Teknikforskare med överblick

De långa seriernas och de svenska särlösningarnas tid är förbi. Lars Falk och Göran Lilja som varit med länge berättar om varför teknik slår och hur man kan slänga in den småbrutna terrängen när den egna tekniken inte räcker till. Och vad vi har att lära av Ryssland.

Det svenska invasionsförsvaret var en blandning mellan miljonarméns enkelhet och ett högteknologiskt samhälles produkter i form av stridsflygplan, ubåtar, robotar, torpeder och avancerade ledningssystem. Vilken väg ska vi gå i framtiden? Nu har försvaret blivit mycket mindre.

Blir det ett val mellan det enkla och det avancerade?

Lars Falk (LF): – Jag tror att det för oss är en fullständigt oacceptabel tanke att vi skulle vara tekniskt underlägsna en motståndare. Det gäller vår självbild. Sverige, USA och Israel är nog de länder som sätter tekniken högst. Om vi lägger oss på en lägre teknisk nivå finns ju risken att vi i en internationell operation skulle kunna bli underlägsna. När jag var i Israel och besökte ett forskningsinstitut som i praktiken också är en fabrik fick jag uppleva skillnaden mellan teoretiska och verkliga risker. Vi tittade på störutrustning och tyckte att det såg bra ut. De som kontrollerade utrustningen var reservofficerare som skulle använda utrustningen på fältet. De var mer kritiska och ställde andra krav. De hade en annan världsbild. Formell risk är sådant vi ägnar oss åt när vi jagar vätskor på flygplatser. Reell risk är något helt annat.

Nu ska det vara interoperabelt. Svenska blågula särlösningar ska undvikas. Det finns flera orsaker till särlösningarnas historia. Tanken var att undvika Natostandard eftersom man räknade med att Sovjet i första hand anpassat sig till denna. Dessutom skulle särlösningar stärka alliansfriheten. Och så fanns ju också den svenska miljön som krävde egna lösningar. Under ubåtsjakternas dagar importerades i hast italienska ubåtsjakttorpeder. En skarp sådan avlossades och det höll på att bli ett vådaskott. Torpeden var inte gjord för våra grunda vatten.

Har termen svenska särlösningar fått en orättvis dålig klang i dag?

LF: – Jag träffade Natofolk för ett par år sedan som var avundsjuka på de svenska ingenjörerna som fick ägna sig åt särlösningar. Svenskarna fick ge sitt allra bästa även om det blev dyrt. Natoingenjörerna tvingades kompromissa när de skapade system som skulle passa alla Natoländer. Vi har haft några fantastiska system som jaktlänken och flygets stridsledningssystem. I debatten har det tonats ned hur bra dessa system verkligen var. De sattes aldrig på hårda prov och fick därför ingen uppmärksam-
het.

– Den svenska jaktlänken, som i korthet innebär att de två planen i en jaktrote tillsammans skapar en gemensam lägesbild, är ett utmärkt exempel på en svensk särlösning som nu offras när vi ska bli interoperabla. Motsvarigheten i Nato, länk 16, har haft många brister och flera länder har inte haft råd att införa den. Och nu står vi plötsligt i Sverige inför detta att ta bort en bra jaktlänk och byta den mot en sämre som vi bara har råd att ge till några få flygplan. De andra planen för nöja sig med vanlig radiokommunikation. Polackerna sätter inte in Nato-länken i sina gamla plan utan väntar tills de får modernare. Och Nato tvingas att acceptera detta virrvarr.

Göran Lilja (GL): – Jag har ofta stött på att man i utlandet förvånas över de svenska särlösningarna. Men så har man tittat på kartan och förstått hur nära Sovjet vi låg.

Långa serier kostar mycket pengar under lång tid. Långa serier sägs också minska handlingsfriheten. Man riskerar att binda upp sig i teknik som blir omodern. Nu resoneras det mer om att utveckla, men att vänta med att tillverka. Kanske gör man ett system som används för utbildning och forskning och kallar det demonstrator.

LF: – Och det har fött ett nytt begrepp. Illustrator. Man vill inte ta på sig ansvaret att göra en demonstrator och så gör man i stället många illustratorer som i sin enklaste form kan bestå av några powerpointbilder. En illustrator tycks vara det som man på den gamla ingenjörstiden kallade för demonstrator.

GL: – Ibland underskattar man nog hur svårt det är att gå från det ena stadiet till det andra. Att snabbt ta fram ett operativt system från demonstratorn. Vi riskerar att inte ha samma systemkunnande längre som när så många arbetade hela vägen med de långa serierna.

LF: – System kräver ofta långa serier för att man ska få upp känslan. Långa serier stimulerar. Man lär sig under utvecklingen. Fördelen med långa serier är att man måste jobba sig igenom hela serien och då hittar man felen. Med korta serier ökar kravet på att allt ska vara genomtänkt.

GL: – De korta serierna innebär också att varje enhet blir dyrare och mer avgörande. Och vad händer då om man börjar förbruka vapnen?  Då har man helt plötsligt ingenting eller i varje fall inte på rätt ställe. Det talar för att man också skulle ha något med mindre prestanda. För då har man i alla fall det. Men det är en känslig avvägning.

– Även i den låga konfliktnivån, som i internationella insatser, behövs avancerad teknik – och pålitlig. I den nya miljön får nästan inget gå fel. Det kan leda till att vi skjuter mot oskyldiga.

– Det ställs också nya och andra krav på systemen. Systemen består ofta av system av system. Här skärps många krav som till exempel hantering och transport av farlig materiel, särskilt i fall av interoperabilitet.

När en viss teknik blir vanlig glömmer man lätt bort att det en gång fanns alternativ. Tänk om förloraren egentligen var bäst. En gång sades att Beta var det bästa videosystemet. Men det blev VHS. Enligt en förklaring därför att porren fanns på VHS och inte på Beta. Och nu har vi Microsoft som har 95 procent av marknaden. Fast är inte Apples Mac egentligen bättre? Det hävdar i alla fall Macanvändarna. Vinner den bästa tekniken?

LF: – Förklaringen är väl att det bara finns plats för en standard. Nu har folk lyckats förtränga hur dåligt Microsoft Office en gång var. Men det är viktigt att det finns en standard. Nu kör alla Windows. Inklusive militärerna. Men tänk så många olika program det fanns för tjugo år sedan. Det var en brytpunkt vid den tiden, då tanken på världsstandarder slog igenom. Till och med fransmännen fick avstå från sina egna växellägen på bilarna. Det fanns säkert goda skäl till att Frankrike valde en egen väg. Och folk gillade det. På samma sätt som Saabägarna tyckte det var självklart att ha startnyckeln mellan sätena och inte framför knät.

GL: – Och nu kommer standardtänkandet även på den militära sidan. Man väljer inte det bästa, men det bästa som passar de flesta. Och då slår det igenom när allt fler länder ägnar sig åt gemensamma internationella insatser.

Ryskt är robust. Lätt att tillverka i mängder. Men inte särskilt avancerat. Så har det hetat. Lars Falk har återkommit från en stor flyg-utställning i Moskva och förvånats över att Sputnikens 50-årsjubileum inte är någon sak i dagens Ryssland. Lars Falk och Göran Lilja är överens som att den ryska tekniken stod betydligt högre än vad vi ansåg i Sverige. Särskilt på flygsidan.

LF: – De ryska planen hade nog sina taktiska brister, men de var tillräckligt bra. Ett annat och kanske det värsta exemplet på svenska myter om rysk teknik är nog den svenska småbrutna terrängen som skulle frälsa oss. Jag har till och med försökt mig på en rysk översättning, poluzakrytaja mestnost. För i Ryssland finns inte uttrycket.

– Idén var att de sovjetiska fordonen var så dåliga att de skulle vara bundna vid vägar och då skulle de misslyckas i den svenska småbrutna terrängen. När Sovjet föll samman tog vi hit en del fordon som inte ansågs klara småbruten terräng. De flög fram som kanoner. Myten var stark och verkligheten en annan. Man borde väl ha kunnat räkna ut att ett folk som till och med har ett eget ord för när vägarna inte bär på våren, rasputitsa, skulle klara av den svenska terrängen.

GL: – I det gamla Sovjet fanns alla jordens – tolv, tror jag – klimattyper utom tropisk regnskog. Överallt använde man i stort samma utrustning. Grejerna var gjorda för att klara det mesta.

– Det finns en anledning till att de feltolkningar som Lars Falk nämner kan leva. När man studerar den materiel som är i tjänst får man ett intryck. När man studerar vad som finns i laboratorierna får man ett annat. Den sovjetiska materiel vi såg hade varit med ganska länge och då blev jämförelsen inte rättvisande.

– Vad gäller flyg så har ryssarna haft en väldigt fin matchning mellan teknisk syn och vetenskaplig förståelse. Deras flygplan var resultat av en enorm forskning. Det är rätt gjort från början. Man ser inga tecken till att de tvingats att fixa till saker. Man har skapat en riktig grundkonstruktion och så har man jobbat sig vidare med avancerade tekniska system ovanpå det. De hade väldiga resurser och kunde köra flera parallella spår samtidigt. Gamla Tsagi, som var motsvarigheten till Flygtekniska försöksanstalten, i all anspråkslöshet, hade cirka 5 000 anställda. Och då var nog inte provplatserna inräknade.

LF: – Det intressanta är att man försökt bevara det här. Det är en skara åldrande tekniker och forskare som är kvar och nu nyanställs det därför att sektorn växer. Men det är inte lika lätt som förr. Då kunde man alltid säga att ett jobb hos oss räddar dig från värnplikten, som var på tre år, och risken att hamna i Afghanistan. Nu måste man konkurrera med andra industrier om ingenjörerna. De gamla världs-berömda industrierna som Tupolev och Suchoi samlas nu under ett tak. Och i nästa steg lär man skära i det.

GL: – Ryssland har ofta haft färre underhållsnivåer mellan förbanden och industrin och det är något som vi nu diskuterar att införa själva. Man hade i linjen det antal flygplan man ansåg sig behöva och resten fanns hos industrin som gjorde underhållet. Då kunde man göra modifi-eringar på samma gång. Även om det inte var så vanligt.

I den nya världen verkar hantverkarna och praktikerna få ge sig för teoretikerna. Som Lars Falk och Göran Lilja påpekar är det en särskild konst att gå från en demonstrator till färdigt system.

GL: – Jag hörde en gång en näringsminister säga att vi nu lämnar industrisamhället och går över till kompetenssamhället. Jag kan förstå vad han ville uppnå, men tar man sådana – tyvärr vanliga – yttranden på orden blir budskapet farligt. Det finns mycket kritisk kunskap även inom det som normalt inte benämns high tech.

LF: – Jag har intresserat mig för kvarnhjulets historia, som är en berättelse om hur hantverkarna länge var bättre än teoretikerna. Under 1700-talet utvecklade Newton sina teorier om mekaniken som borde leda till effektivare kvarnhjul för att utnyttja vattenkraften. Men hantverkarna gjorde bättre kvarnhjul än vad teoretikerna kunde tänka ut. Det var först 1826 som en fransman lyckades räkna sig fram till det bästa kvarnhjulet. Man hade i Newtons anda tidigare trott att det var vattnets stöt på hjulet som gav energin. Det tog över hundra år innan man insåg att det handlade om energi och arbete. Ingen kände ännu till energiprincipen, men sen lossnade allt. Då kom det perfekta kvarnhjulet och samtidigt den perfekta turbinen.

– Och här finns likheter med hur vi införde det nätverksbaserade försvaret, NBF. Det fanns en väldig massa hantverkskunnande i försvaret som man bortsåg från. Man trodde att man kunde ta bort allt och ersätta det med en vision som låg tjugo år bort i tiden. Det måste vara en väldigt bra vision i så fall. Ofta testar man nya grejer begränsat och tar inte allt över hela linjen. Därmed inte sagt att jag är motståndare till NBF. Det var jag bara i början när alla var för det …

– Nu har man kommit mer till sans och insett att alla inte ska ha tillgång till all information. För hundra år sedan var det tämligen väl känt hur mycket en plutonchef borde veta. Ett tag framfördes tanken att alla också skulle fatta beslut. Det vore som ett fotbollslag utan tränare. Nu gör man som tränaren säger. Det blev inget NBF där heller …•

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

14 reaktioner till “Teknikforskare med överblick”

  1. Pingback: edward
  2. Pingback: dave
  3. Pingback: ian
  4. Pingback: Lance
  5. Pingback: Adrian
  6. Pingback: Jay
  7. Pingback: Henry
  8. Pingback: Milton
  9. Pingback: nathan
  10. Pingback: Christopher
  11. Pingback: Tony
  12. Pingback: alfonso
  13. Pingback: Alex
  14. Pingback: charlie

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *