”Forskning och fotboll har mycket gemensamt”

Ett forskarlag och ett fotbollslag har många likheter. Individerna ska utföra svåra saker tillsammans och om de blir oense riskerar hela projektet att krascha. Myndigheterna skulle kunna lära sig mycket av fotbollen, anser Peter Krylstedt, fysikforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och uppskattad tränare för ett av Rissne IF:s mångkulturella ungdomslag.

Det är lite råkallt och skymningen sänker sig över Sundbybergs idrottsplats. På konstgräset går Peter Krylstedt omkring och lägger ut små plastkoner. Det är dags för fotbollsträning. Ett gäng 15-åringar skakar av sig höstkylan.

– Han är grym, säger Thom som inte är ombytt. Han tillhör inte längre Rissne IF utan har skrivit på för Djurgården. Men det är här han har sina kompisar. Den som är ”grym” är tränaren. Med grym menas inte att han är en domptör utan som Thom säger ”en av de bästa tränarna i stan”.

Peter Krylstedt är inte bara en grym fotbollstränare. Han är också en ”grym” fysiker. Men så säger man inte i de kretsarna. Där är man möjligtvis ”framstående”.

Det är skillnad på kulturer. Ungdomen har sin och forskarna sin.

Peter Krylstedt lever i flera kulturer samtidigt. Till vardags är han forskningschef och projektledare på FOI och är också anlitad som expert av Högkvarteret och regeringskansliet. Hans specialitet är elektromagnetism i grunda vatten. Eller hur man hittar ubåtar. Eller hur ubåtar ska gömma sig. Det här är lika hemligt som svårt. Den svenska ubåten Gotland är nu i USA där amerikanska flottan har försökt att hitta den. Det säger något om vad den grymme tränaren sysslar med på dagarna.

Men mest är det fotboll.

– Jag lägger nog ned 30 timmar i veckan på det här, säger Peter Krylstedt. Och någon ekonomisk ersättning blir det ju inte. Att ta betalt är att bli bunden. Anbud har inte saknats. Inte ens från stans storklubbar. Och man ska väl aldrig säga aldrig.

Vad är det då som driver en forskare med ansvarsfullt arbete att jäkta hem, slänga i sig lite mat och dra på sig träningskläderna och ge sig ut i rusket?

– Jag tycker att det är kul att jobba med ungdomar. Men det är något mer och det är den fantastiska kick jag får när jag ser att en kille går framåt i sin utveckling. Pang! Moment som varit så svåra sitter helt plötsligt. Då är det något stort som sker. Från den dagen kan han det här. Och både han och jag vet att vi gjort detta tillsammans.

Men som vi ska se längre fram finns det också en annan och allvarligare drivkraft

Blandade nationaliteter i laget

De flesta i laget är vad man kallar invandrade svenskar. Spelarna kommer från Iran, Irak, Chile, Colombia, Eritrea, Etiopien, Kongo, Algeriet, Marocko, Turkiet, Tyskland, Finland och – Sverige. I Stockholm kommer spelarna från Sundbyberg, Rissne, Ör, Hallonbergen, Duvbo, Kallhäll, Tensta, Hjulsta – och Vasastan.

– Det är mycket att tänka på förutom fotbollen, säger Peter Krylstedt. Jag måste ha koll på ramadan så att de killar som fastar inte belastas för hårt under den tiden. När vi är borta och har mat med oss kan inte alla äta fläsk. Sedan måste jag också känna till de konflikter som kan finnas. De länder som är representerade i truppen är också de som finns på utrikessidorna. En del länder har till och med krigat med varandra.

Fast Peter Krylstedt tycker inte att det är ett så stort problem i truppen. Här gäller fotbollen. Klyftan går inte mellan olika nationaliteter i truppen utan mellan de som uppfattar sig som invandrare och svenskarna utanför.

– De som ungdomsfotbollen har problem med är vad vi kallar ”de stora barnen”. Föräldrarna. De har sina värderingar och de ser på sina barns fotboll med vuxen-ögon. De vill att barnen ska göra karriär och hetsar dem.

När det händer något med rasistkoppling i samhället blir det väldigt fort ett samtalsämne bland spelarna.

– Det är ju inte så konstigt. Detta är ju deras verklighet. ”Åk hem din jävla neger”. Så kan en del skrika åt våra spelare. Men var är hans hem? Han bor ju i Kallhäll och han är född här. De här frågorna tar vi upp med spelarna. En gång i månaden har vi spelarmöte. Då diskuterar vi etik och moral. Eller kost, träning och fotbollsförståelse.

Invandrarnas chans i Sverige – om man är kille – är att bli fotbollsspelare, brukar det heta. Men så är det inte riktigt. Det är inte därför det är så mycket invandrare på fotbollsplanerna. Peter Krylstedt förklarar:

– Det handlar om spontanfotboll. När man är liten måste man röra sig ofta och mycket. Det är i den åldern som man övar upp motorik och koordination. Då är människan som mest mottaglig. Se bara på det lilla barnet. När det gör framsteg med språket så stannar utvecklingen av motoriken av. Och vice versa. Det handlar om ett oerhört komplicerat styrsystem som ska trimmas in. Och det gör barn med spontanfotboll.  Och den spelas i förorternas bostadsområden. Och där bor invandrarna.

60-årige ”Knivsta” sköt hårdast

Peter Krylstedt vore inte vetenskapsman om han inte kunde belägga sina påståenden, och talar om en fotbollstränare som undersökte hur mycket 1970-talets stjärnor spelade om dagen när de växte upp. Och det var nästan bara fotboll. Sex, sju timmar om dagen.

– Gårdagens stjärnor kan gå ned på en träning och utmana dagens proffsspelare på grundläggande moment. Och slå dem. När Gösta ”Knivsta” Sandberg var i 60-årsåldern sköt han hårdast på Brommapojkarnas träningar.

Idrotten har sin kultur och myndighetsvärlden har sin. Idrotten har ändå lyckats rätt bra med att fånga upp de så kallade invandrarna. På myndigheten tycker Peter Krylstedt att det går trögare. En begränsning är naturligtvis att man trots allt tal om internationalism måste vara svensk medborgare för att till och med tömma en papperskorg på FOI. Men det är väl där som vi möjligtvis kan hitta några invandrare.

– Fast det blir bättre, men det går trögt.

Mycket att lära av lagsporter

När myndigheten ska lära sig lagarbete går den till näringslivet. Det tycker Peter Krylstedt är fel.

– Det är som om näringslivet skulle vara finare på något sätt. Men ta ett fotbollslag. De ska tillsammans göra svåra saker. Laget består av en massa individer. Det räcker med att det inte funkar mellan två så kraschar laget. Ett forskningsprojekt består av en massa mycket kompetenta forskare som tillsammans ska göra något väldigt svårt. Och om två kommer på kant med varandra kan hela projektet spricka. Jag tycker det finns stora likheter här. Vi forskare har inte alls lika mycket gemensamt med ett projekt i näringslivet som att bygga ett hus. Det är starttid och stopptid. Kruxet är att sköta apparaten. Fotbollsspelare och forskare måste först fixa apparaten, och den är sedan inget självspelande piano.

Peter Krylstedt kan fotboll. Han har spelat själv. Till och med i AIK. 1974 slog han tre tunnlar på Sanny Åslund, som då var på väg till proffslivet i Spanien.

– Det tålde inte Sanny, så han tacklade ut mig i kolstybben.

Det var väl också en sorts kulturkrock. En ung spoling fick inte göra narr av klubbens stjärna. Han skulle veta sin plats.

Karriären i AIK tog tidigt slut. Som 20-åring tvingades Peter på grund av skador att varva ned. Å andra sidan hade högskolestudierna samtidigt varvat upp. Något som gjorde en gymnasielärare lite orolig. Hans namn var Stefan Söderberg. I dag sportchef i AIK.

– Han undrade om det gick att kombinera studier med fotboll. Och var lite orolig att det skulle gå ut för mycket över fotbollen. Lite märkligt att höra det av en lärare, säger Peter Krylstedt.

Han kom tillbaka till fotbollen på lägre nivå. I dag räknas den som elit. I Spånga återsåg han sin gamla ungdomstränare, Tommy Söderberg. ”Den bästa ledare jag har haft”.

Att Peter Krylstedt kunde leva i två kulturer samtidigt och dessutom bli så framgångsrik var aldrig någon självklarhet. Han växte upp i Grimsta i Vällingby. Folkhemmets mönstersamhälle hade på drygt tio år hamnat rejält i utförsbacken. Vällingby centrum var på 70-talet en handelsplats för morfin, Hässelby för heroin och Blackeberg för hasch och marijuana. I den här miljön levde Kenta och Stoffe. Närmast odödliggjorda i filmen Dom kallar oss mods. Kenta, som kom från Blackeberg, dog häromåret 54 år gammal. Stoffe bodde i samma område som Peter och dog av en överdos 1978.

– Jag var jämnårig med Stoffes lillebror. Han klarade sig. Det var grannarna som räddade honom. Annars var det många i min generation som gick under. Jag spelade som pojke ishockey i Vällingby AIK. I min femma dog tre stycken före 25 års ålder. Den yngsta var bara 14 år. Han och hans kompis frös ihjäl en nyårsnatt, utslagna av sprit och tabletter.

Känner igen tecknen

– Det var en hård miljö. Grimstaskolan var kraftigt överbelagd. Det var inte undervisning utan förvaring. Jag fick mina höga betyg väldigt lättvindigt. När jag kom till gymnasiet märkte jag att där jag fått förvaring hade kamrater från andra skolor fått undervisning. Det var bara i matematik och gymnastik jag kunde mäta mig med de andra. Man lärde sig inte mycket när det var slagsmål varannan timme.

– Min uppväxt är en erfarenhet som jag har nytta av här. Jag har sett tecknen på hur det ser ut när någon börjar med droger. Utan att vara som en polis kan jag berätta för killarna vad som händer. För jag har sett det.

– Häromkvällen kom det ner en ensamstående mamma med sin lille son. Det syntes att han hade svårt att koncentrera sig. Han kanske var vad man säger ett bokstavsbarn. Hans mamma ville så gärna att han skulle få vara med oss. Hon var orolig för att det skulle gå snett för hennes son. Många ungar är med i stöldligor. Och det finns en kvinnosyn som ingen mamma vill att hennes son ska ha.

– Jag har sett hur det kan gå. Att bara klara en från detta är värt hur många träningskvällar som helst.

Och på Söderstadion sjunger Hammarbys supportrar inför varje match Kentas sång:

”Just i   dag är jag stark, just i   dag mår jag bra, jag har väntat så länge på just den här dan”.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/6