskydd. De kom med Balkankrigen. I framtiden vill man anpassa skyddet efter hotet. Det blir mer moduler. Lökringarna med olika skyddslager flyter ihop. Vi kommer att se nya teknologier och aktiva skydd. Stridsfordonen får ett jämnare skydd. Man tar helt enkelt och smetar ut pansaret i fronten så att det täcker hela vagnen. Men det blir inte till priset av ökad vikt eller sämre skydd. Det är nya teknologier som gör detta möjligt. Då kan vi bryta cirkeln mellan skydd, fart och vikt. Med samma skydd kan vi ha en tyngre kanon och samma fart. Eller samma skydd, samma kanon och lägre vikt.

Atomslöjd eller mode

Ola Dickman:

– Nanoteknik är detsamma som materialteknik. Det har alltid funnits.

Lasse Svensson:

– Inom all forskning ska det finnas heta områden. Nu är det nano. Säg nano och alla vet att du är med i matchen.

Hans Norinder är nanoexperten i sällskapet och håller naturligtvis inte med. Han menar att det är stora och nya saker på gång.

– Nu har vi kommit ned till storleken en miljondels millimeter. Då handlar det om atomslöjd och mer än materialteknik. Vi kan med nanoteknik skapa en yta som kan absorbera olika våglängder. I princip skulle ytan kunna svälja vanligt ljus. Lys med en ficklampa och föremålet försvinner. Vi är inte där än och jag tror aldrig att vi kommer ända fram. Men vi kommer en bit på väg. Korvetten Visby är inte osynlig. Men den är svårare att se än vanliga fartyg.

– Vi kan bygga in andra egenskaper i materialen och göra dem hårdare och tätare. Polymerer, eller mer vardagligt plaster, kan göras brandtåligare genom att bara behöva tillföra en tiondel av ett branddämpande ämne.

– En del pratar om nano som materiens gener. Det händer saker på mikronivå som får stora konsekvenser på makronivån.

– Ett spår som vi studerar i Sverige är ett laboratorium på chips. I praktiken har man en cd för att testa biologiska eller kemiska vapen. Skivan specialtillverkas och så tillförs det misstänkta ämnet. Skivan avsöks i en cd-liknande modul och ut kommer en massa svar samtidigt.

– Vi arbetar också på ett keramiskt glas, starkt som pansar. Än så länge är det i liten skala och glaset ska i första hand användas som skydd för sensorer.

Elisabeth Behm är med i FMV:s utvärderingsgrupp som bevakar olika projekt i försvarets nanoteknikprogram. Hon studerar ett projekt som handlar om hur material i avsgasutloppet på flygmotorer både ska klara mycket höga temperaturer och vara radarsabsorberande. Motordelar är annars perfekta radarreflektorer. Man utgår från en matris och plockar sedan in nanomaterial i den. Mer kan hon inte säga. För det här med skydd är fortfarande mycket hemligt.

Ballistiska skydd

Blanda potatismjöl och vatten i en plastpåse. Tryck långsamt med fingret och det sjunker in långt. Slå hårt med handen och den studsar. Kalla fenomenet för något ballt som till exempel shear thickening fluids. Och så är man med i den ballistiska matchen.

Fredrik Hyllengren:

– Det finns flera liknande exempel. Fastnar man med stöveln i lera ska man dra långsamt. Då hinner leran formas och släpper stöveln. Dra fort och stöveln sitter kvar. Samma sak med ketchupflaskan. Först kommer inget. Sedan kommer inget. Och sedan kommer allt. I stället för att lägga in en härdplast i kevlarfiber tar man en nanoblandning. Så får man förhoppningsvis ett kroppsskydd som är mjukt och böjligt utom när det träffas. Då ska det vara stenhårt.

Lasse Svensson:

– Det är mycket sekretess kring pansar. Det som ligger på framkanten är mycket känsligt. Det blir nya material, nya keramer, nya stål.

Fredrik Hyllengren:

–  Det blir mycket skiktade material. Och luft är också ett material.

Skyddsexperterna talar mycket om så kallade aktiva skydd, som i första hand ska användas mot projektiler med riktad sprängverkan. Projektilerna är långsamma och känsliga för störning, till exempel i form av splitter. Sovjetunionen tog fram ett fun-gerande system, Arena och det lär komma fler. En sensor på stridsfordonet upptäcker projektilen, datorer räknar ut vad som ska göras och sedan skjuter stridsvagnen ut en verkansdel som förstör hotet. Vill man inte vara så krånglig kan man sätta upp ett galler på stridsvagnen. Den gamla svenska S-
vagnen hade ett sådant. På sin tid mycket hemligt. Och USA använder galler i Irak.

Sprängladdningen

Nästan vem som helst kan göra en sprängladdning. Det är svårare att få den att explodera som man vill. Gränserna mellan civila och militära hot suddas här ut. De största amerikanska förlusterna i Irak krävs av primitiva sprängladdningar.

Lasse Svensson:

– Stora sprängladdningar blir ett stort hot i framtiden. I Irak kan vi se att soldaterna har ett bra överlevnadsskydd mot kulor och splitter. Men man kan skadas trots skyddsväst. Vi har fått rapporter om hjärnskador hos soldater. De kommer smygande och kan vara neurologiska skador. Men det verkar vara svårt att få politiker att satsa på att skydda mot skador som kommer långt efteråt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Dammolnet lyssnar på dig

Miniatyrisering är en av de starkaste tekniktrenderna. Här finns nanotekniken som kan ge nya material med nya egenskaper. Och här finns mikrosystemtekniken som kan ge sensorer små som dammkorn eller antenner som bara är en tusendels millimeter stora. Eller komponenter så små att de kan tala med hjärnan.

Sensorer små som dammkorn. Eller komponenter som kan koppla in sig på nervsystemet. Miniatyrisering är en stark tekniktrend. En sak är vad som kan åstadkommas med mycket pengar i de amerikanska laboratorierna. En annan sak är vad som kan förverkligas i form av billiga vardagsföremål.

Miniatyrisering brukar definieras som att en komponent eller ett system blivit mindre och som presterar minst lika bra. Eller det kan också vara något som byggts av mycket små delar och som ger en ny eller förbättrad funktion.

En stark drivkraft är nanotekniken som är ett nytt område med band till materialteknik. Nanotekniken är tvärvetenskaplig och har gett nya material som i sig är multifunktionella. Det är också en viktig aspekt på hela miniatyriseringen. Det går att bygga in fler förmågor.

Ett annat viktigt begrepp vid sidan om nanoteknik är mikrosystemteknik. Den kommer att betyda mycket för positionsbestämning och styrning av stridsdelar. Små objekt kommer att datoriseras. Vi kan få mikrorobotar som är mindre än en tusendels millimeter. De kan spridas som pollen eller bakterier. Forskarna talar till och med om komponenter som kopplas in i nervsystemet och som kan tala med hjärnan. Dessa komponenter skulle hjälpa soldaten att ta fram sitt undermedvetna. Soldaten ser mer än han tror. De små komponenterna skulle fånga upp den information som annars missas. Gränsen mellan vad som är teknik och biologi suddas ut från båda håll. Det är inte bara biologerna som närmar sig tekniken. Även teknikerna närmar sig biologin. Man kan tänka sig tekniska lösningar för att ändra på kroppens biologiska system som till exempel att modifiera biokemin och kompensera för sömnbrist. Eller att ta kontroll över nervsystemet i ett djur och därmed skapa biologiska UAV:er. Kunde man få hökar att spana och koltrastar att känna av markvibrationer så vore det kanske inte så dumt.

Men miniatyrisering i sig innebär också nackdelar. Det är lätt att smuggla mikro-UAV:er. Kunskapen kan också spridas till terrorister och andra via den civila utvecklingen. En UAV kan inte vara hur liten som helst om den också ska kunna styras i luften. Eller så nöjer man sig med att UAV-svärmen flyger som pollen för vinden.

Det multifunktionella är ett kännetecken för miniatyriseringen och gränser mellan material, komponent och delsystem suddas ut. I en UAV kan energiförsörjning, antenn, sensorer och skrov bli en enhet. En UAV blir i framtiden mer av en komponent än ett system.

Miniatyriseringen ska ge bättre skydd för människan. Nanoteknik kan ge nya material i skyddsvästar. I och med att sensorer kan göras så mycket mindre kan soldatens hälsotillstånd övervakas. Mindre och effektivare sensorer kan bättre varna för radioaktivitet och biologiska och kemiska stridsmedel. Här kommer vi snart att se färdiga resultat.

Ett måste för rymden

För rymdsidan är miniatyriseringen ett måste då varje gram som skjuts upp i rymden kostar enorma belopp. Allt fler funktioner ska packas in i allt mindre satelliter. Det här kan leda till att det också blir fler rymdnationer. Man behöver inte kunna skjuta upp sin satellit. Man behöver inte ens ha en egen satellit utan kan kanske hyra volym och vikt i någon annans satellit.

Miniatyriseringen på rymdsidan har redan gett oss GPS-mottagaren. För en tusenlapp går det att köpa en liten låda som visar på ett par meter när var man är. GPS når dock inte överallt. Den fungerar inte inomhus och i tunnlar. Där behövs något annat. Tröghetsnavigering är svaret, men denna utrustning har varit både dyr och skrymmande. I och med att krockkudden blivit obligatorisk så har priset på accelerometrar, som utlöser kudden, blivit mycket lägre. Masstillverkning och miniatyrisering gäller snart också tröghetsnavigering. Det finns en amerikansk prototyp på en treaxlig accelerometer som bara är en femtedel av en sockerbit. För att fortsätta på matavdelningen finns det atomur stort som ett riskorn. Det som åstadkommer detta är att det går att göra små komponenter som styr optiska signaler.

Snåla på energin

Ett stort bekymmer i militära sammanhang är bristen på energi. När allt ska vara i nätverk och det ska sitta en dator i nästan varenda kula krävs det mycket fiffighet för att lösa energiproblemet. Ett sätt är att snåla. Forskarna tror att det på sikt går att göra komponenter för signalbehandling och mottagning, som bara drar en tiondel av vad de gör i   dag. För sändning får man nöja sig med att det blir dubbelt så bra. Ett sätt att alstra energi i liten skala är att låta förbränningsmotorer driva små generatorer. Svårigheterna har dock visat sig vara större än man trott och förväntningarna har skruvats ned. En annan möjlig energikälla är bränslecellen.

Alternativ till kisel

Miniatyrisering förknippas naturligtvis med IT-utvecklingen. Datorerna blir mindre och starkare. Det går att lagra mer på mindre utrymme. Fortfarande gäller Moores lag som säger att allt blir dubbelt så bra på som sämst vartannat år. Vad man talar om är komplexiteten på kiselchipset. Om 20 år kan datorer vara 80 gånger snabbare och det går att packa tiotusen gånger mer på kiselchipset. Moores andra lag säger att det blir dyrare att tillverka kiselchips. På tre år har det blivit dubbelt så dyrt att bygga en kiselfabrik. Så man söker på sikt ett alternativ till kisel. För datalagring talas om elektronspinn. För detta krävs magnetiska halvledare.

Display med stereobild

Alla har ju sett hur mobiltelefonernas displayer blir bättre för varje generation. Men vi har ännu inte sett början på vad displaytekniken kan åstadkomma. Bakom hörnet väntar en display som känner av betraktarens ögon och som kan presentera bilden i flera plan. Då får man stereoeffekt och kan blanda verkliga och konstgjorda bilder i ett djupseende. Mikrodisplayen i sig är inte poängen utan att den kan byggas in i system. Då kan vi få en stridsvagnbesättning som ”ser igenom pansaret” eller en Nils Holgersson som kan sitta på vingen på en UAV.

Hur liten kan en antenn vara? En tusendels millimeter säger forskarna. Ju högre upp i frekvenserna man går desto mindre kan antennerna bli. Detta gäller för optiska sändare och mottagare. Ju mindre antenn desto mindre räckvidd, förstås. Men ibland vill man bara viska någon i örat. Att gå upp i de högsta frekvenserna kommer dock att kräva enorma forskningssatsningar. Med tiden kan akustiska sensorer göras mycket små och masstillverkas och då är det intelligenta och lyssnande dammolnet här.

Är då allt detta bara drömmar i militärforskarnas laboratorier? Är det så, kanske det stannar vid drömmar därför att det inte finns pengar att förverkliga dem. Optiska sensorer kan dock ge högeffektiva solceller. I en värld som letar efter andra energikällor än kärnkraft och kolväten kanske det kan bli en sådan storsatsning.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3