Dålig källkritik sänker förtroendet för medierna

Bilder från allmänhetens kameramobiler återfinns allt oftare på tidningarnas nyhetssidor. Redaktionerna vädjar också om att få material från personer på plats mitt i nyhetsflödet. Men den här sortens medborgarjournalistik undergräver mediernas förtroende, anser BBC-journalisten Nik Gowing.

När krisen kommer. Vem kan man lita på? Myndigheter? Medierna? Eller den allmänhet som alltid är på plats med sina kamera-mobiler?

Nik Gowing är en av de tunga journalisterna på BBC. Hans ansikte är välbekant för dem som tittar på BBC World. Hans stora scoop i karriären var när han avslöjade att Sovjet började smyga sig ut ur Afghanistan 1989.

Han intresserar sig för den asymmetriska situationen som snabbt vuxit fram på informationsarenan och föreläser i detta ämne för krishanterare och andra på högsta nivå. I augusti var han i Stockholm, inbjuden av Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats.

Att arbeta som journalist i direktsändning är en form av krishantering. Det gäller att i realtid få fram ny information. Det är den verklighet som är journalisternas vardag. Nu har en helt ny dimension kommit in. Redaktionerna översvämmas av material från allmänheten.

När bomberna smällde i Londons tunnelbana den sjunde juli fick BBC på en dag ta emot 20   000 mejl, tusen bilder och flera tusen textmeddelanden. Hur sovrar man i detta?

Nik Gowing menade att det nästan är en omöjlig uppgift. BBC har inrättat en central för att ta emot denna informationsflod. Vid Londonattentatet kom bilderna nästan direkt. Det var videofilmer sända från mobiler inifrån vagnarna. Det var bilder från människor som gick i mörkret i tunnlarna. Nik Gowing, som sett det mesta, är förvånad över att människor nästan instinktivt börjar filma vad de ser och skicka iväg det. Vid tsunamin dröjde det flera dagar innan bilderna kom. Det kan, enligt Nik Gowing, möjligen bero på att situationen då var en annan. I första hand tog man hand om sin familj. I London var man ensam. Men samtidigt går utvecklingen nu så fort att mönstret har ändrat sig på bara ett par månader.

Vi står, säger Nik Gowing, mitt uppe i en asymmetrisk informationsverklighet. En enkel kamera i ena änden kan få en supermakt att skaka i den andra. Nik Gowing syftade då på bilderna från Abu Graib-fängelset i Bagdad. Försvarsminister Donald Rumsfeld tillstår öppet att han inte är nöjd med den bild USA har förmedlat av sig själv. Och det här var ett opinionsproblem som amerikanerna inte var förberedda på. Det finns procedurer för att hantera landsförräderi på hög nivå, men inte för att bemöta den skada som amatörbilder från en menig soldat kan åstadkomma.

Det är uppenbart att vardagstekniken i var mans hand spelar en roll. Tidningarna vädjar på sina hemsidor om att få material från folk på platsen för en händelse.

Men det mest uppenbara kan också vara det svåraste att se, menar Nik Gowing. I   dag utgör alla medierna. Och här finns också terroristerna. Vi är mitt uppe i en förtroendekris. Och var står de vanliga medierna i allt detta?

Krisen i realtid skapar också en spänning i realtid. Nik Gowing liknade detta vid två hjul som går åt motsatt håll och ligger mot varandra. Det ena hjulet är regeringar och myndigheters krav på kontroll och det andra hjulet är att ingenting undgår nätborgaren, the netizen. Direkt efter attentatet vädjade polisen om bilder från allmänheten, för att några dagar senare varna för att bilder kan skada pågående utredning.

Det är, enligt Nik Gowing, också en fråga om den vanliga journalistikens trovärdighet. Det talas om en växande medborgarjournalistik och gerillakrigare i nyhetsvärlden. Men detta är knappast journalistik, säger han. Det finns ingen källkritik, utan det är på sin höjd ett informationsinsamlande. Men det går ibland rakt in i de vanliga medierna och kan få allvarliga följder. Bilderna har ofta en kvalitet som är i klass med vanlig tv. Under jakten i London på terrorister visades bilder på hur specialstyrkorna SAS gick i ställning i ett bostads-område. Riktiga tv-fotografer visar inte SAS-personal i bild.

Påvens död kom för tidigt

Risken för att släppa igenom material som man inte kan gå i god för leder också till en viss försiktighet. Det fanns medier som gick ut 36 timmar för tidigt med påvens död. De första bilderna av Saddam Husseins gripande kom från en israelisk hemsida. Nyhetsbyråerna varnade för att använda dessa och den stora nyheten blev fördröjd. När ett brittiskt Herculesflygplan störtade i Irak visade BBC en film som man fått sig tillsänd. Filmen visade någon som tryckte på en knapp, en raket som flög iväg och ett flygplansvrak. I efterhand insåg BBC att filmens äkthet kunde ifrågasättas.

Det finns också pengar i fejkade bilder,  som de som visade hur påstådda irakier misshandlades inne i en brittisk lastbil. Allt var en bluff och bilderna var tagna i England. Men de användes ändå av motståndarna i rekryteringssyfte.

Avslöjande bilder kan ha en enorm kraft. Nik Gowing, som arbetat mycket på Balkan, tog som exempel den video som nyligen dök upp, som visade hur serbiska soldater avrättade civila. Bilden av den hjältemodiga serben blev därmed omöjlig.

Skjutningarna i Uzbekistan i maj avslöjades av filmer som vanliga människor sänt in. Filmerna sade inget om hur många som skjutits eller hur det gått till, men myndigheternas version höll inte längre.

Amerikanska regeringen ville inte ha några bilder av kistor med stupade Iraksoldater. En kanadensisk kvinna som arbetade på en flygplats i Kuwait tog bilder inifrån ett transportflygplan. Rader av kistor insvepta i amerikanska flaggor. Hon skickade hem bilden till en tidning i Kanada som fick en världsnyhet.

I Irak bombade amerikanerna vad man påstod vara en terroristbas nära syriska gränsen. Men det var en bröllopsfest som var filmad, liksom begravningen av offren.

Dagarna efter sitt omval ställde president Bush upp i en direktsänd presskonferens. Han ombads kommentera den ”nyss inkomna nyheten” att Yassir Arafat avlidit. Det var en ”nyhet” även för Bush. Han gav helt och hållet intryck av att vara rådlös och informerad. Det visade sig senare att Arafat fortfarande levde. Men en falsk information kan gå direkt in i en av Vita husets tv-sända presskonferenser.

I mars 2004 dödades några amerikaner i Fallujah i Irak. En fotograf råkade av en händelse komma när deras bil brann och kunde ta bilder av förkolnade kroppar. Dessa bilder gick ut tillsammans med bilder av hur kropparna skändades. Bilderna, men knappast händelsen, tvingade fram en amerikansk reaktion som krävde över 40 civila irakiers liv. Det var priset för att visa bilderna, sade Nik Gowing.

Insurgenter eller motståndsmän skaffar sig snabbt de tekniska möjligheterna som gör att de kan få ut bilder lika fort över världen som vilket stort tv-bolag som helst. Terrorister, som vid dramat i Beslan, filmar sina dåd. Nik Gowing är övertygad om att man i nästa steg får se dåden i direktsändning.

Militärer, myndigheter och regeringar kommer i ett underläge. Dåvarande befälhavaren i Irak, Tommy Franks, sade att från denna talarstol kommer bara den absoluta sanningen. Som vi känner den.

Katastrofal övning hölls hemlig

Militärer talar gärna om nätverk och information. Men var finns informations-överläget i den här världen när inget kan döljas längre? sade Nik Gowing.  Under förberedelserna för landstigningen i Normandie 1944 omkom 750 man vid en katastrofal övning. Denna händelse var okänd fram till för tio år sedan. Det är omöjligt att dölja en sådan händelse i   dag, sade Nik Gowing som ser en stigande oro hos myndigheter över att tappa kontrollen. Som exempel visade han hur amerikanska och brittiska specialtrupper hindrade en tysk tv-fotograf från att filma i Afghanistan. Med vilken rätt kunde amerikaner och britter ge order till en tysk i ett främmande land, undrade Nik Gowing.

Tsunamin visade att allmänhetens bild av vad som hände inte stämde överens med myndigheternas. Och vad händer om det utbryter en pandemi? Kan myndigheterna klara informationsanstormningen och fortfarande ha allmänhetens förtroende för att man har läget under kontroll?

När Nik Gowing föreläser brukar han ofta mötas av reaktionen att medierna är så dåliga som man kunde befara och att ökad kontroll av medierna är enda utvägen.

– Men det fungerar inte, säger Nik Gowing. Det fungerade inte för ryssarna efter Kurskkatastrofen. Kineserna kan inte heller lägga på locket. Ni får acceptera att det är en ny verklighet som kommit in i era system.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4