Strategi och övning ger färdighet

Hur får de svenska myndigheterna in kristänkandet i det dagliga arbetet? Kanske de militära strategerna har något svar? Peter Wivstam och Göran Grönberg är strategilärare vid Försvarshögskolan.

– Någon lärarlösning finns inte, säger Peter Wivstam. Varje kris är unik. Det handlar snarare om att kunna fungera så bra som möjligt när krisen kommer. Planer är nog bra, men de är värdelösa om det inte finns någon organisation bakom.

Göran Grönberg talar om triangeln hot–resurser–ledning. Det är så militärer tänker och det kan nog till stor del överföras till det civila kristänkandet.

– Först gäller det att identifiera hotet. Det var tydligt under det kalla kriget och det är det som är det stora problemet för militären nu. Vi får ofta frågan vad vi ska göra utan att ha en fiende. Då försöker vi att skapa en bild av hur det skulle kunna vara när vi använder våra resurser och så skapar vi ett scenario för detta. Och så övar vi för att öva ledningen. Man ska identifiera hotet, öva ledningen och sätta samman resurser från olika håll. När man övar ledning och hotet kommer man fram till vilka resurser som behövs. Och då har man fått den här triangeln. Detta är en metod som används internationellt.

Till nytta i hela samhället

– Kan man då ta med sig den här metoden utanför den militära ramen, frågar sig Göran Grönberg. Ja, det tror jag. Du måste hitta den där människan som kan måla upp en bild av en flodvågskatastrof i Thailand. Fast nästa gång är det givetvis något annat. Det här är inte lätt, men det finns människor som håller på med sådant här. Sedan måste man skapa sig en bild av vilka resurser som behövs och hur de ska ledas. Och så har man triangeln igen: hot–resurser–ledning.

– Försvaret är ju duktigt på att öva. Ett av de stora problemen utanför försvaret är att man inte övar. Och varför övar man? Inte för att hitta fel utan för att bli bättre, säger Göran Grönberg. Man ska också komma ihåg att övning är ett naturligt steg i inlärningsprocessen. Det är övergången från teori till praktik.

– Och i övandet ligger också ett viss mått av ödmjukhet, säger Peter Wivstam. Det är insikten om att uppgiften är så svår att man måste öva på den.

Peter Wivstam betonar att det är viktigt att äga orden och att ha ett gemensamt språk. Därigenom skapas en gemensam värdegrund. Militärer talar om principer och imperativ. Det finns ett system för hur språket används och det finns tjocka böcker om hur orden ska tolkas.

– Högst upp finner man målet. För att nå målet vill vi ha en viss effekt. Denna kallar vi för princip. En sådan effekt kan vara överraskning. För att nå dit kan vi använda flera verktyg. Det kan vi kalla imperativ. Ett sätt att nå överraskning kan vara vilseledning. Överraskning och vilseledning är kända begrepp för oss i försvaret. Men i det gemensamma språket med andra myndigheter måste man eventuellt finna nya begrepp.

Problemen börjar när olika myndigheter ska samverka. Och överst ska det styras av politiker. Från högsta ort vill man exempelvis ha handlingsfrihet.

– Budskapet om handlingsfrihet skickas ner till en massa myndigheter varav försvaret är en, säger Peter Wivstam. Är det någon som tror att ordet handlingsfrihet kommer att tolkas lika hela vägen? Och det hjälper inte att en myndighet som försvaret övar. När flera myndigheter är inblandade så är ju kedjan inte starkare än den svagaste länken. Och därför är det så viktigt att alla myndigheter har en gemensam värdegrund. Med en dåres envishet hävdar jag att det är lika viktigt som planerandet och själva krisplanen.

Och det finns även en fara med att endast förlita sig på planer, påpekar Peter Wivstam.

– Under det kalla kriget planerades det mycket. Risken fanns väl att det var viktigare att det stod saker i förråden och att det fanns pengar i budgeten än att vi kunde göra det vi skulle. Den risken finns alltid när man har ett ”vilande” hot som löper under så lång tid. Vi trodde att vi hade planer för allt. Sprack huvudplanen fanns det ett så kallat om-fall. Det här kan ge en falsk trygghet.

Resurser måste utnyttjas

Göran Grönberg håller med om att det ligger något i påståendet att förvirringen inte minskar när politiker mer och mer talar i modeord och rubriker för att få plats i medierna.

– Även inom försvaret ställs vi inför liknande problem.  Här måste vi nu dessutom  lära ett nytt språk. Nu ska vi använda engelska. Begrepp och förkortningar motsvarar inte alltid det vi är vana vid.

Göran Grönberg säger att kärnan i problemet är att vi ska samordna samhällets resurser så att skattepengarna används bäst.

– På det praktiska planet går det ganska bra. Ska försvaret hjälpa till vid en översvämning så ställs vi under befäl av räddningsledningen. Samma resonemang förs om terroristbekämpningen. Det är polisen som leder oss.

– Det handlar om resurser och samordning. Under det kalla kriget skulle de civila resurserna ställas till försvarets förfogande. Nu är det tvärtom. För att det här ska fun-gera måste man ha resurser och en välövad ledning.

Och i vilken ända ska man då börja? Enligt Göran Grönberg är det självklart att det är regeringen som ska göra klart för myndigheterna vilken roll de ska ha i krisen.

– Där har man säkert tagit till sig av det senaste årets erfarenheter, säger han. Under det kalla kriget var det här noga reglerat. På något sätt har vi tappat det och vi måste ta upp det igen. Då hade vi en totalförsvarstanke med funktionsansvariga myndigheter. Och Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) hade ett samordningsansvar. Det försvann med ÖCB. Krisberedskapsmyndigheten har inte den rollen. Det finns nog enskilda myndigheter som till exempel Räddningsverket som anpassat sig bra till den nya situationen, men det ska vara ett lagspel också.

Nationell övning

Peter Wivstam undrar hur pass långt försvaret egentligen har kommit:

– Nog övar vi ofta, men det är spel med internationella insatser. Det är mycket sällan vi övar tillsammans med andra myndigheter för att lösa nationella kriser.

Finns det då inget att hämta hos gamla militära tänkare som vi kan överföra till dagens krislösning? Världen är ju full av militära misstag och även prov på lysande operationer?

– Visst kan vi dela upp krisen i element som man gör med en militär operation. Det kan vara faktorer som tid, rum och osäkerhet. Våra verktyg kan nog till viss del användas när kriser analyseras efteråt och det är ju så konsulter arbetar. Men det finns inget facit därför att varje kris är unik. Man måste lära sig att tänka strategiskt och de högsta beslutsfattarna måste öva ofta. De måste lära sig att arbeta med dessa frågor gräns-överskridande.

Ska man till exempel kasta in allt vad man har med en gång eller ha en reserv?

Strategilärarna säger att det nog är bra att ha en reserv i bakfickan när man planerar militärt, men det som är rätt i ena fallet kan vara fel i det andra. Som framgår av intervjun med Åke Sellström underskattade man hur länge mjältbrandskrisen skulle hålla på. Det hade då varit klokt att hålla igen och satsa på uthållighet. I andra fall är det tvärtom.

– Jag var en gång vakthavande på ett förband när det blev en skogsbrand i Kolmården. Ska jag skicka hundra på en gång eller några i taget, frågade jag brandmästaren och fick svaret – skicka hundra nu och det är släckt på tio minuter. Skickar du tio åt gången brinner det hela dygnet. Den som rätt kan bedöma krisen vet vad som ska göras, säger Göran Grönberg.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/5

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *