Plåtkosacker skolas om till vassraggare

Försvaret förändras och därmed också arbetsuppgifterna. Fredrik Adman är en av dem som ska lämna pansarvagnarna och i stället utbildas till amfibiesoldat. Han har också mött kulturskillnaderna under sin utlandstjänstgöring i Kosovo. Min bästa tid i försvaret, säger han.

Flottan har lämnat Berga. Det låter sig sägas, men det är först när man ser den nästan öde örlogsbasen som man inser vad som har hänt. För första gången finns inga av flottans ytfartyg i Stockholm.

Amfibieregementet från Vaxholm har flyttat in och lämnat efter sig ett annat stort hål och avslutat en 300-årig epok. Nu ska här utbildas amfibiesoldater. Bland annat av pansarofficerare. En av dessa är Fredrik Adman från Gotland. En plåtkosack har blivit vassraggare.

– Man kan väl säga att jag är där jag började, säger Fredrik Adman som arbetar vid underhållskompaniet. Jag började vid
KA 3 i Fårösund som värnpliktig 1995. Sedan blev det ett frivilligår och sedan två år på officershögskola. När jag kom tillbaka lades förbandet ner efter ett år.

Gotlänningar vill inte gärna flytta på sig. Det är åtminstone vad Fredrik Adman tror.

– Fast det kanske är en myt. Men det är i alla fall lättare för fastlänningar att flytta från Gotland.

Fredrik Adman ville vara kvar på sin ö, så det blev pansar och P 18 i stället.

– Steget var i sig inte så stort eftersom jag var på skytte i kustartilleriet. Nu blev det stridsfordon i stället för stridsbåtar. På ett led linje och framåt som en jordfräs.

På frågan om det är olika kulturer i  armén och amfibie svarar Fredrik Adman att officeren är sig lik till sätt och mentalitet, men inställningen till soldaterna skiljer sig.

– I amfibie tänker man mer på den enskilde soldaten och vad han kan. I armén är man snabbare att gå upp i högre förband. Det är de större fyrkanterna som räknas, inte så mycket individerna. Fast jag vill inte säga att den ena är bättre än det andra.

Blev bättre omhändertagen förr

Fredrik Adman tror att kulturen i stort har ändrat sig. Att man blev bättre omhänder-tagen förr av regementet. Den anställdes förhållande till sitt förband har också ändrats med tiden.

– När bara en i familjen jobbade fanns det inget annat val än att flytta med. Nu kanske man slutar och tar sina chanser där man är.

Fredrik Adman är någonstans mittemellan.

– Vi vill inte lämna Gotland. I varje fall inte nu. Den 22 augusti föddes vår son Rasmus och den 1 september kom jag till Amf 1 och började med tio dagars pappa-ledighet. Rasmus mamma Anna har jobb på Gotland. Så vi prövar det här så länge. Jag vill ju vara kvar i försvaret – om jag har råd. Fram till februari har vi fria resor och jag pendlar. Jag jobbar fyra långa dagar i veckan och hyr bostad här på området. Ska det bli permanent måste jag ha någon annanstans att bo och betala resorna själv. Jag har inte räknat än på om det går att lösa.

Fredrik Adman började för tio år sedan med att skydda de kanoner som skyddade hans hembygd. Nu är han mer bekant med byarna i Pristina i Kosovo än med Stockholms förorter.

Var ligger Bagarmossen?

– Inte en susning, säger Fredrik Adman. Men jag är inte helt borta i Stockholm. Försvarets vägatlas har varit räddningen många gånger.

Kunskapen om Pristina har sin förklaring. ”Sin bästa tid i försvaret” tillbringade Fredrik Adman förra året i Kosovo. I mars bröt oroligheterna ut. Det var de värsta upploppen på många år. Hur kan det vara den bästa tiden?

– Det är ju inte så att en officer vill att det ska bli krig. Men man vill se vad man går för och om man klarar trycket. Men det var inte bara upplopp. Jag jobbade mest som en sorts personalchef och hade hand om cirka 35 lokalanställda och kompaniets soldater. Det var både serber och albaner och vi ville visa att de kunde jobba ihop. För det mesta gick det bra.

Under upploppen, som startade den 17 mars, var det dock inget vidare med sämjan. Hade inte svenskarna stått pall hade det blivit en massaker på serberna. Det är Fredrik Adman övertygad om.

– Upprinnelsen var att en serb sköts och kort därpå drunknade tre albanska barn. Barnens död skylldes på serber, fast det sedan visade sig vara en olycka. Den dagen oroligheterna bröt ut var jag i norra Kosovo för att övervaka ett jobb som maskinplutonen höll på med. Jag fick order att ta mig till Trastfältet, som är serbernas kultplats, och bevaka ett monument. Albanerna hade börjat bränna serbiska byggnader och minnesmärken. I Pristina mötte vi bussar fullastade med män. Det var som en mobilisering.

På håll fick Fredrik Adman se hur serbiska hus brändes under natten, men där han stod hände inget.

– Det var bara ett par ungdomar som hade ett kärleksmöte i en röd Golf. De brydde sig mer om varandra än att jaga serber.

Men i övrigt var natten dramatisk. Det sköts lysgranater hela natten. Strömmen hade försvunnit. De sköt också på varandra och mellan folkmassorna, som bestod av tusentals arga män, stod svenskarna. Först ensamma och sedan kom efterhand förstärkningar. Albanerna bröt igenom den första linjen och svenskarna trängdes tillbaka mot den sista försvarslinjen som gick mellan en albansk och en serbisk by. Armeringsjärn slungades som spjut i luften och krossade svenskarnas plastsköldar.

– Efteråt sade en kille till mig att det värsta av allt ändå var att albaner skrek på svenska att vi skulle dra åt helvete.

På andra dagen hade man börjat få bättre kontroll. Folkmassan trängdes tillbaka och Fredrik Adman byggde barrikader. Efter tre dagar var det nästan lugnt igen.

– Jag skrev dagbok och slutade den 17 mars för att jag inte hann. Hur kunde jag vara så dum?

Mellan serberna och albanerna stod från början bara två skyttekompanier. Mycket snabbt kom det ned förstärkningar. Först utrustning och sedan folk.

– Då fick Försvarsmakten visa att man verkligen kan om man måste, säger Fredrik Adman. Lättare fordon byttes ut mot pansar.

Den dag vi talar om dessa händelser har personalen på Berga en information om händelserna i Afghanistan där svenskar dödats och skadats av en sprängladdning. Mot bakgrund av vad Fredrik Adman upplevde i Kosovo är han inte förvånad över att det ibland kan gå illa.

– Det som hände i Afghanistan har ju hänt förut. Skillnaden nu är att det krävts liv. Annars har svenskar blivit både minsprängda och beskjutna. Det som hänt har hänt och det kommer att hända igen.

Vill ha försvarsbudget i två delar

Snart ska Amfibieregementet på Berga organisera en bataljon till Kosovo, och Fredrik Adman vill gärna åka med igen.

– Jo, visst vill jag. Men jag får inte, säger Fredrik Adman och antyder att det är högre makter numer än Försvarsmakten som råder.

– Fast jag hoppas komma ut en gång till innan karriären är slut. Och jag hoppas att jag kan vara kvar i försvaret länge än. För ett bättre jobb har jag svårt att tänka mig. Jag är lärare och får vara ute. När det blir för kallt har jag ett varmt kontor att gå in till.

Men det kommer ju ett nytt försvars-beslut. Det gör det alltid.

– Det småsnackas redan om att det väntas hårdare tag. Fast nu tycker jag, som bara är en sleten truppare, att det får räcka. Det går inte att bara halvera och halvera. Då blir vi så få att det är bättre att lägga ned något ordentligt. Det som på finare militärspråk kallas för förmågor.

Fredrik Adman tycker också att försvarsbudgeten skulle delas upp i två delar så folk såg vart pengarna egentligen gick.

– Nu är det mycket som går direkt i försvarsindustrins fickor.

I fickorna på en löjtnantsuniform är penningströmmen inte lika strid.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/6

22 reaktioner till “Plåtkosacker skolas om till vassraggare”

  1. Pingback: Roberto
  2. Pingback: Jim
  3. Pingback: joshua
  4. Pingback: Alejandro
  5. Pingback: carlos
  6. Pingback: freddie
  7. Pingback: Oliver
  8. Pingback: Kirk
  9. Pingback: luther
  10. Pingback: tyrone
  11. Pingback: christopher
  12. Pingback: Bradley
  13. Pingback: Adam
  14. Pingback: adrian
  15. Pingback: Leroy
  16. Pingback: johnnie
  17. Pingback: arnold
  18. Pingback: Randall
  19. Pingback: Don
  20. Pingback: steve
  21. Pingback: Rene
  22. Pingback: Cameron

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *