När fredssoldaterna sviker sitt uppdrag

Publicerad den 15 december 2008 | av admin

En soldat måste vara beredd att dö och att döda för sitt land och sina kamrater. I ett krig hör det till att några måste offra livet för att rädda andra. Det låg underförstått, om än -sällan uttalat, i det gamla svenska nationella försvaret. Men den som är soldat i fredens tjänst? Gäller samma sak där?

– Ja, svarar Paolo Tripodi, -italiensk etikforskare vid amerikanska marinkåren.
Paolo Tripodi föreläste i höstas vid ett seminarium om utlandstjänst som arrangerades av Försvarshögskolan. Han deltar också i forskaren Karl Ydéns projekt om militärt våld.

– Vi är olika forskare som representerar olika infallsvinklar. Min är etiken. Till skillnad från de flesta andra etikforskare ser jag moraliska skäl för att ibland tillgripa våld. Det kan vara lika fel att inte använda våld som att använda våld i onödan. Att balansera detta är mycket svårt. Men det finns en punkt där frågan avgörs. Det är därför som vi ofta studerar fredsstyrkornas två stora misslyckanden, Rwanda 1994 och Srebrenica i Bosnien 1995.

Två namn och årtal som ger rysningar. I Rwanda dödades på tre månader 800 000 människor i det kanske värsta folkmordet efter andra världskriget. I Srebrenica dödades 7 000 muslimska män och pojkar på några dagar. I båda fallen sedan de fredssoldater som skulle ha skyddat dem -svikit.

I Rwanda var det belgiska soldater som svek i och Srebrenica var det holländare. Åtminstone i Holland blev efterhistorien ett nationellt trauma och en regering avgick. Hur skulle svenska soldater ha handlat? Vad hade hänt om de svikit?

– Den här diskussionen kan Sverige inte komma undan, säger Paolo Tripodi. Hur ser det svenska folket på Sveriges internationella bidrag? Är man beredd att ta konsekvenserna? Hur stora risker ska soldaterna ta för att skydda försvarslösa civila? Det handlar om att skydda gamla, kvinnor, barn. Vi åtar oss att skydda mänskliga värden. Tyvärr innebär detta åtagande att man riskerar förluster. Och det är svenska soldater som får betala priset. När Sverige går ut i världen för fredens sak innebär det att man utlovar skydd till människor i ett främmande land. Vem ska svara för skyddet om inte de svenska soldaterna? Det är de som får ta risken. Och det innebär i värsta fall att bli dödad.
Paolo Tripodi hävdar att en fredsinsats består av två delar. Det ena är den legala, själva mandatet som bryts ned i regler för hur soldaterna ska uppträda. När och om man får skjuta och så vidare. Den militär som bryter mot de uppställda reglerna kan ställas till svars efteråt. Den andra delen av insatsen är själva grunden, fast det har inte fästs på papper. Det är löftet man gett de utsatta människorna att skydda dem. På samma sätt som den vita parlamentärflaggan och rödakorsflaggan innebär något konkret är också FN-flaggan, eller den som används i insatsen, en symbol som inte får kränkas. Den står för löftet att skydda de civila.

I det senare fallet handlar det inte om lagar utan om moral. Den som bryter mot moralen riskerar inga påföljder. Däremot kan man naturligtvis tvingas leva med det livet ut. En som tvingats göra det är den kanadensiske generalen Romeo Dallaire, som var chef för FN-styrkan i Rwanda. I sin bok Skaka hand med djävulen skriver han att i framtiden måste vi vara beredda att offra vårt liv för mänskliga värden.
Ett vanligt misstag är, enligt Paolo Tripodi, att tro att ju bättre soldater man skickar ut, desto bättre är det. I Rwanda utgjorde belgiska fallskärmsjägare FN-styrkans kärna, och det var de som övergav dem som de skulle skydda, ett par tusen människor som sökt skydd i en skola och bakom ett belgiskt kompani.

– Soldater övas i att inte bryta mot mänskliga rättigheter. Inte i att aktivt skydda dem, -säger Paolo Tripodi. I en fredsoperation är det moraliskt lika illa att gå åt sidan och låta någon bli dödad som att döda själv. Fredssoldater bör ha en etisk kod.

Paolo Tripodi förklarar att i krig gäller lagar och soldater. Man ska hålla sig inom reglerna och göra det som man är tränad för – att bekämpa sin fiende. Det senare innebär att handla nästan som en robot. Särskilt i trängda lägen som strid i bebyggelse. Där finns inget utrymme för att fatta moraliskt riktiga beslut. Men en fredsinsats är inget krig. Det är en kamp mot kriminella och då måste man stå upp för de mänskliga värdena, säger Paolo Tripodi.

– Det kan ibland vara svårt att veta vad som är ett brott mot lagen, men aldrig vad som är ett brott mot det moraliskt rätta.
Tragedin i Rwanda har väckt frågan om FN-styrkan Unamir inte gjorde mer skada än nytta i och med att man invaggade människor i en falsk trygghet. Samtidigt har det debatterats om inte ett fastare ingripande från FN-styrkan kunde ha förhindrat massakern. Erfarenheter visar att när fredssoldaterna kommer inträder lugnet mycket snabbt och det behövs inte någon särskilt stor insats. Direktören för hotell Rwanda, som blev känd genom filmen Hotel Rwanda, menade att det skulle ha räckt med en polisstyrka motsvarande den som finns i en medelstor amerikans stad för att skapa lugn i Kigali. När det belgiska kompaniet lämnade den tekniska skolan och flyktingarna åt sitt öde blev nästan samtliga mördade. Löjtnanten som fattade beslutet beordrades inte att lämna skolan, men fick tillåtelse att göra det. När Charles Krulak var general i amerikanska marinkåren införde han begreppet den strategiska korpralen för att understryka vilket ansvar som kan vila på människor långt ned i ledet.
Den amerikanska marinkåren har väl annars inget rykte om att värna särskilt mycket om civila. Paolo Tripodi ger en helt annan version.

– I våra etikdiskussioner i marinkåren kan det ibland bli så engagerat att smockan nästan hänger i luften och jag får bryta för att lugna ned stämningen. Marinkåren är närmast passionerad i sin strävan att skydda civila. Man ser sig som en medeltida riddare, någon som står upp för höga värden.

På frågan om en marinkårssoldat är beredd att offra livet för civila i ett främmande land svarar Paolo Tripodi indirekt.

– När jag tar upp det ämnet med officerare och frågar vad soldaterna skulle säga om de visste att barn, som de skulle skydda, riskerade att dö för att soldaterna prioriterade sin säkerhet, blir svaret att en marinkårssoldat inte sticker för att rädda sig själv. Det handlar om stolthet och ära. Det sitter djupt i marinkårens värderingar.

Paolo Tripodi säger att dessa värderingar skapas av ledningens signaler. När Irakkriget bröt ut sade generalen Jim Mattis till sina soldater att ”ni är inte i krig med det irakiska folket eller de soldater som lagt ned vapnen. Ni är en del av världens mest fruktade och respekterade styrka. Använd hjärnan innan du använder ditt vapen. Visa världen att det finns ingen bättre vän och ingen värre fiende än marinkåren”. En tid senare jämförde general Mattis marinkårens ed med läkarens – att i första hand inte skada. Om du måste döda åtta oskyldiga för att döda en terrorist måste du avstå.”
Den som har arbetat i sex år för amerikanska marinkåren borde väl vara en varm anhängare av anställda soldater. Men så icke Paolo Tripodi.

– Jag började själv som värnpliktig. Det var mitt livs stora upplevelse. Jag var polis, tillhörde karabinjärerna i södra Italien. Vi sattes in mot upplopp och liknande. I fyra år var jag löjtnant och chef för en pluton med 80 procent värnpliktiga. Det fanns en klar skillnad mellan värnpliktiga och anställda. Efter ett tag minskar entusiasmen hos den anställde. När man är ute på övning längtar han hem till frun. För den värnpliktige är det nytt och spännande. En stor del av Italiens internationella insatser har gjorts av soldater som till en början varit värnpliktiga. 80 procent tyckte att de gjorde en nyttig insats och ville söka igen. Det var bättre att hjälpa människor än att sitta sysslolös på kasernen.
För några år sedan avskaffade Italien värnplikten vilket Paolo Tripodi tycker är en stor olycka.

– Man ska naturligtvis inte ha en stor värnpliktsarmé i onödan utan en mindre armé som verkligen gillar att göra en insats för freden, eller vad man vill kalla det, och sedan gå tillbaka till det civila. Vi måste diskutera vad som är fördelar och nackdelar med att ha anställda eller värnpliktiga. USA har anställda, men USA har andra åtaganden som ofta innebär krig. Men hur stor är risken att Sverige ska hamna i krig? Hur stor chans är det att Sverige gör fredsinsatser? Det är viktigt att förstå att det är en skillnad.

Paolo Tripodi har studerat hur fredssoldater utbildas och konstaterar att det ofta bara är ett tillägg till den militära utbildningen i stället för en helt ny syn på utbildning och uppdrag.

– De som lyckas är till exempel de italienska karabinjärerna som är en sorts militärpoliser. De är både civila och militärer i samma person och kan ställa om beroende på läget. Vi måste fråga oss varför italienska och danska värnpliktiga lyckas bättre än renodlade soldater. Vi måste lyfta den frågan bortom diskussionen om värnplikt eller inte och försöka komma åt själva kärnan.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4

13 Comments