Utanförskapet som samhällsfara

Publicerad den 16 oktober 2008 | av admin

Vart är samhället på väg och vilken roll ska Försvarsmakten spela? Framsyn sammanförde Anders Emanuelson, säkerhetsinspektör vid Försvarsmakten med Fredrik Gårdare, kriminalkommissarie som just nu leder kampen mot gängkriminalitet i Södertälje. Samtalet kom att handla om utanförskap, materialism, ungdomar och Försvarsmaktens roll.

Anders Emanuelson vill ha in fler invandrare i försvaret. Han anser att Sverige i första hand ska agera och tänka på hemma­plan.

– Det kan inte vara ett primärmål för försvaret att jaga terrorister i Afghanistan. Även om vi ska vara där också, säger han.

Fredrik Gårdare talar om segregation.

– Det lutar lite åt fel håll. Det gör det. Vi har i de utsatta bostadsområdena en situation som inte blir ljusare. Vi ser en ökad segregation. Än har vi väl ett samhälle som fungerar överallt, men vi har en del människor som har svårt att få den hjälp de behöver. Vi har unga vuxna som helt enkelt är yrkeskriminella. Samtidigt finns andra problem i de utsatta områdena. Grupper som är ekonomiskt svaga. Föräldrar som har tuffa saker med sig i ryggsäcken. Vi ser det inte som ett invandrarproblem för de här ungdomarna är födda och uppvuxna i Sverige eller så kom de hit som väldigt små. De har gått i svensk skola och har haft svårt att hänga med i konkurrensen. De flesta ungdomarna fixar dock skolan, men det är ändå en stor klick som inte gör det och de har stort inflytande på hela miljön och skolmiljön. Det blir ett problem för vanliga ungdomar att ha kriminella så tätt inpå sig, att se rätt otäcka saker, att se våld, att se hur narkotika säljs och köps öppet.

Anders Emanuelson var i våras på en terroristkonferens i Stockholm. Det talades mycket om terroristhotet och hur grogrunden för terrorism skapades i västvärlden. I flera europeiska länder finns samhällen i samhället.

– Jag tycker att det är för jävligt att man kan bo i Sverige, men ändå inte bo i Sverige. Att man skapar ett utanförskap, säger han.

– Det är så lätt för oss att jaga terrorister, men vi funderar inte på vad vi skapar för grund­valar på hemmaplan för fundamentalism. När jag var förbandschef var det som en studentfest när de som vi brukar kalla invandrarungdomarna muckade. Hela släkten kom. Det var något som jag aldrig upplevt tidigare. Nu tas så få ut till värnplikt, mönstringskraven har skärpts och många av dessa ungdomar kommer inte längre till oss. När vi under 1990-talet prövade tre­månadersutbildning var det fler invandrarungdomar som frivilligt gjorde denna utbildning än som sökte vanlig värnpliktsutbildning.

– Min reflexion är att öka andelen som får göra värnplikt för att på så sätt få in fler invandrarungdomar. Det skulle vara ett alternativ för ungdomar i stället för att riskera att de lyssnar till locktonerna från de kriminella gängen. När jag tjänstgjorde i Skåne fick jag kontakt med Rosengård. Det var ett utanförskap som jag inte trodde fanns. Ett bra sätt att jobba med positiv integration är större värnpliktskullar och se till att fler med invandrarbakgrund får chansen att göra värnplikten. Nu är vi nere på kullar på 4 000 varav nästan tusen går åt för att gå högvakt. Jag tror också att våldsbenägenheten hos ungdomar skulle minska om fler gjorde värnplikt och lärde sig att hantera skarpa vapen. Då börjar man att tänka på liv och död.

Förr gjorde nästan alla unga män värnplikten, cirka 50 000 per år. Prästen Lennart Koskinen menar att det tillförde värden till samhället utöver det militära. Och nu har det försvunnit.

– Då fanns inte utanförskapet, säger Fredrik Gårdare. Nu har vi marginaliserade pojkar. Gårdagens värnplikt skulle i dag vara värd guld, men det kan man kanske inte införa. Men försvaret och de här grupperna borde kunde komma varandra närmare. Att vara militär eller polis, det kanske är något för mig. Vi har hur många poliser som helst på Kungsholmen, men där finns inte brotten. Att flytta ut högkvarteren vore ett signalvärde för att bryta isoleringen. De här ungdomarna behöver vuxna förebilder. Eldsjälar som drar i gång aktiviteter lyckas alltid. Men de orkar inte hur länge som helst. Vi måste ge ungdomarna förebilder från det vuxna samhället och då är militärer mycket bättre än den lokala gangsterledaren.

Anders Emanuelson berättar om moskén som brändes ned vid Islamic Center i Malmö 2003.

– Södra skånska regementet, P 7,  erbjöd tält, men jag sa att ni får själva kolla tälten för det är inga eleganta partytält. När tälten reses ska vi göra det tilsammans – soldater och officerare från regementet och islamisk centers medlemmar. Så blev det. På nationaldagen 2005 återinvigdes moskén och jag bjöds in. Jag accepterade på det villkoret att jag fick komma i uniform. Det var viktigt för mig att visa att jag företrädde Försvarsmakten.

– När  Bengt Gustafsson slutade som överbefälhavare befarade han att det skulle kunna bli etniska motsättningar i Sverige på samma sätt som då skett i andra länder. Han menade att om fler ungdomar och kvinnor kom in i de uniformerade yrkena skulle risken för motsättningar minska. Han var med och  tog initiativet till Bernadottegymnasierna, eller uniformsgymnasierna, som nu finns i Stockholm, Malmö och Göteborg.

– En gång skickade jag en överste till Bernadottegymnasiet i Stockholm som talade om etik och moral. Det var inga elever på plats när han började. De kom indroppande. Han sa att han förväntade sig respekt och att i det ingick att alla skulle vara på plats. Nästa dag kom alla och det låg till och med ett äpple på bordet. Översten hade inte tagit till några hårda ord. Han hade sett individerna och inte en skog ungdomar. Är det något som militärer är bra på så är det att se individer och hitta människor. En annan gång var det teambuilding under en fältvecka. En officer som sett det värsta i Bosnien var med. Han fick frågan om han skjutit någon. Han sa att han sett en flicka som träffats av granatsplitter. ’Jag trodde aldrig att det kunde finnas så mycket blod i en femåring’, sa han. Då blev det tyst. Och man började tala om mänskliga värden.

Vi pratar om påfrestningar. Det här numret av Framsyn ska handla om det. När människor utsätts för trauman och arbetar under stress. Tanken var att Fredrik Gårdare skulle berätta hur svårt det är att vara polis i de tuffaste områdena. Han börjar med det, men kommer snart in på något oväntat.

– Visst är det en påfrestning för poliserna som arbetar i områden där samhället bara fungerar på en skör tråd. Vi måste ha poliser närvarande som är där en längre tid. Det håller inte att låta det ena gänget från Polishögskolan avlösa det andra. Det händer sällan att en i området känd polis får sin bil sönderslagen. Det är ju vår polis. Vi har haft några som jobbat en längre tid, de har tagit påfrestningarna. Och så får de frågan om hur många de har skjutit. Inte av vuxna. Utan av små barn.

– Vi måste ha större stadga av samhället i stort. Men folk flyttar ut och in i området ofta, det blir ingen grannsamverkan mot brott. Det finns, som jag sa, eldsjälar som kör projekt som är väldigt viktiga. Utan dem skulle det gå väldigt illa. Vi har vuxna som går ute på nätterna för att det finns unga som driver ute hela nät­terna.

Därmed är Fredrik Gårdare inne på de kriminella, de mest utsatta.

– Här kan du verkligen tala om påfrestning. De försvinner från högstadiet, gör sin karriär, kommer in bland några äldre yrkeskriminella och blir med tiden fullvärdiga. De lever 24 timmar om dygnet, sover några timmar på dagen. Perspektivet är inte längre än ett dygn. De har inte en tanke på att de kan hamna på Plattan som 30-åringar. Nästan alla använder narkotika eller sprit. ’Jag kan sluta om jag vill’, säger de. Eller ’hålla det på en lagom nivå’. Det är en ständig stress. Något kan hända dig eller din kompis. De måste hela tiden ha pengar för att kunna visa upp sig, och ligger hela tiden i konflikter. Det är oerhört mycket konflikter. Och hur löser man konflikter i den kriminella miljön? Jo, med våld. Man tar lösningen från filmens värld. Det är inget snack om att gå halva vägen var. Våld blir den enklaste lösningen. En macholösning. Någon måste vika ned sig därför att en annan är starkare.

– Banditerna lockar med morot och piska. De lockar med familjegemenskap. Men de kan också ta livet av dig. Ofta är slutet tragiskt. Till slut händer något som slår sönder gruppen. Det kan vara ett brott som går åt skogen. Någon grips. Någon skjuts. Det blir konflikter inom gruppen eller mellan grupper som leder till grovt våld. Narkotikan tar ut sin rätt, i 30-årsåldern orkar inte kroppen med, man hamnar i missbruk och slutar på Sergels torg. En del dör ju också av överdos, hjärtinfarkt. Många i 30-årsåldern börjar fundera på vart de är på väg. De som fortsätter som kriminella backar en bit. De går över till ekobrott, tömmer företag, sysslar med svart arbetskraft. De utslagna blir målvakter i blufföretag.

– I den här åldern kommer de till oss och knackar på dörren. De är förtvivlade. ’Jag är rädd, de tar livet av mig. Ta in mig, de har tagit allt.’ Vi mobiliserar hela samhället för att rädda dem, men de är ofta i för dåligt skick. Även om samhället satsar alla sin resurser, tar fram föräldrar, flickvänner, skyddar dem och försöker tömma hjärnan på alla kriminella normer så räcker det ofta inte. Samtidigt ska de bli av med ett missbruk, lära sig svenska, och lära sig att gå upp på morgonen, sätta sig på bussen, åka till jobbet, komma hem trött, och knappt få det att gå ihop. Och tycka att det är bättre. Att åka buss i stället för BMW.

Fredrik Gårdare berättar om hur trendkänsliga de kriminella är.

– De tog efter Sopranos. Hur de ska föra sig, kvinnosyn, narkotikamissbruket, arbetsmetoder, utpressning, indrivning. Samtidigt som de ska få det där gemensamma, familjära. Vi äter ihop, vi leker ihop, vi gör brott ihop, vi åker till Thailand ihop.

– Även poliser går på trender, säger Fredrik Gårdare. Det finns många poliser som tar efter, skaffar benhölster som ser tuffare ut. Det blir lätt hänt att vanliga poliser försöker likna specialstyrkor med en tuffare buss, ett extra magasin.

– När jag var i Afghanistan, fortsätter Anders Emanuelson, var det likadant där. Bland litteraturen kunde man finna tjocka postorder­kataloger med militär materiel. Soldaterna är en målgrupp. De snackar prylar, prylar, prylar. Rädsla och osäkerhet föder ett behov av olika typer av stridsvästar. Det vet de som gör pengar på trenderna. Jag tycker att det är läskigt. Det är lätt att skapa trender hos ungdomar som är minst bekräftade. Är någon utanför är det någon annan som tar hand om dem.

– Förr visste alla vad det handlade om att göra värnplikten. Nu är det för få som berättar. Nu är det skrönor och amerikanska skitfilmer som styr. Det finns en ballfaktor här. Ibland upplever jag att vi har tappat verkligheten. Det är någon annan som styr. Problemet med trakasserier handlar mindre om befäl som bär sig illa åt utan mer om att ungdomar trakasserar andra ungdomar.

Att materialism och konkurrens är stora trender håller både Fredrik Gårdare och Anders Emanuelson med om.

– Det är ett enormt tempo i dag och det blir för mycket för många, säger Fredrik Gårdare.

–  Det är en konkurrens från första klass som bara blir hårdare. Det är inte bara att gå till verkstaden som förr. Du måste ha något att komma med. Och det är mer materialistiskt än någonsin. Du måste fixa de där kläderna. Du måste ha en snygg bil för att imponera på tjejerna med. Det gjorde jag också när jag var 18. Men då var det inte snack om att åka till Thailand. Jag behöver bara gå hem till mig själv i Nacka. Mina döttrar säger att vi måste åka till Thailand. Jag säger Mallorca, det är lika varmt där. Nej, det ska vara Thailand. Hela samhället har blivit lite mer, lite längre bort, en jakt på lyckan. De svaga grupperna har svårt att hänga med i det racet och då står de kriminella där och väntar med sina pengar. Då blir det ännu mer lockande att välja det i stället för att gneta på och inte köpa en BMW.

– Det ser lite mörkt ut. Det gör det. Ibland får jag kritik för att jag är för mörk. För visst finns det positiva saker, men det är lätt att bli yrkesskadad som polis. Man ser så mycket elände, så många brottsoffer, så många som inte kommer att greja det, så många nya som kommer in i brottsligheten. Möjligtvis har skolan nu blivit bättre på att prata om värderingar och att jobba mer med mjukvara.

– Materialismen är utbredd, säger Anders Emanuelson. Prylar räknas i alla stycken. Snabba klipp. Eric Sjöberg vid FOI, som började tala om nätverksförsvar före alla andra, lyckades reta upp många militärer med sina visioner. Jag sysslade då med framtidsstudier och sa att ’skit i budskapet och inse att vi står inför en stor teknikförändring’. Nästa gång jag träffade Eric höll han på med samhällsutvecklingstendenser och bland annat den organiserade brottslig­hetens betydelse.

Anders Emanuelson är orolig för dagens ungdom.

– Initiativförmågan eroderar. Den psykiska hälsan . . . jag blir orolig . . . kanske har jag blivit gammal och ser det på ett nytt sätt. Hur många skulle i dag klara av lumpen med de krav som ställdes när 50 000 mönstrade? Kanske 15 000. Att sova i tält, kunna ta en order, ifrågasätta en order, att leva i skogen, bo hemifrån, leva med andra. Jag blir orolig. De ska ju betala min pension, säger han.

– Jag har som förbandschef haft sju kullar. De värnpliktiga gjorde mig hela tiden enormt imponerad. De var gräddan av gräddan. Det har jag insett efteråt.  Men det fanns samtidigt värnpliktiga som jag tyckte gav upp så fort det blev jobbigt. Eliten nu är nog vassare än förr, men spannet till de andra har ökat. När mina flickor var mindre tränade jag dem i Djurgårdens fotboll. De fick lära sig att bita ihop. Att träna, öva och spela. Det har de haft nytta av.

– För en officer är det som att svära i kyrkan att säga att värnplikten hade ett syfte utöver att göra soldater. Det hade samhället stor nytta av. Det har vi bara diskat bort, det är inte en viktig fråga. Jag säger det inte som militär utan som far och bekant till kompisar som har barn.

– Det här tog vi bort när Sovjetunionen brakade ihop. Vi trodde att det skulle bli bättre. Det blev bara värre. I Europa har vi i princip lagt ned försvarsförmågan och alla följer trenden att ha en snabbinsatsförmåga. Även lilla Sverige ska ha det och då blir det så här litet kvar, säger Anders Emanuelson och visar ett försvar som ryms mellan tummen och pekfingret.

– Och då säger man att de nordiska länderna ska hjälpa oss. Men de är ju lika små. Jag var nere i Ravlunda nyligen och följde det första kompaniet i den bataljon som danskarna ska sätta upp. De har svårt att rekrytera officerare och soldater. Officerarna drar sig för att åka till  Helmandprovinsen. Det är inte ofarligt.

– Jag läste i Time, som min 88-årige far lånat till mig, att självmordsfrekvensen bland hemvändande amerikanska soldater är grym. Jag blir alldeles mörkrädd. Tre missioner i Irak är vad man klarar av. Sedan är det over and out. Och vi tror att vi kan vara bäst i klassen.

– Jag lärt mig mycket av min far. När han var runt 50 började han jobba för FN och reste över hela världen. Han berättade och jag fascinerades. Det har jag fått av min far, jag vill ha ett brett perspektiv. När man möter vanliga människor från andra grupper inser man vilken fördel det är.

– Så att man inte bara blir en militärjävel.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

13 Comments