”Jag bearbetar krigsminnena när jag forskar”

På Försvarshögskolan i Stockholm utbildas högre officerare. De läser teoretiskt om gamla och nya krig.Få om ens någon har direkt erfarenhet av kriget. Men ibland möts världarna.Aida Alvinius är forskare och arbetar vid institutionen för ledarskap och management. För henne är arbetet ett sätt att hantera sina egna krigs-upplevelser och kunna leva vidare med dem.

Aida Alvinius studerar inte för att skaffa sig hus och ägodelar.

– Jag har lärt mig att allt det kan tas ifrån en. Men man kan aldrig ta någons kunskap. Det som finns här inne, säger hon och knackar sig på pannan.

– Jag kom med min familj till Sverige från en liten stad, Bosanska Gradiska, utanför Banja Luka i Bosnien i november 1992. Då var jag tretton år. Vi var plötsligt tvungna att plötsligt fly. Under två år hade jag upplevt hur det känns att sitta i skyddsrum, att inte ha mat eller ström. Och hur det skjuts överallt. Detta speciella ljud. Man klarar inte av det … att se hur en frisör-salong bombas … hur kroppsdelar slungas ut. Och den speciella stanken därför att ingen vågar gå in och ta hand om det. Jag kan inte se hemska saker på tv. Men jag forskar om det, jag får en annan förståelse när jag läser om sådana saker. Jag läser det teoretiskt och jag tolkar mina erfarenheter. Det är för mig ett sätt att be-arbeta mina minnen. Absolut.

När Aida Alvinius kom till Sverige hade hon ingenting.

– En och en halv resväska brukar jag säga. Då är man så långt nere man kan komma. Därifrån finns bara en väg, uppåt. Man har inget att förlora, för man har förlorat allt, och kan bygga sig en framtid. Det gällde att plugga och skaffa sig det som ingen kan ta ifrån en. Kunskaper. Av en slump hamnade vi i Karlstad. Det var ödet.

Ödet ville också att FOA:s beteendevetare någon gång på 1970-talet utlokaliserats till Karlstad. De överfördes sedan till Försvarshögskolan. Och så korsades två vägar. Sedan fyra år arbetar Aida Alvinius vid Försvarshögskolan i Karlstad och hon har nyss börjat som doktorand vid Karlstads universitet. Det ska bli en avhandling i sociologi med inslag av social-psykologi. En del av denna avhandling blir hon snart färdig med. Det är en studie som ingår i Försvarshögskolans projekt om irreguljära hot. Aida Alvinius har tidigare studerat ledarskap under påfrestande förhållanden. Nu har hon intervjuat 20 personer som i internationella insatser har den närmast omöjliga uppgiften att samverka och försöka vara alla till lags och ändå få något gjort.

– Vid kriser och katastrofer skickar man -ibland ut människor som inte ursprungligen hör till organisationen. De är inplockade därför att de har speciella kunskaper och egenskaper. Vi kallar dem för länkar. De ska knyta ihop och samverka mellan olika organisationer, myndigheter, grupper, säger Aida Alvinius.

En symbol för projektet är en teckning av en man som håller ihop två kedjor. Han är länken. Men det är lika lätt att se honom fjättrad. Aida Alvinius kan hålla med om den tolkningen.

– De här människorna är utsatta för ett stort korstryck. Uppgiften är egentligen för svår och jag har svårt att förstå att man trots allt ändå ibland lyckas. För risken för ett misslyckande är mycket stor.

De intervjuade kommer från Försvarsmaktens alla försvarsgrenar, från polisen och utrikes-departementet. De har varit i Asien, Afrika och på Balkan från 1960-talet fram till dagens insats i Tchad.

– Jag har försökt att ta reda på vilka krav som ställs på ledarskap, samverkan och organisation och att kartlägga de förutsättningar, svårig-heter och begränsningar som finns i samverkansarbetet. Vad händer när personen kommer ut? Jag har intervjuat utan tanke på att det ska passa in i någon mall och försökt hitta kategorier och gemensamma nämnare. Sedan kommer man fram till en modell och den ska jag i nästa steg i min avhandling försöka förankra i ett flertal teorier. De som lyckas i sitt arbete har vissa personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vilka de viktigaste är och se om det går att använda detta för att välja ut dem som har bäst förutsättningar att lyckas.

Modellen är uppdelad i tolkning, anpassning och påverkan. En person går från det ena stadiet till det andra i en dynamisk process och så snurrar det runt.

• Tolkning innebär att man ser hur folk ser ut, grader, kroppsspråk, vilka föreställningar man har om dem från början.

• Anpassning är att försöka vinna tillit. En icke-rökare kan för sakens skull gå om knuten och röka med sin motpart bara för att vinna förtroende.

• Påverkan är medvetenhet om att det du gör påverkar andra och situationen. Den som kommer till ett möte med skyddsväst, hjälm och vapen signalerar att han upplever läget som hotfullt. Att komma i bara uniformen innebär en ökad personlig risk, men kan samtidigt gynna saken. Hela tiden gäller det att hitta en balans och inse att allt man gör får konsekvenser. Det handlar också om hur man påverkas av regler. Är mandatet oklart ökar friheten att ta egna initiativ.

På frågan om något särskilt slagit henne under arbetet svarar Aida Alvinius med en, som hon betonar, ovetenskaplig iakttagelse som gjort stort intryck.

– Ofta har jag gjort intervjuerna här på Försvarshögskolan i Stockholm. Jag har stått nere vid receptionen och väntat och ofta haft en bild på personen jag ska möta. Men det har nästan inte behövts någon bild. Jag har sett dem direkt. De är ofta ståtliga och har utstrålning. När de kommer in dyker det genast upp människor som hälsar, pratar och ler. De verkar känna många och människor dras till dem. Det är någonting som inträffar när de kommer in i rummet.

Aida Alvinius säger att det här i alla fall verkar stämma för dem som kan berätta om att de varit framgångsrika i sitt arbete. När hon frågar dem själva vilka egenskaper de anser vara viktiga räknas det upp ord som: ”att ha skinn på näsan, vara psykiskt stabil, kunna ta initiativ, undvika revirtänkande, att äga ett rum, vara flexibel och inte minst att ha humor”. Att kunna få någon att skratta är ett bra sätt att vinna förtroende.

– Det intressanta är också att de här männi-skorna verkar hitta sina gelikar och själsfränder i andra organisationer, säger Aida Alvinius. De söker sig till varandra och hittar genvägar i byråkratin. Svenska myndigheter utomlands ska enligt reglerna tala med varandra på ett sätt som är omständligt. De här personerna får klartecken från sina chefer att hitta smidigare och snabbare vägar. Det är formellt fel, men blir rätt.

Om det går att ringa in vilka som passar för detta jobb har de intervjuade personerna också en uppfattning om vilka som inte passar. De som har trasslig privatekonomi ska hålla sig undan. Man träffar många människor och kan utsättas för påtryckningar och i värsta fall mot betalning gå den ena sidans ärenden. Den som har lätt att bli förälskad ska också helst hålla sig borta med sina känslor. Man kan komma i beroendeställning och börja läcka information. Svaghet för brända och destillerade drycker är också en fara. Det verkar finnas en tendens att den risken ökar ju fler missioner man är på. Det är ett av skälen att undvika att skicka ut människor för ofta. Utlandstjänsten får aldrig bli huvudsaken och livet hemma påtvingade avbrott. De ska helst gå flera år mellan upp-dragen.

Varför är dessa människor så viktiga och varför är det så viktigt att rätt människor tas ut?

– Sverige har ju ett gammalt och gott rykte. Mycket beror på att dessa samverkanspersoner har lyckats. Det är dessa personer som träffar andra och är förbandets ansikte utåt. De blir bilden av Sverige. Därför är det så viktigt att kunna rekrytera inte bara dem med rätt utbildning utan också rätt personliga egenskaper. Jag vill ta reda på vad det är som gör de bra samverkarna bra. De klarar av att hantera den ryggsäck de har med sig när de hamnar utomlands. De har etnocentriska föreställningar, de har en uppfattning före om hur det ska se ut. De har utbildats, har kunskaper och har tittat på tv. Sedan möter de folk från alla möjliga grupper i en samverkanssituation. Mycket handlar om olika kulturer. Man ska kunna hantera att människor och grupper har olika agendor. En del av dessa agendor kan vara dolda. Man säger inte rätt ut vad man egentligen är ute efter. Man har olika intressen som man ska gynna. Det kan vara företag, folkgrupper och irreguljära grupper. Den som ska klara det här måste ha en fingertopps-känsla, kunna läsa av stämningar och inse att det som man gör i all välmening kan tolkas nedsättande. Kom inte och tyck synd om oss, vi vet ju inget annat, kan de få höra.

Det finns många exempel på erfarenheter som de intervjuade delar med sig av.

• Ålder spelar roll. Ingen av dem man talar med är under 30. Alla är män. En bra samverkare är en mogen man därför att han matchar målgruppen på fältet bättre.

• Grader och stjärnor betyder mindre i svenska försvaret. Utomlands läggs däremot stor vikt vid detta. Det är bättre att skicka ut någon som egentligen har för hög grad för uppgiftens betydelse.

• Det finns alltid en risk för avlyssning. Det gäller att tala i koder.

• Tolkarna är ett kapitel för sig. Normalt har försvaret egna tolkar som kan användas för att hantera känslig information. Ibland måste dock lokala tolkar anlitas. Fördelen är deras person- och lokalkännedom. Nackdelen är att de kan bli utsatta för påtryckningar eller drabbas när förbandet rest hem. De lokala tolkarna är välutbildade och i Kosovo tjänar de bättre än en läkare. De är starkt motiverade att behålla jobbet, vilket kanske av landsmän ses som något misstänkt. Det är viktigt att den lokala tolken kommer från rätt grupp och har rätt status i förhållande till den part han ska samverka med.

Slutligen, finns det någon berättelse som gjort extra starkt intryck på dig?

Aida Alvinius bläddrar i sina papper och -läser historien om han som skapade några minuter av fred i Mellanöstern.

– Han som berättade det här hade tårar i ögonen. Jag vill ta fram det här som den goda gärningen: ’Det var på julen 1972. Vi låg nere vid Suezkanalen. På ena sidan av kanalen fanns de israeliska ställningarna, på den andra de egyptiska. Vi hade alla våra observationsposter. Vi svenskar hade en skiva med engelska julsånger som vi spelade upp i högtalarna. Strålkastare lyste på FN-flaggan. Via radion skickade vi julsångerna till andra svenska observationsposter som spelade upp sångerna i sina högtalare. Över hela linjen ljöd Stilla natt. Vi kunde se hur de israeliska soldaterna kröp fram ur sina skydd och ställde sig upp med tända ljus. Långt på andra sidan gjorde egyptierna samma sak. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det. Under en minut eller två var det fred.’

I oktober 1973 anföll egyptierna över kanalen och drev de underbemannade och överraskade israelerna framför sig. Över 8 000 egyptiska soldater lär ha stupat vid den fronten. Israel som också stred i norr mot Syrien förlorade över 2 500 soldater. De syriska förlusterna uppskattas till över 30 000. Men julen 1972 var det i alla fall några minuter av fred. Alla som upplevde den stunden fick nog inte vara med om en jul till.

Aida Alvinius säger att hennes forskning inte kommer att förändra världen.

– Men den kanske kan göra världen lite bättre, någonstans, någon gång.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

11 reaktioner till “”Jag bearbetar krigsminnena när jag forskar””

  1. Pingback: enrique
  2. Pingback: Daniel
  3. Pingback: Darrell
  4. Pingback: Robert
  5. Pingback: jay
  6. Pingback: ramon
  7. Pingback: Harvey
  8. Pingback: stephen
  9. Pingback: marvin
  10. Pingback: Jason
  11. Pingback: Earl

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *