Teknikrevolutionen på tidningarna

Den nya tekniken förvandlade på några år helt sättet att göra en tidning och även organisationen. Hela yrkesgrupper försvann på några år. Ett hundraårigt hantverk sopades bort. En stor anledning var att tidningarna tog till sig mjuk- och hårdvara från konsumentmarknaden. Det har gjort det lättare än någonsin att göra tidning. En dator, några program och internet. Det räcker.

Den industriella revolutionen var inte bara ånga och telegrafen. Det var också den billiga tidningen framställd i massupplaga. Tidningarna spreds med ångande tåg och nyheterna telegraferades till redaktionerna. Men den stora revolutionen på tidningarna bestod av deras egen teknik. Det var sättmaskinen och rotationspressen. Tidningssidorna kunde gjutas i halvsfäriska plattor och två sådana plattor monterades på en cylinder i pres-sen. Och sedan var det bara att köra. Läskunnigheten hade tagit ett stort kliv framåt med skolreformer. Så det fanns en publik. Därmed var den moderna tidningen född. Den tidning som nu förutspås gå under på internethavet.

1800-talets tidningsteknik var så bra, och så svår att ändra på, att den höll sig vid liv ända in i början av 1980-talet. Ett tidningshus var mer av en fabrik än ett kunskapsföretag. Här fanns massor med arbetare som omvandlade redaktionens text till bokstäver på papper. Tidningarna investerade stora summor i pressar, blylager och massor med maskiner. För att rymma allt detta krävdes ett stort hus. Dessa hus samlades ibland i tidningskvarter. Som Fleeet Street i London och Klarakvarteren i Stockholm. Som i sin tur återuppstod i Marieberg på Kungsholmen i Stockholm.

Det var där den andra stora revolutionen ägde rum. De två höghusen som en gång rymde de stora tidningarna – utom Aftonbladet – har nu andra hyresgäster. Svenska Dagbladet har flyttat in till city och Dagens Nyheter och Expressen ryms numera på mindre ytor.

Den gamla tekniken var fulländad. Blyet flödade i en produktionsprocess som mejslats ut i nära hundra år. Journalisterna skrev på skrivmaskin och sättarna satte texten på sina maskiner. Rubriksättarna plockade ihop sina bokstäver för hand. Och ombrytarna plockade ihop allt. Ofta hade en journalist också formgivit sidan.

Grafikerna hade sina egna mått, klaviaturen på sättmaskinen var inte som på skrivmaskinen. Grafikerna bevakade gränsen till journalisterna. Om en journalist tog i en blybit kunde hela produktionen stoppa. Den grafiska tekniken var unik och det var grafikerna som rådde över den. Grafikerna var mycket fackligt medvetna. Det var delvis grundat på traditioner. Grafikerna låg vid 1900-talets början före andra arbetare därför att de kunde läsa. Det var ju nödvändigt i yrket. De läste också sådant som andra arbetare aldrig kom i kontakt med.

När de mindre tidningarna slängde ut blyet och ersatte det med papper var det de första tecknen på att stora saker var på gång. Den enkönade grafikerkåren fick nu släppa in kvinnor. Det var flinka skrivmaskinsflickor, perforatriser. De omvandlade redaktionens text till en hålremsa, därav namnet. Hålremsan matades sedan in i en fotosättare som kunde vara ett tekniskt, och mycket känsligt vidunder, där bokstäverna projicerades på en ljuskänslig film. Allt i en svindlande takt. De gamla blysättarna fick gå kvar på nåder till pensionen. Allt deras kunnande och prestige blåstes bort av en teknik som gjorde outbildade flickor till sätteriets nyckelpersoner.

Så kommer stordatorerna. Där lagras all text som sedan skickas ut till fotosättarna. Till stordatorerna kopplas ett nät av terminaler. De ser likadana ut. Grafikerna har sina och journalisterna sina.

Och nu börjar bråket. Tekniken började sudda ut de fackliga gränserna. Grafiker och journalister satt i samma tekniska båt. Vem ska sätta texten? Journalisternas texter kan skickas direkt till stordatorn. Men då försvinner grafiska jobb. Och så börjar man förhandla om rätten till sättningen för utan husfrid blir det ingen tidning.

Skrivmaskiner har bytts ut mot bildskärmar. Det är tyst i tidningshuset även när det är som mest hektiskt. Man kan höra en tändsticka falla. För det är tillåtet att röka överallt och när som helst. Rökförbud var lika omöjligt att föreställa sig som att man snart skulle kunna göra hela tidningen på bildskärm.

Men så blev det. Efter sättningen var nästa stora slagfält ombrytningen. Hur text och bilder skulle läggas in på sidan? En terminal hade så kallad grafisk option. Man kunde, med lite god vilja, se hur en rubrik skulle se ut i verkligheten. Den finessen kostade 30 000 kronor extra. Grafikerna och journalisterna fick var sin. Vid den här tiden hade alla föreställningen om att den grafiska branschen skulle skapa sin egen teknik. Exklusiv och dyr. Inträdet till denna teknik var en förhandlingsfråga mellan journalister och grafiker. Framtidens ombrytningsmaskiner visades på mässor. Enormt dyra och svåra att jobba med. Bakom den grafiska särlösningen fanns starka krafter. Den fackliga. De som skött den gamla tekniken skulle också sköta den nya och behålla jobben. De som gjort de gamla maskinerna skulle göra de nya. Tidningsägarna hade inte mycket att välja på. Det var bara att betala eller låta tidningen gå under i ett strejkkaos. I Köpenhamn stod Berlingske Tidende stilla i månader. På Fleet Street stod pressarna.

Då kom:

• Macen,

• Ombrytningsprogrammet QuarkXpress,

• Adobeprogrammet Photoshop för bildbehandling,

• Adobeprogrammet Illustrator för att göra kartor, grafik, diagram och mycket annat.

Nu fanns en utrustning, om än mycket skakig, som man kunde köpa på gatan. Särskilt billigt var det dock inte. Men det skulle snart bli bättre. Övergången mellan industrirevolutionens bly och informationssamhällets ettor och nollor varade bara i ett drygt decennium. Främst i linjen gick fattiga tidningar som måste skaffa sig ny teknik för att sänka sina kostnader och överleva.

Nu är sedan länge datorerna kopplade i nätverk. Omständliga processer försvann i rask takt. Bara en sådan sak som att få in texten från en plats utanför redaktionen. Journalisten ringde till redaktionen och läste upp sin artikel. Detta spelades in och skrevs ut. När telefonlinjen var för dålig, eller inte fanns alls, fick man lita till telexen och i praktiken telegrafera in sin artikel. Med datatekniken funderade man på att komma ifrån dyra telefonkostnader genom att skaffa sig egna linjer. Det fungerade så där. Egenutvecklad teknik var en återvändsgränd.

Så kom internet och e-posten.

Vanlig text blev ju rätt många ettor och nollor. Men det var inget mot vad en färgbild blev. Där gick på något sätt den mentala gränsen. Det var svårt att tänka sig att tekniken skulle klara av de gigantiska filer som en färgbild utgjorde. För att inte tala om alla dessa beräkningar. Varje liten punkt i bilden var en uträkning.

I dag vet vi hur det gick. Nu skickar läsarna in sina färgbilder till redaktionen som de tagit med samma telefon som de skickar bilden med. När journalister stängs ute från en plats, som i Burma, kommer materialet ändå fram. Det räcker för att få stormakter att inkalla FN:s säkerhetsråd.

Med den nya tekniken organiserades redaktionerna om. Man behövde inte längre arkivarier som höll ordning på bilder och tidningsklipp. Mörkrummet och kopisterna försvann när den digitala kameran kom.

Insikten om att det fanns mycket material i digitala källor ledde fram till att redaktionerna byggde upp faktaavdelningar som skulle botanisera i databaserna. Det digitala var ändå något för specialister. Nu är dessa researchers borta. Vem som helst kan leta på internet.

Sista länken i produktionskedjan är tryckpressen. Det är en miljardinvestering.  En press håller i cirka 30 år. Den ska vårdas noga och sedan helst rulla resten av dygnet. En morgon- och en kvällstidning kan dela på en press. Men inte ens två tidningar tillsammans orkar med kostnaden. Med den nya tekniken sker trendbrottet. Man ska inte äga en press. Man ska köpa en trycktjänst. Sidorna skickas som pdf:er över internet.

Så det borde vara lätt att vara tidningsägare i dag. De gamla bekymren är borta. Inga dyra pressar, inga fackliga konflikter, inga stora redaktioner, inga dyra telefonsamtal, ingen låsning vid en egen teknik, inga egna hus med dryga lokalkostnader, inga dyra maskiner.

Och ändå talar man om att papperstidningens dagar är räknade. Det verkar som om någon annan surfat ännu bättre på den digitala vågen. För det startas tidningar som aldrig förr. Det är bara att fånga upp en trend och skapa en tidning och tjäna pengar tills trenden klingat av. Det är tekniken som gör det möjligt. Allt som behövs är en dator och några program som man köper på stan. Sedan kan man sitta var som helst och vara uppkopplad och skicka sin tidning till vilket tryckeri som helst i världen.

Det är en lång resa från den slamrande blytidningen till den digitalt producerade. Men den har skett under ett yrkesliv.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

5 reaktioner till “Teknikrevolutionen på tidningarna”

  1. Pingback: enrique
  2. Pingback: Evan
  3. Pingback: Derrick
  4. Pingback: daniel
  5. Pingback: dennis

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *