Teknisk Prognos 2012

FMV:s tekniska prognos för 2012  lägger extra fokus på forskning kring ämnen som obemannade farkoster, cyberspace, robotik och rymden. Framsyn Media beskriver 14 trender och teknikområden med artiklar och förklarande illustrationer. Publikationen är tänkt som stöd för regering och Riksdag då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras.

 

Teknisk Prognos 2011

TP 2011

Populärutgåva av den tekniska prognos som varje år sammanställs som stöd för regering och Riksdag på uppdrag av FMV då beslut om framtida forskningsprojekt ska formuleras. I ett tiotal illustrerade artiklar studeras områden som, energi, marksensorer, monitorering, positionering samt textilintegrerade kroppssensorer.

PERP 2010

01 PlaneringsteckningenFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

NORDEFCO – Nordiskt försvarssamarbete

NORDEFCO grafik NYYYGrundtanken med NORDEFCO är att FM genom ett samarbete med andra nordiska länder skall kunna spara resurser som omfördelas till operativ förmåga. Men, samarbetet är ingen försvarallians. Fortfarande har vi unika försvarsmakter med nationellt definierad operativ förmåga. Framsyn Media tog under våren 2010 fram ett 50-tal bilder för att förtydliga tankarna kring konceptet..

FM:s perspektivplanering 2009

PERP grafik NYYYFörsvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen. Dagens utmaningar och hot är i både regionala och globala till sin karaktär. Framsyn Media gjorde ett antal illustrationer för att beskriva de viktigaste trenderna.

African Union – Peace & Security Architecture 2010

AU Peace & Security_081103As part of the efforts of the African Union (AU) to promote peace and security in Africa, the decision has been taken to design and implement an African Peace and Security Architecture, consisting of several important elements for conflict prevention, management and post-conflict reconstruction support. This illustration (2008 edition), published by the Swedish Defence Research Agency (FOI) in an effort to promote knowledge about the AU, aims at presenting an overview of relevant facts and figures concerning AU peace and security efforts, and an outline of the current vision of the main building blocks in the African Peace and Security Architecture. The architecture, scheduled to be operational in 2010, is a continuously evolving project for peace and security, supported by a range of national and international partners. Hence, this illustration is based on available information in 2008, but is intended to be frequently updated, in tune with revisions and progress made during the course of the build-up.

—————————

Illustration: Martin Ek

En liten organisation med stort kontaktnät

Fem minuter med bussen från Slussen ligger en liten icke-statlig organisation som verkar i gränssnittet mellan säkerhet och utveckling. ”Vår nisch är att världen är mer komplex än den ter sig vid första påseendet”, säger Niklas Swanström, chef för Institute for security & development policy, ISDP.

Niklas Swanström har, som han säger, en hyfsat brokig bakgrund och är egentligen ingenting. Han är utbildad i Sverige, Kina och USA, gjorde sin doktorsavhandling i freds- och konfliktforskning och har en magisterexamen i internationell rätt.

– I vårt gebit ska man ha lite av allt och vara särskilt bra på något, säger han och har lite svårt att förklara vad ISDP gör.

– När man ser det klara resultatet verkar det fullt logiskt. Vårt jobb definieras av situationen.

ISDP är ett ungt gäng. Johanna Popjanevski är en av två vicedirektörer och expert på södra Kaukasus. Hon har sällskap av två veteraner: förre diplomaten Ingolf Kiesow och förre generalen och rektorn vid Försvars-högskolan Karlis Neretnieks.

Niklas Swanström berättar hur allt började.

– År 2002 bildades vid Östeuropeiska institutionen vid Uppsala universitet en forskargrupp kallad Sidenvägsstudier som bedrivs i samarbete med Johns Hopkins University i Washington DC, USA. Vi studerade Centralasien med betoning på konflikter och säkerhet och inte minst narkotikasmugglingen längs den gamla Sidenvägen. Vi kände att vi vuxit ur den akademiska rocken och förra året lämnade vi universitetet. Vi hade blivit större än vår egen institution. Men framförallt för att vi sysslade med policyforskning. Då var det bättre att vara en icke-statlig organisation, NGO. Öppenheten på universitetet kanske inte passar alla kunder även om vi inte håller på med hemligheter. Nu kan vi ha en mer företagsinriktad inställning och jobba närmare våra kunder. Det är kunden som äger produkten, även om vi sedan ger ut resultatet som en rapport.

Med policyforskning menar Niklas Swan-ström att produkten anpassas efter avnämaren. Det är råd om vad kunden bör göra och inte bör göra. Slutsatserna är mindre teoretiska och mer gjorda för att användas.

Kunderna, som kan vara Utrikesdepartementet, som står för 60 procent av finansieringen, Försvarsmakten, Sida och svenska organisationer generellt, vill ha något mer än den svartvita bilden. De vill se nyanserna och orsakerna bakom det som sker på ytan.

– Vi försöker tänka på vad som händer i morgon och se vilka följderna är, säger Niklas Swanström. I en färsk Pakistanrapport vill vi skaka om lite grann. Allt blir inte bättre för att man sparkar ut president Musharraf. Vad sker i det tomrum han lämnar? Vilka konflikter finns bakom konflikten? Vi har inte sanningen, men ytterligare en åsikt. Vi kan erbjuda en slutsats som grundas på att vi har olika experter som har olika tankeinriktningar. Förr har det ofta varit antingen en diplomat, en statsvetare eller en militär som skrivit. Vi vill undvika det och tänka bredare och djupare. Det är lite som Internationella institutet för strategiska studier i London. I den nya världen fungerar inget isolerat och vi vill vara en länk i detta. Man kanske kan säga att vår nisch är att världen är mer komplex än vad den först kan te sig. Kommer det en fråga om Indonesien så ska vi ha nog med forskning för att omgående komma med ett intelligent svar och efter en tid ett riktigt intelligent svar.

– Vår inriktning är gränssnittet mellan säkerhet och utveckling. Vi ser på säkerhet i det bredare perspektivet, säger Niklas Swanström.

– Vi studerar konflikthantering, organiserad brottslighet, traditionell säkerhet, miljöfrågor och så vidare. Det gör oss unika. FOI, till exempel, ser mer på den militära säkerheten. Vi arbetar mycket med förtroendeskapande åtgärder och jobbar brett med problem och lösningar. Vårt gebit är helt enkelt hur man kommer till tals med varandra och skapar förtroenden. Hur bar sig arvfiender som Frankrike och Tyskland åt efter 1945? Det finns kanske något där att lära för i dag. Det har forskats mycket om förtroendeskapande åtgärder, men inte skrivits särskilt mycket.

ISDP har inga ambitioner att växa. Styrkan sitter inte i organisationens storlek utan i omfånget och kvaliteten på nätverket.

– Vi var 18 som gick från Uppsala. Vi rekryterar på personbasis. Ett forskningsområde definieras och så rekryterar vi någon som behövs. Vi vill undvika byråkrati och vill inte vara institutet för allt, säger Niklas Swanström, som tror att ISDP är per capita det institut som publiceras mest. En anledning är den lilla organisationen.

– Vi har Asia papers, Silkroad papers, en kvartalstidskrift och en som kommer två gånger i månaden. Insamlingen av material sker genom våra kontaktnät i regionen. Kvartalstidskriften har 30 000 nedladdningar per artikel vilket är väldigt mycket. Allt är fritt på nätet. Det ska vara lätt tillgängligt för att forma en debatt. Nästan allt är på engelska. Något är på svenska och något på kinesiska riktat till taiwaneser. I dag kommer en tredje bok i en serie om fyra böcker om Burma.

–ISDP är en icke-statlig organisation och det är en styrka. Vi kan till skillnad mot andra ha kontakt med organisationer och regimer som separatister, kinesiska militärer, maoister i Nepal, regimerna i Nordkorea och Burma. UD står för en kärnkostnad, men ställer inga krav på vad vi ska göra. I så fall blev vi en organisation som alla andra, säger Niklas Swanström och betonar att det viktigaste är det samlade kontaktnätet.

– Målet är att ha representanter från två organisationer i varje land. En akademisk och en policyorganisation som till exempel militären. Det ska inte vara akademiker som sitter på sin kammare utan folk som påverkar beslut. Våra gästforskare blir knutpunkten. Vi vill ha en ständig ström som vi kan plocka information från. Gästforskarna i sin tur får tillgång till vårt nätverk och det vet de som skickar hit dem. Vi har en kinesiska från Kinas armé som forskar om militär öppenhet i Kina. Kineserna har insett att slutenheten är ett problem. Särskilt om man ska delta i internationella operationer. Vi försöker att få den kinesiska milisen att tänka i nya banor och att de ska hjälpa oss att förstå dem. Om vi vet varför de handlar på ett visst sätt kan vi lättare förutse vad de ska göra. Nätverken, och att det är ett givande och tagande är en av våra grundvalar. Vi kan ha en kinesisk och indisk gästforskare som delar rum, åsikter och kontakter.

– Detta är något som vi vill ligga lågt med, säger Ingolf Kiesow på frågan om ISDP kan verka som en informell kanal. Vi kan ha möten och seminarier där folk från länder som inte vill tala med varandra kan göra det.

Karlis Neretnieks säger att ISDP ordnade nio möten mellan maoisterna och regeringen i Nepal där de kunde lära sig att få kontakt.

Ingolf Kiesow har 23 år som diplomat i länder i Asien. Han har varit nio år på FOI, på Försvarshögskolan och UD. Nu är det ISDP som gäller på heltid. Pensionsgränsen har han passerat.

– Jag har inte ägnat mig så mycket åt energifrågorna här som jag gjorde på FOI. Institutet hade en konferens i Singapore där vi försökte täcka de säkerhetspolitiska aspekterna på ener-giproblemet som i sig är många olika problem. Länderna i Nordostasien måste börja diskutera de här frågorna som ingen kan lösa på egen hand. Jag har skrivit en bok om Indien som blivande stormakt och vad det kan medföra för Indien och omvärlden. Nu håller jag på med en bok om den japanska nationalismen och slutsatsen är att det inte är något vi behöver frukta. Ett intressant projekt vore att studera den kinesiska nationalismen. Den kommer i vågor. Nu är den aktuell med OS-protesterna. Ibland utnyttjar regimen nationalismen och spelar ut den och ibland måste den dämpas.

Karlis Neretnieks var en gång utbildad för att leda arméfördelningar. Nu finns det knappast en bataljon i armén att föra befäl över.

– Jag vill nog tona ned min roll här, säger han. Jag fungerar som militär expert ett par dagar i veckan och bidrar med militära synpunkter på vad andra skriver. Främst ägnar jag mig åt vad Kinas militära tillväxt i Ostasien betyder och vilka följder det får för länder som Japan och Filippinerna. Att kineserna gått och blivit en ocean-makt är tydligt, säger Karlis Neretnieks.

Och det var före avslöjandet att Kina bygger en jättelik flottbas i Sydkinesiska sjön.

– I många stycken är det som vi nu ser i Asien lite av samma som fanns i Europa för hundra år sedan. Stormakter som strävar efter att behärska sjövägar, säger Karlis Neretnieks och slår fast att det är i Asien det händer. Här finns de stora militärutgifterna, här finns flest folk under vapen. Och det blir mer och mer så.

Att det händer saker i Asien märktes denna dag. Georgien anklagade Ryssland för att ha skjutit ned ett obemannat flygplan, UAV, över vad som sades vara abchaziskt luftrum. Abchazien och Sydossetien är två provinser som vill bryta sig ur Georgien och har Rysslands stöd.

Johanna Popjanevski är vice chef vid ISDP men också expert på södra Kaukasus. Hon är jurist och har studerat minoritetsfrågor på plats i ett år.

– Det ska väl bli ordning även i Kaukasus, säger hon. Mycket hänger på hur det internationella samfundet reagerar. Georgien har alltid strävat efter att få upp tvisten med Ryssland på den internationella agendan, men räknade kanske med att USA skulle visa ett större intresse än vad som skett. Det finns en rädsla för att ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd ska stoppa FN:s militära observatörer i området. Det har förekommit skärmytslingar mellan ryska fredsbevarande styrkor och georgiska trupper och på ett ställe är det bara en bro i en dal som skiljer parterna åt.

– Det är ett explosivt område utan tvekan, säger Ingolf Kiesow och räknar upp några av ingredienserna i denna starka brygd: kurder, armenier, turkar och ryska stormaktsambitioner.

Inte för inte var det nog något åt Kaukasus som fanns i bakhuvudet på dem som en gång konstruerade det fiktiva landet Bogaland som svenska soldater skulle skapa fred i.

– Bogaland hittade vi på vid Swedint en gång på 1990-talet, minns Karlis Neretnieks. Nu har visst Bogaland blivit mycket mer avancerat och komplicerat.

Ungefär som verkligheten i Asien kanske.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

I datorspelens värld blir kriget enkelt

Halva Sveriges befolkning spelar datorspel. Förra året såldes 7,6 miljoner spel, varav många våldsamma. Förmodligen har de flesta ungdomar som söker sig till försvaret fått en uppfattning om militärlivet via dessa datorspel. Peter Zackariasson, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, vill ta reda på vilka konsekvenser detta får för Försvarsmakten.

Peter Zackariasson har skrivit sin doktorsavhandling om hur spelutvecklare väljer innehåll i sina spel.

– Hur ska en mugg se ut? Med eller utan handtag? Bara en sådan sak får betydelse i spelet. Och genom spel skapar man sig bilder av verkligheten precis som från vilket annat medium som helst.

Peter Zackariassons militära erfarenhet är som ”fusksjöman”. Inne i berget i Göteborgstrakten satt han vid en sjöbevakningscentral och tittade på bildskärmar och symboler.

– Jag var vid marinen, men aldrig i en båt.

Vid den här tiden låg nog delar av försvaret före det övriga samhället. När Peter Zackariasson var barn spelade han sitt första datorspel hemma hos kompisen Tord. Det gällde att jaga svarta fyrkanter som föreställde monster. I dag är realismen en annan. Och de som växte upp med enkla spel har fortsatt. Medelålders män och kvinnor med bra inkomster skaffar sig de senaste och dyraste spelstationerna.

Peter Zackariasson började forska om ledarskap i en högteknologisk miljö. Han gick till spelutvecklarna där allt arbete handlade om att integrera hårdvara med mjukvara.

– Jag kom in mer och mer på deras produkter och det ledde fram till min avhandling.

Nu vill han gå vidare med ett forskningsprojekt. Att studera hur soldater formar sin bild av militära handlingar och militär organisation via datorspelen. Han vill analysera spel och intervjua värnpliktiga och soldater om deras spelvanor och deras reflexioner om spelens innehåll. Och naturligtvis spela med dem och diskutera.

Peter Zackariasson radar upp populära och verklighetstrogna datorspel på bordet. Omslagen för närmast tankarna till de böcker som skildrar kriget som underhållning. Döden på larvfötter och liknande. De här spelen är bästsäljare och spelas över hela världen. Även i Irak.

– Jag såg en dokumentär om amerikanska soldater som tjänstgjorde utomlands. Hur de satt i långa rader och spelade krigsspel när de var lediga, och jag undrade om det går att leva i två världar samtidigt. Blir man mer avtrubbad? Jag vet inte. Verkligheten är mer komplicerad och mindre våldsam än spelen. Frågan är vad spelet gör med en individ som hamnar i en situation som liknar spelets? Det är kontentan i min frågeställning. Blir konsekvensen att försvaret måste ställa om vad man lär därför att man möter människor som har en felaktig uppfattning?

– En kollega till mig i England har redan inlett vår studie på kadetter. På frågan varför de spelar svarar en del att i krigsspelet får historien ett lyckligt slut. Är det den bilden som spelen förmedlar? En förenklad värld där det slutar bra?

Spelen baseras mycket på militär praktik. Man ska uppträda i grupp. När man spelar över nätet kan en skyttegrupp vara spridd över hela världen.

– Det är intressant att se hur spelets bild byggs upp. Vad innebär det att skjuta mot människor? Redan innan ungdomarna har kommit in i det militära har de skapat en uppfattning om vad det innebär. De tycker sig veta vad krig är. Jag vill inte säga att ungdomarna är förstörda utan att de har en annan förförståelse.

På Försvarshögskolan arbetar Anders Frank och andra med att överföra ett amerikanskt spel till en svensk miljö. Det ska vara underhållande, men i första hand lärande. Det är mer simulator än underhållning.

– Det finns stora möjligheter att lära individer, säger Peter Zackariasson. Mitt argument är att ungdomarna redan lärt sig via datorspel vare sig vi vill eller inte. Datorspelen innehåller delar av verkligheten, men är inga simulatorer. De har delar av vapenteknik och våld, men är underhållning och inga simulatorer. Det är spelutvecklarna som bestämmer hur de ska användas.

För att lyckas i spelet måste man följa reglerna. I vissa spel belönas övervåld. I andra får man avdrag. Om spelaren uppmanas till övervåld kan spelet märkas som vuxenspel. Det är 18 år, ungefär då man kommer till försvaret.

– Det finns spel som bygger på etik, att göra goda handlingar. Men det ska vara enkelt. Ett spel ska man kunna spela nästan med en gång, säger Peter Zackariasson.

Så då är det förmodligen inte aktuellt att ha Genèvekonventionen i benfickan. Att vägra utföra en brottslig order ingår inte i spelet. Krig kan vara våld – men också väntan. En skyttegrupp springer inte fram mot fienden. Den kryper eller ålar. Långsamt och maskerat. Det gör sig inte heller bra i spel.

Det finns spel där man får vara härförare, leda förband och tänka i operationer. Skulle man kunna tänka sig ett spel om hur fredsstyrkor försöker att rädda en stat som faller sönder? Att hitta en väg i labyrinten mellan milisgrupper, folkgrupper, kriminella, civila? Detta som är vardagen i Afghanistan?

– Nej, det skulle bli alldeles för komplicerat. Det går inte att göra ett spel på, säger Peter Zackariasson. Det är verklighetstroget och samtidigt mycket enkelt. Man har block och pappfigurer. Så byter spelmotorn ut blocken mot hus och pappfigurerna mot människor.

Det mest sålda krigsspelet är Call of duty 4. Det är ett så kallat FPS-spel, first person shooter. Vad det innebär kan man läsa på Apples svenska hemsida. Få spel görs för Mac, men Call of duty finns. Här utlovas ”den mest nervpirrande action-thrillern någonsin med modern krigföring från soldat till satellit, där behovet av stöd från luften är ett måste för att man ska lyckas. Adrenalinhöjande gruppering låter spelarna hissa sig ned från repen på taktiska helikoptrar, flyga i en armada med attackhelikoptrar, använda jaktplan för att bryta sönder fiendens befästningar och till och med bekämpa fiender från hög höjd i toppmoderna bombplan.”

70 nya och autentiska vapen och verktyg utlovas. Inklusive landminor. Spelaren får uppleva kriget på ett helt nytt sätt, försäkrar man i denna översättning som inte lyckats skaka ifrån sig vare sig det amerikanska språket eller den amerikanska spelindustrins sätt att betrakta krig.

Ett annat populärt spel är America´s Army. Finansierat av amerikanska försvaret för att locka ungdomar till försvaret och för att i övriga världen framställa den amerikanska armén i god dager.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

När fredssoldaterna sviker sitt uppdrag

En soldat måste vara beredd att dö och att döda för sitt land och sina kamrater. I ett krig hör det till att några måste offra livet för att rädda andra. Det låg underförstått, om än -sällan uttalat, i det gamla svenska nationella försvaret. Men den som är soldat i fredens tjänst? Gäller samma sak där?

– Ja, svarar Paolo Tripodi, -italiensk etikforskare vid amerikanska marinkåren.
Paolo Tripodi föreläste i höstas vid ett seminarium om utlandstjänst som arrangerades av Försvarshögskolan. Han deltar också i forskaren Karl Ydéns projekt om militärt våld.

– Vi är olika forskare som representerar olika infallsvinklar. Min är etiken. Till skillnad från de flesta andra etikforskare ser jag moraliska skäl för att ibland tillgripa våld. Det kan vara lika fel att inte använda våld som att använda våld i onödan. Att balansera detta är mycket svårt. Men det finns en punkt där frågan avgörs. Det är därför som vi ofta studerar fredsstyrkornas två stora misslyckanden, Rwanda 1994 och Srebrenica i Bosnien 1995.

Två namn och årtal som ger rysningar. I Rwanda dödades på tre månader 800 000 människor i det kanske värsta folkmordet efter andra världskriget. I Srebrenica dödades 7 000 muslimska män och pojkar på några dagar. I båda fallen sedan de fredssoldater som skulle ha skyddat dem -svikit.

I Rwanda var det belgiska soldater som svek i och Srebrenica var det holländare. Åtminstone i Holland blev efterhistorien ett nationellt trauma och en regering avgick. Hur skulle svenska soldater ha handlat? Vad hade hänt om de svikit?

– Den här diskussionen kan Sverige inte komma undan, säger Paolo Tripodi. Hur ser det svenska folket på Sveriges internationella bidrag? Är man beredd att ta konsekvenserna? Hur stora risker ska soldaterna ta för att skydda försvarslösa civila? Det handlar om att skydda gamla, kvinnor, barn. Vi åtar oss att skydda mänskliga värden. Tyvärr innebär detta åtagande att man riskerar förluster. Och det är svenska soldater som får betala priset. När Sverige går ut i världen för fredens sak innebär det att man utlovar skydd till människor i ett främmande land. Vem ska svara för skyddet om inte de svenska soldaterna? Det är de som får ta risken. Och det innebär i värsta fall att bli dödad.
Paolo Tripodi hävdar att en fredsinsats består av två delar. Det ena är den legala, själva mandatet som bryts ned i regler för hur soldaterna ska uppträda. När och om man får skjuta och så vidare. Den militär som bryter mot de uppställda reglerna kan ställas till svars efteråt. Den andra delen av insatsen är själva grunden, fast det har inte fästs på papper. Det är löftet man gett de utsatta människorna att skydda dem. På samma sätt som den vita parlamentärflaggan och rödakorsflaggan innebär något konkret är också FN-flaggan, eller den som används i insatsen, en symbol som inte får kränkas. Den står för löftet att skydda de civila.

I det senare fallet handlar det inte om lagar utan om moral. Den som bryter mot moralen riskerar inga påföljder. Däremot kan man naturligtvis tvingas leva med det livet ut. En som tvingats göra det är den kanadensiske generalen Romeo Dallaire, som var chef för FN-styrkan i Rwanda. I sin bok Skaka hand med djävulen skriver han att i framtiden måste vi vara beredda att offra vårt liv för mänskliga värden.
Ett vanligt misstag är, enligt Paolo Tripodi, att tro att ju bättre soldater man skickar ut, desto bättre är det. I Rwanda utgjorde belgiska fallskärmsjägare FN-styrkans kärna, och det var de som övergav dem som de skulle skydda, ett par tusen människor som sökt skydd i en skola och bakom ett belgiskt kompani.

– Soldater övas i att inte bryta mot mänskliga rättigheter. Inte i att aktivt skydda dem, -säger Paolo Tripodi. I en fredsoperation är det moraliskt lika illa att gå åt sidan och låta någon bli dödad som att döda själv. Fredssoldater bör ha en etisk kod.

Paolo Tripodi förklarar att i krig gäller lagar och soldater. Man ska hålla sig inom reglerna och göra det som man är tränad för – att bekämpa sin fiende. Det senare innebär att handla nästan som en robot. Särskilt i trängda lägen som strid i bebyggelse. Där finns inget utrymme för att fatta moraliskt riktiga beslut. Men en fredsinsats är inget krig. Det är en kamp mot kriminella och då måste man stå upp för de mänskliga värdena, säger Paolo Tripodi.

– Det kan ibland vara svårt att veta vad som är ett brott mot lagen, men aldrig vad som är ett brott mot det moraliskt rätta.
Tragedin i Rwanda har väckt frågan om FN-styrkan Unamir inte gjorde mer skada än nytta i och med att man invaggade människor i en falsk trygghet. Samtidigt har det debatterats om inte ett fastare ingripande från FN-styrkan kunde ha förhindrat massakern. Erfarenheter visar att när fredssoldaterna kommer inträder lugnet mycket snabbt och det behövs inte någon särskilt stor insats. Direktören för hotell Rwanda, som blev känd genom filmen Hotel Rwanda, menade att det skulle ha räckt med en polisstyrka motsvarande den som finns i en medelstor amerikans stad för att skapa lugn i Kigali. När det belgiska kompaniet lämnade den tekniska skolan och flyktingarna åt sitt öde blev nästan samtliga mördade. Löjtnanten som fattade beslutet beordrades inte att lämna skolan, men fick tillåtelse att göra det. När Charles Krulak var general i amerikanska marinkåren införde han begreppet den strategiska korpralen för att understryka vilket ansvar som kan vila på människor långt ned i ledet.
Den amerikanska marinkåren har väl annars inget rykte om att värna särskilt mycket om civila. Paolo Tripodi ger en helt annan version.

– I våra etikdiskussioner i marinkåren kan det ibland bli så engagerat att smockan nästan hänger i luften och jag får bryta för att lugna ned stämningen. Marinkåren är närmast passionerad i sin strävan att skydda civila. Man ser sig som en medeltida riddare, någon som står upp för höga värden.

På frågan om en marinkårssoldat är beredd att offra livet för civila i ett främmande land svarar Paolo Tripodi indirekt.

– När jag tar upp det ämnet med officerare och frågar vad soldaterna skulle säga om de visste att barn, som de skulle skydda, riskerade att dö för att soldaterna prioriterade sin säkerhet, blir svaret att en marinkårssoldat inte sticker för att rädda sig själv. Det handlar om stolthet och ära. Det sitter djupt i marinkårens värderingar.

Paolo Tripodi säger att dessa värderingar skapas av ledningens signaler. När Irakkriget bröt ut sade generalen Jim Mattis till sina soldater att ”ni är inte i krig med det irakiska folket eller de soldater som lagt ned vapnen. Ni är en del av världens mest fruktade och respekterade styrka. Använd hjärnan innan du använder ditt vapen. Visa världen att det finns ingen bättre vän och ingen värre fiende än marinkåren”. En tid senare jämförde general Mattis marinkårens ed med läkarens – att i första hand inte skada. Om du måste döda åtta oskyldiga för att döda en terrorist måste du avstå.”
Den som har arbetat i sex år för amerikanska marinkåren borde väl vara en varm anhängare av anställda soldater. Men så icke Paolo Tripodi.

– Jag började själv som värnpliktig. Det var mitt livs stora upplevelse. Jag var polis, tillhörde karabinjärerna i södra Italien. Vi sattes in mot upplopp och liknande. I fyra år var jag löjtnant och chef för en pluton med 80 procent värnpliktiga. Det fanns en klar skillnad mellan värnpliktiga och anställda. Efter ett tag minskar entusiasmen hos den anställde. När man är ute på övning längtar han hem till frun. För den värnpliktige är det nytt och spännande. En stor del av Italiens internationella insatser har gjorts av soldater som till en början varit värnpliktiga. 80 procent tyckte att de gjorde en nyttig insats och ville söka igen. Det var bättre att hjälpa människor än att sitta sysslolös på kasernen.
För några år sedan avskaffade Italien värnplikten vilket Paolo Tripodi tycker är en stor olycka.

– Man ska naturligtvis inte ha en stor värnpliktsarmé i onödan utan en mindre armé som verkligen gillar att göra en insats för freden, eller vad man vill kalla det, och sedan gå tillbaka till det civila. Vi måste diskutera vad som är fördelar och nackdelar med att ha anställda eller värnpliktiga. USA har anställda, men USA har andra åtaganden som ofta innebär krig. Men hur stor är risken att Sverige ska hamna i krig? Hur stor chans är det att Sverige gör fredsinsatser? Det är viktigt att förstå att det är en skillnad.

Paolo Tripodi har studerat hur fredssoldater utbildas och konstaterar att det ofta bara är ett tillägg till den militära utbildningen i stället för en helt ny syn på utbildning och uppdrag.

– De som lyckas är till exempel de italienska karabinjärerna som är en sorts militärpoliser. De är både civila och militärer i samma person och kan ställa om beroende på läget. Vi måste fråga oss varför italienska och danska värnpliktiga lyckas bättre än renodlade soldater. Vi måste lyfta den frågan bortom diskussionen om värnplikt eller inte och försöka komma åt själva kärnan.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Jag bearbetar krigsminnena när jag forskar”

På Försvarshögskolan i Stockholm utbildas högre officerare. De läser teoretiskt om gamla och nya krig.Få om ens någon har direkt erfarenhet av kriget. Men ibland möts världarna.Aida Alvinius är forskare och arbetar vid institutionen för ledarskap och management. För henne är arbetet ett sätt att hantera sina egna krigs-upplevelser och kunna leva vidare med dem.

Aida Alvinius studerar inte för att skaffa sig hus och ägodelar.

– Jag har lärt mig att allt det kan tas ifrån en. Men man kan aldrig ta någons kunskap. Det som finns här inne, säger hon och knackar sig på pannan.

– Jag kom med min familj till Sverige från en liten stad, Bosanska Gradiska, utanför Banja Luka i Bosnien i november 1992. Då var jag tretton år. Vi var plötsligt tvungna att plötsligt fly. Under två år hade jag upplevt hur det känns att sitta i skyddsrum, att inte ha mat eller ström. Och hur det skjuts överallt. Detta speciella ljud. Man klarar inte av det … att se hur en frisör-salong bombas … hur kroppsdelar slungas ut. Och den speciella stanken därför att ingen vågar gå in och ta hand om det. Jag kan inte se hemska saker på tv. Men jag forskar om det, jag får en annan förståelse när jag läser om sådana saker. Jag läser det teoretiskt och jag tolkar mina erfarenheter. Det är för mig ett sätt att be-arbeta mina minnen. Absolut.

När Aida Alvinius kom till Sverige hade hon ingenting.

– En och en halv resväska brukar jag säga. Då är man så långt nere man kan komma. Därifrån finns bara en väg, uppåt. Man har inget att förlora, för man har förlorat allt, och kan bygga sig en framtid. Det gällde att plugga och skaffa sig det som ingen kan ta ifrån en. Kunskaper. Av en slump hamnade vi i Karlstad. Det var ödet.

Ödet ville också att FOA:s beteendevetare någon gång på 1970-talet utlokaliserats till Karlstad. De överfördes sedan till Försvarshögskolan. Och så korsades två vägar. Sedan fyra år arbetar Aida Alvinius vid Försvarshögskolan i Karlstad och hon har nyss börjat som doktorand vid Karlstads universitet. Det ska bli en avhandling i sociologi med inslag av social-psykologi. En del av denna avhandling blir hon snart färdig med. Det är en studie som ingår i Försvarshögskolans projekt om irreguljära hot. Aida Alvinius har tidigare studerat ledarskap under påfrestande förhållanden. Nu har hon intervjuat 20 personer som i internationella insatser har den närmast omöjliga uppgiften att samverka och försöka vara alla till lags och ändå få något gjort.

– Vid kriser och katastrofer skickar man -ibland ut människor som inte ursprungligen hör till organisationen. De är inplockade därför att de har speciella kunskaper och egenskaper. Vi kallar dem för länkar. De ska knyta ihop och samverka mellan olika organisationer, myndigheter, grupper, säger Aida Alvinius.

En symbol för projektet är en teckning av en man som håller ihop två kedjor. Han är länken. Men det är lika lätt att se honom fjättrad. Aida Alvinius kan hålla med om den tolkningen.

– De här människorna är utsatta för ett stort korstryck. Uppgiften är egentligen för svår och jag har svårt att förstå att man trots allt ändå ibland lyckas. För risken för ett misslyckande är mycket stor.

De intervjuade kommer från Försvarsmaktens alla försvarsgrenar, från polisen och utrikes-departementet. De har varit i Asien, Afrika och på Balkan från 1960-talet fram till dagens insats i Tchad.

– Jag har försökt att ta reda på vilka krav som ställs på ledarskap, samverkan och organisation och att kartlägga de förutsättningar, svårig-heter och begränsningar som finns i samverkansarbetet. Vad händer när personen kommer ut? Jag har intervjuat utan tanke på att det ska passa in i någon mall och försökt hitta kategorier och gemensamma nämnare. Sedan kommer man fram till en modell och den ska jag i nästa steg i min avhandling försöka förankra i ett flertal teorier. De som lyckas i sitt arbete har vissa personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vilka de viktigaste är och se om det går att använda detta för att välja ut dem som har bäst förutsättningar att lyckas.

Modellen är uppdelad i tolkning, anpassning och påverkan. En person går från det ena stadiet till det andra i en dynamisk process och så snurrar det runt.

• Tolkning innebär att man ser hur folk ser ut, grader, kroppsspråk, vilka föreställningar man har om dem från början.

• Anpassning är att försöka vinna tillit. En icke-rökare kan för sakens skull gå om knuten och röka med sin motpart bara för att vinna förtroende.

• Påverkan är medvetenhet om att det du gör påverkar andra och situationen. Den som kommer till ett möte med skyddsväst, hjälm och vapen signalerar att han upplever läget som hotfullt. Att komma i bara uniformen innebär en ökad personlig risk, men kan samtidigt gynna saken. Hela tiden gäller det att hitta en balans och inse att allt man gör får konsekvenser. Det handlar också om hur man påverkas av regler. Är mandatet oklart ökar friheten att ta egna initiativ.

På frågan om något särskilt slagit henne under arbetet svarar Aida Alvinius med en, som hon betonar, ovetenskaplig iakttagelse som gjort stort intryck.

– Ofta har jag gjort intervjuerna här på Försvarshögskolan i Stockholm. Jag har stått nere vid receptionen och väntat och ofta haft en bild på personen jag ska möta. Men det har nästan inte behövts någon bild. Jag har sett dem direkt. De är ofta ståtliga och har utstrålning. När de kommer in dyker det genast upp människor som hälsar, pratar och ler. De verkar känna många och människor dras till dem. Det är någonting som inträffar när de kommer in i rummet.

Aida Alvinius säger att det här i alla fall verkar stämma för dem som kan berätta om att de varit framgångsrika i sitt arbete. När hon frågar dem själva vilka egenskaper de anser vara viktiga räknas det upp ord som: ”att ha skinn på näsan, vara psykiskt stabil, kunna ta initiativ, undvika revirtänkande, att äga ett rum, vara flexibel och inte minst att ha humor”. Att kunna få någon att skratta är ett bra sätt att vinna förtroende.

– Det intressanta är också att de här männi-skorna verkar hitta sina gelikar och själsfränder i andra organisationer, säger Aida Alvinius. De söker sig till varandra och hittar genvägar i byråkratin. Svenska myndigheter utomlands ska enligt reglerna tala med varandra på ett sätt som är omständligt. De här personerna får klartecken från sina chefer att hitta smidigare och snabbare vägar. Det är formellt fel, men blir rätt.

Om det går att ringa in vilka som passar för detta jobb har de intervjuade personerna också en uppfattning om vilka som inte passar. De som har trasslig privatekonomi ska hålla sig undan. Man träffar många människor och kan utsättas för påtryckningar och i värsta fall mot betalning gå den ena sidans ärenden. Den som har lätt att bli förälskad ska också helst hålla sig borta med sina känslor. Man kan komma i beroendeställning och börja läcka information. Svaghet för brända och destillerade drycker är också en fara. Det verkar finnas en tendens att den risken ökar ju fler missioner man är på. Det är ett av skälen att undvika att skicka ut människor för ofta. Utlandstjänsten får aldrig bli huvudsaken och livet hemma påtvingade avbrott. De ska helst gå flera år mellan upp-dragen.

Varför är dessa människor så viktiga och varför är det så viktigt att rätt människor tas ut?

– Sverige har ju ett gammalt och gott rykte. Mycket beror på att dessa samverkanspersoner har lyckats. Det är dessa personer som träffar andra och är förbandets ansikte utåt. De blir bilden av Sverige. Därför är det så viktigt att kunna rekrytera inte bara dem med rätt utbildning utan också rätt personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vad det är som gör de bra samverkarna bra. De klarar av att hantera den ryggsäck de har med sig när de hamnar utomlands. De har etnocentriska föreställningar, de har en uppfattning före om hur det ska se ut. De har utbildats, har kunskaper och har tittat på tv. Sedan möter de folk från alla möjliga grupper i en samverkanssituation. Mycket handlar om olika kulturer. Man ska kunna hantera att människor och grupper har olika agendor. En del av dessa agendor kan vara dolda. Man säger inte rätt ut vad man egentligen är ute efter. Man har olika intressen som man ska gynna. Det kan vara företag, folkgrupper och irreguljära grupper. Den som ska klara det här måste ha en fingertopps-känsla, kunna läsa av stämningar och inse att det som man gör i all välmening kan tolkas nedsättande. Kom inte och tyck synd om oss, vi vet ju inget annat, kan de få höra.

Det finns många exempel på erfarenheter som de intervjuade delar med sig av.

• Ålder spelar roll. Ingen av dem man talar med är under 30. Alla är män. En bra samverkare är en mogen man därför att han matchar målgruppen på fältet bättre.

• Grader och stjärnor betyder mindre i svenska försvaret. Utomlands läggs däremot stor vikt vid detta. Det är bättre att skicka ut någon som egentligen har för hög grad för uppgiftens betydelse.

• Det finns alltid en risk för avlyssning. Det gäller att tala i koder.

• Tolkarna är ett kapitel för sig. Normalt har försvaret egna tolkar som kan användas för att hantera känslig information. Ibland måste dock lokala tolkar anlitas. Fördelen är deras person- och lokalkännedom. Nackdelen är att de kan bli utsatta för påtryckningar eller drabbas när förbandet rest hem. De lokala tolkarna är välutbildade och i Kosovo tjänar de bättre än en läkare. De är starkt motiverade att behålla jobbet, vilket kanske av landsmän ses som något misstänkt. Det är viktigt att den lokala tolken kommer från rätt grupp och har rätt status i förhållande till den part han ska samverka med.

Slutligen, finns det någon berättelse som gjort extra starkt intryck på dig?

Aida Alvinius bläddrar i sina papper och -läser historien om han som skapade några minuter av fred i Mellanöstern.

– Han som berättade det här hade tårar i ögonen. Jag vill ta fram det här som den goda gärningen: ’Det var på julen 1972. Vi låg nere vid Suezkanalen. På ena sidan av kanalen fanns de israeliska ställningarna, på den andra de egyptiska. Vi hade alla våra observationsposter. Vi svenskar hade en skiva med engelska julsånger som vi spelade upp i högtalarna. Strålkastare lyste på FN-flaggan. Via radion skickade vi julsångerna till andra svenska observationsposter som spelade upp sångerna i sina högtalare. Över hela linjen ljöd Stilla natt. Vi kunde se hur de israeliska soldaterna kröp fram ur sina skydd och ställde sig upp med tända ljus. Långt på andra sidan gjorde egyptierna samma sak. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det. Under en minut eller två var det fred.’

I oktober 1973 anföll egyptierna över kanalen och drev de underbemannade och överraskade israelerna framför sig. Över 8 000 egyptiska soldater lär ha stupat vid den fronten. Israel som också stred i norr mot Syrien förlorade över 2 500 soldater. De syriska förlusterna uppskattas till över 30 000. Men julen 1972 var det i alla fall några minuter av fred. Alla som upplevde den stunden fick nog inte vara med om en jul till.

Aida Alvinius säger att hennes forskning inte kommer att förändra världen.

– Men den kanske kan göra världen lite bättre, någonstans, någon gång.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Det blir spännande att följa Sveriges väg”

Att möta krisen innan den kommer hit. Att värna nationens intresse. Vad krävs av en försvarsmakt och av dem som arbetar i den? Och, inte minst, vad krävs av en regering som ska balansera uppgifter och resurser och förklara för folket varför egna soldater ska riskera livet i krig långt borta? Det är tidens frågor. En av dem som kan mycket om detta är Christopher Dandeker, militärsociolog och professor vid avdelningen för krigsstudier vid King´s College i London. Han sam-arbetar med den nyutexaminerade doktorn Karl Ydén i ett projekt om militärt våld.

Han har sedan länge haft nära kontakter med svenska försvarsforskare och höga militärer. Han har arbetat för svenska regeringen och har inflytande på det svenska försvarets utveckling.

– Sverige är ett fascinerande land, säger han, och det ska bli mycket spännande att följa vad som sker i de närmaste åren.

Framsyn träffar Christopher Dandeker i Göteborg där han besöker Karl Ydén på Försvarshögskolan. De samarbetar i ett projekt om militärt våld. Han kommer direkt från Taiwan där han föreläst om värnpliktens fördelar och nackdelar. Taiwan står i begrepp att avskaffa värnplikten. Han anlitades som rådgivare när Frankrike, värnpliktens moderland, slog in på den frivilliga linjen.

– Nu studerar jag det brittiska försvaret. Varifrån och hur man rekryterar, hur man behåller sina soldater och hur man klarar att göra mer med en allt mindre styrka. På tio år har vi haft fem krig, Irak, Afghanistan, Bosnien, Liberia och Kosovo. Vid King´s College har vi under åren samlat enorma mängder data i frågor som rör själva soldaten.

Christopher Dandeker har föreläst för svenska militärer om värnplikten.

– Den enkla läxan är att brittiska armén har haft svårt att rekrytera, bortsett från de tider när vi haft värnplikt som under första världskriget (1916–18), andra världskriget (1939–45) och Koreakriget och kalla kriget (1948–62). Det gällde även på 1960-talet när vi ändå hade en stor andel av befolkningen som arbetade i industrin och jordbruket. Det fanns mycket fler ben då att rekrytera. Nu har vi ett servicesamhälle och det ställer hårdare krav på rekryteringen.

– Ändå får man säga att rekryteringen till armén i år gått relativt bra trots att vi har förluster i krig nästan varje vecka. De intresserade verkar inte avskräckas av detta. Problemet är att det är för få som söker värvning. Dessutom slutar många. Då kan en del säga att om tusen försvinner tar man bara in tusen nya. Men det är inte hela historien. Vi förlorar massor av erfarenhet med dem som försvinner. Det är underofficerare och kaptener, framtidens ledare.

Vilka ska då vara med i försvaret? Bara britter?

Christopher Dandeker säger att utan inflödet från Samväldet skulle armén inte fungera.

– Vi har nu cirka 7 000 soldater från länder som Zimbabwe, Fidji och Sydafrika. För tio år sedan fanns det bara en tiondel så många från Samväldet. Då har jag inte räknat in gurkha-soldaterna från Nepal, som är en separat historia. En del säger att om vi kan rekrytera från Samväldet kan vi lika gärna ta in från Polen. The polish plumber kan bli the polish gunner. Det kan låta som ett skämt, men är redan en realitet. Män som inte fått plats i sitt hemlands armé, men som vill bli soldater, frågar om de får komma till oss. Det går inte i dag. Det finns naturligtvis en politisk risk här att soldaterna betraktas som legosoldater. Men man kan ju lika gärna säga att vi är goda européer som släpper in andra nationaliteter i armén. Vi har massor av fransmän som arbetar i City, kanske inte den bästa sysslan just nu. En del hemma säger att om de duger att räkna pengar så kan de väl duga i armén. Det här är frågor som jag studerar nu. Det finns olika sätt att gå vidare. Ett är att låta en person, som har för avsikt att bli brittisk medborgare, kunna ta värvning. Eller så kan man göra på det andra sättet. Fyra år i armén och sedan adjö.

Christopher Dandeker beskriver en försvarsmakt som nästan går på knäna. Armén ska ha 36 bataljoner med cirka 500 soldater i varje. Det fattas soldater motsvarande sex bataljoner, vilket enligt Christopher Dandeker är mycket. Brittiska försvaret ska ha cirka 175 000. Det fattas 6 000 och av dessa finns det 3 500 vakanser i armén och då främst bland yngre befäl. Och i armén finns det flest luckor i infanteriet. De mer tekniska tjänsterna gynnas av att en soldat kan få en utbildning som uppfattas som en biljett in på den civila marknaden. Trots bristerna räknas ändå den brittiska armén till världens bästa bredvid USA och Israel.

Don’t mention the war – när det fanns tyskar i rummet – var en klockren tolkning av stämningen i det brittiska samhället. Christopher Dandeker säger att samma sak även gällt invandringen. Fram till nu. Ekonomi, lag och ordning, invandring. Det är de tre heta politiska frågorna. Storbritannien är mer tättbefolkat än Holland.
– Det är också en fråga om antal och vilka de är. Politikerna säger att en stor del av invandringen kommer från EU och den kan man inte göra något åt. Men till och med inom minoritetsgrupperna höjs nu röster för att begränsa inflödet. Arbetslösheten ökar, vilket kan leda till ökade spänningar och till och med våld.

Ett splittrat samhälle påverkar försvarets möjlighet att rekrytera.

– I USA utgör minoriteterna i befolkningen majoriteten i armén. Så icke i Storbritannien. Här ligger vi under snittet och av dem som tillhör minoriteten kommer 60 procent utanför landet. Det här är en fråga som gäller alla länder och den kommer också till Sverige. På 1950-talet var nog Sverige, vid sidan av Finland, det mest homogena landet i Europa. Storbritannien var tidigt ett invandrarland. De svarta kom till och med före irländarna. Det nya som hänt är att de muslimska samhällena i Storbritannien efter krigen i Irak och Afghanistan nu blir mycket svårare att nå för försvaret. Vi hade en incident för några år sedan som kunde gått illa. En soldat med muslimskt ursprung skulle kidnappas i Birmingham och torteras och dödas och detta skulle sedan visas på video. Det var en klar varning till muslimer att hålla sig borta från försvaret. Det splittrade samhället och hur försvaret når ut i hela samhället är något jag arbetar med nu. Sverige har massor av invandrare, flyktingar från Iran och Irak. Varför utnyttjar inte försvaret dessa grupper?

En stor del av sin forskning ägnar Christopher Dandeker åt människan. De soldater som sänds ut för att värna nationens intressen. Under första Irakkriget kom många hem med det mystiska Gulfsyndromet. Det spekulerades i att det kunde bero på utarmat uran, gifter, injektioner, oljebränder. Det var svårt att i efter-hand hitta sanningen.

– Inför det andra kriget 2003 var vi förberedda. Men det blev inget nytt Gulfsyndrom. Varför vet vi inte. Även om striderna var mindre var de ändå betydande. Oljebränder förekom även i andra kriget.

Den brittiska armén drabbas inte lika hårt av posttraumatiskt stressyndrom (PTSS) som den amerikanska.

– Även om nivån är låg finns den ändå där, säger Christopher Dandeker. Reservister drabbas hårdare än stamanställda. Jag blir mer och mer övertygad om att orsaken inte finns på slagfältet utan i miljön när man kommer hem. Reservisterna gör samma sak som de stamanställda på slagfältet, men när de kommer hem går de direkt tillbaka till sitt civila arbete och sin familj som oftast inte kommer ur de militära leden. Familjens stöd och förståelse för vad soldaten gjort är förmodligen inte densamma som hos en familj som bor i den militära miljön. De stamanställda kommer visserligen hem till freden, men är ändå med sina kamrater i en välbekant militär miljö.

Någon bra förklaring till varför britter klarar sig bättre än amerikaner har inte Christopher Dandeker. En möjlighet är att amerikanska soldater ofta är yngre och mindre erfarna än brittiska. En annan att det är mer accepterat i USA än i Storbritannien att tala om psykiska problem.

Tid för återhämtning är viktig. Varje försvarsgren har regler för hur ofta man får åka ut. I armén ska det gå två år mellan varje sexmånadersperiod ute.

– Den goda nyheten är att vi kunnat visa att om dessa regler följs mår soldaterna bra i förbandet. Börjar man tumma på reglerna så sjunker hälsonivån. De senaste åren har allt fler soldater tvingats att bryta mot reglerna och det debatteras om hur länge det här har pågått och vilken omfattning det har.

– En annan debatt gäller balansen mellan uppgifter och resurser. Vad händer med en försvarsmakt när så stor del av den är ute på utländska uppdrag? Vad händer med familjerna hemma? Hur klarar de påfrestningar? Hur klarar de förluster? Jämfört med övriga samhällssektorer har försvaret inte fått någon ökning under de senaste tio åren, men färre ska göra mer. Av denna krympande skara är allt fler kvinnor.

– Utan kvinnor strider inte den brittiska armén, säger Christopher Dandeker. Vi har blivit mer beroende av kvinnor. I Afghanistan är nästan var femte i armén kvinna. Totalt i försvarsmakten är var tionde en kvinna.

– För tio år sedan var det en ständig debatt om kvinnor i försvaret. Kunde man verkligen skicka ut kvinnor i strid? I dag är inställningen att kvinnor är i armén därför att de är tillräckligt bra. Det är en fråga om jämställdhet. Du är soldat och du lever och dör. I dagens värld finns ingen säker stab bakom den farliga frontlinjen. Du kan bli beskjuten överallt.

Christopher Dandeker berättar om ett uppmärksammat fall där en kvinna stupade.

– Hon var ung, vacker, blond, nybliven sergeant och gift med en soldat. Hon arbetade med underrättelser och tillsammans med tre soldater från specialstyrkorna gav de sig iväg i en oskyddad Land Rover till ett hemligt möte med en källa. De hade dock lurats i en fälla och deras bil sprängdes och alla fyra dog. Den första reaktionen i medierna var att nu har ännu fler dött i Afghanistan och nu skickar man även ut kvinnor i döden. Det publicerades bilder av henne i brudklänning, men så ändrades stämningen. Hennes mamma framträdde i tv och sade att hon sörjde naturligtvis sin dotter, men hon var varken värd mer eller mindre än de andra som dödades. Hon var soldat, hon älskade sitt jobb och hon var medveten om riskerna. Och det är där vi befinner oss i dag. Vi sörjer alla förluster, men gör ingen skillnad om det är en man eller kvinna som stupar.
Varje år samlas den brittiska nationen i november och sörjer sina krigsdöda. De kungliga lägger ned kransar vid Cenotaphen mitt i London. Veteraner från första världskriget sida vid sida med Iraksoldater.

– Vi är vana vid förluster och att strida utomlands. Jag tror att 1968 var det enda år då vi inte hade en enda krigsdöd, säger Christopher Dandeker. Jag har studerat vad som händer om Sverige mer betonar sitt utlandsengagemang. Vilka blir konsekvenserna? Några år senare mötte jag Karl Ydén och kom med i hans projekt om militärt våld. Vi studerade troliga framtida konfliktområden och scenarier. Jag har arbetat tillsammans med general Rupert Smith. Han skrev den uppmärksammade boken Utility of force och myntade begreppet att soldaten nu slåss om människors tankar och hjärtan. Om Sveriges försvarsmakt blir mer expeditionär kommer Sverige att mötas av de problem som vi nu studerar i Storbritannien. En försvarsmakt som engagerar sig internationellt kommer att möta och utöva mer våld. Det är en del av det. Och det innebär en stor förändring för Sverige som förberedde sig för ett krig, hade våldsverktygen, men inte använde dem. Just nu studerar jag vilka som är de troligaste konflikterna för nästa generation. Vad kommer soldaterna att utsättas för och hur ska de hanteras?

I Storbritannien har försvaret nu blivit en, om inte glödhet, så dock politisk fråga.

Christopher Dandeker berättar om en regering som tycks falla ihop inifrån och i den allmänna stämningen av misstroende vågar till och med annars lojala högre officerare tala ut om situationen.

– Det handlar om att ge oss mer eller att kräva mindre av oss. En ny regering, det måste bli val senast 2010, måste förmodligen göra en stor översyn av försvaret.

När Gordon Brown tog över gjorde han, enligt Christopher Dandeker, ett strålande intryck när han lugnade britterna efter förra sommarens terrordåd. ”Han såg ut som om han njöt av situationen, att han älskade jobbet. Och vi såg framför oss tio år till av labour.”

Nu är Gordon Brown i kris, även om han opinionsmässigt repat sig under senhösten, och Christopher Dandeker menar att han klarat sig på grund av bristen på kronprinsar. Luften verkar ha gått ur regeringen. Benjamin Disraelis beskrivning av Gladstones liberala regering på 1860-talet som a row of extinct vulcanos,  en rad utslocknade vulkaner, passar bra.

– Sådant politiskt språk hör man sällan i dag, konstaterar Christopher Dandeker.

Europas försvarsmakter förändras. Christopher Dandeker menar att ingen i framtiden kommer att klara allt. Man måste dela på bördorna och varje land får söka sin nisch.

– Nu har vi beställt två enorma hangarfartyg. Och då kommer frågorna om vi har eskortfartyg till dessa och pengar till flygplan. Vi står inför en förmågeklyfta och förr eller senare måste man ta bort något annat. En del föreslår övergång till en lättare armé. Eller så får vi avstå från en marin som kan projicera makt utomlands. Eller så blir hangarfartygen europeiska. Mer och mer sker inom EU:s ram, men det finns också politik i det här. Nato är viktigast. Europa är nog bra, men bandet till USA får inte äventyras för man vet inte vad Europa egentligen kan bidra med. Europa lägger ned stora belopp på sitt försvar, men när man kommer till frågan om hur många soldater Europa kan bidra med blir det inte så mycket och det här retar upp både USA och Storbritannien.

– Vi brukar på skämt säga att det i Europa finns 2,5 expeditionära försvarsmakter. Det är Storbritannien, Frankrike och halvan är Tyskland.

Christopher Dandeker tror att saker kommer att förändras inom några år. USA säger att Europa måste göra mer.

– Georgienkrisen ställde frågan på sin spets för EU. Kan man lita till den mjuka linjen när den andra parten spelar ett annat spel där militärt hot är ett av korten? Jag menar att Europa ska ha både morot och piska.

Christopher Dandeker säger att vi fortfarande är långt från en europeisk identitet. Det är skillnaderna mellan länderna som är Europas särmärke. Åker man 50 mil i USA ser det likadant ut. 50 mil i Europa och det ser helt annorlunda ut.
För Sverige har den stora resan för försvaret knappt börjat. Karl Ydén påpekar till exempel att det är skillnad på broschyrer och verkligheten. Utländska bedömare klassar det svenska försvaret som traditionellt nationellt.

– Den viktiga frågan handlar om intressen, säger Christopher Dandeker. Vi lever i en värld där regeringar inte hur som helst kan skicka ut trupper utan folkligt stöd. Det blir svårare att säga att vi gör det för att försvara Sverige. Då är frågan vad det har att göra med Sverige. Svaret är att vi inte längre försvarar territoriet utan intressen. Vilka är då Sveriges intressen? Jo, det är en värld där stater inte tillåts falla sönder och diktatorer härja fritt. Genom att ställa våra soldater till FN:s förfogande gör vi vår del för att försvara de värdena och det kommer oss till nytta. Och då kanske folk säger att det bara är politik och struntprat. Vad gagnar det Sverige att få hem tio kistor från Afghanistan? I mitt hemland har regeringen lättare att argumentera för sin syn. Vi har en gammal historia att sända ut soldater och när vi sänder ut trupp drar vi en gräns mellan nationellt försvar och nationella intressen. Olika länder har olika stort manöverutrymme.
Christopher Dandeker tror att Sverige har en intressant historia på gång.

– Det är det som gör Sverige så fascinerande. Å ena sidan har Sverige en tradition av ett starkt nationellt försvar, en förberedelse för ett krig som inte kom. Å andra sidan har Sverige ett mycket bra rykte för sina fredsinsatser. Frågar man britterna vilka de vill samarbeta med så stryker de en massa länder från listan, men inte Sverige.

Så Sverige behöver inte göra om så mycket. Här finns en tydlig profil av fredsinsatser att bygga vidare på. Sedan gäller det att förklara för svenska folket att vi inte gör detta för att vara hyggliga utan för att värna om våra intressen. Det är en svår uppgift att sälja in det budskapet och därför ska det bli så intressant att följa Sverige de närmaste åren.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Officerarnas karriär viktigare än kompetens”

”Medvetet eller omedvetet har en medelålders officerskår slagit vakt om sin egen oersättlighet. Jordaxeln har gått igenom skrivbordet.”Denna kommentar tillskrivs förre överstelöjtnanten och nuvarande riksdagsmannen Göran Pettersson. Den är hämtad ur Karl Ydéns doktorsavhandling ”Kriget och karriärsystemet”.

Försvarsmakten är Sveriges instrument för utövande av våld för att säkerställa Sveriges territorium och oberoende. Vålds-uppgiften skiljer Försvarsmakten från andra myndigheter.

För att få resurser och kunna rekrytera behöver militären legitimitet. Försvaret ska både kunna utöva våld och följa det civila samhällets normer. Därför blir, skriver Karl Ydén, en försvarsmakt en mötesplats för skilda logiker, praktiker och värdesystem som tidvis kan skapa såväl inre spänningar som konflikter med det omgivande samhället.

Karl Ydén är göteborgare och finns till vardags på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han är en sorts grå eminens i försvarsvärlden. Många känner till hans namn. Han är inte mycket för att framhäva sig själv utan vill hellre låta argumenten tala. Så mycket kan han dock medge att han fick mycket goda vitsord på avhandlingen som lades fram i november och att reaktionerna varit positiva.

– Å andra sidan är det väl bara de som håller med mig som hör av sig, säger han.
Karl Ydén har en militär bana bakom sig. Han är reservofficer och har varit i Libanon i FN-tjänst. Mötet med den militära världen gjorde honom både förbryllad och intresserad. Särskilt betoningen på betydelsen av ledarskap, i synnerhet som det var vanligt att militärerna klagade på sina överordnade. Under 2000–2003 deltog Karl Ydén i Överbefälhavarens doktorandprogram, vilket gav en biljett in i lejonkulan, Älvsborgs regemente Amf 4. I sammanlagt 13 månader följde Karl Ydén verksamheten i stort som smått och fick smeknamnet ”skuggan”.

Avhandlingen handlar om hur Försvarsmaktens våldsuppgift och beroende av legitimitet tar sig uttryck i strukturer och vardagligt handlande. Studiens syfte har varit att se hur skilda handlingslogiker hanteras i försvaret och koppla det militärsociologiska forskningsfältet till modern organisationsteori. Karriärsystemet är särskilt intressant därför att det reglerar inriktningen av officerares yrkespraktik och hur den präglas av två skilda logiker, våldslogiken och samverkanslogiken.

Några termer är centrala i resonemanget.

•Samverkanslogik kan sägas styra officeren i mötet med den civila världen. Officeren blir som en sorts politiker, arbetsgivare och inte minst administratör.

•Konfliktlogik styr det som ska vara verksamhetens kärna: striden och att utbilda soldater för strid. I skyttestriden blir detta tydligast. Det handlar då om order och lydnad där plutonen är kärnan. Där omvandlas unga civila till soldater.

•Karriärlogiken är förmågan att navigera mellan samverkanslogik och konfliktlogik. Det gäller att vara flexibel och kunna snacka och inte stöta sig med någon. Karriärlogiken kan också sägas vara ett ramverk som rymmer de andra logikerna.

•Särkoppling är en organisations sätt att skilja formell struktur från verksamhet. I en särkopplande organisation ägnar sig ledningen främst åt formalia, relationer och image och mer sällan åt praktiken. Öppenhet mot omvärlden kräver flexibilitet och den interna världen kräver stabilitet och kontinuitet. I en särkopplande organisation görs utvärderingar utan någon större ambition att hitta brister.

I försvaret finns lydnadsträning och krigets praktiker sida vid sida med en administration som i vilken förvaltning som helst, skriver Karl Ydén. Hur hanteras dessa kontraster? Vad blir ”krig” i en organisation som inte upplevt krig under modern tid? Hur klarar försvaret att utbilda för krig och samtidigt uppfylla statsmakternas krav på sund ekonomi, jämställdhet, miljö och mycket annat.

”Krig” är övningar med lösa skott. En brigadchef är en administratör. I krig ansvarar en brigadchef för 5 000 svenska liv. Men svensk försvarspolitik har inte ägnat sig mycket åt krigets verklighet. Det har handlat mer om regional- och industristöd och arbetsmarknadspolitik än försvarets förmåga i strid. Under kalla kriget utbildades årligen 40 000 unga män. I förråden stod tusen bataljoner. Men försvarets verksamhetsidé saknar i regel all koppling till huvuduppgiften, skriver Karl Ydén. Man importerar civila uttryck och modeord. Militärhögskolan säger sig vara flexibel och kundfixerad i en innovativ lärmiljö.
När tappade försvaret kontakten med kriget? Försvarets utvecklingschef Michael Moore tar upp ämnet i en artikel på sidan 28. Karl Ydén hävdar att karriärsystemet lever ett eget liv och i praktiken blivit försvarets huvudsyssla. Men när, hur och varför tog skrivborden över?

Karl Ydén säger, som den vetenskapsman han är, att han inte vet för han har inte undersökt frågan. Han har fått möjliga svar. Införandet av det stora planeringssystemet kan vara en anledning. Höjningen av pensionsåldern från 55 år till 60 år en annan. Införandet av enbefälssystemet 1983 anges också som en orsak. En del rötter kan sökas så långt bort som till 1942 när Försvarets läroverk inrättades och medelklassen invaderade mässarna.

Den amerikanske forskaren Edvard Luttwak hävdade i The Pentagon and the art of war att en försvarsmakt i fredstid får ett överflöd av officerare som har sin huvuduppgift i krig. Det skapar en uppsjö av administrativa befattningar och brist på riktiga arbetsuppgifter. Den stridsproducerande delen av försvarsmakten dräneras på resurser som överförs till den administrativa. Och det blir i administrationen som officerarna vinner sina stjärnor och eklöv.

Under en officers första 15 år varvas nivåhöjande skolsteg med tjänster som soldatutbildare. Det mobiliserade invasionsförsvaret krävde många majorer och det blev lätt att göra karriär. Andelen högre officerare i Sverige är dubbelt så hög som i Danmark eller Norge.

Kontentan blir att det är i korridorer och sammanträdesrum som slagen står. Strid är lösa skott, men papperen är skarpa. Kommer ärendet in för sent får det konsekvenser. Det blir som i historien från kalla kriget, om vem som var flottans huvudfiende. Något överraskande var fienden inte den sovjetiska marinen utan det svenska flygvapnet emedan den ryska flottan inte gjorde anspråk på de svenska försvarsanslagen.

I Karl Ydéns avhandling, som är mycket lättläst, vimlar det av citat om hur karriärer planeras. En överste säger att det är en fixering vid karriär. Man ska ha sina fyra kryss i rutan och får ett system där man snurrar runt på kortast möjliga tid.

Det kan innebära att man går från att vara kung på förbandet till att bli en kaffehämtare på Högkvarteret i Stockholm. Högkvarteret (HKV) är en avgörande plats för allianser, kontakter och nätverk. En hög marinofficer säger att man måste ha visat upp sig för ett antal armé-generaler i HKV om man ska komma med i matchen.
Peter Tillberg vid Försvarshögskolan har studerat fenomenet hur man kan befordras från expert till att bli novis. Officeren får en högre grad och hamnar i en befattning där hans kunnande inte tas tillvara. En erfaren helikopter-officer kan bli fastighetsförvaltare. Flygkartor byts ut mot excelark.

Den som vill vara kvar på sin post och utveckla sin förmåga uppmanas att röra på sig. Bataljonschefer roteras i samma höga takt. Det finns en lista på HKV med bataljonschefer på tur. Det resulterar i bataljonschefer som enligt en källa inte hinner se verkligheten. Det finns ingen tid att göra om och sätta sin egen prägel på verksamheten. Första året kör man på gammal planering. Sedan blir det en halv egen innan det är dags att förbereda nästa steg i karriären.

Karl Ydén skriver om att det läggs ner mer möda på att utveckla den individuella chefen än förbandet och genom att betona chefens roll kan alla officerare inrättas i ett gemensamt karriärsystem där alla marscherar i samma takt. Karriärsystemet framstår som försvarets mest styrande aktivitet och verkar ha blivit ett eget ändamål. Det är svårt att ändra systemet. Trots allt vad som sägs lever det gamla meritsystemet kvar. Det är samma krav på dagens överstar som på gårdagens. Dessutom är det bara officerare som kan få höga militära befattningar. Den interna utbildningen har skapat en egen arbetsmarknad med en modern motsvarighet till gamla tiders adelsprivilegier i försvaret.
Frågan är nu om det etablerade karriärsystemet över den nya tiden med betoning på internationella insatser. Hur värderas en utlandstjänst eller akademiska meriter? Hittills, hävdar Karl Ydén, har officerare som satsat år på akademiska studier fått dålig utdelning. Nu utbildas de första specialistofficerarna och det kan ses som en reaktion på enbefälsystemet där karriär blev viktigare än kompetens.

Överbefälhavaren säger att det är för många vid skrivborden och för få vid trupp. Ändå blir det fler administratörer. Karl Ydéns avhandling är full med exempel på officerare som tyngs av administrativa bördor. Kompanichefer som säger sig sitta fast i det administrativa träsket och tycker att en civilist lika gärna kunde göra hans jobb. Vilket ju inte var meningen. Men, skriver Karl Ydén, det fredstida förvaltningsarbetet har fått legitimitet som krigsförberedande. Skrivborden har kopplats ihop med slagfälten. Och överallt handlar det om pengar. Bara man håller budgeten kan man göra vad som helst, vittnar en officer.

En utomstående kanske kunde tro att en bataljonschef på ett regemente skulle ha koll på hur utbildningen går, vara ute i fält och tala med befäl och soldater. Men icke. Bataljons-chefen läser papper från sina kompanichefer om hur det går. Varje vecka samlas man till en bataljonsrapport där stort och smått på bataljonen – mest smått – ventileras. Hur det ska skrivas på namnbrickor, semesterledigheter och annat. Men här möts de två logikerna. Kompanierna som utbildar talar om krigets krav och har sin konfliktlogik. Bataljonschefen ska lotsa verksamheten mellan alla krav och administrativa blindskär och har sin samverkanslogik.

På kompanierna är befälen noga med att inpränta amfibieandan. Att tappa bort sitt vapen är inte amfibieanda. Det gjorde en värnpliktig under en övning och han bestraffades med att befälet satte på honom ett hundkoppel. Och så fick han likt en hund nosa fram sitt vapen. En otillåten bestraffning. Förmodligen med syftet att soldaten och de andra som såg på aldrig skulle tappa sitt vapen. Alla vet att otillåtna bestraffningar förekommer. Ändå hade det inte påtalats från högre ort. Men denna gång blev det allmänt känt och en skandal och överbefälhavaren fick offentligt upprepa att det var oacceptabelt. Regementschefen som är Överbefälhavarens lokala representant förde med kraft budskapet vidare. Inför ett stundande generalsbesök blev en kompanichef på stående fot avskiljd från sin tjänst efter att ha fällt några olämpliga yttranden.

Samverkanslogiken hade segrat över konfliktlogiken. Medierapporteringen och Överbefälhavarens uttalande var skarpladdade. När regementschefen enligt samverkanslogiken talade om mål och visioner visste alla att det var verbal lösplugg som man inte behövde bry sig om.

Under sitt dryga år som regementens skugga var Karl Ydén en gång med på en övning som befälet med hundkopplet höll. En kanin skulle avlivas. En amfibiesoldat måste lära sig att överleva i naturen. Kaninen mötte sitt öde under värdiga former. När den var lugn och trygg var dess stund på jorden över. Det gjordes enligt regelboken.

– För det finns etiska regler om hur man avlivar kaniner. Jag frågade fänriken om det fanns etiska regler för hur man dödar människor och fick till min förvåning svaret nej. Etiska övningar i försvaret handlar om hur man hanterar en officerare som kör på fyllan inne på området eller snattar i kassan. Det var då jag fick uppslaget till mitt pågående projekt om militärt våld.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Det blir tufft att lämna vår värnpliktskultur”

Personalförsörjning

Personalförsörjningen är den största och kanske svåraste delen i reformeringen av Försvarsmakten. Det nya systemet innebär att det svenska försvaret kan motsvara de krav som uppdrags-givaren ställer. Att de förband som produceras är tillgängliga och användbara. Då duger inte det gamla pliktsystemet längre.

Jörgen Ericson är chef för strategiavdelningen vid Högkvarteret och säger att det inte blir en enkel resa.

– Det blir en tuff omställning att gå från en värnpliktskultur som rått sedan indelningsverket avskaffades 1901. Officerare måste vänja sig vid att här kommer inte en värnpliktig utan en kollega, som ska utbildas och tjänstgöra på ett helt annat sätt.

Jörgen Ericson sitter tillsammans med Anders Carell och Jens Plambeck från strategi-avdelningens analyssektion och Johan Fölstad från personalstabens planerings- och utvecklingsavdelning och samtalar om vad det kommer att innebära att gå från plikt till frivillighet och varför det måste göras. Värnplikten har i praktiken nästan försvunnit, men formellt finns den kvar och värnplikten har haft många försvarare.

Anders Carell (AC): – Jag vill påstå att från stora delar av organisationen är det här efterfrågat. Jag har varit ute i flottan nu och där är det så uppenbart. Det är så mycket teknik att man inte lär sig det på en värnpliktstid. Man kan inte börja på ny kula varje år.

Johan Fölstad (JF): – Det beror lite på vem man frågar. Inom armén är det en så pass liten andel av officerarna som nyttjat anställda soldater. Det är de som fört befäl i utlandsstyrkan. De har sett slöseriet att utbilda och ta delmängder, använda och slänga bort. Sedan är det kanske så att de som är för, är de som hörs minst. Motståndarna verkar vara de som är mest intresserade av att argumentera.

Jörgen Ericson (JE): – Jag har inte uppfattat att det finns ett aktivt motstånd inom organisationen. Motståndet finns hos en del politiker.

AC: – Det är nog en generationsfråga. De yngre officerarna ser sig som ledare av förband och de har inga svårigheter att acceptera utvecklingen. De har större erfarenheter av internationella insatser än de äldre officerarna som kanske sett sig som utbildare och nu kan tycka att det blir lite skrämmande. Vad ska vi göra nu? Nu är det upp till bevis att leda förband. Så det blir en ny roll för officersyrket.

JE: – Kulturförändringen är något vi måste hantera. Jag säger inte att det blir lätt. Vi måste förstå vad det innebär att leva i ett försvar med stamanställda under en längre tid. Vi har en begränsad erfarenhet av detta – från utlandsstyrkan, specialförbanden och den nordiska stridsgruppen – som måste spridas i organisationen.

JF: – Specialförband består av officerare, -specialistofficerare och reservofficerare och de tjänstgör som soldater. Deras anställning är en bra beskrivning av hur dagens system fungerar. Det fanns ingen annan möjlighet att skapa de här styrkorna utan anställd personal.

pliktutredningen under Anders Svärd har lämnat ett delbetänkande i vilket det slås fast att frivilligheten ska gälla och att alla ska gå igenom en tre månader lång grundutbildning. I debatten tolkade en del detta som att volymerna av soldater nu skulle öka. Men försvarsplanerarna är inte oroliga.

JF:  – Oavsett vilken anställning man har i Försvarsmakten ska den föregås av en kvalitetssäkrad soldat- och sjömansutbildning. Den råkar vara tre månader. Hur utbildningssystemet ska byggas på bästa sätt är Försvarsmaktens sak. Att pliktutredningen föreslår en tremånadersutbildning är inte en anvisning till Försvarsmakten att ta in ett visst antal soldater var tredje månad. De tre månaderna ingår i utbild-ningen innan och om man anställs.

JE: – Vi har inget emot tre månaders grundutbildning. Den kan i vissa fall gärna få vara längre. Det viktiga är att det här inte är en dammlucka som öppnas. Alla som vill kommer inte in. Försvarets behov ska styra och det kan variera över tiden.

AC: – Det finns en gräns för hur många som kan vara intresserade och antalet är nog betydligt lägre än de 15 000 som nämnts i debatten.

JE: – Att ta in så många som 15 000 är kopplat till att det finns en pliktlag i botten. Plikten ska sedan gå över till frivillighet. Då har man ett blandat system och det blir väldligt dyrt.

JF: – Den teoretiska siffran är ungefär 4 500 om det svenska försvaret har samma dragningskraft som det danska eller holländska. Det finns en variant som en del fört fram i en debatt som jag tycker delvis blivit ganska konstig. Man får fundera länge på vad uttrycket frivillig värnplikt innebär. Danskarna har en plikt och skriver in många. Så har de också jämförelsevis högre personalkostnader än vi.

Jens Plambeck: – Vi har räknat på vad ett intag på 15 000 skulle kosta i jämförelse med perspektivstudiens förslag till nytt personalförsörjningssystem. Det kan bli allt från 300 miljoner till 1,3 miljarder kronor dyrare per år beroende på hur stor omsättningen blir.

AC: – Men man måste ändå medge att om vi fick medel och resurser vore det ett mycket lyxigt rekryteringsinstrument att ha så många att välja på.

JE: – Men vi får inga höjda anslag. Det blir 38 miljarder kronor och då måste vi ha ett effektivt sätt att rekrytera personal och då fun-gerar inte värnplikten. Vi vill kunna skicka ut insatsförband som verkligen är ordentligt samövade. Det gör vi inte i dag. De planeringsanvisningar vi fått från departementet samt försvarsberedningens rapport och plikt-utredningens delbetänkande är i linje med våra perspektivstudier. Sedan hänger det på pliktutredningens slutliga förslag och den politiska debatten hur det går. Men vår förhoppning och tro är att inriktningspropositionen, som troligen kommer i mars, innehåller ett förslag som stämmer överens med vårt underlag som vi lämnar in sista januari.

Att ställa om från plikt till frivillighet må vara svårt att få in i tänkandet. Men det ska in i lagböckerna också. Det blir ingen lätt uppgift och den har pliktutredningen framför sig.

AC: – Förr var det en plikt att rycka in och frivilligt att göra en insats utanför Sverige. Nu blir det frivilligt att rycka in och en plikt att åka ut. Då måste lagar ändras.

JF: – Försvarsmakten kommer nog att ställa precisa frågor vad som menas. För det här är en svår lagstiftning, som ska föras in på den svenska arbetsmarknaden. Av de anställda kan vi kräva att de ställer upp, men med de kontrakterade, som inte är heltidsanställda utan står till förfogande och är skyldiga att tjänstgöra vid insats, blir det en annan sak. De flesta länder som har en expeditionär försvarsmakt grundar anställningen på straffrätt. I Sverige överlämnas anställningsförhållandet till arbetsmarknadens parter. Det är den stora vattendelaren. Om den som skriver på ett kontrakt binds av ett straffansvar kommer rimligen priset på kontraktet att öka. Blir det en straffrättslig lagstiftning kommer det att gälla all militär personal. Då straffas man om man inte ställer upp på sitt åtagande. Blir det en arbetsrättslig lagstiftning kan ju alltid en officer säga upp sig om han eller hon inte vill åka ut.

”Vår stridsvagnsförare Ulla går till nya utmaningar. Vi söker hennes ersättare. Militär grundutbildning krävs.”

Sådana annonser tror Anders Carell kan dyka upp om några år. Och det dröjer inte länge. Rekryteringen av nästa stridsgrupp, 2011, ska användas som pilotfall. Marinen och flygvapnet kan börja med det nya systemet redan nästa år och 2010 kommer de stora volymerna.

JF: – Vi får väl hoppas att vi lyckas bättre med vår utbildningsproduktion än läkarkåren. Vi bestämmer ju själva över hur många som ska utbildas. Men försvaret kan redan i dag i vissa fall anställa soldater. Pliktlagen är inte vilande som kanske en del tror. För att väcka en vilande lag krävs en rad villkor. Pliktlagen finns, men den ska inte tillämpas. Det betyder att den kan användas nästa dag om läget så kräver, och det är inget konstigt. Så är det i de flesta länder som till exempel USA och Storbritannien.

JE: – De nya officerarna kan kommenderas att åka ut. Men vi tvingar inga och det har inte behövts hittills.

Det verkar som om de flesta inblandade och ansvariga gått runt värnpliktsfrågan som katten kring den heta gröten. En fråga av närmast bibliska dimensioner, sade en general för en del år sedan. I denna tidning hade vi en teckning som visade hur värnplikten försvann från Europa. Det var för tio år sedan.

Jens Plambeck började som 16-åring vid flottan och anställdes som sjöman. Vid den tiden, 1978, anställde flottan cirka 1200 om året. Ungefär de volymer vi diskuterar nu, konstaterar han. De första spåren av att diskutera värnplikten går tillbaka till 1980-talet. Motivet var då att den teknik som införts inom försvaret krävde mer än vad som kunde läras ut på en värnpliktstid. Sjöstridsförbanden återkom i perspektivstudierna 2006. Då började man titta på produktionssystem och det var uppenbart att det krävdes en förändring för sjöstridskrafterna. Frågan kom tillbaka 2007 och som en följd av en analys av omvärlden och framtida konflikttyper och de krav som ställs på insatsförbanden, det vill säga ökade krav på tillgänglighet och användbarhet.

Jens Plambeck och Johan Fölstad ser tillbaka och konstaterar att man skruvat så mycket på ett personalförsörjningssystem som inte haft fokus på att genomföra insatser att det blivit en snårskog av krångliga kontrakt och ett terminssystem där plikt gick över till frivillighet, en blandning som blev väldigt dyr. En pådrivande kraft för förändringen är naturligtvis fokus på internationell krishantering.

AC: – Hade vi fortsatt att nöja oss med att gå hemma och vakta gränsen hade behovet av ett nytt system kanske inte varit lika klart.

JF: – Men vi hade ändå inte haft tillgängliga förband hemma. Som pliktlagen ser ut styr tillgängligheten mycket av det här. Det är inte bara att kalla in folk.

Behovet av en reform och varför den ska införas verkar tämligen klart. Sedan ska den betalas också. Har vi råd? Jörgen Ericson ger en kort kurs i försvarsplanering.

– Regeringen ger Försvarsmakten mål och uppgifter. Det är krav på operativa förmågor och vi ska skapa en insatsorganisation och då börjar vi med insatsförbanden. Sedan kommer alla frågor som rör personal, ledning, logistik, materiel och hur fabriken ska se ut som ska tillverka den här insatsorganisationen. När man kommer till fabriken upptäcker man kanske att det här blir för dyrt. Då får man gå tillbaka till insatsförbanden igen och banta och gå igenom hela kedjan. Det är det här vi ska visa upp i januari och det kan innebära att vi inte klarar alla de uppgifter som riksdagen kräver av oss.

JF: – Vi har en gemensam uppfattning om volymerna, men vi vet inte om vi kommer att ha råd med det.

JE: – Av budgetens 38 miljarder är ungefär en tredjedel personal och infrastruktur. Det är kostnader man inte ändrar på så lätt. Resten är övningar, materiel och så vidare. Personalkostnaderna är cirka nio miljarder kronor. Försvarsmakten är en kunskapsorganisation. Det är personalen som är ryggraden.

JF: – Personalkostnaderna är jämfört med andra länder relativt låga. Vi kommer fortfarande att dras med kostnader för det gamla värnpliktssystemet. Vi kan ju inte riva byggnader bara för att vi byter system.

Frågan är vilka som kommer att söka sig till det nya försvaret. Lönen är en kran att skruva på. Inte för låg och inte för hög för då blir det för dyrt, säger Jens Plambeck.

AC: – Vi räknar med att ganska många ändå kommer att stanna kvar. Det är ju inga hamnbusar vi anställer utan ett urval.

JF: – Ja, ibland kan jag bli upprörd när det nästan framställs som att de som söker anställning i försvaret skulle vara en sämre sorts människor. De är svenska medborgare i svenska försvaret. Vi måste tänka om vad gäller mycket. De länder som lyckats med det här påpekar att försvaret inte anställer bara en individ utan mycket mer. En förlust drabbar inte bara familjen utan även förbandet och orten man bor på.

JE: – Jag använder inte ordet yrkesförsvar. I ett sådant är kontraktstiderna längre. Vi räknar med fyra till åtta år och då blir det också ett ansvar för försvaret att hjälpa till att gå över till den nya karriären.

Johan Fölstad menar att det nya systemet blir öppnare och enklare även för officerare. Alla som uppfyller antagningskraven får söka till officer.

Men räcker 4 000 i ett årligt intag för att få fram tillräckligt många generaler?

JE: – Vi behöver inte så många generaler i framtiden.

JF: – Det handlar om var och när man sållar. När vi tog in en hel årsklass kunde det finnas en blivande general i mängden. Nu sållar vi fram 4 000. Vissa år kommer det att finnas en general och andra år inte.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2008/4

Expeditionär förmåga – det blir svårt att ändra tänkesätt

Expeditionär förmåga

Försvaret av Sverige säkras i första hand utanför landets
gränser och i samarbete med andra. Ytterst handlar det om
vår säkerhet och i mindre utsträckning att minska lidandet
och fattigdomen i världen. Hur många svenska politiker har sagt att det är därför som försvaret snabbt ska kunna skicka förband utomlands? Det frågar sig Stefan Flygelholm, som
tillsammans med Arne Norlander och Lars-Åke Hansson har tagit fram ett analytiskt koncept för expeditionär förmåg
a.

Stefan Flygelholm och Arne Norlander är officerare och konceptutvecklare i Försvarsmakten. Arne Norlander har dessutom disputerat på komplexa dynamiska system i Försvarsmaktens doktorandprogram.

Lars-Åke Hansson är försvarsanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och tillbringar en stor del av sin tid i Enköping med att forma försvarets framtid.

Den expeditionära förmågan är ett av huvudnumren i försvarets utveckling.

– Det är inte något speciellt svenskt koncept utan det är grundat på krav och behov som uttryckts från EU. Sedan har det gått via rege-ringen till Försvarsmakten, säger Stefan Flygelholm och fortsätter:

– Nu har vi formulerat problemet och tagit fram ett alternativ till en lösning. Tankemässigt är vi bara i början. Visionen kan bli verklighet om kanske tio till femton år. Men redan frågar man mig om det ”expeditionära tänkesättet” och tror att det är en färdig produkt som bara går att plocka ut. Det har blivit väldigt fokuserat nu i försvaret på färdiga produkter här och nu.

– Egentligen är det här den första riktiga idén efter invasionsförsvarets avveckling. Den expeditionära förmågan ska förstås även kunna användas för att försvara Sverige, vid kriser i Baltikum eller på Nordkalotten.

Konceptet ska beskriva förmågan att genomföra expeditionära operationer och ska omsättas i en vision och hypotes för en framtida förmåga.

Arne Norlander säger att det här är den stora konsekvensen av globaliseringen.

– Konceptet ska gälla för såväl ”långtborti-stan” som för närområdet. Det är mer genomgripande än något vi gjort tidigare vilket är mycket stimulerande. Det som dokumentet ska svara på är frågorna varför vi ska ha förmågan, vad den innebär och hur vi når dit.

– Det viktigaste är hur vi når dit och det är det svåraste. Hur vi tänker på ett nytt sätt. Det tar den längsta tiden och det kanske dröjer en generation innan vi är där, säger Stefan Flygelholm.

Vid sidan av konceptarbetet pågår en längre studie vid insatsledningen och dessutom har expeditionär förmåga blivit ett eget ämne i forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Den svenska utvecklingen passar väl in i de stora utvecklingssatsningar som leds av Nato och EU.

– Hela Nato är på väg åt det här hållet och EU tar egna utvecklingsinitiativ. Sedan kan en del nya medlemsländer tycka att man inte har råd att satsa på det här eftersom man då måste minska på det nationella försvaret. Alla förband kanske inte behöver ha en komplett uppsättning förmågor, menar Stefan Flygelholm och säger att konsekvensen för vår del av den nya inriktningen kan bli att det nordiska samarbetet nu blir ännu viktigare. Här finns ju ett europeiskt perspektiv. Det handlar om att ställa om försvarsmakterna mot en ökad specialisering. Det nätverksbaserade försvaret, NBF var i sig inget transformeringsmål. Men utvecklingen av expeditionär förmåga är det, och vi är med i utvecklingens framkant.

Och vad är expeditionär förmåga? Det finns en definition, men i korthet handlar det om att klara allt från humanitära insatser till krig. Det som skiljer från i dag är att man ska kunna göra det längre bort, med högre effekt, men ändå klara försörjningen av insatsstyrkorna.

– Det utmärkande är att det är ont om tid och resurser och att det inte finns något stöd på platsen så man måste ha med sig allt, säger Arne Norlander. Då blir insatsstyrkan å andra sidan tung och otymplig vilket ställer höga krav på transporterna. Det här är en intressant avvägning. Förbandet kan också med mycket kort varsel få en förändrad uppgift och det ska man klara med det man har med sig från början. Utmärkande är också att insatserna är kortvariga, upp till ett halvår. Det kommer nog ingen avlösning, däremot kan en expeditionär insats övergå i till exempel en mer långvarig stabiliseringsoperation.

Arne Norlander konstaterar också att vi ska göra detta för att kunna skydda svenska medborgare och svenska intressen, även om de befinner sig långt hemifrån.

– Fast det talar man inte så mycket om. Ett svenskt intresse kan ju faktiskt vara att svenska myndigheter behöver samarbeta bättre.

– Det blir en av de stora konsekvenserna av omställningen, menar Lars-Åke Hansson. Det gäller inte minst försvarsmyndigheterna som måste anpassa sig.

Stefan Flygelholm menar att det krävs en helt annan närvaro på platsen från myndigheterna än i dag.

– Polisen, Socialstyrelsen och den nya krismyndigheten kommer att beröras. Vad händer om vi får många skadade? Då måste Social-styrelsen kopplas in och stödja Försvarsmakten. Den instruktionen finns inte nu. Organiserad brottslighet i området kräver insatser av svensk polis i samarbete med internationella polismyndigheter. Om en svensk soldat blir dödad så kan svensk polis få uppgift att utreda och identifiera avlidna. Det nya innebär ett tätare samarbete mellan svenska myndigheter. Det ska vara multifunktionellt som det heter. Vi är dåliga på detta jämfört med ett land som till exempel Kanada vars försvarsmakt samarbetar nära med sin biståndsmyndighet. Men när försvaret i dag kallar på myndigheterna för planering och förberedelser så kommer ett fåtal. Förr, under totalförsvarets tid, kom alla.

– Det hade nog en annan tyngd då när man ansåg att det rörde nationens överlevnad, tror Arne Norlander.

Till hjälp i konceptarbetet har man utgått från en i svensk doktrin vedertagen bild som är tänkt för att illustrera vad som utgör förmågan att föra krig. Den består av tre pelare som allt vilar på. Knakar det i en pelare rasar hela templet. Pelarna kallas fysisk, konceptuell och moralisk. Den fysiska är materiel, människor, utbildning. Den konceptuella består av processer, doktriner, reglementen och den moraliska är värderingar, ledarskap och tänkesätt. Alla byggstenarna i pelarna måste analyseras för att se vad som krävs för att skapa en expeditionär förmåga.

– Den fysiska pelaren är den snabbaste att bygga. Med stora resurser kan man lösa många problem och brister på kort tid. Den moraliska är den svåraste och den tar längst tid att bygga. Här finns försvarets förankring i samhället och hela tänkesättet. Det kanske inte blir klart på en generation, säger Arne Norlander.

– Nej, ett nytt tänkesätt kan man inte köpa, instämmer Stefan Flygelholm.

Trots att invasionsförsvaret är avskaffat så lever tanken envist kvar.

– Då hade vi ett försvar för att nationen överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Det problemet har vi inte i dag, säger Arne Norlander. Men för andra länder kvarstår det problemet. Det diskuteras inte i dag vad som är de intressen som försvaret ska skydda. Är det att ingripa om det kommer en ny stor flodvåg? Det är visserligen naturens krafter som är hotet i det fallet, men försvaret kan ju bidra i alla fall.

Stefan Flygelholm påpekar att försvaret visade prov på expeditionär förmåga när svenskar evakuerades undan det senaste kriget i Libanon.

– Vi gjorde en stor insats som var avgörande. Men den är inte allmänt känd. Då var det lättare förr när man kunde åka ned till Nynäshamn och titta ut mot horisonten. Där fanns hotet och där låg det tre linjer med skarpa sjöminor.

– En del av våra förband har expeditionär förmåga i dag. Expeditionär förmåga är ett betydligt vidare begrepp än till exempel snabb-insatsförmåga, och det krävs en ny syn på produktion, utveckling och insatser.

Exempel på expeditionär förmåga är special-förbanden som är först på plats och skaffar underrättelser innan den stora styrkan kommer. Den nordiska stridsgruppen hade också förmågan fast det höll på att stupa på bristen på helikoptrar.

Det är nödvändigt är att ha omfattande taktisk rörlighet i operationsområdet. Det behövs transportflyg och helikoptrar.

Konceptutvecklarna talar mycket om förmåge-paket. Tanken är att en insatsstyrka ska kunna uppdragsanpassas, det vill säga förses med de delförmågor som behövs för den aktuella insatsen. Delförmågorna byggs upp och integreras i den vanliga produktionen, men anpassas utifrån tre centrala perspektiv: effektivitet, mång-sidighet och tillgänglighet. En del förmågor finns inte inom Försvarsmakten, de måste tas in från en annan myndighet, en civil leverantör eller en partnernations försvarsmakt.

– På så sätt skapar man ett förmågepaket –
en uppdragsanpassad expeditionär insatsstyrka som med rätt resurser och rätt mandat
kan sättas in där den behövs, säger Stefan Flygelholm.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2008/4

Nutidens pirater – Afrikas organiserade brottslighet

Pirater Somalia

Om de hade tillhört försvaret i ett västland skulle de ha betraktats som elitsoldater. Från enkla båtar äntrar de stora fartyg och tar kontrollen. Men de är pirater, sprungna ur Somalias kaos. Forskaren Karl Sörensen vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har studerat problemet och menar att lösningen inte finns till havs utan i land.

Puntland  ligger i norra Somalia. Här finns tusentals restauranger och hundratals olika former av underhållning och avkoppling som alla väntar på besökare. Puntland är vänligt och säkert för utländska besökare. Människorna är varma och gästvänliga. Så skriver Puntlands turistmyndigheter på sin hemsida.

Alla utländska besökare håller nog inte med om beskrivningen. Särskilt inte de som kapats av pirater. För Puntland är hemvist för världens värsta pirater.

I det sönderslitna Somalia är Puntland liksom Somaliland relativt självständigt och här härskar inte det kaos som råder i söder.

Somalierna är ett nomadfolk. Globaliseringens gränslösa värld passar dem. För vilken nomad bryr sig om gränser? Och vilken nomad kan överleva som inte är smart och anpassar sig.

Här möter den urgamla nomadkulturens dagens globalisering där allt ska vara just in time och just enough. På havet korsas de här två världarna. Fartygen ska vara framme exakt på timmen och de har inte fler ombord än vad som precis krävs för att klara fartyget.

Karl Sörensen är försvarsanalytiker vid FOI. Han ingår i kärnan av FOI:s Afrikagrupp och är specialiserad på expeditionär förmåga. Havet utanför Somalia har fått en särskild aktualitet för Sverige i och med erbjudandet att sända korvetterna ”Stockholm” och ”Malmö” som stödfartyg till den internationella flottstyrka som ska skydda sjöfarten.

Karl Sörensen har studerat piraterna inom ramen för en större Somaliastudie där han bland annat tar upp klansystemet och konflikten mellan Eritrea och Etiopien som en drivkraft bakom sönderfallet i Somalia.

– Även om piraterna utgör ett problem bör man betänka att det i sundet årligen går cirka 16 000 fartyg. I år har det rapporterats cirka 80 piratangrepp. Det som skrämmer mig mest är inte själva kapningarna utan risken för att det sker en stor fartygsolycka. Vad skulle hända om piraterna slår ut kommandobryggan och en supertanker dundrar fram herrelös i 20 knop. Många laster är dessutom farliga, säger Karl Sörensen.

Han är skeptisk till att en utökad flottinsats är lösningen.

– Problemet finns i första hand i land. Det är alltid en stat inblandad i sjöröveri. Antingen att man stödjer den eller att man är passiv. Man måste gå djupare i analysen än att bara konstatera att piraterna är pirater.

Karl Sörensen säger att sjöröveri bäst är att betrakta som organiserad brottslighet och inget annat. Någon terroriststämpel vill han inte sätta på piraterna.

– Ofta är organiserad brottslighet parasitär. Den utnyttjar något som redan finns i samhället. Som att sälja sprit och cigaretter. Piratismen är däremot vad vi säger komplementär, den tillför något nytt. Och den handlar framförallt om att tjäna pengar. Det finns dock två aspekter på det somaliska sjöröveriet som kan sägas vara politiska. Dels måste de verka politiskt för att skydda sin verksamhet. Dels finns det en misstanke om att klansystemet kan spela en roll i bakgrunden. Somalias president kommer från samma klan som dominerar i Puntland.

De somaliska piraterna drog in på scenen för fem år sedan. Hur det började är inte glasklart.

– Enligt en teori  kan man söka orsaken i rovfiske. Utanför Somalias kust går danska och spanska fiskeflottor. De somaliska fiskarna såg sitt levebröd hotat och en dag beväpnade sig några fiskare och angrep en utländsk fiskebåt för att, som det hette, ”skydda somaliska vatten”. För arbetslösa fiskare har piratlivet nu -blivit en födkrok.

Karl Sörensen varnar för att underskatta somalierna.

– Man lurar sig om man tror att det bara handlar om förbittrade unga män med kalasjnikovkarbiner. Piratverksamheten är mer sofistikerad än så. Somalierna har tvingats vara smarta för att överleva.

Så här går det till i korthet. Via internet, kanske även insiderinformation hos rederierna, eller spanare i olika hamnar, plockar piraterna ut sitt mål. När det är dags inleds operationen. Några personer går ned till hamnen och värvar daglönare för uppdraget.

– Betalningen kan se olika ut. De som gör själva insatsen får ibland bara betalt för dagsverket och ibland en andel av bytet. Det är inte som i gamla pirattider där de ombord delade lika.

Sedan åker de ut i ett par små båtar, ofta fiske-båtar som inte längre används. Tre eller fyra beväpnade män i varje båt. Att borda fartyget är inget större problem.

– Det finns uppgifter om att säkerhetsföretag i väst utbildade somalier i hamnsäkerhet och som tullare. Då fick de lära sig hur man bordar ett fartyg. Ju högre fribord desto svårare, men piraterna har till och med tagit sig ombord på en supertanker. De klättrar helt enkelt upp på den stege som av säkerhetsskäl måste finnas på fartyget, eller så använder de sig av repstegar.

På internationella marinbyråns hemsida (www.icc-ccs.org) ges tips om hur man und-viker pirater. Ett elektriskt stängsel rekommenderas. Strömmen är inte dödande. Ett franskt fartyg använde en annan form av icke-dödande vapen, en ljudkanon. Han som skötte kanonen blev dock beskjuten och en kula rispade huvudet.

– Det här är en orsak till att det är så svårt att skydda sig mot pirater. Redarna förbjuder besättningen att använda våld. Om de gör det svarar piraterna med mer våld. Det är illavarslande att piraterna nu sägs ha med sig raket-gevär. En träff i kommandobryggan kan slå ut hela fartyget.

Det säger sig självt att i en miljö där det till och med är för farligt att röka bör man avhålla sig från att använda skjutvapen.

Väl ombord uppsöker piraterna kaptenen och anger en ny kurs. Båten förs till en skyddad plats i Puntland och besättningen låses in. Kontakt tas med redaren som i sin tur kopplar in sitt försäkringsbolag. Sedan kommer parterna överens om en summa och rederiet återfår fartyget. I slutändan får man förmoda att rederiet låter konsumenterna betala. Frakten råkade ju bli dyrare än beräknat.

– Pengarna överlämnas ibland i något land i Afrika. För somalier spelar gränser ingen roll. Pengarna ska vara i kontanter.

Vad det kostar att få tillbaka sitt fartyg  är naturligtvis en affärshemlighet. Summor på 3,5 miljoner dollar har nämnts. Ett bra piratår som 2007 sägs ge cirka 30 miljoner dollar.

– Det är mycket pengar i ett så fattigt land som Somalia. Det finns en fara i att föra in så mycket pengar i ett land som håller på att falla sönder. Man vet inte vart pengarna tar vägen och det skapar inflation.

Karl Sörensen har redan räknat upp en rad skäl varför det är svårt att komma åt piraterna. Här är ytterligare skäl:

• Ett konvojsystem liknande det som fanns under andra världskriget skulle inte fungera. Inget rederi har råd att låta en båt ligga och vänta i en hamn. Att dessutom klunga ihop en massa båtar är, som Karl Sörensen säger, ”som att klämta i middagsklockan för pirater”. Skulle fartygen gå i en konvoj har de snabbare fartygen inte råd att anpassa farten till de lång-sammare.

• Den legala aspekten. När blir en pirat en pirat? Det kan ju inte vara förbjudet att åka omkring på det fria havet även om man ser ut som en pirat. Knappast inte heller att vara beväpnad med tanke på hur oroliga tiderna är. Det är nog först när piraterna gått ombord som de blir pirater och då är det för sent och för farligt att göra något. Danskarna på en fregatt lyckades gripa några pirater, som de sedan  var tvungna att frige i land. Ett undantag  är möjligen Frankrike som har en flottbas i Djibouti. Fransmännen gick i land, grep piraterna och förde dem inför rätta i Paris.

• Piraterna kan anpassa taktiken. När fartygen går längre ut, minst 200 sjömil från kusten, har piraterna ett motdrag. De har före detta sovjetiska trålare som ligger långt ute och är moderfartyg till de små piratbåtarna.

• Framförallt kommer sjöröveriet att finnas i en eller annan form så länge det är lukrativt.

Hur ska man då göra? Karl Sörensen har några antipirattips. Det gäller att angripa på flera fronter, säger han.

• Fartygen måste visa bättre disciplin och följa regler och rekommendationer. Gör de det är risken för piratdåd mycket mindre.

• Stoppa rovfisket i hopp om att piraterna återgår till att vara fiskare.

• Inse att det ligger en stat bakom piraterna.

•  Öka det internationella engagemanget i -Somalia.

• Följ piratpengarna. I vems fickor hamnar de?

• Fler örlogsfartyg är en hjälp, men inte den enda lösningen. Det har bara lyckats när det handlar om enstaka piratfartyg.

• Öka trycket på piraterna så att det inte blir lika lönsamt.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik Framsyn 2008/4

När flottan höll vakt och båtar såg ut som båtar

– Om Sverige tror att en invasion över Östersjön är det värsta som kan hända så har ni satsat på rätt flotta. Men om ni tror att ni kan påverkas av skeenden långt borta så har Sverige
satsat fel. USA lärde sig det här först 11 september. Det säger Norman Friedman, strateg och tidigare rådgivare till USA:s regering.


En gammal bild. Inte tagen så långt härifrån, men från en annan tid. Den första fredsmånaden. Kustflottan är samlad för första gången på fem år. Stockholm är fullt av flottister. Marinbasen Skeppsholmen ligger mitt i staden. Stockholms hamn lever. Kajerna är en stor arbetsplats. Flottan vaktar svenska kusten. Bilden må vara gammal, men föreställningen om en flotta som skyddar gränsen lever fortfarande.Några av världens främsta marinexperter tittar på bilden. Norman Friedman, internationellt välkänd strateg, före detta rådgivare till USA:s regering och författare till flera marina standardverk. Michael Codner, chef för militärvetenskapliga avdelningen vid Royal United Services Institute i London. Och före detta sjöofficer.

De har tillsammans med andra marina experter rest runt i det svenska försvarsetablissemanget inbjudna av Försvarsanalys, FOI och Niklas Granholm.

– Det här är fartyg som jag gillar, säger Norman Friedman med ett visst eftertryck.

Under andra världskriget var det mycket påtagligt att Sverige var en sjönation. Vi var avskurna, fartyg torpederades och flera tusen svenska sjömän omkom.

Nu har havet försvunnit ur medvetandet.

– I Storbritannien kallar vi det sea blindness, säger Michael Codner. För ett par år sedan gick ett stort fartyg på grund utanför västkusten och massor av gods sköljdes upp på land. Det mesta var julklappar. Då blev folk förvånade över hur mycket som kunde rymmas på en båt och att julklapparna inte kom med tomten utan på köl. Oljan i Storbritannien lär räcka bara i dagar om sjötransporten klipps av. Den närmaste kontakten folk har med havet i dag är kryssningsfartygen och det sägs ibland att det enda som kunde få folk att förstå havets betydelse är en terroristattack mot ett kryssningsfartyg. Då skulle man få en debatt om maritim säkerhet.
– Havet finns liksom inte längre, menar Norman Friedman. Vi ser containrar på lastbilar och förstår inte att lasten först varit på ett fartyg. Det är svårt att få folk medvetna om det som de inte ser. För en kuststat är gränsen inte några mil utanför kusten utan vid alla andra kuststater. Om man förstår hur lätt det är att flytta saker över havet inser man det stora beroendet av omvärlden. Det kan gälla oljeimport. Eller att man utövar ett politiskt inflytande.
USA har gräns mot atlanten och Stilla havet, men innanför kusterna vet folk knappast om att det finns en värld utanför USA, beklagar sig Norman Friedman. Dock blev han något tröstad vid ett besök i Holland, där en undersökning visat att folket i denna sjöfararnation hade stora svårigheter att skilja mellan Polen och Holland på en karta.

– Geografi finns inte längre som ämne. Avlägsna platser ligger några timmar bort med flyg. Ändå har vi i väst svårt att förstå att det som sker där kan beröra oss, säger Norman Friedman.

– Om Sverige tror att en invasion över Östersjön är det värsta som kan hända så har ni satsat på rätt flotta. Men om ni tror att ni kan påverkas av skeenden långt borta så har Sverige satsat fel. USA lärde sig det här först 11 september. Att några illasinnade i grottor i Afghanistan kunde döda 3 000 på Manhattan. Det var något vi inte kunde ha föreställt oss. Fast vi borde kanske ha gjort det.
I denna värld när man måste kunna se längre än till horisonten menar Norman Friedman och Michael Codner att havet och marinen spelar en stor roll.

– Folk till sjöss har lättare att se de stora perspektiven. När folk kommer i land blir de som tokiga, säger Norman Friedman och tar Krimkriget som exempel på hur olika ett krig kan betraktas.

– Frankrike och Storbritannien ville stoppa den ryska expansionen. Frankrike hade en stor armé och britterna en stor flotta. Krim ansågs vara ett lämpligt ställe att slå till på. Förvånande nog upptäcktes då att Krim var väl befäst. För Ryssland spelade Krim ingen större roll, men det var ett bra ställe att låta angriparna förblöda på. I London hade man nu efter de stora förlusterna tappat det övergripande krigsmålet, att stoppa den ryska expansionen. Kriget hade blivit ett slag om Krim. I något som senare kommit att betraktas som en kuriositet sändes brittiska flottan in i Östersjön. Den ryska fästningen Bomarsund på Åland sköts i bitar och sedan bombarderades Sveaborg i Helsingfors. Britterna hade visat att man kunde hota S:t Petersburg och därmed var kriget slut. Krimkriget avgjordes i Finska viken.

Knappt hundra år senare: Stilla havet. Japan tog Filippinerna och kastade ut general MacArthur som lovade att komma tillbaka.

– MacArthur var en idiot. Han var besatt att vinna tillbaka Filippinerna som i alla fall var utlovad självständighet 1946. För marinen var hela Stilla havet slagfältet där Japans öde skulle avgöras. För MacArthur var det Filippinerna. Till ett enormt pris i döda amerikaner, japaner och civila kunde MacArthur komma tillbaka. Som många andra i armén var hans världsbild begränsad till det han kunde stampa på. Marinen har lättare för att se till nationella mål än territorier. Och allt det här kokar ned till en enda sak: Vad ska man med försvaret till? Vet man inte det blir det bara en massa snygga uniformer.
I dag talas det mycket om expeditionär förmåga. Inget nytt i och för sig, men läxan ska läras igen. Vad är expeditionär förmåga?

– Det är att vara långt borta, att inte ha något fysiskt stöd i området, att vara uthållig och beredd på att det här kan ta tid. Ska man gå in med trupp måste man vara inbjuden, säger Norman Friedman.

– I början av en konflikt är man sällan inbjuden. Att gå in med många soldater har ett politiskt pris. Då är det enklare att ta en mindre styrka från sjösidan. Den är lättare att dra bort. För när man väl har satt i land folk så har man i viss mån tappat kontrollen. Man kan bli beskjuten, råka in i strid och bli impopulär hos befolkningen. Det växer upp ett motstånd. Och det är svårt att dra sig ur. Med fartyg är det mycket enklare. Bara att lätta ankar och glida bakom horisonten. Inga förödmjukande reträttliknande utmarscher inför världens tv. Att tvingas dra sig ur med svansen mellan benen kan få konsekvenser. Man kan mötas med mindre respekt nästa gång man åker ut vilket kan leda till att man tar i för mycket.

Norman Friedman menar att man sällan tänker på hur man ska dra sig ur en operation. Han inser att USA inte skulle ha klarat Irak bara från sjösidan, vilket, säger han, väcker den obehagliga frågan om man skulle gått in alls. Ett krig kännetecknas av att det kan vinnas, men ett krig mot terrorismen, vad det nu är, kan det vinnas?

– Är det en seger att skjuta bin Ladin när andra står på kö som vill döda oss?
Michael Codner talar om det skandinaviska sättet att bedriva fredsfrämjande insatser som ett exempel på hur man undviker ökat våld.

– Vi har studerat problemet. Att skicka in soldater kan leda till att man ökar våldet i stället för att minska det.

Från sin tid i flottan berättar Michael Codner om hur ett uppror i Västindien desarmerades. Ett brittiskt fartyg beordrades till Grand Cayman för att stödja polisen. Upplopp hotade. Frågan var om man skulle sätta i land stridsklädda marinsoldater eller sjömän eller göra något annat. I lugn och ro kunde man ligga utanför ön och se tiden an. Det slutade med att sjömän skickades i land för att sola på badstranden. Man visade sin militära närvaro utan att reta upp folk. Och något upplopp blev det inte den gången.

– I Sierra Leone för några år sedan var det en högriskoperation. Det var armén i land som gjorde jobbet, men det hade inte gått utan stödet från sjösidan.

Den brittiska flottan, Royal Navy, kunde för bara tio år sedan spela en strategisk roll. Michael Codner säger att alla flottor blir mindre och att de små flottorna, som den svenska, blir fler. Royal Navy får en mer expeditionär inriktning och blir mer av  en nischad flotta. Det kalla kriget tvingade fram en arbetsfördelning i Nato och nu är det helt borta.

– Vem ska göra vad i Östersjön?

Michael Codner menar att trenden är att det blir mer av Nato- och EU-samarbete om planering av byggen, utveckling och uppdelning av roller.

Marinhistorikern Eric Grove tog också upp Östersjön.

– Ett av argumenten för att bygga hangarfartygen ”Prince of Wales” och ”Queen Elizabeth” var att de kunde verka i Östersjön till stöd för stater som utsattes för påtryckningar.

Med dessa två fartyg, som är de största som byggts i Storbritannien, kommer en stor del av det brittiska flyget att gå till sjöss. Hälften av alla brittiska stridsflygplan kommer att kunna verka från hangarfartyg även om de inte är stationerade på fartygen.

Vilken roll ska då den svenska flottan spela? Är det en flotta från det kalla kriget?


– Tyvärr måste jag säga att det är så, menar Norman Friedman. Den är liten, effektiv och bra på vad den är gjord för – att sänka fartyg på Östersjön. Men det viktigaste är inte det man ser, fartygen, utan det man inte ser, ledningssystemet. Det som finns på land som upptäcker mål, leder fartygen och deras vapen. Det är kärnan i flottan, inte fartygen. För att fartygen ska vara effektiva måste man ha ledningssystemet med sig. Och det utesluter expeditionära insatser. Det handlar helt enkelt om att spela hemmamatcher och bortamatcher. Sverige är bra på grunda vatten. Men det är matcher på hemmaplan. Möjligen kan Sverige erbjuda en bra träningsplan för andra nationer.

Norman Friedman säger att nätverket är kärnan, men är ändå skeptisk till hur infonätverken används. När USA av misstag bombade den kinesiska ambassaden i Belgrad så föll bomben på rätt position, men positionen var fel.

– I dag fattas beslut av folk som tittar på bildskärmar. Det är inte tillåtet att tvivla på informationen för då är man en dålig beslutsfattare. Det är ungefär som slagfältet på aktiemarknaden där man fattar snabba beslut på dåliga underlag.

Vad är då receptet för att skapa en expeditionär svensk flotta?

– Köp ett hangarfartyg och lägg ned resten, skämtar Norman Friedman men menar att ett större fartyg som kan ta både helikoptrar och trupp skulle passa. Det skulle inte behöva bli så dyrt. En framtida uppgift för Sverige som man nog inte tänkt så mycket på är att undsätta medborgare som hamnat mitt i en kris. Alla säger att det är bara att ta flyget eller ta båt i hamnen, men det ska man nog inte räkna med. Man kanske inte ens kan röra sig på vägarna. Då är det bästa att lyfta ut folk med helikoptrar till ett fartyg som ligger på säkert avstånd. Dessutom kan helikoptrar bestyckas.

Ett stort fartyg behöver inte bli så dyrt om man inte fyller det med dyra grejer. Eric Grove föreslår att man både kan äta kakan och ha den kvar. Ett större fartyg som i sig kan rymma de mindre fartyg man behöver hemma.
Lee Willet har specialstuderat den svenska marinen och säger att det nationella försvaret inte försvinner och att Sverige har en viktig roll att spela i Östersjön. Men de stora sjövägarna är också viktiga att försvara för Sverige. Han är imponerad av Visbykorvetternas höga tekniska nivå som fått internationell uppmärksamhet.

– Men de är byggda för det kalla kriget, byggda under ett annat skede och blir klara under ett tredje. Frågan är hur man ändrar ett skepps roll över tiden. I dag har fartygen en tvivelaktig uthållighet för att klara internationella insatser.

Ubåten Gotlands sejour i USA har också uppmärksammats. Dock påpekar Lee Willet att två ubåtar knappast är ett effektivt ubåtsvapen. Det blir för dyrt.

– Den övergripande och centrala frågan är hur världen ändras och till vad, säger Norman Friedman. Vi har Ryssland, men man saknar pengar. Och så har vi den andra världen. Jag tror att vi bara är i början av något omstörtande. Man kan tänka sig en situation som i Jugoslavien när landet föll samman, fast i mycket större skala. Föreställ er 30-åriga kriget med moderna vapen och mycket energiska männi-skor. Det betyder att man inte ska semestra i Mellanöstern. Och vad säger att Kina inte exploderar i ett inbördeskrig. Kalla kriget frigjorde en massa energi och det finns mycket hat i världen.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

”Försvaret behöver en ny typ av officerare”

I framtiden kommer det finnas flera olika vägar in i Försvarsmakten. Den militära vägen är bara en av många. Det behövs också en ny sorts officer, som är mer vidsynt och förstår helheten.

– För att möta dagens svårare uppgifter behöver vi både den gamla kunskapen och ny kunskap, konstaterar Bengt Axelsson som ansvarar för utbildningen inom Försvarsmakten.

På Bengt Axelssons rum hänger en stort fotografi av ett gammalt regemente. Det är Ing 2 i Eksjö. Här ryckte värnpliktige Axelsson in i mitten av 1970-talet.

– Jag hade inte en tanke på att bli militär. Det här skulle jag bli av med så fort som möjligt. Jag var inriktad på kemi och hade sommarjobbat på laboratorier.

Bengt Axelsson blev gruppchef och under slutet av grundutbildningen gick han vidare till gruppchefsskolan. Det var något i det militära som lockade.

– Det var nog att lösa uppgifter tillsammans med andra. Dessutom var det betald vidare­utbildning och det gick bra att kombinera med mitt stora intresse som då var idrotten. Fotboll och bandy i Anneberg, skidor och friidrott, medel- och långdistans.

Överfurir på pluton blev det första steget, och sedan Karlberg och inledningen på en officerskarriär som lett fram till brigadgenerals grad och en befattning som utbildningsinspektör, vilket i praktiken innebär att han är ansvarig för i stort sett hela utbildningen i Försvarsmakten.

Så man kan säga att Bengt Axelsson gått den långa vägen. Liksom sin namne Gustafsson som blev överbefälhavare är han ett exempel på hur försvaret en gång utnyttjade det som kallades begåvningsreserven.

– Från min egen bakgrund kan jag känna igen mig i mycket av det som Bengt Gustafsson beskriver. Min pappa var metallarbetare och min mamma hemmafru. Någon militär anknytning fanns inte. Det är ju bara att inse att det kära invasionsförsvar jag utbildats för och det försvar som nu finns är helt annorlunda.

Bengt Axelsson tror att det kommer finnas mängder av vägar in i Försvarsmakten i framtiden. Den militära vägen är bara en av flera. En kvinna som stoppas på grund av fysiska krav, kan i stället komma in på akademiska meriter.

– Vi behöver inte skruva upp kraven i onödan och göra utbildningen svårare. Man behöver inte vara starkast och snabbast för att vara chef utan tillräckligt för att göra ett bra jobb. Plutonschefen ska inte behöva vara bäst i alla befattningar som finns på plutonen. För den enskilde soldaten har det nog blivit tuffare nu. Det är mycket som ska bäras.

Det finns något i Försvarsmaktens kultur som säger att man alltid kan bli lite bättre. Bara man får tid på sig.

– Jo, men någon gång måste det bli slut på det. Det är fortfarande mycket av frivillighet och mindre av färdiga stående förband och vi har delvis oss själva att skylla. Det har funnits en viss klåfingrighet att skruva på insatsförbanden för att få dem lite vassare. Någonstans känner jag att vi aldrig blir klara. Den effektvinst man eftersträvar blir inbillad och då har vi lurat oss själva. Eller så kommer effektvinsten för sent. I stället borde vi satsa på att använda metoder och materiel som vi är vana vid. Det mesta i den nordiska stridsgruppen ändrades. Det lades till nya klossar. Ska man ha ny materiel måste den komma i så god tid att befälen hinner lära sig den och kan utbilda andra. Annars blir det mer av nice än need.

När Bengt Axelsson blev utbildningsinspektör 2003 hade en skolreformutredning löst de flesta frågor utom akademiseringen. Det var mycket som skulle göras på kort tid. Kompetensförsörjning, personalförsörjning, skolutbildnings­system. Försvaret var inte moget för att på allvar ställa om till internationella insatser. Materiel, soldater, officerare togs fram på det gamla sättet. Med den nordiska stridsgruppen ställdes saken på sin spets. Förbandsutbildningen gjordes längre och soldaterna skulle bli duktigare.

Systemet med tre terminer infördes. Utbildningen gick från sju månader till elva.

– Det var ett stort steg för mig att göra detta på så kort tid. Utan någon egentlig politisk ­debatt. Konsekvensen blev ju att färre utbildades. Däremot har vi inte själva lyckats utnyttja systemet fullt ut och jag kan ibland känna en oro för att vi utbildar för få.

– Vi har fått chans att gå över till ett två­befälssystem med yrkesofficerare och reserv­officerare, där yrkesofficeren kan vara officeren som vi känner honom i dag eller specialist­officer.

– Jag tror att framtidens reservofficerare i första hand rekryteras för sin kunskap. Dessa får en grundläggande militär utbildning antingen i början eller i slutet. Sedan lånar försvaret in dem. Det kan vara rådgivare, läkare och vägbyggare till exempel. För att möta dagens svårare uppgifter behöver vi både den gamla kunskapen och ny kunskap. Vi ska inte vinna kriget, utan vinna freden – åt någon annan. Vi ska skapa förutsättningar för ett land att resa sig. I mellanfasen blir det oerhört komplext. Vi ska skydda individer och samverka med civila på alla nivåer. Vi behöver nu en annan typ av officerare som är laddade med en annan tankevärld än förr, som förstår den nya rollen. Det krävs mer helhet och vidsynthet. Då måste vi bestämma oss för hur många av dessa vi måste ta in från det civila samhället och hur många vi ska ha säkrare tillgång till i form av reservofficerare.

En sak är att rekrytera, utbilda och skicka ut människor. En annan att ta hand om dem när de kommer hem, eller att ta ansvar för familjen hemma när någon är borta. Bengt Axelsson säger att det är ett stort dilemma.

– Den som åker ut måste känna sig trygg att familjen klarar sig och familjen måste känna tryggheten att det går bra för den som ute. Nu kan vi kallas in för att göra slut på ett krig. Det medför helt andra risker för att vi kommer att få hem människor med psykiska defekter och det kommer kräva mer av försvarets ansvar. Att vara ute i sex månader innebär i praktiken att man är borta i nästan ett år. Våra egna officerare är de enda som har sina jobb skyddade. Här kanske Försvarsmakten har ett ansvar för soldaterna när de kommer hem.

Då och då ringer det i Bengt Axelssons mobil. Han har jouren på Högkvarteret. Trots att sommaren väntar ute är Försvarsmakten i verksamhet. Det brinner i skogarna. Försvarets helikoptrar och hemvärnsmän hjälper till. Det är lite av det gamla försvar som många varit vana vid. Det fanns alltid till hands. Men för att ha ett försvar, som kan hjälpa samhället eller ha en förmåga att växa, krävs en politisk vilja. Utan grundutbildning blir det ingen tillväxt.

– En mindre försvarsmakt måsta lägga mer resurser på att tala om vad vi är, men vi bär inte hela bördan. Politikerna har också stort ansvar.

Bengt Axelsson är lite bekymrad över att han talat för mycket om problemen.

– Det finns ju ändå en massa möjligheter. De ungdomar som kommer ut får lära sig mer än förr. Det vore väl skrutt om inte det svenska samhället var intresserat av att ta till sig dessa ungdomar.

Ja, det har ju gått förr.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

Soldatens mardröm är att döda ett barn

Du ser inte din fiende. Du vet inte med vilka metoder han ska slå till. Du kan aldrig koppla av för du rör dig hela tiden i en frontzon. Och du kan som soldat tvingas att göra något som du aldrig som svensk soldat kunnat föreställa dig. Att döda ett barn för att rädda liv. Irreguljära hot är en ny verklighet för svenska försvaret. Beteendevetarna vid Försvarshögskolan studerar olika aspekter av en ny problematik.

– När vi ser på den forskning som gjorts om ledarskap och irreguljära hot kan vi konstatera att det inte gjorts så mycket och att det främst handlar om terrorism och uppror, organiserad brottslighet samt barnsoldater, där det sista ämnet står i en klass för sig.

Gerry Larsson, professor vid Försvarshögskolans institution för ledarskap och management, säger att frågan om barnsoldater är mycket speciell.

– Det är ett grundfel mot människans natur att döda barn. Ändå är det något som fredssoldater kan tvingas till. Hur förbereder man unga soldater inför ett uppdrag där de faktiskt kan tvingas att döda barn i strid? Och hur ska vi ta hand om soldaterna efteråt om de tvingats till detta? Det är ingen tvekan om att dessa utsätts för en stor risk att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom.

I den litteratursökning av forskning som Försvarshögskolan gjort citeras en brittisk officer som varit i Sierra Leone. ”Det är en fruktansvärd chock att bli beskjuten av ett barn, men soldaterna gör sitt jobb. Men om man inte tar hand om dem när de kommer hem är det stor risk att de går under.”

Barnsoldater är ett växande problem, men inget nytt. Hitler satte in barn i slutstriden om Berlin.

– Det finns inte mycket forskning på området, säger Gerry Larsson. Man har studerat hur barn återanpassas till samhället, men inte hur man anpassar soldater som dödat barn i strid. Det finns en del operativa råd om hur man ska göra för att undvika att döda barn. Att skrämma bort dem genom att till exempel i första hand angripa deras vuxna ledare.

Gerry Larsson talar om olika ingångar för forskarna. Stress är en sådan. En annan är krav på individ, grupp och organisation.

– Anpassningsförmågan blir här central och det får konsekvenser för urval och utbildning. Vissa människor tycks vara bättre på det här än andra. Personlighet och karaktärsdrag spelar en stor roll för hur bra man kan öva upp anpassningsförmågan. De som är för fyrkantiga till sättet faller bort.

Gerry Larsson hänvisar till en tidigare studie, gjord tillsammans med Aida Alvinius, om tsunamin.

– Hur noga man än övat så uppkommer situationer som man inte har planerat för. Då visar det sig att människan är anpassningsbar. Vi kallar det för spontana länkar. Krisledningen för tsunamin satt här i Karlstad. Någon kom på att man borde ha med en officer och då löstes många knutar. Antingen kunde officeren själv svara på frågor eller så visste han vem som visste.

Konsten att leda är en svår konst. Gerry Larsson säger att det är en balansakt mellan att följa boken och att gå utanför.

– Vi ser i studie efter studie att de som slaviskt följer boken misslyckas. Lika illa går det för frifräsarna. De skapar till slut en enda röra av alltsammans. För ledaren är det mycket påfrestande. Vi har i våra intervjuer stött på chefer som säger hur ensamma de är när de snabbt ska ta svåra beslut – beslut som kanske handlar om liv eller död. När chefen avviker från boken träder hans underlydande tillbaka. De vill inte vara med och stötta ett beslut där ett misslyckande kan få allvarliga följder – inte minst för dem själva. Vi har ett namn för detta. Moralisk stress. Att göra något som är mot reglerna fast man djupt i sitt hjärta känner att det är rätt. Eller att inte följa reglerna fast man vet att man borde göra det.

Någon större debatt om urval, rekrytering och utbildning finns knappast i Sverige. Gerry Larsson tror att det delvis beror på att utlandsstyrkan varit förskonad från stora förluster.

– Man kan tänka sig en situation där svenska styrkor griper en viktig terroristledare. Vedergällningen är en samordnad aktion. Självmordsbombare slår till mot den svenska campen och Centralstationen i Stockholm. Då skulle frågan om de internationella insatserna komma upp på dagordningen.

Hur ringar man in vem som är lämplig för utlandstjänsten att leva med de irreguljära hoten?

– Personlighetspsykologin spelar en stor roll. Känslomässigt instabila är inte bra. Osäkerheten som följer med de irreguljära hoten pressar den här egenskapen. Ett sorts mått på stabilitet är det som på engelska kallas hardiness. Men jag vill inte översätta det med hårdhet. Det är snarare att man är så stabil och harmonisk att man behåller fattningen.

Ben Shalit var en israelisk militärpsykolog som verkade på Försvarets forskningsanstalt fram till sin död 1988. Han forskade och skrev om stridens psykologi och hans egna stridserfarenheter fördes över i svenskt tänkande. Gerry Larsson hänvisar till vad Ben Shalit sade om kulturer i Libanon:

– Under striderna där kunde det i ett område finnas upp till 40 olika fraktioner. Den som inte var född där kunde aldrig förstå mönstret. En individ kunde kämpa för olika fraktioner under dygnet. Den fattige behövde pengarna. Vi kan se vad olika kulturer betyder även här hemma. Räddningstjänstens uppfattning om avspärrning är inte densamma som polisens. Räddningstjänsten vill hålla nyfikna borta, polisen släpper inte ens in hemtjänsten.

Gerry Larssons institution utvecklar modeller och testar dem i få djupintervjuer. Nästa steg kan vara att öka skalan. Gerry Larsson undersökte tillsammans med Tom Lundin (se sid 10) och Per-Olof Michel, som då var försvarspsykiatriker, hur FN-veteraner klarade sig i livet i förhållande till andra.

– Vi undersökte 40 000 FN-veteraner och hade en lika stor kontrollgrupp av svenska män i motsvarande ålder. Vi kunde se att de som gjort FN-tjänst hade färre självmord och drabbades av färre olyckor än kontrollgruppen. En förklaring kan vara att de psykiskt sårbara inte gör FN-tjänst och att de svenska förlusterna varit lätta. Så man tar med sig sin FN-tjänst som något som stärker en i livet.

Man brukar ju säga att det som inte slår ihjäl en stärker en. Det gäller även grupper och organisationer.

– Vi har sett att en svår händelse ökar kittet i gruppen.

Maria Fors är beteendevetare med psykologi som huvudämne. Hennes specialiteter är tillit och motivation. Hon har studerat hur allvarliga händelser, incidenter påverkar ledarskap, motivation och tillit och intervjuat chefer som varit i Afghanistan.

– De fick välja incidenter. De vanligaste är trafikolyckor och hemmagjorda bomber, improvised explosive devices, IED.

– Än har jag preliminära resultat. Arbetet är klart i december. Den dominerande känslan är att man inte ser sin motståndare. Det ger en väldig frustration. Vart ska man ta vägen med sin ilska? Det var bara tur att jag inte sköt någon, sade en. Man känner ilska för man känner sig sviken. Jag är ju här för att hjälpa, för en god sak. Och så gör ni så här.

Vid en IED-incident körde man på bomben som exploderade. En blev lätt skadad och de andra klarade sig helt. Vid en annan var man väldigt nära. Det handlade om centimetrar. Någon såg något som glimmade till vid vägkanten, stannade och stoppade bilen bakom.

– Att vara med om sådana händelser sätter spår. Helt plötsligt inser man att man är dödlig. Den teoretiska möjligheten får en annan tyngd när man varit nära själv. Att vara med om en IED påverkar motivationen. Både vad gäller att fullfölja uppdraget och att söka fler gånger, säger Maria Fors.

– Någonstans verkar också svenskarna känna att om det blir för farligt så får man åka hem. Själv kan jag väl tänka att då kanske man behövs ännu mer på platsen. Afghanistanstudien ska förhoppningsvis kunna överföras till utbildningen.

Maria Fors utvecklar även tillsammans med Sofia Nilsson och Gerry Larsson en utbildning som belyser destruktivt ledarskap.

– Ofta blir man belönad med ett chefsjobb trots att man kanske är olämplig som ledare. En dålig ledare påverkar motivationen i en grupp mer än en bra ledare. Bad is stronger than good, brukar man säga. Det går till och med att räkna på det här. Bättre är att inte göra något än att göra en dålig sak och fem bra.

– Dagens ledarskapsutbildningar tittar främst på det goda exemplet. Men jag menar att det kanske är viktigare att få bort de dåliga ledarna för de ställer till den största skadan. Ett befäl som spelar hård för att han kanske tror att soldaterna förväntar sig det gör alltså fel. Man kan mena väl och det blir fel. Man kan vara hygglig mot sina underlydande och samtidigt skada organisationen. Det är också ett destruktivt ledarskap.

Camilla Kylin och Peder Hyllengren studerar anpassningsförmåga. Vad är anpassningsförmåga?  Kan man öva den? Kan man utbildas i den?

Camilla Kylin är doktor i psykologi vid Stockholms universitet. I sin avhandling studerade hon distansarbetares villkor för förhållandet mellan privatliv och arbete. Hur man skapar struktur för att klara av arbetet men även fritiden hemma.

– Det är, om man så vill, en fråga om anpassning. Anpassning i en gråzon. Det är en förmåga som hör samman med temat  irreguljära hot. Att kunna anpassa sig till diffusa situationer. Samtidigt som en osäker hotbild hela tiden ökar individens stress.

– Det är en fråga om vilken betydelse erfarenhet och handlingsmönster man har och behovet av att kunna hantera att helt plötsligt ställas inför en ny situation där man med öppet sinne ska bedöma risker och hitta en lösning, säger Camilla Kylin.

Projektet går ut på att undersöka vilka krav det ställer på ledarskapet.

– Man kan tänka sig att man måste ha på känn att något kan hända, säger Camilla Kylin. Att kunna varsna faran. Att tolka nya former av intryck. Vissa har det kanske i sig, men jag tror också att man kan öva upp förmågan.

– I grunden finns kreativiteten. Att kunna tänka nytt. Det gäller för såväl individer som för grupper och hela organisationen och det påverkar hela organisationen från rekrytering till utbildning.

Camilla Kylin säger att förmågan är kopplad till den mentala förberedelsen.

– Startsträckan för en ny mission kan kortas med så enkla medel som att man får se bilder på operationsområdet och campen, så att man kan göra sig en bild av hur det kommer vara.

I slutsekunderna av första halvlek går bollen i mål. Ena laget tar ledningen eller kvitterar. Psykologiskt viktigt, säger experten. I andra halvlek kommer man ut som ett nytt lag och vinner matchen.

Jovisst är det så. Peder Hyllengren arbetar inte bara på Försvarshögskolan utan föreläser även i idrottspsykologi.

– Självförtroende är färskvara. Den kan variera över längre och kortare tid. Ett hockeylag kan plötsligt vända en match bara för att det går bra för en femma. Självförtroendet sprider sig i båset. Gruppfenomen är lustiga.

Peder Hyllengren studerar anpassningsförmåga. Inte bara hos individer utan även hos grupper. Hur reagerar gruppen på en oväntad händelse? Parallellen mellan soldater och idrottare är lätt att finna.

– En grupp ställs inför en ny och svår situation. Det kan vara en säker seger som verkar gå upp i rök i matchens slut. Eller en grupp soldater som får den trygga lunken avbruten av ett oväntat hot. En reaktion är stress. Hur ska det här gå? Varför skulle det gå så här? Den andra reaktionen är utmaning. Nu får vi äntligen visa vad vi går för. Självklart är den senare reaktionen att föredra. Det visar att tolkningen av en händelse är viktig för hur man handlar. Det nervösa laget tappar sitt spel och tjongar iväg bollen för att åtminstone rädda en poäng. Det andra laget söker tryggheten i sitt grundspel i förvissning om att det ska ge seger.

Peder Hyllengren tar fram Gunde Svan som ett exempel på den födde optimisten.

– När det kniper upplever de flesta idrottare ungefär samma fysiologiska reaktioner. Man blir nervös. Den som lyckas bäst är den som utnyttjar den känslan för att höja sig. Det är det som skiljer mellan dem som lyckas och de som nästan lyckas.

Ser man till gruppen är en viktig faktor ledarskapet.

– Det kan finnas en stark formell ledare, men också en stark informell ledare. Det senare behöver inte vara fel. Allt beror på hur den formella ledaren reagerar. Upplevs den informella ledaren som ett hot eller en tillgång? För honom själv eller gruppen?

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

Utanförskapet som samhällsfara

Vart är samhället på väg och vilken roll ska Försvarsmakten spela? Framsyn sammanförde Anders Emanuelson, säkerhetsinspektör vid Försvarsmakten med Fredrik Gårdare, kriminalkommissarie som just nu leder kampen mot gängkriminalitet i Södertälje. Samtalet kom att handla om utanförskap, materialism, ungdomar och Försvarsmaktens roll.

Anders Emanuelson vill ha in fler invandrare i försvaret. Han anser att Sverige i första hand ska agera och tänka på hemma­plan.

– Det kan inte vara ett primärmål för försvaret att jaga terrorister i Afghanistan. Även om vi ska vara där också, säger han.

Fredrik Gårdare talar om segregation.

– Det lutar lite åt fel håll. Det gör det. Vi har i de utsatta bostadsområdena en situation som inte blir ljusare. Vi ser en ökad segregation. Än har vi väl ett samhälle som fungerar överallt, men vi har en del människor som har svårt att få den hjälp de behöver. Vi har unga vuxna som helt enkelt är yrkeskriminella. Samtidigt finns andra problem i de utsatta områdena. Grupper som är ekonomiskt svaga. Föräldrar som har tuffa saker med sig i ryggsäcken. Vi ser det inte som ett invandrarproblem för de här ungdomarna är födda och uppvuxna i Sverige eller så kom de hit som väldigt små. De har gått i svensk skola och har haft svårt att hänga med i konkurrensen. De flesta ungdomarna fixar dock skolan, men det är ändå en stor klick som inte gör det och de har stort inflytande på hela miljön och skolmiljön. Det blir ett problem för vanliga ungdomar att ha kriminella så tätt inpå sig, att se rätt otäcka saker, att se våld, att se hur narkotika säljs och köps öppet.

Anders Emanuelson var i våras på en terroristkonferens i Stockholm. Det talades mycket om terroristhotet och hur grogrunden för terrorism skapades i västvärlden. I flera europeiska länder finns samhällen i samhället.

– Jag tycker att det är för jävligt att man kan bo i Sverige, men ändå inte bo i Sverige. Att man skapar ett utanförskap, säger han.

– Det är så lätt för oss att jaga terrorister, men vi funderar inte på vad vi skapar för grund­valar på hemmaplan för fundamentalism. När jag var förbandschef var det som en studentfest när de som vi brukar kalla invandrarungdomarna muckade. Hela släkten kom. Det var något som jag aldrig upplevt tidigare. Nu tas så få ut till värnplikt, mönstringskraven har skärpts och många av dessa ungdomar kommer inte längre till oss. När vi under 1990-talet prövade tre­månadersutbildning var det fler invandrarungdomar som frivilligt gjorde denna utbildning än som sökte vanlig värnpliktsutbildning.

– Min reflexion är att öka andelen som får göra värnplikt för att på så sätt få in fler invandrarungdomar. Det skulle vara ett alternativ för ungdomar i stället för att riskera att de lyssnar till locktonerna från de kriminella gängen. När jag tjänstgjorde i Skåne fick jag kontakt med Rosengård. Det var ett utanförskap som jag inte trodde fanns. Ett bra sätt att jobba med positiv integration är större värnpliktskullar och se till att fler med invandrarbakgrund får chansen att göra värnplikten. Nu är vi nere på kullar på 4 000 varav nästan tusen går åt för att gå högvakt. Jag tror också att våldsbenägenheten hos ungdomar skulle minska om fler gjorde värnplikt och lärde sig att hantera skarpa vapen. Då börjar man att tänka på liv och död.

Förr gjorde nästan alla unga män värnplikten, cirka 50 000 per år. Prästen Lennart Koskinen menar att det tillförde värden till samhället utöver det militära. Och nu har det försvunnit.

– Då fanns inte utanförskapet, säger Fredrik Gårdare. Nu har vi marginaliserade pojkar. Gårdagens värnplikt skulle i dag vara värd guld, men det kan man kanske inte införa. Men försvaret och de här grupperna borde kunde komma varandra närmare. Att vara militär eller polis, det kanske är något för mig. Vi har hur många poliser som helst på Kungsholmen, men där finns inte brotten. Att flytta ut högkvarteren vore ett signalvärde för att bryta isoleringen. De här ungdomarna behöver vuxna förebilder. Eldsjälar som drar i gång aktiviteter lyckas alltid. Men de orkar inte hur länge som helst. Vi måste ge ungdomarna förebilder från det vuxna samhället och då är militärer mycket bättre än den lokala gangsterledaren.

Anders Emanuelson berättar om moskén som brändes ned vid Islamic Center i Malmö 2003.

– Södra skånska regementet, P 7,  erbjöd tält, men jag sa att ni får själva kolla tälten för det är inga eleganta partytält. När tälten reses ska vi göra det tilsammans – soldater och officerare från regementet och islamisk centers medlemmar. Så blev det. På nationaldagen 2005 återinvigdes moskén och jag bjöds in. Jag accepterade på det villkoret att jag fick komma i uniform. Det var viktigt för mig att visa att jag företrädde Försvarsmakten.

– När  Bengt Gustafsson slutade som överbefälhavare befarade han att det skulle kunna bli etniska motsättningar i Sverige på samma sätt som då skett i andra länder. Han menade att om fler ungdomar och kvinnor kom in i de uniformerade yrkena skulle risken för motsättningar minska. Han var med och  tog initiativet till Bernadottegymnasierna, eller uniformsgymnasierna, som nu finns i Stockholm, Malmö och Göteborg.

– En gång skickade jag en överste till Bernadottegymnasiet i Stockholm som talade om etik och moral. Det var inga elever på plats när han började. De kom indroppande. Han sa att han förväntade sig respekt och att i det ingick att alla skulle vara på plats. Nästa dag kom alla och det låg till och med ett äpple på bordet. Översten hade inte tagit till några hårda ord. Han hade sett individerna och inte en skog ungdomar. Är det något som militärer är bra på så är det att se individer och hitta människor. En annan gång var det teambuilding under en fältvecka. En officer som sett det värsta i Bosnien var med. Han fick frågan om han skjutit någon. Han sa att han sett en flicka som träffats av granatsplitter. ’Jag trodde aldrig att det kunde finnas så mycket blod i en femåring’, sa han. Då blev det tyst. Och man började tala om mänskliga värden.

Vi pratar om påfrestningar. Det här numret av Framsyn ska handla om det. När människor utsätts för trauman och arbetar under stress. Tanken var att Fredrik Gårdare skulle berätta hur svårt det är att vara polis i de tuffaste områdena. Han börjar med det, men kommer snart in på något oväntat.

– Visst är det en påfrestning för poliserna som arbetar i områden där samhället bara fungerar på en skör tråd. Vi måste ha poliser närvarande som är där en längre tid. Det håller inte att låta det ena gänget från Polishögskolan avlösa det andra. Det händer sällan att en i området känd polis får sin bil sönderslagen. Det är ju vår polis. Vi har haft några som jobbat en längre tid, de har tagit påfrestningarna. Och så får de frågan om hur många de har skjutit. Inte av vuxna. Utan av små barn.

– Vi måste ha större stadga av samhället i stort. Men folk flyttar ut och in i området ofta, det blir ingen grannsamverkan mot brott. Det finns, som jag sa, eldsjälar som kör projekt som är väldigt viktiga. Utan dem skulle det gå väldigt illa. Vi har vuxna som går ute på nätterna för att det finns unga som driver ute hela nät­terna.

Därmed är Fredrik Gårdare inne på de kriminella, de mest utsatta.

– Här kan du verkligen tala om påfrestning. De försvinner från högstadiet, gör sin karriär, kommer in bland några äldre yrkeskriminella och blir med tiden fullvärdiga. De lever 24 timmar om dygnet, sover några timmar på dagen. Perspektivet är inte längre än ett dygn. De har inte en tanke på att de kan hamna på Plattan som 30-åringar. Nästan alla använder narkotika eller sprit. ’Jag kan sluta om jag vill’, säger de. Eller ’hålla det på en lagom nivå’. Det är en ständig stress. Något kan hända dig eller din kompis. De måste hela tiden ha pengar för att kunna visa upp sig, och ligger hela tiden i konflikter. Det är oerhört mycket konflikter. Och hur löser man konflikter i den kriminella miljön? Jo, med våld. Man tar lösningen från filmens värld. Det är inget snack om att gå halva vägen var. Våld blir den enklaste lösningen. En macholösning. Någon måste vika ned sig därför att en annan är starkare.

– Banditerna lockar med morot och piska. De lockar med familjegemenskap. Men de kan också ta livet av dig. Ofta är slutet tragiskt. Till slut händer något som slår sönder gruppen. Det kan vara ett brott som går åt skogen. Någon grips. Någon skjuts. Det blir konflikter inom gruppen eller mellan grupper som leder till grovt våld. Narkotikan tar ut sin rätt, i 30-årsåldern orkar inte kroppen med, man hamnar i missbruk och slutar på Sergels torg. En del dör ju också av överdos, hjärtinfarkt. Många i 30-årsåldern börjar fundera på vart de är på väg. De som fortsätter som kriminella backar en bit. De går över till ekobrott, tömmer företag, sysslar med svart arbetskraft. De utslagna blir målvakter i blufföretag.

– I den här åldern kommer de till oss och knackar på dörren. De är förtvivlade. ’Jag är rädd, de tar livet av mig. Ta in mig, de har tagit allt.’ Vi mobiliserar hela samhället för att rädda dem, men de är ofta i för dåligt skick. Även om samhället satsar alla sin resurser, tar fram föräldrar, flickvänner, skyddar dem och försöker tömma hjärnan på alla kriminella normer så räcker det ofta inte. Samtidigt ska de bli av med ett missbruk, lära sig svenska, och lära sig att gå upp på morgonen, sätta sig på bussen, åka till jobbet, komma hem trött, och knappt få det att gå ihop. Och tycka att det är bättre. Att åka buss i stället för BMW.

Fredrik Gårdare berättar om hur trendkänsliga de kriminella är.

– De tog efter Sopranos. Hur de ska föra sig, kvinnosyn, narkotikamissbruket, arbetsmetoder, utpressning, indrivning. Samtidigt som de ska få det där gemensamma, familjära. Vi äter ihop, vi leker ihop, vi gör brott ihop, vi åker till Thailand ihop.

– Även poliser går på trender, säger Fredrik Gårdare. Det finns många poliser som tar efter, skaffar benhölster som ser tuffare ut. Det blir lätt hänt att vanliga poliser försöker likna specialstyrkor med en tuffare buss, ett extra magasin.

– När jag var i Afghanistan, fortsätter Anders Emanuelson, var det likadant där. Bland litteraturen kunde man finna tjocka postorder­kataloger med militär materiel. Soldaterna är en målgrupp. De snackar prylar, prylar, prylar. Rädsla och osäkerhet föder ett behov av olika typer av stridsvästar. Det vet de som gör pengar på trenderna. Jag tycker att det är läskigt. Det är lätt att skapa trender hos ungdomar som är minst bekräftade. Är någon utanför är det någon annan som tar hand om dem.

– Förr visste alla vad det handlade om att göra värnplikten. Nu är det för få som berättar. Nu är det skrönor och amerikanska skitfilmer som styr. Det finns en ballfaktor här. Ibland upplever jag att vi har tappat verkligheten. Det är någon annan som styr. Problemet med trakasserier handlar mindre om befäl som bär sig illa åt utan mer om att ungdomar trakasserar andra ungdomar.

Att materialism och konkurrens är stora trender håller både Fredrik Gårdare och Anders Emanuelson med om.

– Det är ett enormt tempo i dag och det blir för mycket för många, säger Fredrik Gårdare.

–  Det är en konkurrens från första klass som bara blir hårdare. Det är inte bara att gå till verkstaden som förr. Du måste ha något att komma med. Och det är mer materialistiskt än någonsin. Du måste fixa de där kläderna. Du måste ha en snygg bil för att imponera på tjejerna med. Det gjorde jag också när jag var 18. Men då var det inte snack om att åka till Thailand. Jag behöver bara gå hem till mig själv i Nacka. Mina döttrar säger att vi måste åka till Thailand. Jag säger Mallorca, det är lika varmt där. Nej, det ska vara Thailand. Hela samhället har blivit lite mer, lite längre bort, en jakt på lyckan. De svaga grupperna har svårt att hänga med i det racet och då står de kriminella där och väntar med sina pengar. Då blir det ännu mer lockande att välja det i stället för att gneta på och inte köpa en BMW.

– Det ser lite mörkt ut. Det gör det. Ibland får jag kritik för att jag är för mörk. För visst finns det positiva saker, men det är lätt att bli yrkesskadad som polis. Man ser så mycket elände, så många brottsoffer, så många som inte kommer att greja det, så många nya som kommer in i brottsligheten. Möjligtvis har skolan nu blivit bättre på att prata om värderingar och att jobba mer med mjukvara.

– Materialismen är utbredd, säger Anders Emanuelson. Prylar räknas i alla stycken. Snabba klipp. Eric Sjöberg vid FOI, som började tala om nätverksförsvar före alla andra, lyckades reta upp många militärer med sina visioner. Jag sysslade då med framtidsstudier och sa att ’skit i budskapet och inse att vi står inför en stor teknikförändring’. Nästa gång jag träffade Eric höll han på med samhällsutvecklingstendenser och bland annat den organiserade brottslig­hetens betydelse.

Anders Emanuelson är orolig för dagens ungdom.

– Initiativförmågan eroderar. Den psykiska hälsan . . . jag blir orolig . . . kanske har jag blivit gammal och ser det på ett nytt sätt. Hur många skulle i dag klara av lumpen med de krav som ställdes när 50 000 mönstrade? Kanske 15 000. Att sova i tält, kunna ta en order, ifrågasätta en order, att leva i skogen, bo hemifrån, leva med andra. Jag blir orolig. De ska ju betala min pension, säger han.

– Jag har som förbandschef haft sju kullar. De värnpliktiga gjorde mig hela tiden enormt imponerad. De var gräddan av gräddan. Det har jag insett efteråt.  Men det fanns samtidigt värnpliktiga som jag tyckte gav upp så fort det blev jobbigt. Eliten nu är nog vassare än förr, men spannet till de andra har ökat. När mina flickor var mindre tränade jag dem i Djurgårdens fotboll. De fick lära sig att bita ihop. Att träna, öva och spela. Det har de haft nytta av.

– För en officer är det som att svära i kyrkan att säga att värnplikten hade ett syfte utöver att göra soldater. Det hade samhället stor nytta av. Det har vi bara diskat bort, det är inte en viktig fråga. Jag säger det inte som militär utan som far och bekant till kompisar som har barn.

– Det här tog vi bort när Sovjetunionen brakade ihop. Vi trodde att det skulle bli bättre. Det blev bara värre. I Europa har vi i princip lagt ned försvarsförmågan och alla följer trenden att ha en snabbinsatsförmåga. Även lilla Sverige ska ha det och då blir det så här litet kvar, säger Anders Emanuelson och visar ett försvar som ryms mellan tummen och pekfingret.

– Och då säger man att de nordiska länderna ska hjälpa oss. Men de är ju lika små. Jag var nere i Ravlunda nyligen och följde det första kompaniet i den bataljon som danskarna ska sätta upp. De har svårt att rekrytera officerare och soldater. Officerarna drar sig för att åka till  Helmandprovinsen. Det är inte ofarligt.

– Jag läste i Time, som min 88-årige far lånat till mig, att självmordsfrekvensen bland hemvändande amerikanska soldater är grym. Jag blir alldeles mörkrädd. Tre missioner i Irak är vad man klarar av. Sedan är det over and out. Och vi tror att vi kan vara bäst i klassen.

– Jag lärt mig mycket av min far. När han var runt 50 började han jobba för FN och reste över hela världen. Han berättade och jag fascinerades. Det har jag fått av min far, jag vill ha ett brett perspektiv. När man möter vanliga människor från andra grupper inser man vilken fördel det är.

– Så att man inte bara blir en militärjävel.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

Privatmilitärer bygger försvar

Privatmilitära företag spelar en allt större roll. Efter kalla kriget bantades försvarsmakterna och många blev utan jobb. Samtidigt öppnades nya marknader. Den militära professionen är till salu och eftertraktad. Det finns en bild av skjutglada legoknektar. Soldater som likt vraken efter de stora krigen inte kunde anpassas till samhället. Men bilden är mer komplicerad än så.

Liberia har företagen tagit över hela försvaret. Marcus Mohlin är doktorand vid Försvarshögskolan.

– När Liberia dök upp som en möjlighet för mig passade det bra att hänga på min forskning. Jag har studerat företagen i Bosnien. Nu är det andra företag som DynCorp International och Pacific Architects and Engineering, PAE som arbetar med säkerhet och logistik. Företagen kan vara rätt gamla. De har anpassats till den nya försvarsindustrin som säljer tjänster. PAE ingår i jätten Lockheed Martin.

– Min forskningsfråga är vilken strategisk roll de här företagen spelar. Folkrättens definitioner går det att friskriva sig från. Den gäller för individer, inte företag. Ser man för mycket på företag kan man låta sig förblindas av vapnen. Men företag som utbildar kan vara lika läskiga fast det inte syns på samma sätt.

Banden mellan USA och Liberia är mycket starka så det är knappast en slump att det är här som amerikanerna gjort sitt intåg.

– Privatföretagen har skrivit sitt kontrakt med utrikesdepartementet, inte med Pentagon. Det är stora kontrakt som är svåra att överblicka. Hundratals amerikaner är på plats. Det finns en anledning till att USA använder företag i Liberia. I Georgien har man använt sin egen armé. Det skulle inte ha accepterats i Afrika. Britterna gjorde ungefär samma sak i Sierra Leone där man utbildade armén. Och britterna har lättare att komma in i Afrika än amerikanerna.

De privatmilitära företagen har en lång historia i Afrika. Skillnaden mot förr är att det nu sker så öppet.

Hur kommer det att gå för Liberia?

– Det får vi se, säger Marcus Mohlin. Att ta över hela den amerikanska militärkulturen kommer inte att fungera. I Bosnien, som jag studerat, prövades samma sak med dåligt resultat. Dessutom har ju landet bundit upp sig för lång tid. Materiel kan vara beprövad och många gånger från gamla Östeuropa, men tänkandet, utbildningen, taktiken och allt är amerikanskt. Det blir en sorts nykolonialism, mottagarlandet blir reducerat till en lydstat.

Magnus Jörgel, med förflutet i pansartrupperna och stor erfarenhet av Afrika, säger att det går tretton på dussinet om man bara behöver folk som kan skjuta kalasjnikov och köra Toyotajeep.

– Det som behövs är systembyggarna. Att få ihop allt. Det är där som privatföretagen nu kommer in, säger Marcus Mohlin. Man bygger nytt från grunden.

– Amerikanska kustbevakningen ska bygga Liberias motsvarighet. Förenta Nationerna bygger upp poliskåren. Problemet är att det är 20–30 länder som utbildar så det blir ingen enhetlighet, säger Magnus Jörgel.

– Nu har amerikanerna erbjudit sig att utbilda en elitpolis, en snabbinsatsstyrka. Och då kan vi få två polisstyrkor. En massa som cyklar och har anteckningsblock. Och så en elitstyrka med rödpunktssikten. I en så skör stat som Liberia räcker det med några hundra välutbildade soldater för att störta regeringen. Därför är det så spännande att se på de här företagen som strategiska aktörer. Vilka maktmedel får de och lägger man dem inom ramen för den demokratiska kontrollen? Det är uppgiften för oss rådgivare, att hitta metoder för att kontrollera dessa styrkor. För det är i dag väldigt lite koppling till att folket äger sin försvarsmakt.

– Nej det är försvarsministern som äger försvarsmakten, presidenten som har säkerhetsstyrkorna och polischefen äger polisen.

I denna region av svaga stater är ett par vassa kompanier ett supervapen. Och det är den regionala aspekten.

Plötsligt blir Liberia, som tidigare inte gjorde större fotavtryck i Afrika än en skogsmus, en maktfaktor. Inte bara i regionen. Man skulle tänka sig att Liberia erbjöd att skicka ett par elitkompanier till Darfur. I dag finns det en pakistansk ingenjörsbataljon med kinesisk materiel. Den är också en maktfaktor.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

Kamratstöd bästa bot efter trauma

TraumaSoldater skadas inte bara fysiskt i krig utan även psykiskt. Dessa skador kan komma många år efteråt. Den psykologiska behandlingens mål är att en person ska kunna leva med sina minnesbilder och inte trots dem. Det säger Tom Lundin, överläkare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Under första världskriget avrättades brittiska soldater för feghet. De var stridsutmattade och psykiskt skadade. Vietnamveteranernas psykiska lidanden är väl kända. Nu skrivs det om amerikanska och brittiska soldater som blivit nervvrak efter att ha varit i Irak eller Afghanistan.

Varför drabbas vissa medan andra klarar sig bättre? Vilka faktorer spelar roll?

– Vi vet ännu bara en del om vilka faktorer, som reglerar förmågan till återhämtning, säger Tom Lundin. En del forskning inriktar sig nu på detta. Man kan nog misstänka att genetiska faktorer har betydelse. Vi accepterar att många av våra vanliga fysiska sjukdomar har med arv att göra. Och det är självklart att det finns genetiska förutsättningar för hur man klarar psykiska påfrestningar eller hur väl man återhämtar sig. För att komma den sanningen på spåren krävs kartläggning över många generationer.

Så långt de biologiska förutsättningarna. Den andra sidan är de psykosociala faktorerna. Vad finns för kulturella arv i uppväxtmiljön?

– Vi svenskar har begränsade förutsättningar, säger Tom Lundin. Efter över 200 år av fred är vi inte förberedda på att svenska soldater utsätts för krigshandlingar vare sig utomlands eller på hemmaplan.

på individnivå spelar de nära nätverken en viktig roll. Det handlar om familjen, den familje­sociala situationen och det sociala nätverket i arbete och på fritid. Det nätverket är helt annorlunda i dag än för 25 år sedan. Vi har gått från en enhetskultur till ett multikulturellt samhälle. Sekulariseringen har särskilt under de senaste decennierna ökat. Det är bara vid extremt svåra händelser, som tsunamin eller Estonia, som kyrkorna fylls. Förr var kyrkan en mycket tydligare del av samhället. Kyrkans kulturella bidrag till vår vardag och historia har förändrats. Det märks också på språket som är mer urvattnat i dag. Vilka unga känner till uttrycket ”att sätta sitt ljus under skäppan”?

– Vårt gamla trygghetssystem byggde på kärnfamiljen och den utvidgade familjen. I dag finns ursprungssvenskar där kärnfamiljen inte längre har så stor betydelse och invandrare där kärnfamiljen fortfarande spelar en stor roll. En muslim har ofta många släktingar till sin nära familj.

– Det finns alltså förändringar i dag, som gör att vi har en helt annan situation än förr. Och samtidigt ställs Försvarsmakten inför nya uppgifter.

– För svenskar i allmänhet är det oacceptabelt att skicka ut unga svenskar som riskerar att komma hem döda eller svårt skadade. I dag har vi omkring 1000 försvarsanställda i utlandstjänst och riskerna är på flera ställen höga. Om det skulle hända dessa något, kommer det att väcka stor uppståndelse.

Försvarsmakten har avtalat med Uppsala Akademiska Sjukhus (UAS) om akuta sjukvårdsinsatser för hela utlandsstyrkan. I avtalet ingår såväl hemtransport, bedömning och behandling av kroppsligen skadade som akutpsykiatriska insatser. Akutpsykiatrin vid UAS har ett kunskapsmässigt stöd av ”Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri” vid Uppsala universitet.

– Det kan också vara besvär som kommer långt efter händelsen. Då ska det göras en bedömning om besvären har ett samband med någon traumatisk händelse under utlandstjänsten.

Hur klarar sig då räddningspersonal och ­polis som upplever olyckor och död i sin vardag?

– Det ingår i grundförutsättningarna för personalen att detta är saker som händer. Ibland kan det dock vara mer än man är förberedd på. Då är kamratstödet viktigt samt stödet från arbetsledningen.

Sifforna från USA och Storbritannien om psykiskt skadade soldater är skrämmande. Kan det stämma? Är det så illa?

– Det kan det nog vara. Amerikanska försvaret har en bra vård för såväl fysiskt som psykiskt skadade och man vet att i vissa utsatta förband kan man komma upp till 50 procent psykiskt skadade. Det är också många som drabbas långt senare. Lika lite som man kan bota alla fysiskt skadade kan man bota alla psykiskt skadade. Jag tror att det finns en föreställning om att ”det psykiska ska väl ordnas med tiden”. Men det finns även psykiska sjukdomar som är långdragna eller som kan ge bestående psykisk invaliditet.

– De psykiska sjukdomarna är ett av de större problemen i samhället. De är inte dödliga, men kan ibland utlösa självmordshandlingar. Det är ett långvarigt mänskligt lidande och samhällsekonomiskt problem över decennier. Den psykiskt sjuka får leva med sitt lidande. Mellan en och tre procent av befolkningen lider av det som kallas posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Är detta en sjukdom, som man får av en traumatisk händelse, eller kan man ha den latent och slippa symtom om man inte ­råkar ut för något hemskt?

– Det finns teorier om vad som är orsak och verkan. Vi kan se att efter PTSD kan det uppstå vissa biologiska förändringar i hjärnan. Men vi vet ju inte om dessa fanns före den traumatiska händelsen. Man kan ha sjukdomen vilande under många år innan den bryter ut. Och det är vad forskningen i dag handlar om.

Tom Lundin poängterar att urvalet är viktigt.

– Man har i 50 år vetat att män under 25 år är mer psykiskt sårbara. Även en sämre utbildning utgör en riskfaktor. Frånvaron av en social förankring som familj och yrkesliv är också sårbarhetsfaktorer. Och den 30-åriga, välutbildade tvåbarnspappan söker sällan utlandstjänst.

– Biologiskt är inte hjärnan färdigutvecklad förrän i 20-årsåldern och vi vet inte så mycket om hur ett svårt trauma påverkar hjärnans utveckling. Det vi vet är att små barn som utsätts för trauma kan få svåra personlighetsförändringar, som vederbörande dock i vissa fall kan kompensera för. Men hjärnan utvecklas på ett annat sätt. Små barn upplever hot framför allt genom sina föräldrar. Är föräldrarna trygga klarar sig barnet bättre. Så en trygg familj i en svår situation är ofta en bättre miljö för ett barn än att leva i en dysfunktionell familj i en övrigt ”trygg miljö”. Barn som vuxit upp med svårt traumatiserade föräldrar kan få traumatiseringen överförd till sig själva även om miljön är trygg.

–  Vid sidan av psykofarmaka består behandlingen i huvudsak av två psykoterapimetoder, kognitiv beteendeterapi (KBT) och EMDR. Dessa metoder sätts in för att den drabbade ska kunna känslomässigt modifiera sina svåra minnesbilder, som kan vara lukt-, ljud- och syn­intryck. Att ha dessa minnesbilder är smärtsamt och ångestskapande för lång tid framåt. Metoderna används för att göra minnesbilderna mer uthärdliga.

behandlingens mål är att personen ska kunna leva med sina minnen som efter en väl läkt sorg. Minnesbilden av den människa man förlorat finns alltid kvar, men den bleknar med tiden. När man drabbas av en ny förlust kan den gamla minnesbilden dyka upp, men inte plågsamt eller återkommande varje dag. En soldat som blivit psykiskt skadad i strid ska kunna se krigsscener på film utan att det väcker ångest. Snarare kan det vara en känsla av vemod: ”Detta har jag också varit med om.”

– Det akuta skedet efter en traumatisk händelse spelar stor roll för framtiden. Vi talar hellre om krisstöd än om omhändertagande. Den senare benämningen har en passiviserande klang.

– När det inte finns tid för återhämtning och man ständigt är utsatt orkar man till slut inte mer. Det här kan vara ett dilemma i stridande förband. Förr ansåg man att soldaterna skulle vila på platsen och så fort som möjligt gå in i striden igen. Dels behövde man soldaterna och dels var det stigmatiserande för soldaterna att inte orka med. •

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

Centralafrikanska Republiken – landet som inte finns

CAR2Mitt i det oroliga Afrika ligger Centralafrikanska republiken. För de flesta ett okänt land. Och mycket fattigt. Konflikter går över landgränserna. Regeringen behärskar bara städerna. Utanför dessa fläckar råder vad man i väst uppfattar som kaos. Men ändå fungerar ett sorts samhälle – ett samhälle som väst inte kommer i kontakt med. Det landet finns inte. Försvarshögskolans Mariam Persson har rest i landet  som inte finns, men som ändå fungerar – på sitt vis.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Livets sodoku

Personlighetssodoku

Ge och ta. Detta enligt tyske filosofen Erich Fromm. Jan-Erik Rendahl har ur Fromms tänkande utvecklat sin egen modell. Människor drivs av olika värderingar. För de ambivalenta är drivkraften det eviga sökandet. Det är kvinnornas grupp. Därförär kvinnor nu efterfrågade. Inte för att
de är kvinnor utan för att de ständigt söker. Ingen av de nio grupperna är bättre än någon annan. I livets stora sudoko finns inga nollor.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Den svåra vägen till demokrati

Att bara ge pengar till ett land för att bygga en militär säkerhet leder ofta till att man glömmer att bygga upp demokratin. Det menar den tidigare statssekreteraren vid det norska utrikes-departementet, folkrättsjuristen Vidar Helgesen. Demokratin som styrelseskick är stabiliserande, säger han, men vägen dit kan skapa svåra konflikter.

– Det gick ju lite dåligt för høyre i det norska valet 2005 så det tedde sig naturligt att jag flyttade till Stockholm för att lära mig mer om valsystem.

Vidar Helgesen är folkrättsjurist och var tidigare statssekreterare på Norges utrikesdepartement. I januari 2006 kom han till Idea, International institute for democracy and electoral assistance. Idea tillkom på svenskt initiativ 1995 och är en mellanstatlig organisation bildad av 25 länder. Vidar Helgesen menar att en mellanstatlig organisation har en fördel jämfört med en icke-statlig.

– Demokratifrågorna är ofta väldigt känsliga och en mellanstatlig organisation betraktas av många regeringar som mer seriös och ansvars-kännande.

Idea sitter på en global kompetens om hur valsystem och valmyndigheter fungerar.

Hit till Strömsborg, den lilla ön mitt i Stockholm, som en gång inrymde ett berömt danspalats, hittade nyligen Kenyas Stockholmsambassadör.

– Hon ville veta vad Idea kunde bidra med i en grundlagsprocess för att utforma ett valsystem. I Kenya är det tradition att vinnaren tar allt och det kan ställa till stora problem i ett polariserat land där dessutom presidenten har stor makt. Minoritetsgrupper riskerar att diskrimineras. I Storbritannien fungerar samma valsystem därför att befolkningssammansättningen är en annan och maktbalansen fungerar. I länder där valets segrare också utser domare och andra höga ämbetsmän kan det leda till konflikter.

Idea producerar global kunskap om all världens valmyndigheter. Det är mer än en databas, det är ett interaktivt nätverk av experter.

Vidar Helgesen berättar en historia från Norge som exempel.

– I det senaste valet prövade man att rösta utan kuvert. Valsedeln veks ihop så att det inte gick att se partinamnet, men om papperet fladdrade upp så bröts valhemligheten. Det blev debatt i Norge om det här hade gått rätt till och Idea fick frågan. Vi svarar inte om det var rätt eller fel, men vi kunde svara på vad som är praxis i Europa.

Idea arbetar med val, partisystem, grundslagsprocesser, hur medborgare värderar graden av demokrati i sitt land och kvinnors deltagande i politiken. Det senare kan vara bedömningar av olika kvoteringssystem.

– Ett valsystem är extremt viktigt. Gör man fel kan det leda till konflikter. Den typen av frågor är sällan uppe på agendan, säger Vidar Helgesen.

– Oftare handlar det om att internationella experter vill kopiera ett system som redan finns. Att amerikanska rådgivare vill införa sin egen modell är inte ovanligt. Det blir ofta lättvindiga lösningar och man riskerar att cementera maktstrukturer.

– Att genomföra ett val är den största logistiska operation som ett land genomför i fredstid. Eftersom man väljer kanske vart fjärde år går det inte att ha en stående kår av professionella valfunktionärer, utan man måste utbilda dessa och här är Idea ledande i världen. Vi arbetar nu bland annat i Nepal, Bolivia, Mexiko och Chile och har ett stort projekt i Sudan. Vi har blivit ombedda av Storbritannien att göra en insats för Sudans partiutveckling. Det finns ett gammalt partisystem och på den grunden organiserar vi nu utbildning och workshoppar bland annat i hur partier fungerar i parlamentet. En särskild utmaning är omvandlingen av gerillan i söder till ett politiskt parti. Enligt fredsavtalet ska det bli val 2009 eller 2010.

Att bygga demokrati är en svår konst och inte blir det lättare om man trillar i de vanligaste fällorna. Vidar Helgesson räknar upp några.

– Demokrati är stabiliserande. Det vet alla. Däremot inser inte alla att själva demokratiseringsprocessen kan vara destabiliserande. Det är naturligt att den är det, för det handlar om att omfördela makten.

En studie av vägen till demokrati i Indonesien visade hur valkampanjen ledde till flera våldsutbrott. En förklaring är att i ett land utan demokratisk tradition och utan etablerade partier så är det grupper som vanligtvis står mot varandra som tar över partiernas roll. När det sedan kommer pengar utifrån i demokratins namn stärks grupperna, motsättningarna ökar och det kan till och med leda till våld. Precis tvärtom mot vad det internationella samfundet tänkt sig.

– Det är definitivt en realitet som vi sett, säger Vidar Helgesen och påpekar samtidigt att demokratiseringen av Indonesien nog varit en bland de mest lyckade under de senaste 20 åren. I maj fyllde den indonesiska demokratin tio år.

– Det är viktigt att det internationella samfundet förstår vad en reformprocess innebär, och att man ser hur den politiska makten förhåller sig till den ekonomiska och att det internationella samfundet kan påverka detta spel. En ekonomisk insats kan leda till att konfliktnivån förstärks. Mer pengar betyder starka intressen och det kan skapa konflikter.

Demokratierna är vana vid snabba resultat. Politikerna vill visa på snabba framgångar inför sina väljare.

– Det här passar väldigt illa när man bygger demokrati. För det tar tid, säger Vidar Helgesen:

– Det handlar inte om några år utan om ett generationsskifte. I Kosovo har det gått tio år sedan Nato-interventionen, och få vill nog säga att man har lyckats etablera en stabil demokrati än. Afghanistan är än mer komplext och man måste räkna med minst 30 år. Men militärerna byts ut var sjätte månad och biståndsprojekten löper på fem år.

I sin iver att visa resultat kommer hjälparländerna in med stora summor pengar direkt efter en postkonfliktsituation och Vidar Helgesen säger att landet då ofta inte har några institutioner som kan ta hand om dessa pengar vilket lätt ger dåliga lösningar och korruption. I stället skulle man gradvis bygga upp institutionerna och i takt med detta slussa in pengarna.

De internationella insatserna är ofta från stat till stat och från regering till regering.

– Man når sällan ner till partier och parlament och det är också politiskt känsligt. Särskilt i splittrade samhällen. Regeringen är skeptisk till hjälp utifrån till partier, säger Vidar Helgesen. Men om insatsen endast är på regeringsnivå riskerar man att öka polariseringen i samhället. Stora grupper av befolkningen kan uppfatta att biståndet inte går till landet utan till statsministern och hans krets. Det gäller att hitta ett sätt att stödja de andra komponenterna i demokratin. Parlament och partier blir ofta marginaliserade i processen.

Vidar Helgesen menar att man i ökande grad ser militära och civila insatser i samverkan som extremt viktiga. Demokratibygge kan ses som ett statsbygge.

– Det är dock viktigt att få ett samhälle som fungerar där medborgarnas grundläggande behov tillfredsställs. Om man bara satsar på den militära säkerheten riskerar man att glömma bort att skapa maktbalans, rättssäkerhet och att bygga demokratiska institutioner. Då finns det i stället en risk att man lägger en grund för tendenser till envälde.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

”Vi måste vara så bra att ingen dör i onödan i Afghanistan”

Försvarets utvecklingschef Michael Moore känner inte igen sig i den bild massmedierna ger av Försvarsmakten – den är bättre än sitt dåliga rykte. Han är en av de som hållit i rodret när försvaret ändrat kurs och han strävar efter en mer slimmad organisation. Vi måste kunna säga att Sverige har intressen att försvara i världen och verkligheten ställer kraven på försvarets utvecklingsarbete.

När försvarets utvecklingschef generalmajor Michael Moore ska fotograferas i samband med Multinational experiment series (MNE) i Enköping vill han ha med de deltagande ländernas flaggor. Det tycker han är bättre än datorer och teknik som annars präglar miljön.

Det säger kanske något om vad Michael Moore tycker är viktigt i utvecklingen – det internationella samarbetet.

I den gamla fläktfabriken i Enköping, som en gång byggdes om till ett ”tempel” för utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret, NBF, utvecklar nu försvaret nya koncept. Anläggningen och vad som kan åstadkommas där väcker internationell beundran.

– Den internationella bilden över lag är annorlunda mot den bild som ges av försvaret här hemma och i medierna där allt verkar vara ett enda kaos och vi är kass på allting, säger Michael Moore. Jag får inte de där bilderna att gå ihop och undrar om man menar samma försvarsmakt.

Denna försvarsmakt har gått igenom enorma förändringar på kort tid och Michael Moore har varit med under resan och varit en av dem som lagt ut kursen.

– Man kan säga att förändringen har skett under åtta år. Vi har gått från det nationella och territoriella försvaret till det internationella och interoperabla. Vi har lyckats väl även om det har varit en besvärlig resa. Svåraste nöten är personalförsörjningen och den är inte knäckt än.

Men pendeln som slog från invasionsförsvaret har inte stannat.

– Nu är det tydligt att regeringen vill trycka Försvarsmakten mot en expeditionär försvarsmakt. I en sådan är förband och personal beredda att med kort varsel åka ut och även att rotera förband under lång tid, detta utan omfattande förberedelser och utan att byta förutsättningar som avtal och dylikt. Kanada, Australien, Nederländerna och Danmark är exempel på sådana försvarsmakter. Det innebär att man lever i en annan tankevärld än vår. Förband ska kunna göra insatser var regering och riksdag så önskar, i närområdet, i Europa eller globalt. Det har varit en stor förändring att gå från invasionsförsvaret till dagens försvar. Att ta nästa steg blir en minst lika stor förändring; bara ett nytt personalförsörjningssystem och en expeditionär inriktning ställer enorma förändringskrav. Men det gäller att det finns en tydlig politisk vilja och logik mellan säkerhets- och försvarspolitiken. Ska vi ha en expeditionär inriktning gäller det att släppa gamla svenska låsningar om att endast vissa förbandstyper ska kunna sättas in i olika konflikter.

Men försvarsekonomin ger också stora förändringsbehov, menar Michael Moore.

– Försvaret har som bekant akuta ekonomiska problem samtidigt som det inte finns något politiskt parti som talar om högre försvarsanslag. När vi tidigare haft ekonomiska problem har vi börjat med att reducera insatsorganisationen. Det har varit som att ta bort grenar och frukter i fruktträdet och låta stammen vara kvar. Nu går det inte längre och vi ska heller inte fokusera på att reducera antalet insatsförband. Vi måste syna alla delar i grundorganisationen. Hela logistik- och materielförsörjningen samt även stödmyndigheterna. Vi måste helt enkelt få en mer slimmad produktion. En massa regementen och flottiljer har lagts ned, men försvaret är fortfarande på för många ställen utanför garnisonsorterna. Vi har en jättestor materielförsörjnings- och logistikorganisation om man jämför med till exempel Danmark, och vi har stödmyndigheter kvar från en struktur med ett stort invasionsförsvar.

Så långt försvarets ekonomiska bekymmer och en organisation i obalans. Nu till försvarets existentiella frågor. Vad ska Sverige med försvaret till? Här ser Michael Moore ett stort problem. Varken politikerna eller försvaret har talat klarspråk.

– Det var oerhört svårt och känsligt att lägga om kursen till de internationella insatserna. För att klara det talade man mycket om att vi var ute av solidaritetsskäl. Men det stämde inte helt. Det handlade snarare om att vi inte som förr kunde sitta hemma och vänta på att konflikterna skulle komma till oss. Det håller inte i en globaliserad värld. Redan under Balkankonflikten insåg vi att det gällde att hindra konflikten från att sprida sig vidare in i Europa. På den tiden arbetade jag i flygvapnet och hade en del att göra med Österrike. Där var man verkligt oroad av att Balkankrisen skulle spridas och beröra Österrike direkt. I Afghanistan är det här också tydligt. Att skicka förband dit är vårt sätt att visa att vi tar vår del av ansvaret. Även när vi är i Afrika är det i första hand för att skapa säkerhet i en värld där allting hänger samman. Global säkerhet skapas regionalt och lokalt.

– Det finns ett ord som var nästan förbjudet i Sverige i dessa sammanhang och det är ordet ”intresse”. Det är till exempel ett svenskt intresse att världsekonomin och världshandeln fungerar. Vi kan inte hela tiden lämna det åt andra att säkra detta. Vi är också ett land som har varit förskonat från umbäranden under lång tid. Så jag vill påstå att Sverige är ett av världens bräckligaste och mest sårbara länder, så vi om några borde vilja skydda våra värden och intressen.

Michael Moore säger att många politiker nog håller med om det här. Men det saknas en balans i hur man uttrycker sig. Man har överbetonat att försvaret är ute för att i solidaritetens namn hjälpa utsatta människor och nedtonat att det är för att aktivt skapa vår egen säkerhet i en globaliserad värld.

– Det här är allvarligt då det framstår som att försvaret inte finns hemma utan är ute som någon sorts andra Sida och ägnar sig åt biståndsverksamhet. Om det skulle gå ännu sämre med den politiska utvecklingen i Ryssland kommer frågan att ställas på sin spets: ”När försvaret behövs här hemma, ska det vara borta för att hjälpa andra.” Den debatten finns redan. I försvarets rekrytering sägs det också att ”du är ute för att hjälpa andra”.  Men vi är ute för att aktivt och tillsammans med andra skapa hårdför säkerhet för att de andra delarna ska fungera. Snart tio år efter reformen saknas fortfarande förklaringen till varför vi är ute och då förstår inte människor vad som händer med försvaret. Om vi var tydligare här skulle det kanske också vara mindre svårt att förklara varför vi måste vara beredda att ta för-luster. Men det här är svårt eftersom vi blivit så invanda i en isolationistisk syn att vi skulle försvara Sverige själva och att försvaret bara handlade om vårt eget territorium.

Du är utvecklingschef. Vad innebär det?

– För första gången har Försvarsmakten lyckats samla all utveckling inom ett ansvarsområde. Det är verkligen på tiden.

– Mycket av utvecklingen har styrts av försvarsgrenarna med stora vapensystem som ubåtar, flygplan och så vidare. Utvecklingen har också kommit nedifrån och det är väl i och för sig bra med kreativitet, men med tiden har det blivit lite väl spretigt.

–Nu när vi måste koncentrera oss fungerar inte den gamla modellen. Utvecklingen sker nu genom koncept, studier, metodförsök och i forsknings- och teknikprocessen och mitt jobb är att se till att det blir en helhet och att vi får ut mer av våra pengar. Svenska försvaret har satsat mer än tio procent av budgeten på utveckling och det är mycket mer än de flesta andra länder. Nu ska vi satsa mindre på egenutveckling.

– Samtidigt finns det en risk att pendeln slår över åt andra hållet. När jag pratar med politiker känns det ibland som om utveckling har blivit något fult. Det ska bara vara ”här och nu” och internationellt. Vi ska bli bättre på att forskningsresultaten snabbare kommer till användning och vi ska fokusera på här och nu – men samtidigt måste vi vara långsiktiga så att försvaret inte har stagnerat om tio år.

– I min drömvärld står insatscheferna och ropar på hjälp med problem i Afghanistan, Tchad eller Kosovo. Vi vet att ni håller på med det här. Kom och hjälp oss.

– Men vi är inte där än, säger Michael Moore.

– Jag vill att allting vi gör ska kunna tappas av fortare. Det får inte bli så att FOI har ett projekt som blir klart om fem år. Så har det varit, men vi tycker att vi är på väg att svänga det där. Vi kan inte ha perspektivet att det är gott om tid. Vi brukade skoja förr och säga att det svenska försvaret är bäst om fem eller tio år när vi har allting på plats. Det duger inte längre. Vi måste vara tillräckligt bra varje dag. Vi måste vara så bra att folk inte dör i onödan i Afghanistan.

– Det här är en väldigt stor förändring av utvecklingssfären och även materiel som ska köpas från hyllan eller utvecklas tillsammans med andra. Det finns bra exempel på att det kan gå fort. Vi ingår i konsortiet som köper amerikanska C 17-transportplan; här har processen gått på mindre än två år. C 17 är ett bra exempel på att vi kan vara med och dela på en dyr och viktig resurs som strategiska transporter.

Experimentveckorna i Enköping har handlat om hur det civila och militären tillsammans planerar och genomför en insats för att bygga upp ett land. Här hemma kallar vi det multifunktionalitet, internationellt heter det comprehensive approach.

– Det är en av våra prioriteringar, säger Michael Moore. Insatserna har varit för ensidigt militära. Man kan vinna slaget, men inte den långsiktiga freden. Helheten måste finnas på plats och alla måste gå mot ungefär samma mål, även om man inte kan komma dit att alla militära och civila organisationer har exakt samma slutmål med insatsen. Det har funnit motsättningar tidigare mellan civila och militärer, men i de många länder arbetar man nu hårt för att överbrygga dessa kulturskillnader. Om militären inte kan ordna säkerheten så får även de civila organisationerna förluster. Irak och Afghanistan har gjort detta så tydligt. Både militärer och civila hjälparbetare angrips och dödas på ett sätt som vi inte har sett förut. Det har funnits ett motstånd mot att blanda ihop en militär säkerhetsinsats med en civil biståndsinsats. I Afghanistan har vi skickat bistånd till alla möjliga ställen utom där vi har haft militära förband. Hur vi ska komma till rätta med sådant är något som den nya nationella strategin försöker att greppa.

Andra prioriteringar är:

• En expeditionär försvarsmakt. Att utröna, utforska och utveckla vad det innebär att vara en sådan försvarsmakt.

• Irreguljär krigföring. När man inte möter de stora och välorganiserade försvarsmakter som länderna i väst tränats för att möta. I Afrika kan man möta barnsoldater. I södra Afghanistan är det i praktiken krig, en krigföring som ofta sker med asymmetriska metoder högt upp på våldsskalan.

Och så det nätverksbaserade försvaret. I Enköping utvecklades metod och teknik. Nu är det klart och vad blev det av det? En tumme som kostade mycket pengar, säger kritikerna.

– Kärnidén är ju väldigt enkel. På samma sätt som företag och andra organisationer samlar in, behandlar och distribuerar information ska också försvaret göra det. Vi kunde välja mellan det gamla sättet eller nya metoder och teknik. Så var tankarna i början. Men det blev tidigt för mycket av det visionära. Någon gång långt borta skulle det komma något som förändrade allt – en big bang. Det fanns inget krav på att ge användarna snabba resultat. Insatssidan har inte fått så mycket levererat. Samtidigt är det grunden i form av regler och arkitektur som har lagts. Det är som den tråkiga delen av ett husbygge. Och det har varit nödvändigt och de som jobbat med det ska ha ett erkännande som de nu bland annat får under dessa experimentveckor i Enköping.

– Det är vår förmåga med NBF [nätverksbaserat försvar] som gett Sverige rollen att svara för tekniken och nätet. När vi nu snabbt ska kunna sätta samman modulära förband för olika insatser så förutsätter det en ny tjänstebaserad arkitektur.

Michael Moores fjärde prioritering är MNE.

– NBF-satsningen har varit en motor som hjälpt oss in i MNE-serien, och tankarna på att insatserna ska utgå från de önskade effekterna. Utöver de skarpa insatserna är MNE den enda stora utvecklingsaktvitet som för samman hela kedjan med comprehensive approach, effektbaserad planering, metoder, nätverkslösningar och teknik. MNE startade först med fyra länder med avancerade försvarsmakter år 2001; Sverige och Finland kom med 2005. Nu är vi cirka 15 och MNE har en stark dynamik.

– Vi borde också överföra detta nationellt. Vi har avvecklat vårt gamla totalförsvarskoncept men vi behöver ersätta det med något annat för att möta de nya hoten. Vissa har velat skilja militärt och civilt åt – men det fungerar naturligtvis inte med dagens och morgondagens hot.

Michael Moore har tidigare arbetat med långtidsstudier och var en av de första som tog in omvärlden och inte bara den förväntade tekniska utvecklingen i perspektivplanen.

– Det långa perspektivet ska inte dominera lika mycket som förr, men det måste ändå finnas där.

Det finns fler pendlar som slagit över. Det gamla stora invasionsförsvaret, som enligt Michael Moore var starkt på papperet och möjligen kunde ha en avskräckande effekt, reformerades till ett försvar som blev mindre och rappare och som skulle användas både internationellt och nationellt.

– Vi ska ha ett globalt och europeiskt perspektiv i våra insatser men vi får inte släppa det regionala perspektivet och närområdet. Vi kan inte glömma bort vad som händer i vår egen region. Den politiska utvecklingen i Ryssland är inte positiv och vi kan behöva hantera kriser och konfrontationer tillsammans med andra även i vår egen region.

– Kanske är det lättare för länder som Kanada och Australien att vara renodlat expeditionära. Den stora politiska frågan är om Sverige även om tio år ska ha en kvalificerad och modern försvarsmakt. Jag menar att vi har det i dag, och överallt möts vi av beundran för just detta. Om vi går väldigt bryskt fram kan vi rasera det. Man måste fråga sig om det har ett säkerhetspolitiskt värde i sig att ha denna kvalificerade försvarsmakt.

Det ska politikerna svara på

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Den heta fredens offer

I ett arrangemang av Försvarshögskolan och Storbritanniens försvarsakademi samlades kunnandet om terrorism i Stockholm under rubriken ”Countering insurgency and terrorism”. Bilden som framkom var att vi inte känner vår motståndare – och att vi inte heller känner vårt eget samhälle tillräckligt bra.

Från kallt krig till het fred. Från klara gränser till en suddig gråzon. Från klara svar till en massa obesvarade frågor där vi vet för lite om motståndarna – och oss själva.

Vid en tredagarskonferens i Stockholm om uppror och terrorism (Countering insurgency and terrorism, www.ctsummit.com) arrangerad av Försvarshögskolan och Storbritanniens försvarsakademi (UK national defence college) talade militärer om att de saknade både verktyg och insikter för att möta upproret. Städernas terroristbekämpare talade om en annan sorts uppror – arga, vilsna män som bryter med sina fäder och sina familjer.

Det talades icke överraskande om att det är svårare att vinna freden än kriget och att man måste vinna människors hjärtan.

Den brittiske generalen Graeme Lamb hade gett upp den kampen och menade att som bäst kan vi hoppas på att tolereras en begränsad tid. Vi kan köpa en del människor, en del kommer att hata oss och resten tolererar oss. Vi måste fråga oss varför vi inte är välkomna i deras land och svaret är att vi är främlingar till deras kultur. Vi letar efter upprorsmännen och därmed missar vi det verkliga målet. Nämligen: vad är det som driver dem? När det värsta kaoset upphörde i Irak förstod vi inte att det var Iran som kontrollerade situationen. Iran behövde lugn för sina egna syften. Vi bör därför snarare leta efter den som kontrollerar kaoset än den som orsakar det. Graeme Lamb konstaterade att det var enklare att förklara militärens roll under andra världskriget.

– Då förstod människor att vi slogs som en sista utväg. I dag är orsakerna oklarare. Soldaternas anhöriga bombarderas av mediesnuttar och de blir förvirrade och undrar varför de ska betala priset.

Under kalla kriget var den brittiska experten på Sovjetunionen, Chris Donnelly, en av dess uttolkare. Nu arbetar han med att stärka banden på säkerhetsområdet mellan öst och väst. Han konstaterade att det är ett långt steg från kalla krigets tänkta slagfält till dagens arena där medier och internet är slagfältet. Vi letar inte ens efter nålen i höstacken. Vi letar efter strået i höstacken; vi letar efter något som inte sticker ut i sin miljö.

– Problemet är inte bara att vi inte känner vår motståndare – vi vet för lite om vårt eget samhälle. Vi behöver en strategi för att se vart våra samhällen är på väg. Vilka är vi och vilka är de? Det går inte att dra sig undan det som sker, sade Chris Donnelly och citerade en av de verkliga storheterna i upprorsbranschen, Lev Trotskij:

”Du kanske inte är intresserad av nästa krig. Men nästa krig är intresserat av dig.”

– Aldrig i historien har det funnits så många ensamstående. Unga, rotlösa brittiska män kan söka efter att få respekt i gäng, armén eller terroristorganisationer.

Därmed anslöt sig Donnelly till många andra som menade att terroristhotet till stor del är ett ungdomsproblem och att problemet är störst där isoleringen och rotlösheten är som starkast, i storstädernas invandrargrupper.

– En ung man kan rekryteras i Storbritannien, utbildas i Syrien och sättas in i strid i Pakistan.

I dessa dagar, när det talas så mycket om att försvarsmakter ska bli mer kostnadseffektiva och företagsmässiga, påpekade Donnelly att företag kan möta sina kostnader med automatisering medan arméerna måste ha kängor på marken.

Och skattebetalarna undrar varför deras dyra militärer med sina dyrbara maskiner inte lyckas, påpekade John Kisley, som efter avslutad militär karriär nu är rektor för UK National defence college. Under kalla kriget moderniserades slagfältet. Den riktigt stora grejen var RMA, revolution of military affairs. Information och nätverk skulle föra kriget till nya höjdpunkter. Allt annat var vid sidan av. Det kallades till och med ”operationer som inte är krig”.

– Och så trodde man felaktigt att krig och strid är samma sak. Men strid är något helt annat och nu har vi att göra med något helt annorlunda även om det inte är nytt. Vi har att göra med en komplex maskin. I den ingår asymmetrisk krigföring som till exempel uppror, och den bekämpas inte med industrikrigets metoder.

I denna röriga värld ska soldater ha många andra roller än soldatrollen. Man ska arbeta med att bygga nationer och säkerhetssektorreformer, SSR, sådant som andra myndigheter brukade sköta. Det är en blandning mellan mjuk och hård maktutövning, samarbete med civila organisationer, medier och lokalbefolkning. Man måste kunna mäta framsteg och det kräver en stor förståelse av kultur, religion och andra ämnen som varit främmande för soldatyrket. Det kräver mindre av militär expertis och mer av visdom. Det kräver en annan inställning än att målet ska förstöras tills inget blir kvar, att världen är svart och vit, att alla strider kan vinnas.

– Nej, menade John Kiszely.

Den snabba segern är en illusion, en del krig kan inte vinnas, man-överkriget sker i hjärnan, slutmålet är politiskt och inte militärt. Sammantaget kräver detta att den militära professionen måste förändras. Det krävs en kulturförändring och utbildningen kommer att bli allt viktigare. Militärer kan inte längre bara lita till doktrin och övning. Men det är svårt att tänka om för de militärer som slagits i Irak och Afghanistan.

– Glöm inte att det största motståndet finns hos våra ledare. Det var modernisterna som försökte stoppa postmodernisterna. Eller för att tala med brittiska militära tänkaren Liddell Hart:

”Det enda som är svårare än att få in en ny idé i en militärs huvud är att få bort en gammal.”

Chris perry, pensionerad brittisk amiral, arbetar med just detta. Han leder ett center för koncept- och doktrinutveckling och målade upp en bild där 68 procent av världens befolkning lever i städer år 2035. Megastäderna kommer att vara en av arenorna där framtidens konflikter utspelas. Men det sker också underjordiskt, i cybervärlden och i mänskliga nätverk och till havs. Kampen kommer kort sagt att föras över allt och med olika medel. Chris Perry tog som exempel cyberattacken mot Estland.

– 3,5 miljoner datorer var inblandade och ingen kunde direkt spåras till den ryska regimen.

– Vad händer efter Irak och Afghanistan? frågade Perry.

20 000 veteraner på irreguljär krigföring släpps lösa. Vad ska de göra? Den irreguljära krigföringen är en hybrid mellan enkelhet och högteknologi. De irreguljära krigarna har infiltrerat staten. Den robot som träffade en israelisk fregatt under Libanonkriget styrdes från flygledartornet vid Beiruts flygplats.

Frågorna om terrorism inskränkte sig på konferensen till den radikala islamismen som ses som det största hotet. Chris Perry förklarade våldsamheten med att islam inte har någon hjälte och att de unga männen då får sina bilder från Muhammed och våldsamma Hollywoodfilmer.

Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan menade att de radikala inte känner till islams historia. En holländsk studie av marockanska ungdomar visar att det handlar om en protest mot föräldrar och samhället.

– Vi vet för lite om hur de muslimska samhällena i Europa ser ut. Det finns en gråzon mellan islamsk extremism och vanlig brottslighet. De muslimska samhällena är splittrade och för att nå de i farozonen behövs att fler engagerar sig och att man talar till ungdomen på ungdomens eget språk. Det behövs nya kreativa metoder: humor, såpor, rockstjärnor. Vi har bara tre kanaler till de muslimska ungdomarna. Det är familjen, skolan och moskéerna. När moskéerna sparkar ut extremisterna så är det en kanal mindre. Hela problemet är komplext och det är fåfängt att leta efter en patentlösning.

Andra experter på islamsk extremism i Europa menade att de mest radikala kan man inte nå. I Holland finns 900 000 muslimer. Ett par hundra kanske är radikala. Cirka 20 sitter i fängelse. Risken är att vi missar den tysta majoriteten, den som tar avstånd från extremisterna. Och var hittar man de framtida extremisterna? Finns de också i mittfåran? Och vem av oss har svaren som de får av Jihad.

Det som kan få en vanlig muslimsk ung man att bli extremist är att han upplever en identitetskris. Hemmet är gästarbetarens. En far med låg status i samhället. Den andra världen är universitetet. Han söker sin identitet. Han vill vara cool och imponera på flickor. Så dras han till en extrem ideologi, får lära sig metoder och knep och blir med tiden redo att dö för rätt sak.

Europa och USA ser på terrorismen med olika ögon. För USA är terrorismen en fiende i ett krig, för européerna är det en kriminell fråga. Och en rättsstat bekämpar sina kriminella med metoder som inte kränker de mänskliga rättigheterna. De olika synerna på terrorismen framhölls som en stor svårighet.

Fast å andra sidan är USA trots allt ett mer öppet samhälle. USA är en smältdegel, sade någon. Där kan en som Barack Obama bli president. Det skulle aldrig hända hos oss.

Ett mer praktiskt exempel på de två världarnas inställning till öppenhet demonstrerades när en brittisk general med hänvisning till att han ville kunna tala öppet inte ville ha pressen med i salen. Varvid han fick en lektion av New York Times medarbetare i synen på öppenhet och att det inte hjälpte att köra ut journalisterna. Det fanns många olika sätt att skaffa sig underrättelser. Varav rykten var den svåraste formen att skydda sig från.

Så trots flera dagars tal om att kampen förs i medierna och att striden handlar om öppenhet, demokrati och förtroende, har vissa militärer alltjämt en mycket lång väg att gå.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

En försvarsprofil i hetluften

Ung, kvinna, miljöpartist – och försvarsprofil. Vid Folk och försvars Sälenkonferens köar journalister för att intervjua Annika Nordgren Christensen. Från att ha varit en frisk fläkt i en mansdominerad värld har hon tagit platsen som en kunnig försvarspolitiker. Hon är yngst i försvarsberedningen och den enda som varit med från starten 1995.

När Annika Nordgren Christensen var färsk i försvarspolitiken uppvaktades hon av FOA-forskarna Eric Sjöberg och Folke Andersson. De hade för den tiden mycket radikala tankar om hur ett svenskt invasionsförsvar skulle se ut – nätverk och få värnpliktiga. De kallade konceptet cellförsvar. Landet skulle delas in i identiska celler som i en bikaka. I dag kan man säga att deras tankar fått ett eget utvecklingscentrum i Enköping där Eric Sjöberg skriver scenarier. Då var deras tankar alltför vågade för FOA. Det skulle ju innebära slutet på det stora försvaret. Vem kunde tänka sig ett försvar med 7 000 värnpliktiga?

Annika Nordgren Christensen ansågs vara lämplig därför att hon hade alla odds emot sig. Hon var mycket ung, oerfaren och miljöpartist. En sådan måste vara motiverad att lära sig, resonerade FOA-forskarna. Och fick naturligtvis rätt. Annika Nordgren Christensen lärde sig snabbt och sa att krigsorganisationen inte var detsamma som regementen när en journalist frågade om försvarets besparingar.

Nu har hon sin försvarsblogg där, som det heter, betraktelser över svensk försvars- och säkerhetspolitik samsas med internationella händelser och nyheter. Sedan många år är hon gift med Fhleming Christensen, en brigadgeneral som lämnade försvaret för Saab.

– Ja, det utgör ju en särskild krydda. Det gäller att man kan hålla isär sina roller hemma, säger Annika Nordgren Christensen, som kan se tillbaka på försvarsberedningens senaste rapport där klimatförändringen pekas ut som det största säkerhetspolitiska hotet.

– Det skulle vara förmätet att inför Framsyns läsare säga att det är min förtjänst, men något av att trägen vinner finns det väl ändå.

– Det som jag tror blev vändpunkten var när några pensionerade amerikanska generaler förra året i en studie pekade på klimatförändringen som det största hotet mot USA. Där kunde jag väl bli lite purken och cynisk. Att det ska krävas att några generaler säger något för att våra generaler ska förstå trots att miljörörelsen kämpat för detta så länge.

– Det har varit ett jättestort motstånd under åren i beredningen mot att ta upp klimatfrågan och jag har fått skriva en avvikande uppfattning. Beredningens rapport 1995 var det första steget i att vidga det säkerhetspolitiska begreppet. Man talade om flöden och fattigdomsklyftor. Här fanns hela batteriet av frågor som inte rörde stridsvagnar på andra sidan gränsen. Men klimatfrågan har ansetts vara för långsiktig. Snabba förändringar som påverkar många är en sorts kriterium för att tas upp i försvars-beredningen. Men nu verkade väl tiden vara mogen. Man kan ju knappt slå på tv:n en dag utan att påminnas om klimatförändringen.

Annika Nordgren Christensen betonar att beredningen var enig och ger en kort lektion i vad försvarsberedningen är.

– Den är ett samrådsorgan mellan regeringen och partierna. Det sitter en från varje parti. Beredningen gör med olika mellanrum en säkerhetspolitisk analys och tittar på om det hänt något nytt som innebär hot eller möjligheter. Traditionellt följs analysen upp med en nedkokning där vi sedan ser vad detta får för konsekvenser för vårt eget militära försvar. Nu har vi fått ett sådant uppdrag och det ska vara klart i juni. Det är ett gigantiskt uppdrag som ska utföras på en overkligt kort tid. Vår rapport blir ett av flera underlag som ligger till grund för en proposition om försvaret som regeringen lägger fram i höst. Det blir inte som ett försvarsbeslut av den typ som vi nu lämnat, men det får en stor betydelse för försvarets utformning.

Annika Nordgren Christensen säger att beredningen knappast kommer att föreslå vad försvaret ska kosta eller hur det ska organiseras.

– Vi har uttryckligen fått uppdraget att se på avvägningar och försvarets förmågor. Försvarsmakten ska formas utifrån och in. De internationella insatserna ska styra. Vi kan inte göra allt överallt med det som vi har. Det måste finnas olika beredskapstyper och då kommer man fram till en nivå på försvaret.

På Sälenkonferensen spelade Norden en stor roll. Försvarscheferna från Sverige, Finland och Norge talade och uppträdde. Det påminde om ett trekungamöte i orostider. En svensknorsk studie visar på stora möjligheter till samarbete. Finland vill också vara med. I Försvarsmaktens perspektivplanering läggs stor vikt vid det nor-diska samarbetet. Såväl försvarsdepartementet som försvarsberedningen välsignar försöken. I beredningen var tongångarna så positiva att man nästan kunde tro att militäralliansen stod för dörren.

– Det är inte realistiskt att tro att Sverige skulle stå passivt och se på om Norge eller något annat nordiskt land drabbades av en katastrof eller blev anfallet. Men sådant ankommer inte på Försvarsmakten att säga eftersom det är ett säkerhetspolitiskt beslut, säger Annika Nordgren Christensen.

När generalerna talar om gemensamma verkstäder, övningsfält och skolor så talar politikerna om operativ samverkan.

– Svenska försvaret säger att det här är en chans att behålla hela bredden av olika förmågor. En del förmågor är nu vad man kallar underkritiska. Jag tycker att det finns bättre argument för ett samarbete. Att det ger bättre resultat. Det handlar inte bara om pengar utan också om en ökad effekt. Det finns goda skäl till samarbete. Vi har Östersjön och oljetransporterna. Det är också bra att samverka i vardagen så att man lär känna varandra. Försvarsorganisationer är inte bara hårdvara utan också människor. Man ska aldrig underskatta betydelsen av personkontakter.

– De nordiska länderna har kommit in i samarbetet från lite olika håll. För Norges del tror jag att Barentsregionens ökade betydelse spelar stor roll. Norrmännen frågar sig nog hur pass mycket hjälp de kan få av Nato om de utsätts för press. Det kanske inte är så mycket egentligen. Och då vänder man sig mot öster för att se vad man kan göra tillsammans med Sverige och sedan med Finland.

– Finland är för mig ett land där man är duktiga och kloka på försvarsplanering. Man vill vara med på den nordiska vagnen och tycker sig ha dåliga erfarenheter av att Sverige kan gå sin egen väg som när Sverige sökte EU-medlemskapet. Det vill man inte vara med om igen. Så då säger finländarna att vi går armkrok i säkerhetspolitiken oavsett åt vilket håll vi går. Med Danmark har vi ju inte kommit så långt. Om någon påstår att danskarna verkar vända blickarna åter mot Norden så har jag också den känslan även om jag inte kan leda det i bevis. Vi har en hel del att lära av Danmark. Inte minst hur deras pliktsystem ser hur.

Gemensamma skolor, verkstäder, förråd och så vidare är tämligen okontroversiellt. Det blir några jobb som försvinner här eller där. En betydligt hetare potatis är ett eventuellt flygsamarbete i norr. Här skulle Sverige, Norge och Finland kunna ha en gemensam lägesbild, samöva över nationsgränserna och dela på resurser. Och var sätter man gränsen? Ska var och en gå tillbaka till sitt när det gemensamma man byggt upp som bäst behövs?

– Jag har inga knappar som automatiskt svarar att det kan jag inte tänka mig. Jag ser väldigt långtgående möjligheter till samarbete, säger Annika Nordgren Christensen med ett visst eftertryck. Och därför är det så viktigt att vi verkligen diskuterar igenom det här innan vi sätter igång det. Vi måste diskutera hur långt vi är beredda att gå. För drar man i gång ett sådant här system har man gjort ett val. Det går inte att dra sig ur det hur lätt som helst för det är en hel vetenskap. Det här måste partierna verkligen förankra i opinionen så att det inte bara blir ett rattande med pengakranar. Gör vi det här måste det finnas ett hållbart stöd om det skulle gå en annan väg.

Frågan om ett flygsamarbete innefattar också flygplanstyper och här är insatserna höga. Norge står inför att byta ut sina gamla F-16. Landet har alltid köpt amerikanskt, men nu har man även vänt sig till Saab. Finland bröt mot sin tradition att växla mellan sovjetiskt och svenskt och köpte amerikanska F-18 Hornet. Danmark som en gång hade svenska Drakenplan måste ha något nytt efter F-16 och har fått ett pris på 48 Gripen. Försvarsplanerare och politiker talar om vikten av materielsamarbete och att undvika nationella särkrav. Kan man då tänka sig ett flygsamarbete med tre olika flygplanstyper? Får inte Norges val av flygplan följder även för Sverige? Från norsk sida framfördes i Sälen åsikten att det finns ett sådant samband. Åtminstone från norsk sida.

– Insikten i Sverige har ökat om att vi inte kan ha nationella särkrav. För det ena hänger ihop med det andra. Är man inte kompatibel på den tekniska nivån så är man det inte på den andra heller. Då faller tanken på att göra saker gemensamt. Men här hyser jag faktiskt gott hopp.

Svenska tekniska lösningar av hög klass har skrotats. Felet är att ingen annan i världen hade systemen. Vilket en gång var en av tankarna. Kommunikationen mellan flygplan, den så kallade jaktlänken, är ett sådant exempel. Frågan är om vi kan hamna i jaktlänkssituation av mycket större omfattning beroende på vad Norge väljer samtidigt som det svenska flygvapnet kanske kommer ned på en nivå som finns i Norge, Finland och Danmark med cirka 50 plan?

Annika Nordgren Christensen utesluter inte detta.

– Det är kan bli ett omfattande samarbete där den ena länken i kedjan ger den andra. Då måste man förstå vilka konsekvenser det kan bli i förlängningen. Och diskussionen måste föras utanför den lilla klicken av försvarspolitiker. Man måste vara öppen och ärlig och se på följderna som inte alltid kommer att bli jätteroliga att ro hem i den svenska opinionen. För annars står vi där med jättestarka röster i till exempel Linköping som säger att ”allt hade vi kunnat tänka oss men inte det här”.

Ovanstående kan ses som ett exempel på kniviga frågor som väntar beredningen i vår. Annika Nordgren Christensen förklarar lite hur det går till och hur man kan vara både sams och osams på en gång och hur man klarar balansgången mellan beredning, parti och sin egen integritet.

– Vi träffas vanligtvis en gång i veckan och då har vi läst in oss på underlag och på olika sätt förberett oss inför mötet. Jag hoppas att alla också har en djävulens advokat med sig som ställer de jobbiga frågorna. Och så dundrar bataljen i gång. Förhoppningsvis ska det vara som vanligt – öppet och konstruktivt och ibland rätt så tufft. Beredningen är speciell. Den ska skapa och forma politik. Det betyder att ingen kan slita upp sitt partiprogram ur väskan och läsa högt och säga hur det ska vara. För vi beträder ofta ny mark. Våra frågor har inte behandlats på några partistämmor. Vi är ett samrådsorgan och då är det viktigt att jag kan gå till mitt parti och säga vad beredningen och jag tycker och fråga om ni är med på vagnen. Om riksdagsgruppen säger nej måste jag i första hand försöka att få gruppen att ändra sig. Gör den inte det kan jag ju inte gå tillbaka till beredningen och säga att jag ändrat åsikt sedan jag talat med min riksdagsgrupp. Alla i beredningen har sin egen integritet och sitter där för att man har sitt partis förtroende.

– I valet mellan riksdagsgruppen och beredning som man stödjer får man lämna beredningen. Tycker man inte som beredningen och har sitt parti med sig får man skriva en avvikande uppfattning. Vi försöker i beredningen att få största möjliga enighet. I vår senaste rapport var det bara vänsterpartiet som på en punkt tyckte annorlunda. Det här ger arbetet ytterligare en dimension. Vi har alla en känsla för var de andra partiernas smärtgräns går. Som i alla sammanhang där man vill komma överens är det ett givande och tagande.

Som vanligt i sälen diskuteras försvarsekonomi. Den står sällan på agendan utan lever sitt eget liv. Som någon med stor erfarenhet av försvaret sa:

”I slutet av året kollar man kassan och ser att det går åt skogen. Så sparar man som sjutton och har pengar över i december. Så har det alltid varit. Man får ingen ordning på pengarna förrän man gjort något ordentligt åt det grundläggande. När jag var kompanichef fick jag en budget på sju miljoner. Av detta var 90 procent redan intecknat. Kaserner från 1800-talet skulle betalas med marknadshyror. Statens fastighetsbolag skulle ha in sina pengar.”

– Det handlar nu inte om att man räknat fel på ökenuniformer och slitit mer än man trott på materielen, säger hon.

– Pengadiskussionerna går tillbaka till försvarets strukturer. Det är svårt att förstå att systemet kan se ut som det gör med hyror och annat. För att uttrycka sig milt. Politikerna fortsätter att lägga på Försvarsmakten nya uppgifter, skärper beredskapskrav och anmäler styrkor till styrkeregister. Men pengaramen är densamma. Och det håller naturligtvis inte. Och ändå fortsätter det. Varför då? Jo, därför att annars skulle politikerna tvingas till den enormt jobbiga frågan att säga vad försvaret inte ska göra. Och då kommer intressegrupperna. Och hos några partier en del väljargrupper. Det gjordes en försvarsförvaltningsutredning där man såg över stödmyndigheterna. Här skulle det frigöras pengar. Men har dessa tickat in? Har det gjorts någon uppföljning vart pengarna tog vägen?

– I stället för att göra något åt de stora frågorna är det enklare att stå här i Sälen och peka finger åt varandra och bråka om vem som inte informerat vem. Man måste både ta debatten och de tuffa besluten och sedan stå för dem. Det är politikernas och inte försvarets ansvar. Och om inte det görs står vi här om ett år igen och bråkar om försvarets pengar, säger Annika Nordgren Christensen.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1

Kanotisten som blev strateg vid Vattenfall

Fram till försommaren var Stefan Gustafsson strateg vid Högkvarteret. Han har dragit upp ritningarna för hur försvaret ska se ut. NärVattenfall behövde en strateg vände de sig till Stefan Gustafsson. När han av andra strateger får frågan vad han har doktorerat i svarar han – i kanoten. Det är där han tänkt mest och bäst. Och även vunnit stora framgångar. Tre VM-silver i kanotmaraton.– Det skulle ha blivit ett guld. Om jag inte hade övergivit taktiken, minns han något bittert.

Det var fredagen den 13 maj. Försvars­beredningen presenterade sin rapport om det framtida försvaret. Den följde i allt väsentligt tankarna i den perspektivplanering som gjorts under ledning av översten Stefan Gustafsson. I Högkvarterets matsal höjdes vinglasen och skålar utbyttes. Inte för att fira försvarsberedningen. Utan för att fira av Stefan Gustafsson som hastigt slutat och flyttat närmare Stureplan till Vattenfalls koncernstab som kriskommunikatör.

Nu sitter han där, mellan Högkvarteret på Lidingövägen och försvarsdepartementet på Jakobsgatan och kan se hur turerna går. Det händer något nytt varje dag. Det som inte gällde i våras är höstens sanningar.

– Häromdagen ringde ett par från försvaret och gratulerade mig till att vi i perspektiv­planeringen fick rätt. Vi hade varnat för det vi kallade maktinitiativ. Hur Ryssland med relativt små militära förband snabbt kunde kasta om läget. Det som hände i Georgien är exempel på vad vi varnade för, säger Stefan Gustafsson och suddar fram en tom fläck på vita tavlan för att göra en snabb analys.

Det handlar enligt honom om att både kunna se och förstå. En del ser, men förstår inte. En del ser inte och förstår inte heller.

– De flesta ligger i mitten. Tankeprocessen är jämförbar med det som skedde före andra världskriget, även om läget inte alls är lika allvarligt som då. Världen såg, men ville inte förstå. För de som sysslar med omvärldsbevakning och analys i försvaret var det som hände i Georgien ingen stor överraskning. Vi har sett spänningarna, vi vet vilka militära resurser Ryssland har att utnyttja. Det finns hos många aktörer ett så stort intresse av oljeleveranserna i området att det fanns en stor risk för att det kunde smälla. Stora långsiktiga värden av inflytelsekaraktär stod på spel. I Georgien var det en markoperation som Ryssland genomförde, och det mycket snabbt med begränsade resurser. Skulle man av någon anledning någon gång anse sig behöva göra något i vårt närområde finns det även andra typer av förband att tillgå. Det handlar mer om vilka svagheter vi själva och våra grannländer har. Däremot ligger givetvis den politiska ribban högre i vårt närområde. Risken för en politisk förlust av att göra något här är mycket stor. Så, sannolikheten att något skulle hända får betecknas som liten, men kan i det längre perspektivet inte negligeras.

Nu är försvarspropositionen försenad. Den skulle komma i slutet av året och dröjer till vintern. Försvarsminister Sten Tolgfors säger att Georgienkrisen tvingar fram en ny analys. Från annat håll hörs att departementet inte kommit in med planeringsanvisningar till Högkvarteret i tid. Stefan Gustafsson tror det även finns andra skäl.

– Det handlar säkert även om regeringens opinionssiffror som i dagens politiska läge inte påverkas positivt av regementsnedläggningar, vilka ju inte egentligen har så mycket med själva försvarsförmågan att göra. Så vad gör man? Man räddar regementena. Tillfälligt, i väntan på en förbättrad analys av det nya läget. Det är relevant, men vi får inte förledas att tro att det långsiktigt innebär en oförändrad militär organisation. Den successiva urholkning av försvarsanslaget, som är ett faktum på grund av fördyringar som inte kompenseras, tillsammans med det faktum att en försvarsmakt med en annan personalförsörjning inte behöver samma grundorganisation som i dag, att grundorganiationen kommer att behöva förändras.

På försommaren förklarade överbefälhavaren Håkan Syrén att han inte ”led av rysskräck”, men poängterade att han inte delade försvarsberedningens syn på Ryssland. Vad som skulle hända i Georgien var enligt beredningen ett lackmustest på var Ryssland stod. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) skriver i en färsk analys att Rysslands agerande kastat om världsordningen. Nu har det hänt något som gör att försvaret ska ändras, hävdar många.

– Felet är att för många är hotbildsfixerade. Det går tillbaka i generationer, säger Stefan Gustafsson. Perspektivutredningen såg makt­initiativ, tempo, användbarhet, tillgänglighet, mångsidighet. Det är faktorer som spelar roll och det ska styra strukturen på försvaret. Många håller i dag med om detta. Men sedan blir det en kullerbytta i tankeloopen. Man frågar om det finns ett direkt hot? Nej, det finns inte, svarar vi. Resurser finns för att ett hot ska kunna uppstå, om än av begränsad karaktär, men vare sig vilja eller en hotande situation finns. Men, ett hot kan lättare uppstå om vi lämnar en lucka. Bo Pellnäs har rätt när han säger att försvaret kan inte styras av hotbilder och scenarier utan i stället av det grundläggande långsiktiga säkerhetsbehov som finns. Vi måste ha ett försvar som är ett trovärdigt säkerhetspolitiskt instrument. Trovärdighet uppnås med tillgänglighet, användbarhet, mångsidighet och så vidare. Vi har tjatat om detta tusentals gånger.

Ibland säger försvarspolitiker att vi fortfarande har kvar invasionsförsvaret. Fast mycket mindre.

– Sådant tal får mig att må illa, säger Stefan Gustafsson. Invasionsförsvaret försvann för 15 år sedan. Kvar finns bara värnplikten och stödmyndigheterna och den resten måste bort. Vi har tagit bort invasionsförsvarets krigsorganisation. Vi har tagit bort invasionsförsvarets mobiliseringssystem. Det gör att det är svårt att få i gång förband snabbt.

Stefan Gustafsson säger att värnplikten var bra när den kom. 1901. Och han tillhör dem som hävdar att värnplikten betydde mer för samhället än bara att utbilda soldater.

– Men nu har politikerna bestämt att det är försvarets behov som ska styra och då gäller det. Det är bra och den enda möjliga vägen, sett till behovet av försvarseffekt. Men jag kan minnas killar som vägrade att mucka för att de hade inget annat. En kille kedjade fast sig i kranen på fartyget. Han ville inte åka hem. Så visst betydde värnpliktstiden mycket rent socialt för en del. Under värnplikten fick människor ur olika miljöer och samhällsklasser mötas på lika villkor. Det är klart att sådana sidoeffekter var bra för samhället, men sådant kan inte tillåtas styra möjligheterna att skapa en försvarsmakt som svarar mot dagens och framtidens behov.

Nu ser Stefan Gustafsson framförallt två skäl till att ta bort värnplikten. Det första är att vi ska ha samma förband hemma som i internationell tjänst. Det andra skälet är lagen som säger att värnpliktiga bara kan användas i Sverige för att försvara Sverige mot ett tydligt identifierat statskontrollerat hot.

– Ubåtskränkningarna skulle i dag rent formellt vara en sak för polisen för vi kunde inte säkert veta om u-båtarna var militära eller var­ifrån  de kom. Värnpliktsutbildningen är i dag ett enormt resursslöseri, menar Stefan Gustafsson.

– Vi har fartyg som kostar miljarder och nyttjar dem under större delen av året för att utbilda värnpliktiga som kanske några veckor på slutet av sin utbildning är fullt användbara. Sedan muckar de och försvinner . . . Vissa kommer tillbaka för internationella insatser, men huvuddelen har aldrig mer kontakt med försvaret. Så är det för de flesta förbandstyper. Det är som att låta bandet vid Volvo sluta vid kajkanten. En och annan bil fiskar man upp och borstar bort rosten på och kör något halvår innan man slänger ned den i sjön igen. Nej, man måste anställa folk direkt. Något annat funkar inte.

Det talas om att ha plikten kvar som en möjlighet för att kunna rusta upp försvaret. Stefan Gustafsson ser både fördelar och vissa risker.

– Att ha plikten vilande ger oss en juridisk möjlighet att, om läget avsevärt förändras, kunna ta upp den igen och få tillgång till en större del av befolkningen. Men, det finns en risk att vi därmed bibehåller en anpassningsfilosofi som inte är praktisk. Förband som det tar ett år att få på benen har vi verkligen en begränsad nytta av i dag. Och, vi har i perspektivstudierna redovisat vad det skulle kosta att fördubbla försvaret om behovet skulle uppstå och beslut om det skulle fattas. En extra försvarsbudget. I tio år. Och vem skulle trycka på den knappen? Går det att se och förstå en sådan utveckling tillräckligt långt i förväg? Nej, i stället behövs en grundläggande, modern och långsiktigt hållbar försvarsförmåga.

Samma dag som denna intervju görs presenterar försvarsdepartementet vilka materiel­projekt som ska stoppas och senareläggas. Pengarna ska överföras till förbandsverksamheten. Vilket försvaret föreslog tidigare i år, men fick bakläxa på. Ett projekt som försvann är luftvärnsrobotar till Visbykorvetterna.

– Det känns inte helt rätt att regeringen måste besluta i sådana detaljer.  Konsekvensen blir ju att man begränsar användbarheten av ett redan existerande kvalificerat militärt system. Vad försvaret behöver är i stället en inriktning, att man pekar ut färdriktningen. Transparensen i planeringen behöver öka och mer behöver göras gemensamt mellan försvarsmakten och departementet. Det skulle ge snabbare och enklare planering vilket snabbare skulle ge en mer användbar försvarsmakt. Sedan kan man besluta vad försvaret ska utnyttjas till i varje given situation.

– Vad kommer försvarspropositionen att innehålla? Det blir nog inte mer pengar. Det finns en samsyn mellan det vi sade i perspektiv­utredningen och försvarsberedningens andra rapport. Samma förband ska användas hemma och borta, här och nu. Förbanden behöver kunna nyttjas snabbare, utan långa förberedelser. Stödorganisationen måste effektiviseras mot den nya Försvarsmaktens behov.

– All krigföring från Sparta till Irak har visat att den som lyckas bäst är den som har den bästa balansen mellan den politiska och militära nivån. Men det är också farligt att lägga över för mycket på den militära ledningen. Militär verksamhet är ett säkerhetspolitikst verktyg.

Hur tror Stefan Gustafsson att försvaret kommer att se ut om några år och vilka uppgifter kommer det att ställas inför?

– De stora spänningsfälten i världen är och blir runt ekvatorn, Mellanöstern, Sydostasien, Latinamerika, södra Kaukasus och så vidare. Det nordliga område som vi tillhör blir successivt mer fragmenterat i takt med att olika aktörer visar intresse för nytillgängliga naturresrser. Därmed blir utvecklingen också svårare att förutse. Det kan, men behöver inte, leda till att det för någon aktör kan bli intressantare att spela ut det militära kortet. Vi i Sverige behöver inte vara rädda för att försvaret inte längre klarar att täcka hela ytan för det behovet kommer knappast tillbaka. Vi får nog ett försvar som i stort ser ut som det vi föreslog i perspektivplanen. Vi måste ha ett försvar som snabbt kan agera med små enheter och som kan växla operativt fokus beroende på läge och samarbetspartners. Vi kommer att ha ett starkt bidrag för internationella insatser på marken med vår modularitet. Vi kommer att ha ett starkt marint bidrag med ett stort inslag av det som vi är bra på, att verka kustnära. Och vi kommer att ha ett jättestarkt flygvapen.

Det senare säger Stefan Gustafsson med eftertryck.

Det är två saker under åren i försvarets planeringsprocess som gjort Stefan Gustafsson  besviken.

– Det ena är den extremt långa och komplicerade planerings- och förändringsprocessen. Den behöver förändras så att det enklare går att leda förändring än att planera för den.

Det andra handlar om balansen mellan olika delar för att erhålla bästa möjliga uteffekt.  Här försöker Stefan Gustafsson att välja orden.

– Stödfunktionernas struktur och stödmyndig­heternas roll är ett sådant exempel. Ett annat är balansen mellan olika stridskrafter för att få bästa möjliga totaleffekt.

– Vi har försökt balansera de olika systemen inom försvarsmakten för att skapa bästa möjliga totaleffekt utifrån de operativa behoven, men det är inte alltid det fått styra. Jag tycker dock att det blivit allt bättre, det finns inte lika mycket utrymme att hävda särintressen i dag.

Stefan Gustafsson talar fortfarande ibland om försvaret som ”vi”. Inte så konstigt för det har gått fort i svängarna.

– Jag hade inga tankar på att sluta i försvaret. Det fanns fortfarande många saker jag ville göra. Men så ringde de en lördag från Vattenfall, det blev möte på måndagskvällen, jag träffade högste chefen strax därefter. Sedan var det klart. De letade efter en strateg och utvecklande ledare med operativ erfarenhet och tänkte väl att det borde finnas någon i försvaret. Avslutningen blev lite konstig för samtidigt som jag slutade publicerades en intervju med mig i Officerstidningen där jag sa att nu gällde det bara att hålla ut för jag tror stenhårt på det nya försvaret vi föreslog i perspektivstudien. Det visade i alla fall att jag då inte hade någon tanke på att sluta, att jag går till ett nytt jobb, inte från det gamla.

Vad innebär arbetet på Vattenfall?

– Befattningen heter head of incident and crises management och är placerad inom kommunikation i koncernstaben. Det är stora likheter med det jag gjorde på Högkvarteret. Att ta fram en lägesbild och informera om den mot bakgrund av en omvärldsanalys, säger Stefan Gustafsson i ett rum som för dagen ser ut som början till en ledningscentral.

– Vi ska dagligen presentera en lägesbild där man ser hur det står till inom koncernen. Om det är några incidenter och vad som görs åt dem.

– Anledningen till att jag rekryterades är att Vattenfall märkt att man kunde bli bättre på att  agera proaktivt för att undvika att saker som händer utvecklas till kriser. Att reda upp själva händelsen klarade man bra. Men när det till exempel började att ryka vid ett kärnkraftverk blev folk rädda, fast det bara brann i en generator. Då måste man förklara, snabbt och enkelt, och det måste finnas en riskmedveten kultur som baseras på vad människor i samhället upplever som farligt. Det är i det perspektivet kommunikationen måste ske. Det handlar om att bidra till ett högt förtroende för företaget och dess verksamhet, ett förtroende som kan bli avgörande i svåra situationer. Elförsörjningen är ju grundläggande och måste fungera. Mitt jobb är att sätta det som händer i koncernen, i omvärlden och i medierna i ett sammanhang för att öka möjligheterna att agera proaktivt så att incidenter och kriser undviks. Mycket handlar om kommunikation. Det är först när man känner sig själv som man kan förstå omvärlden. Förr ledde  jag en strategisk analys för samhällets säkerhet ur ett militärt perspektiv. Nu är perspektivet att bidra till en trygg elförsörjning.

Efter drygt 25 år som officer är det mycket Stefan Gustafsson saknar. Som kamraterna. Det svenska försvaret är en ganska liten organisation där många känner varandra sedan många år.

– Ja, det är nog hårdast. Men jag jobbar ju med strategiska frågor och hoppas hålla kontakten med en del via den vägen. Det som svider mest är nog att mitt internationella kontaktnät i den strategiska branschen försvinner. Det är värt oerhört mycket, det har utvecklat mig och varit bra för Sverige och Försvars­makten.

Som för många högre officerare var den militära banan inte utstakad för Stefan Gustafsson.

– Jag ville ha ett fritt jobb, ha med människor att göra och gärna i naturen och där jag kunde träna kanot och skidlöpning. Jag är från Katrineholm och gick på skidgymnasiet i Torsby och kom därifrån direkt till värnplikten. Vid mönstringen ville man ha mig som befäl vid en granat­kastarpluton. Hur kul kändes det? Jag ville till sjön och havet, men kustartilleriet visste jag inte vad det var. Så fick jag se en rekryteringsbroschyr med John Wayne på framsidan. Officersaspirant vid kustartilleriet lät ju bra. Skepparexamen, körkort på tung lastbil, fysik och matematik. Det var ju bara att sluta efter ett år, mucka och vara fri om man så ville. Men jag trivdes. Allt var bra så det blev sjökrigsskola och sedan officer 1980 och KA 1 i Vaxholm med tio år av ubåtsjakt. Och det har verkligen präglat mig. Det handlade om insats, kärnan är insatsförmågan och sedan är det politikerna som säger när och hur den ska användas.

Stefan Gustafsson är, efter legenden Gert Fredriksson och OS-guldmedaljören Markus Oscarsson, den kanotist som tagit flest individuella VM-medaljer. Hans specialitet var maraton. Det blev VM-silver 1988, 1990 och 1992. Året 1990 är ett lite bittert minne:

– Jag klantade bort guldet. Jag hade taktiken klar och var överlägsen. Jag hade initiativet och kunde om jag ville dra ifrån den sista halv­milen mot guldet. Men jag tänkte att jag vinner ändå. Så dyker det upp en polack ur vassen. Han hade hoppat över ett varv och började bråka med mig. Att han blev diskad efteråt hjälpte ju föga. Jag var tvungen att svara och det tog energi. När det bara var 25 meter kvar till mållinjen kom ungraren på den andra sidan med en snabbspurt och vann med några centimeter. Så går det när man inte håller sig till sin taktik trots att man ser att den fungerar.

Vad är tjusningen med att paddla kanot? Att sitta i vattnet i timmar?

– Det är friheten och havet. Friheten framför allt. Bland strateger kommer ofta frågan vad jag doktorerat i. Och jag svarar – i kanoten. Det är där jag gjort mitt mesta och bästa tanke­arbete.

– Sporten gav mig en möjlighet att se världen som jag aldrig annars skulle ha fått. Jag reste bakom järnridån de sista åren innan muren föll. Jag var, vad jag vet, den första svenske idrottsman som reste runt i Sydafrika då sanktionerna släppte efter apartheidsystemets fall. Vi  bodde på vandrarhem och hos kompisar och fick därför helt andra intryck än då man reser i mer officiella sammanhang eller som turist. Det gav mig en bild av omvärlden.

En bra skola för en militär strateg och kanotist som nu landat vid Vattenfall.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

”Men tänk om Saddam talar sanning…”

Carolyn Stewart hoppade som ung collegeflicka på under-rättelsespåret hemma i USA. ”Jag blev nog rekryterad utan att egentligen förstå det. Patriotism spelade nog en stor roll. Och så äventyret”.  Hon tänkte stanna några år i det militära  och sedan bli civil igen.

Nu har jag gått i pension efter 25 års tjänst och har just börjat anpassa mig till ett civilt liv, berättar den förra översten vars karriär är ett kvartssekel av modern omvälvande nutidshistoria.

– Jag var i Västtyskland i omgångar före murens fall, säger hon och räknar upp en rad höga poster i Kosovo, Afghanistan, Irak, Central command och en rad arabländer. Bland annat i Saudiarabien.

– Jag var där när Saddam Hussein grupperade sitt garde vid kuwaitiska gränsen och sedan 1996 när Riyadh anfölls. Det kunde väl vara en viss tvekan till en början hos arabiska officerare att samarbeta med en kvinna. Men för mig bestod problemet i första hand i att man sa åt mig att det skulle vara ett problem.

Vid en underrättelsekonferens i USA för en del år sedan blev hon kontaktad av Folke Bernadotteakademin, FBA, och nu är det en del av hennes anpassning till civilt liv att delta i akademins kurser. Hon beskriver sig som en kritisk tänkande oberoende rådgivare i fredsfrågor med stor erfarenhet av underrättelsetjänst och upprorsbekämpning. På FBA:s kurs i Sandö undervisade hon i konsten att dela information i multinationella insatser och att hjälpa människor att förstå vilka svårigheter det innebär.

Carolyn Stewarts underrättelseresa förde henne från kalla krigets räknande av fartyg, stridsvagnar och installationer till dagens mycket komplexa underrättelsevärld där många små till synes obetydliga bitar av en skicklig analytiker kan formas till en bild. Innan man kommer så långt är det många hinder på vägen. I Irak ingick Carolyn Stewart i en så kallad ”red cell”-grupp, en grupp som ska tänka som motståndaren och pröva den egna organisationen.

– Vilka var våra motståndare? Vad hade de för förmågor och syften? Vi insåg tidigt att det fanns flera olika fraktioner. Det fanns rena terrorister. Det fanns grupper med rötterna i Baathpartiet. Det fanns nationalister som aldrig gillat den gamla regimen. Och det fanns de som helt enkelt inte gillade att koalitionen kommit till deras land och vad vi gjorde. Så det var en ”red cell” med flera olika hattar. Allt för att ge befälhavaren en insikt om läget.

Underrättelser är en svår bransch och inte har det blivit lättare. Hur lägger man pusslet för att få fram bilden?

– Det är det som är idén bakom mitt arbete med Folke Bernadotteakademin i dag, säger Carolyn Stewart, som i den nya världen mest har arbetat i multinationella insatser, det som är dagens norm. Hon om någon borde kunna berätta om vilka svårigheter det innebär.

– När jag var i Bosnien och Kosovo satt jag på hela den väldiga amerikanska underrättelemaskinen, men jag måste inse hur de europeiska länderna såg på bilden och väga samman allt och göra något vettigt av det.

Underrättelser är ofta hemliga. Hur villiga är nationer på ett uppdrag att dela med sig?

– I bakgrunden finns alltid någon därhemma som bestämmer vad en nations styrka får göra och inte. Så har hela styrkan sin egen underrättelseapparat. När jag var i Kosovo så delade jag med mig till alla andra och utgick från att de andra länderna gav mig allt. Och om det fanns känslig information så skulle man hitta ett sätt att göra mig delaktig i alla fall och det tror jag att de flesta länder gjorde. Men det fanns nog många som kände att USA inte gav allt man hade. Även om vi var under Natos flagg så bar vi ju den amerikanska uniformen.

Det ovan beskrivna handlar om tillit, och det är enligt Carolyn Stewart en kärnfråga för att en insats ska lyckas.

– Alla har inte samma datasystem och kan läsa samma saker. De andra måste lita på att du skyddar deras information. Och så har vi organisationer som inte vill ha med underrättelsetjänst att göra och de är misstänksamma. De vill inte bli sedda som spioner, de vill inte synas med militärer, och i all synnerhet inte med militära underrättelsemänniskor. Men jag tycker att de kunde vara lite mer öppna. När de är ute på fältet och observerar kan de väl tala om för oss om vägarna är bra eller dåliga, om befolkningen är vänligt inställd eller inte. Förenta nationerna säger att de inte vill ta del av underrättelser och samtidigt är de beroende av dessa för sitt skydd som vi såg i Bagdad när FN-högkvarteret bombades. Det krävs ett bättre samarbete mellan militär och polis och det är också en hård nöt att knäcka.

att samla information i ett område är den lätta delen. Den svåra är att förstå informationen och kunna göra något av den.

– Jag brukar leta efter dem som är bra på den politiska analysen eller kan bli det. När man börjar en insats är den svåraste delen att se till att alla områden får samma information. Det som kommer från ett område, där en nation har ansvaret, kanske är väldigt viktigt för dem som ansvarar för ett annat område. Då måste jag se till att informationen når fram. När den internationella styrkan kommer till landet börjar man dra upp gränser mellan vem som ansvarar för vilket område. Men de som lever här, och som man ibland slåss mot, bryr sig ju inte om dessa gränser. En del tror också att bästa sättet att skydda information är att hålla på den. Med tiden hade vi byggt ett förstklassiskt lag. Då var det dags att åka hem.

Carolyn Stewart uppmanade sina analytiker att använda hjärnans kraft.

– Man får inte svälja en uppgift bara för att den står på ett enda papper. I ett multinationellt uppdrag finns olika inställningar. Det ger olika diskussioner som utmynnar i olika perspektiv på underrättelsebilden. Det svåra för en amerikan är att förstå kulturen i området. I Irak hade vi med oss experter på arabisk kultur och när vi beskrev motståndaren gjorde vi det ur ett icke-amerikanskt perspektiv. För du kan inte ha med dig ditt eget perspektiv för att förstå en främmande miljö. Man måste få grepp om hur det sociala livet fungerar i området, och det är inget som man lär sig genom underrättelsetjänst.

– Nu tar vi in fler och nya typer av experter på humanområdet. Du kan inte sitta på ditt kontor i Washington eller i någon annan huvudstad och tro att du förstår situationen och hur folk kommer att handla, om du inte förstår mer av hur folket tänker och då gäller det inte bara kulturen. Det gäller också hur viktig familjen är och var lojaliteten finns. Detta börjar underättelsevärlden inse mer och mer och man har infört så kallade ”human terrain mapping teams”. Syftet är att kartlägga vilka som bestämmer i området, att förstå spelet, se stammönster och så vidare.

Vad utmärker en bra analytiker?

– Dagens underrättelsebild består av små och många skärvor. Analytikern måste vara smart nog att se att bitarna hänger ihop. Underrättele-apparaten är ett komplext system med tänkare, säger Carolyn Stewart.

– Det jag letar efter hos en bra analytiker är någon som inte är så inställd på att göra karriär att det hindrar personen från att säga vissa saker. Man måste ha ett öppet sinne.

Och så tar Carolyn Stewart Iraks påstådda massförstörelsevapen som exempel.

– Även om det fanns de som var skeptiska till USA:s påstående så var det ingen som sa emot. Utom en: Saddam Hussein. Det sa jag innan vi invaderade: ’Det här är vad Saddam säger. Tänk, tänk om det ligger något i det. Det här är vad han säger till hela världen. Tror ni att han försöker lura hela världen.’

– Så jag letar efter någon som kan tänka fritt, kreativt och se möjligheter. Om du och jag läser samma rapport kanske du säger att det finns en annan tolkning. Då säger jag att då kanske vi ska titta på det. Vi lever inte i kalla krigets underrättelsevärld. Nu måste man kunna se större mönster. Det är andra möjligheter och en annan informationsvärld och det finns andra sätt där en motståndare kan anfalla oss. Det kanske är på informationsarenan. Vi måste fråga vad de har för förmågor, vad de kan göra. Du kan inte säga att marsianerna ska invadera oss om du inte kan visa att de har rymdskepp som de kan åka hit med.

– bara för att folk inte har sett förmågor får man dock inte utesluta dem. Det är därför som kreativitet är så viktig. Fast det får ju inte bli för galet. Men om det kan göras och motståndaren bedöms ha en vilja så måste man i alla fall ta det i beaktande. Om det inte som i marsfallet är omöjligt.

– En kreativ analytiker hämtar sin information från olika typer av källor och från olika ställen. Och vi kan inte vänta oss att en maskin ska tänka åt oss. Maskinen är bra på att sortera informationen. Men mer är det inte. För att få något vettigt behövs ett komplext tänkande. En bra analytiker ska behärska flera verktyg i underrättelselådan och inte lita för mycket på en enda källa.

– En annan källa kan vara ett annat land. Om ett land säger att vi har 99 rapporter som säger att det här inte kan hända och så kommer ett annat land med en rapport som säger motsatsen, ja då ska man se upp. Här kan det finnas något vi förbisett. Om en rapport ger fler frågor än svar får man gå tillbaka och börja om från början igen, säger Carolyn Stewart.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Neutraliteten en paradgren på väg mot pension

Neutraliteten har inte alltid varit Sveriges första val. Ibland mar man tagit till den när dess alternativ den kollektiva säkerheten inte fungerat. I dagens värld går solidaritet före isolering och folkrättsprofessorn Ove Bring har skrivit historien om neutralitet och kollektiv säkerhet.

Neutralitetspolitiken har tjänat oss väl.” Så lyder riksdagens deklaration från 2002.

– Det är vad som fortfarande gäller, men det är oklart om man menar det som ett historiskt konstaterande eller om neutralitetspolitiken fortfarande gäller.

Det säger Ove Bring, folkrättsprofessor vid Försvarshögskolan och Stockholms universitet som nu närmar sig sin pension. Han tycker att även neutraliteten som politisk linje är mogen för pension. I sin bok Neutralitetens uppgång och fall beskriver han från antiken till dagens värld hur neutraliteten ändrat form och hur konjunkturerna skiftat.

– Tyvärr fick boken en lite olycklig start. Av en ren sinkadus presenterades den när det samtidigt pågick ett stort Natomöte och man kunde felaktigt tolka boken som ett inlägg i debatten om Sveriges förhållande till Nato. Bokens huvudsyfte är i stället att skildra neutralitetens historia och vilken roll den spelat. Att neutraliteten inte nu längre spelar någon roll betyder ju inte att den inte gjort det. Och det är den historien jag velat berätta.

Ove Bring talar genomgående om motsatsparet neutralitet och solidaritet. Utanförskap och kollektiv säkerhet. Den motsättningen går som en röd tråd genom historien. Sverige har genom åren lutat mer åt den ena eller andra lägret, och Ove Bring understryker att det inte finns någon obruten neutralitetslinje från Karl XIV Johans neutralitetspolitik från 1834.

Hur börjar då historien?

– Neutraliteten har funnits som begrepp länge men mycket är kopplat till det trettioåriga kriget. Det var då först som neutraliteten så att säga satte sig. En massa tyska furstendömen härjades av kriget. För att klara sig undan krigets fasor försökte en del furstar förklara sig neutrala i konflikten. Det accepterades dock inte av påvarna som ansåg att världsliga härskare inte kunde ställa sig neutrala i ett religionskrig. Gustav II Adolf var inte intresserad av neutralitet. Han ville ha solidaritet. Så redan här dyker motsatsparet upp. Gustav II Adolf tyckte sig få stöd av Hugo Grotius som brukar kallas folkrättens fader. Det är också Hugo Grotius porträtt som pryder bokens omslag.

Hugo Grotius historia är värd en egen visa. Han dog i sviterna efter en förlisning sedan hans fartyg från Stockholm gått under. Grotius skilde på krig och krig. En del krig var som han menade rättfärdiga och i sådana kunde ingen stat vara neutral.

– Och se på tusan, det tyckte Gustav II Adolf också. Han utkämpade ju ett krig som han ansåg vara rättfärdigt och han väntade sig solidaritet av de protestantiska furstarna.

För Grotius var neutralitet i första hand ett begrepp som gällde sjöfart och handel. Kontraband var gods som var nyttiga i krig. En krigförande stat fick uppbringa kontraband. Grotius listade vad som var kontraband och fria varor.

Timmer, tjära och pengar. Grundstenar i det svenska statsbygget. Drottning Kristina utfärdade genom Axel Oxenstierna den första svenska neutralitetsdeklarationen, kallad drottnings Kristinas konvojplakat. Örlogsfartyg skyddade handelsfartygen och garanterade att kontrabandsreglerna följdes till sjöss. Fler stater tog upp konvojtanken.

– Så kommer erövringens kungar och neutraliteten försvann. Efter stormaktstidens slut kommer den dock smygande igen. Men fortfarande är den ett marint begrepp. Det amerikanska frihetskriget blev som ett världskrig till havs. Drottning Kristinas konvojsystem blir multinationellt och Sverige ingår neutralitetsförbund med Danmark och Ryssland och det här fortsätter in i Napoleonkrigens era. Men så dyker amiral Nelson upp på Köpenhamns redd 1806. Den danska huvudstaden bombarderas och danskar, svenskar och ryssar tvingas att upplösa förbundet. Därmed slutar den epok där neutraliteten var kopplad till ekonomisk vinning och handel.

– Den moderna neutraliteten som är en utrikespolitisk linje för att hålla Sverige utanför krig kommer med Karl XIV Johan. 1812 års politik syftar till balans och fredspolitik. Finland har förlorats, Sverige är i union med Norge och nu gällde det att vara neutral inför den kommande konflikten mellan Ryssland och Storbritannien som väntades.

Ove Bring vill spräcka myten att inget har hänt på neutralitetens område sedan Karl XIV Johan.

– Nej, nu dyker neutralitetens motsats, solidariteten, upp. Denna gång i form av skandinavismen. Karl XIV:s söner ville som kungar inte stå utanför konflikten mellan Danmark och det tyska förbundet. Svenska trupper sänds till Danmark när tyska trupper hotar att erövra Schleswig-Holstein. Det går en vurm av skandinavism över Norden. Norska trupper tågar in i Odense. Den svenska truppen ser inte mycket av kriget. I stället blir den 1849 vad man kanske skulle kalla den första fredsbevarande kontingenten efter kriget. Det var inget svenskt initiativ utan Englands utrikesminister Lord Palmerston som låg bakom.

Konflikten mellan danskar och tyskar fick ett avgörande inflytande på den svenska neutralitetspolitiken. 1863 tränger sig tyskarna på söderifrån. Den svenske kungen vill ställa upp på danskarnas sida förutsatt att britter och fransmän också vill gå i krig för Danmark.

– När så inte sker krackelerar skandinavismen. Solidariteten får ge vika för neutraliteten. Oscar II företräder neutraliteten. Om än i något tyskvänlig tappning.

Det stora kriget blir en chock för världen. Miljoner slaktas i ett maskinkrig mitt i Europa. Nationernas förbund bildas för att en sådan katastrof inte ska upprepas. Vad som helst måste vara bättre än att riskera ett nytt krig.

– I det läget blir neutralitet ett fult ord. Länderna ska solidariskt ställa upp på att bevara världsfreden, säger Ove Bring. Sverige och andra stater kallas för ex-neutrala. Tilliten till solidariteten varar några år. Demokratierna faller i Europa. Benito Mussolinis Italien angriper Abessinien i Afrika 1935 och Nationernas Förbund kan inte göra något åt det.

Ett inbördeskrig bryter ut mitt i Europa. Nazismen tar makten i Tyskland som återupprustar.

– Nu är det dags att var och en ser om sitt hus. Runt 1938 återgår de nordiska länderna till neutralitetspolitiken i hopp om att stå utan-för nästa krig om det kommer. Neutraliteten hade varit den för Sverige näst bästa linjen under mellankrigstiden. Nu var det den som gällde.

Sverige lyckades som ett av få länder i Europa stå utanför världsbranden. Neutralitetspolitiken räddade oss. Brukade det heta.

Vi klarade oss ur kriget. Men hur var det med hedern? Och hur neutralt var Sverige?

– Man brukar tala om den svenska eftergiftspolitiken. Den första eftergiften kom i april 1940 när Tyskland anföll Danmark och Norge. I Nordnorge var tyskarna trängda och begärde transitering av vad man kallade ”sjukvårdsmateriel” till Narvikområdet. Den svenska regeringen ansåg sig tvingad att gå med på de tyska kraven. Den tyska krigsmaskinen syntes då oövervinnerlig. En månad senare tågade man ju in i Paris. Senare gick Sverige också med på den så kallade permittenttrafiken. Båda eftergifterna stod i strid med neutralitetsrättens regler. Och man måste, tycker jag, kräva något mått av nordisk solidaritet.

I oktober 1939 visade de nordiska statscheferna vid ett möte i Stockholm en gemensam fasad av solidaritet. I april 1940 fick den bilden sig en knäck när den norske kungen flydde undan tyska bomber. Han sökte fristad i Sverige i ett dygn i väntan på att återuppta flykten till Storbritannien.

– Den svenska regeringen nekar. Hänvisar till att kungen är i uniform och måste betraktas som kombattant och därmed är Sverige skyldigt att internera honom och att det kan bli tyska påtryckningar som Sverige kan få svårt att stå emot. Rent skitsnack. Tyskland hade inte behövt få veta att den norske kungen sovit en natt i Sverige. Hela den här olyckliga historien kom i många år att påverka den svensknorska förbindelserna. Den norske diplomaten Tryggve Lie, som sedan blev generalsekreterare i Förenta Nationerna, lär ha hatat svenskar som pesten.

På sommaren 1943 säger Sverige upp avtalet med Tyskland om permittenttrafiken. Stärkta av de allierades segrar i Nordafrika och Sovjet-unionen och kanske också av att den egna styrkan ökat vågar man utmana Berlin.

– Jag tycker nog man kunde gjort det redan på sommaren 1942. I den så kallade februarikrisen det året när Sverige fruktade ett tyskt anfall över norska gränsen var det sista gången under kriget som Sverige kände sig hotat och därmed borde man ha handlat därefter.

Ett annat klart brott mot neutraliteten var när Sverige inför det tyska anfallet mot Sovjet på midsommaren 1941 tillät att den så kallade Engelbrechtdivisionen fördes genom Sverige från Norge till Finland.

– Sovjet kunde mycket väl ha protesterat, men man hade väl då andra viktigare saker att tänka på och divisionen hade inget inflytande på kriget.

Efter kriget upprepas proceduren från första världskriget. En sådan katastrof måste undvikas. Förenta Nationerna bildas och nu var det solidaritet som gällde. Inför risken av en ny världskatastrof kan ingen stå neutral.

– Så tyckte också Sveriges utrikesminister Östen Undén, men det visade sig snart att FN inte kom att fungera som en solidaritetens organisation på grund av att stormakterna hade vetorätt i Säkerhetsrådet. Östen Undén blev i stället kallad neutralitetens överstepräst. Men man måste komma ihåg att en förutsättning för den svenska neutralitetspolitiken var att FN misslyckades. Det är lite av falskhetens retorik här. Hade FN lyckats som vi ville så hade förutsättningarna för vår omhuldade neutralitetspolitik slagits undan.

Hur neutrala vi var under andra världskriget följs av frågan om hur neutralt Sverige var under det kalla kriget. Kanske på plats att påtala att neutralitet gäller i krig. I fred är man alliansfri.

– Det har på senare år framkommit att det fanns sprickor i den neutrala fasaden. Men man måste komma ihåg att folkrättsligt är det inget problem att en stat i fred förbereder sig för vad som kan hända som neutraliteten i krig misslyckas. Det var alltså inte folkrättsligt fel att samarbeta med väst. Felet var i stället vad jag kallar ett demokratiskt underskott. Kreml visste mer om samarbetet än vad det svenska folket gjorde. Vi matades med en annan bild.

En av de mer uppmärksammade historierna i svensk politik under kalla kriget var den så kallade Hjalmarsonsaffären. Högerledaren Jarl Hjalmarson ansåg att Sverige tydligare skulle deklarera sin solidaritet med västlägret. Varvid statsminister Tage Erlander läxade upp Hjalmarson med att han borde veta att förberedelser och samverkan med en stormaktsallians inte förenar sig med neutralitetspolitiken.

– Det är inte säkert att Erlander riktigt hängde med i svängarna här. Orden var ett tillägg skrivet av den unge lovande politikern Olof Palme. Erlander kanske inte riktigt förstod innebörden av orden. Och om Palme vetat om vad som verkligen skedde i form av samverkan med väst hade kan knappast skrivit in meningen.

Förberedelserna med väst kallas av försvarsanalytikern Robert Dalsjö för Sveriges livlina, och han har i sin doktorsavhandling studerat orsakerna bakom att linan kapades.

– Jag tror att motsättningen mellan den egna retoriken och den praktiska politiken till slut blir för jobbig för regeringen, säger Ove Bring. Man kunde inte hävda att man stod utanför samtidigt som man förberedde att styra landet i exil från London. Och det är kanske bara att begrunda påståendet att i säkerhetspolitiken kan man inte tala sanning. Det ligger något i den synen. Saken är inte enkel.

Med kalla krigets slut inställer sig den självklara frågan vilket krig man nu ska vara neutral i om det bryter ut?

– Neutralitetens fall sker i olika faser, säger Ove Bring. Kalla kriget tar slut 1990. Sverige blir EU-medlem 1995 och ansluter sig därmed till EU:s gemensamma säkerhets- och utrikespolitik. FN samarbetar med EU och Nato och ser med glädje att dessa finansierar internationella insatser. Både EU och FN har militära inslag. När Saddam Hussein angriper Kuwait är Sverige icke-neutralt och icke-krigförande.

– Händelserna 11 september visar att neutraliteten som utrikespolitik inte fungerar i en värld med terrornätverk. Mot terrorister som slår mot civila kan man inte tillämpa utanförskap utan solidaritet. Stater som Somalia faller samman. Vad ska vi göra där? Ja, neutralitet är inte svaret. Neutraliteten kan i varje fall inte vara normen. Den kan tillämpas ibland som när Schweiz förklarade sig neutralt när Storbritannien och USA anföll Irak. Men det är beklagliga lägen. Det riktiga måste vara att man tar ställning för något och inte emot något.

– Göran Persson var mycket tydlig i ett tal i Finland 2002. Han sade då att som ett EU-land åtar sig Sverige att försvara andra EU-länder och förväntar sig samma sak av andra länder.

– Han kunde lika gärna ha sagt att neutralitetspolitiken var död. För det var vad den var.

Men den officiella dödförklaringen verkar vi få vänta på. Ungefär som att när värnplikten försvunnit så utreder man dess framtid.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

Akademin som är på väg ut i världen

Solen verkar skina på Folke Bernadotteakademin, FBA, en av Sveriges mindre myndigheter. En ny syn
på utveckling, säkerhet och bistånd har gett FBA en ny och större roll.Utan säkerhet ingen utveckling. Utan utveckling ingen säkerhet. Så kan man sammanfatta utgångspunkten för vad som går under namnet säkerhetssektorreform, SSR. Det innebär också en delvis ändrad syn på säkerhet.

– Under det kalla kriget var säkerhet en fråga från nation till nation och mättes i stridsvagnar och flygplan. Sedan började man tala om intern säkerhet och nu talar vi om mänsklig säkerhet, säkerhet ur individens perspektiv, säger Michaela Friberg-Storey.

Och det är bland annat här som arbetet med SSR tar sitt avstamp.

– Det nya är också helhetssynen på säkerhetssektorreformer. Vi har tidigare haft många SSR-projekt, men få SSR-processer.

Säkerhetssektorreform handlar om det som antingen kan hota eller garantera individens säkerhet. Militärer och andra väpnade styrkor som hotar befolkningen i stället för att skydda den. Domare som kan köpas och poliser som griper folk på måfå. SSR är i korthet att få denna sektor på fötter. Det kan vara en så enkel sak som att se till att soldaterna får sina löner.

– En av våra medarbetare, som för övrigt är svensk officer, var pengarnas livvakt i Kongo. Han följde pengarna ”från banken till bushen”. Och nöjda soldater som kan försörja sin familj ger säkerhet i stället för osäkerhet, säger Tiina Heino, ansvarig för FBA:s nya personalförsörjningsfunktion.

– Det är ett klassiskt exempel på hur militär kompetens kan användas för att indirekt påverka säkerheten. Soldater utan lön plundrar. Får de sin lön ökar säkerheten.

– Att hitta personal som klarar sådana uppgifter är jätteviktigt, säger Tiina Heino som ansvarar för FBA:s nya uppdrag att rekrytera och utbilda för bland annat svenska SSR-insatser.

Hon berättar att FBA också är en plattform för samverkan mellan olika myndigheter och räknar upp ämnen som fredsfrämjande insatser, säkerhetspolitik, forskning och utbildning och konfliktförebyggande åtgärder.

– Nu har vi fått en helhet. Vi rekryterar, utbildar och tar tillvara deras erfarenheter när de kommer hem. Vi kan nu sy ihop forskning, utbildning och det operativa med rekrytering.

Regeringen prioriterar SSR-frågor som rör hur man bygger en rättsstat, gör medborgare av soldater, förebygger konflikter, medlar och skapar en demokratisk samhällsstyrning. Två andra viktiga ämnen är genderperspektivet samt ledarskap och management.

I dag har FBA cirka 45 personer ute i världen. Bland annat i Hebron för att övervaka att mänskliga rättigheter inte kränks. Uppdraget, som är godkänt av Israel, har pågått sedan 1997.

– Det är temporärt men fortsätter därför att kränkningarna fortsätter, säger Tiina Heino.

Till hösten ska FBA bygga en resurspool och då ska man med några veckors varsel kunna hitta en lämplig person. De som ingår i poolen är utbildade och utvalda och de måste visa att de har mer en ett cv att visa upp. Att de klarar sig på fältet.

vilka är det då som åker? Michaela Friberg-Storey som varit flera år i Kosovo talar utifrån sina egna erfarenheter och säger att en grupp är sådana som vill uppleva något som de bär med sig hela livet och den andra och växande gruppen utgörs av dem som ser det här som en karriär och yrke. Och det är goda framtidsutsikter för dessa arbeten. De stora organisationerna som FN övergår till att hyra i stället för att anställa. Och som Tiina Heino säger:

– Det blir aldrig brist på arbete, konflikter kommer alltid att finnas.

De flesta som åker är civila även om en hel del är officerare vilket inte är så underligt då SSR-projekt också rör den militära sektorn. Som till exempel att bygga en försvarshögskola.

– En manlig genderrådgivare är mycket at-traktiv för oss, säger Michaela Friberg-Storey.

– Dels arbetar en genderrådgivare internt inom missionen, dels inom själva uppdraget. Det kan röra sig om att öka kvinnors säkerhet i ett flyktingläger. Kvinnorna överfalls i mörkret. Då kan ett sätt vara att borra nya brunnar så att de slipper gå så långt efter vatten. Eller sätta upp belysning. Även en elektriker kan bidra till säkerheten.

annars är de flesta SSR-experterna tvättäkta byråkrater. Man ska få ordning på en förvaltning i förfall. Det politiska maskineriet ska byggas upp och smörjas, statistik ska upprättas. Helt enkelt grundbultarna i ett fungerande samhälle. Som att utbilda poliser och domare.

Micheala Friberg-Storey är särskilt förtjust i tullen.

– Tullen är kanske en av de minst synliga men viktigaste aspekterna när man ska få ett postkonfliktland på fötter. En konflikt handlar i botten nästan alltid om pengar. Sedan förklär man det i termer av etnicitet, religion och annat. Det viktigaste för landet är att få i gång en budget. I dag ska vi svenskar deklarera. Vi har ett avancerat system som fungerar. Men i dessa länder finns inga deklarationsblanketter. I Kosovo fanns ingen intern administration. Tullen tog in 70 procent av budgeten till landet. Och kommer det in pengar, jaha, då kan saker hända. Då kan man få i gång ett pensionssystem. Men har man inga pengar, har man inget att förvalta och då är man helt i händerna på givarländerna. Och givarna vill inte ge till allt.

– Sedan ska landet få inkomster. Naturresurserna ska ut så att de gagnar landet och pengarna ska inte hamna i fel fickor. Då är tullen ett bra sätt att beskatta, för i ett primitivt land har man inte ett så avancerat skattesystem som vårt där man kan ta ut interna skatter som moms, vilket är den mesta skatten i Sverige.

Vilka länder ska vi satsa i och vilka myndigheter ska göra det?

– Regeringen har pekat ut tolv postkonfliktländer, säger Tiina Heino.

– Tyngdpunkten ligger på Afrika, västra Balkan och Afghanistan. Det kan börja med att Sverige vill utröna möjligheten att starta ett SSR-projekt. Man kan utgå från att Sida och det internationella samfundet redan finns där. Så görs en behovsanalys. Vilken typ av arbete pågår, vad behövs, vad täcks, har vi kompetens och resurser för att ställa upp? Då knyter vi ihop det med personalförsörjningen.

– Men det är också viktigt att påpeka att svenska myndigheter har givna roller i SSR-arbetet. Försvarsmakten, Sida, Domstolsverket och polisen är några självklara och givetvis också Försvarshögskolan som har en långtgående SSR-forskning och som gjort insatser i baltstaterna, Ukraina och nu ska börja i Liberia. Det ska bildas en formell arbetsgrupp på myndighetsnivå och där får FBA ett samordningsansvar – en ny roll för oss.

Michaela Friberg-Storey har en drömvärld:

I den har freden kommit, alla är lyckliga och det finns några interna problem som ska fixas. Ingen tjafsar och landet gör en säkerhetsstrategi som vi kan arbeta utifrån. Det finns inga dolda agendor och hemliga intressen.

– Men det är ju inte riktigt så verkligheten ser ut säger hon.

– SSR rör ofta de mest känsliga delarna i ett land, som exempelvis militären. Det finns inga universallösningar, man får ta det från land till land. Och det ska vara ett lokalt ägarskap. Det ska inte vara Sverige och några vänner som bestämmer i landet, utan landet som bjuder in oss ska också bestämma självt.

Sverige är ett av få länder med en SSR-strategi. Regeringen har också en strategi för internationella insatser och i den talas om att fördubbla de militära insatserna, vilket får Tiina Heino att efterlysa en liknande uppbackning på den civila sidan.

Som ett konkret exempel på en svensk SSR-insats nämner Tiina Heino att man gett ut en handbok där SSR ses ur ett genderspektiv. Det redskapet ska användas när FBA håller sin första renodlade SSR-kurs i Sandö i september.

Genderfrågorna ska löpa genom alla fem kursdagarna. De deltagare man söker är dels de som har en sorts SSR-kompetens, men som inte insett helheten, dels politiska rådgivare och andra vars medvetenhet om SSR behöver bli bättre.

– Vi ska sprida kunskapen om, och betona vikten av SSR för det kommer att finnas med i allt fler missioner, säger Michaela Friberg-Storey, som tillägger att SSR inte bara är något för fattiga länder.

– Naturligtvis kan man göra ett SSR-projekt i Sverige. Här finns ju polis, domstolar, militär och tull. För vad händer i Sverige när man skär ned på tullen? Hur ska vi då komma åt de här frågorna?

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

MNE 5-experimentet

TeknikenKan civila och militärer samverka i en insats? Hur fungerar metoden? Detta prövades i Multi National Experiment, MNE 5 under två veckor i Försvarsmaktens enhet för konceptutveckling och experiment
i Enköping. Under första veckan arbetade experter samordnat fram en plan som sedan delvis testades den andra veckan. Det svenska bidraget var själva arrangemanget samt den tekniska plattformen.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bygga bro till freden

Bygga bro till fredenBilderna på tv skakar om. Politikerna reagerar och pekar ut vägen. Men ofta är det krisens symptom och inte orsaker som intresserar media och därmed styr politikerna. För att komma åt orsakerna krävs en planering av många olika sorts experter. Denna planering ska sedan kunna brytas ned i åtgärder på fältet. Att samla alla krafter såväl civila som
militära och se till effekten är det nya sättet att planera för fred.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Moster Agda blir cyberkrigare

Moster Agda blir cyberkrigare

En gång en av många överstar i massarmén. Utbildad för
att möta en annan massarmé. Nu chef för informations-säkerhetsenheten vid Krisberedskapsmyndigheten, KBM. Ingvar Hellquists massarmér i dag består inte av kött och blod utan av ettor och nollor.

I skriften Sveriges beredskap mot nätangrepp beskriver Krisberedskapsmyndigheten, KBM, hur Estland förra året utsattes för ett cyberanfall. Termerna är anfall, försvar, motåtgärder, manöverutrymme. Det märks att det är en överste som tagit över.

– Inte alls, säger Ingvar Hellquist. Det är så man talar i den här branschen. Jag har inte skrivit ett ord mer än förordet.

Medan massarméns soldater hade sina inkallelseorder liggande i översta byrålådan, munspelet och ett ombyte varma kläder snabbt gripbara, så är cyberarméns soldater ovetande om att de står i beredskap. Och när armén anfaller så är det inget som moster och de andra i ledet märker.

– Det kallas för botnet, säger Ingvar Hellquist och anspelar på ordet robot, arbetare.

– Man kapar helt enkelt en dator. Lättast är det att komma åt hemmadatorer som står på ofta och dessutom är sårbara. Det är en hel industri att infektera datorer.

Ingvar Hellquist berättar om hur ”tjänstemän” i låglöneländer och med tillgång till internet ger sig ut på jakt efter datorer på nätet. När en dator infekterats säljs den vidare till nästa led som samlar på kapade datorer som sedan hyrs ut. Hur många och för vilken tid? Det är bara att beställa och betala. Priserna för botnet varierar. Just nu är det dyrare i Australien än i Sverige. Man räknar med att mellan 20 000 och 50 000 datorer är kapade i Sverige.

Hur får man sin dator kapad?

– Ingången är säkerhetshålen, säger Ingvar Hellquist.

– Det kan till exempel finnas i webbläsaren Explorer eller något Office-program. Microsoft skickar ut säkerhetsuppdateringar, så kallade patchar. Men så enkelt är inte saken ur världen. I och med att Microsoft talar om att en uppdatering är på väg avslöjar man också att det finns ett säkerhetshål. Och då gäller det att passa på innan luckan stängs. Vanligaste sättet att komma in i en dator har varit att skicka en fil med mejlen. När man icke ont anande öppnar filen är det klippt.

– Nu har busarna anpassat sig och gått ett steg längre och infekterar hemsidor. Det räcker med att gå in på en webbplats för att få datorn infekterad. När man väl kommit in i en dator finns det ett batteri av saker att göra, som att registrera tangenttryckningar och på det viset komma åt koder och lösenord och stjäla pengar. Men vanligast är att datorn finns där som en vilande agent, beredd att handla på ett kommando. Det var det som skedde i Estland.

Cyberattacken i maj 2007 var inte en enskild händelse. Konflikten om den sovjetiska soldatstatyn som esterna tänkte flytta på fick förbindelserna mellan Estland och Ryssland att kärva. Det demonstrerades utanför Estlands ambassad i Moskva och så kom cyberanfallet. Massarméerna hade mobiliserats och den stora stöten sattes in – från USA.

– Tusen och åter tusen datorer började anropa datorer i Estland, förklarar Ingvar Hellquist. Enligt reglerna ska en anropad dator svara; det är ping och ping. Men nu skickade en dator inte ett ping som vanligt utan tusentals. Och den estniska datorn försökte att svara och hänga med och på så vis överbelastades nätet. Bandbredden smalnade. Denial of service, dos, kallas det. En attack kunde utlösas med att någon på en rysk hemsida klickade på en knapp. De operatörer som sköter hela internet stoppade trafiken från USA. Då kom nästa angrepp i stället från Vietnam som står utanför det globala skyddsnätet. Det visar hur välplanerad attacken var. Det kunde inte röra sig om en liten grupp. Angreppet var alltför avancerat.

Parallellen med en militär operation (eller fotbollsmatch) är lätt att göra. Det ska finnas ett motiv, en organisation, en plan och ett mål. I fallet Estland vet man inte så mycket. Motivet var naturligtvis att på något sätt skada Estland. Organisationen är okänd liksom planen och vad som var målet med attacken. Vem vann? Ebbade anfallet ut därför att försvararna hade hunnit samla styrka eller åstadkom man det man ville? Att skaka om Estland ordentligt.

– Vi hade aldrig sett något tidigare, säger Ingvar Hellquist. Det var första gången ett land attackerades med cybervapen riktade mot samhället. Men det var till största delen ett anfall som utspelade sig på den lägsta nivån, en sorts cyberklotter. Nästa nivå är att inte bara angripa med överbelastning utan att även ta över och kontrollera motståndarens dator. Då kan man sprida falsk information, stjäla pengar. Den farligaste nivån som är riktigt obehaglig är när någon försöker ta över en dator som i sin tur kontrollerar vitala system som eldistribution, flygtrafikledning eller vattenförsörjning. Anfallet mot Estland var som ett krig med attacker och motåtgärder. Man försökte göra intrång i banksektorn och lyckades till viss del. Vad vi vet kom man dock inte åt några pengar.

Enligt CIA har några lyckats kapa elförsörjningen i latinamerikanska städer och sedan slagit på strömmen när de fått sina pengar.

– Vi väntar bara på större exempel. Man måste förstå att nu hackas det inte längre för skojs skull och för att väcka uppmärksamhet. Det var några arga äldre hackare som surt klagade över att de hackat Aftonbladets hemsida utan att det blev något väsen, men sådant hör i dag till undantagen. Nu är det brott som sker. Man slår till mot få och utvalda. Snabbt in, ta pengarna och snabbt ut igen och sopa igen spåren. Ingen verkar tänka på att cyberbovarna har skäl till vad de gör. Som att gå in i sjukvården, förfalska recept och hämta ut knark på apoteket i stället för att köpa det på gatan. Detta har inte hänt, jag förklarar bara vad som kan hända om man kommer in i styr- och kontrollsystemen.

Den som gör något brott dolt riskerar knappast att åka dit. Inte heller den som avslöjas riskerar speciellt mycket.

– Det ska vara bra högt på straffskalan för att polisen ska kunna göra en utredning. Då närmar man sig barnporr. Om det försvinner en miljon kanske polisen börjar utreda. Och så går spåren till en vanlig datoranvändare. Men det är ju svårt att visa att den personen är skyldig som inte ens vet om sin delaktighet. Nu kommer man in i ett träsk av bulvaner. Det är lager på lager. I det yttersta lagret kan man till och med ha betalt för att åka dit. Det kan vara en tiondel av bytet. Resten har försvunnit utom räckhåll för samhället. Det är en global verksamhet utan globala lagar.

Så bovarna får man leva med. Återstår att skydda sig och sin dator.

– Man kan till att börja med vara sparsam med att vara på nätet. En dator som sällan är ute är mindre attraktiv för bovarna, säger Ingvar Hellquist. Och så ska man givetvis ha bra och aktuella säkerhetsprogram. För om man är oskyddad när man går ut på nätet så hugger de direkt när man kopplar upp sig. Både de som vill uppdatera dina virusprogram och de som ser att här finns det en med säkerhetsluckorna på vid gavel. Och så kan man ju fråga sig varför man ska vara på sin vakt om man inte själv personligen är utsatt. Vilken aktsamhet kan samhället kräva av en datoranvändare. Glömmer man lägga i handbromsen och bilen löper amok så åker man dit. Lämnar man datorn utan handbroms i så händer inget.

– Ett skydd för samhället är att ha en gemensam lägesbild. I Estland fick man igång en sådan väldigt fort. I Sverige skulle det ha tagit längre tid. Det behövs också en gemensam lagstiftning. Men alla länder vill inte vara med. Vi hade en debatt om att statliga cyberattacker skulle betraktas som en folkrättsbrott därför att attackerna drabbar civila. Det lät ju bra. Då skulle staterna lägga korten på bordet och tala om vilka vapen de har. Ryssarna tyckte det var jättebra att få insyn i den amerikanska cyber-arsenalen, och då sjönk naturligtvis det amerikanska intresset.

Samhället borde enligt Ingvar Hellquist tänka sig för innan man kopplar ihop vitala styrsystem på nätet.

– Men det är lättare sagt än gjort. Det är enormt kostnadseffektivt att göra så. Ta som exempel de som utvinner olja till havs. I stället för att skicka ut en specialutbildad och dyr reparatör med helikopter för att fixa felet kan man ordna det från en central i land. Som alltid är det en fråga om vad man vill betala för att minska en risk. De svenska vitala systemen är än så länge så säkra att de inte låter sig störas i första taget. Det är blanktråd och strömbrytare som gäller. Och vill man slå ut el-nätet är det ju inte så svårt att ta med sig lite dynamit och ladda upp matarledningarna i Mellansverige som skickar kraften från nord till syd. Bara för att en sak kan göras innebär det ju inte att det måste ske. Det måste finnas ett skäl också. Hur många år har vi inte talat om att någon ska förgifta vattnet och det har aldrig hänt.

När ingvar hellquist tittar in i framtiden så ser han en värld av fler cyberattacker.

– Jag tror inte att ett land angriper ett annat land. Snarare rör det sig om grupper och dessvärre blir det nog mer av terrorister. Ju mer inkopplad vår vardag blir, desto sårbarare blir den. Nu talar man om att det inte bara är mjukvaran som angrips utan även hårdvaran, som till exempel den nya generationens mobiltelefoner. I vårt arbete här på KBM ligger vi på framkant. Sverige har inte utsatts för en attack på den värsta nivån men vi betonar att det är viktigt att skydda sig.

Hur det är ställt med cybersäkerheten prövas när vi talar med Ingvar Hellquist. Regeringskansliet och finanssektorn och många myndigheter övas gemensamt i en cyberattack, övningen SAMÖ 08. I spelet har Sverige stiftat en lag mot penningtvätt som tagits illa upp av en viss mr John Smith som har stora finansiella intressen. Det går inte längre att betala över nätet. Förtroendet rasar för bankerna. All verksamhet som bygger på snabba betalningar upphör. Kontanterna räcker inte. Folk byter varor. Regeringen kommer med motåtgärder och när läget verkar vara under kontroll spelas något nytt elände in.

– Förhoppningsvis har det gått så dåligt på sina ställen, att man lär sig något, säger Ingvar Hellquist. Lika dåligt som i Pakistan för en tid sedan kan det nog inte gå. Regeringen gillade inte vissa inslag på Youtube och lät sin nätmyndighet stoppa trafiken från denna sajt.

Dessvärre råkade någon programmera fel. Under några minuter kom alla som ville till Youtube till Pakistan innan felet kunde rättas till. •

Jan-Ivar Askelin,text, Martin Ek, grafik,  Framsyn 2008/2

Ryssland vill visa att man är att räkna med

Arvet efter Sovjet finns ännu i Ryssland. När det väldiga landet reser sig efter sammanbrottet är det också med en ny militär med en högre teknisk nivå. President Vladimir Putin har skapat stabilitet, både politiskt och ekonomiskt, även om det är långt kvar att gå. Ryssland är på väg att komma på fötter.

Stridsvagnarna dyker åter upp på Röda torget när Ryssland i maj firar Sovjetunionens seger i det stora fosterländska kriget. Den ryska krigsmakten visar sin närvaro både i luften och på världshaven. Pengarna från olja och gas strömmar in.

– Jag tycker att det är bättre att ha att göra med ett Ryssland som är starkt nog att gå in i internationella samarbeten. Det är att föredra framför ett svagt och i all synnerhet ett Ryssland i kaos.

Carolina Vendil-Pallin är Rysslandsexpert på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Tidigare har hon varit på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

– Där var jag en i en Rysslandsgrupp. Här är jag Ryssland och det har jag ännu inte vant mig vid. Det kommer frågor om allt som rör Ryssland, högt och lågt.

Carolina Vendil-Pallin har i många år studerat den ryska militären och säger att det vi nu ser är en återhämtning.

– Det går inte att jämföra med det amerikanska försvaret. Den ryska militären klarar större och mer komplexa övningar än under mitten av 1990-talet. Det började redan 1999 med den stora övningen Zapad-99. I det andra Tjetjenienkriget gick det, åtminstone i början, mycket bättre för ryssarna än i det första kriget. Förbättringen handlade främst om en högre grad av samordning på taktisk nivå. Tidigare skulle allt upp och vända i den högsta ledningen. Nu går det smidigare. Tidigare hade alla militära organisationer sin egen sambandsutrustning. Det gällde inte bara försvarsgrenarna utan också förband från andra myndigheter och ministerier. I Tjetjenien var det inte minst en fråga om att få de väpnade styrkorna att samarbeta med inrikestrupperna och specialstyrkor från till exempel den federala säkerhetstjänsten (FSB).

Carolina Vendil-Pallin betonar dock att det finns många stora problem.

– Det finns fortfarande en rivalitet och det fungerar inte ens alltid i Tjetjenien. Ibland bryter det ihop till och med i skarpa situationer.

– Det riktigt stora problemet är personal-situationen. Man har svårt att få in värnpliktiga och i synnerhet de som är eftertraktade nu när den tekniska nivån ställer nya krav. Även Ryssland strävar efter att skaffa sig en detaljerad lägesbild. Det är också svårt att kontraktera soldater och under en period hade man så dåligt med soldater att unga officerare fick göra skräpjobb som att svabba däck. Det gjorde att många unga officerare slutade.

Att vara ung officer i Ryssland är enligt Carolina Vendil-Pallin ingen drömtillvaro.

– De unga är helt beroende av högre officerares välvilja för att kunna göra karriär. Detta glöms lätt bort när man tror att de yngre officerarna ska skapa det nya försvaret.

– Demografin gör att problemen växer. År 1991 sjönk nativiteten drastiskt och det är den årsklass som snart ska rycka in. Årsklassen ligger nu på cirka 900 000 och om några år kommer den att plana ut på 600 000–700 000. Kvinnlig värnplikt finns inte men det antyds att det kanske kommer. Däremot finns kontraktsanställda kvinnliga soldater. De har oftast administrativa tjänster och många är gifta med officerare för det är svårt att leva på en officerslön.

Carolina Vendil-Pallin tror att frågan om en militärreform kan bli aktuell igen.

– Det som driver på det är personalläget och situationen i norra Kaukasien. Även om man har kontroll i Tjetjenien är det instabilt på många andra håll. Det är i Kaukasien jag tror man kommer att se den nya ryska armén födas. Det är där mycket av utvecklingen sker och det är där de prioriterade militärförbanden finns.

Försvarsindustrin är i dag mycket blygsammare än under Sovjettiden. En stor del av produktionen exporteras.

– Fortfarande lever man dock på arvet från det kalla kriget. Det är övervägande sovjetisk teknologi som exporteras, säger Carolina Vendil-Pallin. Frågan är hur väl nästa generations materiel kan konkurrera med andra länders.

Carolina Vendil-Pallin tror inte att den ryska militären aspirerar på en politisk roll.

– Man värnar om sitt eget område som alla andra byråkratier. Boris Jeltsin bantade försvarsanslaget och gav militären frihet att fördela pengarna. Den nuvarande försvarsministern är ekonom, vilket kanske kan ses som ett tecken på att politikerna inte tycker att de har tillräcklig kontroll över hur de ökade försvarsanslagen används.

En bra målvakt ska ha tur. Och det kanske gäller för en framgångsrik politiker också. I så fall stämmer det in på Vladimir Putin. Om ekonomin nu skulle gå ner, vilket vi kan se tecken på, skulle jag inte bli förvånad om man ser tillbaka på Putins era som ”den gamla goda tiden”, säger Carolina Vendil-Pallin.

– Det som Putin har gett det ryska folket är främst den goda ekonomin. Visserligen finns fortfarande människor som har det svårt i Ryssland, men så var det under Boris Jeltsin också. De flesta upplever att de fått det bättre. Man kan snickra på datjan; det som slog mig senast jag var i Moskva var att se restauranger för medel-klassen. Tidigare fanns det bara lyxkrogar eller mycket enkla ställen. Putin har också skapat en stabiliseringsfond efter norskt mönster. Inkomster från råvaruexporten fonderas och skulderna betalas. Under Jeltsin hade man nog både spenderat fonden, intecknat framtiden och stulit pengarna. Här har faktiskt Putin lyckats väl. Dock får man inte glömma att ekonomin måste struktureras om. Ryssland är ett råvaruland och som tillverkarland kan man inte konkurrera med Kina och Indien.

– Det andra som putin har gett folket är frånvaron av kaos. Och jag förstår att människorna värdesätter detta. Ryssland har under de senaste hundra åren gått igenom två världskrig, ett inbördeskrig, terrorn under Stalin, statskupper och kaos under Jeltsin. Nu fick man några år med lugn. Det tredje är att Putin har gett folket en känsla av nationell stolthet.

Carolina Vendil-Pallin tror att den senare punkten spelar en stor roll för hur Ryssland nu uppfattas av andra länder.

– Ryssland vill inte ha pekpinnar från väst om demokrati och mänskliga rättigheter. Det fick man nog av på 1990-talet. Nu vill man visa att man är fri att agera och det märks i utrikespolitiken. Rollen som stormakt är viktigare för identiteten än att man är ryss. Det är riskabelt att spela ut det etniska kortet för det finns så många grupper i Ryssland som inte är ryssar. Den här synen på självständighet gentemot andra länder lanserats som suverän demokrati. Och då är det ordet suverän som betonas. Demokratin ska bygga på den ryska historien. Det blir problematiskt i förhållande till EU där idén är att nationerna för det gemensamma bästa avstår från en del av sin egen bestämmanderätt. Dessa två vitt skilda synsätt kommer att leda till utmaningar i framtida relationer mellan EU och Ryssland.

– Det som oroar EU, Ukraina, Moldavien och andra är inte ett ryskt invasionshot utan ett ökat ryskt intresse att köpa in sig i länders infrastruktur. I Ukraina till exempel finns stora anläggningar för att lagra gas. EU:s regler hindrar ofta ryska köp och det har Ryssland kritiserat EU för. Ryssland har blivit skickligare på att kräva en likvärdig behandling. För EU:s del handlar det i dag i första hand om att enas om en Rysslandspolitik. Det är en nödvändig förutsättning för att utveckla förbindelserna till Ryssland.

Vad sker efter Putin?

– Ja, det blir ju ungefär som astrologi. En sak ska dock sägas om ryska val: insatserna är mycket högre än hos oss. Förloraren försvinner. Det finns inget andra politiskt liv. En anledning är att politisk makt och egendom är så starkt förknippade i Ryssland. Och rätten till egendom, som är helig hos oss, är inte garanterad i Ryssland. De som omger Putin i dag sitter också i bolagsstyrelser och är formellt rika. Men allt kan tas ifrån dem. Det är också värt att minnas att makten i Ryssland inte är delbar i dagens system. Antingen har du makten eller inte. Detta sagt till dem som spekulerar i att Putin skulle efterträdas av ett ledarkollektiv. Man bör också avfärda talet om att Putin varit en marionett. Han kom till makten genom en grupp som stod bakom Jeltsin. En del i gruppen ångrar sig i dag. En av desssa sitter i London omgiven av en massa livvakter. Man ska heller inte tro att säkerhetsorganen har kontrollen; Putin skulle aldrig tillåta något av säkerhetsorganen att få en sådan position. Snarare kontrollerar presidenten dessa genom att spela ut dem mot varandra och se till att ingen blir för stark. Däremot kan man inte styra Ryssland om man inte har kontroll över säkerhetsorganen.

Konstitutionen ger ingen ledtråd om vad som väntar i framtiden.

– Putin har satt dess anda ur spel genom en rad förändringar och inget hindrar att premiärministerposten kan bli den viktigaste. Konstitutionen talar om mänskliga rättigheter, om en maktdelning mellan Moskva och regionerna och om en uppdelning av makten mellan verkställande, dömande och lagstiftande organ. Samtliga dessa principer är satta ur spel. Under Sovjettiden fanns kapitel 6 som sa att partiet stod över allt. Nu görs det på ett annat sätt.

Ryssland börjar komma på fötter, men än är det långt kvar innan landet blir något mer än en råvaruexportör. Samtidigt förbereder sig Kina för sommaren OS-show. Den kinesiska tillväxten slår nya rekord. Hur kunde det gå så? Av världens två gigantiska kommunistdiktaturer vann det primitiva bondelandet medan supermakten som erövrade rymden gick under?

– Jag tror att det var de överdrivna satsningarna på den militära sektorn som knäckte Sovjet-unionen. Det blev en koloss på lerfötter. Militära sektorn tog för mycket och det gick ut över tillväxten. Det handlade inte bara om krigsmakten. Hela samhället rustade för krig. Industrin lade upp enorma beredskapslager med råvaror. Att Sovjetunionen föll vid den tidpunkt det gjorde tror jag beror på Gorbatjov. Han började med det politiska och gjorde mindre åt ekonomin. Sedan ska man komma ihåg att Kina började marschen från en lägre nivå och då blir det höga tillväxtsiffror. Betydelsen av rätten till privat egendom ska man nog inte underskatta som en motor för tillväxt och inno-vationer. Där är det bättre i Kina. Och så är hela systemet i Ryssland hårt anfrätt av korruption. Det säger till och med presidentkandidaten Dimitrij Medvedev.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1

”Den ideologiska terrorismen byter ansikte”

En för hård stat skapar terrorister, en för mjuk lämnar ut sina medborgare. Det menar Magnus Ranstorp, forskningschef på Cats vid Försvarshögskolan.
– Säkerhetsbilden är i dag mycket komplicerad, säger han.

I november 2004 sprack mångas föreställning om Nederländerna som ett öppet och liberalt samhälle. Theo van Gogh, filmare, publicist och islamkritiker, mötte sin mördare i en park i Amsterdam. Theo van Gogh hade länge levt under dödshot och mordet var brutalt. Han hade just avslutat sin numera världskända film Underkastelse. Temat i filmen var kvinnoförtryck i muslimska samhällen. Mördaren, som var en muslimsk extremist, hade känt sig provocerad av van Goghs budskap och beslutat sig för att sätta stopp för dennes framfart. Dådet utlöste i sin tur en våg av högerextremism, både i Nederländerna och i resten av Europa.

– Om det finns inslag av extremism och särskild brutalitet kan även mindre händelser tända ett helt samhälle, säger Magnus Ranstorp, expert på terrorism och forskningschef vid Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats. Det var inte bara mordet som blev en chock för holländarna utan också det efterspel som följde.

– Holländarna hade dittills trott att de levde i ett land som präglades av liberalism, tolerans och fritänkande. Helt plötsligt stod det klart att det i det lilla landet fanns vad forskare kallar parallella samfund. Begreppet innebär att det i samhället existerar olika världar som inte möts. Samhällena utanför det vanliga samhället har egna normer och lagar och polisen vågar inte ingripa fullt ut. Det är fråga om nästintill laglösa enklaver där påtryckningar och hot styr människorna, säger Magnus Ranstorp.

– Man behöver inte resa till Paris förorter för att se hur ett samhälle successivt splittras. Holländarna har dock, till skillnad från fransmännen, insett problemet. I Frankrike lever man fortfarande i tron om att alla är fransmän och jämlikar. Det holländska dramat blev en väckar-klocka för Europa. Hur homogena är våra samhällen? Kan det hända hos oss? Kan det hända i Sverige?

Marcus Brixskiöld arbetar på integrations- och jämställdhetsdepartementets demokratienhet. Han säger att frågor om demokrati och mänskliga rättigheter oftast betraktas ur perspektivet att staten berövar medborgaren något.

– Nu har vi insett att även medborgare stoppar andra människors rätt att utnyttja sina demokratiska rättigheter. Följden kan i värsta fall leda till terrorism.

Försvarshögskolan och Cats har nyligen fått ett uppdrag av regeringen (se faktarutan till höger) att studera den våldsamma extremismen i Sverige. Det handlar i korthet om:

• att genom fallstudier beskriva vad som
hänt i Sverige,

• att överföra kunskap om förebyggande
åtgärder, samt

• att studera vad som görs utomlands.

Chefen för Cats, Lars Nicander, efterlyser en samlad strategi för hur terrorism ska motverkas. En sådan strategi ska vila på tre pelare. För det första, krishantering när dådet väl har skett. För det andra, det operativa arbetet som sköts av Säpo. För det tredje, att se till att människor inte tippar över kanten från icke våldsbejakande radi-kalism till våldsbejakande extremism. Sverige har ingen utvecklad förmåga att uppmärksamma radikaliserade individer och eventuellt sätta in stödåtgärder i de fall man misstänker ytterligare radikalisering och våldsbenägenhet.

– Vi vill komma in mycket tidigare, innan man hamnar i Säpos register, säger Lars Nicander. Hade Sverige haft ett inrikesdepartement hade det här inte varit något problem. Då hade det funnits ett tydligt samlat ansvar. Nu existerar bara en sorts juridisk rollfördelning och den går i otakt. Utvärderingen efter den stora krisövningen SamÖ 2007 visar på tydliga brister. Jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni har tagit täten i arbetet att bygga upp den första pelaren. Sabuni har bland annat besökt Storbritannien för att studera arbetet där.

– Sverige vet hitintills inte särskilt mycket om vad som görs i andra länder, säger Magnus Ranstorp. Frågan är hur man mäter effektiviteten i de åtgärder som sätts in. Vi behöver även veta mer om olika radikala grupper över hela Europa och vilka deras synsätt är. Hur uppfattar etniska minoriteter de motåtgärder som olika stater använder sig av för att försöka motverka radikalisering? Kan vissa av de redan vedertagna metoderna i värsta fall driva på radikaliseringen?

Mordet i Holland visar på hur snabbt ett händelseförlopp kan utvecklas. Högerextremismen växer också samtidigt med den islamska extremismen.

– De danska Muhammedteckningarna är ett bra exempel på detta, säger Magnus Ranstorp. Ett tag fruktade myndigheterna att högerextremister skulle bränna Koranen på Rådhusplatsen i Köpenhamn. En bränd bok på Rådhusplatsen skulle ge globala efterdyningar. Lars Vilks Muhammedteckningar i Sverige väckte dock långt ifrån samma internationella reaktion som de danska teckningarna. Det står klart att medier kan driva fram en kris och att vår säkerhetsbild snabbt kan ändras. Hotbilden är ingenting annat än en ögonblicksbild.

– Den ideologiska extremismen ändras, säger Magnus Ranstorp. Det är svårt att hålla isär olika ideologiska strömningar. Lyssnar man på Usama bin Ladin talar han numera mer som en populistisk antiamerikan i stil med Venezuelas Hugo Chavez, än som en terrorist. Det finns många olika krafter som riktar sig mot USA. Vi ser militanta grupper både inom miljö- och globaliseringsområdet. Vad finns det att lära av andra länder? Det är en del av Cats uppdrag.

– I södra Europa, exempelvis i Italien och Spanien, finns egentligen inga andra tankar kring förebyggande metoder än hur terroristerna ska förvaras i fängelset. Ska de sitta för sig själva eller blandas med andra? I Tyskland har det däremot satsats på att förstå vad som sker under ytan. Man har bra uppföljning av högerextremister, men vet inte så mycket om etniska minoriteter.

Storbritannien och Nederländerna anses vara bäst i klassen. Även Danmark gör en hel del. Det pågår mer i Danmark än vad man ser, säger Magnus Ranstorp. Myndigheterna delar information och jobbar tillsammans.

– Danskarna hade ingen Axel Oxenstierna. Därför kan de göra det, säger Lars Nicander.

– Nederländerna har en organisation för samordning som ligger någonstans mellan justitie- och inrikesdepartementen. Holländarna ställde sig frågan varför ungdomar går till moskéer och radikaliseras. Svaret visade sig vara att de lockades dit av tillgången till internet. En naturlig motåtgärd blev således att sätta upp lätttillgängliga internetkaféer. Så enkelt kan det vara. I Nederländerna har imamer och politiker åkt på gemensam bussturné för att tala till folk på gator och torg. Bussturnén är del av den så kallade konfettimodellen. Modellen innebär att man prövar många olika idéer och projekt och ser vilka resultaten blir. Det finns många intressanta projekt i Nederländerna. En del kanske vi borde pröva i Sverige.

Magnus Ranstorp har under många år varit verksam vid St Andrews-universitetet i Storbritannien och är djupt insatt i brittisk kontraterrorism. Magnus Ranstorp berättar:

– Kort efter det att bomberna smällde i Londons tunnelbana drog de brittiska myndigheterna i gång ett exemplariskt arbete för att motverka polariseringen i samhället. Två veckor före dådet övades just det aktuella scenariot. Det upptäcktes bland annat att polisradion inte fungerade i tunnlarna. En del av felen hann man rätta till, säger Magnus Ranstorp.

– I kölvattnet efter bomberna startades ett enormt maskineri. Man samtalade med muslimska ledare och man var tydlig med att arbetet gjordes av muslimer och myndigheter tillsammans. Det satsades totalt 100 miljoner kronor. 67 projekt på lokal nivå drogs igång. Av dem var de flesta baserade på idéer underifrån. En av svårigheterna som upptäcktes var hur muslimska företrädare kunde väljas och få ett brett stöd. Valde man fel kunde projektet vara bortkastat. De brittiska myndigheterna har länge levt i en skarp miljö. Förr var det IRA som bombade i London, nu är det muslimska extremister.

– Det upptäcks en terroristcell var sjätte vecka. Rättegångar nyligen ger en skrämmande bild av hur sofistikerade cellerna har varit. En cell hade hittat ett hål i säkerheten på Heathrow och hade utarbetat en fullständig plan för att spränga sju flygplan i luften. De skulle smuggla in vätskor genom säkerhetskontrollen som sedan kunde blandas till sprängämnen. Polisen hade dock fått korn på cellen och trodde att det var en så kallad spaningscell. När polisen insåg att cellen verkligen hade för avsikt att utföra attacken var de tvungna att slå till direkt.

– De flesta celler i Storbritannien har kopplingar till Pakistan. Det sker årligen en halv miljon resor mellan länderna. Trots det får man inte glömma bort andra viktiga länder i detta sammanhang, exempelvis Bangladesh och Afghanistan. Magnus Ranstorp berättar att britterna övervakar strömmen av resenärer in och ut ifrån Storbritannien. Reser man dit startas en undersökning redan innan resenären är i luften.

– Terroristernas syfte är att avmaskera den repressiva staten. Därför måste staten hitta en balans. Är staten för mjuk lämnar man ut sina medborgare. Är staten för hård stärks de radikala krafterna. Det är därför man måste satsa på de förebyggande åtgärderna. Människor måste fås att, av egen fri vilja, välja bort våld som ett sätt att försöka förändra samhället.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1

Norsk trupp i väntan på Afghanistan

Färre gör värnplikten, försvarsmakterna krymper, allt färre kommer i kontakt med sitt lands försvar. Så är det i Sverige och så är det i Norge. Nu när Sverige kanske ska samarbeta med Norge finns det en del att lära av landet i väster. Som på Rena leir, en av Europas modernaste militära anläggningar.

Inne på markan, fast det heter något finare, sitter några soldater och slevar i sig hamburgare. På ett bord vittnar Verdens Gangs svarta rubriker om en händelse som chockat nationen. Den norske journalisten Carsten Thomassen sköts vid en terroristattack på ett lyxhotell Serena i Kabul, där den norske utrikesministern Jonas Gahr Støre satt i möte.

Utanför markan är några rökare förvisade till något som under varmare förhållanden kunde ses som ett gatukafé. De är inte klädda för slasket. De har ökenuniformer.

– Vi ska snart dra ner till Afghanistan, säger en av dem.

80 soldater ur Telemarksbataljonen har redan sänts iväg och fått några ord på vägen av brigadgeneral Kristin Lund som är chef för Österdalens garnison som utgörs av lägren i Rena och Elverum några mil bort. Uppdraget är inte ofarligt. Norrmännen ska till Masar el Sharif. Förra året dödades två norska soldater i Afghanistan. När ytterligare 160 befäl och stamanställda soldater rest iväg är halva Tele-marksbataljonen i Afghanistan.

Bataljonen är en mekaniserad infanteribataljon och en av Natos beredskapsstyrkor. Den kommer från nedlagda Kongsbergs garnison. Namnet till trots är vi inte i Telemarken utan i hjärtat av Österdalen, Hedmarks fylke och Åmots kommun. På andra sidan fjällen ligger Sälen. Det är två och en halv timmes bilresa till Oslo och fem timmar till Trondheim.

– Rena är norska arméns skyltfönster, säger major Thor Anders Sognli som visar runt.

– Det är inte första gången. Det kommer många besökare.

Thor Anders Sognli talar mycket om att detta ska vara en öppen anläggning som är sammanvävd med samhället Rena har bara ett par tusen invånare och ingen militär tradition. Orten växte upp som en av många längs järnvägen på 1800-talet. Förutom turismen var försörjningen en pappersindustri. När den slog igen kom försvaret lägligt med nya jobb. På Rena leir kan det som mest finnas mer folk än i samhället. Thor Anders Sogn-li talar också om det nya kulturhuset i Rena som är ett samarbetsprojekt mellan försvaret och kommunen.

– Det här var tänkt att vara en anläggning utan stängsel. Men så kom 11 september och allt ändrades, säger Thor Anders Sognli.

Rena leir är som ett eget litet samhälle. Här finns inga kaserngårdar och dystra kaserner. Det är mycket trä i fasaderna, helt i enlighet med traktens gamla sätt att bygga.

Kyrkan står mitt i byn. Ett norskt träkapell som är öppet nästan dygnet runt för den som söker en stilla stund. Inne i kapellet sitter en ensam yngling. Han heter Duval Lund och är värnpliktig prästassistent och troende. Fast präst ska han inte bli.

– Jag funderar mer på musiken, säger han och övertalas att spela en melodi.

Rundvandringen på denna toppmoderna anläggning där man får lära sig infanteri- och pansarstrid får en meditativ inledning som inte känns främmande. Soldaterna här åker ut till farliga platser på jorden.

När Rena leir byggdes för tio år sedan startade man med ett blankt papper. Nya idéer fick prövas och bygget skedde tillsammans med samhället. Det har blivit miljömedveten och spännande arkitektur och det självklara frågan dyker upp: kan man bygga ett nytt försvar i gamla kaserner som påminner om en tid då soldaterna skulle tuktas? Nu är de anställda och parkerar bilen utanför huset där de har eget rum.

Trond Vognhild visar upp sitt rum. Han tillhör världseliten i militär femkamp och har blivit nordisk mästare fyra gånger. Det lilla rummet innehåller mest idrottskläder och en del pokaler.

– Det mesta har jag hemma. Jag bor bara här de dagar jag jobbar, säger han. Så är det för de flesta som är anställda här.

Trond Vognhilds jobb är icke överraskande att vara idrottsofficer och han har till sitt förfogande en idrottsanläggning som många kommuner bara kan drömma om.

Den stora simhallen är öppen på kvällarna för Renaborna. Det är försvaret som betalat. Här finns också en stor inomhushall. Gymmet är dock endast till för militärerna. Det ser ut som vilket vanligt gym som helst, men i vrårna bakom skvallrar vapenattrapper och kroppsskydd om att det pågår allvarligare saker än att bara hiva skrot. Utomhus finns en fotbollsplan och en anläggning för fri idrott. Och så förstås en militär hinderbana som nu ligger i vintervila.

– Vi får hit många av Norges elitidrottare, säger Thor Anders Sognli. De gillar avskild-heten. Här har grunden lagts till en och annan norsk guldmedalj. Idrottarna uppskattar att de får pröva på andra sorters utmaningar. Som till exempel att fira sig nedför skorstenen. Men det är det inte alla som ställer upp på.

– Vi tar in ungefär 10 000 värnpliktiga om året eller så många som försvaret behöver, och de gör tolv månader, säger Thor Anders Sognli. De flesta hamnar i Nordnorge. Armén finns egentligen bara på tre ställen. I norr, här och så Kongens Garde i Oslo. Man kan ju inte helt lämna huvudstaden. Vi har lagt ned regementena och det är hemvärnet som tagit på sig uppgiften att stötta samhället. Men även hemvärnet kommer att minska.

Thor Anders Sognli säger att det norska försvaret inte kan räkna med mer än att försvara en begränsad del av landet mot ett begränsat anfall en begränsad tid. I övrigt litar man till Nato.

– Man kan nog se ett ökat intresse för nordiskt samarbete. Jag har en känsla av att det kommit in så många nya medlemmar i Nato som vi inte känner så bra. Då ter det sig naturligare att se mer på de nordiska länderna.

Efter värnplikten kan man söka anställning. Till exempel som grenadjär i Telemarksbataljonen.

– Man skriver på för tre år och kan få förlängt med tre år till. Grenadjären är en statstjänsteman precis som jag, säger Thor Anders Sognli och slår sig för kamouflagebröstet. Grenad-järerna är ingen elit utan mest som vilka norska ungdomar som helst.

Några ungdomar övar i snön under ledning av löjtnant Atle Eriksen. Det är befälselever från hela landet som ska lära sig att lära andra. På dagens program står att upprätta eldställningar i snön. Det är ett tungt pulsande i blötsnön och många skratt. Någon Rambostämning är det inte. Påfallande många av soldaterna är kvinnor.

– Det är ingen tillfällighet, säger Atle Eriksen. Av dem som söker fast tjänst är nästan hälften kvinnor. De vet att de får Norges bästa ledarskapsutbildning. Naturen lockar nog också. Att gå på tur är fortfarande levande i den norska folksjälen.

Garnisonen har ju en kvinnlig chef. Det finns fler kvinnor på höga poster i Norge.

– Kristin Lund är bra. Hon är engagerad och det kan man inte säga om alla brigadgeneraler.

Det säger både Atle Eriksen och Thor Anders Sognli, som tycker att armén är på väg upp efter en svacka. Det fylls på underifrån.

Det stora dragplåstret i Renas skyltfönster är arméns taktiska träningscenter. Här kan man öva nästan allt. Ibland utan att ens behöva gå ut. Skyttar och förare duellerar och övar i stridsfordonssimulatorer. I tornhallen kan man skjuta prick med laser på mål ute. Stabsfolk leder sina styrkor i en stridsledningssimulator. Hit skickar förband folk från hela landet för att öva och så får man betala vad det kostar. Det påminner mer om ett företag än ett militärt etablissemang. I montrar i korridorerna påminns dock om Norges militära historia och kriget. Det fanns en värld före Coca-Cola-automaterna.

Saab Training Systems pekar på Rena för att visa vad man kan åstadkomma. Det är Saabs eget folk som sköter verksamheten. Inför en övning kommer man in i förrådet och får sina västar med laserprismor. Fordon körs fram till kajen och utrustas och drar vidare till övningsfältet där man kan öva allt från enskild soldat till hela förband. Alla positioner registreras med hjälp av gps. Varje laserskott, varje träff och bom bokförs. Hela förloppet kan övervakas, sparas och utvärderas.

Per Blomqvist iförd HV71-tröja undervisar norska officerare. Det visar att han kommer från Jönköping där inte bara Sveriges för dagen bästa hockeylag finns utan där Saab Training Systems har sitt säte.

Så det är mycket svensknorskt på en gång. Svensk utrustning för samma stridsvagnar och stridsfordon som finns i Sverige. Det fattas väl bara att svenska armén åker hit och övar också. En bärande tanke bakom det svensknorska samarbetet är ju att man ska utnyttja simulatorer och utbildningsresurser bättre.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1