African Union – Peace & Security Architecture 2010

AU Peace & Security_081103As part of the efforts of the African Union (AU) to promote peace and security in Africa, the decision has been taken to design and implement an African Peace and Security Architecture, consisting of several important elements for conflict prevention, management and post-conflict reconstruction support. This illustration (2008 edition), published by the Swedish Defence Research Agency (FOI) in an effort to promote knowledge about the AU, aims at presenting an overview of relevant facts and figures concerning AU peace and security efforts, and an outline of the current vision of the main building blocks in the African Peace and Security Architecture. The architecture, scheduled to be operational in 2010, is a continuously evolving project for peace and security, supported by a range of national and international partners. Hence, this illustration is based on available information in 2008, but is intended to be frequently updated, in tune with revisions and progress made during the course of the build-up.

—————————

Illustration: Martin Ek

”Det blir tufft att lämna vår värnpliktskultur”

Personalförsörjning

Personalförsörjningen är den största och kanske svåraste delen i reformeringen av Försvarsmakten. Det nya systemet innebär att det svenska försvaret kan motsvara de krav som uppdrags-givaren ställer. Att de förband som produceras är tillgängliga och användbara. Då duger inte det gamla pliktsystemet längre.

Jörgen Ericson är chef för strategiavdelningen vid Högkvarteret och säger att det inte blir en enkel resa.

– Det blir en tuff omställning att gå från en värnpliktskultur som rått sedan indelningsverket avskaffades 1901. Officerare måste vänja sig vid att här kommer inte en värnpliktig utan en kollega, som ska utbildas och tjänstgöra på ett helt annat sätt.

Jörgen Ericson sitter tillsammans med Anders Carell och Jens Plambeck från strategi-avdelningens analyssektion och Johan Fölstad från personalstabens planerings- och utvecklingsavdelning och samtalar om vad det kommer att innebära att gå från plikt till frivillighet och varför det måste göras. Värnplikten har i praktiken nästan försvunnit, men formellt finns den kvar och värnplikten har haft många försvarare.

Anders Carell (AC): – Jag vill påstå att från stora delar av organisationen är det här efterfrågat. Jag har varit ute i flottan nu och där är det så uppenbart. Det är så mycket teknik att man inte lär sig det på en värnpliktstid. Man kan inte börja på ny kula varje år.

Johan Fölstad (JF): – Det beror lite på vem man frågar. Inom armén är det en så pass liten andel av officerarna som nyttjat anställda soldater. Det är de som fört befäl i utlandsstyrkan. De har sett slöseriet att utbilda och ta delmängder, använda och slänga bort. Sedan är det kanske så att de som är för, är de som hörs minst. Motståndarna verkar vara de som är mest intresserade av att argumentera.

Jörgen Ericson (JE): – Jag har inte uppfattat att det finns ett aktivt motstånd inom organisationen. Motståndet finns hos en del politiker.

AC: – Det är nog en generationsfråga. De yngre officerarna ser sig som ledare av förband och de har inga svårigheter att acceptera utvecklingen. De har större erfarenheter av internationella insatser än de äldre officerarna som kanske sett sig som utbildare och nu kan tycka att det blir lite skrämmande. Vad ska vi göra nu? Nu är det upp till bevis att leda förband. Så det blir en ny roll för officersyrket.

JE: – Kulturförändringen är något vi måste hantera. Jag säger inte att det blir lätt. Vi måste förstå vad det innebär att leva i ett försvar med stamanställda under en längre tid. Vi har en begränsad erfarenhet av detta – från utlandsstyrkan, specialförbanden och den nordiska stridsgruppen – som måste spridas i organisationen.

JF: – Specialförband består av officerare, -specialistofficerare och reservofficerare och de tjänstgör som soldater. Deras anställning är en bra beskrivning av hur dagens system fungerar. Det fanns ingen annan möjlighet att skapa de här styrkorna utan anställd personal.

pliktutredningen under Anders Svärd har lämnat ett delbetänkande i vilket det slås fast att frivilligheten ska gälla och att alla ska gå igenom en tre månader lång grundutbildning. I debatten tolkade en del detta som att volymerna av soldater nu skulle öka. Men försvarsplanerarna är inte oroliga.

JF:  – Oavsett vilken anställning man har i Försvarsmakten ska den föregås av en kvalitetssäkrad soldat- och sjömansutbildning. Den råkar vara tre månader. Hur utbildningssystemet ska byggas på bästa sätt är Försvarsmaktens sak. Att pliktutredningen föreslår en tremånadersutbildning är inte en anvisning till Försvarsmakten att ta in ett visst antal soldater var tredje månad. De tre månaderna ingår i utbild-ningen innan och om man anställs.

JE: – Vi har inget emot tre månaders grundutbildning. Den kan i vissa fall gärna få vara längre. Det viktiga är att det här inte är en dammlucka som öppnas. Alla som vill kommer inte in. Försvarets behov ska styra och det kan variera över tiden.

AC: – Det finns en gräns för hur många som kan vara intresserade och antalet är nog betydligt lägre än de 15 000 som nämnts i debatten.

JE: – Att ta in så många som 15 000 är kopplat till att det finns en pliktlag i botten. Plikten ska sedan gå över till frivillighet. Då har man ett blandat system och det blir väldligt dyrt.

JF: – Den teoretiska siffran är ungefär 4 500 om det svenska försvaret har samma dragningskraft som det danska eller holländska. Det finns en variant som en del fört fram i en debatt som jag tycker delvis blivit ganska konstig. Man får fundera länge på vad uttrycket frivillig värnplikt innebär. Danskarna har en plikt och skriver in många. Så har de också jämförelsevis högre personalkostnader än vi.

Jens Plambeck: – Vi har räknat på vad ett intag på 15 000 skulle kosta i jämförelse med perspektivstudiens förslag till nytt personalförsörjningssystem. Det kan bli allt från 300 miljoner till 1,3 miljarder kronor dyrare per år beroende på hur stor omsättningen blir.

AC: – Men man måste ändå medge att om vi fick medel och resurser vore det ett mycket lyxigt rekryteringsinstrument att ha så många att välja på.

JE: – Men vi får inga höjda anslag. Det blir 38 miljarder kronor och då måste vi ha ett effektivt sätt att rekrytera personal och då fun-gerar inte värnplikten. Vi vill kunna skicka ut insatsförband som verkligen är ordentligt samövade. Det gör vi inte i dag. De planeringsanvisningar vi fått från departementet samt försvarsberedningens rapport och plikt-utredningens delbetänkande är i linje med våra perspektivstudier. Sedan hänger det på pliktutredningens slutliga förslag och den politiska debatten hur det går. Men vår förhoppning och tro är att inriktningspropositionen, som troligen kommer i mars, innehåller ett förslag som stämmer överens med vårt underlag som vi lämnar in sista januari.

Att ställa om från plikt till frivillighet må vara svårt att få in i tänkandet. Men det ska in i lagböckerna också. Det blir ingen lätt uppgift och den har pliktutredningen framför sig.

AC: – Förr var det en plikt att rycka in och frivilligt att göra en insats utanför Sverige. Nu blir det frivilligt att rycka in och en plikt att åka ut. Då måste lagar ändras.

JF: – Försvarsmakten kommer nog att ställa precisa frågor vad som menas. För det här är en svår lagstiftning, som ska föras in på den svenska arbetsmarknaden. Av de anställda kan vi kräva att de ställer upp, men med de kontrakterade, som inte är heltidsanställda utan står till förfogande och är skyldiga att tjänstgöra vid insats, blir det en annan sak. De flesta länder som har en expeditionär försvarsmakt grundar anställningen på straffrätt. I Sverige överlämnas anställningsförhållandet till arbetsmarknadens parter. Det är den stora vattendelaren. Om den som skriver på ett kontrakt binds av ett straffansvar kommer rimligen priset på kontraktet att öka. Blir det en straffrättslig lagstiftning kommer det att gälla all militär personal. Då straffas man om man inte ställer upp på sitt åtagande. Blir det en arbetsrättslig lagstiftning kan ju alltid en officer säga upp sig om han eller hon inte vill åka ut.

”Vår stridsvagnsförare Ulla går till nya utmaningar. Vi söker hennes ersättare. Militär grundutbildning krävs.”

Sådana annonser tror Anders Carell kan dyka upp om några år. Och det dröjer inte länge. Rekryteringen av nästa stridsgrupp, 2011, ska användas som pilotfall. Marinen och flygvapnet kan börja med det nya systemet redan nästa år och 2010 kommer de stora volymerna.

JF: – Vi får väl hoppas att vi lyckas bättre med vår utbildningsproduktion än läkarkåren. Vi bestämmer ju själva över hur många som ska utbildas. Men försvaret kan redan i dag i vissa fall anställa soldater. Pliktlagen är inte vilande som kanske en del tror. För att väcka en vilande lag krävs en rad villkor. Pliktlagen finns, men den ska inte tillämpas. Det betyder att den kan användas nästa dag om läget så kräver, och det är inget konstigt. Så är det i de flesta länder som till exempel USA och Storbritannien.

JE: – De nya officerarna kan kommenderas att åka ut. Men vi tvingar inga och det har inte behövts hittills.

Det verkar som om de flesta inblandade och ansvariga gått runt värnpliktsfrågan som katten kring den heta gröten. En fråga av närmast bibliska dimensioner, sade en general för en del år sedan. I denna tidning hade vi en teckning som visade hur värnplikten försvann från Europa. Det var för tio år sedan.

Jens Plambeck började som 16-åring vid flottan och anställdes som sjöman. Vid den tiden, 1978, anställde flottan cirka 1200 om året. Ungefär de volymer vi diskuterar nu, konstaterar han. De första spåren av att diskutera värnplikten går tillbaka till 1980-talet. Motivet var då att den teknik som införts inom försvaret krävde mer än vad som kunde läras ut på en värnpliktstid. Sjöstridsförbanden återkom i perspektivstudierna 2006. Då började man titta på produktionssystem och det var uppenbart att det krävdes en förändring för sjöstridskrafterna. Frågan kom tillbaka 2007 och som en följd av en analys av omvärlden och framtida konflikttyper och de krav som ställs på insatsförbanden, det vill säga ökade krav på tillgänglighet och användbarhet.

Jens Plambeck och Johan Fölstad ser tillbaka och konstaterar att man skruvat så mycket på ett personalförsörjningssystem som inte haft fokus på att genomföra insatser att det blivit en snårskog av krångliga kontrakt och ett terminssystem där plikt gick över till frivillighet, en blandning som blev väldigt dyr. En pådrivande kraft för förändringen är naturligtvis fokus på internationell krishantering.

AC: – Hade vi fortsatt att nöja oss med att gå hemma och vakta gränsen hade behovet av ett nytt system kanske inte varit lika klart.

JF: – Men vi hade ändå inte haft tillgängliga förband hemma. Som pliktlagen ser ut styr tillgängligheten mycket av det här. Det är inte bara att kalla in folk.

Behovet av en reform och varför den ska införas verkar tämligen klart. Sedan ska den betalas också. Har vi råd? Jörgen Ericson ger en kort kurs i försvarsplanering.

– Regeringen ger Försvarsmakten mål och uppgifter. Det är krav på operativa förmågor och vi ska skapa en insatsorganisation och då börjar vi med insatsförbanden. Sedan kommer alla frågor som rör personal, ledning, logistik, materiel och hur fabriken ska se ut som ska tillverka den här insatsorganisationen. När man kommer till fabriken upptäcker man kanske att det här blir för dyrt. Då får man gå tillbaka till insatsförbanden igen och banta och gå igenom hela kedjan. Det är det här vi ska visa upp i januari och det kan innebära att vi inte klarar alla de uppgifter som riksdagen kräver av oss.

JF: – Vi har en gemensam uppfattning om volymerna, men vi vet inte om vi kommer att ha råd med det.

JE: – Av budgetens 38 miljarder är ungefär en tredjedel personal och infrastruktur. Det är kostnader man inte ändrar på så lätt. Resten är övningar, materiel och så vidare. Personalkostnaderna är cirka nio miljarder kronor. Försvarsmakten är en kunskapsorganisation. Det är personalen som är ryggraden.

JF: – Personalkostnaderna är jämfört med andra länder relativt låga. Vi kommer fortfarande att dras med kostnader för det gamla värnpliktssystemet. Vi kan ju inte riva byggnader bara för att vi byter system.

Frågan är vilka som kommer att söka sig till det nya försvaret. Lönen är en kran att skruva på. Inte för låg och inte för hög för då blir det för dyrt, säger Jens Plambeck.

AC: – Vi räknar med att ganska många ändå kommer att stanna kvar. Det är ju inga hamnbusar vi anställer utan ett urval.

JF: – Ja, ibland kan jag bli upprörd när det nästan framställs som att de som söker anställning i försvaret skulle vara en sämre sorts människor. De är svenska medborgare i svenska försvaret. Vi måste tänka om vad gäller mycket. De länder som lyckats med det här påpekar att försvaret inte anställer bara en individ utan mycket mer. En förlust drabbar inte bara familjen utan även förbandet och orten man bor på.

JE: – Jag använder inte ordet yrkesförsvar. I ett sådant är kontraktstiderna längre. Vi räknar med fyra till åtta år och då blir det också ett ansvar för försvaret att hjälpa till att gå över till den nya karriären.

Johan Fölstad menar att det nya systemet blir öppnare och enklare även för officerare. Alla som uppfyller antagningskraven får söka till officer.

Men räcker 4 000 i ett årligt intag för att få fram tillräckligt många generaler?

JE: – Vi behöver inte så många generaler i framtiden.

JF: – Det handlar om var och när man sållar. När vi tog in en hel årsklass kunde det finnas en blivande general i mängden. Nu sållar vi fram 4 000. Vissa år kommer det att finnas en general och andra år inte.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2008/4

Moster Agda blir cyberkrigare

Moster Agda blir cyberkrigare

En gång en av många överstar i massarmén. Utbildad för
att möta en annan massarmé. Nu chef för informations-säkerhetsenheten vid Krisberedskapsmyndigheten, KBM. Ingvar Hellquists massarmér i dag består inte av kött och blod utan av ettor och nollor.

I skriften Sveriges beredskap mot nätangrepp beskriver Krisberedskapsmyndigheten, KBM, hur Estland förra året utsattes för ett cyberanfall. Termerna är anfall, försvar, motåtgärder, manöverutrymme. Det märks att det är en överste som tagit över.

– Inte alls, säger Ingvar Hellquist. Det är så man talar i den här branschen. Jag har inte skrivit ett ord mer än förordet.

Medan massarméns soldater hade sina inkallelseorder liggande i översta byrålådan, munspelet och ett ombyte varma kläder snabbt gripbara, så är cyberarméns soldater ovetande om att de står i beredskap. Och när armén anfaller så är det inget som moster och de andra i ledet märker.

– Det kallas för botnet, säger Ingvar Hellquist och anspelar på ordet robot, arbetare.

– Man kapar helt enkelt en dator. Lättast är det att komma åt hemmadatorer som står på ofta och dessutom är sårbara. Det är en hel industri att infektera datorer.

Ingvar Hellquist berättar om hur ”tjänstemän” i låglöneländer och med tillgång till internet ger sig ut på jakt efter datorer på nätet. När en dator infekterats säljs den vidare till nästa led som samlar på kapade datorer som sedan hyrs ut. Hur många och för vilken tid? Det är bara att beställa och betala. Priserna för botnet varierar. Just nu är det dyrare i Australien än i Sverige. Man räknar med att mellan 20 000 och 50 000 datorer är kapade i Sverige.

Hur får man sin dator kapad?

– Ingången är säkerhetshålen, säger Ingvar Hellquist.

– Det kan till exempel finnas i webbläsaren Explorer eller något Office-program. Microsoft skickar ut säkerhetsuppdateringar, så kallade patchar. Men så enkelt är inte saken ur världen. I och med att Microsoft talar om att en uppdatering är på väg avslöjar man också att det finns ett säkerhetshål. Och då gäller det att passa på innan luckan stängs. Vanligaste sättet att komma in i en dator har varit att skicka en fil med mejlen. När man icke ont anande öppnar filen är det klippt.

– Nu har busarna anpassat sig och gått ett steg längre och infekterar hemsidor. Det räcker med att gå in på en webbplats för att få datorn infekterad. När man väl kommit in i en dator finns det ett batteri av saker att göra, som att registrera tangenttryckningar och på det viset komma åt koder och lösenord och stjäla pengar. Men vanligast är att datorn finns där som en vilande agent, beredd att handla på ett kommando. Det var det som skedde i Estland.

Cyberattacken i maj 2007 var inte en enskild händelse. Konflikten om den sovjetiska soldatstatyn som esterna tänkte flytta på fick förbindelserna mellan Estland och Ryssland att kärva. Det demonstrerades utanför Estlands ambassad i Moskva och så kom cyberanfallet. Massarméerna hade mobiliserats och den stora stöten sattes in – från USA.

– Tusen och åter tusen datorer började anropa datorer i Estland, förklarar Ingvar Hellquist. Enligt reglerna ska en anropad dator svara; det är ping och ping. Men nu skickade en dator inte ett ping som vanligt utan tusentals. Och den estniska datorn försökte att svara och hänga med och på så vis överbelastades nätet. Bandbredden smalnade. Denial of service, dos, kallas det. En attack kunde utlösas med att någon på en rysk hemsida klickade på en knapp. De operatörer som sköter hela internet stoppade trafiken från USA. Då kom nästa angrepp i stället från Vietnam som står utanför det globala skyddsnätet. Det visar hur välplanerad attacken var. Det kunde inte röra sig om en liten grupp. Angreppet var alltför avancerat.

Parallellen med en militär operation (eller fotbollsmatch) är lätt att göra. Det ska finnas ett motiv, en organisation, en plan och ett mål. I fallet Estland vet man inte så mycket. Motivet var naturligtvis att på något sätt skada Estland. Organisationen är okänd liksom planen och vad som var målet med attacken. Vem vann? Ebbade anfallet ut därför att försvararna hade hunnit samla styrka eller åstadkom man det man ville? Att skaka om Estland ordentligt.

– Vi hade aldrig sett något tidigare, säger Ingvar Hellquist. Det var första gången ett land attackerades med cybervapen riktade mot samhället. Men det var till största delen ett anfall som utspelade sig på den lägsta nivån, en sorts cyberklotter. Nästa nivå är att inte bara angripa med överbelastning utan att även ta över och kontrollera motståndarens dator. Då kan man sprida falsk information, stjäla pengar. Den farligaste nivån som är riktigt obehaglig är när någon försöker ta över en dator som i sin tur kontrollerar vitala system som eldistribution, flygtrafikledning eller vattenförsörjning. Anfallet mot Estland var som ett krig med attacker och motåtgärder. Man försökte göra intrång i banksektorn och lyckades till viss del. Vad vi vet kom man dock inte åt några pengar.

Enligt CIA har några lyckats kapa elförsörjningen i latinamerikanska städer och sedan slagit på strömmen när de fått sina pengar.

– Vi väntar bara på större exempel. Man måste förstå att nu hackas det inte längre för skojs skull och för att väcka uppmärksamhet. Det var några arga äldre hackare som surt klagade över att de hackat Aftonbladets hemsida utan att det blev något väsen, men sådant hör i dag till undantagen. Nu är det brott som sker. Man slår till mot få och utvalda. Snabbt in, ta pengarna och snabbt ut igen och sopa igen spåren. Ingen verkar tänka på att cyberbovarna har skäl till vad de gör. Som att gå in i sjukvården, förfalska recept och hämta ut knark på apoteket i stället för att köpa det på gatan. Detta har inte hänt, jag förklarar bara vad som kan hända om man kommer in i styr- och kontrollsystemen.

Den som gör något brott dolt riskerar knappast att åka dit. Inte heller den som avslöjas riskerar speciellt mycket.

– Det ska vara bra högt på straffskalan för att polisen ska kunna göra en utredning. Då närmar man sig barnporr. Om det försvinner en miljon kanske polisen börjar utreda. Och så går spåren till en vanlig datoranvändare. Men det är ju svårt att visa att den personen är skyldig som inte ens vet om sin delaktighet. Nu kommer man in i ett träsk av bulvaner. Det är lager på lager. I det yttersta lagret kan man till och med ha betalt för att åka dit. Det kan vara en tiondel av bytet. Resten har försvunnit utom räckhåll för samhället. Det är en global verksamhet utan globala lagar.

Så bovarna får man leva med. Återstår att skydda sig och sin dator.

– Man kan till att börja med vara sparsam med att vara på nätet. En dator som sällan är ute är mindre attraktiv för bovarna, säger Ingvar Hellquist. Och så ska man givetvis ha bra och aktuella säkerhetsprogram. För om man är oskyddad när man går ut på nätet så hugger de direkt när man kopplar upp sig. Både de som vill uppdatera dina virusprogram och de som ser att här finns det en med säkerhetsluckorna på vid gavel. Och så kan man ju fråga sig varför man ska vara på sin vakt om man inte själv personligen är utsatt. Vilken aktsamhet kan samhället kräva av en datoranvändare. Glömmer man lägga i handbromsen och bilen löper amok så åker man dit. Lämnar man datorn utan handbroms i så händer inget.

– Ett skydd för samhället är att ha en gemensam lägesbild. I Estland fick man igång en sådan väldigt fort. I Sverige skulle det ha tagit längre tid. Det behövs också en gemensam lagstiftning. Men alla länder vill inte vara med. Vi hade en debatt om att statliga cyberattacker skulle betraktas som en folkrättsbrott därför att attackerna drabbar civila. Det lät ju bra. Då skulle staterna lägga korten på bordet och tala om vilka vapen de har. Ryssarna tyckte det var jättebra att få insyn i den amerikanska cyber-arsenalen, och då sjönk naturligtvis det amerikanska intresset.

Samhället borde enligt Ingvar Hellquist tänka sig för innan man kopplar ihop vitala styrsystem på nätet.

– Men det är lättare sagt än gjort. Det är enormt kostnadseffektivt att göra så. Ta som exempel de som utvinner olja till havs. I stället för att skicka ut en specialutbildad och dyr reparatör med helikopter för att fixa felet kan man ordna det från en central i land. Som alltid är det en fråga om vad man vill betala för att minska en risk. De svenska vitala systemen är än så länge så säkra att de inte låter sig störas i första taget. Det är blanktråd och strömbrytare som gäller. Och vill man slå ut el-nätet är det ju inte så svårt att ta med sig lite dynamit och ladda upp matarledningarna i Mellansverige som skickar kraften från nord till syd. Bara för att en sak kan göras innebär det ju inte att det måste ske. Det måste finnas ett skäl också. Hur många år har vi inte talat om att någon ska förgifta vattnet och det har aldrig hänt.

När ingvar hellquist tittar in i framtiden så ser han en värld av fler cyberattacker.

– Jag tror inte att ett land angriper ett annat land. Snarare rör det sig om grupper och dessvärre blir det nog mer av terrorister. Ju mer inkopplad vår vardag blir, desto sårbarare blir den. Nu talar man om att det inte bara är mjukvaran som angrips utan även hårdvaran, som till exempel den nya generationens mobiltelefoner. I vårt arbete här på KBM ligger vi på framkant. Sverige har inte utsatts för en attack på den värsta nivån men vi betonar att det är viktigt att skydda sig.

Hur det är ställt med cybersäkerheten prövas när vi talar med Ingvar Hellquist. Regeringskansliet och finanssektorn och många myndigheter övas gemensamt i en cyberattack, övningen SAMÖ 08. I spelet har Sverige stiftat en lag mot penningtvätt som tagits illa upp av en viss mr John Smith som har stora finansiella intressen. Det går inte längre att betala över nätet. Förtroendet rasar för bankerna. All verksamhet som bygger på snabba betalningar upphör. Kontanterna räcker inte. Folk byter varor. Regeringen kommer med motåtgärder och när läget verkar vara under kontroll spelas något nytt elände in.

– Förhoppningsvis har det gått så dåligt på sina ställen, att man lär sig något, säger Ingvar Hellquist. Lika dåligt som i Pakistan för en tid sedan kan det nog inte gå. Regeringen gillade inte vissa inslag på Youtube och lät sin nätmyndighet stoppa trafiken från denna sajt.

Dessvärre råkade någon programmera fel. Under några minuter kom alla som ville till Youtube till Pakistan innan felet kunde rättas till. •

Jan-Ivar Askelin,text, Martin Ek, grafik,  Framsyn 2008/2

Datornätverk letar molekyler i containrar

Portendo_framsyn_KLAR [Converted]

Det lilla svenska företaget Portendo har utvecklat ett system med sensorer och datornätverk som kan spåra sprängämnen. Idén kommer från problemen med att skydda containrar från sabotage vid stora terminaler. Och lösningen bygger på en Nobelprisbelönad indisk upptäckt om ljus från 1920-talet.

Det ekar lite ödsligt i de eleganta lokalerna i Värtahamnen när Pierre Strömbäck tar emot. Han och hans bror Peter är några av grundarna till företaget Portendo, som fått väldigt gott om plats sedan it-företaget Switchcore lämnat Stockholm.

– Vi sitter bara här tillfälligt, säger Pierre Strömbäck. Vi ska söka oss till något lämpligare här i närheten.

Portendo är ett av troligtvis många företag som vuxit upp med den nya hotbilden. Många i den här branschen lämnade försvarsindustrin när den gamla hotbilden tonade bort.

Pierre Strömbäck är en av dem. Han är civilingenjör och var med om att utveckla kommunikationssystemet till Jasplanet.

– Det var inte en utan en massa apparater som hängde ihop med datalänkar. Enkelt uttryckt har Jas en digitalradio som hoppar mellan frekvenserna. Det var mycket avancerat och många duktiga personer var inblandade. På sätt och viss var det lätt att bygga systemet för vi hade inga andra länder att ta hänsyn till. Då skulle Jas inte vara Natoanpassad. Nu är det annorlunda.

Sedan kom it-vågen. Professor Christer Svensson vid Linköpings tekniska högskola hade tillsammans med Per Andersson vid Lunds universitet kommit på ett superchip, som ställde alla andra i skuggan.

– Det var från början tänkt att sitta i den nya generationens telefonväxlar. Men så tog datanäten över och chippet anpassades till att klara enorma dataströmmar. Något som inget annat chip i världen kunde då.

– Vi var några som hade erfarenhet av att bygga avancerad elektronik och vi startade ett bolag som skulle göra växlar till det chip som företaget Switchcore tillverkade. Switchcore var i sin tur ett företag som växte fram ur forskargrupper i Linköping och Lund.

– Vi var fyra från starten och så for vi in i it-bubblan och växte, men insåg att vi nog inte skulle bli kommersiella växelbyggare.

Och it-bubblan sprack. Många lovade för mycket och Pierre Strömbäck och hans kamrater sålde sitt företag och började jobba med andra saker.

Då kretsade det kring idén med ett chip. Bakom Portendo finns idén om att kunna tillverka bra och billiga sensorer, som kan kopplas ihop i trådlösa nätverk. Pierre Strömbäck har sett briljanta idéer stiga som solar och falla som pannkakor. Inte minst i stora organisationer.

– När jag var i försvarsindustrin väcktes tanken på att ta vara på radarkunskapen och göra en bilradar. Det pumpades in miljoner, och det blev mycket riktigt en radar som fick prestigepris vid bilsalonger. Men företaget hade inte orken att fortsätta. När huvudkunden försvaret hade önskemål så lade man bilradarn åt sidan och sedan försvann den bara. Jag tror att en idé mår bäst av att utvecklas i en liten grupp.

Av en slump fick Pierre Strömbäck en förfrågan från en bekant som arbetade i Rotterdams hamn om det inte gick att sätta sprängämnessensorer i containrar. Det väckte tanken, och pusslet började att läggas.

– Vi undersökte vad man gör för att hitta ett sprängämne och kunde konstatera att inget görs. Det finns ingen tidig varning. När man får en indikation skickar man in en bombhund eller liknande. Jag, som hade en bakgrund med systemtänkande, datorer och trådlösa nätverk, undrade om man inte kunde koppla ihop sensorer och övervaka ett stort område och få tidig varning.

Nästa pusselbit var sensorn. Portendo insåg snart att det krävdes en speciell typ av sensorer, som gick att miniatyrisera och göra billig. Det skulle krävas många sensorer i nätverket. Företaget hittade inte mycket som var användbart på marknaden.

– Vi vände oss bland annat till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och valde det spår som lovade mest. Det skulle inte vara en sensor som bara kunde ta ett eller några ämnen. Sensorn skulle klara många ämnen som sedan skulle jämföras mot en databas. Det handlade om att känna igen molekyler.

Att köpa loss en lämplig teknik och att inleda ett samarbete med forskare på Tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers i Göteborg, kom att bli nästa pusselbit. Ytterligare en bit på vägen är en vis man från Indien, Venkata Raman, som sägs ha blivit fascinerad av Medelhavets färg. Han experimenterade med ljus och upptäckte ljusets oelastiska spridning, den så kallade ramaneffekten.

Det var först med lasern som ramaneffekten slog igenom. När molekyler utsätts för laserljus börjar molekylernas bindningar att vibrera och skicka ut ett ljus som sedan kan fångas upp. Varje molekyl har ett unikt spektrum.

Pierre Strömbäck har varit ute mycket på FOI:s anläggning i Grindsjön söder om Stockholm och Portendo har ett samarbetsavtal med FOI inom området sprängämnesdetektion.

Hur ska då nätverket användas? Det finns sensorer som kan sitta i slutna rum, men också metoder för att kunna mäta på längre avstånd. Det senare skulle kunna användas vid en gränsövergång.

Pierre Strömbäck fick en idé när han läste om Londonbombarna, som tillverkade sina bomber hemma i Leeds.

– Polisen fick uppgifter om att grannar under en tid känt en konstig lukt. Man tyckte också att blommornas blad såg ut att vissna i topparna. Det är ganska mycket material som frigörs när man gör sprängämnen. Det ska kokas och värmas och det är svårt att dölja. Så varför inte leta efter bombens byggstenar, att avslöja terroristerna innan bomben är färdig.

– Jag kan tänka mig att man till en början sätter sensorer i patrullerande polisbilar bara för att se att systemet fungerar, säger Pierre Strömbäck.

Jan-Ivar Askelin text,  Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/2

CBRN-containern – ett laboratorie i fält

NBC-container [Converted]Försvarsmakten har tillsammans med FOI, FMV ett internationellt samarbete skapat tre laboratorier som tillsammans kan analysera kemiska, biologiska,
radiologiska och nukleära ämnen, CBRN. Laboratorierna kan användas nationellt och internationellt och militärt och civilt.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Wat één verdomd grote klap!

Muskösmäll_korr [Converted]

Wat één verdomd grote klap! Hade Jönssonligans Dynamit-Harry varit holländare och ombord på fregatten Evertsen hade han nog fällt den klassiska repliken. Nu kom repliken i stället från fartygets sekond. Fast en stor båt ska klara en smäll. Frågan är hur stor. Det var det som testades några dagar i början av december 2005.

Först händer ingenting. Tror man. Så börjar vattnet häva sig långsamt. En kupol bildas som spricker. Och så kommer den enorma vattenkaskaden. Efter några sekunder är det lika lugnt igen.

Vattenkaskaden är mest att titta på. Det som sker händer i djupet. Där har det bildats en gasbubbla som kanske denna gång var 20 meter i diameter. Denna bubbla trängde undan ett vattenklot som vägde 4000 ton. Det motsvarar ungefär 100 stora tankbilar med släp och det hela skedde på någon tusendels sekund.

– Vatten är ett formidabelt medel, säger Linus Fast. Det fungerar ungefär som en hårt sammanpressad fjäder. Sprängladdningen trycker ihop fjädern och när den släpper kan den sänka ett fartyg. I grundskolan lär vi oss att vätskor inte är kompressibla, men det stämmer inte riktigt när vi talar om så här höga tryck.

I sin vintermössa med Hammarbymärke kan Linus Fast tas för en representant för en annan organisation än Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Han antyder att nästa större evenemang av det här slaget kommer att ske vid det första vårderbyt i fotboll. Men här gäller det FOI och Linus Fast håller i det som kallas för ett verifierande sprängprov med hjälp av ett storskaligt experiment.

FOI håller med sprängplats och sprängladdning, lägger laddningen på exakt rätt plats i vattenvolymen, levererar en så kallad triggsignal och mäter trycket i vattnet.

En halvtimme från huvudstaden
Triggsignalen är alla mätningars moder. Båten är packad med accelerometrar och annan mätutrustning som är kopplade till en centralt placerad mätstation. Mätningen kräver så mycket datakraft och datorminne att utrustningen måste starta exakt i tid med smällen.

Varför ta en stor fregatt hela vägen från Holland upp till Stockholms skärgård? Linus Fast säger att holländarna inte har så mycket att välja på. Det går inte att avlysa ett tillräckligt stort område i Holland. Då återstår till exempel Frankrike, som kan spränga i Medelhavet, Storbritannien och Tyskland som har en sprängplats i Kielområdet. Men det är bara i Sverige som man kan lägga en båt en halvtimmes bilresa från huvudstaden och få vara i fred. Och här finns erfarenheter från sprängprov med svenska fartyg. Nu hoppas Linus Fast att fler länder ska inse fördelarna med att testa sina fartyg i svenska vatten.

Här testas hur bra fartyget klarar smällen från en avståndsverkande mina. Det som skadar fartyget är inte själva explosionen utan vattenfjädern. Den kallas för stötvåg.

– I luft går stötvågen med cirka 340 meter i sekunden. Det är ljudets fart i luft. I vatten går vågen med cirka 1500 meter i sekunden. Men när den når fartyget händer saker, säger Linus Fast. Då går stötvågen med ungefär fem kilometer i sekunden.

– Det är ungefär samma som när man kör in ett spett i sten. Då kommer stötvågen i armen och det känns. Nu är det fartyget som är armen och allt som kan gå sönder kan slås sönder av stötvågen. Belastningen anger vi ofta med en stötfaktor. I byggnadsspecifikationen anges vad båten ska tåla. Vi tror oss ha en ganska bra uppfattning om vad en stötvåg kan ställa till med, men kunskapen bygger till stor del på gamla erfarenheter. En del uppgifter är osäkra. Hur var fartyget byggt? Hur såg sprängladdningen ut? Det är inte så enkelt att vi kan köra simuleringar i datorer för att få visshet. Det här är det enda sättet att fullt ut verifiera vad som händer.

Porslinet stod kvar
Stötvågen rusar in i fartyget med en svindlande hastighet. Den är över på några tusendels sekunder och skakar om fartyget med några millimetrar. Men det räcker för att skada utrustningen. Ett modernt fartyg är späckat med datorer, elektronik och mekanik. Kulor i lager kan deformeras, axlar böjas och datorer gå sönder.

– Kraften motsvarar vad som händer om man slänger datorn i golvet, säger Linus Fast. Därför är utrustning skyddad på olika sätt. En stridsledningscentral kan stå på fjädrar, hela inkråmet i ubåtar kan vara elastiskt upphängda, sensorer kan känna av när stötvågen kommer och stoppar vissa känsliga mekaniska system.

När det smällde utanför Muskö så stannade fartygets stora radar just när stötvågen nådde båten. Skeppsservisen hade man räddat i förväg. Porslinet stod kvar på landbacken inne i Stockholm. Ombord fanns dock konstruktören. Hade han räknat fel skulle han få ett och annat att svara på.

Det kan lura många faror i djupet för ett fartyg. En torpedträff skulle fregatten inte ha klarat. Då kommer gasbubblan under fartyget och så nära att den vattenmassa som bubblan skjuter framför sig slår sönder fartyget, som kommer att knäckas av sin egen tyngd. Därför säger man att en torped är ett kölbrytande vapen. Minor kan tyckas vara enkla fattigmansvapen. Då tänker vi på den urgamla hornminan. När fartyget bröt ett av hornen så exploderade minan. Men det är minor som är 100 år gamla. Redan under andra världskriget utvecklades de smarta minorna. De ligger på botten och kan reagera på magnetism, ljud och tryck. De kan vara inställda på att bara slå mot en viss sorts fartyg och de kan ha räkneverk som utlöser minan efter ett visst antal överseglingar.

– Minor är smarta och den så kallade minlogiken är topphemlig. I Sverige har ingen enskild industri tillåtits leverera helt färdiga minor. Det är försvaret som gör den slutliga sammansättningen och anpassar de skarpa minalgoritmerna.

Minor kan bli ännu smartare om de ligger i nätverk där minorna spanar och sins-emellan gör upp om vem som ska smälla.

Stora möjligheter för terrorister
Den holländska fregatten Evertsen är den fjärde i en ny serie. Tyskland har byggt tre av liknande typ. Fartygen är olika, men byggda för det moderna kriget. Evertsen ska tåla en träff av en sjömålsrobot och ändå fungera hjälpligt. Fartygen är sektionerade i ett antal avdelningar och vid träff är tanken att skadorna ska begränsas till en av sektionerna. Evertsens huvuduppgift är att säkra ett enormt luftrum över till exempel ett operationsområde eller en hamn. Fartyget är konstruerat för att möta moderna vapen. Men i dag kan hotet vara en gummibåt med självmordsbombare. Eller kanske en hemmagjord sprängladdning under vattnet.

– Under vattnet har terrorister stora möjligheter, säger Linus Fast. Det behövs ingen större båt för att föra ut en större sprängladdning. Och det behövs ingen speciell båt. Det duger utmärkt med en vanlig familjebåt. Man kan lägga minor i en viktig farled. Eller kanske bara hota med att det finns minor. Eller man kan spränga en mina och säga att det finns många fler, som man givetvis kan desarmera om man får något i gengäld.

Kunskapen inte spridd
För att kunna möta och analysera dessa undervattenshot krävs kunskap och den är inte särskild spridd i samhället.

– Det är bara marinen, FOI, Försvarets materielverk och i viss mån försvarsindustrin som kan det här, säger Linus Fast. Det här var efterfrågad kompetens som byggdes upp under invasionsförsvarets decennier. Nu är frågan om det finns en förståelse för att vår tid med nya hot och sårbarheter också behöver detta kunnande. Det finns trots allt åtskilliga tiotusentals minor kvar i våra hemmavatten sedan världskrigen, något som årligen gör sig påmint. Senast med en mina som släpades in mitt i centrala Göteborg.

Från Framsyn nr 1-2006

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Seismologisk data från Hagfors till Kista och Wien

Jordbävning_Kista_klart [Converted]I den värmländska glesbygden ligger den seismologiska Hagforsstationen. Via satellit förs data till Sveriges nationella datacentral i Kista och till Wien. Där finns ett center för övervakning av provstoppsavtalet. Över hela jorden finns ett nät av olika stationer. I Kista finns också två stationer som mäter radioaktivitet i luften. Det är dels partiklar och dels ädelgasen argon som bildas vid underjordiska kärnvapenprov.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Teleangrepp på de civila samhället

Telekrigare [Converted]Det militära telekriget var ett väl känt område. En kamp mellan medel och motmedel. Militären skyddade sin elektronik. Det civila samhället har inte alls samma skydd och är beroende av att näten fungerar. Och det finns civila telekrigare. De är avancerade, men kan också beväpna sig hos Claes Ohlsson.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

OXA – säker riskanalys

OXA [Converted]Försvaret lämnar sina skjutfält. En del är från 1800-talet. Den totala ytan är större än Ölands. En gång låg skjutfältet i glesbygd. Nu ligger tätorten nära. Marken är attraktiv, men farlig. Att helt säkert röja alla skjutfält går inte. Men riskerna kan beräknas. FOI har gjort en modell för riskanalys som tar hänsyn till hur det gamla skjutfältet ska användas.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Hesco bastions

Hesco bastions [Converted]Bäst är skyddsavstånd och sedan riskanalys. Går inte detta får man begränsa konsekvenserna av att ett ammunitionslager flyger i luften. Ett sätt att valla in lagret med sandfyllda korgar av metallnät. Då minskar konsekvensområdet till en bråkdel.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

NBC-skydd

NBC-skydd scenarioNBC-skyddet i insatsförsvaret kommer att skilja sig mycket från hur NBC-skyddet var i det gamla försvaret. Hotbilden är en helt annan och nätverket kommer att ge helt andra möjligheter att hantera hotet. Det kommer att bli precision även i NBC-skyddet. I detta scenario visas hur det kan gå till. Ett svenskt förband har sänts till ett land där en grupp är beredd att använda enklare typer av NBC-vapen för att skapa skräck. Målet är att kontrollera befolkningen och driva de främmande trupperna ur landet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kampen om tanken

Kampen om tanken utan magknip [Converted]Informationsoperationer, IO löper längs två vägar – den mjuka och den hårda. Bästa effekten når när verktyg från två spår samtidigt används.  Målet med IO är att påverka motståndarens förmåga och vilja. Man ska få motståndaren
att anpassa sig till vår vilja. För att uppnå detta mål måste mottagaren känna igen budskapet. Man kan inte hota med något som denne inte förstår.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kontroll av rymden

Rymdkrig_SLUT [Converted]Det skulle kunna finnas tre olika motiv till att placera vapen i rymden: Kontroll av rymden, Global vapeninsats och Försvar mot interkontinentala missiler. Även om det sker forskning och utveckling på dessa områden och man på olika håll diskuterar vapensystem för rymden så tyder mycket på att de inte är nära förestående. Mycket av det man vill göra från rymden går också att göra från marken, och oftast till ett lägre pris.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Telekonflikter till havs

TelekonflikterNär den brittiska fregatten Sheffield sänktes av en argentinsk Exocetrobot under Falklandskriget 1982 så var det en telekonflikt som gjorde att roboten inte upptäcktes i tid.  Telekonflikter på fartyg beror delvis på att det är ont om plats för kommunikationsantenner. Antennerna får inte sitta i vägen när fartyget skjuter, masttoppen är reserverad för signalspaning, vindmätaren får inte störas av föremål i närheten och så vidare. Sålunda packas kommunikationsantennerna varför riskerna för telekonflikter ökar betydligt.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Sättet att smitta är målet – inte själva bakterien

Bakterie med nål som vapen [Converted]

Olika typer av bakterier smittar med samma metod

I naturen finns ett stort antal mikroorganismer – främst vissa bakterier och virus – som kan göra oss sjuka. En del mikroorganismer ger infektioner som obehandlade kan vara livshotande medan andra bara ger lindriga symptom.

En sedan länge etablerad metod att förhindra uppkomst av infektionssjukdomar är vaccinering och många bakterieinfektioner kan också behandlas med antibiotika. Vaccinering innebär att individens immunförsvar utsätts för försvagade mikroorganismer eller delar av mikroorganismer. På så vis lär sig immunförsvaret att känna igen en viss mikroorganismen och kan sedan försvara individen mot infektioner med just den mikroorganismen. Antibiotika stoppar tillväxten eller dödar bakterier utan att skada våra celler.

Ett stort problem är förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier som ofta finns naturligt och är ett resultat av alltför flitig användning av antibiotika. Bakterier blir lätt resistenta mot olika antibiotika och kan dessutom även sprida resistensegenskaper till andra bakterier. Detta har lett till att färre antibiotika fungerar vid infektionsbekämpning.

Attack ser ut som epidemi
Hotanalyser, vid bland annat FOA, visar att ett stort antal mikroorganismer kan ingå i biologiska stridsmedel. Det innebär att det vid en eventuell attack är svårt att förutsäga vilken eller vilka mikroorganismer som används. För att tidigt upptäcka en insats, vore det idealiskt att ha snabba och säkra metoder för att påvisa B-stridsmedel i till exempel luft eller vatten. Flera länder, däribland Sverige, forskar för att hitta sådana metoder, men än så länge får man anta att de första tecknen på användning av B-stridsmedel är uppkomsten av oförklarliga epidemier. Därför behövs vacciner och behandlingsmetoder som kan sättas in tidigt för att hjälpa kroppens immunförsvar.

I Ryssland och på Madagaskar har man påträffat stammar av bakterien Yersinia pestis (orsakar böldpest och lungpest) som är resistenta mot flera antibiotika. Det finns även uppgifter om att man i Sovjet på 70- och 80- talet försökte utveckla antibiotikaresistenta varianter av bakterier som Yersinia pestis, Francisella tularensis (orsakar harpest eller tularemi) och Bacillus anthracis (orsakar mjältbrand).

Bakterie kartläggs med genteknik
Antibiotika biter inte på virusinfektioner. Istället krävs substanser som tyvärr i många fall skadar vitala mekanismer i den infekterade cellen och som därför kan vara svåra att använda. Detta gör att det för såväl bakteriella som för virala infektioner behövs både nya alternativa behandlingsmetoder och studier för att utveckla nya vacciner.

Ett viktigt forskningsområde är är studier av immunsvaret mot infektionssjukdomar. Genom att förstå hur ett skyddande immunsvar mot en viss infektion ser ut så kan man hitta de nyckelfaktorer som ger upphov till skydd. Utifrån denna kunskap kan man försöka hitta substanser som stärker immunförsvaret.

För att ta fram nya behandlingsmetoder mot allvarliga infektionssjukdomar krävs även grundläggande kunskaper om vilka sjukdomsframkallande faktorer som är viktiga för potentiella B-stridsmedel. En del av forskningen inom ett projekt om medicinskt B-skydd siktar på att identifiera och karaktärisera de faktorer som avgör om en mikroorganism ska ge upphov till en infektion. Med hjälp av genteknik kan en egenskap hos en bakterie tas bort och därmed kan forskarna se vilken betydelse denna egenskap har för infektionsförmågan. Dessa nyckelfaktorer blir måltavlor för behandling och skydd mot infektionen i fråga.

Som nämnts ovan så finns det ett stort antal mikroorganismer kan orsaka många olika typer av infektionssjukdomar. Därför var det något förvånande när det visade sig att många olika typer av bakterier använder samma strategi för att orsaka sjukdom även om de sjukdomar de orsakar kan vara mycket olika. Bakterier som använder samma metod är till exempel Yersinia arter inklusive Y. pestis, Salmonella, Shigella (bakteriell dysenteri), sjukdomsframkallande E. coli och Pseudomonas. Dessa bakterier har en speciell metod för att föra in till exempel toxiner (gifter) in i våra celler. Bakterien söker upp och binder till cellerna och börjar sedan bygga något som liknar en injektionsnål vilken sedan sticks in i cellerna. En mycket liten ”spruta” där nålen har en diameter på cirka 10 nm (en 10 000-dels mm). Ett stort antal komponenter (proteiner) krävs för att bygga dessa sprutor. Ungefär 20 proteiner behövs för att föra toxinerna ut ur bakterien och ytterligare 4-5 för själva injiceringen. Man vet att Yersinia pestis kan skicka in minst sex olika typer av toxiner in i våra celler med denna mekanism. Genom att använda en injektionsnål som enbart riktas mot våra celler och inte mot den omgivande miljön kan bakterien gömma de giftiga ämnena från kroppens immunsystem tidigt under infektionen. Ett logiskt sätt att bekämpa infektioner med dessa bakterier är därför att ge sig på och ”störa ut” själva injektionen.

Kunskapen om hur bakterier sprutar gifter i celler kan därför ge oss nya möjligheter till skydd. I samarbete med en forskargrupp vid Umeå universitet och FOAs brittiska motsvarighet, DERA, Porton Down har FOA renframställt de proteiner som är inblandade i injektionsprocessen och forskarna har undersökt vilket skydd som kan fås mot infektioner med pestbakterien om dessa proteiner används i ett vaccin. Man fann att endast ett av proteinerna, det klassiska V-antigenet som först beskrevs redan på 1950-talet, skyddade mot infektion. Forskarna har visat att Vantigen bildar en struktur på bakteriens yta och att bakterien behöver denna för att kunna spruta in gifter i våra celler. Antikroppar mot V-antigen kan också hindra att infektion uppstår och även blockera själva injiceringen. Det är möjligt att V-antigen bildar eller utgör en viktig del av sprutans ”nål”.

Forskning på en typ av system kan alltså ge nya uppslag till metoder för skydd. Dessutom kan det faktum att flera olika bakterier använder samma strategi leda till att man kan utveckla ett skydd som fungerar mot flera typer av bakterier.

Text: Åke Forsberg och Anders Norqvist, Illustration: Martin Ek

Från FOA-tidningen nr 2-1999