Är personalen ombord på flyget trevlig bara för att skapa en bra stämning, eller finns det andra anledningar? Och varför visar man flytvästar när flyget färdas över land? Kravet på säkerheten har ökat dramatiskt men det ska resenären inte märka av.
Varje minut demonstrerar tusentals flygvärdinnor över hela världen hur en flytväst fungerar. Var visselpipan sitter. Att man inte ska blåsa upp västen inne i flygplanet. Efter demonstrationen rättar de till sina tjusiga frisyrer och ikläder sig värdinnerollen. Nu glömmer vi det obehagliga och koncentrerar oss på drinkar och parfymer.
Att flyga berör både död och drinkar. Många resenärer har väl undrat över detta intresse för flytvästar. Hur ofta kraschar ett plan i havet? När överlevde någon en sådan krasch tack vare flytvästen? Och varför denna flytvästshow när resan endast går över land?
Tidskriften Economist ställde dessa och andra frågor om flygresandet. Och fick svar av sina läsare. Flytvästen är inte alls främst till för att rädda liv. Utan för att snabbt kunna hitta offren efter en krasch. Uppmaningen att luta sig fram åt inför en kraschlandning har om möjligt ännu makabrare skäl: att tänderna ska sitta kvar för att underlätta identifiering. Förmodligen i händelse av brand, kan man tänka.
Så när flygvärdinnorna sörjt för formaliteterna efter en eventuell krasch tar de fram drinkvagnen. Är det konstigt? Nej, inte alls. Därför att flygvärdinnorna inte är några värdinnor, hur tjusiga och trevliga de än kan vara. De är säkerhetspersonal med huvuduppgiften att se till att dörren är ordentligt stängd. När de möter vår blick i dörren är det inte för att hälsa oss välkomna utan för att få en uppfattning om vilka resenärer som kan vara nyttiga i en nödsituation.
Eftersom det sällan händer något dramatiskt på flygningen så måste kabinpersonalen ha något att göra. Då får de gå runt med kaffekannan och hålla resenärer på gott humör, trösta de flygrädda och förmana de stökiga.
Flygresande är en upplevelse i kluvenhet. Det är lyxigt, för många ett avbrott i en grå vardag, och samtidigt lite skrämmande. För en del så mycket att de hellre åker tåg eller buss i halva dagar. Sedan kan ärendet på destinationsplatsen vara nog så farligt. Men så är det mänskliga beteendet. Sällan tänker väl tunnelbaneresenären på sina medpassagerare som olycksbröder i en katastrof. Men vem har inte tänkt så när man efter viss möda klämt sig ner i flygplansstolen och hittat bältet? Och så oroar vi oss för flygresan fast vi borde vara mer betänksamma inför den vådliga taxiresa som väntar oss när vi kommer fram.
Det är inte bara flygvärdinnor som uppvisar en kluvenhet till resenären. På flygplatsen är det en annan sorts kluvenhet. Å ena sidan är resenären en presumtiv konsument som med lite övertalning kan göra av med massor av pengar på flygplatsen. Alltså ska resenären helst tillbringa sin tid bland affärer och inte slösa bort värdefull konsumtionstid med att sitta och vänta vid gaten. Å andra sidan är resenären också ett logistiskt problem. Resenärerna ska på flygplatser, som sällan är byggda för de stora resandeströmmarna, slussas igenom alla spärrar och kontroller. Helst ska också resenären komma fram med samma plan som bagaget.
Som om inte detta vore nog så har resenären på senare tid fått en tredje roll. Han kan vara en möjlig terrorist med en explosiv vätska i skon. Denna misstanke måste riktas mot alla. För allas säkerhets skull. Därför uppmanas vi att vara ännu tidigare på flygplatsen för att hinna med alla säkerhetskontroller. Och sedan ska vi väl snabbt föras in i en sluten och övervakad miljö nära gaten.
Med Lockerbiekatastrofen 1988 kom den första stora förändringen. Hot mot flygtrafiken hade tidigare mest varit kapningar och gisslantagandet. Nu kunde plan sprängas i luften. Kanske till och med med attentatsmannen ombord. Och med 11 september förändras allt. Bristande säkerhet på flygplatser gjorde attentatet möjligt. Gaten blev nu en frontlinje i kriget mot terrorismen. All tillgänglig teknik skulle användas för att sortera bort terroristerna.
Frågan är då hur stora uppoffringar som den vanlige flygresenären är beredd att stå ut med i detta krig. Hur stor är förståelsen för den allt rigorösare säkerheten?
Jan Erik Rendahl vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i sin studie Skydd och övervakning sökt att närma sig frågan på uppdrag av Saab. Det är en kvalitativ studie av resenärers upplevelse av säkerheten på Arlanda.
Studien undersöker skillnader i uppfattning och värdering av vad som uppfattas som skydd och integritetskränkande övervakning hos resenärer som besöker terminal 5 på Arlanda. Metoden som används är en djupintervju- och tolkningsteknik som utvecklats av Rendahl. Fördelen är att antalet intervjuade kan hållas lågt och ändå ge ett bra empiriskt stöd för analys och tolkning. Med stöd av en teoretisk modell om hur olika individer förhåller sig till vad som ger mening i tillvaron och livet, kan skillnader i uppfattning förklaras och förstås. Undersökningen stödjer resultat som framkommit i liknande undersökningar. Resenärerna har en högre tolerans med en säkerhetskontroll som kännetecknas av effektiva tekniker, transparenta regler och individuellt bemötande. Medelålders män mer än ungdomar verkade acceptera terroristhotbilden. När ungdomar talar om hot nämner de oftare värderingar som utanförskap, allmän rädsla, växande klyftor – hotbilder som man inte kommer åt med tekniska lösningar.
En man med många år i flygbranschen betraktade de hårdare reglerna som en strävan efter en nollvision: att ingen någonstans ska kunna göra någonting. För att visa handlingskraft införs allt fler regler i en fåfäng jakt på den sista procenten.
En annan hade en krass syn på säkerheten. Det är en show för att lugna de rädda och då ska det gå undan och vara trevligt.
Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/2
18 reaktioner till “En fåfäng jakt på sista procenten av flygsäkerhet”