Ny materiel ska tas fram som i ett lagarbete

Materielgrafik

Stafettlaget kan inte springa fortare. Så laget får bli som en hockey-femma. Det är det nya sättet att ta fram materiel till försvaret. Myndigheterna och industrin ska arbeta närmare varandra under hela projekttiden. Ledstjärnorna för denna nya kultur, som kallas integrerad materielledning, är de nio budorden i Strategi för försvarsmaktens materielförsörjning.

Nu går det inte att springa fortare. Vi måste bli smartare. Därför skapar vi ett nytt arbetssätt för att försörja Försvarsmakten med materiel. Tre myndigheter – Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) – har skapat en gemensam samordningsfunktion, vilket är unikt för svensk statsförvaltning.

Den som säger detta och leder arbetet är Lennart Axelsson, en artillerist som under de senaste tio åren ägnat sig mycket åt materielfrågor.

Bakgrunden finns i Peter Lagerblads utredning om försvarsförvaltningen. I den sades att de 17 miljarder som finns för materiel ska ligga kvar. Värdet ska till och med öka något genom att administrationen minskar. FMV ska samtidigt minska från 2 000 till 1 500. Det gör att färre ska göra mera. I det ledet handlar det om en effektivisering med 40 procent. Och här går det inte, som Lennart Axelsson säger, att springa fortare. Man måste göra på ett helt annat sätt. Det handlar om att införa en helt ny kultur.

– Tidigare gick ett materielprojekt i tydligt åtskilda faser. Försvaret tog fram ett behovs-dokument och FMV gjorde specifikationen för beställningen till industrin. Och FOI svävade omkring någonstans vid sidan om. Och så är det i stor utsträckning fortfarande. Det blev väldiga glapp i överlämningarna. Det duger inte att bara skicka papper till varandra. Dokument kan bara återge en väldigt statisk situation, dynamiken får helt enkelt inte plats i papperen. Och resultatet blir att den färdiga produkten inte motsvarar förväntningarna.

I det som nu kallas integrerad materielledning, IML, ska myndigheterna och på sikt även industrin arbeta parallellt under en stor del av projektets gång. Man ska inte gå hand i hand hela vägen, men det ska finnas en kontakt över tiden. På så sätt kommer leverantörernas (FMV och industrin) kompetens in redan när försvaret börjar fundera på behovsbilden. Vad är önskvärt och vad är möjligt? Och när leverantörerna tidigt sitter med vid bordet och får veta vad försvaret efterfrågar kan de hitta kostnadseffektiva och leveranssäkra lösningar. Det som efterfrågas kanske redan finns på marknaden och kan användas efter lite anpassning till svenska förhållanden.

Lennart axelsson håller med om att mycket av miljökunskapen försvunnit när värnplikten skurits ned.

– Vi kan inte ha ingenjörer på FMV, som aldrig varit ute i fält eller till sjöss, att ensamma sitta och diskutera med industrin. Och även på den kanten är det nu långt ifrån alla som gjort lumpen. Operatörer och leverantörer måste arbeta närmare varandra.

Den integrerade materielledningen består i dag mest av en kärna från de tre myndigheterna, men kommer på sikt att innefatta alla aktörer och processer som har med teknik- och materielförsörjning att göra. Till exempel kommer huvuddelen av FMV:s personal att medverka i IML.

Alla som är med i processen måste stå på en gemensam strategisk grund. Den finns beskriven främst i ett dokument som heter Strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning.

– Det är de nio budorden, säger Lennart Axelsson och plockar tankar bland budtavlorna.

• Insatsförbanden. Försvarsmakten har fler uppgifter än att göra insatser utomlands, men överbefälhavaren betonar att det ska vara insatsförbandens behov av materiel som ska vara styrande.

• Leveranssäkerhet. Tidigare var det inte så noga när materielen levererades eftersom den ofta skulle förrådsställas (”in i ladorna”). Vi kunde ta en försening på ett halvår. Nu är det annorlunda. Till exempel ska den nordiska stridsgruppen, NBG08, vara klar den första -januari 2008. Då måste grejorna vara framme. Och de som inte hinner fram får man avstå från det. Man kanske i stället får ta det som hinner fram i tid och anpassa kraven därefter.

• Livscykelperspektiv. Vi måste bli mer flexibla och öka Försvarsmaktens handlingsfrihet. Det kan låta bra att köpa tusen exemplar av en viss sak. Det verkar bli billigast över tiden. Men vi kan inte veta hur världen ser ut längre fram. Det kanske hade varit vettigare att köpa 500 först och sedan avvakta med fler köp. Svenska särlösningar är kanske bäst och billigast till en början, men med tiden står vi där med system som vi är ensamma om att underhålla. Delar vi system med tio nationer kan vi lättare försörja det med reservdelar. Och det blir också intressantare för industrin att ha en kompetens för att underhålla ett system som finns i tio nationer i stället för i en.

• Antalet. Det är oerhört viktigt. Inte bara när man köper utan också när man vidmakthåller. Att planera för en uppgradering kostar ofta mer än själva hantverket att tillverka och skruva dit de nya bitarna på prylen. När det gäller standardobjekt som till exempel lastbilar kan det vara en vits att lägga ut beställningen över tiden om man använder bilarna hemma i fredsdrift. Det finns alltid verkstäder som kan ta hand om bilarna som hela tiden förändras. Men om man åker utomlands vill man inte ha olika versioner av samma lastbil.

Lennart Axelsson tar även upp Jasplanen. När vi skulle ha nya flygplan ansågs Jas mest kostnadseffektiv om vi köpte ett stort antal, fler än 250. Vid lägre antal skulle andra plan vara mer kostnadseffektiva. Genom att välja Jas har man vid första leveransen redan bundit sig till kalkylen och det är först när sista planet är levererat som affären gått ihop. Man skulle hellre vilja ha denna brytpunkt tidigare och i en föränderlig värld kunna räkna hem projektet redan vid första beställningen.

– Å andra sidan, säger Lennart Axelsson, vill vi inte tappa utvecklingsförmåga i Sverige för den har andra värden som att vi kan ta hem teknologi till Sverige och det är viktigt även för försvaret.

• Handlingsfrihet och kostnadseffektivitet. Storpack är inte alltid billigast.

– Du går hem med en jättepåse billig potatis. Innan du kommer till botten har potatisen ruttnat. Eller fylld av goda föresatser skaffar du ett årskort på ett gym och tröttnar efter tre gånger. Då hade det varit bättre att betala dyrt för de få gånger man tränar. Om du låser dig i dyra fasta kostnader så minskar handlingsfriheten.

Lennart Axelsson berättar att det ett tag kändes jobbigt med låsningen i Jasplan, stridsvagn-ar och Visbykorvetter. Stora projekt är svåra att svänga och lagt kort ligger. 1996 kunde man nog ha funderat på klokheten i att beställa delserie tre av Jasplanen, säger Lennart Axelsson. Men man var bunden av den övergripande logiken i projektet.

• Iterativ kravanpassning. Det är fel att först designa sina förband, för att sedan behöva skräddarsy prylar till dem. Lennart Axelssons idé är att inte låsa vare sig förbandsstrukturer eller materiel i början. I stället ska man fritt försöka hitta billiga och enkla lösningar. Ibland kanske materielen som man söker redan finns i förråden om man tänker efter lite grann.

• Internationell samverkan. Vi ska först se vad vi har själva. Om inte det går ska vi köpa på marknaden eller utveckla tillsammans med andra och i sista hand utveckla själva. Men försvarsindustrins export är viktig för Försvarsmakten. Det blir fler som delar på hela kostnadskedjan. Hägglunds har sålt fler stridsfordon 90 till utlandet än till Sverige vilket gynnar försvaret. Lennart Axelsson vänder sig mot vurmen att köpa allt över disk utomlands.

– Det är ju att idiotförklara den svenska industrins utländska kunder, säger Lennart Axelsson med visst eftertryck. Svensk försvarsindustri är omvittnat kompetent och allt i det gamla systemet var inte dåligt. Vi ska bygga vidare på de bra delarna.

• Forskarna ska vara med i processen mycket tidigare och tydligare. Nu svävar de omkring lite för sig själva. Deras kunskap ska kunna utnyttjas friare än nu. ”Du som kan allt om vågformer, vad tror du om den här nya radion?”

– Det skulle ge forskarna en mer praktisk inriktning. Det räcker inte med kloka tankar. De måste användas också.

• Rensning i systemfloran. På kontoret har man kunnat ena oss om ett datasystem. Här kör vi Windows.

– I verksamheten ser det annorlunda ut. Exempelvis beställs det containrar till höger och vänster och ingen har ansvar för att dessa passar ihop. För att inte tala om alla olika fordonstyper i försvaret. Och så spretar det åt olika håll. På lägre nivå kanske man kan stå ut med det här, men när man för upp det på högre nivå kostar det jättemycket pengar. Inte minst över tiden när man ska hålla systemen vid liv.

• Större åtaganden för leverantören. Staten ska inte hålla på med allt själv. Under det ka-lla kriget var det självklart att försvaret skulle underhålla sin egen materiel.

– Med tanke på de allt mindre serierna vi skaffar så bör man kunna lägga ut mycket av underhållet på tillverkarna. Hägglunds kan underhålla alla stridsfordon man tillverkat. Då blir det billigare och rationellare än om försvaret ska bygga upp en egen organisation för sina stridsfordon. När man köper nästa stridsfordon skulle man kunna lägga in kravet på underhåll redan från början. I fält måste man dock sköta mycket själv, bland annat av folkrättsliga skäl. Så även underhållsstrukturen måste balanseras mot utlandsstyrkans behov, säger Lennart Axelsson.

ska man satsa allt på ett kort eller vänta och se och köra flera projekt på halvfart för att som det påstås minska riskerna och behålla handlingsfriheten?

Lennart Axelsson drar sig till minnes vad som stod i handbok Stormakten.

– Den sovjetiska taktiken för att nå ett genombrott gick ut på att anfalla på bred front. Sedan kraftsamlade man där motståndaren sviktade. Det går att göra om man har en stormakts resurser. Och är beredd att ta stora förluster. Jag är rädd för att denna metod för att ta fram materiel leder till att det inte blir något av någonting. En annan modell som diskuterats är att man kör ett projekt fram till prototyp. Så låter man det vila en tid och driver fram det till en ny proto-typ. Och så håller det på. Det blir också en form av tomgångskörning. Frågan är om Försvarsmakten har råd med detta? Och vad vinner man egentligen? Jag tror man blir lite av en övervintrare. Det ger oss heller inget internationellt anseende och man övar inte hantverket att ta fram färdiga system. Det är en sak att sitta och fundera på sin kammare och en annan att ta fram en sak på riktigt. Man tränas inte i den svåra konsten systemintegration om man går långsamt fram. Tar det för lång tid finns dessutom risken att kunden slänger in nya krav som jästen efter degen. Och det vet ju alla som haft hantverkare hemma vad det leder till. Då blir det nya förutsättningar och så kostar det några tusenlappar till.

– Det påstås ibland att vi har för höga tekniska ambitioner i relation till våra uppgifter i utlandsstyrkan. Det behövs väl inte så märkvärdiga saker för att patrullera en bygata, kan det heta. Och så gör också en del länder som till exempel Pakistan. Så kunde vi också göra om vi är beredda att ta förluster. Men det är
vi inte och skydd handlar ofta om teknik. Vi
kanske möter en självmordsbombare som är beredd att ta den yttersta förlusten och då är
vi chanslösa om vi inte använder avancerad teknik.

– En annan sak är precisionens pris. Som artillerist skulle man slå ut fiendens soldater. Vilka det var spelade ingen roll. Man skickade ”dumma” ostyrda granater mot ett område. Nu är det helt annorlunda. Vi får inte skada oskyldiga. Vi måste kunna plocka ut en person i en folkmassa och behöver kanske också använda vapen med graderad verkan så att han bara blir omskakad. För att klara det måste vi ha avancerade sensorer och dyra verkansdelar. De här kraven driver teknikutvecklingen på samma sätt som hotbilden gjorde förr.

Sedan kan det finnas tekniskt avancerade system som exempelvis stridsflygplan och ubåtar som det just nu inte är så stor efterfrågan på i internationella insatser. Däremot är dessa kompetensområden viktiga för Försvarsmaktens långsiktiga förmåga och dessutom tydliga teknologiska nischer där Sverige har en tätposition i världen. En sådan ställning kan inte värderas bara utifrån nyttan för dagens insatsförband utan måste ses i ett betydligt större perspektiv. Därför är det välkommet att man på Försvarsdepartementet just nu arbetar på en försvarsindustristrategi där just sådana frågor ska hanteras.

En annan aktuell fråga är förstås aviserade neddragningar av materielanslaget.

– Tekniskt avancerade system är dyra att underhålla och materielanslaget går till stor del åt för löpande kostnader. Och hur löser man det om vi får ett materielanslag som går ned kraftigt? Det enda vi kan göra är att avstå från att göra nya beställningar vilket förstås utarmar Försvarsmaktens utveckling väldigt fort. De tunga systemen ska leva i kanske upp till 40 år. Här kan man se en obalans där vi för lång tid är bundna att hålla dessa vid liv samtidigt som vi skulle behöva även andra system för de internationella insatserna.

Finns det ändå inte luft i materielanslaget?

– Nej, säger Lennart Axelsson. Vid insatser av svenska män och kvinnor så duger aldrig silver-medalj. Vi måste vara så bra som våra resurser tillåter. Däremot kan säkert vissa enskilda upphandlingar göras mer kostnadseffektivt. Men det är svårt att leda i bevis ens om man har jämförbara offerter eftersom man inte vet vilka fördyringar som kan uppstå i respektive alternativ. Det är inte heller så att man enkelt kan hitta fasta priser på materiel ”från hyllan”, dels för att ”hyllan” egentligen inte existerar eftersom all tillverkning sker mot beställning och dels för att så gott som all kvalificerad materiel måste anpassas för att samfungera med övriga system.

– Men det är klart att det blir säkrare att köpa från bandet än från ritbordet för då har man minskat både ekonomiska och tidsmässiga risker. Dessutom bör vi hålla nere nationella särkrav så att kostnaderna inte skenar. Exempelvis ska den svenska versionen av den nordiska helikoptern vara annorlunda än övriga länders. Kabinen ska vara högre, vilket förstås kan motiveras, dock innebär alla särlösningar ökade kostnader såväl vid anskaffning som vid underhåll.

– Många pekar på Finland som ett föredöme när det gäller att pressa kostnaderna för materielförsörjningen. Det är inte helt relevant eftersom vi lämnat ”mass”-konceptet bakom oss och har valt att ha ett betydligt större teknik-innehåll men färre förband. Därmed får vi inte bara högre kostnad per förband utan även en betydligt större förmåga i det enskilda förbandet. Men efterhand som materielanslaget krymper så kan vi ändå lära oss av Finland att lite oftare använda uttrycket ”det duger”. Dessutom kan man lära sig av vardagen. Få syr väl sina kläder själv. Man köper färdigt, säger Lennart Axelsson.

Och färdigmaten verkar slå ut den lagade?

– Jo, men hemma försöker vi laga maten själva. Fast ibland blir det fryst pizza. Det duger. Och ungarna blir jätteglada.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3

E-papper – morgondagens tidning

Läsplatta [Converted]I framtiden räknar man  med ultratunna skärmar, så kallade e-papper. De kommer ha lika bra, eller bättre läsbarhet som vanligt papper. Trycksvärtan ersätts med elektroniskt bläck som består av miljontals positivt och negativt laddade mikroskopiska kapslar med vita och svarta färgpigment i genomskinlig vätska. Genom att växla spänningen så kan text och bild visas på läsplattan.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Resursvaruhuset SVEA – visioner om ett vässat totalförsvar i miniatyr

SVEA_Klar [Converted]Framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent
militära. En blandning av militär och civil kompetens gör det lättare att agera effektfullt i olika typer av konflikter. Det menar överstelöjtnant Michael Dorn som gjort en studie över hur försvarets logistik skulle kunna se ut om tio år. Där finns inte längre insatsförsvaret kvar, utan fram träder en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret.

Italienska arméofficerare glänser i Armaniuniformer. Vår uniform är som en grå säck, säger en av arméns många överstelöjtnanter, Michael Dorn.

– När italienarna byter till nytt uniformssystem låter man Armani, Hugo Boss och andra modeagenturer sy upp kollektioner. Sen låter man en pluton paradera framför försvarsledningen som bedömer vilken uniform som är bäst. Vi är kvar i det gamla. Uniformen är i praktiken över 40 år. Det visar vilket mentalt stort steg vi måste ta. Emellertid har man lyckats att ta fram fältuniformer snabbare som djungel och öken, vilket är bra.

Michael Dorn menar att vi sitter fast så mycket i traditionen att vi inte är flexibla. Ändå ska Försvarsmakten på många olika plan spegla det svenska samhället.

– Felet är att vi rekryterar från botten, vilket innebär att det tar en hel generation att ta fram ett nytt koncept och få det operativt. I stället skulle vi ta in mer folk på högre nivåer från andra delar av samhället än försvaret och låta officerare tjänstgöra i civila befattningar. Detta skulle kunna vara ett sätt att öka syresättningen för nya idéer och snabba på långdragna processer.

Detta resonemang kan tyckas vara fjärran från logistik, om man i det begreppet lägger den traditionella synen att endast utföra logistik i form av att till exempel transportera människor och materiel. Men logistik i morgon är något helt annat. Michael Dorn har studerat ämnet och säger att det är först nu som han börjar förstå hur lite vi förstår om logistik.

Beslutsstödsystem

Det började med att Michael Dorn fick i uppdrag att ta fram ett beslutsstödsystem för behovssammansatta förband utifrån ett logistikperspektiv.

– Då frågade jag vad det skulle vara bra för. Jag menar att först måste man se till vad försvaret ska göra i framtiden, vilka förmågor man ska ha och vem som behöver beslutstöd. Det gäller hela processen, från att rekrytera ett förband till att ta hem det efter en utförd insats. Vi ska kunna svara på vad det kostar och vilka risker som finns med olika lösningar. Detta kan man ha olika beslutsstöd till.

– Med simuleringen är det en annan sak. Det kräver en massa fasta värden och dessa har vi sällan, eftersom vi inte lägger kraft på att ha ett adekvat uppföljningssystem som återmatar erfarenheter till planeringsprocessen på ett användbart sätt. Internationellt används begreppet lessons learned men eftersom vi slarvar med läxan blir det inte mer än lessons recorded.

– För andra kan simulering i sig vara intressantare än att ta fram ett adekvat verktyg för stabsofficeren. Min utgångspunkt är att den som ska göra jobbet borde veta bäst vilka verktyg som behövs.

Studie om logistik

Logistik 2015–2020 är en framtidsstudie om logistiksimulering. Den säger inte hur det blir hur utan det kan eller borde bli.

– Det är ju det som försvarets forsknings- och teknikutvecklingsprocess, FoT, ska vara. Jag vet inte vad som är nyttan med studien. I den bästa av världar kan den inspirera. Det bästa sättet att hantera förändring är ju som bekant att hjälpa till att skapa den.

För att få perspektiv på dagens påstått turbulenta tid gick Michael Dorn tillbaka hundra år för att se på tidigare försvars-beslut. Han ville veta om dagens omställning är en riktig storm eller stormen i vattenglaset.

– Vad behöver vi för logistikkompetens i framtiden? Inte hundra överstelöjtnanter som är ”stöpta i samma form”. Det kanske räcker med ett tiotal. Och så behöver vi ett tiotal duktiga akademiker, inte minst civila entreprenörer eftersom 80 procent av logistiklösningarna i framtiden är civila. De resterande 20 procenten kommer att utgöras av förbandsnivån, det vill säga logistikförband som tydligt kan kopplas till stridsgruppen.

Brett register

I dag talar vi om insatsförsvaret. I studien talas om det insatta totalförsvaret. Michael Dorn har släppt insatsförsvaret och framhåller en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret. Michael Dorn menar att framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent militära. Genom att sätta ihop civila och militära moduler (insatsmyndigheter och företag) får man fler verktyg, vilket ökar handlingsfriheten och förmågan att agera effektfullt i olika typer av konflikter.

– Vi talar mycket om själva uppdraget, hur vi ska agera taktiskt på stridsfältet, men 80 procent av dagens insatser och operationer består av att få fram ett förband till insatsområdet, försörja det och därefter ta hem det – en enda logistikövning. Den processen tycker jag förtjänar mer uppmärksamhet.

– En viktig framgångsfaktor för att nå ökad effektivitet eller få mer ”pang för pengen” som det ofta uttrycks, är att göra logistiken lättförståelig för beslutsfattare. Vi måste bli bättre på att förklara sambandet mellan orsak och verkan. Det är inte lätt alla gånger men jag tror att retoriken måste snäppas upp!

Ett sätt att göra detta är enligt Michael Dorn till exempel att använda olika typer av nyckeltal. Ytterligare ett sätt kan vara att börja utbilda i ämnet på våra militära skolor. I   dag är det bara en handfull elever som får studera ämnet.

– I framtiden hoppas jag att logistik blir ett ämne som är obligatoriskt för alla officerare eftersom det i princip påverkar all verksamhet som en officer har att göra med.

Amerikansk definition

Enligt en amerikansk definition är logistik två saker. Att kunna flytta förband till en plats, force projection, och att leverera efterfrågat stöd, sustaining the forces. Det ryska ordet för det som vi kallar logistik är livskraft, zhivuchest, och ska tolkas som kraftcentrum för vad en nation kan åstadkomma i form av stridseffekt. Budskapet kan också förstås som att logistiken är bron som länkar samman en nations industriella bas till de operativa stridskrafterna.

– Det säger mer vad logistiken handlar om. Ryssland har av tradition betonat logistikens roll och de har en annan syn på logistik än vi. Tydliga spår av den synen omsätts även i Nato.

– Det är industrin och sysselsättningen som står i centrum, inte försvaret. Försvarsmakten kan inte knoppa av industrin. Och samtidigt lämnar vi industrisamhället och går in i informationssamhället. Det här kan leda till en annan risk. I stället för de långa serierna materielsystem som Försvaret köpt under invasionsförsvarets dagar riskerar vi nu att köpa på oss dyra informationssystem i tron att det ökar effekten. I stället borde man använda nätet. Där finns allt som behövs för att genomföra en operation, som program som kan hålla reda på flöde av information och tjänsteutbud. Dessutom får man inte glömma bort att kommunikation främst handlar om förtroende. Om förtroendet är högt blir det sällan problem. I   dag håller många chefer på att attestera ihjäl sig i olika ”stödsystem” – till vilken nytta?

Industrin ställer om

Eftersom de långa seriernas tid är över får industrin i stället ta hand om vidmakthållandet.

– Industrin behöver tid för att ställa om, om möjligt transformeras för att finna nya kunder och verksamhetsområden som kan tjäna som positiva industriprojekt.

Invasionsförsvarets logistik var enkel. Allt var redan på plats i ladorna. Det var bara att fylla på med folk och få dem till sin position som var förbestämd till broövergången X.

– Det fungerade utmärkt då. Allt var uttänkt. Det var bara att ta ned Norrlandspärmen. Ramarna var fasta. I det nya är inget uttänkt i förväg. Vi ska ge oss ut, men vet inte var och när. Vi vet inte vilken uppgift som väntar och det ställer helt nya krav.

– En utmaning är inte minst de långa försörjningslinjerna som krävs för att göra en insats i till exempel Afghanistan eller Afrika. Det talas mycket om flygtransporter. Men det finns bara 50 riktigt stora transportplan i världen och hälften av dem är föråldrade. Flygtransporter är extremt dyra och dessutom är det svårt att få med tyngre system. Kanske skulle Sverige överväga att gruppera materiel för snabbinsatser mer centralt runt Medelhavet. Då skulle det vara möjligt att transportera all materiel på köl, vilket innebär att tyngre system som till exempel stridsfordon 90 kan användas fullt ut. I dag används tre till fyra olika system vilket minskar både flexibiliteten och effekten i förbandet.

Två faktorer styr

– Dagens logistik styrs av två faktorer. För det första måste vi utgå från ett multinationellt koncept, då vi måste anpassa oss till FN, EU och Nato. Det andra är att industrin och civila kontraktörer i huvudsak tar över utförandet av logistiken, medan vi ägnar oss åt att leda och koordinera dessa aktörer.

Michael Dorn säger att det är flera intressen som står emot varandra vad gäller utlandsuppdrag.

– Utrikesdepartementet vill vara på flera ställen, Försvarsmakten vill kraftsamla på få ställen och försvarsdepartementet försöker att kompromissa eftersom de ska tillgodose industrin och industristödet samtidigt. När det är slut på de långa serierna måste industrin ut på den internationella marknaden. Man kan tänka sig att vi tar med svenska prestigesystem utomlands. Eller att svenska förband utomlands servar svenska system som andra köpt.

Lägre standard

Internationella intressen spelar också in. Den som betalar brukar i slutänden vilja bestämma.

– Då vi satsar begränsat med pengar innebär det i andra änden att vi inte kan diktera villkoren. Alltså måste vi titta mer på hur vi använder våra pengar. Vi vill gärna ha guldpläterade kontakter och internet i barackerna. Vi följer svenska regler och tar hem spilloljan från Afghanistan. Men jag tror att vi framgent måste lära oss att leva med en lägre standard. Annars får vi inte mycket för pengarna. Vi måste vara med och dela på kostnaderna. Frågan är om vi vill offra de guldpläterade kontakterna.

Pengar att spara

Michael Dorn menar att mycket pengar kan sparas på att samordna inköp och han vänder åter blickarna mot modebranschen.

– Benetton köper bara vita kläder innan de vet vilken färg som kommer att sälja bäst. Vi skulle kunna göra likadant. Ha några olika uniformer för Afrika, Antarktis, Europa. Är uppdraget militärtungt färgar man de flesta uniformerna gröna. Är det polistungt blir det mer blått. Precis som i bilindustrin där man får bilen skräddarsydd på bandet. Vi är fortfarande kvar i Henry Fords gamla modell. Du kan få bilen i vilken färg som helst – bara den är svart. Vi måste lära mer av näringslivet.

– Vi måste jobba hårdare för att hitta lämpliga samarbetsallianser och koncentrera oss på det som kommer att bli vår troligaste uppgift. Det är lågintensiva konflikter. Vi kommer in sist och åker hem sist. Sverige kan inte ta stora förluster. Det är en utgångsfaktor. Det är bara att se på tsunamin.

– Vissa saker som jag tar upp låter lite kritiska, men för att utvecklas måste man ifrågasätta rådande sanningar. Å andra sidan är vi också duktiga. Sverige har lyckats med att ta fram både bra militära och civila system (flyg, ubåtar stridsfordon, kommunikationssystem etcetera.) som är högst konkurrenskraftiga på den internationella marknaden. Min tes är att vi inte ska köpa av andra nationer utan att andra nationer kan köpa av oss. Men vi måste samtidigt inse att Sverige inte kan spela på hela registret. När det gäller lågintensiv konflikthantering har vi dock en ”nisch” Och därför har jag dammat av det gamla totalförsvaret.

– Det insatta totalförsvaret i miniatyr blir något för andra att ta efter. Gemensam logistik, en resursbas, ska finnas för olika insatsmyndigheter som Räddningsverket, försvaret och Sida. Det kräver en ökad integrering och samverkan mellan myndigheter i syfte att öka uteffekten totalt sett. Försvaret blir så litet att dagens stödmyndigheter inte kan leva på det. Så man kan ana att Försvarshögskolan integreras med Totalförsvarets forskningsinstitut, att Försvarets materielverk integreras med Försvarsmaktens logistik, och så kanske Försvarsdepartementet och Högkvarteret slås samman. Det kommer att bli färre ledningsnivåer. Det som blir kvar är insatsledning och förband. I   dag talar vi om taktisk, operativ och strategisk nivå, det menar jag är ett arv från Napoleon. I   dag är det bättre att tala om vad vi faktiskt gör i stället för att klä in det i olika nivåer. Frågar man någon i Försvarsmakten vad en strategisk transport är får man många svar, frågar man någon på SAS eller Ryan Air om de vet vad en strategisk transport är får man inget svar alls.

– I Försvaret försvinner alla dessa verkstäder och tekniska chefer. Det behövs bara en liten klick specialister som inte bara förstår logistik utan också en operationsplan. De kan säga vad det kostar och om det är möjligt med erforderliga resurser att åka väster alternativt öster ut.

Lämplig medelväg

I industrin talas det om ”just in time”. Pizzan ska komma när man har beställt den. Men det blir för tunt i det militära där regeln är att saker inte blir som man tänkt sig. Carl von Clausewitz kallade detta för friktioner. ”Just in case” är hängslen och livrem. Generaler som skickar ut stridsgruppen vill vara så säkra som möjligt. Det handlar om människoliv. ”Just enough” framstår som en lämplig medelväg.

– Kruxet är att veta vad som är tillräckligt, säger Michael Dorn. För att hitta tröskeln måste man ha varit där eller kanske till och med ha gått över den. Och vilken general eller politiker vill stå upp för detta? Man måste ta vara på erfarenheter och det är vi dåliga på. Vi har lagt ned det största krutet på planering och en mindre del på genomförande. Se bara på planeringshysterin kring den nordiska stridsgruppen. En framgångsfaktor blir om vi lyckas återmata erfarenheter från genomförandet in i planeringen igen. Ska man skräddarsy och styra måste man ha en återkoppling, eller som den spanskamerikanske filosofen George Santayana (1863–1952) sade: Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

Michael Dorn tar fram bilden av en finlandsbåt där styrsystemet utvärderar riktning, sidvind, drift, vattenströmmar, hastighet etcetera och kommunicerar detta i realtid till roderutslag för att hålla en rak kurs. Försvaret däremot hissar seglen och brakar efter fyra år in i vassen. Så hissar en ny besättning seglen och tar nya tag utan att fråga sig vad som gick fel.

Totalförsvaret skulle skydda folkhemmet som i sin tur möblerades av Ikea. Så det är inte så konstigt att när försvaret tittar in i logistikens framtid så hittar man en Ikealösning. I kungarikets eget resursvaruhus samsas försvaret, Räddningsverket och alla andra med sina kundvagnar.

– Det mesta har man gemensamt. Försvaret har en egen avdelning. En förutsättning för att ha en gemensam resurs är att försvaret satsar på modularitet.

Skräddarsydda lösningar

Michael Dorn förklarar att den gamla brigadstrukturen med bataljoner, kompanier och plutoner med vidhängande befälsgrader inte kommer att överleva.

– Förr tänkte man i krigsförband, i framtiden blir det mer utifrån vilka effekter man vill uppnå, där olika moduler utgör byggstenar. I framtiden måste vi vara duktigare på att skräddarsy logistiska lösningar. Vi måste se till vad som ska åstadkommas och inte vem som gör det. När man förr skickade in en hel bataljonskloss kanske man om 15 år ska skicka in 30 personer som koordinerar logistikstödet med ett internetbaserat ledningsstödsystem.

– Nu lämnar vi Napoleon och går in i en karavan av civila kontraktörer som sköter jobbet. Kanske kan man säga att det mer liknar det logistikkoncept som Alexander den store använde sig av, med skillnaden att hans logistiker inte fick något i betalning för de tjänster som levererades.

Jan-Ivar Askelin, text, Martin Ek, grafik, Framsyn

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Wat één verdomd grote klap!

Muskösmäll_korr [Converted]

Wat één verdomd grote klap! Hade Jönssonligans Dynamit-Harry varit holländare och ombord på fregatten Evertsen hade han nog fällt den klassiska repliken. Nu kom repliken i stället från fartygets sekond. Fast en stor båt ska klara en smäll. Frågan är hur stor. Det var det som testades några dagar i början av december 2005.

Först händer ingenting. Tror man. Så börjar vattnet häva sig långsamt. En kupol bildas som spricker. Och så kommer den enorma vattenkaskaden. Efter några sekunder är det lika lugnt igen.

Vattenkaskaden är mest att titta på. Det som sker händer i djupet. Där har det bildats en gasbubbla som kanske denna gång var 20 meter i diameter. Denna bubbla trängde undan ett vattenklot som vägde 4000 ton. Det motsvarar ungefär 100 stora tankbilar med släp och det hela skedde på någon tusendels sekund.

– Vatten är ett formidabelt medel, säger Linus Fast. Det fungerar ungefär som en hårt sammanpressad fjäder. Sprängladdningen trycker ihop fjädern och när den släpper kan den sänka ett fartyg. I grundskolan lär vi oss att vätskor inte är kompressibla, men det stämmer inte riktigt när vi talar om så här höga tryck.

I sin vintermössa med Hammarbymärke kan Linus Fast tas för en representant för en annan organisation än Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Han antyder att nästa större evenemang av det här slaget kommer att ske vid det första vårderbyt i fotboll. Men här gäller det FOI och Linus Fast håller i det som kallas för ett verifierande sprängprov med hjälp av ett storskaligt experiment.

FOI håller med sprängplats och sprängladdning, lägger laddningen på exakt rätt plats i vattenvolymen, levererar en så kallad triggsignal och mäter trycket i vattnet.

En halvtimme från huvudstaden
Triggsignalen är alla mätningars moder. Båten är packad med accelerometrar och annan mätutrustning som är kopplade till en centralt placerad mätstation. Mätningen kräver så mycket datakraft och datorminne att utrustningen måste starta exakt i tid med smällen.

Varför ta en stor fregatt hela vägen från Holland upp till Stockholms skärgård? Linus Fast säger att holländarna inte har så mycket att välja på. Det går inte att avlysa ett tillräckligt stort område i Holland. Då återstår till exempel Frankrike, som kan spränga i Medelhavet, Storbritannien och Tyskland som har en sprängplats i Kielområdet. Men det är bara i Sverige som man kan lägga en båt en halvtimmes bilresa från huvudstaden och få vara i fred. Och här finns erfarenheter från sprängprov med svenska fartyg. Nu hoppas Linus Fast att fler länder ska inse fördelarna med att testa sina fartyg i svenska vatten.

Här testas hur bra fartyget klarar smällen från en avståndsverkande mina. Det som skadar fartyget är inte själva explosionen utan vattenfjädern. Den kallas för stötvåg.

– I luft går stötvågen med cirka 340 meter i sekunden. Det är ljudets fart i luft. I vatten går vågen med cirka 1500 meter i sekunden. Men när den når fartyget händer saker, säger Linus Fast. Då går stötvågen med ungefär fem kilometer i sekunden.

– Det är ungefär samma som när man kör in ett spett i sten. Då kommer stötvågen i armen och det känns. Nu är det fartyget som är armen och allt som kan gå sönder kan slås sönder av stötvågen. Belastningen anger vi ofta med en stötfaktor. I byggnadsspecifikationen anges vad båten ska tåla. Vi tror oss ha en ganska bra uppfattning om vad en stötvåg kan ställa till med, men kunskapen bygger till stor del på gamla erfarenheter. En del uppgifter är osäkra. Hur var fartyget byggt? Hur såg sprängladdningen ut? Det är inte så enkelt att vi kan köra simuleringar i datorer för att få visshet. Det här är det enda sättet att fullt ut verifiera vad som händer.

Porslinet stod kvar
Stötvågen rusar in i fartyget med en svindlande hastighet. Den är över på några tusendels sekunder och skakar om fartyget med några millimetrar. Men det räcker för att skada utrustningen. Ett modernt fartyg är späckat med datorer, elektronik och mekanik. Kulor i lager kan deformeras, axlar böjas och datorer gå sönder.

– Kraften motsvarar vad som händer om man slänger datorn i golvet, säger Linus Fast. Därför är utrustning skyddad på olika sätt. En stridsledningscentral kan stå på fjädrar, hela inkråmet i ubåtar kan vara elastiskt upphängda, sensorer kan känna av när stötvågen kommer och stoppar vissa känsliga mekaniska system.

När det smällde utanför Muskö så stannade fartygets stora radar just när stötvågen nådde båten. Skeppsservisen hade man räddat i förväg. Porslinet stod kvar på landbacken inne i Stockholm. Ombord fanns dock konstruktören. Hade han räknat fel skulle han få ett och annat att svara på.

Det kan lura många faror i djupet för ett fartyg. En torpedträff skulle fregatten inte ha klarat. Då kommer gasbubblan under fartyget och så nära att den vattenmassa som bubblan skjuter framför sig slår sönder fartyget, som kommer att knäckas av sin egen tyngd. Därför säger man att en torped är ett kölbrytande vapen. Minor kan tyckas vara enkla fattigmansvapen. Då tänker vi på den urgamla hornminan. När fartyget bröt ett av hornen så exploderade minan. Men det är minor som är 100 år gamla. Redan under andra världskriget utvecklades de smarta minorna. De ligger på botten och kan reagera på magnetism, ljud och tryck. De kan vara inställda på att bara slå mot en viss sorts fartyg och de kan ha räkneverk som utlöser minan efter ett visst antal överseglingar.

– Minor är smarta och den så kallade minlogiken är topphemlig. I Sverige har ingen enskild industri tillåtits leverera helt färdiga minor. Det är försvaret som gör den slutliga sammansättningen och anpassar de skarpa minalgoritmerna.

Minor kan bli ännu smartare om de ligger i nätverk där minorna spanar och sins-emellan gör upp om vem som ska smälla.

Stora möjligheter för terrorister
Den holländska fregatten Evertsen är den fjärde i en ny serie. Tyskland har byggt tre av liknande typ. Fartygen är olika, men byggda för det moderna kriget. Evertsen ska tåla en träff av en sjömålsrobot och ändå fungera hjälpligt. Fartygen är sektionerade i ett antal avdelningar och vid träff är tanken att skadorna ska begränsas till en av sektionerna. Evertsens huvuduppgift är att säkra ett enormt luftrum över till exempel ett operationsområde eller en hamn. Fartyget är konstruerat för att möta moderna vapen. Men i dag kan hotet vara en gummibåt med självmordsbombare. Eller kanske en hemmagjord sprängladdning under vattnet.

– Under vattnet har terrorister stora möjligheter, säger Linus Fast. Det behövs ingen större båt för att föra ut en större sprängladdning. Och det behövs ingen speciell båt. Det duger utmärkt med en vanlig familjebåt. Man kan lägga minor i en viktig farled. Eller kanske bara hota med att det finns minor. Eller man kan spränga en mina och säga att det finns många fler, som man givetvis kan desarmera om man får något i gengäld.

Kunskapen inte spridd
För att kunna möta och analysera dessa undervattenshot krävs kunskap och den är inte särskild spridd i samhället.

– Det är bara marinen, FOI, Försvarets materielverk och i viss mån försvarsindustrin som kan det här, säger Linus Fast. Det här var efterfrågad kompetens som byggdes upp under invasionsförsvarets decennier. Nu är frågan om det finns en förståelse för att vår tid med nya hot och sårbarheter också behöver detta kunnande. Det finns trots allt åtskilliga tiotusentals minor kvar i våra hemmavatten sedan världskrigen, något som årligen gör sig påmint. Senast med en mina som släpades in mitt i centrala Göteborg.

Från Framsyn nr 1-2006

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bamsemor analyserar tekniktrenden

Teknisk_prognos [Converted]

Evigt nyfiken – det ligger i yrket, säger Ingrid Bruce vid Försvarets materielverk (FMV). Teknik har varit hennes liv. I många år handlade det om försvarets robotar. Nu efter pensioneringen ska hon återförenas med luftvärnsroboten Bamse. Innan dess ska Ingrid Bruce bli klar med den tekniska prognosen. Det underlag som ska ge försvaret en chans att förstå vilka tekniska trender som finns och hur dessa påverkar hoten och Försvarsmakten.

Att det skulle bli försvaret var inte självklart från början.

– Jag hade ju aldrig sett en militär som ung. Jag kommer ju från Säffle. Fast en morbror var faktiskt förvaltare vid I 17 i Uddevalla.

Att det gick som det gick kan man nog tacka personkemin med ”kemitanten” för hemma i Säffle.

– Hon gillade inte mig. Och jag gillade inte henne – men framför allt gillade jag inte kemi.

Så när Ingrid Bruce skulle börja på Chalmers i Göteborg skulle det vara något med så lite kemi i som möjligt.

– Min pappa var civilingenjör. Annars hade jag nog inte vågat. Han läste maskin, men det lockade inte mig. Att gå på verkstan som tjej på 60-talet? Då kunde man nog få något hårt i huvudet.

Så det blev elektro. Noll timmar kemi! Det handlar i grunden om elektricitet. Fysik och matematik är grundstenarna. Det viktigaste med högskolan var nog enligt Ingrid Bruce inte vad man läste utan att man lärde sig att leta efter kunskaper och sammanställa dem.

Hemligare förr

Ingrid Bruce var med i tekniska prognoser som konsult 1974 och 1978. Årets är den första som är helt öppen.

– Förr var allt mycket hemligt, säger Ingrid Bruce och minns tiden på robot-avdelningen där man inte kunde släppa in någon i rummet utan att täcka över sina hemligheter.

– Fruarna fick inte veta var männen jobbade. Vi hade mycket att göra med Aga. Ordet Aga nämndes inte. Man åkte ut till ”firman”.

Det var en flygare och civilingenjör i Göteborg som förde in Ingrid Bruce på den militära banan som började 1964 på den så kallade robotavdelningen på Linnégatan i Stockholm. Avdelningen hade hand om försvarets alla stora robotar. Där var flygets robot 04 som på sin tid var mycket avancerad i sina senare versioner.

-– Man kan säga att robot 15, som fort-farande används till stor del, byggde på robot 04. Marinen var till en början skeptisk till en svensk robot. De ville väl hellre åka ut i ”väla” än att åka till Linköping. Men när de väl prövat den så blev det kärlek från marinens sida.

– Jag arbetade främst med robotstyrning. Det handlar om styr- och reglerteknik. Själva utvecklingen sköter industrin. Vi lade beställningarna och sade vad som skulle göras. Jag var en teknisk handläggare och vi sysslade mycket med simuleringsmodeller.

Tio år sedan sista prognosen

FMV har alltid funnits med i bakgrunden. Ingrid Bruce gjorde dock en avstickare ut i näringslivet under cirka 20 år. Navigering och positionsbestämning var en specialitet. Hamnar och stålverk var kunderna. Ingrid Bruce hann även med att vara vd på ett utbildningsföretag.

– Det gick inte så bra. Det var många röda siffror, men det var mycket nyttigt och lärorikt. 1992 kom jag tillbaka till FMV och året därpå blev jag projektledare för Bamse.

Men åter till den tekniska prognosen. Den senaste stora var tio år sedan.

– Nu vill vi ha en jämnare gång med några få områden. Vi vill också ha en mer löpande prognos i form av en databas. Vi började med över 20 teknikområden. Via seminarier kom vi fram till några tvär-områden och det är dessa som är den tekniska prognosen. Användarna är i första hand de som arbetar med försvarets långsiktiga planering, perspektivplanen. Men också alla nya som kommer in i branschen.

Någon teknisk revolution eller milstolpe tycker sig inte Ingrid Bruce ha sett. Däremot en fantastisk utveckling. Ska Ingrid Bruce sammanfatta trenderna i den tekniska pro-gnosen så är det främst IT-utvecklingen som är styrande.

– Det är den som påverkar allt annat. Vi kan också göra saker mycket mindre och vi kan använda fler och andra sensorer på ett intelligentare sätt. Vi kan göra saker som man inte kunde göra förut. Som till exempel att se genom väggar. Detta är en följd av vad vi kallar spektralbreddningen. Man går mot högre och lägre frekvenser. Det gäller främst radar. IT-kraften gör också att information från olika sensorer kan signalbehandlas och matchas i datafusion.

– IT-utvecklingen, miniatyriseringen, sensorerna och datafusionen ger tillsammans nya möjligheter för obemannade system.

– Miniatyriseringen har också, höll jag på att säga, revolutionerat strömförsörjningen. Det är fortfarande en av de stora uppgifterna att lösa, men det går fort framåt. Den extrema miniatyriseringen är naturligtvis nanotekniken som det i dag satsas mycket på, bland annat i det så kallade nanoprojektet.

Blir det då verklighet av teknikernas drömmar?

– Det beror ju alldeles på om någon är villig att satsa pengar. Det krävs nog att det är fler länder som går ihop. Och samtidigt ska man komma ihåg att det fortfarande kommer att finnas kvar mycket gamla vapen som man också måste kunna skydda sig mot.

Det går nästan att ana att Ingrid Bruce vill få den tekniska prognosen undanstökad för att få återförenas med Bamse. I hennes rum finns en liten Bamsemodell. Handgjord och förmodligen mycket dyr. Det finns också en inskription. För Rådigt Ringande av Riktig Resolution i Rasande Rusch. Det finns en historia bakom denna gåva från försvarsindustrin. Om ett telefonsamtal som sparade miljoner.

– Bofors skulle skjuta fem testrobotar. Efter fyra skott tyckte man att man fått veta det man behövde. Så när jag stod på Vasagatan i Stockholm ringde det på telefonen. Kan vi nöja oss med fyra skott?

– På stående fot skulle jag fatta ett beslut som rörde miljoner. Jag sade ja. Det räcker.

Bamse är som Ingrid Bruce säger ”en häftig grej”.

– Den sticker iväg nästan lika fort som en kanonkula. Det fina är att roboten har intelligensen kvar på backen. Det är en radar på backen som via en så kallad ledstråle styr roboten mot målet. Därför är roboten relativt billig. Nackdelen med ledstrålestyrningen är att man bara kan skjuta två åt gången. Dessa skjuts i tre snabba omgångar. Andra robotar kan skjutas med åtta i en salva. Fast då tar det tre kvart att få åtta nya klara. Att ladda om Bamse tar bara några minuter. Så efter ett tag har Bamse kommit ikapp.

Projektet har kostat miljarder

Miljarder har lagts ned i Bamseprojektet. Det lever vidare. Fast på sparlåga.

– När det blir ensiffriga tal så blir det demonstratorer. Någon serie är det inte längre.

I höst ska Ingrid Bruce på deltid arbeta med modellvalidering. Det som hon gjorde som konsult ”för hundra år sedan”.

– Modellerna ska testa Bamse och jag ska testa modellerna. Jag har i materialet hittat rapporter som jag själv skrev för länge sedan. Så det är att gå tillbaka till rötterna och efter många år som chef bli civilingenjör igen. Nu definierar jag vad som ska göras. Själv räknar jag inte och min relation till datorer är dålig.

– När jag fastnar brukar jag gå ut i korridoren och ropa på någon ”30-åring”. Ibland är de äldre. Men de brukar fixa datorn.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2005/3

Hesco bastions

Hesco bastions [Converted]Bäst är skyddsavstånd och sedan riskanalys. Går inte detta får man begränsa konsekvenserna av att ett ammunitionslager flyger i luften. Ett sätt att valla in lagret med sandfyllda korgar av metallnät. Då minskar konsekvensområdet till en bråkdel.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från stugan till campen

Hur stort är försvaret [Converted]Årets försvarsbeslut kan ses som en bekräftelse på att det är det internationella engagemanget som styr verksamheten. Försvaret säger att den nya verkligheten inte kan klaras med de gamla reglerna och att det gamla värnpliktssystemet i grunden måste förändras. På tidsaxeln nedan ses de viktigaste stationerna och utspelen på väg mot det som kallats försvarets ödesbeslut.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Helikopter NH90

Helikopter_NH90 [Converted]

En efterlängtad helikopter är på väg att landa i det svenska försvaret. Den har mörkerseende och avancerad radar och styrs med en joystick. Helikopter 14 är resultatet av ett nordiskt samarbetsprojekt och är skräddarsydd för att passa det nätverksbaserade försvaret.


Helikoptern har kommit in i Jas-åldern.

– Men det är inte så svårt att flyga helikopter. Det är som att lära sig cykla. När man väl kan det sitter det där, säger Kenth Malmberg som flugit helikopter i 28 år. Det kan vara svårare att köra bil i en storstad.

Kenth Malmberg är ”teamleader” i Nordic Standard Helicopter Program (NSHP) och även delprojektledare för ”training” i den svenska delen av projektet.

– Det svåra är inte att starta, flyga och landa. Det kan nästan vem som helst lära sig. Det svåra är att landa på besvärliga ställen i dåligt väder, och att manövrera helikoptern där det är trångt, vilket det ofta handlar om för militära helikopterförare. Det finns inte lång tid att förbereda sig inför ett uppdrag, som att i mörker och dåligt väder vinscha upp en akut sjuk person från ett fartyg.

– I den så kallade stresskonen, när alla lampor lyser rött, då gäller det att välja bort det minst viktiga. Det är det svåra och det viktigaste i urvalsprocessen för helikopterpiloter.

Der är lätt att tro att det endast är personer med nerver av stål, eller helst inga nerver alls, som passar för detta jobb. På frågan om vad som krävs av en bra helikopterpilot svarar Kenth Malmberg att det gäller att kunna jobba i lag. Oavsett insats hänger resultatet på att alla drar åt samma håll. Det spelar ingen roll hur skicklig piloten är om inte ytbärgaren kan göra sitt jobb.

Piloten styr med joystick
Den nya svårigheten är att lära sig att utnyttja alla nya system som finns på den moderna helikoptern, kallad helikopter 14 i Sverige och NH-90 internationellt. Omställningen har jämförts med att flygvapnet skulle ha gått direkt från Tunnan till Gripen.

Till skillnad från Vertolhelikoptrarna, som kom i början på 1960-talet, har NH-90 många nya funktioner. Sättet att arbeta i helikoptern blir annorlunda mot tidigare. Medan maskinen till stor del sköter flygandet ska besättningen vara systemoperatörer. Piloterna har fem bildskärmar framför sig. Borta är den gamla klockbutikscockpiten med en uppsjö av visare. I stället har helikoptern fått vad som internationellt kallas en glass-cockpit. Piloten kan välja vad som ska visas på skärmarna och det gäller att han gör rätt val. Helikoptern har ett styrsystem av samma typ som Gripen. Det innebär att pilotens spakar fungerar mer som en joystick i ett dataspel än som en del av själva helikoptern. Piloten talar via spakrörelser om vad han vill att helikoptern ska göra. Sedan räknar datorerna ut hur rotorbladen ska ställas in på huvudrotorn och stjärt-rotorn. Denna helikopter är en av de första i världen med ett så avancerat styrsystem, som på flygarspråk kallas fly-by-wire.

Kostar som ett Jasplan
Sverige har beställt 18 helikoptrar med option på ytterligare sju. En fullt utrustad helikopter kostar ungefär som ett Jasplan och då gäller det att besättningen är så välövad att helikopterns alla konster kan utnyttjas. Därför studeras nu vilka typer av utbildningshjälpmedel som ska användas i helikoptern. Det får inte vara för litet, men inte heller för mycket eftersom utbildningshjälpmedel är dyra.

Det nordiska samarbetet om försvarsmateriel har resulterat i bland annat ubåtsprojektet Viking och den splitterskyddade granatkastaren SSG 120. Det fanns även ett gemensamt behov i Danmark, Finland, Norge och Sverige av en medeltung transporthelikopter. De svenska helikoptrarna gick på övertid. Det fanns uppenbara fördelar med ett samnordiskt projekt. Det skulle bli en längre serie och därmed ett lägre styckepris. Ett sådant projekt kunde också samordna det komplicerade underhållet, utbildning och träning.

Danmark gick sedan sin egen väg och valde en helikopter med längre räckvidd. Danmark ska klara sjöräddning ända upp till Färöarna. Det finns en gemensam projektgrupp (NSHP) och varje land har dessutom sin egen projektgrupp.

Två studier har gjorts. En svensk, av FOI, som studerar behovet av en simulator med rörelsesystem kontra en enklare simulator utan rörelsesystem. Rörelsesystemet ger simulatorn möjlighet att röra sig i sex frihetsgrader och ger en upplevelse av verklig acceleration och lutning.

Den andra studien är en analys av utbildningsbehovet med en rekommendation av den mest kostnadseffektiva kombinationen av utbildningshjälpmedel som

  • Computer Based Training (CBT)
  • Virtual Maintenance Trainers (VMT)
  • Rear Cabin Trainers (RCT)
  • Tactical Procedure Trainers (TPT)
  • Full Flight Simulators (FFS)

– En FFS kan kosta mer än en helikopter, säger Kenth Malmberg. Vi kan klara många moment även i en enklare simulator utan rörelsesystem, men den går inte att undvara helt. Den behövs för att öva de svåraste momenten, exempelvis stjärtrotorhaveri och autorotationer.

Stjärtrotorhaveri kan vara mardrömmen för en helikopterpilot. Då börjar helikoptern att snabbt svänga runt huvudrotoraxeln och piloten kan tappa kontrollen. Den rätta åtgärden är att strypa kraften till huvud-rotorn. Då försvinner vridmomenten i axeln och helikoptern sjunker snabbt mot marken. Vid övning av denna typ av nödåtgärder ger en flygsimulator med fullt rörelsesystem den bästa träningen.

Gemensam simulator
– Finland, Norge och Sverige har gemensamt ett simulatorbehov som motiverar en FFS. Inriktningen är att en simulator ska placeras i något av länderna. Övriga utbildningshjälpmedel kommer förmodligen att placeras lokalt.

Svårigheten är att välja mellan alla dessa olika utbildningshjälpmedel, från den dyra flygsimulatorn (FFS) till ett vanligt dataprogram (CBT). Det är här som analysen kommer in. Det kallas för Training Needs Analyzis (TNA) och är en metod som används flitigt i USA och Storbritannien. Det nordiska helikopterprogrammet NSHP valde att följa en brittisk metodik. Totaltförsvarets forskningsinstitut (FOI) ska genomföra TNA-studien. Den genomförs i nära samarbete med försvarsmakterna i Finland, Norge och Sverige. Arbetet beskrivs på sidorna 32-33. Det finns även ett samarbete med Nahema när det gäller utveckling av utbildningshjälpmedlen i syfte att fler ska dela på kostnaden.

Helikoptrar är ofta mycket dyra. Man kan ju fråga sig varför en låda med en snurra på taket ska kosta så mycket. Kenth Malmberg förklarar:

– Det har alltid varit dyrt med helikoptrar. En förklaring är att serierna är så korta. All utveckling ska bäras av några få enheter och så är själva drivlinan komplicerad. Den största kostnaden ligger på motorer, växlar och rotorsystem. Det är mycket hårda krav på driftsäkerhet. I den nya helikoptern ska rotorväxeln, till exempel, tåla att gå i en halvtimme utan olja.

– Däremot har underhållet blivit enklare. Det finns ett datoriserat övervakningssystem som är så säkert att det går att köra helikoptern ända tills man verkligen upptäcker att saker håller på att slitas ut. Vi förväntar oss en betydligt bättre tillgänglighet på det här systemet jämfört med tidigare system.

Redo att rycka in
Helikoptern är en enhetshelikopter och ska klara alla konster som vi tidigare behövde olika helikoptertyper för, som trupptransport, ubåtsjakt och sjö- och flygräddning. Sverige satsar på färre och mer avancerade helikoptrar för att tillföra mer till det nätverksbaserade försvaret. Helikoptrarna har ett avancerat ledningssystem som konstruerats av Saab och ska bli kraftfulla noder i nätverket.

Det har talats mycket om att när den nya helikoptern kommer, får Sverige en luft-buren bataljon som likt en brandkårsstyrka är redo att rycka in när det osar hett. Men helikopter 14 är ingen stor helikopter. Det finns plats för 16 soldater och även om Sverige lyckades få tillverkaren att höja taket till ståhöjd så blir det ganska trångt. Det krävs åtskilliga helikoptervändor för att flytta på en bataljon. Men framför allt krävs det en eskort.

– Utan eskort kan man lika gärna skicka soldaterna med en budfirma, säger Kenth Malmberg, som inte skulle bli överraskad om debatten om attackhelikoptrar dyker upp igen.

– Den gången handlade det om attackhelikopter eller ny stridsvagn. Stridsvagnen kan bekämpa andra stridsvagnar och ta och behålla terräng. Attackhelikoptern är visserligen snabb och rörlig, men den tar ingen terräng. Däremot skulle den behövas för att eskortera transporthelikoptrarna och hålla nere beskjutning från marken. Transporthelikoptern kan bestyckas för eget skydd och den kan även bära raketer, robotar och torpeder. Men den är ingen attackhelikopter.

Utrustad med mörkerseende
Det är ovisst om helikoptern någonsin hamnar i strid. Däremot kommer den med säkerhet att rädda nödställda och släcka skogsbränder. Det är här den nya tekniken kommer att spela en roll. Helikopter 14 har som andra moderna helikoptrar utrustning för att se i mörker. Det finns både mörkerglasögon, night vision goggles (NVG) och en Forward Looking Infra Red (FLIR). Det är en sensor som känner av värme, därefter skapas en bild som bygger på värmestrålning och inte på synligt ljus. Därmed kanske vi slipper höra det, för en utvecklad nation, så pinsamma beskedet att spaningarna inställdes vid mörkrets inbrott.

– Om vi haft denna utrustning när Estonia gick under hade vi kunnat göra en betydligt bättre insats, säger Kenth Malmberg, som deltagit i åtskilliga mer eller mindre dramatiska utryckningar.

Helikoptern har även avancerad radar, aktiv och passiv sonar och motmedelssystem.

Av Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

FAKTARUTA
Vägen fram till den moderna helikoptern 1990 inledde Frankrike, Tyskland, Italien och Holland ett samarbete om att gemensamt utveckla och köpa en medeltung helikopter.

1992 bildades Nato Helicopter Design&Development Production and Logistic Management Agency ,Nahema. Samtidigt bildades Nato Helicopter Industries (NHI) som skulle utveckla och tillverka den nya helikoptern. Bakom stod företagen Europcopter (Frankrike); Eurocopter Deutschland (Tyskland), Augusta (Italien) och Fokker (Holland).

2000 beställde de fyra länderna totalt 243 helikoptrar i olika versioner med option på ytterligare 55.

2001 anslöt sig Portugal till Nahema och beställde tio helikoptrar. Samma år beställde Grekland 25 (med option på 14). Sverige beställde 18 helikoptrar (med option på sju), Finland 20 och Norge 14 (med option på tio).

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Amfibiefartyg

Braiga båtenSveriges säkerhetspolitik vilar i dag på samarbete med andra länder. Hotet är inte längre en invasion från öster. Konflikter långt borta kan snabbt dra in Sverige som är mycket beroende av handelsförbindelserna till havs. Vår säkerhetspolitiska betydelse kan öka om  vi bidrar till internationell kris- och konflikthantering. Marinen behöver inte fler fartyg mot en tänkt motståndare i Östersjön utan ett flexibilt och uthålligt fartyg som  kan sättas in i såväl försvaret av territoriet som i internationella operationer.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Robothotet i Europa

Robothotet i Europa

Ballistiska robotar ger status i en värld med fler kärnvapenstater

Tiden talar för robotförsvar av typ Stjärnornas krig, säger FOA-forskare

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden finns även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare. Så står det i försvarspropositionen och angrepp med fjärrstridsmedel anges som ett troligt inslag i det begränsade väpnade angrepp som Försvarsmakten ska kunna hantera.

FOA-forskaren Folke Andersson som är expert på luftförsvar följer utvecklingen på detta område menar att detta är ett ”nygammalt hot” som kanske, men inte säkert, är värre än vad det var förut:

– Vi ser en större spridning både av robotar, och av kunskapen om dessa robotar. Det blir dessutom lättare att med relativt enkel civil teknik att peka ut mål och leda robotarna mot dessa mål. Folke Andersson pekar på det faktum att man redan idag för en relativt överkomlig summa pengar kan beställa kommersiellt tillgängliga satellitbilder med en meters upplösning över önskade platser på jorden. Dessutom kan man redan idag med stor precision navigera med hjälp av olika satellitnavigeringssystem, som hela tiden naturligtvis utvecklas.

– Därmed kan man säga att förmågan har ökat. Sedan är det en annan sak att värdera avsikter. Vem eller vilka skulle ha intresse av att angripa Sverige med fjärrstridsmedel? Ett scenario som har beskrivits är att hota Sverige med utpressning när vi deltar i en internationell operation, säger Folke Andersson.

Nazityskland lade robotgrunden
Grunden till såväl kryssningsrobotarna som de ballistiska robotarna är de tyska robotarna V1 och V2 från andra världskriget. Bortsett från 60 års teknisk utveckling har egentligen inte så mycket hänt. Kryssningsroboten V 1 gick i underljudsfart och kunde upptäckas och bekämpas av luftförsvaret. Den ballistiska roboten V2 kom med hög fart utan förvarning rakt ner från skyn. Mot den fanns inget försvar.

V2:an utvecklades lite senare till robotar av typ den sovjetiska Scud som på sin tid spreds över världen. Med Scudroboten följde ett kunnande som använts för att vidareutveckla Scudroboten – som i Irak – och bygga helt nya typer.

Ballistiska robotar ger status
– Det skrämmande är att en del länder som skaffat sig dessa ballistiska robotar också är icke-demokratiska stater med kärnvapenambitioner. En del länder, som Iran och Irak, har skjutit mot varandras städer med dessa robotar. Irak sköt Scudrobotar mot israeliska städer under Gulfkriget och Irak hade tidigare visat att man vågade använda kemiska stridsmedel. Hade Scudrobotar som sköts mot Israel varit laddade med kemiska stridsspetsar vågar man nästan inte tänka på vad det israeliska svaret hade blivit mot Bagdad. Så nog finns det anledning att ta det s k missilhotet på allvar, säger Folke Andersson.

En del länder som Indien och Pakistan har både bomb och vapenbärare om än i mycket begränsat antal. Men bara detta att två grannländer i konflikt har dessa förmågor har klassat den oroshärd som kanske den farligaste i världen.

– Ballistiska robotar har blivit något av ett statusvapen, säger Folke Andersson. Det upplevda robothotet är nog mycket en fruktan för att robotarna kan laddas med massförstörelsevapen. En vanlig sprängladdning ger visserligen en stor skada, men dess verkan är begränsad till den plats där stridsdelen slår ned. För att öka robotens räckvidd kan man minska lasten. Vad gäller sprängämnen kommer man till en gräns där lasten blir så liten att det inte är värt mödan att skicka iväg en robot. Då är det mer frestande att ladda roboten med biologiska eller kemiska stridsmedel. Men dessa kan å andra sidan lika väl spridas av terrorister.

Tiden talar för Stjärnornas krig
Rädslan för att den s k robotteknologin ska spridas utanför stormakterna har funnits länge, men frågan blev verkligt het sommaren 1998 när republikanen och den f d försvarsministern Donald Rumsfeld i den amerikanska kongressen lade fram en rapport som hävdade att USA hade underskattat det hotet från de s k pariastaterna. Länder som t ex Iran, Irak och Nordkorea kunde mycket tidigare än vad USA bedömde nå USA med ballistiska robotar. Kritiker mot Rumsfeldrapporten hävdade att detta var ytterligare ett försök av republikanerna att skapa ett antirobotförsvar i samma anda som när Ronald Reagan 1983 presenterade sina tankar på ett försvar mot sovjetiska ballistiska robotar det s k Stjärnornas krig.

– USA och Israel tar detta hot på allvar, säger Folke Andersson. De försöker gemensamt skapa markbundna försvar mot främst ballistiska robotar. System som i stil med Patriotsystemet användes mot irakiska Scudrobotar under Gulfkriget. Sedan har amerikanerna även planer som i sin ambition närmar sig idéerna i Stjärnornas krig.

– Men Stjärnornas krig visade sig vara ogenomförbart?

Folke Andersson drar lite på svaret:

– Det var ändå nästan 20 år sedan. Det har hänt mycket på datorfronten sedan dess. De delar av Stjärnornas krig som stupade på att man inte kunde behandla stora informationsmängder på kort tid kanske går att geinom en ganska nära framtid.

Fler länder skaffar sig förmågan att kunna skjuta långt. Oroliga delar av världen har sina egna lokala robothot som Mellanöstern, Indien- Pakistan och Kina-Taiwan. I Europa upplevs hotet komma från Mellanöstern och Nordafrika.

Sverige ligger än så länge utanför räckvidden för dessa robotar. Folke Andersson ingår i en grupp med bl a FOA-forskare som studerat hur luftförsvaret ska kunna bekämpa kryssningsrobotar och vissa typer av ballistiska robotar.

– Ballistiska robotar har vi inte klarat tidigare och klarar inte nu heller, säger Folke Andersson. Och det är frågan om ens USA finner att man får tillräckligt mycket skydd för pengarna. Kryssningsrobotar är däremot intressantare därför att en kryssningsrobot egentligen inte är något annat än ett förarlöst flygplan. Kryssningsroboten är visserligen liten och kan vara svår att upptäcka och kan flyga friare än ett bemannat plan, men den är i grunden ett flygplan och kan bekämpas med det vanliga luftförsvaret, dvs luftvärnsrobotar och jaktplan med jaktrobotar.

– Dessutom, säger Folke Andersson, är snart alla flygburna vapen att likna vid kryssningsrobotar. Man vill inte flyga över motståndarens område och riskera sina guldfåglar. Man vill ha attackvapen som från långt håll själva hittar fram till sitt mål. I framtiden lär luftvärnet få inrikta sig på lasten och inte på det vapenbärande flygplanet.

Problemet att träffa en kryssningsrobot är mer taktiskt än tekniskt. Det omdebatterade Bamse-systemet kan skjuta ned kryssningsrobotar även om det kommer många, men måste då grupperas i närheten av det objekt man ska skydda. En av fördelarna med Bamse är att roboten inte har någon målsökare, som vid flertalet andra luftvärnssystem svarar för cirka 70 procent av robotkostnaden.

– En annat sätt att skydda sig är att erbjuda så få värdiga mål som möjligt vilket dock till stor del skulle innebära att avstå från fredssamhällets fördelar i form av centralisering och stordrift, säger Folke Andersson. Men detta räcker givetvis inte som enda skyddsåtgärd utan man måste bygga upp en hel kedja. Först ska man kunna upptäcka kryssningsrobotarna, sedan ska man kunna skicka upp jaktplan för att möta dem på långt avstånd, sedan möter man robotarna med en mängd mindre luftförsvarsrobotar och till slut får man förlita sig på ett robotluftförsvar vid de objekt som man är rädd om. Och där kan man ha robotar av Bamsetyp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek