African Union – Peace & Security Architecture 2010

AU Peace & Security_081103As part of the efforts of the African Union (AU) to promote peace and security in Africa, the decision has been taken to design and implement an African Peace and Security Architecture, consisting of several important elements for conflict prevention, management and post-conflict reconstruction support. This illustration (2008 edition), published by the Swedish Defence Research Agency (FOI) in an effort to promote knowledge about the AU, aims at presenting an overview of relevant facts and figures concerning AU peace and security efforts, and an outline of the current vision of the main building blocks in the African Peace and Security Architecture. The architecture, scheduled to be operational in 2010, is a continuously evolving project for peace and security, supported by a range of national and international partners. Hence, this illustration is based on available information in 2008, but is intended to be frequently updated, in tune with revisions and progress made during the course of the build-up.

—————————

Illustration: Martin Ek

MNE 5-experimentet

TeknikenKan civila och militärer samverka i en insats? Hur fungerar metoden? Detta prövades i Multi National Experiment, MNE 5 under två veckor i Försvarsmaktens enhet för konceptutveckling och experiment
i Enköping. Under första veckan arbetade experter samordnat fram en plan som sedan delvis testades den andra veckan. Det svenska bidraget var själva arrangemanget samt den tekniska plattformen.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Datornätverk letar molekyler i containrar

Portendo_framsyn_KLAR [Converted]

Det lilla svenska företaget Portendo har utvecklat ett system med sensorer och datornätverk som kan spåra sprängämnen. Idén kommer från problemen med att skydda containrar från sabotage vid stora terminaler. Och lösningen bygger på en Nobelprisbelönad indisk upptäckt om ljus från 1920-talet.

Det ekar lite ödsligt i de eleganta lokalerna i Värtahamnen när Pierre Strömbäck tar emot. Han och hans bror Peter är några av grundarna till företaget Portendo, som fått väldigt gott om plats sedan it-företaget Switchcore lämnat Stockholm.

– Vi sitter bara här tillfälligt, säger Pierre Strömbäck. Vi ska söka oss till något lämpligare här i närheten.

Portendo är ett av troligtvis många företag som vuxit upp med den nya hotbilden. Många i den här branschen lämnade försvarsindustrin när den gamla hotbilden tonade bort.

Pierre Strömbäck är en av dem. Han är civilingenjör och var med om att utveckla kommunikationssystemet till Jasplanet.

– Det var inte en utan en massa apparater som hängde ihop med datalänkar. Enkelt uttryckt har Jas en digitalradio som hoppar mellan frekvenserna. Det var mycket avancerat och många duktiga personer var inblandade. På sätt och viss var det lätt att bygga systemet för vi hade inga andra länder att ta hänsyn till. Då skulle Jas inte vara Natoanpassad. Nu är det annorlunda.

Sedan kom it-vågen. Professor Christer Svensson vid Linköpings tekniska högskola hade tillsammans med Per Andersson vid Lunds universitet kommit på ett superchip, som ställde alla andra i skuggan.

– Det var från början tänkt att sitta i den nya generationens telefonväxlar. Men så tog datanäten över och chippet anpassades till att klara enorma dataströmmar. Något som inget annat chip i världen kunde då.

– Vi var några som hade erfarenhet av att bygga avancerad elektronik och vi startade ett bolag som skulle göra växlar till det chip som företaget Switchcore tillverkade. Switchcore var i sin tur ett företag som växte fram ur forskargrupper i Linköping och Lund.

– Vi var fyra från starten och så for vi in i it-bubblan och växte, men insåg att vi nog inte skulle bli kommersiella växelbyggare.

Och it-bubblan sprack. Många lovade för mycket och Pierre Strömbäck och hans kamrater sålde sitt företag och började jobba med andra saker.

Då kretsade det kring idén med ett chip. Bakom Portendo finns idén om att kunna tillverka bra och billiga sensorer, som kan kopplas ihop i trådlösa nätverk. Pierre Strömbäck har sett briljanta idéer stiga som solar och falla som pannkakor. Inte minst i stora organisationer.

– När jag var i försvarsindustrin väcktes tanken på att ta vara på radarkunskapen och göra en bilradar. Det pumpades in miljoner, och det blev mycket riktigt en radar som fick prestigepris vid bilsalonger. Men företaget hade inte orken att fortsätta. När huvudkunden försvaret hade önskemål så lade man bilradarn åt sidan och sedan försvann den bara. Jag tror att en idé mår bäst av att utvecklas i en liten grupp.

Av en slump fick Pierre Strömbäck en förfrågan från en bekant som arbetade i Rotterdams hamn om det inte gick att sätta sprängämnessensorer i containrar. Det väckte tanken, och pusslet började att läggas.

– Vi undersökte vad man gör för att hitta ett sprängämne och kunde konstatera att inget görs. Det finns ingen tidig varning. När man får en indikation skickar man in en bombhund eller liknande. Jag, som hade en bakgrund med systemtänkande, datorer och trådlösa nätverk, undrade om man inte kunde koppla ihop sensorer och övervaka ett stort område och få tidig varning.

Nästa pusselbit var sensorn. Portendo insåg snart att det krävdes en speciell typ av sensorer, som gick att miniatyrisera och göra billig. Det skulle krävas många sensorer i nätverket. Företaget hittade inte mycket som var användbart på marknaden.

– Vi vände oss bland annat till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och valde det spår som lovade mest. Det skulle inte vara en sensor som bara kunde ta ett eller några ämnen. Sensorn skulle klara många ämnen som sedan skulle jämföras mot en databas. Det handlade om att känna igen molekyler.

Att köpa loss en lämplig teknik och att inleda ett samarbete med forskare på Tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers i Göteborg, kom att bli nästa pusselbit. Ytterligare en bit på vägen är en vis man från Indien, Venkata Raman, som sägs ha blivit fascinerad av Medelhavets färg. Han experimenterade med ljus och upptäckte ljusets oelastiska spridning, den så kallade ramaneffekten.

Det var först med lasern som ramaneffekten slog igenom. När molekyler utsätts för laserljus börjar molekylernas bindningar att vibrera och skicka ut ett ljus som sedan kan fångas upp. Varje molekyl har ett unikt spektrum.

Pierre Strömbäck har varit ute mycket på FOI:s anläggning i Grindsjön söder om Stockholm och Portendo har ett samarbetsavtal med FOI inom området sprängämnesdetektion.

Hur ska då nätverket användas? Det finns sensorer som kan sitta i slutna rum, men också metoder för att kunna mäta på längre avstånd. Det senare skulle kunna användas vid en gränsövergång.

Pierre Strömbäck fick en idé när han läste om Londonbombarna, som tillverkade sina bomber hemma i Leeds.

– Polisen fick uppgifter om att grannar under en tid känt en konstig lukt. Man tyckte också att blommornas blad såg ut att vissna i topparna. Det är ganska mycket material som frigörs när man gör sprängämnen. Det ska kokas och värmas och det är svårt att dölja. Så varför inte leta efter bombens byggstenar, att avslöja terroristerna innan bomben är färdig.

– Jag kan tänka mig att man till en början sätter sensorer i patrullerande polisbilar bara för att se att systemet fungerar, säger Pierre Strömbäck.

Jan-Ivar Askelin text,  Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/2

Internet växer!

Testrubrik
Testrubrik

Internet växer

När informationsflödet blir digitalt upphör de gamla mediagränserna. Förr satt vi vid tv- apparaten, läste tidningen, pratade i telefonen, skrev ett brev och stoppade räkningar i kuvert. Allt på en gång, var sak för sig. Nu gör vi allt på
en gång i en enda apparat som hanterar den allt stridare digitala informationsströmmen. Vår farkost på detta digitala hav blir allt mindre, starkare och billigare. I denna nya värld diskuteras vad tryckfrihet är. I denna nya värld är kontanter dyrare att hantera än kort.
——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från Framsyn nr 1-2006

Konsten att fånga en insats

Mindsystemet_klarklar [Converted]

Vid FOI har man utvecklat ett datorverktyg för rekonstruktion och utforskning av insatser, oavsett om de är övade eller skarpa. Insatsen spelas in och kan åskådliggöras och analyseras i ett multimedialt presentationsverktyg. Här kan man visa hela händelseförloppet och analysera vad som fungerat bra och vad som kan göras bättre. Målet är att lyfta diskussionen från vad som hänt till varför. För att lyckas med det måste mängder av data från insatsen fångas in.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från ordning och reda till kaos

Afrika_ordning till kaos

Svenska soldater kan nästa år med kort varsel skickas till ett oroligt land. Konflikten som hemma i Sverige tedde sig tämligen begriplig visar sig vara snårigare än man trott. Motsättningar och maktspel bedrivs på olika plan. För att komma på rätt spårmot den sanna bilden av landet måste soldaterna vara bra förberedda och få stöd under insatsen. På några dagar ska de
flyttas från vardagens ordning till den nya verklighetens kaos.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Stratmas

Stratmas [Converted]

Konsten att räkna på ett samhälles dynamik

Strategihantering för ett samhälle gör att man kan se hur det reagerar på olika händelser. Stratmas är ett system för att föra samman de olika parametrar som styr utvecklingen. Ändrar man en får det effekter på ett annat håll. Anders Christensson vid Försvarshögskolan svarar för utvecklingen av Stratmas.

Av Jan-Ivar Askelin

– Vi vill visa att det finns ett alternativ till militärt våld. Om man vet    hur ett samhälle fungerar blir det lättare att se och planera för de andra lösningarna. Efter kriget i Irak är sådana planeringsverktyg mycket efterfrågade, säger Ted Woodcock.

Han sitter tillsammans med Anders Christensson i Försvarshögskolans kafeteria. Utanför fönstren väntar sommaren. Och ytterligare ett krig. Ted Woodcock har under åren samarbetat med Anders Christensson om att bygga Stratmas, strategic management system. Tanken är att kunna modellera ett samhälle och därmed se hur det reagerar på till exempel en militär insats.

– Militärer kommer att behövas, men militär makt ska inte användas i onödan och onödigt okunnigt, säger Ted Woodcock.

– Före en intervention har man någon sorts målbild, vad man vill åstadkomma, säger Anders Christensson. Det har ofta talats om att skapa demokrati som ett slutmål, ett så kallat end state. Men hur mäter man det, hur vet man att det är uppnått? Vi vill vara mer jordnära för att kunna se vilka effekter våra handlingar leder till. Tanken på effektbaserade operationer eller effektbaserad planering handlar mycket om att kunna mäta det tillstånd som man vill uppnå.

Ett krig sköts nästan enbart av militärer och politiker. Politiker pekar ut målen och anvisar resurser. Militären gör som man blivit tillsagd, varnar politikerna eller föreslår själv en kurs som kan vara den rätta.

Få krigsoperationer

De flesta militära operationer i västvärlden i dag är inte krig utan någon form av flernationella insatser för att skapa fred. I en sådan insats finns inte bara militärer och politiker utan också biståndsorgan, frivilligorganisationer, ekonomer, statsvetare med flera. Varje grupp har sin egen målbild som ska passa in i hela insatsens målbild. Men de olika aktörerna jobbar ofta var en på sitt håll. Därför behövs ett gemensamt strategiskt planeringsverktyg som Stratmas.

– Det blir som en hängränna bland alla stuprören. Fluffiga ord blir fakta och man får mer hjälp för pengarna, säger Anders Christensson. För att bolla tankarna använder jag modellering och simulering där landets gräns är en systemgräns.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow lanserade för nästan 60 år sedan en behovshierarki. Människan förutsattes ha grundläggande behov som skulle uppfyllas. Anders Christensson har tagit över den tanken till Stratmas och gjort en behovshierarki för ett land.

Exempel på några sådana behov eller sektorer är:

  • Fysiskt. Militären sätts in mot hotet, och förhoppningsvis minskar hotet.
  • Möjligheten att leva. För det behövs mat, sjukvård, skydd.
  • Fungerande sociala funktioner. Ett hot mot detta kan vara etniska motsättningar.
  • Ekonomi. Handel ger pengar som ger skatter som bygger upp samhället.
  • Fungerande samhälle. Det behövs en förvaltning som fungerar.

Varje område är uppbyggt av indikatorer. Det finns totalt 29 stycken. Indikatorer för ”möjligheten att leva” kan vara hälsoläge, tillgång på vatten, antalet hemlösa, antalet flyktingar.

En indikator är inte en gissning. Bakom den ligger mycket möda för att konstruera modellerna. För varje indikator har man tillfrågat experter som ritat diagram över orsak och verkan. Därefter har dessa diagram överförts till körbara datorprogram. Programmen tar hänsyn till de kaotiska rörelser som finns i verkligheten. Liknelsen med en fjärils vingslag i Brasilien som ger en jordbävning på andra sidan jorden ligger inte långt borta.

Idén till valet av indikatorer och områden hämtade Anders Christensson från Pentagon där man studerar framtidens förband och i vilken miljö de ska verka. Då måste man kunna mäta tillståndet i landet.

– När allt är klart och varje indikator är en egen modell som kan simuleras, har vi skapat ett ramverk där modeller samverkar. Och det är detta som är Stratmas, säger Anders Christensson.

Hur möter då användaren Stratmas? Det är både enkelt och komplicerat. Tekniken ska inte synas, säger Anders Christensson, och visar med en vanlig Mac hur programmet fungerar. Man drar i reglar och staplarna ändras. I Försvarshögskolans Rolflaboratorium (Rolf, rörlig operativ ledningsfunktion) kan Stratmas blomma upp på skärmar och lägesbord. Allt drivs med Mac och Unix. Men det bästa återstår. I Mimers brunn kan läget presenteras tredimensionellt och i stereoskopi. Människor i den samverkande staben kan därmed få den gemensamma förståelse för hur planen fungerar i landet återgivet i rumsliga och tidsmässiga representationer.

Landskapsvy

– Med tekniken i dag kan användaren, som bär särskilda glasögon, välja områden och indikatorer som presenteras som ett landskap. Snart kan man trycka ner en punkt på indikatorkonturen för att kunna se vilka effekter det får på andra sektorers indikatorer. Det ger befälhavaren en möjlighet att klappa på data. Det är som att bygga en legobil. Man byter delar tills man är nöjd. Vi människor har mycket lättare att ta till oss en visuell information. Knepet är att representera rätt saker i två eller tre dimensioner. Tredimensionell eller stereoskopisk presentation av information kan vara det bästa sättet att stödja samverkan mellan människor i en stab. Då kan läget presenteras översiktligt. Vad händer om en krigsherre anfalls? Blir det en våg av flyktingar och terrordåd? Man kan också gå in i detaljer. Ett allierat förband kanske inte presterar så bra. Den kan bero på den etniska sammansättningen i förbandet i kombination med var det ska verka.

Vad händer om man skiljer på grupperna eller placerar förbandet en bit från platsen? Att göra en plan är som att bygga en legobil. Kan det vara så enkelt? Måste man inte vara civilingenjör för att få fart på Stratmas?

– Nej, inte alls. En av våra medarbetare i USA lät sin unga son testa programmet. På två dagar hade han gjort en operativ plan och spelade den. Det tar Nato tre månader.

Reglerteknik är bra att kunna när man konstruerar sjömålsrobotar. Det sysslade Anders Christensson med under några år på Försvarets materielverk (FMV), som han fortfarande formellt tillhör. Reglerteknik och maskiner passar bra ihop, men kan man ha en maskinell syn på ett samhälle? Det gick i varje fall inte förr. Beteendevetare stegrade sig när någon påstod att man kunde räkna på ett samhälle på annat sätt än genom statistik. För att veta något om samhället måste man ut och fråga, sades det. – Jag har upplevt mötet mellan en sociologiprofessor och en reglertekniker. ”Du kan inte göra ekvationer av mina känslor.”

– Ni kan inte ana hur roligt vi har haft det under resans gång, säger Anders Christensson. På de sista tio åren har dock synen förändrats. Beteendevetarna accepterar att göra modeller av samhället. Vissa har accepterat just att modeller medlar mellan teorier och verkliga data.
Om reglertekniken var en inkörsport så var frågan om det gick att modellera kaos en annan. År 1989 läste Anders Christensson en artikel om att använda så kallade cellulära automater för att modellera strid.  Mycket förenklat anpassar sig de celler man skapat till hur andra celler agerar. Algoritmer som lär sig och anpassar sig, genetiska algoritmer, spelar likaså i sammanhanget en stor roll.

– Kan man modellera något så kaotiskt som en strid borde man ju också kunna modellera samhällsprocesser, tänkte Anders Christensson.

Lärande spel

En sak är teori. En annan är att testa Stratmas i övningar. 2003 gjordes ett spel om Afghanistan. Den operativa planen var klar på två dagar och en plan för fredsbevarande tog en dag. Runt bordet talades om detaljer och stora principer. Det var Strat mas elddop. För första gången testade man om det fungerade. Politiker som var med förvånades över hur fort man kom in på de djupa frågorna och man tyckte svaren var förföriskt lika verklighetens.

130 elever från chefs utbildningen på Försvarshögskolan deltog 2004 i ett spel om en intervention i Irak 2005. Tre månader senare visades simuleringen. Nu visste man att det automatiskt gick att få planeringen att gå in i simuleringen. Målbilden låstes och effekter beskrevs. Vid ett visst läge tryckte man på simuleringsknappen och ut kom värden på indikatorer.

Stratmas har också använts i det internationella försöket som kallas multinational experiment series eller som militär förkortning MNE 4. Där undersöks hur man vinner både kriget och freden. Mycket handlar om rätt väg till önskade effekter. Flera liknande planeringsverktyg användes i försöken. Stratmas utmärkte sig genom att fungera under hela det tre veckor långa försöket.
Stratmas har även använts av USA i Irak, men det visade sig att Stratmas då var ett verktyg för planering och inte för utförandet.

Närmare verkligheten

Hur ser då framtiden ut för Stratmas? Anders Christensson hoppas att kunna föra Stratmas närmare de verkliga händelserna så att allt inte bara blir en simulering. Syntetiska data ska kunna blandas med verkliga och med hjälp av genetiska algoritmer kan modellerna anpassas för att ge snarlikare dynamik.

Men om det blir en fortsättning på Stratmas är i dag ovisst. Forskningen bantas och Stratmas har efter många år snart lämnat forskningsstadiet och om det ska realiseras krävs pengar från en annan påse. Från 1996 till 2003 delade Sverige och USA på kostnaderna. Sedan tog svenska försvaret över. Räknat i arbetstid är det nog ett livsverk som lagts ned.

Anders Christensson har inte svårt att hitta uppgifter för Stratmas. Det skulle lätt gå att göra en simulering av trafiken i Stockholm. Bestämmer man sig för slut­målet, till exempel att minska trafiken, skulle det enkelt gå att se samband mellan orsak och verkan.

– Eller varför inte lägga ut kommun budgeten som en simulering så att alla kan ta del av alternativen.

Anders Christensson talar mycket om bistånd.

– I dag betalas det ut summor som vi inte vet effekterna av. Vi betalar för att gräva brunnar och lägger ut jobbet på en konsult. Och konsultens insamlade uppgifter når inte dem som betalat. Dessa uppgifter skulle kunna användas om de samlades in och stödja beslutsfattaren som betalat. Visst kunde man ha en effektbaserad biståndsplanering som sätter upp mål och mäter insatsen mot om målen uppfylls. Dessutom får man grepp om kostnaderna innan projekt startar.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Dooda-loopen

•Dooda-loopen [Converted]

Ingen har besegrats av ett beslut. Däremot kan man förlora om motståndaren har förstått situationen bättre än en själv. Dagens ledningsmodeller har betonat teknik och informationssamlande. Framtidens ledning kan handla mer om förnuft.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Illusionisten är framtidens vilseledare

VilseledningnynyFörr riktade sig vilseledning mot ögat och andra sensorer. Ögat skymdes av rök. Remsor störde radarn. Nu
är sensorerna för många och bra. Det gäller att lura beslutsfattaren. På samma sätt som illusionisten lurar sin publik kommer framtidens vilseledare att lura beslutsfattaren att tro på fel saker.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Datafusion på det internationella fältet

Upplopp och fusion_8 [Converted]Datafusion har länge förknippats med kalla kriget och invasionsförsvar. Med försvarets nya roll ändrar också dessa forskare inriktning. I stället för att leta efter fordon ska man nu spana efter stämningar för att kunna bryta farliga utvecklingar.

———————————————————-
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Svininfluensan och fågelinfluensan – två av många pandemier

Fågelinfluensan [Converted]

Spanska sjukan, Asiaten och Hongkonginfluensan. Nu fruktar världen nästa stora pandemi – fågelinfluensan. Risken är dock liten att viruset ska smitta från människa till människa, enligt experter. Men för att vara väl förberett bör Sverige satsa på en fabrik som tillverkar vaccin, även när det inte är risk för pandemi, anser Åke Örtqvist, chef för Stockholms landstings smittskyddsenhet.

Globalisering och pandemier. Fanns globaliseringen 1918 när spanska sjukan bröt ut? Det frågar sig Åke Örtqvist som är chef för Stockholms landstings smittskyddsenhet. Ändå slog spanskan till över hela världen.

Risken för en pandemi med fågelinfluensa är oerhört liten. Men ingen kan säga hur liten den är eller vilka konsekvenser fågelinfluensan skulle få om det blev en pandemi.

Åke Örtqvist är med och planerar för om fågelinfluensan slår till mot Stockholm.

– Risken är att man varnar för vargen så att ingen lyssnar om det blir allvar.

Influensan kommer till Sverige på vintern som ett brev på posten. Nu talas det om att den kan bli en massdödare. Det finns många missförstånd på vägen från vardagssjukan till att landet nästan utplånas.

– Det är inte så konstigt att det blivit en sammanblandning mellan influensa och fågelinfluensa, säger Åke Örtqvist. Vilda fåglar bär naturligt på ett influensavirus utan att bli sjuka. Förmodligen har många influensor, som drabbat människor genom åren, sitt ursprung i fågelvärlden. Men det är först de senaste tio åren som fåglar har smittat människor. Förr har det varit en kombination av att en fågel smittat en gris, som i sin tur burit på ett annat influensavirus. Dessa två typer kan blandas till ett nytt virus som smittar människan. För att fåglar direkt ska kunna smitta människor krävs en genetisk förändring av deras influensavirus och det är tydligen det som nu skett. Däremot har vi inte sett, med ett undantag, att det smittar från människa till människa.

Åke Örtqvist säger att även de som bor i Asien löper mycket liten risk att smittas av fågelinfluensa.

– Det har skett cirka hundra dödsfall, vilket ska jämföras med att det bor flera hundra miljoner människor i området. Risken att dö av fågelinfluensa där är mindre än en på miljonen. Vi ska inte heller överdriva dödligheten. Det är de svårt sjuka som kommer till sjukhus. Vi vet inte hur många som haft en lindring form av fågelinfluensa och tillfrisknat hemma. För att få grepp om omfattningen gäller det att se hur många som utvecklat antikroppar mot influensan. Det är beviset på att någon varit sjuk.

Nytt virus bildas

– Risken att viruset förändras så mycket att influensan kan smitta från människa till människa är nästan obefintlig. Men den finns ändå där. Det finns olika scenarier för hur det kan gå till. En människa eller en gris kan få två olika influensavirus från två olika håll. Då kan det bildas ett nytt som vi inte har sett tidigare och det kan smitta från människa till människa. Den genetiska förändringen kan också göra viruset mer farligt och smittsamt.

Den traditionella bilden av hur nya influensastammar sprids är den kinesiska dammen där grisar och tamfåglar umgås. Där lever människor och djur också väldigt nära varandra.

– Det otäcka är att tamfåglarna kan bli sjuka. Vilda fåglar blir det sällan. Förmodligen har tamfåglar sämre motståndskraft därför att de är så hårt avlade. Tamfåglarna smittar skötarna och så är det hela igång, säger Åke Örtqvist och fortsätter:

– Många med mig tror att det är större risk för att vi får en ”vanlig” pandemi än ett globalt utbrott av fågelinfluensa, säger Åke Örtqvist. Det är viktigt att komma ihåg att vi inte kan veta när det kommer en pandemi. Den kan komma i år eller dröja många år. Och den behöver inte bli så ruskigt svår. Den kan bli som Asiaten 1957 eller Hongkonginfluensan 1968. Många blev sjuka, men vad jag vet så vacklade inte samhället.

– Ett problem är att vi inte vet så mycket om de gamla influensorna. Spanska sjukan drabbade en tredjedel. Den skördade många fler liv än första världskriget, men det går inte att jämföra dagens värld med hur det såg ut 1918. Då fanns ingen antibiotika och många dog i lungkomplikationer. Många var undernärda och hade svag motståndskraft.

Smittar och sprids fort

Det ruskiga med influensa är att den är smittosam och sprids fort. Sjukdomen kan bryta ut efter ett dygn och smittar genom beröring och droppar på en armlängds avstånd. Du kan landa i ett land och må hyggligt, men redan vara sjuk. Åke Örtqvist berättar hur snabbt det kan gå.

– Personen i fråga kliver av flygplanet och känner sig frisk, men insjuknar sedan. På vägen till sjukhuset träffar den 15 personer, på sjukhuset 20 och på apoteket 50. Var sjätte person kanske blir sjuk och efter någon dag har massor av människor blivit sjuka. I Sverige brukar influensan kulminera efter sex veckor. Är det en ny typ med hög smittsamhet kanske det går på tre veckor.

Förändras genetiskt

Influensan, eller flunsan, hör den svenska vintern till. Varför det är så, vet inte smittskyddsläkaren.

– I Asien finns influensan året om. Vissa tider är den värre. Den bästa förklaringen till vår vinterinfluensa är att vi är mer inomhus och risken att smittas blir större. Och vissa virus trivs bättre i kyla.

Influensan delas upp i olika typer bland annat utgående från strukturerna hemaglutinin och neuraminidas. Det ger bokstäverna ”H” och ”N” som kombineras med siffror. Den nu fruktade fågelinfluensan är av typ A H5N1. Spanska sjukan var H1N1, Asiaten H2N2 och Hongkong H3N2.

– Influensaviruset förändras genetiskt hela tiden. Man talar om en genetisk drift. Det kan röra sig om ungefär fem procents förändring om året. När förändringen blivit tillräckligt stor görs nya vacciner. Det är vardagsinfluensan. Fågelinfluensan är av en ny typ. När det kommer en helt ny typ tar det cirka tre till sex månader att få fram nytt vaccin. Befolkningen har ingen naturlig motståndskraft eftersom det inte finns några antikroppar som kan stoppa sjukdomen.

Åke Örtqvist hade Hongkonginfluensan 1968 och tror att han kan ha en viss nytta av detta om det kommer en liknande influensa. Äldre klarar sig ofta bättre än yngre vid influensaututbrott eftersom de förvärvat ett skydd. Spanskan var mest fruktad hos ungdomen. Däremot brukar barn klara sig rätt bra.

– Vi vet inte vad det beror på. Förmod-ligen har det att göra med att det är en fördel att få sin första influensa som barn och inte som vuxen.

Vaccinet räcker inte

Vaccinering är inte den enkla lösningen på problemet. Det tar ett halvår innan doserna når ut och då räcker vaccinet ändå bara till fem procent av världens befolkning. 70 procent av dagens vaccintillverkning finns i Europa.

– Om vaccin ska vara ett alternativ måste dagens vaccinproduktion öka innan influensan har brutit ut. Vilket privat företag gör det om inte användningen av vaccin kan öka även ”normala” influensaår? frågar sig Åke Örtqvist.

Ett annat problem är att det krävs ett hönsägg för att få fram en enda dos vaccin. Dessutom har fågelviruset egenheten att förstöra hönsägget. Världshälsoorganisa-tionen WHO har satt som mål att 75 procent av de medicinska riskgrupperna ska vaccineras och det motsvarar cirka en tredjedel av befolkningen.

Sverige vaccinerar i dag cirka hälften av dem som är över 65 år och en tredjedel av medicinska riskgrupper under 65 år, vilket motsvarar cirka 13 procent av befolkningen. Sverige har inte någon nationell målsättning för vaccinationstäckningen, men de flesta landsting ansluter sig till WHO:s mål. Men någon egen vaccintillverkning finns inte i Sverige. Om det skulle bli ett utbrott av fågelinfluensa får vi stå där med mös-san i hand. Chansen att kunna köpa vaccin utomlands om det blir skarpt läge, betraktar Åke Örtqvist som i det närmaste obefintlig.

– Nu funderar vi i Sverige på att göra som i Norge – att betala premier till läkemedelsföretag för att få en viss mängd vaccin om det blir ett utbrott. Men det där tror jag är en synnerligen osäker fordran när det verkligen gäller. Nu utreds om de nordiska länderna ska gå samman om en fabrik. Det skulle kosta flera hundra miljoner kronor och det tar kanske fem år att få igång den. Jag skulle satsa på den lösningen om jag fick bestämma. Men fabriken måste göra vacciner även när det inte är risk för pandemier.

Risk för svartabörshandel

Åke Örtqvist ser också en fara med en plan som delvis bygger på att bara ge vissa grupper förebyggande behandling med anti-virusmedel.

– Det är nog okontroversiellt att gamla och sjuka är prioriterade som medicinska riskgrupper. Men de andra? Vilka grupper ska betecknas som viktigast för samhället? Antivirusläkemedel kan bli en sådan bristvara att det orsakar svartabörshandel och ännu värre kriminalitet.

– En del länder avstår från att satsa brett på förebyggande läkemedelsbehandling på grund av detta. I stället väljer de att satsa på behandling av dem som blivit sjuka. Nackdelen med denna strategi är dock att de läkemedel som finns är mer effektiva som förebyggande än som botande behandling.

De här problemen hör till smittskyddsläkarens vardag. Det gäller att föreställa sig hur Stockholm skulle kunna drabbas och vad som kan göras.

– Rimligtvis borde vi få en förvarningstid, säger Åke Örtqvist. Utbrottet lär knappast börja i Sverige. Vi måste ha en rimlig plan för sjukvård och infrastruktur. Det finns en övergripande nationell plan och regionala planer som görs mer i detalj. Det finns ju ändå en fara i alltför detaljerade planer. Det går inte att planera för allt. Dessutom är det risk att detaljplaner blir liggande och föråldras.

Satsar på hemsjukvård

– Vi ställer oss frågor som hur, var och när. Vad händer när 15 procent av sjukvårdspersonalen är sjuk? Vi måste satsa på hemsjukvård eftersom sjukhusens akutavdelningar blir fulla. Hemsjukvården kommer att vara mycket viktig. Den måste fungera, annars hamnar de gamla snart på sjukhusen och där finns ingen plats. Vi måste ha en strategi för läkemedel. Läkemedlen håller i kanske fem år. Har vi råd att slänga läkemedel för många miljoner kronor? Och hur ska de förvaras och fördelas? Och vilka är de prioriterade grupperna för att samhället ska fungera?

Därmed är vi  inne på det som kanske är kopplingen mellan globalisering och pandemier. Samhällena är sårbara, komplicerade och knutna i världsomspännande nätverk. En pandemi kan lätt löpa amok i dessa nätverk.

– Vad skulle hända här på Stockholms landsting om nätet slutade fungera? Vi fick gå tillbaka till papper, penna och telefon, samtidigt som vi har en epidemi som kräver att vårdapparaten fungerar, säger Åke Örtqvist.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/5
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Storstadslivet hårt för vilsna radiosignaler

Radiovågor [Converted]

När Åsa Waern berättar om allt elände som en radiosignal kan råka ut för i staden är det lätt att gripas av missmod. Radio trivs bäst i öppna landskap. Särskilt militär radio. Militärer har i alla tider skytt att gå in i städer. Därför tillverkas radioapparater för den öppna terrängen.

Åsa Waern är projektledare för projekt Komet, kommunikationskanalens egenskaper i tätort, vid Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) avdelning för ledningssystem. Vi får lita på att det hon och hennes tio medarbetare säger om radiovågor i staden är sant.

– De fysiska lagarna går inte att göra något åt. Det är dessa som gäller i det här spelet, säger hon. Resten är bara tillämpningar.

Men, säger någon. Det finns ju mobiler. Och som dessutom fungerar. Varför då detta prat om stadsmiljöns skadliga inverkan på radiovågorna?

– Det här är något som vi har emot oss. Vi måste försöka förklara att de militära kraven är helt annorlunda. Ett mobiltelefonnät har fasta basstationer. Ett mobilnät byggs upp och förbättras under lång tid. När militären kommer är det ofta en kris och man måste ha ett trådlöst och säkert nät som fungerar med en gång. Nätet kanske utsätts för störning eller obehörig avlyssning. Och det militära sambandet ska fungera när såväl sändare som mottagare rör sig.

Så ser alltså problemet ut. Varken forskare eller militärer har något heltäckande svar på hur nätverksförbanden ska klara sambandet i den urbana miljön, som blir allt vanligare för militära förband. Mobiltelefonsystemen är inte lösningen. Däremot går det att utnyttja de modeller för vågutbredning som är utvecklade för mobiltelefoni.

– Detta är vågutbredning på burk, säger Åsa Waern. Att göra fältmätningar är både tidsödande, osäkert och dyrt. Vi ska leverera förslag på lösningar till försvaret och för att klara det måste vi lära oss mer om vågutbredning.

U-båtar var minkar

Akustisk vågutbredning i grunda vatten är en FOI-specialitet. Det ledde bland annat till att möjliga ubåtar avslöjades som minkar. Vågutbredning i stadsmiljö är också komplicerat. Man har att räkna med ett antal vågutbredningsfenomen som påverkar radiosignalen under dess väg till mottagaren och som sammantaget utgör det som vi kallar radiokanalen. Här är några exempel på vad som händer radiovågen i den stökiga staden.

Frirymdsdämpning. Luften suger kraften ur signalen. Det är inte så mycket, men finns där hela tiden. Signalen minskar med kvadraten på avståndet.

Extra dämpning. Det är lättare hinder i vägen, exempelvis lövverk. Signalen går igenom hindret, men kommer fram försvagad.

Reflexioner. Signalen studsar mot husväggar. Är det en slät yta minskar inte signalstyrkan så mycket eftersom signalen hålls samman och studsar vidare. Är ytan skrovlig slås signalen sönder och far iväg åt många olika håll. Det blir många och svaga signaler som inte kan tas tillvara av mottagaren. Sedan är det alla andra mindre föremål som bilar och vägskyltar. Miljön är som en svamp som suger upp signaler och i staden finns många fler hinder än i det öppna landskapet.

Flervägsutbredning. Signalen kan först studsa och få fel riktning, för att sedan studsa en gång till och komma på rätt kurs. Det gör att mottagaren snappar upp signaler som kommer i flera versioner och så att säga pratar i munnen på varandra.

Uppstickande objekt. Det kan vara berg eller hus. Signalen böjs av runt objektet om den träffar nära en kant eller ett hörn. Om signalen träffar mitt på ytan studsar den.

Åsa Waerns grupp jobbar nu för att försöka förstå dessa fenomen. Tidigare har man tittat på vågutbredning i vegetation och då har man byggt egna modeller.

– Men det tar lång tid och nu är miljön mer komplicerad. Därför har vi skaffat ett kommersiellt program från Tyskland kallat Radio Propagation Simulator. Ett problem är att programmet är gjort för att bygga mobiltelefonnät. Mobiltelefonernas högre frekvenser gör att vågorna inte böjer av lika mycket vid hinder som vid de lägre frekvenser som används för militär taktisk radio. Nu har vi så bra kontakt med tillverkaren att vi kan få ändringar i programmet. Ibland kan vi göra egna ändringar för att till exempel simulera rörliga sändare och mottagare.

Framtida studier som vågutbredningsgruppen vill genomföra är att se vad som händer när soldaten går inomhus, och detta med hänsyn till olika typer av byggnads-material.

Så långt själva forskningsmetoden. Resultaten kan enkelt visas genom att simuleringen kombineras med en tredimensionell dataanimation av en känd stadsmiljö, exempelvis i Stockholms innerstad. Så går det att se hur bra kontakt en soldat på Mäster Samuelsgatan har med sin kamrat på Frejgatan.

Finns det då några vägar genom denna radiodjungel i staden? En sådan kan vara en radio med många antenner som pekar åt olika håll. Inne i radion sköter elektroniken resten. Den skannar av alla antennerna och sorterar signalerna och lägger pussel. Flera svaga signaler av samma sort läggs ihop och blir en stark signal.

– Här jobbar vi tillsammans med institutionen för elektrovetenskap vid Lunds universitet, som har ett mätsystem av en typ som kallas Mimo. Det står för Multiple Input Multiple Output och syftar på att systemet tar emot och sänder med flera antenner. Oftast tänker vi oss att det är samma information som sänds över alla antenner åt alla håll, men det går också att sända olika information på olika antenner. Då skickas flera meddelanden på samma frekvens, men i olika rumsliga kanaler.

– Mimo-mätsystemet hade från början två höga frekvenser avsedda för studier av mobiltelefoni. Vi har lagt till en lägre frekvensmodul för militärt bruk. Det innebär att systemet, vad jag vet, är det enda mätsystem i världen som klarar av hela denna skala. Mätsystemet blir som en wettexduk som suger upp en massa svaga signaler och sedan vrider man ur den och får fram något vettigt.

Vågutbredning i urban miljö

I praktiken programmerar forskarna mätsystemet att sända och ta emot på system av antenner. Sedan lagras och studeras de mottagna signalerna. En radio av mimo-typ skulle teoretiskt kunna nå höga prestanda vad gäller överföringshastighet och så vidare. För att veta vad en sådan radio kan göra i praktiken måste man känna till det medium som radiovågorna ska gå igenom. Det vill säga veta mer om vågutbredning i urban miljö.

– Det första vi fick göra var att lära oss vad strid i urban miljö innebär. Här har vi ju förmånen att ha Markstridsskolan i Kvarn inpå knutarna och folket i Kvarn har vi kontakt med. Fast vår forskning nu är ju inte typiskt militär. Det är de fysiska lagarna som ändå gäller. Med vår kunskap bör vi kunna säga om en mimoradio är bättre än konventionell radio. Vi ska kunna vara rådgivare och ställa rätt frågor till militären. Sedan kan vår kunskap gå vidare till andra projekt. Ett exempel är hur radiosignalerna pusslas ihop, vilket görs med särskild kodning.

Åsa Waern torde vara väl lämpad för att hitta andra tillämpningar än de rent militära för de nyvunna kunskaperna om radiovågornas hårda liv i staden. Åsa Waern samordnar avdelningens civila satsningar och arbetar med det som kallas telematik. Det är en blandning mellan telekommunikation och informatik.

– Det kan ge oss bilar med omvärldsuppfattning som kan meddela sig med andra bilar, säger Åsa Waern som hård-
tränar inför vårens rally i Marocko.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/4

Stormen Gudrun satte krissystemen på prov

Kris i Kronoberg [Converted]

Det krishanteringssystem som Sverige behöver finns redan – i Kronoberg. När stormen Gudrun slog till fick konstruktörerna chansen att testa det i verkligheten. Och det fungerade.

Det krävs en eldsjäl, tålamod och en vilja att riva gränser mellan organisationerna. Pensionerade militärer och överskottsmaterial är en bra start, säger Fredrik Revelj, som arbetar med övning och utbildning i krishantering.

Planet går in för landning i Växjö. Under vingen ser det ut som om en jätte har gått i skogen. Stora fläckar där skogen är borta. Vi landar i krisens Kronoberg. Men också krislösningarnas och krismedvetandets Kronoberg.

Dan Nordell bor mitt i plockepinnet, som han säger. Han jobbar på ett av Växjös största företag, AerotechTelub med 350 anställda. Han utvecklar och marknadsför krishanteringssystemet Isak.

– På kvällen när stormen kom den 8 januari satt jag i bilen i skogen tillsammans med min lilla dotter. Visst blåste det kraftigt, men inte värre än att man kunde ge sig ut. Trodde jag. Så ökade stormen, det tjöt i skogen och var nattsvart. Och så började det smälla när träden knäcktes. Följt av braken när stammarna slog i marken. Vi var tvungna att stanna bilen. Det föll träd runt omkring oss.

Mobiliserad krissamordning

Den 7 januari på kvällen varnades det för orkan i Götaland. Stormen fick fart över land och natten mellan den 8 och 9 januari blåste det orkan i Kronoberg. Över 33 meter i sekunden.

AerotechTelub har rötterna i försvaret och kan spåras till tjänste- och serviceverksamhet långt tillbaka i tiden. Nu satsar företaget bland annat på lösningar för samhällets säkerhet liksom hela Saabkoncernen som AerotechTelub tillhör. Dan Nordell och Fredrik Revelj är några av de cirka 70 personer i Växjö som arbetar på enheten samhällssäkerhet. Hela AerotechTelub har 2   100 anställda och omsätter drygt två miljarder om året.

– Vi tar med oss det vi lärt oss av vår militära erfarenhet och utvecklar tillsammans med nya kunder civila lösningar, säger Fredrik Revelj.

När flodvågen kom erbjöd de en sådan lösning till myndigheterna. Det blev inget av den gången. Några dagar senare slog Gudrun till i Kronoberg.

Då mobiliserades länets krissamordning, Krissam. Det var välövat och alla visste vad de skulle göra. Detta system har i samarbete med länsstyrelsen och kommunerna utvecklats vid Aerotech i Växjö för att i första hand kontrollera informationen. Erfarenheterna från Krissam har förädlats till Isak, som också är ett ledningsstödsystem.

– Isak är mer som att knyta ihop system av system. Det är på väg att införas i Linköping. Fast ambitionen är inte att bygga en civil motsvarighet till det nätverksbaserade försvaret, säger Dan Nordell.

Det krishanteringssystem som Sverige ropar på finns alltså redan i form av Krissam i Kronoberg. Det är länets kris-intranet och har använts fyra gånger. Första gången var vid 2000-skiftet. Sedan kom en storm 2002 och så flodvågen och så stormen Gudrun.

Övar och utbildar

Fredrik Revelj är en god representant för det lokala kristänkandet. Han arbetar med att öva och utbilda i krishantering. Han är med i hemvärnet och den kommunala insatsstyrkan.

– När det behövs, som vid översvämningar, ställs insatsstyrkan till räddningstjänstens eller polisens förfogande. Vi kan leta efter försvunna, klara transporter och laga mat i stora mängder. Vi har också en stab, en flyggrupp och en sambandsgrupp.

– Basen är frivilligorganisationerna. För att få det att fungera krävs en eldsjäl, en massa tålamod och en vilja att riva gränserna mellan organisationerna. Pensionerade militärer och överskottsmateriel är en bra start.

AerotechTelub började  bygga upp Krissam 1997 tillsammans med länsstyrelsen. Det var tydligt att det behövdes någon form av samordning i krislägen. Fredrik Revelj berättar hur det började:

– Krisövningar på 1990-talet visade att informationen inte fungerade. Polis, sjukhus, räddningstjänst och andra byggde sin egen information efter sina egna behov. Vid övningar blandade man ihop siffrorna på döda och skadade därför att aktörerna inte hade koll på varandras information. Den oroliga allmänheten fick fel uppgifter och förtroendet rasade för myndigheterna.

Vid övningarna hittades fyra problem:

• Växlarna blockerades.

• De bakre ledningarna hade dålig koll på läget.

• Det saknades folk som kunde svara på frågor.

• Det var svårt att få överblick och samverka.

– I vårt län finns cirka 200   000 invånare. Den minsta kommunen, Lessebo, har 8   000 invånare.  En så liten kommun har naturligtvis inga stora informationsresurser. Lessebo ligger vid stambanan. Tänk om tåg med farlig last spårar ur. Hur ska Lessebo klara av att svara på frågor om läget, frågar sig Fredrik Revelj. För det är ju kommunen som har ansvaret. Då är tanken att länets samlade informationsnät ska användas.

Gör som på Bingolotto

Vad händer vid en större olycka? Det ringer en massa folk. Och det behövs en massa kunniga människor som svarar i telefon.

Kan man sätta dessa i en stor sal? Nej, det blir för dyrt. Kan man koppla ihop alla växlarna i ett nätverk? Nej, det blir också för dyrt. Det krävs vad som kallas ett distribuerat arbetssätt, det vill säga ett nätverk för att leva upp till principerna om ansvar, likhet och närhet. De som inte råkat illa ut kan hjälpa de som drabbats.

– Alltså gör man som på Bingolotto, säger Fredrik Revelj. Man ger ett nummer och köper en tjänst av Telia som heter centrex. Då slussas alla telefonsamtal ut till dem som kan svara, och dessa behöver inte sitta på samma ställe.

Krissam har 30 telefonlinjer och 90 utbildade kommunikatörer. Det är folk som har sina vanliga jobb på sina myndigheter. De kanske jobbar med barnomsorg, skola eller ekonomi. Huvudsaken är att de är övade och är tränade på att svara männi-skor när det blir kris. När larmet går lämnar de sin vanliga arbetsplats och går till en särskild telefon som finns på deras kontor. Och larmet kan gå när som helst. Det är den organisation som äger frågan, som kan utlösa larmet.

Och därmed slipper man det första stora problemet i en kris. Att växlarna blockeras, att oroliga människor väntar i telefon och i bästa fall får tala med någon som kanske inte vet särskilt mycket själv.

– Kommunikatörerna ska naturligtvis veta vad som händer, vilket de får genom vårt krisintranet. En särskild redaktion sållar och kontrollerar informationen från de olika aktörer som förr körde i sitt eget informationsspår, säger Fredrik Revelj.

Intresse för Kronobergs modell

När erfarenheter av hur Kronoberg löste krisen med Gudrun jämförs med Sveriges krishantering av tsunamin så har intresset för hur man gör i Kronoberg ökat. Fredrik Revelj ger några enkla tips:

• Gör det enkelt

• Öva ofta

• Människorna och organisationen är viktigare än tekniken.

– Det gäller att hitta rätt människor som har rätt inställning, säger Fredrik Revelj. Man måste vara villig att överskrida sina gränser. Krissam bygger på solidaritet mellan kommuner. I   dag hjälper jag dig och i   morgon är det kanske jag som behöver hjälp.

Erfarenheterna från Krissam har förts vidare i Isak, som ska tolkas som informationssamverkan vid krishantering. Det är ett webbaserat operativt informationssystem. Men vad betyder det? Dan Nordell svarar.

– Man skapar virtuella rum. Rummen finns på nätet. Här finns webbsidor, anslagstavlor med information och läges-bilder. Informationen kommer från alla möjliga håll. Det kan vara kartdatabaser, väder, trafikläge och så vidare. De samverkande aktörerna får en gemensam lägesbild. Den ska användas som beslutsstöd och information från lägesbilden kan redigeras och presenteras på en öppen webbsida. Dessutom finns kommunikatörer som svarar i telefon och som vet mer än vad som står på allmänhetens webbsida.

– En vits med Isak är att det ska användas i vardagen, säger Dan Nordell. Det finns alltid en risk för att man drar sig för att trycka på knappen när det är allvar. Isak ska alltid stå och småputtra. Det kan vara information om risk för översvämningar, hotande snöfall eller blixthalka. Isak ska användas förebyggande, och när krisen kommer så ska man kunna minska konsekvenserna.

– På så sätt får man bort dramatiken. Både hos dem som jobbar med systemet och allmänheten som använder det. Det ger också den nödvändiga övningen. Man måste kunna systemet och vara välövad för att få ut mesta möjliga av det. Isak ska kunna gå från vardagens situation ända upp till ett beslutsstödssystem i allvarliga kriser som till exempel Gudrun.

– Isak är inte bara ett system utan det är ett helt paket. Vi börjar med en förstudie tillsammans med kunden och hjälper till att sätta igång systemet och få det att fungera. Vi svarar också för utbildning och övning och utvecklar och anpassar systemet.

Vad kostar det?

– Det beror på hur stor regionen är. Man kan tänka sig en sorts licens som utgår från hur många personer som bor i regionen.

Och så är det. Krishantering kostar. Kaos är naturligtvis billigast – på kort sikt. Inget krishanteringssystem i världen hade dock kunnat rädda skogen i Kronoberg.

Men Dan Nordell kan i alla fall se något gott med Gudrun:

– Jag har fått kvällssol på sommaren.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/4

Bamsemor analyserar tekniktrenden

Teknisk_prognos [Converted]

Evigt nyfiken – det ligger i yrket, säger Ingrid Bruce vid Försvarets materielverk (FMV). Teknik har varit hennes liv. I många år handlade det om försvarets robotar. Nu efter pensioneringen ska hon återförenas med luftvärnsroboten Bamse. Innan dess ska Ingrid Bruce bli klar med den tekniska prognosen. Det underlag som ska ge försvaret en chans att förstå vilka tekniska trender som finns och hur dessa påverkar hoten och Försvarsmakten.

Att det skulle bli försvaret var inte självklart från början.

– Jag hade ju aldrig sett en militär som ung. Jag kommer ju från Säffle. Fast en morbror var faktiskt förvaltare vid I 17 i Uddevalla.

Att det gick som det gick kan man nog tacka personkemin med ”kemitanten” för hemma i Säffle.

– Hon gillade inte mig. Och jag gillade inte henne – men framför allt gillade jag inte kemi.

Så när Ingrid Bruce skulle börja på Chalmers i Göteborg skulle det vara något med så lite kemi i som möjligt.

– Min pappa var civilingenjör. Annars hade jag nog inte vågat. Han läste maskin, men det lockade inte mig. Att gå på verkstan som tjej på 60-talet? Då kunde man nog få något hårt i huvudet.

Så det blev elektro. Noll timmar kemi! Det handlar i grunden om elektricitet. Fysik och matematik är grundstenarna. Det viktigaste med högskolan var nog enligt Ingrid Bruce inte vad man läste utan att man lärde sig att leta efter kunskaper och sammanställa dem.

Hemligare förr

Ingrid Bruce var med i tekniska prognoser som konsult 1974 och 1978. Årets är den första som är helt öppen.

– Förr var allt mycket hemligt, säger Ingrid Bruce och minns tiden på robot-avdelningen där man inte kunde släppa in någon i rummet utan att täcka över sina hemligheter.

– Fruarna fick inte veta var männen jobbade. Vi hade mycket att göra med Aga. Ordet Aga nämndes inte. Man åkte ut till ”firman”.

Det var en flygare och civilingenjör i Göteborg som förde in Ingrid Bruce på den militära banan som började 1964 på den så kallade robotavdelningen på Linnégatan i Stockholm. Avdelningen hade hand om försvarets alla stora robotar. Där var flygets robot 04 som på sin tid var mycket avancerad i sina senare versioner.

-– Man kan säga att robot 15, som fort-farande används till stor del, byggde på robot 04. Marinen var till en början skeptisk till en svensk robot. De ville väl hellre åka ut i ”väla” än att åka till Linköping. Men när de väl prövat den så blev det kärlek från marinens sida.

– Jag arbetade främst med robotstyrning. Det handlar om styr- och reglerteknik. Själva utvecklingen sköter industrin. Vi lade beställningarna och sade vad som skulle göras. Jag var en teknisk handläggare och vi sysslade mycket med simuleringsmodeller.

Tio år sedan sista prognosen

FMV har alltid funnits med i bakgrunden. Ingrid Bruce gjorde dock en avstickare ut i näringslivet under cirka 20 år. Navigering och positionsbestämning var en specialitet. Hamnar och stålverk var kunderna. Ingrid Bruce hann även med att vara vd på ett utbildningsföretag.

– Det gick inte så bra. Det var många röda siffror, men det var mycket nyttigt och lärorikt. 1992 kom jag tillbaka till FMV och året därpå blev jag projektledare för Bamse.

Men åter till den tekniska prognosen. Den senaste stora var tio år sedan.

– Nu vill vi ha en jämnare gång med några få områden. Vi vill också ha en mer löpande prognos i form av en databas. Vi började med över 20 teknikområden. Via seminarier kom vi fram till några tvär-områden och det är dessa som är den tekniska prognosen. Användarna är i första hand de som arbetar med försvarets långsiktiga planering, perspektivplanen. Men också alla nya som kommer in i branschen.

Någon teknisk revolution eller milstolpe tycker sig inte Ingrid Bruce ha sett. Däremot en fantastisk utveckling. Ska Ingrid Bruce sammanfatta trenderna i den tekniska pro-gnosen så är det främst IT-utvecklingen som är styrande.

– Det är den som påverkar allt annat. Vi kan också göra saker mycket mindre och vi kan använda fler och andra sensorer på ett intelligentare sätt. Vi kan göra saker som man inte kunde göra förut. Som till exempel att se genom väggar. Detta är en följd av vad vi kallar spektralbreddningen. Man går mot högre och lägre frekvenser. Det gäller främst radar. IT-kraften gör också att information från olika sensorer kan signalbehandlas och matchas i datafusion.

– IT-utvecklingen, miniatyriseringen, sensorerna och datafusionen ger tillsammans nya möjligheter för obemannade system.

– Miniatyriseringen har också, höll jag på att säga, revolutionerat strömförsörjningen. Det är fortfarande en av de stora uppgifterna att lösa, men det går fort framåt. Den extrema miniatyriseringen är naturligtvis nanotekniken som det i dag satsas mycket på, bland annat i det så kallade nanoprojektet.

Blir det då verklighet av teknikernas drömmar?

– Det beror ju alldeles på om någon är villig att satsa pengar. Det krävs nog att det är fler länder som går ihop. Och samtidigt ska man komma ihåg att det fortfarande kommer att finnas kvar mycket gamla vapen som man också måste kunna skydda sig mot.

Det går nästan att ana att Ingrid Bruce vill få den tekniska prognosen undanstökad för att få återförenas med Bamse. I hennes rum finns en liten Bamsemodell. Handgjord och förmodligen mycket dyr. Det finns också en inskription. För Rådigt Ringande av Riktig Resolution i Rasande Rusch. Det finns en historia bakom denna gåva från försvarsindustrin. Om ett telefonsamtal som sparade miljoner.

– Bofors skulle skjuta fem testrobotar. Efter fyra skott tyckte man att man fått veta det man behövde. Så när jag stod på Vasagatan i Stockholm ringde det på telefonen. Kan vi nöja oss med fyra skott?

– På stående fot skulle jag fatta ett beslut som rörde miljoner. Jag sade ja. Det räcker.

Bamse är som Ingrid Bruce säger ”en häftig grej”.

– Den sticker iväg nästan lika fort som en kanonkula. Det fina är att roboten har intelligensen kvar på backen. Det är en radar på backen som via en så kallad ledstråle styr roboten mot målet. Därför är roboten relativt billig. Nackdelen med ledstrålestyrningen är att man bara kan skjuta två åt gången. Dessa skjuts i tre snabba omgångar. Andra robotar kan skjutas med åtta i en salva. Fast då tar det tre kvart att få åtta nya klara. Att ladda om Bamse tar bara några minuter. Så efter ett tag har Bamse kommit ikapp.

Projektet har kostat miljarder

Miljarder har lagts ned i Bamseprojektet. Det lever vidare. Fast på sparlåga.

– När det blir ensiffriga tal så blir det demonstratorer. Någon serie är det inte längre.

I höst ska Ingrid Bruce på deltid arbeta med modellvalidering. Det som hon gjorde som konsult ”för hundra år sedan”.

– Modellerna ska testa Bamse och jag ska testa modellerna. Jag har i materialet hittat rapporter som jag själv skrev för länge sedan. Så det är att gå tillbaka till rötterna och efter många år som chef bli civilingenjör igen. Nu definierar jag vad som ska göras. Själv räknar jag inte och min relation till datorer är dålig.

– När jag fastnar brukar jag gå ut i korridoren och ropa på någon ”30-åring”. Ibland är de äldre. Men de brukar fixa datorn.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2005/3

Stabsarbete – lika lätt som att bygga hus

Missionsplanering [Converted]

GRU ska utvärdera det nya svenska försvaret. Nej, det är inte densovjetiska militära underrättelsetjänsten, utan förkortningen står för grupputvärdering. Ett av de viktigaste uppdragen för GRU på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) blir att analysera vårens försvars-demonstration i Enköping. Nu sneglar försvaret på byggbranschens parallella arbetssätt.

Alla har väl sett hur ett hus byggs. Först görs marken i ordning och sedan kommer allt slag i slag i en enda lång kedja. Många jobbar samtidigt med olika saker. Och så står huset klart. Byggplatsen ändrar utseende nästan från en dag till en annan. Det ena gänget specialister avlöser det andra. Det är inte längre något myller av människor utan en massa små lag som samverkar. Knappt är det ena gänget färdigt förrän nästa tar vid. Det går att ana att det finns någon sorts plan och metod som ligger bakom. Förmodligen görs det på dator, tänker man.

Och så är det. Metoden kallas parallellt ingenjörsarbete eller concurrent engineering och har länge använts i byggsektorn. Nu är den på väg in i tillverkningsindustrin – och i det svenska försvaret.

På samma sätt som ett hus byggs ska förband ledas i framtiden. Det kräver nya arbetssätt och IT-verktyg. Det är detta som prövas nu när det nya ledningssystemet utvecklas. En viktig milstolpe är vårens demonstration (kallad Demo 05V) i utvecklingscentrumet i Enköping.

I korthet är poängen att staber i en hier-arki ska arbeta parallellt. Om det finns staber i fyra nivåer börjar den översta staben med att formulera en målbild. Hur detta arbete framskrider har de andra staberna insyn i genom olika typer av hjälpmedel. Knappt har den översta staben börjat med sin målbild förrän staben inunder börjar med sin. Och så fortsätter kedjan.

Tidigare skulle den första staben i stort sett vara klar och ha kommit fram till att skriva ut order för verkställighet innan nästa stab tog vid. Om alla staberna kommer igång tidigare innebär det att det tar kortare tid innan den sista staben är klar.

Ledningsmodeller utvärderas

För att det här ska fungera krävs att staberna har bra verktyg och metoder. Det ställer också stora krav på samverkan och samordning. Händer något oväntat som kräver att den högsta staben måste tänka om, är risken stor risk att det blir en väldig röra i staberna under. I den gamla världen stannade kaoset i en stab, det spreds inte vidare.

Det är bland annat detta som prövas i Enköping. Den som har ansvaret för utvärderingen och sitter mitt i smeten är Olof Söderqvist vid Totalförsvarets forsknings-institut (FOI). Han har sett ledningsmodeller komma och gå och har utvärderat de flesta. Nu leder han GRU, vilket står för grupputvärdering.

– Egentligen ville vi kalla oss Ledsyst U. Det finns ju Ledsyst T för teknik, Ledsyst M för metod, Ledsyst P för personal och Ledsyst O för organisation. Men försvaret ville inte ha ett Ledsyst till, så detta var vår lilla hämnd. Det kan ju finnas någon som minns kalla kriget och vet att GRU då stod för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, säger Olof Söderqvist.

GRU är ett stöd till Högkvarterets utvecklingsenhet för ledningsförbanden, förkortat KRI LED UTV, och hela Ledsyst är det första stora steget mot det nätverksbaserade försvaret (NBF).

En av de viktigaste uppgifterna för GRU är att tillsammans med övriga ”ledsystar” utvärdera demonstrationerna. Det sker två sådana varje år. Inför varje demonstration diskuteras vilka metoder, verktyg och processer man vill studera i olika experiment.

Varje demonstration med utvärdering är en process som tar ett par månader. Demonstrationerna drivs som experiment som liknar spel. Efter varje spel undersöker GRU hur det gick. Tillsammans med deltagarna utvärderas hur det har gått och den erfarenheten tas med in i nästa spel. Och så håller det på tills deltagarna kört igenom tre–fyra spel. Utvärderingen bygger på enkäter, observationer, intervjuer och uppföljning av vad som sker på stabernas verktyg.

– I spelen studeras verktyg och metoder. Detta ingår i en av våra uppgifter, att stödja utvecklingen, säger Olof Söderqvist. Vår andra stora uppgift är att uttala oss om nyttan med hela Ledsyst 2006, både vad gäller teknik och metoder. Då ska vi kunna säga vad som är kostnadseffektivt, vad som kan förbättras och vad som bör utgå. Detta ska vara klart vid årsskiftet 2006/2007.

Evighetssnurra

För att kunna göra denna utvärdering har GRU skapat en övergripande metod. Arbetet bygger på frågeställningar och systemmål. Målen ska försöka beskriva vad Ledsyst kan bli. På slutet av varje demonstrationscykel kommer en rekommendation, som sedan stoppas in i processen igen så att det blir som en evighetssnurra.

Den metod som används för planeringen under experimenten kallas planering under tidspress (PUT). Man försöker utveckla den så att den går att arbeta med parallellt, då kallas den för PPUT. Verktygen som studeras är de som används vid stabsarbetet.

I stabsarbetet testas bland annat kommersiella dataprogram som Info Work Space (IWS). Det är ett program som är vanligt i näringslivet och används för att hela organisationen ska kunna vara med i planeringen även om kontoren är långt ifrån varandra.

– IWS:en har fungerat mycket bra. Staberna får en inblick i varandras arbete och kan följa planeringen hos varandra.

– Vi har också testat ett videokonferensprogram kallat Click to meet. Den tekniken är inte mogen än. Fortfarande är det personliga mötet överlägset. Den som är i samma rum kan avläsa reaktionerna i de andras ansikten. Denna viktiga del missas fortfarande med en videokonferens. Fast det är förstås bättre med videokonferens än med telefonkonferens.

– En tredje teknik är den tjänste-demonstrator som är Försvarets materielverks (FMV) stora bidrag. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra innan den fungerar. Hittills har den mest använts för kartpresentation. I framtiden är den tänkt att kunna klara av de flesta tjänster. Det framtida ledningssystemet ska ju bli tjänstebaserat, det vill säga beställaren talar om vilken tjänst (exempelvis markmålsbekämpning) han eller hon vill ha utförd i stället för att begära ett system eller förband (exempelvis artilleribataljon).

– Det finns mycket annan ny teknik som databaser och kommunikation, men dit har vi inte kommit än i demospåret, säger Olof Söderqvist. Vårens demonstration kan ses som ett steg mot höstens större övning. Då ska planeringen gå ända ned till soldatnivå och då blir demonstrationen som en mindre manöver med nätverkssoldater och staber ute i riktiga organisationer. Vårens demonstration är i laboratoriemiljö i Utvecklingscentrum i Enköping.

För mycket på en gång

Olof Söderqvist har lett många projekt på försvarets väg in i den nya tiden.

– Det började med det som kallades Dominant Battlespace Awareness (DBA). Med det menades att man skulle ha ett informationsöverläge på slagfältet. Det var en del av Revolution in military affairs  (RMA). I RMA ingick inte bara information och ledning utan också hur informationen skulle användas och leda till insats och verkan.

– Jag trodde att vi först skulle gå vidare med DBA, men så blev det inte utan hela ledningsdelen bröts ut inklusive informationshantering. Men den är så stor att jag tycker att det har blivit för mycket att genomföra på en gång. Har försvaret tagit sig vatten över huvudet? Borde problemen ha angripits mer successivt i andan av evolutionär utveckling, som ju just är detta med att ta många mindre steg successivt?

– Uppdraget GRU började 2002. Det var bestämt att utvecklingen skulle vara frågedriven och evolutionär, det vill säga vi skulle ha några centrala frågeställningar och gå stegvis fram, säger Olof Söderqvist.

Men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att vara evolutionär i försvaret. Kulturen och reglerna sätter stopp. Dessutom byggde den evolutionära utvecklingen på samordning, men den som skulle samordna alla de olika ledsystdelarna hade inte bestämmanderätt. Detta blev sålunda inte ett projekt. Försvarsmakten var kanske avskräckt efter tidigare IT-äventyr.

Därför blev det också svårt att hålla samman och inrikta Ledsyst, vilket ledde till att det sattes upp halvårsvisa mål och nu är Ledsyst därför hårdare styrt. Det har blivit ett vanligt sekventiellt projekt med vissa evolutionära inslag.

GRU har en kärna på fyra–fem personer. Vid demonstrationer fördubblas styrkan. Årsbudgeten ligger på 8,5 miljoner kronor, vilket är en liten minskning jämfört med året innan.

De stora pengarna går till teknikprojektet LedsystT, som drivs av FMV. Metoddelen (LedsystM) kommer inte i närheten av deras budget.

– Vi från utvärderingssidan har tyckt att det är en snedfördelning mellan teknik och metod, och menar att försvaret borde ha satsat på att studera praktiska problem mer metodmässigt. Ett exempel kunde ha varit att testa ett system för att följa de egna förbanden, blue force tracking. Genom att använda teknik och metod tillsammans så skulle det ha blivit ett ”projekt inom projektet”. Detta skulle ha drivits fram till en demonstration. Vi kunde gjort på  samma sätt med en rad olika system och på så vis kunnat klara av flera viktiga delområden, som sedan kunnat visa upp tydliga resultat.

Viktigt med praktiska erfarenheter

Nu tycker Olof Söderqvist att det känns som om försvaret försöker att rita upp hela kartan nästan innan man kör igång.

– Det påminner om att göra hela stadsplanen innan ett enda hus är byggt. Det ska skrivas regler för allt. Våra IT-experter på FOI säger att man måste skapa praktiska erfarenheter först, innan man kan göra hela planen. Det krävs misstag och erfarenheter för att gå vidare. En stadsplan bygger ju på alla de erfarenheter man fått genom åren genom att bygga hus och vägar på just den platsen. Jag tycker att det verkar vara en positiv omsvängning på gång. De stora företag som utsetts att bygga nätverket säger nu att de behöver veta mer om den praktiska tekniken innan de kan skriva reglerna.

Metod eller teknik. Hönan eller ägget. Vad kommer först?

– Det beror på om man tror att människan och metod är det viktigaste eller om man sätter tekniken främst. RMA-tanken har varit väldigt inriktad på teknik, men man ska också komma ihåg att det inte blir något RMA om inte arbetssätt och doktrin också förändras.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/2

Slaget om Storbritannien

Slaget om Storbritannien [Converted]Slaget om Storbritannien sommaren 1940 var ett utnötningskrig. I slutet på september gav tyskarna upp kampen om att skaffa sig luftherravälde och därmed var invasionen av Storbritannien inte möjlig. Den brittiska segern berodde inte på bättre flygplan och piloter utan på att man redan i slutet av 1930-talet hade byggt upp en nätverk med jaktflygbaser, radarstationer, luftvärn, ledningscentraler och vanliga utkikar. När de tyska bombflottorna samlades över Frankrike gick larmet och de brittiska piloterna rusade till sina plan.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Hydcom – hydroaukustisk digital kommunikation

NBF-ubåt [Converted]I havsdjupet är hydrofonen örat.  Här finns de ensamma ubåtarna som i praktiken bara svarar på anrop när de själva vill. I nätverket finns inte plats för sådana enslingar. Ubåten måste också vara med i nätet.  Lösningen är hydroakustisk digital kommunikation. Hydrofonen har blivit en inträdesbiljett i det nätverksbaserade försvaret.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Överlevare med koll

Erieye [Converted]

Radarplanet Erieye byggdes för att försvara Sverige. Till skillnad från andra stora projekt från det kalla kriget verkar Erieye ha en framtid. Information är det alltid efterfrågan på. Systemet har exporterats – nu senast till Grekland. Tekniken är avancerad, men det behövs inga övermänniskor för att bemästra den, säger Ericssons utbildare.

Tummen upp från den brasilianska piloten. Dragstången är stuvad i kabinen och planet taxar ut på Malmens flygfält. Någon minut senare är denna flygande ledningscentral i luften. Kursen är satt mot Halmstad och snart ska planet vara hos sin nya ägare, det grekiska flygvapnet. Planet är ett av fyra och hela affären är värd en halv miljard dollar.  Hjärnan är Ericssons fasstyrda radarantenn på taket. Karl Ekvall från Ericsson sitter vid en av de fem operatörsplatserna. Kort efter starten slår han på radarn. På den stora skärmen ritar han in ett stort område vid västkusten och säger att nu ska vi se på sjöläget.

På bara någon sekund ritas fartygen i Västerhavet in. Det är fler fartyg än man hinner räkna, men radarn hinner. Den slänger ut 30 kW i pulsen. Det motsvarar sex elspisar. Inte undra på att det behövs en särskild motor för att alstra energin.

– Och så kan vi titta på flygläget väster om Gotland, säger Karl Ekvall.

Och proceduren upprepas. På bara några sekunder har vi koll på fartygen i Västerhavet och flygplanen över Östersjön. Och ändå har vi knappt lämnat Linköping bakom oss. Radarn ser åt båda sidor och räckvidden sägs vara 45 mil med en antydan att man nog kan klämma ut lite till med vässad signalbehandling.

En egenhet är att man tappar detektioner när planet svänger brant eftersom radarn då pekar ner i backen med ena sidan och upp i himlen med den andra. Även om systemet ska kompensera för detta vill man ha svängen så snabb som möjligt.

Major Tomas Hermansson från flygvapnet som normalt flyger den svenska versionen, som dock inte har några operatörsplatser, vill ha en taktisk sväng.

– Det finns en misstanke om att ett pilvingat jetflygplan som det här brasilianska Embraer 145 inte svänger lika snabbt 180 grader som en rakvingat propellerplan som det svenska Saab 340.

Det brasilianska piloten säger till i god tid före svängen och alla spänner fast sig. Så här våldsamt går det inte till på inrikesflygningarna. Det är ju ingen 9 g-sväng, men känns ändå. Alla tar tid med klockorna och nickar sedan godkännande.

Den grekiska exporten är Ericssons senaste. Tidigare har man sålt fem system till Brasilien och ett till Mexiko. Sverige har sex, men dessa är flygande radarstationer och kallas S 100B Argus och ingår i flygvapnets nätverk FV 2000. Planet togs då fram för att försvara Sverige. Till skillnad mot många andra stora materielprojekt från kalla kriget är Erieye en överlevare. Anledningen är enkel. Information är det alltid efterfrågan på.

I Brasilien används planet i ett större övervakningsnät som nu för första gången gett Brasilien en insyn i vad som sker i luftrummet över det gigantiska Amazonas, ett område som är lika stort som USA väster  om Mississippi. Här finns 20 procent av världens sötvatten och här växer inte bara regnskogen. Kriminalitet som knarksmuggling, skogsskövling och illegal gruvdrift frodas också. Erieye är en del i det vakande ögat. På bara en månad avslöjades 50 illegala flygfält. Kriminaliteten är till största delen flygburen. Genom att se när flygplan avviker från sina förväntade rutter kan man hitta de förbjudna fälten. Spaningsplanen har blivit ett så stort hot mot den organiserade brottsligheten att besättningarnas identitet måste skyddas. När ett flygplan lyfter ringer smugglarnas spanare i sina mobiltelefoner. Men flygplanen kan också avlyssna den trafiken. Flygplanen sköts av flygvapnet och det är polisen och andra myndigheter som använder informationen.

Det brasilianska projektet är ett civilt-militärt samarbete där man  får man in värdefulla miljödata om vattenföroreningar och växtlighet. Att Brasilien gav sig in i det här tillskrivs till stor del miljökonferensen i Rio 1992. Inför denna måste Brasilien visa världen att man gjorde något för Amazonas som är en viktig del av hela jordens ekosystem.

Tekniken må vara imponerande. Men utan människor som vet hur man sköter den är den inte mycket värd. Lars Ekström har jobbat i 20 år som flygstridsledare. Nu har han lämnat lunken i flygvapnet för samban i Sydamerika och är sedan flera år knuten till Ericsson som utbildare och åker jorden runt och håller kurser för radaroperatörer.

– I början hade man kanske som svensk vissa föreställningar om att det inte skulle vara samma ordning och reda som hemma. Men där hade jag fel. Det är hög klass på organisationen och det finns en stor ödmjukhet att lära sig så mycket som möjligt.

Lars Ekström säger att man inte behöver vara övermänniska för att klara denna avancerade teknik.

– Egentligen skulle vi kunna ta in en från gatan. Men man bör ha en viss erfarenhet av ledningssystem. Sedan får man lära sig radarns principer och få förståelse för system och förmågor. Kort sagt att begripa vad informationen ska användas till. Själva handgreppen är lätta att lära sig. Något mer än vanlig datavana behövs knappast.

Grundinställning klarar  det mesta

Det utmärkande med Erieye är det självklara. Systemet är rörligt och antennloben är styrbar. Den senare innebär att man kan välja hur energin ska användas. En bred överblick över ett stort område eller en koncentration på vissa sektorer eller vissa objekt. Beroende på läget kan man också ändra uppdateringstakten. En lastbåt behöver man kanske bara kolla någon gång i minuten – ett flygplan betydligt oftare.

– Systemet har en grundinställning, säger Lars Ekström. Med denna klarar man sig i 90 procent av fallen. Det är som en modern kamera. Vill man göra något extra måste man veta så mycket att man kan runda automatiken. Det är det vi lär operatörerna.

Eleven får en grundkurs på mellan fem och sju veckor. Då ingår några flygningar. Mycket av tiden görs dock i en simulator där man både kan öva praktik och teori. Som med alla simulatorer blir mängdträningen billig och man kan öva det som inte går i verkligheten som att förbereda sig för ett uppdrag i ett annat land.

Efter detta sker en påbyggnadskurs med några fler flygningar. Nu ska operatören kunna sköta systemet på egen hand. Piloterna kan också gå en kortare kurs liksom militära beslutsfattare. Det här ger andra utanför den innersta kretsen en förståelse för vad planet kan och inte kan och hur det ska utnyttjas.

– I Brasilien låter man rutinmässigt piloter tillbringa en tid av flygningen som operatörer, säger Lars Ekström.

Rollfördelningen mellan operatörerna skiljer sig mellan uppdragen. Det ska dock finnas en chef som leder verksamheten och ansvarar för att man får ut något vettigt av den insamlade informationen. Chefen bestämmer också var flygplanets ska vara. Blir det en konflikt med flygsäkerheten så lär piloten ha sista ordet.

– Man bör ha med en expert på signalspaning och telekrig. Här finns ett hotbibliotek så att man vet man vad hittar, säger Lars Ekström. En bör sköta själva radarn vilket innebär att få fram bästa luft- och sjöläge. Man kan också ha en flygstridsledare och är det riktigt akut kan alla jobba som sådana. I det grekiska planet finns Natolänkarna 11 och 16. Att sköta dessa kan vara nästan ett heltidsjobb.

Varje uppdrag består av tre faser: planering, uppdraget och utvärdering. Man kan sitta efteråt och spela upp hela flygningen och lägga underrättelser i en databas.

Erieye är en kompakt variant av amerikanska Awacs. Den riktiga Awacs är en gigant. Den kostar gigantiska summor och kräver en gigantisk organisation. Ericsson menar att Erieye klarar 80 procent av vad en Awacs kan göra till en bråkdel av kostnaden. En förklaring är att planet så snabbt kommer i luften. Det är ju de kraven flygbolagen ställer på sina pendlarplan. För den som ska bekämpa brottslighet är snabbhet och överraskning en förutsättning för att lyckas.

För lekmannen som på plats i luften ser hur tekniken fungerar kommer tanken på Estonia upp. Vad hade hänt om Sverige haft en flygande lufttrafikledning under olycksnatten?

– Jag har funderat på samma sak, säger Lars Ekström. Så där långt ute på Östersjön  är det svårt att nå med kommunikation från land. Det enda man kunde göra var att tilldela en sökruta för varje helikopter. Det gjorde att helikoptrarna av säkerhetsskäl flyg långt från varandra och det var svårt att improvisera. Med en Erieye som den grekiska skulle vi ha kunnat dirigera hela räddningsaktionen och lett in helikoptrar mot de nödställda. Hade räddningsflottarna haft radarreflektorer kanske vi även hade kunnat plotta in dem.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Informationsterrorism

TerrormatrisAv matrisen ser vi att ruta A står för traditionell terror medan det är de andra tre rutorna som är mest i fokus när det gäller informationsterrorism. Ruta D är renodlad cyberterrorism med infologiska medel. Sker det hela i kombination med t ex elektromagnetiska vapen eller mot kritisk informationsinfrastruktur så handlar det om det vidare begreppet informationsterrorism.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

NBC-skydd

NBC-skydd scenarioNBC-skyddet i insatsförsvaret kommer att skilja sig mycket från hur NBC-skyddet var i det gamla försvaret. Hotbilden är en helt annan och nätverket kommer att ge helt andra möjligheter att hantera hotet. Det kommer att bli precision även i NBC-skyddet. I detta scenario visas hur det kan gå till. Ett svenskt förband har sänts till ett land där en grupp är beredd att använda enklare typer av NBC-vapen för att skapa skräck. Målet är att kontrollera befolkningen och driva de främmande trupperna ur landet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Mjukvaruradio

MjukvaruradioI dag finns hundratals större och mindre radiosystem innom försvarsmakten. Ytterst få har förmågan att kommunicera med varandra. Samtidigt ställs stora krav på kommunikationen för rörliga taktiska enheter i det flexibla insatsförsvaret. Detta är en stor utmaning för forskare och utvecklare. Med mjukvaruradio, adaptiva radionoder och mobila ad hoc-nät kan teknikerna skapa flexibla och dynamiska kommunikationslösningar som uppfyller användarnas varierande krav.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

NBF-labbet – visionsverkstaden i Enköping

NBF-labbet i EnköpingI Enköping ska teknik och metod gå hand i hand på vägen fram till demonstrator 05. Här ska man kunna koppla ihop Jas med
soldaten och detta ska vara en kreativ mötesplats där människor och system ska övas inför det framtida nätverksbaserade
försvaret. I det första nätet är Enköping i centrum.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

GotSam

GotSamSka myndighetsgränser kunna överskridas så borde det gå på en ö där samverkan både är naturlig och nödvändig. På Gotland pågår sedan 2002 försöket GotSam. Det kan bli verklighet 2007. Då kommer Gotland att ledas  från ett enda ställe. Händer något samlas myndigheternas representanterpå några minuter vid Rolfbordet där lägesbilden finns. Till vardags är ett annat bord viktigast  – kaffebordet.
Det är samvaron i vardagen som ska lägga grunden till en effektiv ledning i kris.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Så långt har datafusionen kommit

Fusion_KLART [Converted]Fusionsforskarna har erövrat områdena multisensorfusion och situationsanalys. Även ett första steg in på området hotanalys har nu tagits. Därmed har FOI:s fusionsforskare lyckats med det som stormakterna gått bet på. Grunden till framgången lades när fusionsexperter kopplades  in i ubåtsjakterna.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Syntetisk omgivning

Syntetiska landskap

Med begreppet syntetisk omgivning avses allmänt en simulerad naturlig omgivning som vanligtvis representerar en sann geografisk plats. En SO innehåller taktiskt avgörande naturliga egenskaper hos land, hav och atmosfär, kulturella egenskaper som byggnader, broar, vägar, osv samt yttre egenskaper hos enheter som t ex ytmaterial.

En SO innehåller också ofta mer än vad som är nödvändigt för enbart visuell 3D-avbildning. Kartinformation som typ och läge hos byggnader, vägar, höjder, vattendrag etc behövs för att de objekt som skapats i datorn, t ex fordon, ska kunna tolka och navigera i omgivningen. Fysikaliska egenskaper relevanta för elektromagnetisk vågutbredning behövs för att möjliggöra hantering av sensor och telekrigsfunktioner. Dessutom behövs fysikaliska egenskaper för hantering av sk dynamiska effekter som spårbildning, vapenverkan, damm och rök.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ledningssystem för alla insatser

Opil mitten

Ett  flexibelt och rörligt sätt att leda. Det blir följden av att Försvarsmakten växlar från att möta en stor invasion till att lösa ett bredare spektrum av uppgifter. Istället för många staber, till stor del territoriellt bundna och fungerande först efter mobilisering, ska en operativ insatsledning, Opil, och ett fåtal territoriella staber alltid ha beredskap. Opil består av en operationsledning, som är samgrupperad  med ett armé-,  marin – respektive flygtaktiskt kommando. Opil ska leda allt från släckning av skogsbränder till att försvara Gotland mot ett väpnat angrepp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Musköledning

Musköledning

Inne i Musköberget finns ledningen för en stor del av Östersjön. En vanlig dag är det lugnt och bara sjöbevakningsuppgifter. I takt med att läget blir värre kallas fler personer in. I det värsta fallet, ett väpnat angrepp, leds operationerna från taktikledarrummet.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Duell på havets botten

Plumsen

Kampen mellan att hitta och gömma har alltid pågått mellan den som lägger ut minan och den som försöker hitta den. Trots att minan är ett gammalt och billigt vapen utvecklas den hela tiden. Det senaste är minor som kan gräva ned sig i bottenslammet och ligga dolda. FOA har dock visat att även dessa minor kan hittas.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Att se samma sak, men från olika håll – så ska ett läge presenteras

ROLF-katastrofen i öresund [Converted]

Ledningsstaben Rolf lämpar sig lika bra civilt som militärt när tekniken anpassas till människan

Av Jan-Ivar Askelin

Det började med att Claes Sundin fick se en teckning på Läkartidningens förstasida föreställande ett läkarlag runt en havande kvinna. Hennes kropp kartlades av sensorer och resultatet visades som en tredimensionell avbildning av fostret i en glaskupa. Ingen tittade på kvinnan, allas blickar var vända mot det konstgjorda barnet i glaskupan.

– Då förstod jag att det var så här ett läge skulle presenteras. Alla som tittar har olika bakgrund och olika intressen och alla ser samma sak samtidigt men från olika vinklar, säger Claes Sundin, överste vid Försvarshögskolan och en av ledarna för det sk Rolfprojektet.

Det som skulle göras var ett förslag till framtidens operativa militära stab eller rörlig operativ ledningsfunktion, därav namnet Rolf. Claes Sundin har som arméofficer erfarenhet av olika typer av militära staber och har bl a varit krigsplacerad vid norra flygkommandot. Han säger att den operativa delen vid en milostab har olika kulturer och typer av komplexitet. Flyget och flottan flyttar plattformar för att uppnå duellsituationer medan armén är mer trögrörlig. Flygets tidsperspektiv är kanske en förmiddag, flottan planerar för ett dygn och armén för flera dygn.

– Rolf ska skapa en syntes mellan alla dessa olikheter, säger Claes Sundin och betonar att i grunden är det människan som står i centrum. Tekniken ska skapas runt människan och det är människan som ska söka informationen och inte informationen som ska dränka människan.

Eftersom människan är sig lik oavsett om det är en militär operation eller en räddningsoperation som ska ledas och planeras så lämpar sig Rolf lika bra för civila ändamål och idén som kom från Läkartidningen kan mycket väl renodlas inom den militära sektorn och sedan användas civilt. Rolfmodellen kan användas såväl skarpt som vid övning. Man kan upprepa händelser som verkligen hänt och låta nya aktörer pröva sin förmåga.

Rolf är ett sätt att möta de nya kraven. Den enorma informationsfloden som måste tämjas och göras hanterlig är både ett militärt och civilt problem. Informationsteknologin betyder militärt att de stora, fasta stabernas tid är förbi. Besluten tar för lång tid och rörlighet är bästa skyddet i precisionsvapnets tidevarv.

”Diskussionen håller liv i projektet”
– Hoten mot samhället är inte renodlat civila eller militära, säger Claes Sundin. Därför krävs det gemensam forskning och utveckling för att möta hot som i grunden är gemensamma. Jag tror att en av framgångarna bakom Rolf är blandningen av alla människor som arbetar med det. Det är forskare, of- ficerare och ingenjörer som driver detta och utan diskussioner så dör projektet.

Rolfkonceptet anses passa bra ihop med de idéer om Dominant battlespace awareness, DBA (överlägsen kännedom om stridsområdet) som nu diskuteras i Högkvarteret, säger Claes Sundin. DBA-konceptet ingår i spanings- och underrättelsedelen och Rolf i ledningssystemet.

Knappt fyra år efter starten har Rolf kommit fram till något som finns att se. Längst inne i Försvarshögskolans borg på Valhallavägen i Stockholm finns ett ledningslaboratorium och här körs övningar och tester. Runt ett stort bord som är egentligen är en bildskärm sitter staben. På bildskärmen presenteras läget. Varje stabsmedlem representerar en grupp. Det kan vara flygvapnet eller räddningsverket. Bakom sig har stabsmedlemmen en dator som är uppkopplad till organisationen. På väggarna finns storbildsskärmar. Allt ser mycket spännande ut.

– Det här är egentligen bara djävulens bländverk, säger Claes Sundin. Det är inte storleken på bildskärmarna som är det viktiga utan de nya tankarna om hur staben ska arbeta.

”Detta är bara början ”
S Anders Christensson, FMV är den andre projektledaren och han omsätter idéerna till teknik. Det synliga beviset är denna ledningscentral, kallad Aqua och känd som Akvariet. Men detta är om man får tro Christensson inte ens början.

– I sättet att presentera och manipulera information är detta som cockpiten i en J 29:a jämfört med en modernt flygplan. Redan efter sommaren ska lägeskartan ge ett djupseende, dvs bli tredimensionell. Amerikanska experter säger att tiden inte är mogen för att skapa en tredimensionell skärm som är så här stor. Vi säger att det är möjligt.

Språket är ett särskilt kapitel. Christensson tror att man kan använda symboler som kan ges ytterligare innebörd om de framställs i fler dimensioner. I den militära världen finns ett symbolspråk som förstås av alla. Men hur symboliseras terrorism, smuggling, flyktingvågor och annat som en Rolfstab ska klara?

– Förmågan att kunna uppfatta läget i flera dimensioner är viktig för att kunna hantera informationen, säger Christensson. Inom bordets räckvidd kan vi skapa en virtuell låda runt varje huvudbetraktare och i den lådan ser man tredimensionellt. Flyttar man huvudet ur lådan ser man åter tvådimensionellt, vilket i vissa lägen kan vara en fördel. En tillräckligt stark dator skulle kunna följa personerna i rummet så att man alltid har huvudet i en virtuell låda. Längre bort i tiden finns idéer om att låta innerväggarna i ledningscentralen bli en enda bildskärm på vilken olika bilder läggs ut.

– Min dröm är att sätta regeringen härinne och köra igenom hela statsbudgeten, säger Christensson. Då skulle det synas direkt vilka konsekvenser varje beslut får och alla ministrar som har sina olika ansvarsområden skulle samtidigt se allt på samma lägeskarta.

Åtskilliga civila delegationer har studerat Akvariet. Socialstyrelsens beredskapsenhet, vägverket, banverket, räddningsverket och Citypolisen i Stockholm är några. Vid en större olycka vandrar ansvaret mellan olika aktörer över tiden. Först kommer polisen, sedan räddningstjänsten och sedan medicinarna. I Rolf sitter alla dessa aktörer på samma ställe och ser läget samtidigt. Rolfs möjligheter att ge beslutsfattare ett riktigt underlag borde vara en bättre metod än att låta ansvaret gå som en stafettpinne där risken är stor att viktig information inte överlämnas.

Rolfprojektet har imponerat på många men dess framgång kan också bli dess olycka. Claes Sundin oroas av att starka krafter vill realisera projektet i förtid:

– Det är naturligtvis frestande att ta vårt ledningslaboratorium och bygga något fältmässigt av det redan nu, men vi har inte kommit tillräckligt långt ännu och det skulle skada projektet. Detta är ett framtidsprojekt och ska vara klart 2010 och ingå i det nya försvar som byggs upp. Då först ska det vara ett materielprojekt och då har tekniken utvecklats mycket mer.

Rolf måste få mogna och bli vuxen
Rolfstaben är uppdelat på fyra moduler och varje del ryms i en flexibel container. Tre moduler arbetar med läget i olika tidsskeenden och den fjärde modulen är ett fönster mot utomstående som ska informeras. En stabsmodul kan stängas eller öppnas på en kvart och transporteras som en vanlig container.

All teknik till trots är det, som Claes Sundin påpekar, ändå människan som är viktigast. Tekniken ska vara anpassad till människans sätt att behandla och förstå information och till människors sätt att arbeta tillsammans. Därför spelar beteendevetare, bl a från FOA, en stor roll vid försöken. Det krävs rätt sorts personer för att utnyttja möjligheterna och det går inte att ha personer i staben som anser att rangen är viktigare än vad man har att säga.

– Där tror jag att vi svenskar har en fördel, säger Claes Sundin. Amerikanska officerare är avundsjuka på våra svenska officerares empatiska förmåga. Vi sätter oss in i hur andra aktörer resonerar och det är viktigt i Rolfstaben.

– Internationellt har Rolfprojektet väckt stor uppmärksamhet och vid ett besök i februari vid Naval Postgraduate School i Monterey, Kalifornien så presenterade en delegation från FHS och FMV projektet för amerikanska försvarsforskare. Amerikanska marinen driver ett liknande projekt, command center of the future, och Sundin och Christensson diskuterade Rolf med sina amerikanska motsvarigheter i San Diego. Att den amerikanska marinen kommit så pass långt beror på de stora hangarfartygsgruppernas behov av att kunna kontrollera läget runt kärnan, hangarfartyget.

En idé som Rolf är förmodligen lättare att genomföra i Sverige än i USA där rivaliteten mellan försvarsgrenarna är större och där varje försvarsgren har en enorm makt jämfört med i Sverige.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från FOA-tidningen nr 2-1999

Att se samma sak, men från olika håll – så ska ett läge presenteras

ROLF-katastrofen i öresund [Converted]

Ledningsstaben Rolf lämpar sig lika bra civilt som militärt när tekniken anpassas till människan

Det började med att Claes Sundin fick se en teckning på Läkartidningens förstasida föreställande ett läkarlag runt en havande kvinna. Hennes kropp kartlades av sensorer och resultatet visades som en tredimensionell avbildning av fostret i en glaskupa. Ingen tittade på kvinnan, allas blickar var vända mot det konstgjorda barnet i glaskupan.

– Då förstod jag att det var så här ett läge skulle presenteras. Alla som tittar har olika bakgrund och olika intressen och alla ser samma sak samtidigt men från olika vinklar, säger Claes Sundin, överste vid Försvarshögskolan och en av ledarna för det sk Rolfprojektet.

Det som skulle göras var ett förslag till framtidens operativa militära stab eller rörlig operativ ledningsfunktion, därav namnet Rolf. Claes Sundin har som arméofficer erfarenhet av olika typer av militära staber och har bl a varit krigsplacerad vid norra flygkommandot. Han säger att den operativa delen vid en milostab har olika kulturer och typer av komplexitet. Flyget och flottan flyttar plattformar för att uppnå duellsituationer medan armén är mer trögrörlig. Flygets tidsperspektiv är kanske en förmiddag, flottan planerar för ett dygn och armén för flera dygn.

– Rolf ska skapa en syntes mellan alla dessa olikheter, säger Claes Sundin och betonar att i grunden är det människan som står i centrum. Tekniken ska skapas runt människan och det är människan som ska söka informationen och inte informationen som ska dränka människan.

Eftersom människan är sig lik oavsett om det är en militär operation eller en räddningsoperation som ska ledas och planeras så lämpar sig Rolf lika bra för civila ändamål och idén som kom från Läkartidningen kan mycket väl renodlas inom den militära sektorn och sedan användas civilt. Rolfmodellen kan användas såväl skarpt som vid övning. Man kan upprepa händelser som verkligen hänt och låta nya aktörer pröva sin förmåga.

Rolf är ett sätt att möta de nya kraven. Den enorma informationsfloden som måste tämjas och göras hanterlig är både ett militärt och civilt problem. Informationsteknologin betyder militärt att de stora, fasta stabernas tid är förbi. Besluten tar för lång tid och rörlighet är bästa skyddet i precisionsvapnets tidevarv.

”Diskussionen håller liv i projektet”
– Hoten mot samhället är inte renodlat civila eller militära, säger Claes Sundin. Därför krävs det gemensam forskning och utveckling för att möta hot som i grunden är gemensamma. Jag tror att en av framgångarna bakom Rolf är blandningen av alla människor som arbetar med det. Det är forskare, of- ficerare och ingenjörer som driver detta och utan diskussioner så dör projektet.

Rolfkonceptet anses passa bra ihop med de idéer om Dominant battlespace awareness, DBA (överlägsen kännedom om stridsområdet) som nu diskuteras i Högkvarteret, säger Claes Sundin. DBA-konceptet ingår i spanings- och underrättelsedelen och Rolf i ledningssystemet.

Knappt fyra år efter starten har Rolf kommit fram till något som finns att se. Längst inne i Försvarshögskolans borg på Valhallavägen i Stockholm finns ett ledningslaboratorium och här körs övningar och tester. Runt ett stort bord som är egentligen är en bildskärm sitter staben. På bildskärmen presenteras läget. Varje stabsmedlem representerar en grupp. Det kan vara flygvapnet eller räddningsverket. Bakom sig har stabsmedlemmen en dator som är uppkopplad till organisationen. På väggarna finns storbildsskärmar. Allt ser mycket spännande ut.

– Det här är egentligen bara djävulens bländverk, säger Claes Sundin. Det är inte storleken på bildskärmarna som är det viktiga utan de nya tankarna om hur staben ska arbeta.

”Detta är bara början ”
S Anders Christensson, FMV är den andre projektledaren och han omsätter idéerna till teknik. Det synliga beviset är denna ledningscentral, kallad Aqua och känd som Akvariet. Men detta är om man får tro Christensson inte ens början.

– I sättet att presentera och manipulera information är detta som cockpiten i en J 29:a jämfört med en modernt flygplan. Redan efter sommaren ska lägeskartan ge ett djupseende, dvs bli tredimensionell. Amerikanska experter säger att tiden inte är mogen för att skapa en tredimensionell skärm som är så här stor. Vi säger att det är möjligt.

Språket är ett särskilt kapitel. Christensson tror att man kan använda symboler som kan ges ytterligare innebörd om de framställs i fler dimensioner. I den militära världen finns ett symbolspråk som förstås av alla. Men hur symboliseras terrorism, smuggling, flyktingvågor och annat som en Rolfstab ska klara?

– Förmågan att kunna uppfatta läget i flera dimensioner är viktig för att kunna hantera informationen, säger Christensson. Inom bordets räckvidd kan vi skapa en virtuell låda runt varje huvudbetraktare och i den lådan ser man tredimensionellt. Flyttar man huvudet ur lådan ser man åter tvådimensionellt, vilket i vissa lägen kan vara en fördel. En tillräckligt stark dator skulle kunna följa personerna i rummet så att man alltid har huvudet i en virtuell låda. Längre bort i tiden finns idéer om att låta innerväggarna i ledningscentralen bli en enda bildskärm på vilken olika bilder läggs ut.

– Min dröm är att sätta regeringen härinne och köra igenom hela statsbudgeten, säger Christensson. Då skulle det synas direkt vilka konsekvenser varje beslut får och alla ministrar som har sina olika ansvarsområden skulle samtidigt se allt på samma lägeskarta.

Åtskilliga civila delegationer har studerat Akvariet. Socialstyrelsens beredskapsenhet, vägverket, banverket, räddningsverket och Citypolisen i Stockholm är några. Vid en större olycka vandrar ansvaret mellan olika aktörer över tiden. Först kommer polisen, sedan räddningstjänsten och sedan medicinarna. I Rolf sitter alla dessa aktörer på samma ställe och ser läget samtidigt. Rolfs möjligheter att ge beslutsfattare ett riktigt underlag borde vara en bättre metod än att låta ansvaret gå som en stafettpinne där risken är stor att viktig information inte överlämnas.

Rolfprojektet har imponerat på många men dess framgång kan också bli dess olycka. Claes Sundin oroas av att starka krafter vill realisera projektet i förtid:

– Det är naturligtvis frestande att ta vårt ledningslaboratorium och bygga något fältmässigt av det redan nu, men vi har inte kommit tillräckligt långt ännu och det skulle skada projektet. Detta är ett framtidsprojekt och ska vara klart 2010 och ingå i det nya försvar som byggs upp. Då först ska det vara ett materielprojekt och då har tekniken utvecklats mycket mer.

Rolf måste få mogna och bli vuxen
Rolfstaben är uppdelat på fyra moduler och varje del ryms i en flexibel container. Tre moduler arbetar med läget i olika tidsskeenden och den fjärde modulen är ett fönster mot utomstående som ska informeras. En stabsmodul kan stängas eller öppnas på en kvart och transporteras som en vanlig container.

All teknik till trots är det, som Claes Sundin påpekar, ändå människan som är viktigast. Tekniken ska vara anpassad till människans sätt att behandla och förstå information och till människors sätt att arbeta tillsammans. Därför spelar beteendevetare, bl a från FOA, en stor roll vid försöken. Det krävs rätt sorts personer för att utnyttja möjligheterna och det går inte att ha personer i staben som anser att rangen är viktigare än vad man har att säga.

– Där tror jag att vi svenskar har en fördel, säger Claes Sundin. Amerikanska officerare är avundsjuka på våra svenska officerares empatiska förmåga. Vi sätter oss in i hur andra aktörer resonerar och det är viktigt i Rolfstaben.

– Internationellt har Rolfprojektet väckt stor uppmärksamhet och vid ett besök i februari vid Naval Postgraduate School i Monterey, Kalifornien så presenterade en delegation från FHS och FMV projektet för amerikanska försvarsforskare. Amerikanska marinen driver ett liknande projekt, command center of the future, och Sundin och Christensson diskuterade Rolf med sina amerikanska motsvarigheter i San Diego. Att den amerikanska marinen kommit så pass långt beror på de stora hangarfartygsgruppernas behov av att kunna kontrollera läget runt kärnan, hangarfartyget.

En idé som Rolf är förmodligen lättare att genomföra i Sverige än i USA där rivaliteten mellan försvarsgrenarna är större och där varje försvarsgren har en enorm makt jämfört med i Sverige.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från FOA-tidningen nr 2-1999

Foa-tidningen Nr 1 1999 Spindeln i und-nätet

SpindelomslagBrigader, fartyg, flygplan, antal värnpliktiga, regementen, miljarder. Ord som är försvarsdebattens byggstenar och ord som beskriver saker som går att räkna. Det som inte går att räkna räknas inte, sade en man med erfarenhet till mig nyligen. ”Förmågor är det ingen som bryr sig om.”

Ändå vet alla att det är förmågorna som är viktiga och en sådan är underrättelsetjänsten i olika former. Vad spelar det för roll hur många flygplan man har om man inte vet hur motståndaren uppträder?

I detta nummer skildras underrättelsetjänst i internationella operationer, Försvarsmaktens planer på hur vi ska få informationsöverläge genom ett helt nytt övervakningssystem – och inte minst berättar FRA för första gången hur man gör för att hitta strukturer hur ett kaos av signaler. Hur man går från signal till underrättelse.

Vid sidan av temat finns en intervju med en av FOAs största forskare genom tiderna, Edith Heilbronn, vars liv varit lika dramatiskt som hennes forskning om nervgaser.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Total kontroll på vad som händer – steget in i den militära revolutionen

DBA-total koll på lägetBallonger, Uaver och ”magiska puckar”. Nu måste vi välja väg, säger Johan Kihl

Det talas mycket om den största förändringen av försvaret i modern tid. Det är lätt att tro att det bara handlar om den största bantningen av försvaret i mannaminne. Men så är det inte. Det finns planer och en utstakad väg .

– Det är nu vägvalet ska göras, säger generalmajor Johan Kihl, ställföreträdande chef för krigsförbandsledningen och beställare av den sk DBA-studien, Dominant battlespace awareness – ett stort samtalsämne i försvaret i dag. Johan Kihl har beskrivit denna studie som det stora kliv i förändringens riktning som försvarsmakten nu är redo att ta (FOAtidningen 6/98). Han betonar att drivkraften bakom försvarets totala omstrukturering är det som kallas Revolution in military affairs, RMA. Med det menas att tekniken helt förändrar sättet att föra krig.

1903 testade bröderna Wright teorin att det gick att flyga med ett motordrivet plan som var tyngre än luft. 37 år senare bombade japanska flygplan bort USAs Stilla havsflotta på några timmar. Hangarfartyget var nu havets härskare och sjökrigföringen revolutionerad. Idag är det informationstekniken som är Wrightbrödernas bräckliga flygplan.

Första steget mot RMA
Den amerikanske fd amiralen och vice överbefälhavaren William Owens har vältaligt beskrivit vad RMA innebär (FOA-tidningen 2/97). Många och effektiva sensorer samlar information som snabbt bearbetas och leder till beslut som kan vara en insats med precisionsvapen. Det följer den klassiska beslutscykeln som i Sverige heter observera, bearbeta, besluta, åtgärda. Den kan översättas till underrättelser, ledning och åtgärder. DBA är underrättelsedelen och är det första steget in i den värld som heter RMA.

– Owens sade till oss efter Gulfkriget att det i framtiden var möjligt att ha koll på varenda kvadratdecimeter i området dygnet runt och ansåg att detta var något som Sverige också kunde göra. Owens menade att det fanns några länder – däribland Sverige – som var lagom små och tillräckligt tekniskt avancerade för att klara det här, säger Johan Kihl. Vi tänkte att det här är ett utmärkt system för fred men det verkade typiskt amerikanskt och många tvivlade på att det hade något värde för försvaret. William Owens stod emellertid på sig och på hösten 1997 tog försvaret kontakt med det stora amerikanska konsultföretaget SAIC, Science applications international corporation, där Owens då var en av de ledande. SAIC offererade något som närmast var en svensk perspektivplan.

– Detta var för mycket och det skulle vara fel, men DBA-delen var intressant. Vi ville veta om ett högteknologiskt övervakningssystem gick att bygga upp i Sverige så att det var färdigt 2020. Det fick kosta motsvarande sju miljarder dollar och måste till största delen bygga på svenska produkter. Och om svaret var ja, hur skulle det se ut 2005 och 2010?

Testat i ”krig, fred och konflikt”
DBA-studien är en hemlig lunta på flera hundra sidor och det har väl muttrats i leden över att ”vi ger bort försvarshemligheter till ett privat amerikanskt företag.” Det är emellertid mycket litet som lämnats ut. En del siffror är avrundade men det har högst marginellt påverkat slutresultatet. Experter från FOA och FMV matade studien med enorma mängder siffror. Miljoner simuleringar gjordes och systemet testades i tre scenarier: Krig, fred och konflikt. Resultatet visade att systemet skulle fungera för Sverige. I juni 1998 presenterades en preliminär rapport och i september kom slutrapporten.

– Det ska understrykas att systemet kommer att vara mycket bättre 2020 än vad som föreslås idag, säger Johan Kihl. Den förväntade utvecklingen kan byggas in. Det är en stor fördel. En annan är att det kan användas till i hela krisspektrat mellan fred och krig. Insatsen kan ju vara annat än att skicka iväg en robot. Det kan även vara att avslöja oljeutsläpp, jaga smugglare, att undsätta ett fartyg i nöd osv.

Ballonger och magiska puckar
I förslaget ingår sju radarstationer som sitter i stora förankrade ballonger och olika typer av Uaver – bland annat ett stort antal helikoptrar. Dessa är från början små enmanshelikoptrar där pilotens paneler, spakar och pedaler bytts ut mot svarta lådor. Helikoptern är inte större än den ryms i Johan Kihls tjänsterum. I mycket stort antal finns också ”magiska hockeypuckar” som placeras i terrängen t ex med flyg. Dessa marksensorer känner av vibrationer, lukt mm och kan tala med varandra och med Uaver.

– Dessa ”puckar” läggs ut vid behov i något intressant område, säger Johan Kihl. I vattnet ligger undervattensensorer och i hamnar och vid gränsstationer anläggningar som ”läser igenom” lastbilar och ser vad som förs in i landet.

Slut på plattformsresonemangen
– Men detta är bara informationsdelen. Det spelar ingen roll hur mycket information man samlar in om man inte kan göra något vettigt av den, säger Johan Kihl. Det är bla därför som vi också nu genomför en stor ledningsöversyn. Den tredje delen i paketet är verkansdelen, precision engagement och där har vi ännu inte kommit lika långt. Riktlinjerna borde vara att satsa mer på färre och tekniskt avancerade vapen och minska volymen. Det är inte stor mening med att köpa fler stridsvagnar och kanoner och ställa in i förråd.

– En stor fördel med det här sättet att tänka är att vi kommer ifrån plattformsresonemangen, säger Kihl. Tidigare har vi matchat plattform mot plattform och system mot system. Nu spelar det ingen roll på vilken plattform roboten sitter. Man bestämmer vilken robot som är lämpligast sedan kan den sitta på en lastbil i skogen eller hänga under ett flygplan.

Och när snabbast och smartast slår störst och starkast ändras också synen på vad som är hemlig information. Den viktiga informationen kanske bara är hemlig i en sekund och den sekunden räcker för att fatta det avgörande beslutet, säger Johan Kihl. Och mitt uppe i allt det tekniska där bråkdelar av sekunder blir väsentliga så satsar försvaret på luftballonger. Det var kanske en nyhet under amerikanska inbördeskriget. Men för försvaret 2020?

– När amerikanerna föreslog luftballonger blev ju folk här fullkomligt vettskrämda. Skulle det vara vägen in i framtiden? Det var väl ingen konst att skjuta ned en ballong, säger Johan Kihl. Men i USA används dessa ballonger redan vid gränsen mot Mexiko och när en ballong slet sig krävdes 70 insatser med moderna stridsflygplan innan den gav upp. Dessutom är det ballongen som först ser hotet och det går att bygga in ett automatiskt skydd i stationen.

”Cellförsvaret“ – en idé att ta till sig
De nya tankarna påminner en hel del om det sk cellförsvaret, en idé till ny försvarsmaktsstruktur som utvecklats av Eric Sjöberg och Folke Andersson vid FOA, (FOA-tidningen 1/ 95). Johan Kihl tycker ”att det fanns mycket klokt i tankarna bakom detta tankeexperiment. Om man tar idén till sig och inte klankar ner på den med en gång så ser man ju att det är sådant som leder tanken framåt”. I cellförsvaret delades Sverige upp i cirka 200 identiskt lika sexkantiga celler. Varje cell hade sin egen spaning och egna trådstyrda robotar med medellång räckvidd. Även denna studie byggde på tillgänglig teknik.

Viktiga beslut väntar om hörnet
SAIC-studien visar enligt Kihl på en väg att gå. Den är banbrytande och innebär en helt ny försvarsstruktur. Det verkar långt till 2020, men 2005 ligger runt hörnet och försvaret måste före dess fatta viktiga beslut som påverkas av studien.

– Snart måste vi ha något annat istället för våra gamla tornradarstationer vid kusterna. Har vi bestämt oss för vägvalet är det lättare att se vad vi ska ersätta dessa radarstationer med. Likaså måste vi snart bestämma om hur vi ska utveckla spaningsförmågan på Gripen och vi måste också snart välja väg i vår Uavforskning och utveckling.

– Problemet är naturligtvis osäkerheten med pengar, säger Kihl. Får vi inga pengar till det här så får vi avstå från en del av vad vi har i dag. Det är ett risktagande, men nu är rätt tid att göra det. Det är mycket svårare i en krissituation. Nu kan vi i lugn takt investera 2-3 miljarder i en ny försvarsstruktur.

Ett första steg kan vara ett experiment i Stockholmsregionen med en ballong, aerostat, t ex på Gotland som försvaret tidigare använts som försöksfält för ballonger.

Vem vill bo i en minerad trädgård?
Tekniskt går det att göra det här och pengar går nog att få fram även om det kommer att svida. Den största svårigheten är kanske, som Johan Kihl ser det, är att få politikernas acceptans för ett så omfattande militärt övervakningssystem.

– Visst, vi kan bygga upp ett samhälle med en mycket starkt försvar. Men vem vill bo i ett samhälle där trädgårdarna är minerade, där vapnen förvaras hemma och alla är militärer, säger Johan Kihl. För att kunna känna sig någorlunda trygg som medborgare måste man vara beredd att göra avkall på en del av sin personliga integritet och frågan är var den gränsen går.

– Det finns flera saker i detta system som kan tolkas som att ”storebror ser dig”. De små helikoptrarna kan flyga lite hur som helst och med de magiska puckarna har man koll på allt. Och hur blir det i framtiden om det går att göra Uaver små som insekter? Vem bestämmer över dom?

Johan Kihl satsar hårt på att ge försvaret en högteknologisk prägel, men verkar samtidigt skrämd av vad den nya tiden kan innebära.

– Informationskrig är nog läskigare än vad vi kan föreställa oss. Det är visserligen svårt att tänka framåt, man söker sig gärna till sina egna erfarenhet. Men bara tanken på att kunna gå in i register och t ex utpeka en person som kriminell. Hur ska en enskild människa kunna få upprättelse i ett sådant system. Till slut kanske det går, men då kan det vara för sent.

Utveckling går i galoppsprång – Samtidigt är det ingen tvekan om att vi verkligen står inför en revolution i krigföringen. Den har visserligen alltid utvecklats. Pil och båge är fortfarande ett dödligt vapen, men det finns effektivare sätt. Att skicka infanterister mot infanterister är inget som man öppnar ett modernt krig med. Man kan visserligen hamna i det läget, men då handlar det oftare om inbördeskrig och liknande. Att storma kullen för att ta terräng är det nog slut med, säger Johan Kihl men betonar också att den traditionella väpnade striden är något som varje soldat måste kunna. Men då mest för att kunna försvara sig när det är slut på tekniken.

– Det som händer nu är att utvecklingen går i galoppsprång, säger kavalleristen Kihl. Såväl tekniken som omvärlden har förändrats dramatiskt på kort tid och omvärldsförändringen har lett till en ny syn på med vilka medel som vi ska försvara Sveriges säkerhet.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från FOA-tidningen nr 1-1999