Prognosmakare siktar på nya mål

Det är resan och inte målet som är det viktiga. I nästan 30 år har Gunnar Jervas arbetat med framtidsstudier vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Men han tror inte vi blir så värst mycket bättre på att säga något säkert om framtiden med hjälp av scenarier, spel, prognoser och annat som finns i siarens verktygslåda.

– Den stora vinsten med planeringsprocessen är att man tvingas tänka allsidigt och dynamiskt. Hjärnan blir mer elastisk. Åtminstone hos vissa. Men en planeringsgrupp innehåller inte bara visionärer och fritänkare. Här finns också de som vill dra raka streck och ha klara besked. När hotet blir verklighet ska också motmedlet vara klart, säger Gunnar Jervas.

Han kom till Försvarets forskningsanstalt (FOA), som det hette då, 1976. Han halkade in via 1974 års försvarsutredning. MajBritt Theorin, ledamot och socialdemokratisk försvarsexpert, ville ha ett utlåtande av en oberoende expert. Valet föll på Gunnar Jervas.

På 1960-talet gjordes det mesta av försvarets långtidsplanering i ÖB:s regi. Han genomförde egna hotbildsstudier, utformade förslag till motstrategi och lämnade underlaget till regeringen. Finansminister Gunnar Sträng gillade inte den modellen – han ansåg att ÖB fick för stort inflytande över både hotbild och försvarsnota. Därför inrättades sekretariatet för säkerhetspolitik och långtidsplanering (SSLP) vid försvarsdepartementet.

– SSLP var till stor del ett verk av Lennart Grape, en FOA-forskare som varit i USA och studerat hur försvarsminister Robert McNamara gjorde. Så lades grunden till försvarets perspektivplanering, säger Gunnar Jervas.

Tre studier

Planeringsinriktningen bestämdes av tre referensgrupper. En för studiet av omvärldsutvecklingen, en för samhällets svagheter och den tredje som gjorde samman-
vägningen och utformade hotbilder som skulle styra den mer konkreta planeringen.

– Förslaget visades upp för politikerna, i första hand försvarsberedningen, och så skickades resultatet till finansen. Överbefälhavaren tyckte oftast att han fick för lite pengar och därför blev det nästan ideliga överskridanden. Så såg det ut när jag kom in i planeringen på 1970-talet. Warszawapakten och Sovjetunionen föll till sist, men den svenska planeringstankern fortsatte sin utstakade kurs. Det är först på senare år man svängt om ordentligt, vilket lett till beslutet om ett svenskt insatsförsvar.

Inte lätt att sia

Gunnar Jervas har slutat arbeta med
perspektivplanering sedan ett bra tag.  Men han har inte släppt intresset för hur det gick till.

− Man insåg snart att det var inte så lätt att se in i framtiden. Något mindre svårt borde det vara att kunna säga något om den tekniska utvecklingen. Så föddes den tekniska prognosen, som tyvärr stupade på att den var för teknikerdominerad. Tekniker tror ofta att det som är möjligt också kommer att förverkligas. De insåg inte att anskaffningsbeslut många gånger styrs av inrikespolitiska överväganden.

− Själv tycker jag nog att försvarets perspektivplanering skapade fler problem än den löste. Lite tillspetsat kan man säga att perspektivplaneringen var det svenska svaret på den sovjetiska femårsplanen. Fast i rättvisans namn ska sägas att idén kom från USA.

– Själva prognoseriet var faktiskt rätt svagt. Det som kallades prognoser var till stor del en produkt av olika särintressen. Den formella utgångspunkten var ett starkt försvar, det är sant. Men det fick inte kosta för mycket. Det skulle ge jobb i industrin, och industrin order. Sammanvägningen blev ett slags resultat. Hur de bakomliggande krafterna såg ut då, och hur de ser ut i dag, skulle vara intressant att studera.

– Det finns nog en överdriven tro på att man kan planera rationellt mot framtida hot. Det finns så mycket annat som påverkar, som till exempel politiker och journalister. Det är ingen tvekan om att massmedier får allt större inflytande över vad folk ska tycka och tro. Vad som är politiskt korrekt är också viktigt. Det vore väldigt intressant att se hur det här har förändrats sedan Erlander och Wallenbergarnas tid. Och för att förstå hur det nya försvaret växer fram är det viktigt att veta något om hur det gamla skapades.

Fick inte störa ryssarna

Gunnar Jervas arbetade mycket med olika angreppsfall och minns hur de olika buden lades fram.

– Militären ville ha något som var farligt, men inte för farligt, för då minskade trovärdigheten. Det skulle vara så pass krävande att det gav försvaret mer resurser. Andra var oroliga för att angreppsscenarierna, om de kom ut, skulle tas illa upp i Moskva som kunde använda dem för egna syften. I slutänden skulle det hela kunna gå ut över Finland.

Hotet från öster är ett exempel på vårt behov av förutsägelser.

– Vi vill veta vad som kan bli farligt så att vi i tid kan göra något åt det. Sedan har vi den positiva förutsägelsen, som är mer vanlig i ekonomiska sammanhang. Vad ska man satsa på för att få avkastning på sina pengar? Också det kräver att man vet något om framtiden.

– Behovet av att kunna se in i framtiden är nog lika gammalt som mänskligheten. Vi har oraklet vid Delfi. Vi har de religiösa profetiorna. En förkunnare målar upp en ljus bild av framtiden och visar på den rätta vägen. Eller hotar med helvetet och upp-manar sina trosfränder att bete sig rätt inför detta dystra slut. Den som anses veta något om framtiden får naturligtvis stor makt över andra människor. Allra bäst är uppen-
barelser direkt från Gud som kan tecknas ned som i Bibeln och Koranen. Så har vi människor som påstår sig vara synska. Och hela den kommersiella sidan med kristaller och annat tjafs.

Ytterst kan framtidsforskningen spåras tillbaka till Isaac Newton och andra naturforskare.

– Newton kunde ju inte bara förutsäga hur ett äpple skulle falla. Han klarade även större föremål som planeter. Det här var genombrottet för naturvetenskapen. Den amerikanske fysikern Herman Kahn menade i vår tid att samma principer kunde användas också för att säga något om samhällets utveckling.

Nya modeller

Gunnar Jervas konstaterar att det gick någorlunda bra att göra prognoser för död materia, men att det blev mycket värre när människor kom in i bilden.

– Folk kan ju lära av sina misstag och anpassa sitt agerande. Man kanske kan följa ett växelspel i två, tre led, men sen blir det väldigt svårt att säga något pålitligt om den fortsatta utvecklingen.

För att komma vidare prövades nya grepp. Ett var att göra större och mer komplicerade modeller. Då blev beräkningarna mer komplicerade. Men det fanns ju alltid datorer, menade man. En annan genväg var att korta tidsperspektivet. Då hann det inte bli lika mycket fel.

Insikten om svårigheterna att göra säkra prognoser ledde fram till tekniken med alternativa framtidsbilder. Man arbetade med ett antal besläktade instrument:

Prognosen är en framtidsbild som man tror kommer att inträffa.

Scenariot är en händelseutveckling som slutar med en framtidsbild.

En framtidsbild behöver inte vara en prognos, alltså något man tror ska inträffa. Ibland görs framtidsbilder för att stimulera fantasin.

Spel är en interaktiv verksamhet som ska följa vissa regler. Spel inleds ofta med ett bakgrundsscenario eller inspel. Inom försvaret används så kallade spelkort, till exempel en stridsvagn av ett visst slag.

– På scenarier för planeringsbruk
brukar man ställa vissa krav, säger Gunnar Jervas. Scenarierna måste vara tänkbara, annars saknar de trovärdighet. De ska vara möjliga att genomföra, realiserbara, som man säger. Någon marsmänniska får alltså inte finnas med i sammanhanget. Det skall finnas en kedja av händelser som verkar rimliga. Scenariot ska normalt leda till en framtidsbild, men den behöver inte vara en prognos utan kan vara en alternativ framtid. Scenariot ska vara relevant, såväl funktionellt som politiskt. Det innebär att om man lägger fram ett scenario ska det vara så utformat att planerarna kan vidta motåtgärder.  Det ska vara politiskt möjligt. Om politikerna inte går med på scenariot är det inte mycket värt. Alternativa framtidsbilder ska i princip vara inkluderande. Med det menas att det verkliga utfallet ska återfinnas inom alternativspektrum, alltså det utfallsrum som scenarierna omfattar.

Två scenarier

Till slut får man inte glömma att det finns olika typer av scenarier. I det här sammanhanget är två av särskilt intresse:

En typ är av utforskande karaktär. Man börjar i nuet och arbetar sig framåt. Det blir ett scenario som speglar vad som kan tänkas hända. Särskilt rimliga scenarier av den typen uppfattas av
läsaren ofta som en prognos.

Den andra scenariotypen börjar i slutänden. Man beskriver ett önsketillstånd och jobbar sig sedan bakåt för att se om det finns någon väg som leder till detta paradis.  Metoden kallas på svengelska för backcasting och har bland annat använts av FOI:s miljöforskare. Karl-Henrik Dreborg diskuterar metoden mer i detalj i sin färska doktorsavhandling.

Startade nytt projekt

När kalla kriget tog slut tröttnade Gunnar Jervas på att arbeta med militära frågor.

– Då startade jag ett projekt som handlade om gemensam säkerhet, det så kallade GEMS-projektet. Tanken var att studera hur man löser konflikter i gemensam regi. FN är grundat på den principen. FOI drev tidigt ett stort projekt om detta, men efter ett par år blev gemensam säkerhet ett popämne inom forskarvärlden. Då kändes det hela mindre nyskapande. Därför startade jag ett
projekt om internationell migration och de risker den kunde tänkas medföra. Kunde olika grupper ta med sig sina konflikter till Sverige? Men det var som att svära i kyrkan att bara ställa frågan. Ett av landets mer välrenommerade förlag vågade trots allt ge ut slutrapporten som bok (Migrationsexplosionen, SNS Förlag, 1995).

Vi började nu närma oss millennieskiftet, vilket ökade intresset för framtidsfrågor. Gunnar Jervas nästa projekt handlade om tänkbara resurs- och miljöhot efter sekelskiftet (2000-talets stora utmaningar, SNS Förlag 1997).

– Den boken väckte dock inte så stort intresse. Miljöfrågorna hade hunnit bli institutionaliserade. Ämnet var inte längre lika hett.

Även om Gunnar Jervas haft en viss förkärlek för ämnen som stått högt på agendan hindrar inte detta att han också tagit sig an mer svårsmälta uppgifter. Efter att ha avslutat millennieboken ledde han ett internationellt projekt som handlade om teknikutvecklingens risker (New Technology as a Threat and Risk Generator, FOI-R–0024–SE, March 2001).

Terrorismen efter 2001

Ett verkligt hett ämne blev terrorismen efter den 11 september 2001. Gunnar Jervas hade redan tidigare lett ett internationellt projekt om terrorism (FOA Report on Terrorism, FOA–R–98–00788–170–SE) så det låg nära till hands för honom att leda ett författarlag som producerade en bok på området (Terrorismens tid, SNS förlag 2003). Därefter sattes Jervas i spetsen för ett projekt om hur den internationella strukturen kunde tänkas utvecklas på lite sikt. Resultatet återfinns i FOI-rapporten Quo Vadis, världen? (FOI–R–1190–SE), och kan laddas ned från FOI:s hemsida.

Gunnar Jervas hoppas kunna slutföra en rapport om amerikanska framtidsalternativ inom säkerhetspolitiken innan han lämnar FOI.

– Därmed har jag samlat ihop 41 år i arbetslivet på FOI, vid olika universitet och i det allmänna skolväsendet. Kanske kan det räcka så?

Jan-Ivar Askelin Framsyn, 2005/3

12 reaktioner till “Prognosmakare siktar på nya mål”

  1. Pingback: Don
  2. Pingback: clifton
  3. Pingback: Alfred
  4. Pingback: steve
  5. Pingback: Travis
  6. Pingback: Arturo
  7. Pingback: Matt
  8. Pingback: Shaun
  9. Pingback: adrian
  10. Pingback: jim
  11. Pingback: Charles
  12. Pingback: Enrique

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *