Vi sitter runt ett bord. Sex skyddsexperter från Försvarets materielverk (FMV). Vilka tekniker finns runt hörnet? Vilken syn finns på skyddet? Det blir inte bara ett samtal om teknik utan också om värderingar.
Vad är värt att skyddas? Stridsvagnen eller föraren? Vad ska man skydda sig emot? En pilprojektil, som går med flera kilometer i sekunden, eller en hemmagjord sprängladdning? I botten finns försvarets uppgift. Internationella insatser som kan vara både fredsbevarande eller fredsframtvingande. Soldaterna är frivilliga och de slåss inte längre för sitt lands existens.
En skyddsfilosofi kan liknas vid lagren i en lök. Varje lager är ett slag. Bäst är att vinna det första slaget – att inte synas. Till slut kanske bara ett slag återstår – att förneka fienden att kunna värdera sin insats. Men lökringsteorin ifrågasätts också av dem som anser att ringarna flyter samman. Skyddet är inte en serie lager utan en sammansatt och komplicerad process. Och som vanligt när några experter samlas i ett rum når man knappast fram till sanningen. Men man får höra intressanta saker.
De som deltog i samtalet var Ola Dickman, signaturanpassning, Elisabeth Behm, material, Lasse Svensson, ballistiska skydd, Patrik Persson, ballistiska skydd, Hans Norinder, nanoteknologi och Fredrik Hyllengren, material.
Ola Dickman:
– Man borde kunna växla mellan förmågan att synas och inte synas. Det ska vara som att slå om en spak. Vips så syns man inte. Man ska kunna anpassa sig efter bakgrunden, den så kallade kameleonteffekten. Jag tror att styrbara signaturer kan användas delvis. Hur långt man kommer beror naturligtvis på hur mycket pengar som satsas. Vad vi vet är att bakgrunderna kommer att bli mycket olika. För det mesta lär det väl handla om stadsmiljö med korta avstånd och korta tider.
En ny skyddsbild
Lasse Svensson:
– Hotet är mer mångfacetterat i dag. Pansarstrid är inte längre en stridsvagn som står emot en annan stridsvagn. Vi ser helt nya krav. Ofta står vagnschefen i tornet och tittar och han har inget skydd. Han skulle behöva en sorts pansarglaskupol.
– Förr skulle man undvika att köra i minfält med stridsvagnar. Därför fick dessa heller inget minskydd. I dag är minan ett vardagligt hot. Även om vagnen klarar en minexplosion så gör inte besättningen det. I Leoparden satt förarens stol bultad i golvet. Tryckvågen skulle ha gått rakt upp i förarens stol. Därför har Leopardstridsvagnar fått ett extra minskydd. Föraren sitter i en sele i luften och botten har förstärkts. Minskyddet är en färdig sats som används vid behov.
– En ny svårighet är att vi inte vet vad vi ska skydda oss emot. En mina vet vi vad det är, men en bomb vid vägkanten kan vara vad som helst. I den nya skyddsbilden ingår också att skydd efterfrågas mycket mer och nu har vi simuleringar så att vi kan värdera olika typer av skydd.
Patrik Persson:
– Tendensen går emot att väga ihop signaturanpassning och ballistiskt skydd till ett överlevnadskoncept. Förr hade vi inga tilläggsskydd. De kom med Balkankrigen. I framtiden vill man anpassa skyddet efter hotet. Det blir mer moduler. Lökringarna med olika skyddslager flyter ihop. Vi kommer att se nya teknologier och aktiva skydd. Stridsfordonen får ett jämnare skydd. Man tar helt enkelt och smetar ut pansaret i fronten så att det täcker hela vagnen. Men det blir inte till priset av ökad vikt eller sämre skydd. Det är nya teknologier som gör detta möjligt. Då kan vi bryta cirkeln mellan skydd, fart och vikt. Med samma skydd kan vi ha en tyngre kanon och samma fart. Eller samma skydd, samma kanon och lägre vikt.
Atomslöjd eller mode
Ola Dickman:
– Nanoteknik är detsamma som materialteknik. Det har alltid funnits.
Lasse Svensson:
– Inom all forskning ska det finnas heta områden. Nu är det nano. Säg nano och alla vet att du är med i matchen.
Hans Norinder är nanoexperten i sällskapet och håller naturligtvis inte med. Han menar att det är stora och nya saker på gång.
– Nu har vi kommit ned till storleken en miljondels millimeter. Då handlar det om atomslöjd och mer än materialteknik. Vi kan med nanoteknik skapa en yta som kan absorbera olika våglängder. I princip skulle ytan kunna svälja vanligt ljus. Lys med en ficklampa och föremålet försvinner. Vi är inte där än och jag tror aldrig att vi kommer ända fram. Men vi kommer en bit på väg. Korvetten Visby är inte osynlig. Men den är svårare att se än vanliga fartyg.
– Vi kan bygga in andra egenskaper i materialen och göra dem hårdare och tätare. Polymerer, eller mer vardagligt plaster, kan göras brandtåligare genom att bara behöva tillföra en tiondel av ett branddämpande ämne.
– En del pratar om nano som materiens gener. Det händer saker på mikronivå som får stora konsekvenser på makronivån.
– Ett spår som vi studerar i Sverige är ett laboratorium på chips. I praktiken har man en cd för att testa biologiska eller kemiska vapen. Skivan specialtillverkas och så tillförs det misstänkta ämnet. Skivan avsöks i en cd-liknande modul och ut kommer en massa svar samtidigt.
– Vi arbetar också på ett keramiskt glas, starkt som pansar. Än så länge är det i liten skala och glaset ska i första hand användas som skydd för sensorer.
Elisabeth Behm är med i FMV:s utvärderingsgrupp som bevakar olika projekt i försvarets nanoteknikprogram. Hon studerar ett projekt som handlar om hur material i avsgasutloppet på flygmotorer både ska klara mycket höga temperaturer och vara radarsabsorberande. Motordelar är annars perfekta radarreflektorer. Man utgår från en matris och plockar sedan in nanomaterial i den. Mer kan hon inte säga. För det här med skydd är fortfarande mycket hemligt.
Ballistiska skydd
Blanda potatismjöl och vatten i en plastpåse. Tryck långsamt med fingret och det sjunker in långt. Slå hårt med handen och den studsar. Kalla fenomenet för något ballt som till exempel shear thickening fluids. Och så är man med i den ballistiska matchen.
Fredrik Hyllengren:
– Det finns flera liknande exempel. Fastnar man med stöveln i lera ska man dra långsamt. Då hinner leran formas och släpper stöveln. Dra fort och stöveln sitter kvar. Samma sak med ketchupflaskan. Först kommer inget. Sedan kommer inget. Och sedan kommer allt. I stället för att lägga in en härdplast i kevlarfiber tar man en nanoblandning. Så får man förhoppningsvis ett kroppsskydd som är mjukt och böjligt utom när det träffas. Då ska det vara stenhårt.
Lasse Svensson:
– Det är mycket sekretess kring pansar. Det som ligger på framkanten är mycket känsligt. Det blir nya material, nya keramer, nya stål.
Fredrik Hyllengren:
– Det blir mycket skiktade material. Och luft är också ett material.
Skyddsexperterna talar mycket om så kallade aktiva skydd, som i första hand ska användas mot projektiler med riktad sprängverkan. Projektilerna är långsamma och känsliga för störning, till exempel i form av splitter. Sovjetunionen tog fram ett fun-gerande system, Arena och det lär komma fler. En sensor på stridsfordonet upptäcker projektilen, datorer räknar ut vad som ska göras och sedan skjuter stridsvagnen ut en verkansdel som förstör hotet. Vill man inte vara så krånglig kan man sätta upp ett galler på stridsvagnen. Den gamla svenska S-
vagnen hade ett sådant. På sin tid mycket hemligt. Och USA använder galler i Irak.
Sprängladdningen
Nästan vem som helst kan göra en sprängladdning. Det är svårare att få den att explodera som man vill. Gränserna mellan civila och militära hot suddas här ut. De största amerikanska förlusterna i Irak krävs av primitiva sprängladdningar.
Lasse Svensson:
– Stora sprängladdningar blir ett stort hot i framtiden. I Irak kan vi se att soldaterna har ett bra överlevnadsskydd mot kulor och splitter. Men man kan skadas trots skyddsväst. Vi har fått rapporter om hjärnskador hos soldater. De kommer smygande och kan vara neurologiska skador. Men det verkar vara svårt att få politiker att satsa på att skydda mot skador som kommer långt efteråt.
Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3