Beslutsfattare på kurs ställs inför en ny hotbild

På kursgården Solbacka utanför Stockholm samlas beslutsfattarna för att lära sig säkerhetspolitik. Förr var kurserna inriktade på det stora anfallet från öst.I dag handlar det om förberedelser för terrorangrepp och att lära eleverna att tänka flexibelt, säger Bo Huldt, som är professor i säkerhetspolitik och strategi.

Året var 1989. Kalla krigets sista år. Gudrun Schyman var statsminister. Bo Huldt var utrikesminister och Bengt Anderberg, senare FOI:s generaldirektör, var överbefälhavare.

Det var alltså inte på riktigt. Men ändå ett stort allvar i botten. Det var en kurs för samhällets översta skikt av beslutsfattare från näringslivet och den offentliga sektorn. Då som nu samlades man på kursgården Solbacka utanför Stockholm.

– Jag var med som kursdeltagare, säger Bo Huldt. Sedan blev jag en kortare tid 1997 chef för verksamheten, Institutet för högre totalförsvarsutbildning (IHT). Att vara elev var en stor upplevelse för mig. Efter en kort stund började alla att tänka och tala på samma sätt. Det var oerhört imponerande.

Numera brukar Bo Huldt hålla öppningsföreläsningen, som handlar om säkerhetspolitik. Bo Huldt är professor i säkerhetspolitik och strategi vid institutionen för säkerhet och strategi på Försvarshögskolan. Han har också varit chef för Utrikespolitiska Institutet och gjort ett kort inhopp som chef för Internationella institutet för strategiska studier i London (IISS).

– Jag blev inkastad som en hastig interimslösning. Jag satt då i IISS råd. Chefskapet var en utmaning för en svensk, stormigt och mycket lärorikt. Dåvarande rektorn för Försvarshögskolan (FHS) Claes Tornberg kallade mig sedan till FHS för att sätta upp den strategiska institutionen, och där var jag chef från 1994 till 2001.

Ett liv i flyttkartonger

I dag 2005 börjar cirklarna slutas. Försvarshögskolan har flyttat in i ett nybyggt hus som den delar med bland andra Utrikespolitiska institutet. Det är ett liv i flyttkartonger. Det är inte bara glädje med att ha många böcker, konstaterar Bo Huldt. De tar plats.

Men åter till jämförelsen mellan förr och nu.

– Efter 1989 ändrades allt. Tidigare hade vi ett enda jättelikt hot, som man kanske nu kan säga var relativt osannolikt att det skulle slå in. Nu står vi i stället inför ett enormt spektrum av olika, om än mindre totala, hot och vi vet att något kommer att inträffa någonstans någon gång.

– Det är det som eleverna på kurserna ska tränas på. Att tänka flexibelt och att samtidigt kunna identifiera de viktiga fasta punkterna.

– Vad är det vi måste göra eller vara beredda att göra? Antag att det blir ett terroristangrepp med kemiska stridsmedel i Alvesta som skär av alla kommunikationer med Sydsverige. Eller att tankbilen välter utanför Karolinen i Karlstad, så att hela Räddningsverket slås ut, säger Bo Huldt och väljer några av alla tänkbara ruggiga händelser.

– Säkerhet definieras så oerhört brett. Först talade vi om nationell säkerhet, sedan om samhällssäkerhet och om humansäkerhet, säkerhet för individen. Kurserna syftar till att skapa en förståelse för hur ett sådant här scenario kan uppstå. Vad är det som måste göras och vad kan göras genast? Vilka resurser har vi? Ovanpå kommer den internationella dimensionen. Stora katastrofer kan vi inte hantera ensamma. Det måste bli en EU-aktion eller liknande.

Supermakt i nöd

Detta sägs samtidigt som omfattningen av katastrofen i New Orleans börjar klarna. USA begär hjälp utifrån.

– Det är ju en tydlig illustration till att inte ens en supermakt, som kan spränga världen i bitar, kan klara sig själv alla gånger.

– I kalla krigets kurser var det militära det allt överskuggande. I   dag är det militära en del i den större krishanteringsförmågan. Försvarsmakten är ett säkerhetspolitiskt instrument. Det handlar om vilka resurser som samhället har. Det är ju försvaret som har bandfordon och de stora helikoptrarna, men också den trupp som kan behöva förstärka polisens resurser till exempel i samband med ett terrorangrepp. Det blir en fråga om att effektivt nyttja nationella resurser och att samtidigt se det hela i ett internationellt sammanhang.

– Allting var så entydigt förr. Exempelvis statsmakternas inställning till hur vi skulle använda försvaret. Försvaret skulle avskräcka eller i värsta fall avvärja invasion. När vi skickade ut trupp var det inte primärt en säkerhetspolitisk insats vi gjorde. Ur försvarets synvinkel var det inte nödvändigtvis en bra idé att skicka ut folk på FN-uppdrag: det blev en bataljon mindre om landet blev angripet. Vi skickade ut våra bataljoner mest för att vi ville vara solidariska och hyggliga.

Vändpunkt med EU-inträdet

– Den avgörande vändpunkten kom 1993 när Carl Bildt, som då var statsminister, deklarerade att vi skickar trupp till FN-styrkorna på Balkan för att visa att vi är goda européer. Då hade vi ju lämnat in vår inträdesansökan till EU! Det är nu vi börjar tänka på ett annat sätt. Kriserna hade kommit närmare oss. Det var inte längre Kongo och Mellanöstern. Nu gällde det Europa. Dessutom var det sovjetiska hotet borta och vi behövde inte oroa oss för att vi hade en bataljon mindre.

– Det här var en stor omställning på en kort tid. Tidigare hade kurserna för rikets högsta ledarfigurer varit helt inriktade på det stora anfallet. Det gällde att kunna mobilisera och göra det snabbt. Annars kunde man mista handlingsfrihet och tvingas böja sig för påtryckningar.

– Det reella hotet var ett krig mellan Nato och Warszawapakten. Den stora faran var ett anfall från Sovjetunionen. Moskva hade resurser för detta. Nato hade det inte. Sedan fanns det ett resonemang att det kunde bli mer komplicerat än så. Man jämförde med 1940 när engelsmännen ryckte in i norska vatten och tyskarna hävdade att Norges neutralitet inte skulle tas på allvar. Nu hade ju Tyskland en plan i alla fall på att anfalla Norge. Överfört till Sverige under kalla kriget skulle det ha kunnat innebära att Nato vidtog förebyggande åtgärder som innebar att vi hamnade i konflikt med Nato först och Warszawapakten sedan.

Ville inte stå oförberedda

– Vi befann oss i vad som kallades ett barriärläge mellan blocken. Om det krisade måste vi kunna förstärka barriären. Det vill säga mobilisera. Under inga omständigheter fick vi stå oförberedda, som 1940 när vi inte hade hunnit beväpna oss och de vapen vi hade var omoderna. Det var historiens läxa.

– Visst kan man säga att tanken på stabiliteten i norra Europa fyllde en funktion. Vi hade en strategisk roll i norra Europa som vi  inte har kvar nu. När kalla kriget tog slut insåg man också att vi hade en ny roll: det gällde att aktivt bidra till stabiliseringen av Östersjöområdet – att i den tidigare frontzonen mellan öst och väst bygga en säkerhetsgemenskap. Regionalisera och sedan europeisera: först få till ett regionalt samarbete och sedan få in de baltiska staterna i det europeiska samarbetet, i EU och med Nato. Och att snabbt få Moskva att evakuera de ryska trupperna från Baltikum.

Med denna integrationspolitik har Sverige också varit framgångsrikt. Vilken roll Sverige har nu (eller vill välja) är mer oklart – och är en säkerhetspolitisk utmaning för både praktiker och analytiker, och därmed också för Försvarshögskolan.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4

9 reaktioner till “Beslutsfattare på kurs ställs inför en ny hotbild”

  1. Pingback: george
  2. Pingback: alexander
  3. Pingback: Leslie
  4. Pingback: earl
  5. Pingback: Reginald
  6. Pingback: Bruce
  7. Pingback: don
  8. Pingback: Jared
  9. Pingback: Jason

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *