Expeditionär förmåga – det blir svårt att ändra tänkesätt

Expeditionär förmåga

Försvaret av Sverige säkras i första hand utanför landets
gränser och i samarbete med andra. Ytterst handlar det om
vår säkerhet och i mindre utsträckning att minska lidandet
och fattigdomen i världen. Hur många svenska politiker har sagt att det är därför som försvaret snabbt ska kunna skicka förband utomlands? Det frågar sig Stefan Flygelholm, som
tillsammans med Arne Norlander och Lars-Åke Hansson har tagit fram ett analytiskt koncept för expeditionär förmåg
a.

Stefan Flygelholm och Arne Norlander är officerare och konceptutvecklare i Försvarsmakten. Arne Norlander har dessutom disputerat på komplexa dynamiska system i Försvarsmaktens doktorandprogram.

Lars-Åke Hansson är försvarsanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och tillbringar en stor del av sin tid i Enköping med att forma försvarets framtid.

Den expeditionära förmågan är ett av huvudnumren i försvarets utveckling.

– Det är inte något speciellt svenskt koncept utan det är grundat på krav och behov som uttryckts från EU. Sedan har det gått via rege-ringen till Försvarsmakten, säger Stefan Flygelholm och fortsätter:

– Nu har vi formulerat problemet och tagit fram ett alternativ till en lösning. Tankemässigt är vi bara i början. Visionen kan bli verklighet om kanske tio till femton år. Men redan frågar man mig om det ”expeditionära tänkesättet” och tror att det är en färdig produkt som bara går att plocka ut. Det har blivit väldigt fokuserat nu i försvaret på färdiga produkter här och nu.

– Egentligen är det här den första riktiga idén efter invasionsförsvarets avveckling. Den expeditionära förmågan ska förstås även kunna användas för att försvara Sverige, vid kriser i Baltikum eller på Nordkalotten.

Konceptet ska beskriva förmågan att genomföra expeditionära operationer och ska omsättas i en vision och hypotes för en framtida förmåga.

Arne Norlander säger att det här är den stora konsekvensen av globaliseringen.

– Konceptet ska gälla för såväl ”långtborti-stan” som för närområdet. Det är mer genomgripande än något vi gjort tidigare vilket är mycket stimulerande. Det som dokumentet ska svara på är frågorna varför vi ska ha förmågan, vad den innebär och hur vi når dit.

– Det viktigaste är hur vi når dit och det är det svåraste. Hur vi tänker på ett nytt sätt. Det tar den längsta tiden och det kanske dröjer en generation innan vi är där, säger Stefan Flygelholm.

Vid sidan av konceptarbetet pågår en längre studie vid insatsledningen och dessutom har expeditionär förmåga blivit ett eget ämne i forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Den svenska utvecklingen passar väl in i de stora utvecklingssatsningar som leds av Nato och EU.

– Hela Nato är på väg åt det här hållet och EU tar egna utvecklingsinitiativ. Sedan kan en del nya medlemsländer tycka att man inte har råd att satsa på det här eftersom man då måste minska på det nationella försvaret. Alla förband kanske inte behöver ha en komplett uppsättning förmågor, menar Stefan Flygelholm och säger att konsekvensen för vår del av den nya inriktningen kan bli att det nordiska samarbetet nu blir ännu viktigare. Här finns ju ett europeiskt perspektiv. Det handlar om att ställa om försvarsmakterna mot en ökad specialisering. Det nätverksbaserade försvaret, NBF var i sig inget transformeringsmål. Men utvecklingen av expeditionär förmåga är det, och vi är med i utvecklingens framkant.

Och vad är expeditionär förmåga? Det finns en definition, men i korthet handlar det om att klara allt från humanitära insatser till krig. Det som skiljer från i dag är att man ska kunna göra det längre bort, med högre effekt, men ändå klara försörjningen av insatsstyrkorna.

– Det utmärkande är att det är ont om tid och resurser och att det inte finns något stöd på platsen så man måste ha med sig allt, säger Arne Norlander. Då blir insatsstyrkan å andra sidan tung och otymplig vilket ställer höga krav på transporterna. Det här är en intressant avvägning. Förbandet kan också med mycket kort varsel få en förändrad uppgift och det ska man klara med det man har med sig från början. Utmärkande är också att insatserna är kortvariga, upp till ett halvår. Det kommer nog ingen avlösning, däremot kan en expeditionär insats övergå i till exempel en mer långvarig stabiliseringsoperation.

Arne Norlander konstaterar också att vi ska göra detta för att kunna skydda svenska medborgare och svenska intressen, även om de befinner sig långt hemifrån.

– Fast det talar man inte så mycket om. Ett svenskt intresse kan ju faktiskt vara att svenska myndigheter behöver samarbeta bättre.

– Det blir en av de stora konsekvenserna av omställningen, menar Lars-Åke Hansson. Det gäller inte minst försvarsmyndigheterna som måste anpassa sig.

Stefan Flygelholm menar att det krävs en helt annan närvaro på platsen från myndigheterna än i dag.

– Polisen, Socialstyrelsen och den nya krismyndigheten kommer att beröras. Vad händer om vi får många skadade? Då måste Social-styrelsen kopplas in och stödja Försvarsmakten. Den instruktionen finns inte nu. Organiserad brottslighet i området kräver insatser av svensk polis i samarbete med internationella polismyndigheter. Om en svensk soldat blir dödad så kan svensk polis få uppgift att utreda och identifiera avlidna. Det nya innebär ett tätare samarbete mellan svenska myndigheter. Det ska vara multifunktionellt som det heter. Vi är dåliga på detta jämfört med ett land som till exempel Kanada vars försvarsmakt samarbetar nära med sin biståndsmyndighet. Men när försvaret i dag kallar på myndigheterna för planering och förberedelser så kommer ett fåtal. Förr, under totalförsvarets tid, kom alla.

– Det hade nog en annan tyngd då när man ansåg att det rörde nationens överlevnad, tror Arne Norlander.

Till hjälp i konceptarbetet har man utgått från en i svensk doktrin vedertagen bild som är tänkt för att illustrera vad som utgör förmågan att föra krig. Den består av tre pelare som allt vilar på. Knakar det i en pelare rasar hela templet. Pelarna kallas fysisk, konceptuell och moralisk. Den fysiska är materiel, människor, utbildning. Den konceptuella består av processer, doktriner, reglementen och den moraliska är värderingar, ledarskap och tänkesätt. Alla byggstenarna i pelarna måste analyseras för att se vad som krävs för att skapa en expeditionär förmåga.

– Den fysiska pelaren är den snabbaste att bygga. Med stora resurser kan man lösa många problem och brister på kort tid. Den moraliska är den svåraste och den tar längst tid att bygga. Här finns försvarets förankring i samhället och hela tänkesättet. Det kanske inte blir klart på en generation, säger Arne Norlander.

– Nej, ett nytt tänkesätt kan man inte köpa, instämmer Stefan Flygelholm.

Trots att invasionsförsvaret är avskaffat så lever tanken envist kvar.

– Då hade vi ett försvar för att nationen överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Det problemet har vi inte i dag, säger Arne Norlander. Men för andra länder kvarstår det problemet. Det diskuteras inte i dag vad som är de intressen som försvaret ska skydda. Är det att ingripa om det kommer en ny stor flodvåg? Det är visserligen naturens krafter som är hotet i det fallet, men försvaret kan ju bidra i alla fall.

Stefan Flygelholm påpekar att försvaret visade prov på expeditionär förmåga när svenskar evakuerades undan det senaste kriget i Libanon.

– Vi gjorde en stor insats som var avgörande. Men den är inte allmänt känd. Då var det lättare förr när man kunde åka ned till Nynäshamn och titta ut mot horisonten. Där fanns hotet och där låg det tre linjer med skarpa sjöminor.

– En del av våra förband har expeditionär förmåga i dag. Expeditionär förmåga är ett betydligt vidare begrepp än till exempel snabb-insatsförmåga, och det krävs en ny syn på produktion, utveckling och insatser.

Exempel på expeditionär förmåga är special-förbanden som är först på plats och skaffar underrättelser innan den stora styrkan kommer. Den nordiska stridsgruppen hade också förmågan fast det höll på att stupa på bristen på helikoptrar.

Det är nödvändigt är att ha omfattande taktisk rörlighet i operationsområdet. Det behövs transportflyg och helikoptrar.

Konceptutvecklarna talar mycket om förmåge-paket. Tanken är att en insatsstyrka ska kunna uppdragsanpassas, det vill säga förses med de delförmågor som behövs för den aktuella insatsen. Delförmågorna byggs upp och integreras i den vanliga produktionen, men anpassas utifrån tre centrala perspektiv: effektivitet, mång-sidighet och tillgänglighet. En del förmågor finns inte inom Försvarsmakten, de måste tas in från en annan myndighet, en civil leverantör eller en partnernations försvarsmakt.

– På så sätt skapar man ett förmågepaket –
en uppdragsanpassad expeditionär insatsstyrka som med rätt resurser och rätt mandat
kan sättas in där den behövs, säger Stefan Flygelholm.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2008/4

Kamratstöd bästa bot efter trauma

TraumaSoldater skadas inte bara fysiskt i krig utan även psykiskt. Dessa skador kan komma många år efteråt. Den psykologiska behandlingens mål är att en person ska kunna leva med sina minnesbilder och inte trots dem. Det säger Tom Lundin, överläkare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Under första världskriget avrättades brittiska soldater för feghet. De var stridsutmattade och psykiskt skadade. Vietnamveteranernas psykiska lidanden är väl kända. Nu skrivs det om amerikanska och brittiska soldater som blivit nervvrak efter att ha varit i Irak eller Afghanistan.

Varför drabbas vissa medan andra klarar sig bättre? Vilka faktorer spelar roll?

– Vi vet ännu bara en del om vilka faktorer, som reglerar förmågan till återhämtning, säger Tom Lundin. En del forskning inriktar sig nu på detta. Man kan nog misstänka att genetiska faktorer har betydelse. Vi accepterar att många av våra vanliga fysiska sjukdomar har med arv att göra. Och det är självklart att det finns genetiska förutsättningar för hur man klarar psykiska påfrestningar eller hur väl man återhämtar sig. För att komma den sanningen på spåren krävs kartläggning över många generationer.

Så långt de biologiska förutsättningarna. Den andra sidan är de psykosociala faktorerna. Vad finns för kulturella arv i uppväxtmiljön?

– Vi svenskar har begränsade förutsättningar, säger Tom Lundin. Efter över 200 år av fred är vi inte förberedda på att svenska soldater utsätts för krigshandlingar vare sig utomlands eller på hemmaplan.

på individnivå spelar de nära nätverken en viktig roll. Det handlar om familjen, den familje­sociala situationen och det sociala nätverket i arbete och på fritid. Det nätverket är helt annorlunda i dag än för 25 år sedan. Vi har gått från en enhetskultur till ett multikulturellt samhälle. Sekulariseringen har särskilt under de senaste decennierna ökat. Det är bara vid extremt svåra händelser, som tsunamin eller Estonia, som kyrkorna fylls. Förr var kyrkan en mycket tydligare del av samhället. Kyrkans kulturella bidrag till vår vardag och historia har förändrats. Det märks också på språket som är mer urvattnat i dag. Vilka unga känner till uttrycket ”att sätta sitt ljus under skäppan”?

– Vårt gamla trygghetssystem byggde på kärnfamiljen och den utvidgade familjen. I dag finns ursprungssvenskar där kärnfamiljen inte längre har så stor betydelse och invandrare där kärnfamiljen fortfarande spelar en stor roll. En muslim har ofta många släktingar till sin nära familj.

– Det finns alltså förändringar i dag, som gör att vi har en helt annan situation än förr. Och samtidigt ställs Försvarsmakten inför nya uppgifter.

– För svenskar i allmänhet är det oacceptabelt att skicka ut unga svenskar som riskerar att komma hem döda eller svårt skadade. I dag har vi omkring 1000 försvarsanställda i utlandstjänst och riskerna är på flera ställen höga. Om det skulle hända dessa något, kommer det att väcka stor uppståndelse.

Försvarsmakten har avtalat med Uppsala Akademiska Sjukhus (UAS) om akuta sjukvårdsinsatser för hela utlandsstyrkan. I avtalet ingår såväl hemtransport, bedömning och behandling av kroppsligen skadade som akutpsykiatriska insatser. Akutpsykiatrin vid UAS har ett kunskapsmässigt stöd av ”Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri” vid Uppsala universitet.

– Det kan också vara besvär som kommer långt efter händelsen. Då ska det göras en bedömning om besvären har ett samband med någon traumatisk händelse under utlandstjänsten.

Hur klarar sig då räddningspersonal och ­polis som upplever olyckor och död i sin vardag?

– Det ingår i grundförutsättningarna för personalen att detta är saker som händer. Ibland kan det dock vara mer än man är förberedd på. Då är kamratstödet viktigt samt stödet från arbetsledningen.

Sifforna från USA och Storbritannien om psykiskt skadade soldater är skrämmande. Kan det stämma? Är det så illa?

– Det kan det nog vara. Amerikanska försvaret har en bra vård för såväl fysiskt som psykiskt skadade och man vet att i vissa utsatta förband kan man komma upp till 50 procent psykiskt skadade. Det är också många som drabbas långt senare. Lika lite som man kan bota alla fysiskt skadade kan man bota alla psykiskt skadade. Jag tror att det finns en föreställning om att ”det psykiska ska väl ordnas med tiden”. Men det finns även psykiska sjukdomar som är långdragna eller som kan ge bestående psykisk invaliditet.

– De psykiska sjukdomarna är ett av de större problemen i samhället. De är inte dödliga, men kan ibland utlösa självmordshandlingar. Det är ett långvarigt mänskligt lidande och samhällsekonomiskt problem över decennier. Den psykiskt sjuka får leva med sitt lidande. Mellan en och tre procent av befolkningen lider av det som kallas posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Är detta en sjukdom, som man får av en traumatisk händelse, eller kan man ha den latent och slippa symtom om man inte ­råkar ut för något hemskt?

– Det finns teorier om vad som är orsak och verkan. Vi kan se att efter PTSD kan det uppstå vissa biologiska förändringar i hjärnan. Men vi vet ju inte om dessa fanns före den traumatiska händelsen. Man kan ha sjukdomen vilande under många år innan den bryter ut. Och det är vad forskningen i dag handlar om.

Tom Lundin poängterar att urvalet är viktigt.

– Man har i 50 år vetat att män under 25 år är mer psykiskt sårbara. Även en sämre utbildning utgör en riskfaktor. Frånvaron av en social förankring som familj och yrkesliv är också sårbarhetsfaktorer. Och den 30-åriga, välutbildade tvåbarnspappan söker sällan utlandstjänst.

– Biologiskt är inte hjärnan färdigutvecklad förrän i 20-årsåldern och vi vet inte så mycket om hur ett svårt trauma påverkar hjärnans utveckling. Det vi vet är att små barn som utsätts för trauma kan få svåra personlighetsförändringar, som vederbörande dock i vissa fall kan kompensera för. Men hjärnan utvecklas på ett annat sätt. Små barn upplever hot framför allt genom sina föräldrar. Är föräldrarna trygga klarar sig barnet bättre. Så en trygg familj i en svår situation är ofta en bättre miljö för ett barn än att leva i en dysfunktionell familj i en övrigt ”trygg miljö”. Barn som vuxit upp med svårt traumatiserade föräldrar kan få traumatiseringen överförd till sig själva även om miljön är trygg.

–  Vid sidan av psykofarmaka består behandlingen i huvudsak av två psykoterapimetoder, kognitiv beteendeterapi (KBT) och EMDR. Dessa metoder sätts in för att den drabbade ska kunna känslomässigt modifiera sina svåra minnesbilder, som kan vara lukt-, ljud- och syn­intryck. Att ha dessa minnesbilder är smärtsamt och ångestskapande för lång tid framåt. Metoderna används för att göra minnesbilderna mer uthärdliga.

behandlingens mål är att personen ska kunna leva med sina minnen som efter en väl läkt sorg. Minnesbilden av den människa man förlorat finns alltid kvar, men den bleknar med tiden. När man drabbas av en ny förlust kan den gamla minnesbilden dyka upp, men inte plågsamt eller återkommande varje dag. En soldat som blivit psykiskt skadad i strid ska kunna se krigsscener på film utan att det väcker ångest. Snarare kan det vara en känsla av vemod: ”Detta har jag också varit med om.”

– Det akuta skedet efter en traumatisk händelse spelar stor roll för framtiden. Vi talar hellre om krisstöd än om omhändertagande. Den senare benämningen har en passiviserande klang.

– När det inte finns tid för återhämtning och man ständigt är utsatt orkar man till slut inte mer. Det här kan vara ett dilemma i stridande förband. Förr ansåg man att soldaterna skulle vila på platsen och så fort som möjligt gå in i striden igen. Dels behövde man soldaterna och dels var det stigmatiserande för soldaterna att inte orka med. •

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

Försvaret på Nationalarenan

ArenorDjurgården mot AIK på Råsunda. Fullsatt. 35 000. Eller den svenska försvarssektorn. Vi har nu till skillnad mot tidigare ett försvar som används. Om detta motsvaras av insatsberedda soldater så drunknar den klacken i publikhavet. Försvarsmyndigheterna upptar en hel långsida. Bilden illustrerar i sin översiktlighet Försvarsmaktens dilemma – pengarna går till vad som man tycker är fel saker.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Forskning i allt smalare rör

Foten_klar_NYYY 2 [Converted]

Hur mycket forskning ska vi behålla inom vissa utpekadeområden, samtidigt som vi ska dra ned en halv miljard kronor på forskningen? Det är den ”svåra, svåra avvägningen”, säger försvarets forskningschef Mats Olofsson, som lett arbetet att skapa en strategi som ska ge stöd när dessa svåra beslut ska tas.

När Mats Olofsson blev Försvarsmaktens forskningschef fick han två tunga uppdrag. Att tala om hur försvaret skulle kunna minska en halv miljard på sin forskning och utveckling, FoU. Samt att ta fram en strategi för försvarets FoU.

– Den första uppgiften klarades av i juni förra året, men vi kunde inte gå vidare med den andra innan vi visste hur vårt förslag till att hantera nedskärningen skulle tas emot av regeringen. Nu har vi fått det beskedet samtidigt som det kommit en strategi för försvarets materielförsörjning. I den fastslås att egen utveckling kommer i sista hand. Därmed blev det också lättare att formulera en strategi för forskning och utveckling.

Tidigare har det funnit en strategi för försvarets forskning och teknikutveckling. I kretsarna kallad ”foten”. Den verksamheten har länge varit kopplad till materielplanen och är det som Försvarsmakten beställer från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS).

I den nya strategin ryms inte bara ”foten” utan även försvarets studier och viss annan utveckling. Studierna är utvecklingsprojekt som ligger på förband som i sin tur tar hjälp från andra myndigheter som FOI, FHS och FMV. För detta stöd får man cirka 30 miljoner kronor om året.

– Men studieverksamheten är ju större än så. Man kan nog säga att det finns mellan 400 och 500 personer i försvaret som i någon mån arbetar med utveckling. Hur stor denna omfattning är har vi börjat analysera först nu.

– När det nu sägs att det inte längre är självklart att vi ska utveckla eller ens ha egna flygplan, ubåtar och ytfartyg så uppstår problemet att det även i det här huset, Försvarsmaktens högkvarter, finns röster som menar att då behövs inte längre sådan forskning. Och då måste vi, som ska veta bättre, hävda att vi inte kan förlita oss på den forskning som finns hos industrin. För om den inte längre ska tillverka så kommer deras forskning att tyna bort med tiden. Vi måste fortfarande kunna värdera, annars riskerar vi att bli förlorare. Tittar vi på ett ytstridsfartyg är det en massa olika områden man måste förstå som till exempel framdrivning, sensorer, vapen och smygteknik.

Och här kommer man till det som Mats Olofsson kallar den ”svåra, svåra avvägningen”.

– Hur mycket forskning ska vi behålla inom vissa utpekade områden samtidigt som vi ska dra ned en halv miljard? Sådana beslut ska finna stöd i strategin där vi försöker beskriva en avvägning mellan olika kompetensområden. Vi har redan skurit mycket på en del och mindre på annat.

Till saken hör också att regeringen fortfarande kräver att försvaret ska ha samma förmågor som förr.

– Det är färre som ska göra lika mycket med mindre resurser och då blir det jättesvårt att få balans i budgeten. Överbefälhavaren kan inte själv ta bort någon förmåga. Han kan bara ge regeringen förslag och under tiden reducera så klokt som möjligt.

Sverige lägger ned en stor del av försvarsanslaget på materiel. Men Mats Olofsson betonar att av försvarsbudgetens cirka 40 miljarder är det mellan tio och elva som är rena inköp. Resten av materielanslaget är till stor del underhållskostnader.

– Sverige bör göra som andra länder och skilja på dessa poster eftersom speciellt medierna tenderar till att blanda begreppen.

Mats Olofsson pekar ut tre områden som är prioriterade. Vilket inte behöver betyda att det blir mer pengar utan att bantningen blir mindre än på andra områden.

– En grupp är strategiskt viktiga områden. Även om det sägs att vi ska sluta att själva tillverka plattformar som flygplan, ubåtar och ytstridsfartyg så har vi stora, tunga och moderna system som måste ”anpassningsutvecklas” under lång tid framåt. Vi har fem Visbykorvetter som nu levereras. Jasplanen är relativt nya och de avancerade ubåtarna kommer att finnas med länge än. Och då inser alla dilemmat. Hur ska vi kunna behålla kompetensen till modifiering och samtidigt säga att vi inte ska utveckla egna stora projekt i framtiden? Vid sidan av plattformarna har vi lednings- och informationssystemet som av regeringen är utpekat som viktigt. Det nätverksbaserade försvaret, NBF, är grundat på detta och där ligger Sverige på framkant. Området är viktigt för framtiden för här finns stommen till att skapa en nationell lägesbild för krishantering.

– Det andra området är vad jag kallar integritetskritiskt. Vi kan inte köpa behovet av telekrigskompetens utomlands. Alla länder håller på sitt. Det är mycket sekretess. Och vi måste ha en förmåga att kunna värdera hotet och det får man bara genom att följa utvecklingen. Inom denna grupp finns också skyddet mot kemiska, biologiska, radioaktiva och nukleära vapen, CBRN.

– Det tredje området är där vi har ett särskilt kompetensbehov. Främst gäller det mjuka frågor som ledarskap. Det är svårt att köpa ledarskapskompetens från andra länder som har andra kulturer. En utländsk robot däremot kan man hänga på ett flygplan efter begränsad teknisk modifiering som industrin själv kan klara av.

– I övrigt ska vi sträva efter samarbeten av olika slag och få ut mer till en mindre kostnad, säger Mats Olofsson.

Det kan gälla samarbeten i Sverige med andra myndigheter inom till exempel området krishantering och säkerhetsforskning. Internationellt samverkar Sverige redan i dag mycket med Nato och den europeiska försvarsbyrån, EDA.

– I dag kanske vi samarbetar för brett och grunt. Vi borde nog välja färre projekt och gå mer på djupet.

Det första EDA-programmet, force protection, har dragit igång och nästa år lär det bli ett nytt program. Om politikerna ger klartecken kommer Försvarsmakten att skicka pengarna till Bryssel.

– De utgör bara några procent av helheten, men FOI, industrin och andra kan i sin tur få beställningar från programmet och det som de olika projekten eventuellt leder fram till.

Och så det här med Norge. I augusti undertecknade överbefälhavarna i Norge och Sverige en gemensam rapport med förslag till samarbeten.

– Jag tror att om några år så kan vi släppa en mindre del av vår forskning och låta Norge sköta den. Och vice versa. Det är en del av kärnan i rapporten. Vi har kommit längst med Norge, men andra nordiska länder står på tur.

– En annan nyhet är att försvaret ska använda fler leverantörer av forskning än de vanliga som FOI och FHS. Det är en tydlig politisk signal. I vissa fall kommer man inte ifrån militär sekretess och behovet av militär miljökunskap, men det finns väldigt mycket på den civila marknaden och från universitet och högskolor som vi kunde använda mera direkt. Det är ju ändå den civila tekniken som i dag driver utvecklingen. Vi ska fördela gracerna och öka konkurrensen. Det finns civila grupper som kan göra analyser också. Om vi tredubblar beställningar från högskolevärlden så innebär det ändå bara en liten del av vad vi köper från FOI. Och då får vi även indirekt så mycket mer som nya kontaktnät och fler aktörer.

Som exempel på samarbeten nämner Mats Olofsson två civila program där Försvarsmakten är med. Nationella flygtekniska forskningsprogrammet som är ett samarbete mellan Försvarsmakten/FMV, Vinnova och industrin. Samt ett annat där Vinnova, FMV och KBM driver säkerhetsforskning. Försvarsmakten satsar där tio miljoner på tre år. Pengar som sedan riktas till högskolor, universitet och industri.

– Vi behöver fler sådana program där vi och industrin gemensamt satsar pengar. På fem insatta miljoner kanske vi får kunskap för 20. Det är ett nytt sätt att arbeta för oss.

För att öka spårbarheten av forskningen blir den  nu i högre grad knuten till utveckling av koncept. Ett sådant kan vara effektbaserade operationer. Inom det konceptet samordnas verksamhet som studier, teknik och experiment. Försvarsmaktens nya enhet för konceptutveckling i Enköping kommer bli en central punkt för en ökande ”avtappning” från forskning, teknikutveckling och studier.

Den nya strategin ska hålla i fyra, fem år. Sedan har verkligheten flyttat på sig. Och det kan den göra utan förvarning. Mats Olofsson betonar att vi inte får stänga dörren till det oväntade, de teknologiska sprången som ställer allt på huvudet.

– Redan i dag kan vi säga att vi står inför ett sådant. Varför ska ett fartyg ödsla kulor och krut när man skjuta med laser. Du slipper släpa med dig hundratals ton ammunition. Luftvärnet skulle slippa den logistiska kedjan med massor av fordon. Tekniken är redan här även om den behöver utvecklas vidare. Och det kommer fler. Vi planerar nu för de närmaste 20 åren. Om vi inte är med på det som kommer sedan är forskningen rökt. Ja, hela Försvarsmakten också. Vi kommer att vara efterfrågade bara om vi levererar insatsförband som är relevanta för varje tids hotbild och förväntningar. •

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3

Små fotavtryck i miljön viktigt för framtiden

Miljösnurran_KLAR [Converted]

Miljöarbetet har den senaste tiden tagit en ny riktning. Bristen på naturresurser och rapporterna om klimatförändringar gör att parametern miljö får en allt större roll vid planeringen av bland annat insatser.

Nu för tiden pratas det mycket om den yttre miljön och om det ekologiska fotavtrycket som vi människor lämnar efter oss och hur fotavtrycket i form av till exempel kli-matförändringar slår tillbaka.

Det  säger Naznoush Habashian som arbetar på Försvarsmaktens miljöavdelning vid Högkvarteret.

– Vi som jobbar med miljöfrågor har äntligen fått medvind. Vi har både massmedias och samhällets uppmärksamhet som aldrig förr. För oss gäller det nu att vara strategiskt smarta: först upplysa ärligt om utmaningen som till exempel klimatförändringar för med sig och sedan påvisa att små, små steg från varje enskild individ kan ge en stor globaleffekt. Vi inom Försvarsmakten tillhör en stor sektor som verkar både nationellt och internationellt och kan därmed bidra till en förbättring.

Naznoush Habashian är ansvarig för forskning och utveckling på avdelningen och håller ihop beställningarna mot Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, Försvarets materielverk, FMV, och andra aktörer. Hon är en av tre kvinnor på avdelningen, med sin tidigare civila erfarenhet beter hon sig som om Försvarsmakten, FM, vore vilket civilt företag som helst vilket ibland kan upplevas något kontroversiellt. ”Jag kan upplevas lite väl resultatinriktad”, säger Naznoush Habashian.

– Jag är ingen miljömupp, jag är en realist. Jag älskar snabba bilar med många hästkrafter, men mitt miljösamvete tillåter mig inte att skaffa en. Sedan är de ju som tur är väldigt dyra. Jag vill ju att mina barn, dina barn och deras barn och barnbarn ska få uppleva samma fantastiska värld och natur som vi har fått uppleva. Jag vet att FM har en given uppgift, där säkerhet är högt prioriterat, men behöver det ena verkligen utesluta det andra?

– Miljö är förknippat med kostnad, säger Naznoush Habashian. Ju tidigare man tar hänsyn till miljön desto billigare blir det långsiktigt. Med bra förebyggande och strategiskt arbete kan man exempelvis minska kostnaderna för återställande.

Försvaret har i många år miljösäkrat verksamheten vilket Naznoush Habashian säger har varit helt nödvändigt. Nu har dock miljöarbetet fått en ny inriktning. Naznoush Habashian tar upp klimatförändringen och brist på naturresurser. Problemen är större än vad man tidigare anat och Naznoush Habashian säger att det säkerhetspoltiskt berör både Sverige och FM.

–Titta på skorstenen, säger Naznoush Habashian och pekar ut genom fönstret. För inte alls så många år sedan trodde vi att miljöproblemen var lokala, vi gjorde skorstenen tillräckligt hög för att sprida utsläppet. Nu känns det ju absurt att tänka så.

– Med hjälp av alla medarbetare inom försvarssektorn tror jag att vi har alla förutsättningar att lyckas med vårt arbete. Det gäller nu att sy ihop säcken. Den tillämpade forskning och teknikutvecklingen som bedrivs i vårt fall av FOI och Tekniska högskolan i Stockholm, KTH ska tillämpas inom Försvarsmakten och resultaten skall reflekteras i FMV:s arbete med produkt- och systemutveckling.

Naznoush Habashian kom till Sverige från Iran som 13-åring för knappt 20 år sedan och talar utan brytning vilket hon tackar sina föräldrar för som ville att hon skulle integreras i samhället.

– Min pappa började jobba på ett svenskt företag som han samarbetade med i Iran. Jag ville inte alls flytta hit och det var några tuffa år i början, men sedan rullade det på med kompisar och annat. Och lärarna var helt fantastiska.

Det blev gymnasiet och civilingenjörsprogrammet materialteknik på KTH. Under andra året kom skandalen med Hallandsåsen och rektorn bestämde att alla skulle läsa fyra poäng miljöskyddsteknik. Ett beslut som möttes med en viss skepsis hos elever och lärare.

– Det var läraren Fredrik som frälste mig. Jag förstod att man redan från början ska tänka på miljön. Det hela slutade med att jag läste två kompetensinriktningar: maskinkonstruktion och produktutveckling samt miljömanagement.

Sedan kom en blå buss som bar in i yrkeslivet. Naznoush Habashian fick som examensuppgift att för Scanias räkning undersöka om deras påstående stämde att den blå bussen kunde återvinnas till 100 procent.

– Teoretiskt kanske det gick, men inte i praktiken. Det var till exempel limmade sandwichkonstruktioner och många andra konstruktioner som gjorde det hela ekonomiskt och eko-logiskt ohållbart för återvinning. Vid redovisningen var bland andra två personer från Stena med och lyssnade. Stena återvann bussarna. Först erbjöds jag jobb hos Scania, men tyckte det var för långt till Katrineholm. Så det blev sex härliga, lärorika och utvecklande år inom Stena Metall-koncernen. Under åren på Stena gick jag koncernens fleråriga managementprogram på IHM. De sista två åren på Stena var jag dessutom industridoktorand på KTH. Efter barnledigheten bytte jag och hamnade i möjligheternas försvarsmakt.

Det var under Stenatiden som Naznoush Habashian fick sitt uppvaknande och kom att tänka på miljösäkerhet och kampen om resurser.

– Det blev brist på stål som råvara i form av skrot i Sverige därför att kineserna till oslagbara priser köpte upp all skrot i hela världen, till sin egen ståltillverkning. Jag kopplade direkt det här till den katastrofala ökade förbrukningen av kol i Kina
och de miljöeffekter som detta medförde.

Miljö har tidigare förknippats med att inte slänga burkar i naturen och att hushålla med jordens resurser. Med koldioxidutsläpp, växthusgaser och klimatförändring har miljö blivit mer av en internationellt politiskt viktig fråga.

– Europas medelpunkt kanske flyttas norrut och då flyttar folk med. Vi har redan miljöflyktingar från Holland som flytt undan vattnet. Inte det som finns på andra sidan vallarna utan det som kommer upp ur jorden.

Nu görs en förstudie av övergången till förnyelsebara bränslen inom Försvarsmakten och denna förstudie skall ligga till grund för vidare forskning vid FOI och FMV.

Betoningen av internationella insatser har ändrat arbetet med miljön. Miljöaspekten i internationella insatser kan gälla en så viktig sak som vatten. Vad händer om den utländska styrkan tar ut så mycket vatten i området att befolkningens brunnar sinar? I stället skulle man kunna använda miljön som ett sätt att samarbeta lokalt som exempelvis kring ett gemensamt projekt för att borra efter vatten.

Miljöavdelningen arbetar med internationella frågor. Carl-Gustav Ebbhagen berättar:

– Vi hjälper till att införa ett miljöledningssystem i Georgien och är på väg att starta ett liknande projekt i Ukraina. Det handlar om att tänka rätt från början. Man ska tänka i ekonomi och livscykler. Projektet är både operativt och strategiskt. Den ansvariga myndigheten kan ställa miljökrav på organisationen som i sin tur kräver pengar för att kunna vidta åtgärder.

Den nordiska stridsgruppen satte fart på ett samarbete med USA och Finland.

– USA hade insett att det kostade stora pengar att inte tänka på miljön när man gjorde insatser utomlands. Så nu har vi skapat en miljöhandbok för internationella insatser. Det är råd och ingen instruktion och ska presenteras för EU och Nato.

– Det finns ingen motsvarande handbok som tar upp en missions hela cirkel från den första planeringen hemma till utvärderingen när uppdraget är klart. Och vi har inget emot att det blir en handbok för hela EU.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/4

Torrsim och djupa vatten

Karls kvadrater

Den militära organisationen har ett janusansikte. Den är samtidigt en fredstida förvaltning respektive utbildningsorganisation och sysselsatt med skarp insats. Organisationen präglas dessutom av två olika logiker: konflikt respektive samverkan. Modellens fyra kvadranter representerar olika aspekter av Försvarsmakten.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

CBRN-containern – ett laboratorie i fält

NBC-container [Converted]Försvarsmakten har tillsammans med FOI, FMV ett internationellt samarbete skapat tre laboratorier som tillsammans kan analysera kemiska, biologiska,
radiologiska och nukleära ämnen, CBRN. Laboratorierna kan användas nationellt och internationellt och militärt och civilt.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Resursvaruhuset SVEA – visioner om ett vässat totalförsvar i miniatyr

SVEA_Klar [Converted]Framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent
militära. En blandning av militär och civil kompetens gör det lättare att agera effektfullt i olika typer av konflikter. Det menar överstelöjtnant Michael Dorn som gjort en studie över hur försvarets logistik skulle kunna se ut om tio år. Där finns inte längre insatsförsvaret kvar, utan fram träder en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret.

Italienska arméofficerare glänser i Armaniuniformer. Vår uniform är som en grå säck, säger en av arméns många överstelöjtnanter, Michael Dorn.

– När italienarna byter till nytt uniformssystem låter man Armani, Hugo Boss och andra modeagenturer sy upp kollektioner. Sen låter man en pluton paradera framför försvarsledningen som bedömer vilken uniform som är bäst. Vi är kvar i det gamla. Uniformen är i praktiken över 40 år. Det visar vilket mentalt stort steg vi måste ta. Emellertid har man lyckats att ta fram fältuniformer snabbare som djungel och öken, vilket är bra.

Michael Dorn menar att vi sitter fast så mycket i traditionen att vi inte är flexibla. Ändå ska Försvarsmakten på många olika plan spegla det svenska samhället.

– Felet är att vi rekryterar från botten, vilket innebär att det tar en hel generation att ta fram ett nytt koncept och få det operativt. I stället skulle vi ta in mer folk på högre nivåer från andra delar av samhället än försvaret och låta officerare tjänstgöra i civila befattningar. Detta skulle kunna vara ett sätt att öka syresättningen för nya idéer och snabba på långdragna processer.

Detta resonemang kan tyckas vara fjärran från logistik, om man i det begreppet lägger den traditionella synen att endast utföra logistik i form av att till exempel transportera människor och materiel. Men logistik i morgon är något helt annat. Michael Dorn har studerat ämnet och säger att det är först nu som han börjar förstå hur lite vi förstår om logistik.

Beslutsstödsystem

Det började med att Michael Dorn fick i uppdrag att ta fram ett beslutsstödsystem för behovssammansatta förband utifrån ett logistikperspektiv.

– Då frågade jag vad det skulle vara bra för. Jag menar att först måste man se till vad försvaret ska göra i framtiden, vilka förmågor man ska ha och vem som behöver beslutstöd. Det gäller hela processen, från att rekrytera ett förband till att ta hem det efter en utförd insats. Vi ska kunna svara på vad det kostar och vilka risker som finns med olika lösningar. Detta kan man ha olika beslutsstöd till.

– Med simuleringen är det en annan sak. Det kräver en massa fasta värden och dessa har vi sällan, eftersom vi inte lägger kraft på att ha ett adekvat uppföljningssystem som återmatar erfarenheter till planeringsprocessen på ett användbart sätt. Internationellt används begreppet lessons learned men eftersom vi slarvar med läxan blir det inte mer än lessons recorded.

– För andra kan simulering i sig vara intressantare än att ta fram ett adekvat verktyg för stabsofficeren. Min utgångspunkt är att den som ska göra jobbet borde veta bäst vilka verktyg som behövs.

Studie om logistik

Logistik 2015–2020 är en framtidsstudie om logistiksimulering. Den säger inte hur det blir hur utan det kan eller borde bli.

– Det är ju det som försvarets forsknings- och teknikutvecklingsprocess, FoT, ska vara. Jag vet inte vad som är nyttan med studien. I den bästa av världar kan den inspirera. Det bästa sättet att hantera förändring är ju som bekant att hjälpa till att skapa den.

För att få perspektiv på dagens påstått turbulenta tid gick Michael Dorn tillbaka hundra år för att se på tidigare försvars-beslut. Han ville veta om dagens omställning är en riktig storm eller stormen i vattenglaset.

– Vad behöver vi för logistikkompetens i framtiden? Inte hundra överstelöjtnanter som är ”stöpta i samma form”. Det kanske räcker med ett tiotal. Och så behöver vi ett tiotal duktiga akademiker, inte minst civila entreprenörer eftersom 80 procent av logistiklösningarna i framtiden är civila. De resterande 20 procenten kommer att utgöras av förbandsnivån, det vill säga logistikförband som tydligt kan kopplas till stridsgruppen.

Brett register

I dag talar vi om insatsförsvaret. I studien talas om det insatta totalförsvaret. Michael Dorn har släppt insatsförsvaret och framhåller en vässad miniversion av det nu insomnade totalförsvaret. Michael Dorn menar att framtida konflikter kräver ett bredare register av förmågor än de rent militära. Genom att sätta ihop civila och militära moduler (insatsmyndigheter och företag) får man fler verktyg, vilket ökar handlingsfriheten och förmågan att agera effektfullt i olika typer av konflikter.

– Vi talar mycket om själva uppdraget, hur vi ska agera taktiskt på stridsfältet, men 80 procent av dagens insatser och operationer består av att få fram ett förband till insatsområdet, försörja det och därefter ta hem det – en enda logistikövning. Den processen tycker jag förtjänar mer uppmärksamhet.

– En viktig framgångsfaktor för att nå ökad effektivitet eller få mer ”pang för pengen” som det ofta uttrycks, är att göra logistiken lättförståelig för beslutsfattare. Vi måste bli bättre på att förklara sambandet mellan orsak och verkan. Det är inte lätt alla gånger men jag tror att retoriken måste snäppas upp!

Ett sätt att göra detta är enligt Michael Dorn till exempel att använda olika typer av nyckeltal. Ytterligare ett sätt kan vara att börja utbilda i ämnet på våra militära skolor. I   dag är det bara en handfull elever som får studera ämnet.

– I framtiden hoppas jag att logistik blir ett ämne som är obligatoriskt för alla officerare eftersom det i princip påverkar all verksamhet som en officer har att göra med.

Amerikansk definition

Enligt en amerikansk definition är logistik två saker. Att kunna flytta förband till en plats, force projection, och att leverera efterfrågat stöd, sustaining the forces. Det ryska ordet för det som vi kallar logistik är livskraft, zhivuchest, och ska tolkas som kraftcentrum för vad en nation kan åstadkomma i form av stridseffekt. Budskapet kan också förstås som att logistiken är bron som länkar samman en nations industriella bas till de operativa stridskrafterna.

– Det säger mer vad logistiken handlar om. Ryssland har av tradition betonat logistikens roll och de har en annan syn på logistik än vi. Tydliga spår av den synen omsätts även i Nato.

– Det är industrin och sysselsättningen som står i centrum, inte försvaret. Försvarsmakten kan inte knoppa av industrin. Och samtidigt lämnar vi industrisamhället och går in i informationssamhället. Det här kan leda till en annan risk. I stället för de långa serierna materielsystem som Försvaret köpt under invasionsförsvarets dagar riskerar vi nu att köpa på oss dyra informationssystem i tron att det ökar effekten. I stället borde man använda nätet. Där finns allt som behövs för att genomföra en operation, som program som kan hålla reda på flöde av information och tjänsteutbud. Dessutom får man inte glömma bort att kommunikation främst handlar om förtroende. Om förtroendet är högt blir det sällan problem. I   dag håller många chefer på att attestera ihjäl sig i olika ”stödsystem” – till vilken nytta?

Industrin ställer om

Eftersom de långa seriernas tid är över får industrin i stället ta hand om vidmakthållandet.

– Industrin behöver tid för att ställa om, om möjligt transformeras för att finna nya kunder och verksamhetsområden som kan tjäna som positiva industriprojekt.

Invasionsförsvarets logistik var enkel. Allt var redan på plats i ladorna. Det var bara att fylla på med folk och få dem till sin position som var förbestämd till broövergången X.

– Det fungerade utmärkt då. Allt var uttänkt. Det var bara att ta ned Norrlandspärmen. Ramarna var fasta. I det nya är inget uttänkt i förväg. Vi ska ge oss ut, men vet inte var och när. Vi vet inte vilken uppgift som väntar och det ställer helt nya krav.

– En utmaning är inte minst de långa försörjningslinjerna som krävs för att göra en insats i till exempel Afghanistan eller Afrika. Det talas mycket om flygtransporter. Men det finns bara 50 riktigt stora transportplan i världen och hälften av dem är föråldrade. Flygtransporter är extremt dyra och dessutom är det svårt att få med tyngre system. Kanske skulle Sverige överväga att gruppera materiel för snabbinsatser mer centralt runt Medelhavet. Då skulle det vara möjligt att transportera all materiel på köl, vilket innebär att tyngre system som till exempel stridsfordon 90 kan användas fullt ut. I dag används tre till fyra olika system vilket minskar både flexibiliteten och effekten i förbandet.

Två faktorer styr

– Dagens logistik styrs av två faktorer. För det första måste vi utgå från ett multinationellt koncept, då vi måste anpassa oss till FN, EU och Nato. Det andra är att industrin och civila kontraktörer i huvudsak tar över utförandet av logistiken, medan vi ägnar oss åt att leda och koordinera dessa aktörer.

Michael Dorn säger att det är flera intressen som står emot varandra vad gäller utlandsuppdrag.

– Utrikesdepartementet vill vara på flera ställen, Försvarsmakten vill kraftsamla på få ställen och försvarsdepartementet försöker att kompromissa eftersom de ska tillgodose industrin och industristödet samtidigt. När det är slut på de långa serierna måste industrin ut på den internationella marknaden. Man kan tänka sig att vi tar med svenska prestigesystem utomlands. Eller att svenska förband utomlands servar svenska system som andra köpt.

Lägre standard

Internationella intressen spelar också in. Den som betalar brukar i slutänden vilja bestämma.

– Då vi satsar begränsat med pengar innebär det i andra änden att vi inte kan diktera villkoren. Alltså måste vi titta mer på hur vi använder våra pengar. Vi vill gärna ha guldpläterade kontakter och internet i barackerna. Vi följer svenska regler och tar hem spilloljan från Afghanistan. Men jag tror att vi framgent måste lära oss att leva med en lägre standard. Annars får vi inte mycket för pengarna. Vi måste vara med och dela på kostnaderna. Frågan är om vi vill offra de guldpläterade kontakterna.

Pengar att spara

Michael Dorn menar att mycket pengar kan sparas på att samordna inköp och han vänder åter blickarna mot modebranschen.

– Benetton köper bara vita kläder innan de vet vilken färg som kommer att sälja bäst. Vi skulle kunna göra likadant. Ha några olika uniformer för Afrika, Antarktis, Europa. Är uppdraget militärtungt färgar man de flesta uniformerna gröna. Är det polistungt blir det mer blått. Precis som i bilindustrin där man får bilen skräddarsydd på bandet. Vi är fortfarande kvar i Henry Fords gamla modell. Du kan få bilen i vilken färg som helst – bara den är svart. Vi måste lära mer av näringslivet.

– Vi måste jobba hårdare för att hitta lämpliga samarbetsallianser och koncentrera oss på det som kommer att bli vår troligaste uppgift. Det är lågintensiva konflikter. Vi kommer in sist och åker hem sist. Sverige kan inte ta stora förluster. Det är en utgångsfaktor. Det är bara att se på tsunamin.

– Vissa saker som jag tar upp låter lite kritiska, men för att utvecklas måste man ifrågasätta rådande sanningar. Å andra sidan är vi också duktiga. Sverige har lyckats med att ta fram både bra militära och civila system (flyg, ubåtar stridsfordon, kommunikationssystem etcetera.) som är högst konkurrenskraftiga på den internationella marknaden. Min tes är att vi inte ska köpa av andra nationer utan att andra nationer kan köpa av oss. Men vi måste samtidigt inse att Sverige inte kan spela på hela registret. När det gäller lågintensiv konflikthantering har vi dock en ”nisch” Och därför har jag dammat av det gamla totalförsvaret.

– Det insatta totalförsvaret i miniatyr blir något för andra att ta efter. Gemensam logistik, en resursbas, ska finnas för olika insatsmyndigheter som Räddningsverket, försvaret och Sida. Det kräver en ökad integrering och samverkan mellan myndigheter i syfte att öka uteffekten totalt sett. Försvaret blir så litet att dagens stödmyndigheter inte kan leva på det. Så man kan ana att Försvarshögskolan integreras med Totalförsvarets forskningsinstitut, att Försvarets materielverk integreras med Försvarsmaktens logistik, och så kanske Försvarsdepartementet och Högkvarteret slås samman. Det kommer att bli färre ledningsnivåer. Det som blir kvar är insatsledning och förband. I   dag talar vi om taktisk, operativ och strategisk nivå, det menar jag är ett arv från Napoleon. I   dag är det bättre att tala om vad vi faktiskt gör i stället för att klä in det i olika nivåer. Frågar man någon i Försvarsmakten vad en strategisk transport är får man många svar, frågar man någon på SAS eller Ryan Air om de vet vad en strategisk transport är får man inget svar alls.

– I Försvaret försvinner alla dessa verkstäder och tekniska chefer. Det behövs bara en liten klick specialister som inte bara förstår logistik utan också en operationsplan. De kan säga vad det kostar och om det är möjligt med erforderliga resurser att åka väster alternativt öster ut.

Lämplig medelväg

I industrin talas det om ”just in time”. Pizzan ska komma när man har beställt den. Men det blir för tunt i det militära där regeln är att saker inte blir som man tänkt sig. Carl von Clausewitz kallade detta för friktioner. ”Just in case” är hängslen och livrem. Generaler som skickar ut stridsgruppen vill vara så säkra som möjligt. Det handlar om människoliv. ”Just enough” framstår som en lämplig medelväg.

– Kruxet är att veta vad som är tillräckligt, säger Michael Dorn. För att hitta tröskeln måste man ha varit där eller kanske till och med ha gått över den. Och vilken general eller politiker vill stå upp för detta? Man måste ta vara på erfarenheter och det är vi dåliga på. Vi har lagt ned det största krutet på planering och en mindre del på genomförande. Se bara på planeringshysterin kring den nordiska stridsgruppen. En framgångsfaktor blir om vi lyckas återmata erfarenheter från genomförandet in i planeringen igen. Ska man skräddarsy och styra måste man ha en återkoppling, eller som den spanskamerikanske filosofen George Santayana (1863–1952) sade: Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.

Michael Dorn tar fram bilden av en finlandsbåt där styrsystemet utvärderar riktning, sidvind, drift, vattenströmmar, hastighet etcetera och kommunicerar detta i realtid till roderutslag för att hålla en rak kurs. Försvaret däremot hissar seglen och brakar efter fyra år in i vassen. Så hissar en ny besättning seglen och tar nya tag utan att fråga sig vad som gick fel.

Totalförsvaret skulle skydda folkhemmet som i sin tur möblerades av Ikea. Så det är inte så konstigt att när försvaret tittar in i logistikens framtid så hittar man en Ikealösning. I kungarikets eget resursvaruhus samsas försvaret, Räddningsverket och alla andra med sina kundvagnar.

– Det mesta har man gemensamt. Försvaret har en egen avdelning. En förutsättning för att ha en gemensam resurs är att försvaret satsar på modularitet.

Skräddarsydda lösningar

Michael Dorn förklarar att den gamla brigadstrukturen med bataljoner, kompanier och plutoner med vidhängande befälsgrader inte kommer att överleva.

– Förr tänkte man i krigsförband, i framtiden blir det mer utifrån vilka effekter man vill uppnå, där olika moduler utgör byggstenar. I framtiden måste vi vara duktigare på att skräddarsy logistiska lösningar. Vi måste se till vad som ska åstadkommas och inte vem som gör det. När man förr skickade in en hel bataljonskloss kanske man om 15 år ska skicka in 30 personer som koordinerar logistikstödet med ett internetbaserat ledningsstödsystem.

– Nu lämnar vi Napoleon och går in i en karavan av civila kontraktörer som sköter jobbet. Kanske kan man säga att det mer liknar det logistikkoncept som Alexander den store använde sig av, med skillnaden att hans logistiker inte fick något i betalning för de tjänster som levererades.

Jan-Ivar Askelin, text, Martin Ek, grafik, Framsyn

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Försvaret förr och nu

Försvaret förr och nu [Converted]Försvaret är en del av samhället. När normer ändras i samhället så ändras de också i försvaret. Men med försvarets stora förändring så ändras också försvarets egna normer. I massarmén var soldaten ett nummer och en rad på en lista. I det lilla försvaret där de flesta soldater är av fri vilja måste varje individ vinnas för saken. I det gamla stora försvaret var det fint att administrera den stora apparaten. I det lilla försvaret är det fint att vara med där det händer. Att göra en insats internationellt. Det betraktas förr bland officerare som en form av skattefinansierad ledighet i solen.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bamsemor analyserar tekniktrenden

Teknisk_prognos [Converted]

Evigt nyfiken – det ligger i yrket, säger Ingrid Bruce vid Försvarets materielverk (FMV). Teknik har varit hennes liv. I många år handlade det om försvarets robotar. Nu efter pensioneringen ska hon återförenas med luftvärnsroboten Bamse. Innan dess ska Ingrid Bruce bli klar med den tekniska prognosen. Det underlag som ska ge försvaret en chans att förstå vilka tekniska trender som finns och hur dessa påverkar hoten och Försvarsmakten.

Att det skulle bli försvaret var inte självklart från början.

– Jag hade ju aldrig sett en militär som ung. Jag kommer ju från Säffle. Fast en morbror var faktiskt förvaltare vid I 17 i Uddevalla.

Att det gick som det gick kan man nog tacka personkemin med ”kemitanten” för hemma i Säffle.

– Hon gillade inte mig. Och jag gillade inte henne – men framför allt gillade jag inte kemi.

Så när Ingrid Bruce skulle börja på Chalmers i Göteborg skulle det vara något med så lite kemi i som möjligt.

– Min pappa var civilingenjör. Annars hade jag nog inte vågat. Han läste maskin, men det lockade inte mig. Att gå på verkstan som tjej på 60-talet? Då kunde man nog få något hårt i huvudet.

Så det blev elektro. Noll timmar kemi! Det handlar i grunden om elektricitet. Fysik och matematik är grundstenarna. Det viktigaste med högskolan var nog enligt Ingrid Bruce inte vad man läste utan att man lärde sig att leta efter kunskaper och sammanställa dem.

Hemligare förr

Ingrid Bruce var med i tekniska prognoser som konsult 1974 och 1978. Årets är den första som är helt öppen.

– Förr var allt mycket hemligt, säger Ingrid Bruce och minns tiden på robot-avdelningen där man inte kunde släppa in någon i rummet utan att täcka över sina hemligheter.

– Fruarna fick inte veta var männen jobbade. Vi hade mycket att göra med Aga. Ordet Aga nämndes inte. Man åkte ut till ”firman”.

Det var en flygare och civilingenjör i Göteborg som förde in Ingrid Bruce på den militära banan som började 1964 på den så kallade robotavdelningen på Linnégatan i Stockholm. Avdelningen hade hand om försvarets alla stora robotar. Där var flygets robot 04 som på sin tid var mycket avancerad i sina senare versioner.

-– Man kan säga att robot 15, som fort-farande används till stor del, byggde på robot 04. Marinen var till en början skeptisk till en svensk robot. De ville väl hellre åka ut i ”väla” än att åka till Linköping. Men när de väl prövat den så blev det kärlek från marinens sida.

– Jag arbetade främst med robotstyrning. Det handlar om styr- och reglerteknik. Själva utvecklingen sköter industrin. Vi lade beställningarna och sade vad som skulle göras. Jag var en teknisk handläggare och vi sysslade mycket med simuleringsmodeller.

Tio år sedan sista prognosen

FMV har alltid funnits med i bakgrunden. Ingrid Bruce gjorde dock en avstickare ut i näringslivet under cirka 20 år. Navigering och positionsbestämning var en specialitet. Hamnar och stålverk var kunderna. Ingrid Bruce hann även med att vara vd på ett utbildningsföretag.

– Det gick inte så bra. Det var många röda siffror, men det var mycket nyttigt och lärorikt. 1992 kom jag tillbaka till FMV och året därpå blev jag projektledare för Bamse.

Men åter till den tekniska prognosen. Den senaste stora var tio år sedan.

– Nu vill vi ha en jämnare gång med några få områden. Vi vill också ha en mer löpande prognos i form av en databas. Vi började med över 20 teknikområden. Via seminarier kom vi fram till några tvär-områden och det är dessa som är den tekniska prognosen. Användarna är i första hand de som arbetar med försvarets långsiktiga planering, perspektivplanen. Men också alla nya som kommer in i branschen.

Någon teknisk revolution eller milstolpe tycker sig inte Ingrid Bruce ha sett. Däremot en fantastisk utveckling. Ska Ingrid Bruce sammanfatta trenderna i den tekniska pro-gnosen så är det främst IT-utvecklingen som är styrande.

– Det är den som påverkar allt annat. Vi kan också göra saker mycket mindre och vi kan använda fler och andra sensorer på ett intelligentare sätt. Vi kan göra saker som man inte kunde göra förut. Som till exempel att se genom väggar. Detta är en följd av vad vi kallar spektralbreddningen. Man går mot högre och lägre frekvenser. Det gäller främst radar. IT-kraften gör också att information från olika sensorer kan signalbehandlas och matchas i datafusion.

– IT-utvecklingen, miniatyriseringen, sensorerna och datafusionen ger tillsammans nya möjligheter för obemannade system.

– Miniatyriseringen har också, höll jag på att säga, revolutionerat strömförsörjningen. Det är fortfarande en av de stora uppgifterna att lösa, men det går fort framåt. Den extrema miniatyriseringen är naturligtvis nanotekniken som det i dag satsas mycket på, bland annat i det så kallade nanoprojektet.

Blir det då verklighet av teknikernas drömmar?

– Det beror ju alldeles på om någon är villig att satsa pengar. Det krävs nog att det är fler länder som går ihop. Och samtidigt ska man komma ihåg att det fortfarande kommer att finnas kvar mycket gamla vapen som man också måste kunna skydda sig mot.

Det går nästan att ana att Ingrid Bruce vill få den tekniska prognosen undanstökad för att få återförenas med Bamse. I hennes rum finns en liten Bamsemodell. Handgjord och förmodligen mycket dyr. Det finns också en inskription. För Rådigt Ringande av Riktig Resolution i Rasande Rusch. Det finns en historia bakom denna gåva från försvarsindustrin. Om ett telefonsamtal som sparade miljoner.

– Bofors skulle skjuta fem testrobotar. Efter fyra skott tyckte man att man fått veta det man behövde. Så när jag stod på Vasagatan i Stockholm ringde det på telefonen. Kan vi nöja oss med fyra skott?

– På stående fot skulle jag fatta ett beslut som rörde miljoner. Jag sade ja. Det räcker.

Bamse är som Ingrid Bruce säger ”en häftig grej”.

– Den sticker iväg nästan lika fort som en kanonkula. Det fina är att roboten har intelligensen kvar på backen. Det är en radar på backen som via en så kallad ledstråle styr roboten mot målet. Därför är roboten relativt billig. Nackdelen med ledstrålestyrningen är att man bara kan skjuta två åt gången. Dessa skjuts i tre snabba omgångar. Andra robotar kan skjutas med åtta i en salva. Fast då tar det tre kvart att få åtta nya klara. Att ladda om Bamse tar bara några minuter. Så efter ett tag har Bamse kommit ikapp.

Projektet har kostat miljarder

Miljarder har lagts ned i Bamseprojektet. Det lever vidare. Fast på sparlåga.

– När det blir ensiffriga tal så blir det demonstratorer. Någon serie är det inte längre.

I höst ska Ingrid Bruce på deltid arbeta med modellvalidering. Det som hon gjorde som konsult ”för hundra år sedan”.

– Modellerna ska testa Bamse och jag ska testa modellerna. Jag har i materialet hittat rapporter som jag själv skrev för länge sedan. Så det är att gå tillbaka till rötterna och efter många år som chef bli civilingenjör igen. Nu definierar jag vad som ska göras. Själv räknar jag inte och min relation till datorer är dålig.

– När jag fastnar brukar jag gå ut i korridoren och ropa på någon ”30-åring”. Ibland är de äldre. Men de brukar fixa datorn.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2005/3

Scenariekors

Scenariekors [Converted]Beroende på om det är marknaden eller politikerna som styr utvecklingen av försvarsindustrin eller om det nätverksbaserade försvaret inskränker sig till nischer eller når till soldatnivån ges fyra olika utrymmen för scenarier. Varje utrymme påverkas av en rad faktorer som till exempel ekonomi och säkerhetspolitik.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

OXA – säker riskanalys

OXA [Converted]Försvaret lämnar sina skjutfält. En del är från 1800-talet. Den totala ytan är större än Ölands. En gång låg skjutfältet i glesbygd. Nu ligger tätorten nära. Marken är attraktiv, men farlig. Att helt säkert röja alla skjutfält går inte. Men riskerna kan beräknas. FOI har gjort en modell för riskanalys som tar hänsyn till hur det gamla skjutfältet ska användas.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Stabsarbete – lika lätt som att bygga hus

Missionsplanering [Converted]

GRU ska utvärdera det nya svenska försvaret. Nej, det är inte densovjetiska militära underrättelsetjänsten, utan förkortningen står för grupputvärdering. Ett av de viktigaste uppdragen för GRU på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) blir att analysera vårens försvars-demonstration i Enköping. Nu sneglar försvaret på byggbranschens parallella arbetssätt.

Alla har väl sett hur ett hus byggs. Först görs marken i ordning och sedan kommer allt slag i slag i en enda lång kedja. Många jobbar samtidigt med olika saker. Och så står huset klart. Byggplatsen ändrar utseende nästan från en dag till en annan. Det ena gänget specialister avlöser det andra. Det är inte längre något myller av människor utan en massa små lag som samverkar. Knappt är det ena gänget färdigt förrän nästa tar vid. Det går att ana att det finns någon sorts plan och metod som ligger bakom. Förmodligen görs det på dator, tänker man.

Och så är det. Metoden kallas parallellt ingenjörsarbete eller concurrent engineering och har länge använts i byggsektorn. Nu är den på väg in i tillverkningsindustrin – och i det svenska försvaret.

På samma sätt som ett hus byggs ska förband ledas i framtiden. Det kräver nya arbetssätt och IT-verktyg. Det är detta som prövas nu när det nya ledningssystemet utvecklas. En viktig milstolpe är vårens demonstration (kallad Demo 05V) i utvecklingscentrumet i Enköping.

I korthet är poängen att staber i en hier-arki ska arbeta parallellt. Om det finns staber i fyra nivåer börjar den översta staben med att formulera en målbild. Hur detta arbete framskrider har de andra staberna insyn i genom olika typer av hjälpmedel. Knappt har den översta staben börjat med sin målbild förrän staben inunder börjar med sin. Och så fortsätter kedjan.

Tidigare skulle den första staben i stort sett vara klar och ha kommit fram till att skriva ut order för verkställighet innan nästa stab tog vid. Om alla staberna kommer igång tidigare innebär det att det tar kortare tid innan den sista staben är klar.

Ledningsmodeller utvärderas

För att det här ska fungera krävs att staberna har bra verktyg och metoder. Det ställer också stora krav på samverkan och samordning. Händer något oväntat som kräver att den högsta staben måste tänka om, är risken stor risk att det blir en väldig röra i staberna under. I den gamla världen stannade kaoset i en stab, det spreds inte vidare.

Det är bland annat detta som prövas i Enköping. Den som har ansvaret för utvärderingen och sitter mitt i smeten är Olof Söderqvist vid Totalförsvarets forsknings-institut (FOI). Han har sett ledningsmodeller komma och gå och har utvärderat de flesta. Nu leder han GRU, vilket står för grupputvärdering.

– Egentligen ville vi kalla oss Ledsyst U. Det finns ju Ledsyst T för teknik, Ledsyst M för metod, Ledsyst P för personal och Ledsyst O för organisation. Men försvaret ville inte ha ett Ledsyst till, så detta var vår lilla hämnd. Det kan ju finnas någon som minns kalla kriget och vet att GRU då stod för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, säger Olof Söderqvist.

GRU är ett stöd till Högkvarterets utvecklingsenhet för ledningsförbanden, förkortat KRI LED UTV, och hela Ledsyst är det första stora steget mot det nätverksbaserade försvaret (NBF).

En av de viktigaste uppgifterna för GRU är att tillsammans med övriga ”ledsystar” utvärdera demonstrationerna. Det sker två sådana varje år. Inför varje demonstration diskuteras vilka metoder, verktyg och processer man vill studera i olika experiment.

Varje demonstration med utvärdering är en process som tar ett par månader. Demonstrationerna drivs som experiment som liknar spel. Efter varje spel undersöker GRU hur det gick. Tillsammans med deltagarna utvärderas hur det har gått och den erfarenheten tas med in i nästa spel. Och så håller det på tills deltagarna kört igenom tre–fyra spel. Utvärderingen bygger på enkäter, observationer, intervjuer och uppföljning av vad som sker på stabernas verktyg.

– I spelen studeras verktyg och metoder. Detta ingår i en av våra uppgifter, att stödja utvecklingen, säger Olof Söderqvist. Vår andra stora uppgift är att uttala oss om nyttan med hela Ledsyst 2006, både vad gäller teknik och metoder. Då ska vi kunna säga vad som är kostnadseffektivt, vad som kan förbättras och vad som bör utgå. Detta ska vara klart vid årsskiftet 2006/2007.

Evighetssnurra

För att kunna göra denna utvärdering har GRU skapat en övergripande metod. Arbetet bygger på frågeställningar och systemmål. Målen ska försöka beskriva vad Ledsyst kan bli. På slutet av varje demonstrationscykel kommer en rekommendation, som sedan stoppas in i processen igen så att det blir som en evighetssnurra.

Den metod som används för planeringen under experimenten kallas planering under tidspress (PUT). Man försöker utveckla den så att den går att arbeta med parallellt, då kallas den för PPUT. Verktygen som studeras är de som används vid stabsarbetet.

I stabsarbetet testas bland annat kommersiella dataprogram som Info Work Space (IWS). Det är ett program som är vanligt i näringslivet och används för att hela organisationen ska kunna vara med i planeringen även om kontoren är långt ifrån varandra.

– IWS:en har fungerat mycket bra. Staberna får en inblick i varandras arbete och kan följa planeringen hos varandra.

– Vi har också testat ett videokonferensprogram kallat Click to meet. Den tekniken är inte mogen än. Fortfarande är det personliga mötet överlägset. Den som är i samma rum kan avläsa reaktionerna i de andras ansikten. Denna viktiga del missas fortfarande med en videokonferens. Fast det är förstås bättre med videokonferens än med telefonkonferens.

– En tredje teknik är den tjänste-demonstrator som är Försvarets materielverks (FMV) stora bidrag. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra innan den fungerar. Hittills har den mest använts för kartpresentation. I framtiden är den tänkt att kunna klara av de flesta tjänster. Det framtida ledningssystemet ska ju bli tjänstebaserat, det vill säga beställaren talar om vilken tjänst (exempelvis markmålsbekämpning) han eller hon vill ha utförd i stället för att begära ett system eller förband (exempelvis artilleribataljon).

– Det finns mycket annan ny teknik som databaser och kommunikation, men dit har vi inte kommit än i demospåret, säger Olof Söderqvist. Vårens demonstration kan ses som ett steg mot höstens större övning. Då ska planeringen gå ända ned till soldatnivå och då blir demonstrationen som en mindre manöver med nätverkssoldater och staber ute i riktiga organisationer. Vårens demonstration är i laboratoriemiljö i Utvecklingscentrum i Enköping.

För mycket på en gång

Olof Söderqvist har lett många projekt på försvarets väg in i den nya tiden.

– Det började med det som kallades Dominant Battlespace Awareness (DBA). Med det menades att man skulle ha ett informationsöverläge på slagfältet. Det var en del av Revolution in military affairs  (RMA). I RMA ingick inte bara information och ledning utan också hur informationen skulle användas och leda till insats och verkan.

– Jag trodde att vi först skulle gå vidare med DBA, men så blev det inte utan hela ledningsdelen bröts ut inklusive informationshantering. Men den är så stor att jag tycker att det har blivit för mycket att genomföra på en gång. Har försvaret tagit sig vatten över huvudet? Borde problemen ha angripits mer successivt i andan av evolutionär utveckling, som ju just är detta med att ta många mindre steg successivt?

– Uppdraget GRU började 2002. Det var bestämt att utvecklingen skulle vara frågedriven och evolutionär, det vill säga vi skulle ha några centrala frågeställningar och gå stegvis fram, säger Olof Söderqvist.

Men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att vara evolutionär i försvaret. Kulturen och reglerna sätter stopp. Dessutom byggde den evolutionära utvecklingen på samordning, men den som skulle samordna alla de olika ledsystdelarna hade inte bestämmanderätt. Detta blev sålunda inte ett projekt. Försvarsmakten var kanske avskräckt efter tidigare IT-äventyr.

Därför blev det också svårt att hålla samman och inrikta Ledsyst, vilket ledde till att det sattes upp halvårsvisa mål och nu är Ledsyst därför hårdare styrt. Det har blivit ett vanligt sekventiellt projekt med vissa evolutionära inslag.

GRU har en kärna på fyra–fem personer. Vid demonstrationer fördubblas styrkan. Årsbudgeten ligger på 8,5 miljoner kronor, vilket är en liten minskning jämfört med året innan.

De stora pengarna går till teknikprojektet LedsystT, som drivs av FMV. Metoddelen (LedsystM) kommer inte i närheten av deras budget.

– Vi från utvärderingssidan har tyckt att det är en snedfördelning mellan teknik och metod, och menar att försvaret borde ha satsat på att studera praktiska problem mer metodmässigt. Ett exempel kunde ha varit att testa ett system för att följa de egna förbanden, blue force tracking. Genom att använda teknik och metod tillsammans så skulle det ha blivit ett ”projekt inom projektet”. Detta skulle ha drivits fram till en demonstration. Vi kunde gjort på  samma sätt med en rad olika system och på så vis kunnat klara av flera viktiga delområden, som sedan kunnat visa upp tydliga resultat.

Viktigt med praktiska erfarenheter

Nu tycker Olof Söderqvist att det känns som om försvaret försöker att rita upp hela kartan nästan innan man kör igång.

– Det påminner om att göra hela stadsplanen innan ett enda hus är byggt. Det ska skrivas regler för allt. Våra IT-experter på FOI säger att man måste skapa praktiska erfarenheter först, innan man kan göra hela planen. Det krävs misstag och erfarenheter för att gå vidare. En stadsplan bygger ju på alla de erfarenheter man fått genom åren genom att bygga hus och vägar på just den platsen. Jag tycker att det verkar vara en positiv omsvängning på gång. De stora företag som utsetts att bygga nätverket säger nu att de behöver veta mer om den praktiska tekniken innan de kan skriva reglerna.

Metod eller teknik. Hönan eller ägget. Vad kommer först?

– Det beror på om man tror att människan och metod är det viktigaste eller om man sätter tekniken främst. RMA-tanken har varit väldigt inriktad på teknik, men man ska också komma ihåg att det inte blir något RMA om inte arbetssätt och doktrin också förändras.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/2

Hesco bastions

Hesco bastions [Converted]Bäst är skyddsavstånd och sedan riskanalys. Går inte detta får man begränsa konsekvenserna av att ett ammunitionslager flyger i luften. Ett sätt att valla in lagret med sandfyllda korgar av metallnät. Då minskar konsekvensområdet till en bråkdel.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Mjukvaruradio

MjukvaruradioI dag finns hundratals större och mindre radiosystem innom försvarsmakten. Ytterst få har förmågan att kommunicera med varandra. Samtidigt ställs stora krav på kommunikationen för rörliga taktiska enheter i det flexibla insatsförsvaret. Detta är en stor utmaning för forskare och utvecklare. Med mjukvaruradio, adaptiva radionoder och mobila ad hoc-nät kan teknikerna skapa flexibla och dynamiska kommunikationslösningar som uppfyller användarnas varierande krav.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från stugan till campen

Hur stort är försvaret [Converted]Årets försvarsbeslut kan ses som en bekräftelse på att det är det internationella engagemanget som styr verksamheten. Försvaret säger att den nya verkligheten inte kan klaras med de gamla reglerna och att det gamla värnpliktssystemet i grunden måste förändras. På tidsaxeln nedan ses de viktigaste stationerna och utspelen på väg mot det som kallats försvarets ödesbeslut.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kalla krigets historia

Kalla_kriget_SLUT [Converted]Europa låg i ruiner, två städer i Asien var utplånade av kärnvapen. När freden äntligen hade kommit var tanken på ett nytt krig inte främmande. Det nya var att det skulle bli med kärnvapen. Ända fram till Kubakrisen 1962 levde Sovjet, USA och Europa i kärnvapenkrigets skugga. Samtidigt var det för västvärlden den största välståndsökningen i historien. Gott om jobb, billiga
bostäder, Beatles och lite ångest för jordens undergång.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

NBF-labbet – visionsverkstaden i Enköping

NBF-labbet i EnköpingI Enköping ska teknik och metod gå hand i hand på vägen fram till demonstrator 05. Här ska man kunna koppla ihop Jas med
soldaten och detta ska vara en kreativ mötesplats där människor och system ska övas inför det framtida nätverksbaserade
försvaret. I det första nätet är Enköping i centrum.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

GotSam

GotSamSka myndighetsgränser kunna överskridas så borde det gå på en ö där samverkan både är naturlig och nödvändig. På Gotland pågår sedan 2002 försöket GotSam. Det kan bli verklighet 2007. Då kommer Gotland att ledas  från ett enda ställe. Händer något samlas myndigheternas representanterpå några minuter vid Rolfbordet där lägesbilden finns. Till vardags är ett annat bord viktigast  – kaffebordet.
Det är samvaron i vardagen som ska lägga grunden till en effektiv ledning i kris.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Markoperationens fyra zoner

Krigets fyra zoner 030602 [Converted]Krig är inte bara kaos. Markoperationen består av fyra olika faser. De är sammanvävda i tid och rum, men är så olika att den befälhavare som inte inser detta hamnar i svårigheter. En pansarkil understödd av flyg kan snabbt nå motståndarens hjärta och störta en regim. Men för att ta kontroll över ett land, få igång samhället och vinna befolk-
ningens förtroende krävs betydligt större mängder trupp. Här finns en risk att USA i Irak upprepat misstaget från Afghanistan. I så fall har man byggt sitt krigföringskoncept mer på önsketänkande än en insikt i krigföringens natur.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Försvarsbeslutet 2004

Perpteckning vägvalnför försvarsbeslutet 2004 presenterar försvaret fyra olika modeller. Alla har sina fördelar och nackdelar. Ska vi satsa allt på det internationella kortet eller fortsätta med ett begränsat invasionsförsvar eller behålla handlingsfriheten?
Vad är priset för att behålla dagens värnpliktssystem?

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Gamla vapen och folkrätt

Gamla_vapen [Converted]Kalla krigets vapen enbart duger inte för dagens och morgondagens alla uppgifter. Det måste finnas fler steg fram till den skarpa kulan. I försvarets framtidsstudier
om hur markmål ska bekämpas spelar nu folkrätten en viktig roll. I detta internationella scenario visas hur danska och svenska stridsvagnsförband får svåra uppgifter.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Omslag Framsyn Nr 6 -1999

Sjömansgossen omslag

Jag möter två sorters officerare idag. De bittra och förtvivlade som i medier vittnar om hur tillvaron rasat samman och de som hör av sig till FOA för att söka kunskap. Den första gruppen får ingen tröst i denna tidning för här talas om förändring som ett konstant tillstånd. I kommentarerna till storaffären mellan Microsoft och Ericsson ges bilden av Sverige som ett stort IT-land. Högteknologin håller på att bli en av de stora näringarna i Sverige och de som inte åker med på det tåget kommer att förlora.

Försvaret står inför ett vägval och detta specialnummer av FOA-tidningen beskriver hur försvaret ska tillhöra framtidens vinnare.

När vi nu går in i nästa årtusende så har en generation för första gången chansen att till nästa generation inte överlämna samma sak fast lite bättre utan något helt nytt som ska passa den nya tiden. Martin Eks sjömansgosse på första sidan är redo att stiga ut i den nya världen full av hot, men också av möjligheter.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Försvar m/2000

Moore m-2000 mitten

Den svenska stugan ska inte längre vaktas vid knuten utan landets säkerhetska tryggas i ett samarbete med andra nationer för att hindra konflikter från att förvärras. Från vakt till säkerhetspolitiskt spelkort blir det framtida försvarets roll. Det kräver hög kvalitet, hög beredskap, flexibilitet och en förmåga att kunna göra mer med mindre – precis som i andra länder i Europa.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ledningssystem för alla insatser

Opil mitten

Ett  flexibelt och rörligt sätt att leda. Det blir följden av att Försvarsmakten växlar från att möta en stor invasion till att lösa ett bredare spektrum av uppgifter. Istället för många staber, till stor del territoriellt bundna och fungerande först efter mobilisering, ska en operativ insatsledning, Opil, och ett fåtal territoriella staber alltid ha beredskap. Opil består av en operationsledning, som är samgrupperad  med ett armé-,  marin – respektive flygtaktiskt kommando. Opil ska leda allt från släckning av skogsbränder till att försvara Gotland mot ett väpnat angrepp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Musköledning

Musköledning

Inne i Musköberget finns ledningen för en stor del av Östersjön. En vanlig dag är det lugnt och bara sjöbevakningsuppgifter. I takt med att läget blir värre kallas fler personer in. I det värsta fallet, ett väpnat angrepp, leds operationerna från taktikledarrummet.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Höghus fångat i nätverk

Strid i ort

När ödemarkskrigaren flyttar in till storstaden och slåss i ett nätverk kan det se ut så här. Fienden har förskansat sig i höghuset och får mot sig fiberstyrda robotar, UAVer, fjärrstyrda prickskyttegevär osv. Soldaterna ingår i ett nätverk som leds av en stab som har en tredimensionell virtuell karta över stridsfältet. Detta är inte science fiction. Alla bitar finns redan i dag, men ingen har satt samman dem.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Foa-tidningen Nr 1 1999 Spindeln i und-nätet

SpindelomslagBrigader, fartyg, flygplan, antal värnpliktiga, regementen, miljarder. Ord som är försvarsdebattens byggstenar och ord som beskriver saker som går att räkna. Det som inte går att räkna räknas inte, sade en man med erfarenhet till mig nyligen. ”Förmågor är det ingen som bryr sig om.”

Ändå vet alla att det är förmågorna som är viktiga och en sådan är underrättelsetjänsten i olika former. Vad spelar det för roll hur många flygplan man har om man inte vet hur motståndaren uppträder?

I detta nummer skildras underrättelsetjänst i internationella operationer, Försvarsmaktens planer på hur vi ska få informationsöverläge genom ett helt nytt övervakningssystem – och inte minst berättar FRA för första gången hur man gör för att hitta strukturer hur ett kaos av signaler. Hur man går från signal till underrättelse.

Vid sidan av temat finns en intervju med en av FOAs största forskare genom tiderna, Edith Heilbronn, vars liv varit lika dramatiskt som hennes forskning om nervgaser.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Total kontroll på vad som händer – steget in i den militära revolutionen

DBA-total koll på lägetBallonger, Uaver och ”magiska puckar”. Nu måste vi välja väg, säger Johan Kihl

Det talas mycket om den största förändringen av försvaret i modern tid. Det är lätt att tro att det bara handlar om den största bantningen av försvaret i mannaminne. Men så är det inte. Det finns planer och en utstakad väg .

– Det är nu vägvalet ska göras, säger generalmajor Johan Kihl, ställföreträdande chef för krigsförbandsledningen och beställare av den sk DBA-studien, Dominant battlespace awareness – ett stort samtalsämne i försvaret i dag. Johan Kihl har beskrivit denna studie som det stora kliv i förändringens riktning som försvarsmakten nu är redo att ta (FOAtidningen 6/98). Han betonar att drivkraften bakom försvarets totala omstrukturering är det som kallas Revolution in military affairs, RMA. Med det menas att tekniken helt förändrar sättet att föra krig.

1903 testade bröderna Wright teorin att det gick att flyga med ett motordrivet plan som var tyngre än luft. 37 år senare bombade japanska flygplan bort USAs Stilla havsflotta på några timmar. Hangarfartyget var nu havets härskare och sjökrigföringen revolutionerad. Idag är det informationstekniken som är Wrightbrödernas bräckliga flygplan.

Första steget mot RMA
Den amerikanske fd amiralen och vice överbefälhavaren William Owens har vältaligt beskrivit vad RMA innebär (FOA-tidningen 2/97). Många och effektiva sensorer samlar information som snabbt bearbetas och leder till beslut som kan vara en insats med precisionsvapen. Det följer den klassiska beslutscykeln som i Sverige heter observera, bearbeta, besluta, åtgärda. Den kan översättas till underrättelser, ledning och åtgärder. DBA är underrättelsedelen och är det första steget in i den värld som heter RMA.

– Owens sade till oss efter Gulfkriget att det i framtiden var möjligt att ha koll på varenda kvadratdecimeter i området dygnet runt och ansåg att detta var något som Sverige också kunde göra. Owens menade att det fanns några länder – däribland Sverige – som var lagom små och tillräckligt tekniskt avancerade för att klara det här, säger Johan Kihl. Vi tänkte att det här är ett utmärkt system för fred men det verkade typiskt amerikanskt och många tvivlade på att det hade något värde för försvaret. William Owens stod emellertid på sig och på hösten 1997 tog försvaret kontakt med det stora amerikanska konsultföretaget SAIC, Science applications international corporation, där Owens då var en av de ledande. SAIC offererade något som närmast var en svensk perspektivplan.

– Detta var för mycket och det skulle vara fel, men DBA-delen var intressant. Vi ville veta om ett högteknologiskt övervakningssystem gick att bygga upp i Sverige så att det var färdigt 2020. Det fick kosta motsvarande sju miljarder dollar och måste till största delen bygga på svenska produkter. Och om svaret var ja, hur skulle det se ut 2005 och 2010?

Testat i ”krig, fred och konflikt”
DBA-studien är en hemlig lunta på flera hundra sidor och det har väl muttrats i leden över att ”vi ger bort försvarshemligheter till ett privat amerikanskt företag.” Det är emellertid mycket litet som lämnats ut. En del siffror är avrundade men det har högst marginellt påverkat slutresultatet. Experter från FOA och FMV matade studien med enorma mängder siffror. Miljoner simuleringar gjordes och systemet testades i tre scenarier: Krig, fred och konflikt. Resultatet visade att systemet skulle fungera för Sverige. I juni 1998 presenterades en preliminär rapport och i september kom slutrapporten.

– Det ska understrykas att systemet kommer att vara mycket bättre 2020 än vad som föreslås idag, säger Johan Kihl. Den förväntade utvecklingen kan byggas in. Det är en stor fördel. En annan är att det kan användas till i hela krisspektrat mellan fred och krig. Insatsen kan ju vara annat än att skicka iväg en robot. Det kan även vara att avslöja oljeutsläpp, jaga smugglare, att undsätta ett fartyg i nöd osv.

Ballonger och magiska puckar
I förslaget ingår sju radarstationer som sitter i stora förankrade ballonger och olika typer av Uaver – bland annat ett stort antal helikoptrar. Dessa är från början små enmanshelikoptrar där pilotens paneler, spakar och pedaler bytts ut mot svarta lådor. Helikoptern är inte större än den ryms i Johan Kihls tjänsterum. I mycket stort antal finns också ”magiska hockeypuckar” som placeras i terrängen t ex med flyg. Dessa marksensorer känner av vibrationer, lukt mm och kan tala med varandra och med Uaver.

– Dessa ”puckar” läggs ut vid behov i något intressant område, säger Johan Kihl. I vattnet ligger undervattensensorer och i hamnar och vid gränsstationer anläggningar som ”läser igenom” lastbilar och ser vad som förs in i landet.

Slut på plattformsresonemangen
– Men detta är bara informationsdelen. Det spelar ingen roll hur mycket information man samlar in om man inte kan göra något vettigt av den, säger Johan Kihl. Det är bla därför som vi också nu genomför en stor ledningsöversyn. Den tredje delen i paketet är verkansdelen, precision engagement och där har vi ännu inte kommit lika långt. Riktlinjerna borde vara att satsa mer på färre och tekniskt avancerade vapen och minska volymen. Det är inte stor mening med att köpa fler stridsvagnar och kanoner och ställa in i förråd.

– En stor fördel med det här sättet att tänka är att vi kommer ifrån plattformsresonemangen, säger Kihl. Tidigare har vi matchat plattform mot plattform och system mot system. Nu spelar det ingen roll på vilken plattform roboten sitter. Man bestämmer vilken robot som är lämpligast sedan kan den sitta på en lastbil i skogen eller hänga under ett flygplan.

Och när snabbast och smartast slår störst och starkast ändras också synen på vad som är hemlig information. Den viktiga informationen kanske bara är hemlig i en sekund och den sekunden räcker för att fatta det avgörande beslutet, säger Johan Kihl. Och mitt uppe i allt det tekniska där bråkdelar av sekunder blir väsentliga så satsar försvaret på luftballonger. Det var kanske en nyhet under amerikanska inbördeskriget. Men för försvaret 2020?

– När amerikanerna föreslog luftballonger blev ju folk här fullkomligt vettskrämda. Skulle det vara vägen in i framtiden? Det var väl ingen konst att skjuta ned en ballong, säger Johan Kihl. Men i USA används dessa ballonger redan vid gränsen mot Mexiko och när en ballong slet sig krävdes 70 insatser med moderna stridsflygplan innan den gav upp. Dessutom är det ballongen som först ser hotet och det går att bygga in ett automatiskt skydd i stationen.

”Cellförsvaret“ – en idé att ta till sig
De nya tankarna påminner en hel del om det sk cellförsvaret, en idé till ny försvarsmaktsstruktur som utvecklats av Eric Sjöberg och Folke Andersson vid FOA, (FOA-tidningen 1/ 95). Johan Kihl tycker ”att det fanns mycket klokt i tankarna bakom detta tankeexperiment. Om man tar idén till sig och inte klankar ner på den med en gång så ser man ju att det är sådant som leder tanken framåt”. I cellförsvaret delades Sverige upp i cirka 200 identiskt lika sexkantiga celler. Varje cell hade sin egen spaning och egna trådstyrda robotar med medellång räckvidd. Även denna studie byggde på tillgänglig teknik.

Viktiga beslut väntar om hörnet
SAIC-studien visar enligt Kihl på en väg att gå. Den är banbrytande och innebär en helt ny försvarsstruktur. Det verkar långt till 2020, men 2005 ligger runt hörnet och försvaret måste före dess fatta viktiga beslut som påverkas av studien.

– Snart måste vi ha något annat istället för våra gamla tornradarstationer vid kusterna. Har vi bestämt oss för vägvalet är det lättare att se vad vi ska ersätta dessa radarstationer med. Likaså måste vi snart bestämma om hur vi ska utveckla spaningsförmågan på Gripen och vi måste också snart välja väg i vår Uavforskning och utveckling.

– Problemet är naturligtvis osäkerheten med pengar, säger Kihl. Får vi inga pengar till det här så får vi avstå från en del av vad vi har i dag. Det är ett risktagande, men nu är rätt tid att göra det. Det är mycket svårare i en krissituation. Nu kan vi i lugn takt investera 2-3 miljarder i en ny försvarsstruktur.

Ett första steg kan vara ett experiment i Stockholmsregionen med en ballong, aerostat, t ex på Gotland som försvaret tidigare använts som försöksfält för ballonger.

Vem vill bo i en minerad trädgård?
Tekniskt går det att göra det här och pengar går nog att få fram även om det kommer att svida. Den största svårigheten är kanske, som Johan Kihl ser det, är att få politikernas acceptans för ett så omfattande militärt övervakningssystem.

– Visst, vi kan bygga upp ett samhälle med en mycket starkt försvar. Men vem vill bo i ett samhälle där trädgårdarna är minerade, där vapnen förvaras hemma och alla är militärer, säger Johan Kihl. För att kunna känna sig någorlunda trygg som medborgare måste man vara beredd att göra avkall på en del av sin personliga integritet och frågan är var den gränsen går.

– Det finns flera saker i detta system som kan tolkas som att ”storebror ser dig”. De små helikoptrarna kan flyga lite hur som helst och med de magiska puckarna har man koll på allt. Och hur blir det i framtiden om det går att göra Uaver små som insekter? Vem bestämmer över dom?

Johan Kihl satsar hårt på att ge försvaret en högteknologisk prägel, men verkar samtidigt skrämd av vad den nya tiden kan innebära.

– Informationskrig är nog läskigare än vad vi kan föreställa oss. Det är visserligen svårt att tänka framåt, man söker sig gärna till sina egna erfarenhet. Men bara tanken på att kunna gå in i register och t ex utpeka en person som kriminell. Hur ska en enskild människa kunna få upprättelse i ett sådant system. Till slut kanske det går, men då kan det vara för sent.

Utveckling går i galoppsprång – Samtidigt är det ingen tvekan om att vi verkligen står inför en revolution i krigföringen. Den har visserligen alltid utvecklats. Pil och båge är fortfarande ett dödligt vapen, men det finns effektivare sätt. Att skicka infanterister mot infanterister är inget som man öppnar ett modernt krig med. Man kan visserligen hamna i det läget, men då handlar det oftare om inbördeskrig och liknande. Att storma kullen för att ta terräng är det nog slut med, säger Johan Kihl men betonar också att den traditionella väpnade striden är något som varje soldat måste kunna. Men då mest för att kunna försvara sig när det är slut på tekniken.

– Det som händer nu är att utvecklingen går i galoppsprång, säger kavalleristen Kihl. Såväl tekniken som omvärlden har förändrats dramatiskt på kort tid och omvärldsförändringen har lett till en ny syn på med vilka medel som vi ska försvara Sveriges säkerhet.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från FOA-tidningen nr 1-1999