”Försvaret diskuterar och övar för litet”

Organisationsteori är inte Försvarsmaktens starkaste ämne. För att i någon mån råda bot på detta och visa på ämnets betydelse i förändringsarbetet har några experter gett ut boken Directions in Military Organizing. En av författarna är Bengt Abrahamsson, sociologiprofessor vid Försvarshögskolan (FHS). Redan för 40 år sedan skrev han om militära yrkesroller.

Många grundvalar börjar skaka. Vår tes i boken är att vi står inför en förändrad militär verklighet och den i sig ifrågasätter den tidigare militära professionaliseringen.

Det säger Bengt Abrahamsson, som menar att hela officersyrket står inför en omprövning. Professionalisering styrs av tre aspekter:

• expertis

• etik

• kåranda

Med expertis menas att det ska finnas en praktisk erfarenhet och en teori för vad man ska göra. Läkaryrket är ett exempel på detta. Så är det också med officerare och alla andra som är knutna till professionell verksamhet. I Sverige har mycket av detta varit knutet till invasionsförsvaret. Och det har ställt vissa organisatoriska och tekniska kunskapskrav. Väldigt mycket av detta kastas ikull i dag. Vi står nu inför nya krav på expertis i praktisk och teoretisk mening. Den teknologiska utvecklingen, nätverksbaserat försvar (NBF), datatekniken ställer delvis nya krav på officerarna.

– Etik. Varför slåss man? Vilka skyddar man? Det var givet tidigare. Det var nationalstaten och dess gränser. Vi skulle försvara territoriet mot en angripare. I   dag är situationen en helt annan. Internationell tjänst med krav på interoperabilitet kräver i sin tur färdigheter i språk, juridik, statsvetenskap, diplomati, juridik och så vidare. Du kan inte längre bara låta vapnen tala utan du ska låta dig själv tala, säger Bengt Abrahamsson.

Kåranda och tillit kom förr av sig självt. Personer känner varandra från utbildning och förband. Nu krävs tillit till helt nya grupper. Till viss del kan man klara det med att läsa in sig på andra försvarsmakters doktriner, men det finns ändå en personlig komponent i det här. Kris handlar mycket om psykologi. Å andra sidan, menar Bengt Abrahamsson, finns det en tendens att militärer uppfostras i en tradition av rationalitet. Saker och ting förutses ske på ett visst sätt. Det här förstärks med datoriseringen som i sin tur lett till att mycket kan simuleras.

– Men rädsla och ledarskap kan inte simuleras, säger Bengt Abrahamsson. I en starkt teknologiserad verksamhet tenderar detta att försvinna, men det är svårt att tänka sig ett framtida krig utan rädsla och ledarskap.

Invasionsförsvarets tankar lever

– De här tre aspekterna som alltid dyker upp i analyser av professioner, och märks mycket hos militärer, är alla satta under granskning. Vi vet hur de såg ut under invasionsförsvaret. I   dag står vi inför en annorlunda situation där militären kanske måste samarbeta med polis och andra krafter som ska bekämpa terrorism. Även om det inte är tillåtet i dagens lagstiftning kan man väl anta att det kommer att bli så, säger Bengt Abrahamsson.

– Den fråga vi ställer i boken är om Försvarsmakten följt med i detta. Har försvaret uppmärksammat förändringarna i miljön så att man översätter det till en ny professionalisering? Hur ska officersrollen se ut i framtiden? Vi tycker nog att det diskuteras och övas för lite. Det är fortfarande väldigt mycket invasionsförsvaret som är en tankemodell.

Vem ska sätta fart på försvarets förändring? Är det en sak för Försvarshögskolan som utbildar de högre officerarna?

– Utbildningen för Försvarsmakten är inte detsamma som läroplanen hos Försvarshögskolan, för här finns också mycket ifrågasättande. Det är inte givet att allt som kommer fram här ska föras över till Försvarsmakten, säger Bengt Abrahamsson och tar diskussionen om uppdragsdoktrinen som ett exempel. Samtidigt som FHS utbildar i den måste en försvarshögskola med akademiska anspråk få ifrågasätta grundteserna i uppdragstaktiken.

Varför förändras Försvarsmakten så sakta?

– Det är en för enkel sanning att säga att militärer utkämpar det förra kriget. Men det finns traditionella bindningar som gör att man har svårt att ifrågasätta det som är giltigt och det som man är utbildad i. Det var länge svårt att få officerarna att acceptera att den internationella rollen ingår i yrket. Nu har det svängt, inte minst genom tryck från statsmakterna. Det visar att en omprövning av professionen inte måste komma inifrån, den kommer lika väl efter tryck utifrån.

Men samhället tycks ju tveka att släppa in militären på den civila arenan?

– Det är klart att det finns ett Ådalenkomplex fortfarande. Den gängse bilden är att militärer i uniform bekämpar utländska militärer i uniform. Men om det skulle handla om terrorister från andra länder? Jag tror att den tesen måste man förr eller senare överge. Hur skulle svensk polis klara av en händelse som gisslandramat på teatern i Moskva om det hände på Dramaten?

Organisationen förändras också

Ändras professionen måste organisationen också ändras. En av författarna i boken, Robert Egnell, skriver om effektbaserade operationer (EBO) som är ett relativt nytt inslag i diskussionen om det nätverksbaserade försvaret.

– Egnell är inne på en vid organisatorisk bild där militära och civila medel måste gå hand i hand. Den intressanta är att denna vidare bild, som i sig är komplex, anknyter till de nya kraven på professionen, säger Bengt Abrahamsson. Det vore fel att tänka sig att det bara är militära medel som kan räknas i denna komplexa bild . Vi står inför en komplexare bild både professionellt och organisationsmässigt.

Bengt Abrahamsson anknyter till den amerikanska sociologen Morris Janowitz, som i mitten på 1960-talet i boken The Professional Soldier lanserade soldaten som statsman och politiker.

– Det finns krav på att militärer inte bara ska vara tekniska specialister på sin profession, utan att de ska vidga begreppen. Det finns nu en stor debatt om att professionalisera brett eller radikalt. Det senare innebär en koncentration på den väpnade striden. En bredare syn innebär att kunna samverka med vetenskapsmän, diplomater, politiker och journalister. Kör man på den ena linjen riskerar man att snäva in officersyrket. Kör man på den andra riskerar officeren att bli en allmän städgumma.

Men på den högre nivån har man väl alltid kunnat tala med politiker medan den lägre nivån stridit på fältet?

– Det problem vi har i   dag är att även de långt ner i organisationen kan göra saker som får politiska konsekvenser. Ta bara vad som hände i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Även de längst ner måste ha någon sorts politiskt förnuft. Fängelseskandalen är ett bra exempel på den nya synen på professionalisering. Det räcker inte med att generalerna högst upp vet vad politiker och opinionen förväntar sig.

Mycket högre nu i försvarets tak

Bengt Abrahamsson har under sin långa akademiska karriär studerat officerare och deras värderingar och kan konstatera att det ”skett en fantastisk utveckling inom det svenska försvaret”.

– Jag började som biträdande militärpsykolog på det som hette Militärpsykologiska institutet och som senare blev FOA5. Saker som jag skrev då blev väldigt impopulära, som till exempel boken Militärer, makt och politik, 1972, som var min doktorsavhandling. 1966 skrev jag tillsammans med Dieter Strand Svensk militär tänker. Det blev milt sagt mycket hallå kring den boken. Det var då inte många som tyckte om att den svenska försvarsmakten betraktades på det sättet.

– Jag skrev om militärers alarmism. Ju högre upp i hierarkin, desto större ansåg man krigsrisken vara. Det var ju inte så konstigt. Det var ju deras jobb att tänka på de här frågorna. Men det var inte populärt att skriva om det.

Lika illa var det att fråga officerarna om politiska sympatier och skolbetyg.

– 1962 röstade 85 procent av officerarna på högerpartiet som det hette då. Vid valet 1962 fick högern drygt 15 procent av rösterna. Det visade sig också att de som blev militärer var de svagaste eleverna i gymnasiet. Av vad jag sett här på skolan bedömer jag det som fullständigt uteslutet att det är så i dag. Det är en elit som blir officerare och de får en mycket bra utbildning.

– Taket har höjts mycket på 40 år. Nu sitter eleverna här på FHS och skriver
C-uppsatser som granskar den militära professionen och organisationen inifrån.

Bengt Abrahamsson tror att vi med tiden kommer att hamna i en radikal granskning av den professionella militära tillvaron i de tre aspekter som nämndes i början av artikeln. Och man hamnar också i en kritisk granskning av organisationen.

– Vad ska man organisera för? Vilka är konfliktfallen?  Det kommer att handla mycket om asymmetri. Man ställs mot grupper som är numerärt och materiellt svagare men som kan ställa till skador som vid 11 september. Det kommer att handla mycket om underrättelser och information och det gör att det ställs mycket högre intellektuella krav på morgondagens officer.

Men därmed är det inte givet att betydelsen av teknik minskar i yrket.

– Det som är extremt intressant är att det är dubbelt. Det blir mycket teknik också, men du kanske inte behöver veta hur datorn ser ut under skalet för att kunna använda den. Framtidens officerare ska hantera precisionsvapen och annan teknik samtidigt som de fredsskapande operationerna utomlands kräver att officeren ska klara av en verklighet som inte fanns i officersvärlden förut. Officeren ska ha mer kontakt med befolkning, journalister och politiker.

Ulf Henricsson berättar i boken om sina Bosnienerfarenheter. Det handlar inte i första hand om väpnad strid i det han skriver, säger Bengt Abrahamsson. Det som Henricsson gör är faktiskt avancerad diplomati i någon mikromening. Det visar att den militära kompetensen måste byggas ut med andra kompetenser. Förmågan till väpnad strid måste finnas. Det blir mera krav på officeren som soldat och mera krav som diplomat.

Morgondagens officer låter sig ju sägas. Men när måste förändringen komma?

– Det måste ske ganska snart. Inter-operabilitet här och nu, säger Högkvarteret. Frågan är var man ska börja. FHS måste ha en högre beredskap när det gäller professionaliseringskunskaper. Utbildning i officersrollen påminner om detta, men man faller tillbaka på erfarenheter från tidigare generationer. Vi måste veta vad som behövs just nu och i morgon. Teorin om de här aspekterna måste ställa mer kritiska frågor än vad som sker om officersrollen i   dag.

– Man kan inte kräva av alla officerare att de ska kunna allt, men man kan fundera på detta när man sammansätter förband. Man kanske ska ha med någon språkkunnig, någon expert på internationell juridik. Kan man inte lösa detta med civila experter? Det är inte lätt att komma in som helt civil i en militär grupp.  Man kan bli en som står i vägen mer än hjälper till. Det krävs ändå en militär utbildning för att vara med.

Militärer och akademiker

Bengt Abrahamsson tar upp frågan om de akademiska officerarna och säger att det finns en debatt om hur Försvarsmakten tar hand om sina akademiker.

– Det finns ett berättigat missnöje bland de officerare som har skaffat sig en akademisk utbildning. De hade väntat sig att -doktorshatten skulle värderas högre.

Det finns en spänning mellan det akademiska och det militära som inte bara är militärens fel.

– Militärer har ett antal goda ting som initiativkraft, beslutskraft och etik. Det är saker som kanske inte är positiva saker för akademiker. Går man in på ett akademiskt seminarium och talar om beslutskraft och etik så är inte det något som precis höjer stämningen. Seminariekulturen är att sitta länge och argumentera, medan den militära kulturen är att sitta en kort tid och argumentera och sedan gå ut och göra det här. Det ska alltid leda till en handling. På universitetet ligger huvudvikten på argumentationen, säger Bengt Abrahamsson.

Men löser sig inte det här med organisation av sig självt när nätverkstanken slagit igenom i försvaret?

– Det nätverksbaserade försvaret kan ses som en militär motsvarighet till hur företagen hanterar information, fattar beslut och styr sin verksamhet. Då har det sagts att om vi tar över den idén så ska vi också ta över deras organisationsmodeller. Det ska vara platt och lite hierarki. Men i kris och krig måste det vara en hierarki och det av ett bestämt skäl. Det måste finnas någon som tar ansvar. Man arbetar på politikernas och ytterst folkets uppdrag och då går det inte att släppa en verksamhet till en sorts spontanistisk organisation. Blir det inte avsett resultat ska det kunna utredas och någon måste ta ansvar.

– Marknaden tar inget ansvar. Det är ingen organisation utan ett sätt för efterfrågan och tillgång att komma samman. Enskilda företag kan ställas till svars, men aldrig marknaden. Säger vi att vi ska göra försvaret till en marknadsorganisation så är det en inneboende motsättning. Det kan aldrig bli så.

– Det är högt i tak även i vår bok. Det finns en inre debatt i boken. Bo Dahlbom kommer i sitt kapitel nära den här tesen.

– Själv tycker jag att det finns en förenklad bild av marknaden som har gått för långt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/1

15 reaktioner till “”Försvaret diskuterar och övar för litet””

  1. Pingback: bryan
  2. Pingback: roger
  3. Pingback: luis
  4. Pingback: Sergio
  5. Pingback: kent
  6. Pingback: Billy
  7. Pingback: Joel
  8. Pingback: Rodney
  9. Pingback: adrian
  10. Pingback: Billy
  11. Pingback: Ross
  12. Pingback: Lee
  13. Pingback: Brent
  14. Pingback: Jamie
  15. Pingback: Melvin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *