Bamsemor analyserar tekniktrenden

Teknisk_prognos [Converted]

Evigt nyfiken – det ligger i yrket, säger Ingrid Bruce vid Försvarets materielverk (FMV). Teknik har varit hennes liv. I många år handlade det om försvarets robotar. Nu efter pensioneringen ska hon återförenas med luftvärnsroboten Bamse. Innan dess ska Ingrid Bruce bli klar med den tekniska prognosen. Det underlag som ska ge försvaret en chans att förstå vilka tekniska trender som finns och hur dessa påverkar hoten och Försvarsmakten.

Att det skulle bli försvaret var inte självklart från början.

– Jag hade ju aldrig sett en militär som ung. Jag kommer ju från Säffle. Fast en morbror var faktiskt förvaltare vid I 17 i Uddevalla.

Att det gick som det gick kan man nog tacka personkemin med ”kemitanten” för hemma i Säffle.

– Hon gillade inte mig. Och jag gillade inte henne – men framför allt gillade jag inte kemi.

Så när Ingrid Bruce skulle börja på Chalmers i Göteborg skulle det vara något med så lite kemi i som möjligt.

– Min pappa var civilingenjör. Annars hade jag nog inte vågat. Han läste maskin, men det lockade inte mig. Att gå på verkstan som tjej på 60-talet? Då kunde man nog få något hårt i huvudet.

Så det blev elektro. Noll timmar kemi! Det handlar i grunden om elektricitet. Fysik och matematik är grundstenarna. Det viktigaste med högskolan var nog enligt Ingrid Bruce inte vad man läste utan att man lärde sig att leta efter kunskaper och sammanställa dem.

Hemligare förr

Ingrid Bruce var med i tekniska prognoser som konsult 1974 och 1978. Årets är den första som är helt öppen.

– Förr var allt mycket hemligt, säger Ingrid Bruce och minns tiden på robot-avdelningen där man inte kunde släppa in någon i rummet utan att täcka över sina hemligheter.

– Fruarna fick inte veta var männen jobbade. Vi hade mycket att göra med Aga. Ordet Aga nämndes inte. Man åkte ut till ”firman”.

Det var en flygare och civilingenjör i Göteborg som förde in Ingrid Bruce på den militära banan som började 1964 på den så kallade robotavdelningen på Linnégatan i Stockholm. Avdelningen hade hand om försvarets alla stora robotar. Där var flygets robot 04 som på sin tid var mycket avancerad i sina senare versioner.

-– Man kan säga att robot 15, som fort-farande används till stor del, byggde på robot 04. Marinen var till en början skeptisk till en svensk robot. De ville väl hellre åka ut i ”väla” än att åka till Linköping. Men när de väl prövat den så blev det kärlek från marinens sida.

– Jag arbetade främst med robotstyrning. Det handlar om styr- och reglerteknik. Själva utvecklingen sköter industrin. Vi lade beställningarna och sade vad som skulle göras. Jag var en teknisk handläggare och vi sysslade mycket med simuleringsmodeller.

Tio år sedan sista prognosen

FMV har alltid funnits med i bakgrunden. Ingrid Bruce gjorde dock en avstickare ut i näringslivet under cirka 20 år. Navigering och positionsbestämning var en specialitet. Hamnar och stålverk var kunderna. Ingrid Bruce hann även med att vara vd på ett utbildningsföretag.

– Det gick inte så bra. Det var många röda siffror, men det var mycket nyttigt och lärorikt. 1992 kom jag tillbaka till FMV och året därpå blev jag projektledare för Bamse.

Men åter till den tekniska prognosen. Den senaste stora var tio år sedan.

– Nu vill vi ha en jämnare gång med några få områden. Vi vill också ha en mer löpande prognos i form av en databas. Vi började med över 20 teknikområden. Via seminarier kom vi fram till några tvär-områden och det är dessa som är den tekniska prognosen. Användarna är i första hand de som arbetar med försvarets långsiktiga planering, perspektivplanen. Men också alla nya som kommer in i branschen.

Någon teknisk revolution eller milstolpe tycker sig inte Ingrid Bruce ha sett. Däremot en fantastisk utveckling. Ska Ingrid Bruce sammanfatta trenderna i den tekniska pro-gnosen så är det främst IT-utvecklingen som är styrande.

– Det är den som påverkar allt annat. Vi kan också göra saker mycket mindre och vi kan använda fler och andra sensorer på ett intelligentare sätt. Vi kan göra saker som man inte kunde göra förut. Som till exempel att se genom väggar. Detta är en följd av vad vi kallar spektralbreddningen. Man går mot högre och lägre frekvenser. Det gäller främst radar. IT-kraften gör också att information från olika sensorer kan signalbehandlas och matchas i datafusion.

– IT-utvecklingen, miniatyriseringen, sensorerna och datafusionen ger tillsammans nya möjligheter för obemannade system.

– Miniatyriseringen har också, höll jag på att säga, revolutionerat strömförsörjningen. Det är fortfarande en av de stora uppgifterna att lösa, men det går fort framåt. Den extrema miniatyriseringen är naturligtvis nanotekniken som det i dag satsas mycket på, bland annat i det så kallade nanoprojektet.

Blir det då verklighet av teknikernas drömmar?

– Det beror ju alldeles på om någon är villig att satsa pengar. Det krävs nog att det är fler länder som går ihop. Och samtidigt ska man komma ihåg att det fortfarande kommer att finnas kvar mycket gamla vapen som man också måste kunna skydda sig mot.

Det går nästan att ana att Ingrid Bruce vill få den tekniska prognosen undanstökad för att få återförenas med Bamse. I hennes rum finns en liten Bamsemodell. Handgjord och förmodligen mycket dyr. Det finns också en inskription. För Rådigt Ringande av Riktig Resolution i Rasande Rusch. Det finns en historia bakom denna gåva från försvarsindustrin. Om ett telefonsamtal som sparade miljoner.

– Bofors skulle skjuta fem testrobotar. Efter fyra skott tyckte man att man fått veta det man behövde. Så när jag stod på Vasagatan i Stockholm ringde det på telefonen. Kan vi nöja oss med fyra skott?

– På stående fot skulle jag fatta ett beslut som rörde miljoner. Jag sade ja. Det räcker.

Bamse är som Ingrid Bruce säger ”en häftig grej”.

– Den sticker iväg nästan lika fort som en kanonkula. Det fina är att roboten har intelligensen kvar på backen. Det är en radar på backen som via en så kallad ledstråle styr roboten mot målet. Därför är roboten relativt billig. Nackdelen med ledstrålestyrningen är att man bara kan skjuta två åt gången. Dessa skjuts i tre snabba omgångar. Andra robotar kan skjutas med åtta i en salva. Fast då tar det tre kvart att få åtta nya klara. Att ladda om Bamse tar bara några minuter. Så efter ett tag har Bamse kommit ikapp.

Projektet har kostat miljarder

Miljarder har lagts ned i Bamseprojektet. Det lever vidare. Fast på sparlåga.

– När det blir ensiffriga tal så blir det demonstratorer. Någon serie är det inte längre.

I höst ska Ingrid Bruce på deltid arbeta med modellvalidering. Det som hon gjorde som konsult ”för hundra år sedan”.

– Modellerna ska testa Bamse och jag ska testa modellerna. Jag har i materialet hittat rapporter som jag själv skrev för länge sedan. Så det är att gå tillbaka till rötterna och efter många år som chef bli civilingenjör igen. Nu definierar jag vad som ska göras. Själv räknar jag inte och min relation till datorer är dålig.

– När jag fastnar brukar jag gå ut i korridoren och ropa på någon ”30-åring”. Ibland är de äldre. Men de brukar fixa datorn.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2005/3

Stabsarbete – lika lätt som att bygga hus

Missionsplanering [Converted]

GRU ska utvärdera det nya svenska försvaret. Nej, det är inte densovjetiska militära underrättelsetjänsten, utan förkortningen står för grupputvärdering. Ett av de viktigaste uppdragen för GRU på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) blir att analysera vårens försvars-demonstration i Enköping. Nu sneglar försvaret på byggbranschens parallella arbetssätt.

Alla har väl sett hur ett hus byggs. Först görs marken i ordning och sedan kommer allt slag i slag i en enda lång kedja. Många jobbar samtidigt med olika saker. Och så står huset klart. Byggplatsen ändrar utseende nästan från en dag till en annan. Det ena gänget specialister avlöser det andra. Det är inte längre något myller av människor utan en massa små lag som samverkar. Knappt är det ena gänget färdigt förrän nästa tar vid. Det går att ana att det finns någon sorts plan och metod som ligger bakom. Förmodligen görs det på dator, tänker man.

Och så är det. Metoden kallas parallellt ingenjörsarbete eller concurrent engineering och har länge använts i byggsektorn. Nu är den på väg in i tillverkningsindustrin – och i det svenska försvaret.

På samma sätt som ett hus byggs ska förband ledas i framtiden. Det kräver nya arbetssätt och IT-verktyg. Det är detta som prövas nu när det nya ledningssystemet utvecklas. En viktig milstolpe är vårens demonstration (kallad Demo 05V) i utvecklingscentrumet i Enköping.

I korthet är poängen att staber i en hier-arki ska arbeta parallellt. Om det finns staber i fyra nivåer börjar den översta staben med att formulera en målbild. Hur detta arbete framskrider har de andra staberna insyn i genom olika typer av hjälpmedel. Knappt har den översta staben börjat med sin målbild förrän staben inunder börjar med sin. Och så fortsätter kedjan.

Tidigare skulle den första staben i stort sett vara klar och ha kommit fram till att skriva ut order för verkställighet innan nästa stab tog vid. Om alla staberna kommer igång tidigare innebär det att det tar kortare tid innan den sista staben är klar.

Ledningsmodeller utvärderas

För att det här ska fungera krävs att staberna har bra verktyg och metoder. Det ställer också stora krav på samverkan och samordning. Händer något oväntat som kräver att den högsta staben måste tänka om, är risken stor risk att det blir en väldig röra i staberna under. I den gamla världen stannade kaoset i en stab, det spreds inte vidare.

Det är bland annat detta som prövas i Enköping. Den som har ansvaret för utvärderingen och sitter mitt i smeten är Olof Söderqvist vid Totalförsvarets forsknings-institut (FOI). Han har sett ledningsmodeller komma och gå och har utvärderat de flesta. Nu leder han GRU, vilket står för grupputvärdering.

– Egentligen ville vi kalla oss Ledsyst U. Det finns ju Ledsyst T för teknik, Ledsyst M för metod, Ledsyst P för personal och Ledsyst O för organisation. Men försvaret ville inte ha ett Ledsyst till, så detta var vår lilla hämnd. Det kan ju finnas någon som minns kalla kriget och vet att GRU då stod för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, säger Olof Söderqvist.

GRU är ett stöd till Högkvarterets utvecklingsenhet för ledningsförbanden, förkortat KRI LED UTV, och hela Ledsyst är det första stora steget mot det nätverksbaserade försvaret (NBF).

En av de viktigaste uppgifterna för GRU är att tillsammans med övriga ”ledsystar” utvärdera demonstrationerna. Det sker två sådana varje år. Inför varje demonstration diskuteras vilka metoder, verktyg och processer man vill studera i olika experiment.

Varje demonstration med utvärdering är en process som tar ett par månader. Demonstrationerna drivs som experiment som liknar spel. Efter varje spel undersöker GRU hur det gick. Tillsammans med deltagarna utvärderas hur det har gått och den erfarenheten tas med in i nästa spel. Och så håller det på tills deltagarna kört igenom tre–fyra spel. Utvärderingen bygger på enkäter, observationer, intervjuer och uppföljning av vad som sker på stabernas verktyg.

– I spelen studeras verktyg och metoder. Detta ingår i en av våra uppgifter, att stödja utvecklingen, säger Olof Söderqvist. Vår andra stora uppgift är att uttala oss om nyttan med hela Ledsyst 2006, både vad gäller teknik och metoder. Då ska vi kunna säga vad som är kostnadseffektivt, vad som kan förbättras och vad som bör utgå. Detta ska vara klart vid årsskiftet 2006/2007.

Evighetssnurra

För att kunna göra denna utvärdering har GRU skapat en övergripande metod. Arbetet bygger på frågeställningar och systemmål. Målen ska försöka beskriva vad Ledsyst kan bli. På slutet av varje demonstrationscykel kommer en rekommendation, som sedan stoppas in i processen igen så att det blir som en evighetssnurra.

Den metod som används för planeringen under experimenten kallas planering under tidspress (PUT). Man försöker utveckla den så att den går att arbeta med parallellt, då kallas den för PPUT. Verktygen som studeras är de som används vid stabsarbetet.

I stabsarbetet testas bland annat kommersiella dataprogram som Info Work Space (IWS). Det är ett program som är vanligt i näringslivet och används för att hela organisationen ska kunna vara med i planeringen även om kontoren är långt ifrån varandra.

– IWS:en har fungerat mycket bra. Staberna får en inblick i varandras arbete och kan följa planeringen hos varandra.

– Vi har också testat ett videokonferensprogram kallat Click to meet. Den tekniken är inte mogen än. Fortfarande är det personliga mötet överlägset. Den som är i samma rum kan avläsa reaktionerna i de andras ansikten. Denna viktiga del missas fortfarande med en videokonferens. Fast det är förstås bättre med videokonferens än med telefonkonferens.

– En tredje teknik är den tjänste-demonstrator som är Försvarets materielverks (FMV) stora bidrag. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra innan den fungerar. Hittills har den mest använts för kartpresentation. I framtiden är den tänkt att kunna klara av de flesta tjänster. Det framtida ledningssystemet ska ju bli tjänstebaserat, det vill säga beställaren talar om vilken tjänst (exempelvis markmålsbekämpning) han eller hon vill ha utförd i stället för att begära ett system eller förband (exempelvis artilleribataljon).

– Det finns mycket annan ny teknik som databaser och kommunikation, men dit har vi inte kommit än i demospåret, säger Olof Söderqvist. Vårens demonstration kan ses som ett steg mot höstens större övning. Då ska planeringen gå ända ned till soldatnivå och då blir demonstrationen som en mindre manöver med nätverkssoldater och staber ute i riktiga organisationer. Vårens demonstration är i laboratoriemiljö i Utvecklingscentrum i Enköping.

För mycket på en gång

Olof Söderqvist har lett många projekt på försvarets väg in i den nya tiden.

– Det började med det som kallades Dominant Battlespace Awareness (DBA). Med det menades att man skulle ha ett informationsöverläge på slagfältet. Det var en del av Revolution in military affairs  (RMA). I RMA ingick inte bara information och ledning utan också hur informationen skulle användas och leda till insats och verkan.

– Jag trodde att vi först skulle gå vidare med DBA, men så blev det inte utan hela ledningsdelen bröts ut inklusive informationshantering. Men den är så stor att jag tycker att det har blivit för mycket att genomföra på en gång. Har försvaret tagit sig vatten över huvudet? Borde problemen ha angripits mer successivt i andan av evolutionär utveckling, som ju just är detta med att ta många mindre steg successivt?

– Uppdraget GRU började 2002. Det var bestämt att utvecklingen skulle vara frågedriven och evolutionär, det vill säga vi skulle ha några centrala frågeställningar och gå stegvis fram, säger Olof Söderqvist.

Men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att vara evolutionär i försvaret. Kulturen och reglerna sätter stopp. Dessutom byggde den evolutionära utvecklingen på samordning, men den som skulle samordna alla de olika ledsystdelarna hade inte bestämmanderätt. Detta blev sålunda inte ett projekt. Försvarsmakten var kanske avskräckt efter tidigare IT-äventyr.

Därför blev det också svårt att hålla samman och inrikta Ledsyst, vilket ledde till att det sattes upp halvårsvisa mål och nu är Ledsyst därför hårdare styrt. Det har blivit ett vanligt sekventiellt projekt med vissa evolutionära inslag.

GRU har en kärna på fyra–fem personer. Vid demonstrationer fördubblas styrkan. Årsbudgeten ligger på 8,5 miljoner kronor, vilket är en liten minskning jämfört med året innan.

De stora pengarna går till teknikprojektet LedsystT, som drivs av FMV. Metoddelen (LedsystM) kommer inte i närheten av deras budget.

– Vi från utvärderingssidan har tyckt att det är en snedfördelning mellan teknik och metod, och menar att försvaret borde ha satsat på att studera praktiska problem mer metodmässigt. Ett exempel kunde ha varit att testa ett system för att följa de egna förbanden, blue force tracking. Genom att använda teknik och metod tillsammans så skulle det ha blivit ett ”projekt inom projektet”. Detta skulle ha drivits fram till en demonstration. Vi kunde gjort på  samma sätt med en rad olika system och på så vis kunnat klara av flera viktiga delområden, som sedan kunnat visa upp tydliga resultat.

Viktigt med praktiska erfarenheter

Nu tycker Olof Söderqvist att det känns som om försvaret försöker att rita upp hela kartan nästan innan man kör igång.

– Det påminner om att göra hela stadsplanen innan ett enda hus är byggt. Det ska skrivas regler för allt. Våra IT-experter på FOI säger att man måste skapa praktiska erfarenheter först, innan man kan göra hela planen. Det krävs misstag och erfarenheter för att gå vidare. En stadsplan bygger ju på alla de erfarenheter man fått genom åren genom att bygga hus och vägar på just den platsen. Jag tycker att det verkar vara en positiv omsvängning på gång. De stora företag som utsetts att bygga nätverket säger nu att de behöver veta mer om den praktiska tekniken innan de kan skriva reglerna.

Metod eller teknik. Hönan eller ägget. Vad kommer först?

– Det beror på om man tror att människan och metod är det viktigaste eller om man sätter tekniken främst. RMA-tanken har varit väldigt inriktad på teknik, men man ska också komma ihåg att det inte blir något RMA om inte arbetssätt och doktrin också förändras.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/2

Slaget om Storbritannien

Slaget om Storbritannien [Converted]Slaget om Storbritannien sommaren 1940 var ett utnötningskrig. I slutet på september gav tyskarna upp kampen om att skaffa sig luftherravälde och därmed var invasionen av Storbritannien inte möjlig. Den brittiska segern berodde inte på bättre flygplan och piloter utan på att man redan i slutet av 1930-talet hade byggt upp en nätverk med jaktflygbaser, radarstationer, luftvärn, ledningscentraler och vanliga utkikar. När de tyska bombflottorna samlades över Frankrike gick larmet och de brittiska piloterna rusade till sina plan.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Polarisdiplomati

Polariskarta [Converted]1960 kom de första Polarisubåtarna. Polarisrobotens räckvidd var då begränsad till 1200 nautiska mil. För att kunna träffa Moskva måste ubåten ligga nära Skandinavien.  Ett starkt svenskt flygvapen skulle vara ett skydd mot sovjetiska ubåtsjaktplan. USA gav Sverige en säkerhetsgaranti vilken fick stor betydelse för utvecklingen av Viggenplanet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Vägen till ett säkrare militärflyg

Todes_kurvor [Converted]Militär flygning ska vara farlig eftersom militär flygning i krig är farlig. Ungefär så försvarades flygvapnets dystra haveristatistik långt efter beredskapsåren då det i snitt omkom en person i veckan i flygvapnet.  I början av 1960-talet ändrades inställningen till flygsäkerhet. Militär flygning kunde göras mycket säkrare även om den fortfarande var farlig.  Särskilt ändrades synen på människan i flygplanet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Trolleri med ljud och taktila västar

Taktila_vastar [Converted]

FOI-forskaren Otto Carlander utvecklar tekniska hjälpmedel som stimulerar kroppens egna sinnen. Tredimensionellt ljud och västar som  vibrerar kan hjälpa framtidens stridspiloter – eller funktionshindrade.

Du går där i mörka skogen. Plötsligt knakar det snett bakom dig. Utan att du vet hur det går till identifierar du ljudet, hotet och riktningen. Detta är en intuitiv känsla som förmedlar direkt och tydlig information.

– Skogsvandraren kan vara en stridspilot. Hotet kan vara en robot. Piloten måste kunna reagera intuitivt på hotet. Han har ibland inte tid att titta på displayer och leta efter information. Han måste känna hotet och riktningen med en gång och kunna reagera instinktivt.

Otto Carlander, på Institutionen för människa–system-interaktion (MSI) på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har sedan två år tillbaka forskat i hur detta ska gå till. Han har bra förutsättningar för detta eftersom han har studerat både datavetenskap och hur hjärnan fungerar.

– Vi måste hjälpa människan att behandla informationen. När syn och hörsel inte räcker till får man sprida informationen över nya kanaler. En sådan kanal är vår hud. Vi har nästan två kvadratmeter täckta av taktila receptorer som är kopplade till hjärnan, säger Otto Carlander. Känselsinnet används sedan länge i blindskriften och Carlander menar att den nya tekniken skulle kunna göra livet lite lättare för människor med funktionshinder.

Väst med receptorer

Den nya tekniken har drivits fram av flera olika faktorer. Tekniken blir allt mindre och man har länge letat efter alternativa lösningar till att presentera information. Det handlar om tredimensionellt ljud och taktila västar. Taktil betyder beröring. Med det taktila sinnet menas hela känselsinnet eller hudsinnet. En taktil väst är alltså ett verktyg som sänder information till hudens taktila receptorer. Informationen ges via små motorer av samma sort som sitter i våra mobiltelefoner. Piloten som jagas av en robot har en väst med dessa små motorer som sitter över hela bålen. Flygsystemet överför information till västens motorer som genom sina vibrationer förmedlar information om från vilken riktning hotet kommer.

– Den här tekniken kan användas till nästan vad som helst, säger Otto Carlander. Man kan tänka sig att en rallyförare får information om vad som väntar bakom nästa krök genom vibrationer i händerna i stället för från en kartläsare. En dykare på djupt vatten, som inte vet vad som är upp och ned, kan programmeras med en virtuell korridor som han ska följa till ytan. En helikopterpilot, som ska hålla sig inom en tänkt kub, kan också få hjälp. När han kommer för nära marken får han en klapp i baken och när han kommer för högt får han en klapp på axeln.

– Alla former av mörkernavigering kan underlättas med taktila västar. Ibland kan det kanske räcka med att veta var norr ligger. De första taktila displayerna användes för diabetessjuka barn som behövde påminnas om när det var dags att ta sina sprutor. Displayen består av en vibrerande klocka. Det taktila sinnet fungerar ungefär som hörselsinnet när det gäller uppmärksamhet. På samma sätt som vi kan stänga ute ljud vi inte vill höra kan vi också stänga av sinnet för beröring.

Tredimensionellt ljud

En väst som kan vibrera låter kanske inte så fantastiskt. Desto mer imponerande är det tredimensionella ljudet. Eller vad sägs om att ha ett par hörlurar på sig och höra en ljudkälla från ett bestämt ställe i rummet? Eller att höra fyra personer tala från fyra olika håll. Trots att det inte finns några högtalare i rummet. Hur det här fungerar framgår av grafiken på sidorna 18–19.

– Vår viktigaste ledtråd för att bestämma riktningen till ett ljud är att hjärnan registrerar tids- och amplitudskillnad då ett ljud når respektive öra. Det här skulle man vilja ha i militära system också, säger Otto Carlander. Vi skulle kunna förbättra system som redan finns och låta rösterna komma från det håll där de finns i verkligheten. När flera personer pratar samtidigt i mono är det svårt att skilja ut den ena från den andra. Det tredimensionella ljudet ska främst användas för att göra röster urskiljningsbara och förmedla riktningsinformation till exempelvis ett hot.

FOI-forskarna har testat systemet på brandmän med resultat som påvisar en god potential. I dag kan ledningsoperatörer höra sina brandmän i stereo, men för att bättre kunna urskilja respektive radiokanal kan  tredimensionellt ljud användas. Förutom ledningsoperatörer skulle en räddningsledare kunna använda tredimensionellt ljud för att få en bättre känsla för var hans brandmän är, till exempel inne i ett brinnande hus.

– Bäst ljud skulle man få om vi skräddarsydde systemet för varje person. Men det är en mycket tidskrävande process så vi strävar efter att använda generella ljudfilter som passar någorlunda bra för alla.

Verksamheten som rör tredimensionellt ljud bedrivs på institutionen MSI inom projekten operatörsplatsen, den framtida soldaten och kognitiv lägespresentation.

Unikt försök med piloter

Projektet med taktila västar drivs tillsammans med TNO Human Factors som är FOI MSI:s motsvarighet i Nederländerna. TNO har konstruerat en taktil väst, men Otto Carlander med kolleger går en annan väg.

– Vi ska ha tre bälten som sitter på olika höjd på bålen. Vi använder bålen som mottagare av flera skäl. En människa har en känsla av sin egen mittpunkt och kan med den som referens urskilja olika riktningar. Bålen erbjuder dessutom tillräcklig plats för att fästa tre bälten med tillräckligt tydliga höjdnivåer.

Tillsammans med TNO ska FOI göra ett unikt försök. Det går ut på att sätta stridsflygare i den dynamiska flygsimulatorn (humancentrifug) i Linköping för att se om den taktila västen underlättar att exempelvis hitta mål och hot under en flyguppgift. Även om piloten är utsatt för höga g-krafter ska en tränad pilot kunna känna att det trycker lite extra på ett ställe på magen.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

MSI för cyklister och jaktflygare

MSI [Converted]

Patrik Stensson är flygingenjören som vill ha mer intuition och
mindre teknikhysteri i flygvapnet. För honom är människan
systemets starkaste länk och inte den svagaste.
– Människan måste ha kontroll över tekniken, säger han.

Morfars traktor, bilar och Viggenplan. Patrik Stensson har alltid gillat att köra saker med motorer. När det uppenbarade sig en möjlighet att flyga stridsflygplan var det bara att sätta igång.

– Jag började flyga 1988. Med tiden började jag fundera över vari nöjet egentligen bestod. Jag kom fram till att det hade att göra med känslan av att ha kontroll över något så avancerat som ett stridsflygplan. Det var väl så intresset för MSI vaknade. Fast då visste jag inte att det hette det. Lite på skoj kan man säga att stridspiloter är utvalda och utbildade för att tro att de alltid har kontroll. Det allvarliga svaret är att de verkligen utbildas just för att ha kontroll, för att känna var gränserna går, både ens egna och flygplanets. Utbildningen går ju ut på att kunna utnyttja flygplanssystemet ut till gränserna.

Interaktionen mellan människa och system, MSI, blir som tydligast i ett stridsflygplan. Patrik Stensson säger att det är där allting ställs på sin spets, samtidigt. Hårda fysiska påfrestningar på kroppen, komplicerade tekniska system med extrema prestanda och mängder av information som ska tas in, förstås och ligga till grund för snabba och ibland ödesdigra beslut.

– MSI-forskningen är just därför kanske som allra mest intressant i flygsammanhang, vilket självklart skall utnyttjas som drivkraft och inte ses som en orättvis konkurrensfördel gentemot andra områden. Eftersom frågeställningarna samtidigt till största delen är generella kan resultaten även användas av andra.

Patrik Stensson arbetar framförallt med MSI-frågor och studier vid flygvapnets utvecklingsenhet som är organiserad inom det som troligtvis kommer att heta Luftstridsskolan (LSS), placerad i Uppsala garnison där den numera nedlagda flottiljen F16 låg och som i   dag även inhyser de tre taktiska kommandona och Operativa insatsledningen.

MSI är ett omfattande ämne som allt för ofta reduceras till frågor om det fysiska gränssnittet, vilket endast är medlet för interaktionen med systemet. Hur människan fungerar ihop med systemet är den överordnade frågan, MMI är gränssnittet där interaktionen genomförs.

Patrik Stensson har lila mellan ränderna på axelklaffarna. Han har vidareutbildat sig till flygingenjör, men säger skämtsamt att den sakrala färgen snarare betyder att han är självutnämnd överstepräst i flygvapnets MSI-samfund. Det är inte alltid så lätt att få gehör i det ännu lite väl teknikorienterade flygvapnet för den typ av abstrakta och i viss mån filosofiska inslag som MSI till del består av. Även om verkligheten ibland tränger på med konkreta problem som följer av teknikens ohämmade utveckling. Arbetet blir därför ofta att plädera för en mer människoorienterad syn på tekniken, att predika MSI.

– Evangeliet är i korthet att människan aldrig är systemets svaga länk utan den starka. I tävlan mellan två tekniskt jämbördiga system vinner det där människan och tekniken fungerar bäst tillsammans. Men vi har gett tekniken en självstyrande ställning som är barock. Jag har rätt att säga det. Eftersom jag är ingenjör och därmed formellt en representant för tekniken. För det mesta när det anges ”mänskligt fel” som orsak vid incidenter borde det egentligen stå ”konstruktionsfel orsakade felaktig handling”. Det får aldrig anses vara en belastning att ha människan som en väsentlig del i systemet, det är i själva verket ett självändamål, en absolut och existentiell nödvändighet.

– Om vi överlät hela konstruktionen av våra hus till byggnadsingenjörer skulle vi få stabila hus som stod emot naturens krafter. Men de skulle förmodligen inte vara särskilt trevliga att bo i. Därför har vi arkitekter som utformar husen så att de kan användas på ett bra sätt av människor. När vi konstruerar tekniska system har vi inte kommit längre än till ingenjörerna. Det är hög tid att få med arkitekterna. Interaktionen måste designas.

Den digitala dimman

Förr klarade vi av interaktionen ändå. Det löste sig med utbildning och övning, som Patrik Stensson säger. Men med den digitala tekniken har allt blivit annorlunda. Det har lagts till ett abstraktionslager mellan människan och systemet som kan ha helt godtyckliga egenskaper. Människan har blivit mer eller mindre bortkopplad från den analoga dynamiken och har därför avsevärt svårare att ha kontroll. När något går snett blir människan överraskad eftersom systemet inte förmedlar att något håller på att gå på tok.

För att ha kontroll måste det finnas en möjlighet att kontrollera. Det ska finnas en teknisk förmåga till kontroll – kranar och rattar. Och det ska finnas en mänsklig förmåga till kontroll – att kunna skruva på rattarna. Mänsklig förmåga är dels att rent praktiskt kunna hantera rattarna men det är även att ha kapacitet över till att fundera ut hur systemets egenskaper bäst kan användas vid just det aktuella tillfället.

– Tillsammans är det systemförmågan. För att vi ska kunna skruva på rattarna måste vi ha ett medvetande om vad som händer och det får vi av att skruva på rattarna, säger Patrik Stensson och tar en liknelse om bonden och hans dräng.

– Innan bonden har fått förtroende för drängen och för att han klarar av jobbet är han ingen verklig avlastning. Drängen blir snarare en belastning eftersom bonden i början säkerställer att jobbet blir rätt gjort genom att antingen kontrollera honom minutiöst eller till och med själv göra om det drängen gjort. Först då förtroende finns kan bonden känna att han har kontroll över tillvaron även om drängen gör jobbet och först då ger han avlastning.

Patrik Stensson ser med oro på hur vi istället för att säkerställa att vi verkligen har kontroll gladeligen ger bort den.

– Autonom har blivit ett positivt värdeord i tekniska sammanhang. Vi strävar efter autonoma system. Men autonom betyder självständig. Det innebär att vi strävar efter att avsäga oss kontrollen över systemen. Förhoppningsvis avser vi egentligen att sträva efter avancerad automation. Och automatisk behöver inte betyda utan interaktion. Ett jätteautomatiskt system är i bästa fall samtidigt jätteinteraktivt. Det kan vara som samspelet mellan en flygkapten och en styrman i ett trafikflygplan. Styrmannen kan liknas vid en mycket avancerad automat som gör saker för att avlasta kaptenen, men kaptenen och styrmannen talar hela tiden med varandra och fördelar kontinuerligt arbetet. Samarbetet bygger på interaktion och på förtroende som skapas genom interaktion.

Teknik, bara för att det går?

Automationen har sin egen ironi. En automation är avsedd att avlasta, men om man inte har kontroll och förtroende för hur prylen löser sin uppgift så skapar det förvirring och leder i slutändan till mer jobb.

– En av de vanligaste replikerna i trafikflygplanets cockpit vid en incident är ”vad var det som hände nu?” säger Patrik Stensson. Ett modernt trafikflygplan är nog bland det mest automatiserade som finns. Och det fungerar så länge systemet befinner sig i den miljö som det är konstruerat för. Men när den oförutsägbara verkligheten träder in och adderar något till problemet tar det ofta för lång tid för människan att återta kontrollen och reda ut situationen. Dubbelt ironiskt blir det väl då slutsatsen av detta är att människan är den svaga länken.

Det hörs att Patrik Stensson inte är en vän av visionen om det förarlösa passagerarflygplanet.

– Nej, det är verkligen ett uttryck för den slutgiltiga teknikhysterin! Bara för att det går att göra tekniskt så ska vi ha det, utan att fundera över om mänskligheten verkligen vill det.

Det sätt som vi låter oss styras av tekniken är ibland skrämmande tycker Patrik Stensson som säger att en del av det som framställdes som utopier i George Orwells 1984 anses som alldeles normalt i dagens samhälle. Kultfilmerna Terminator och Matrix baseras på att mänskligheten konstruerar en teknik som man anser sköta jobbet bäst och avsäger sig kontrollen. Patrik Stensson tycker att vi tenderar att resonera på liknande sätt och att filmerna därför fungerar bra som intressanta tankeväckare.

Vad ska vi då göra förutom att släppa in arkitekterna i systemverkstaden? Jo, vi ska utnyttja människans unika och starka sidor, bland annat de intuitiva kanalerna.

– Vi kan förenklat säga att människan har ett intuitivt medvetande och ett fokuserat medvetande. Det fokuserade är det medvetande vi till viss del kan kontrollera men det är samtidigt förknippat med de begränsningar som, ibland något förhastat, brukar tillskrivas hela människan, t.ex. en sekunds fördröjning och 7±2 parallella kanaler. Vårt intuitiva medvetande är förhållandevis omedelbart och obegränsat, säger Patrik Stensson.

– Det fokuserade medvetandet använder vi för att lära oss nya saker. Som när vi skall cykla, köra bil eller flyga stridsflygplan för första gången. Efter ett tag lär vi oss att ha förtroende för vår egen intuitiva förmåga och då lämnar vi över en del av jobbet till det intuitiva medvetandet. Så snabba förlopp som att hålla balansen på en cykel klarar bara de intuitiva kanalerna. Men nu är kruxet att eftersom det endast är det fokuserade medvetandet som har maskinliknande egenskaper och som i någon mening är mätbart blir det den förmågan som jämförs med datorer och automater. Och då ligger vi ohjälpligt efter. En viktig unik mänsklig egenskap är att alltid kunna sätta in problem i ett större perspektiv, att använda vårt samlade arv och hela vår erfarenhet till att se saken i ett annat sammanhang. Det mesta av detta ligger i vårt intuitiva medvetande och det avgränsas ofta bort i jämförelsen med datorer och maskiner.

– När du blivit en van bilförare så avlastar du dig själv med att använda dina intuitiva kanaler. Du kör med känsla och håller en liten glugg öppen i det fokuserade medvetandet som övervakar och kan slå larm. Och så är det med stridsflygare också. Erfarenhet och skicklighet är att ha förtroende för sin intuitiva kapacitet och det har du bara om du har prövat den. Med rätt byggda system kan du klara av mycket av arbetet med dina intuitiva kanaler. Då kan du få en överkapacitet som du kan använda till att ligga på framkant.

Under slaget om Storbritannien sommaren 1940 skickades mycket oerfarna piloter upp från båda sidorna. De som överlevde de första uppdragen hade sedan ett erfarenhetsövertag som gav dem kapacitet att tänka i förväg, vara taktiska, vilket gav dem väsentligt mycket större möjligheter att överleva en längre tid.

Lite tillspetsat uttryckt finns det ett årtal när tekniken sprang ifrån människan.

– 1978 kom Intel med den första så kallade PC-processorn. Man kan säga att det var då den digitala tidsåldern på allvar tog fart, säger Patrik Stensson. Det var vid den tiden man började konstruera system där det inte finns plats för människans intuitiva kanaler. Bara när det finns en analog dynamik går det att så småningom få en känsla för hur det fungerar. Därmed inte sagt att de digitala systemen bara är av ondo. De skapar fantastiska möjligheter. Det farliga är när de används på fel sätt.

”Luftens rallyförare”

Moderna bilar har massor av datorer. De håller ordning på bromsarna så att de inte låser sig och förhindrar att bilen kommer i sladd. Systemen har höga prestanda. Men när antisladdsystemet når sin gräns blir bilen utan förvarning omöjlig att kontrollera.

– En rallyförare skulle aldrig använda ett sådant system därför att de ständigt  ligger på gränsen för vad bilen klarar av. Den vanlige Svensson, som åker ”mitt i skjortan” med bilen, får med hjälp av systemen en ”större skjorta” och har därmed för det mesta längre till gränsen där bilen sladdar, vilket vid en snabb anblick framstår som en ökning av säkerheten. Även för Svensson finns dock en fara med det eftersom man lätt luras att omedvetet komma för nära gränsen då systemet döljer den dynamik som förmedlar var gränsen går. Problemet nu är att stridsflygarna, som är ”luftens rallyförare” eftersom de allt som oftast skall balansera på gränsen för vad systemet klarar av, också börjar bli utrustade med system som döljer gränserna.

Ett exempel på detta är det datoriserade styrsystemet i Gripen. Patrik Stensson säger att systemet numera verkar fungera utmärkt och att det egentligen inte finns något alternativ eftersom det är omöjligt för en människa att manuellt flyga ett instabilt plan som Gripen.

– Faran med ett sådant system är dock att man kan förlora känslan för hur systemet arbetar. Det kan vara svårt att veta hur hårt det får jobba för att klara av planet. Styrsystemet kan ligga på gränsen till sin förmåga men resultatet är ett lugnt och till synes stabilt uppträdande. Det var kanske något sådant som hände vid de två första haverierna. I äldre plan med analoga styrsystem får man tydligare förvarning. Det skakar i planet, rodren biter inte och så vidare.

Hur ett så komplicerat system skall förmedla den typen av information vet inte Patrik Stensson ännu, annat än att det måste ha någon form av analog dynamik som ger piloten en chans att lära sig använda sitt intuitiva medvetande. Något annat duger inte.

Man måste ”kunna lära känna grejerna” som Patrik Stensson säger och uppmanas att förklara problemet med ett konkret exempel. Jaktpilotens öga är radarn. Den ger honom en uppfattning om läget, var målen är och vad han ska göra.

– Viggenradarn gav i sig en syntetisk bild, men den var ändå relativt ”analog”. Den visade på några olika sätt med sitt beteende hur svårt den tyckte att det var att hitta och följa ekona.

– Jasradarn är mer avancerad och mer digital. Av förklarliga skäl döljer den mycket av sitt inre liv men det sker kanske på bekostnad av känslan för hur svårt den tycker att tillvaron är.

Var det bättre förr?

Därmed kommer vi in på det intressanta ämnet om det var bättre förr.

Man talar om flygplansgenerationer. Draken tillhörde den andra generationen, Viggen den tredje och Gripen tillhör den fjärde. Draken beskrevs som svår att flyga vilket innebär att flyguppgiften krävde relativt mycket av pilotens kapacitet. Efter en tid kunde piloten föra över mer av flygandet till de intuitiva medvetandets kanaler. Det blev som att cykla. Den erfarne piloten kunde frigöra en viss överkapacitet. Viggen var nog lättare att flyga och samtidigt fanns det fler system att hantera. Men den förhållandevis analoga karaktären på systemen gjorde att erfarna piloter kunde lära sig att både flyga och sköta systemen mycket på känn och därför frigöra ganska mycket överkapacitet. Det som krävs för att kunna vara en bra taktiker. Fördelningen mellan flygning, systemhantering och överkapacitet kan också sägas att den var välbalanserad. För mycket överkapacitet är inte heller bra för då har man inget att använda den till. Överkapaciteten använder det medvetande som skapas av den nyttjade kapaciteten. Så kommer Gripen. Beskrivs som än lättare att flyga, men med massor av system med digital karaktär. Det finns inte så mycket kapacitet att tjäna in på flyguppgiften för den erfarne och systemen kräver massor av pilotens kapacitet där det inte heller finns så stora möjligheter att använda intuitiva kanaler.

Det finns två typer av effekt av ett system. Den effekt som kommer av att systemet nyttjas med den mänskliga kapacitet som krävs för detta och den effekt som kommer av att människan använder den tillgängliga överkapaciteten till att dra nytta av systemets egenskaper. Patrik Stensson kallar dem för ”konstruerad effekt” och ”tillämpad effekt” och anser att det är den tillämpade effekten som är den väsentliga skillnaden mellan olika system, den riktigt värdefulla effekten. Om det fanns en trend med ökande överkapacitet fram till och med tredje generationens stridsflygplan så är det nog ganska riskfritt att påstå att den trenden är bruten.

– Det allvarligaste är inte att antalet system har ökat så mycket utan att dynamiken i dem är så dold av den digitala karaktären att det är svårt att lära sig få någon känsla för dem och på det viset skapa den värdefulla överkapaciteten och fylla den med nyttigt intuitivt medvetande, säger Patrik Stensson.

– En bra balans mellan konstruerad och tillämpad effekt är förmodligen en mycket viktig faktor för att ett system skall bli robust och funktionellt, eller med militärt språk, ”fältmässigt” och ”stridsdugligt”. Det är när systemen kompletterar människan och skapar goda förutsättningar för de unikt mänskliga egenskaperna som framgång nås, inte när teknik och människa konkurrerar.

För Patrik Stensson är Viggenepoken historia. Hans sista flygning var i augusti. I julas försvann i princip de sista viggenflygplanen. Gripen har han ännu bara fått åka i baksits. Och det är inte samma spets på MSI-problemen i morfars gamla traktor.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Flygsimulatorn som kan backa

Flygsimulator [Converted]

En ny flygsimulator utvärderas just nu på Totalförsvarets forskningsinstitut i Linköping. Det unika med den nya simulatorn är de pedagogiska hjälpmedlen och att den är relativt billig att bygga. Framsyn har tagit en provtur.

Det ringer och piper och Viggenspaken vibrerar varnande. Det är inte så lätt att flyga som man kanske tror. Men planet håller sig i luften, trots allt. Om jag vänder mig åt sidan ser jag något som kan vara Östgötaslätten rusa förbi. Det går till och med att ana luftintaget på Viggenplanet. Framåt syns symbolerna i head up-displayen. Det är märkvärdigt svårt att få planet att ligga rakt på vingarna. En lutning med spaken och planet börjar svänga och luta. I verkligheten skulle det här ha varit ytterst påfrestande. Nu är det lyckligtvis en simulator. Efter en 180 graders sväng dyker det upp något konstigt i skyn. Det ser ut som ett serpentinband – eller kanske mer som en dna-spiral. Det är så jag har flugit planet.

Jag sitter i luftstridssimulatorn Aces på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i Linköping. Bandet är ett av de pedagogiska verktyg som är kännetecknet för denna simulator. Här kan man inte bara stanna tiden, det går också att spela tillbaka den. Det betyder att piloten får nya chanser. Var han inte nöjd med den första manövern så kan han pröva en ny. Han kan också sätta sig bakom en virtuell kamera och fara omkring i luftrummet och se på sin flygning ur olika vinklar. Går det för fort kan han flyga med halva hastigheten. I verkligheten skulle då planet ha förlorat sin lyftkraft och trillat ner. Han kan också flyga fortare än vad det går att göra i verkligheten. Den pedagogiska poängen är att om man nöter in ett moment i hög hastighet så känns det lättare i den verkliga, långsammare världen.

Hela tiden gäller det att spana. I Aces presenteras den virtuella verkligheten direkt i flygarens hjälm. Systemet håller ordning på vart flygaren tittar och vartefter plockas den bild fram som flygaren borde se där. Detta är möjligt tack vare den enorma datorutvecklingen.

Utvärderar pedagogiken

Staffan Nählinder på FOI:s institution för människa–system-interaktion (MSI) ansvarar för utprovningen av simulatorn.

– Vi utvärderar själva simulatorn i sig och så prövar vi i samarbete med flygskolan i Linköping hur de pedagogiska verktygen fungerar. Vi utvärderar vad som kan göras bättre, vad man kan avstå från och så vidare. Vi testar också om hjälmdisplayen är ett bra alternativ, säger han.

Luftstrid på nära håll brukar kallas dog fight på flygarspråk. Det var så flygstriderna började under första världskriget då piloterna kom väldigt nära. Det var också en nödvändighet eftersom kulsprutorna inte var effektiva på längre avstånd. Redan då lades grunden för jaktstriden. Den som hade högre fart och högre höjd än sin motståndare, och helst solen i ryggen, hade en stor fördel. Han kunde oupptäckt dyka ned på sin fiende som sällan hann uppfatta vad det var som träffade honom. Under andra världskriget var principerna desamma. Slaget om Storbritannien, när det brittiska jaktflyget under sommaren 1940 vann utnötningskriget mot det tyska flygvapnet, har blivit symbol för jaktstriden.

De oerfarna flygarna lärde sig av de erfarna. Om de klarade sig de första dagarna kunde de bygga upp så mycket erfarenhet att deras chanser till överlevnad ökade dramatiskt. Då fick de lära sig jaktstridens grunder den hårda vägen.

I Sverige har de blivande piloterna aldrig haft erfarna jaktflygare som lärare. Det finns ingen egen krigserfarenhet att bygga vidare på. Det är dessutom svårt att lära blivande flygare det grundläggande i jaktstriden. När lärare och elev kommer ner på marken   visar läraren med händerna hur planen låg och var eleven gjorde fel och hur han borde ha gjort. Vilken elev kan komma ihåg det? Dessutom kan eleven inte gå upp senare och öva samma moment, för förutsättningarna kan inte repeteras. Det är här luftstridssimulatorn kommer in.

– Den ska ge de blivande flygarna en förståelse för hur flygplan uppträder i lufthavet. De ska förstå vad vinklar, farter och höjder betyder, det vill säga de grundelement som alltid ingått i jaktstriden.  Flyglärarna, som är här och hjälper oss med utvärderingen, säger att de har stor nytta av de pedagogiska verktygen. Läraren kan sitta i den ena kabinen och eleven i den andra och så flyger de några minuter, går ut och ser hur de flugit. Läraren kan också från kontrollpanelerna låta två elever i var sin kabin flyga mot varandra.

Unik och billig

I luftstriden går det att plocka in andra flygplan och skjuta med automatkanon och värmesökande robot. Eleverna får också lära sig hur man kan lura en sådan robot med facklor eller undanmanövrer. Det gäller att lura roboten att göra sig av med sin energi när motorn har slutat att gå.

– Det unika med vår simulator är de pedagogiska hjälpmedlen, säger Staffan Nählinder.  I dag tävlar simulatorerna om att vara så realistiska som möjligt. Vi tror att det går att spara in på realismen och i stället satsa på de pedagogiska verktygen. Det är väl inget som säger att man lär sig bättre för att det går att räkna nitarna på flygplanet?

– Tanken har varit att bygga en relativt billig och enkel simulator som till största delen baseras på redan färdiga program och hyllvara. Den här simulatorn har Saab byggt åt flygvapnet och de har tagit program som redan finns. Det nya är sättet att koppla ihop delarna.

De pedagogiska verktygen har utvecklats av en samarbetsgrupp bestående av Saab, FM, FOI och försvaret.

– Vi började med en enkel simulator som inte var större än en vanlig pc. Den kallades då för illustrator. Nu har vi kommit till demonstratorn, där vi kopplar ihop olika simulatorer. Vi kan flyga mot luftstridssimulatorn i Bromma och kommer snart att kunna koppla ihop Aces med en markstridssimulator.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafkik, Framsyn 2004/6

Överlevare med koll

Erieye [Converted]

Radarplanet Erieye byggdes för att försvara Sverige. Till skillnad från andra stora projekt från det kalla kriget verkar Erieye ha en framtid. Information är det alltid efterfrågan på. Systemet har exporterats – nu senast till Grekland. Tekniken är avancerad, men det behövs inga övermänniskor för att bemästra den, säger Ericssons utbildare.

Tummen upp från den brasilianska piloten. Dragstången är stuvad i kabinen och planet taxar ut på Malmens flygfält. Någon minut senare är denna flygande ledningscentral i luften. Kursen är satt mot Halmstad och snart ska planet vara hos sin nya ägare, det grekiska flygvapnet. Planet är ett av fyra och hela affären är värd en halv miljard dollar.  Hjärnan är Ericssons fasstyrda radarantenn på taket. Karl Ekvall från Ericsson sitter vid en av de fem operatörsplatserna. Kort efter starten slår han på radarn. På den stora skärmen ritar han in ett stort område vid västkusten och säger att nu ska vi se på sjöläget.

På bara någon sekund ritas fartygen i Västerhavet in. Det är fler fartyg än man hinner räkna, men radarn hinner. Den slänger ut 30 kW i pulsen. Det motsvarar sex elspisar. Inte undra på att det behövs en särskild motor för att alstra energin.

– Och så kan vi titta på flygläget väster om Gotland, säger Karl Ekvall.

Och proceduren upprepas. På bara några sekunder har vi koll på fartygen i Västerhavet och flygplanen över Östersjön. Och ändå har vi knappt lämnat Linköping bakom oss. Radarn ser åt båda sidor och räckvidden sägs vara 45 mil med en antydan att man nog kan klämma ut lite till med vässad signalbehandling.

En egenhet är att man tappar detektioner när planet svänger brant eftersom radarn då pekar ner i backen med ena sidan och upp i himlen med den andra. Även om systemet ska kompensera för detta vill man ha svängen så snabb som möjligt.

Major Tomas Hermansson från flygvapnet som normalt flyger den svenska versionen, som dock inte har några operatörsplatser, vill ha en taktisk sväng.

– Det finns en misstanke om att ett pilvingat jetflygplan som det här brasilianska Embraer 145 inte svänger lika snabbt 180 grader som en rakvingat propellerplan som det svenska Saab 340.

Det brasilianska piloten säger till i god tid före svängen och alla spänner fast sig. Så här våldsamt går det inte till på inrikesflygningarna. Det är ju ingen 9 g-sväng, men känns ändå. Alla tar tid med klockorna och nickar sedan godkännande.

Den grekiska exporten är Ericssons senaste. Tidigare har man sålt fem system till Brasilien och ett till Mexiko. Sverige har sex, men dessa är flygande radarstationer och kallas S 100B Argus och ingår i flygvapnets nätverk FV 2000. Planet togs då fram för att försvara Sverige. Till skillnad mot många andra stora materielprojekt från kalla kriget är Erieye en överlevare. Anledningen är enkel. Information är det alltid efterfrågan på.

I Brasilien används planet i ett större övervakningsnät som nu för första gången gett Brasilien en insyn i vad som sker i luftrummet över det gigantiska Amazonas, ett område som är lika stort som USA väster  om Mississippi. Här finns 20 procent av världens sötvatten och här växer inte bara regnskogen. Kriminalitet som knarksmuggling, skogsskövling och illegal gruvdrift frodas också. Erieye är en del i det vakande ögat. På bara en månad avslöjades 50 illegala flygfält. Kriminaliteten är till största delen flygburen. Genom att se när flygplan avviker från sina förväntade rutter kan man hitta de förbjudna fälten. Spaningsplanen har blivit ett så stort hot mot den organiserade brottsligheten att besättningarnas identitet måste skyddas. När ett flygplan lyfter ringer smugglarnas spanare i sina mobiltelefoner. Men flygplanen kan också avlyssna den trafiken. Flygplanen sköts av flygvapnet och det är polisen och andra myndigheter som använder informationen.

Det brasilianska projektet är ett civilt-militärt samarbete där man  får man in värdefulla miljödata om vattenföroreningar och växtlighet. Att Brasilien gav sig in i det här tillskrivs till stor del miljökonferensen i Rio 1992. Inför denna måste Brasilien visa världen att man gjorde något för Amazonas som är en viktig del av hela jordens ekosystem.

Tekniken må vara imponerande. Men utan människor som vet hur man sköter den är den inte mycket värd. Lars Ekström har jobbat i 20 år som flygstridsledare. Nu har han lämnat lunken i flygvapnet för samban i Sydamerika och är sedan flera år knuten till Ericsson som utbildare och åker jorden runt och håller kurser för radaroperatörer.

– I början hade man kanske som svensk vissa föreställningar om att det inte skulle vara samma ordning och reda som hemma. Men där hade jag fel. Det är hög klass på organisationen och det finns en stor ödmjukhet att lära sig så mycket som möjligt.

Lars Ekström säger att man inte behöver vara övermänniska för att klara denna avancerade teknik.

– Egentligen skulle vi kunna ta in en från gatan. Men man bör ha en viss erfarenhet av ledningssystem. Sedan får man lära sig radarns principer och få förståelse för system och förmågor. Kort sagt att begripa vad informationen ska användas till. Själva handgreppen är lätta att lära sig. Något mer än vanlig datavana behövs knappast.

Grundinställning klarar  det mesta

Det utmärkande med Erieye är det självklara. Systemet är rörligt och antennloben är styrbar. Den senare innebär att man kan välja hur energin ska användas. En bred överblick över ett stort område eller en koncentration på vissa sektorer eller vissa objekt. Beroende på läget kan man också ändra uppdateringstakten. En lastbåt behöver man kanske bara kolla någon gång i minuten – ett flygplan betydligt oftare.

– Systemet har en grundinställning, säger Lars Ekström. Med denna klarar man sig i 90 procent av fallen. Det är som en modern kamera. Vill man göra något extra måste man veta så mycket att man kan runda automatiken. Det är det vi lär operatörerna.

Eleven får en grundkurs på mellan fem och sju veckor. Då ingår några flygningar. Mycket av tiden görs dock i en simulator där man både kan öva praktik och teori. Som med alla simulatorer blir mängdträningen billig och man kan öva det som inte går i verkligheten som att förbereda sig för ett uppdrag i ett annat land.

Efter detta sker en påbyggnadskurs med några fler flygningar. Nu ska operatören kunna sköta systemet på egen hand. Piloterna kan också gå en kortare kurs liksom militära beslutsfattare. Det här ger andra utanför den innersta kretsen en förståelse för vad planet kan och inte kan och hur det ska utnyttjas.

– I Brasilien låter man rutinmässigt piloter tillbringa en tid av flygningen som operatörer, säger Lars Ekström.

Rollfördelningen mellan operatörerna skiljer sig mellan uppdragen. Det ska dock finnas en chef som leder verksamheten och ansvarar för att man får ut något vettigt av den insamlade informationen. Chefen bestämmer också var flygplanets ska vara. Blir det en konflikt med flygsäkerheten så lär piloten ha sista ordet.

– Man bör ha med en expert på signalspaning och telekrig. Här finns ett hotbibliotek så att man vet man vad hittar, säger Lars Ekström. En bör sköta själva radarn vilket innebär att få fram bästa luft- och sjöläge. Man kan också ha en flygstridsledare och är det riktigt akut kan alla jobba som sådana. I det grekiska planet finns Natolänkarna 11 och 16. Att sköta dessa kan vara nästan ett heltidsjobb.

Varje uppdrag består av tre faser: planering, uppdraget och utvärdering. Man kan sitta efteråt och spela upp hela flygningen och lägga underrättelser i en databas.

Erieye är en kompakt variant av amerikanska Awacs. Den riktiga Awacs är en gigant. Den kostar gigantiska summor och kräver en gigantisk organisation. Ericsson menar att Erieye klarar 80 procent av vad en Awacs kan göra till en bråkdel av kostnaden. En förklaring är att planet så snabbt kommer i luften. Det är ju de kraven flygbolagen ställer på sina pendlarplan. För den som ska bekämpa brottslighet är snabbhet och överraskning en förutsättning för att lyckas.

För lekmannen som på plats i luften ser hur tekniken fungerar kommer tanken på Estonia upp. Vad hade hänt om Sverige haft en flygande lufttrafikledning under olycksnatten?

– Jag har funderat på samma sak, säger Lars Ekström. Så där långt ute på Östersjön  är det svårt att nå med kommunikation från land. Det enda man kunde göra var att tilldela en sökruta för varje helikopter. Det gjorde att helikoptrarna av säkerhetsskäl flyg långt från varandra och det var svårt att improvisera. Med en Erieye som den grekiska skulle vi ha kunnat dirigera hela räddningsaktionen och lett in helikoptrar mot de nödställda. Hade räddningsflottarna haft radarreflektorer kanske vi även hade kunnat plotta in dem.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Mjukvaruradio

MjukvaruradioI dag finns hundratals större och mindre radiosystem innom försvarsmakten. Ytterst få har förmågan att kommunicera med varandra. Samtidigt ställs stora krav på kommunikationen för rörliga taktiska enheter i det flexibla insatsförsvaret. Detta är en stor utmaning för forskare och utvecklare. Med mjukvaruradio, adaptiva radionoder och mobila ad hoc-nät kan teknikerna skapa flexibla och dynamiska kommunikationslösningar som uppfyller användarnas varierande krav.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från stugan till campen

Hur stort är försvaret [Converted]Årets försvarsbeslut kan ses som en bekräftelse på att det är det internationella engagemanget som styr verksamheten. Försvaret säger att den nya verkligheten inte kan klaras med de gamla reglerna och att det gamla värnpliktssystemet i grunden måste förändras. På tidsaxeln nedan ses de viktigaste stationerna och utspelen på väg mot det som kallats försvarets ödesbeslut.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Helikopter NH90

Helikopter_NH90 [Converted]

En efterlängtad helikopter är på väg att landa i det svenska försvaret. Den har mörkerseende och avancerad radar och styrs med en joystick. Helikopter 14 är resultatet av ett nordiskt samarbetsprojekt och är skräddarsydd för att passa det nätverksbaserade försvaret.


Helikoptern har kommit in i Jas-åldern.

– Men det är inte så svårt att flyga helikopter. Det är som att lära sig cykla. När man väl kan det sitter det där, säger Kenth Malmberg som flugit helikopter i 28 år. Det kan vara svårare att köra bil i en storstad.

Kenth Malmberg är ”teamleader” i Nordic Standard Helicopter Program (NSHP) och även delprojektledare för ”training” i den svenska delen av projektet.

– Det svåra är inte att starta, flyga och landa. Det kan nästan vem som helst lära sig. Det svåra är att landa på besvärliga ställen i dåligt väder, och att manövrera helikoptern där det är trångt, vilket det ofta handlar om för militära helikopterförare. Det finns inte lång tid att förbereda sig inför ett uppdrag, som att i mörker och dåligt väder vinscha upp en akut sjuk person från ett fartyg.

– I den så kallade stresskonen, när alla lampor lyser rött, då gäller det att välja bort det minst viktiga. Det är det svåra och det viktigaste i urvalsprocessen för helikopterpiloter.

Der är lätt att tro att det endast är personer med nerver av stål, eller helst inga nerver alls, som passar för detta jobb. På frågan om vad som krävs av en bra helikopterpilot svarar Kenth Malmberg att det gäller att kunna jobba i lag. Oavsett insats hänger resultatet på att alla drar åt samma håll. Det spelar ingen roll hur skicklig piloten är om inte ytbärgaren kan göra sitt jobb.

Piloten styr med joystick
Den nya svårigheten är att lära sig att utnyttja alla nya system som finns på den moderna helikoptern, kallad helikopter 14 i Sverige och NH-90 internationellt. Omställningen har jämförts med att flygvapnet skulle ha gått direkt från Tunnan till Gripen.

Till skillnad från Vertolhelikoptrarna, som kom i början på 1960-talet, har NH-90 många nya funktioner. Sättet att arbeta i helikoptern blir annorlunda mot tidigare. Medan maskinen till stor del sköter flygandet ska besättningen vara systemoperatörer. Piloterna har fem bildskärmar framför sig. Borta är den gamla klockbutikscockpiten med en uppsjö av visare. I stället har helikoptern fått vad som internationellt kallas en glass-cockpit. Piloten kan välja vad som ska visas på skärmarna och det gäller att han gör rätt val. Helikoptern har ett styrsystem av samma typ som Gripen. Det innebär att pilotens spakar fungerar mer som en joystick i ett dataspel än som en del av själva helikoptern. Piloten talar via spakrörelser om vad han vill att helikoptern ska göra. Sedan räknar datorerna ut hur rotorbladen ska ställas in på huvudrotorn och stjärt-rotorn. Denna helikopter är en av de första i världen med ett så avancerat styrsystem, som på flygarspråk kallas fly-by-wire.

Kostar som ett Jasplan
Sverige har beställt 18 helikoptrar med option på ytterligare sju. En fullt utrustad helikopter kostar ungefär som ett Jasplan och då gäller det att besättningen är så välövad att helikopterns alla konster kan utnyttjas. Därför studeras nu vilka typer av utbildningshjälpmedel som ska användas i helikoptern. Det får inte vara för litet, men inte heller för mycket eftersom utbildningshjälpmedel är dyra.

Det nordiska samarbetet om försvarsmateriel har resulterat i bland annat ubåtsprojektet Viking och den splitterskyddade granatkastaren SSG 120. Det fanns även ett gemensamt behov i Danmark, Finland, Norge och Sverige av en medeltung transporthelikopter. De svenska helikoptrarna gick på övertid. Det fanns uppenbara fördelar med ett samnordiskt projekt. Det skulle bli en längre serie och därmed ett lägre styckepris. Ett sådant projekt kunde också samordna det komplicerade underhållet, utbildning och träning.

Danmark gick sedan sin egen väg och valde en helikopter med längre räckvidd. Danmark ska klara sjöräddning ända upp till Färöarna. Det finns en gemensam projektgrupp (NSHP) och varje land har dessutom sin egen projektgrupp.

Två studier har gjorts. En svensk, av FOI, som studerar behovet av en simulator med rörelsesystem kontra en enklare simulator utan rörelsesystem. Rörelsesystemet ger simulatorn möjlighet att röra sig i sex frihetsgrader och ger en upplevelse av verklig acceleration och lutning.

Den andra studien är en analys av utbildningsbehovet med en rekommendation av den mest kostnadseffektiva kombinationen av utbildningshjälpmedel som

  • Computer Based Training (CBT)
  • Virtual Maintenance Trainers (VMT)
  • Rear Cabin Trainers (RCT)
  • Tactical Procedure Trainers (TPT)
  • Full Flight Simulators (FFS)

– En FFS kan kosta mer än en helikopter, säger Kenth Malmberg. Vi kan klara många moment även i en enklare simulator utan rörelsesystem, men den går inte att undvara helt. Den behövs för att öva de svåraste momenten, exempelvis stjärtrotorhaveri och autorotationer.

Stjärtrotorhaveri kan vara mardrömmen för en helikopterpilot. Då börjar helikoptern att snabbt svänga runt huvudrotoraxeln och piloten kan tappa kontrollen. Den rätta åtgärden är att strypa kraften till huvud-rotorn. Då försvinner vridmomenten i axeln och helikoptern sjunker snabbt mot marken. Vid övning av denna typ av nödåtgärder ger en flygsimulator med fullt rörelsesystem den bästa träningen.

Gemensam simulator
– Finland, Norge och Sverige har gemensamt ett simulatorbehov som motiverar en FFS. Inriktningen är att en simulator ska placeras i något av länderna. Övriga utbildningshjälpmedel kommer förmodligen att placeras lokalt.

Svårigheten är att välja mellan alla dessa olika utbildningshjälpmedel, från den dyra flygsimulatorn (FFS) till ett vanligt dataprogram (CBT). Det är här som analysen kommer in. Det kallas för Training Needs Analyzis (TNA) och är en metod som används flitigt i USA och Storbritannien. Det nordiska helikopterprogrammet NSHP valde att följa en brittisk metodik. Totaltförsvarets forskningsinstitut (FOI) ska genomföra TNA-studien. Den genomförs i nära samarbete med försvarsmakterna i Finland, Norge och Sverige. Arbetet beskrivs på sidorna 32-33. Det finns även ett samarbete med Nahema när det gäller utveckling av utbildningshjälpmedlen i syfte att fler ska dela på kostnaden.

Helikoptrar är ofta mycket dyra. Man kan ju fråga sig varför en låda med en snurra på taket ska kosta så mycket. Kenth Malmberg förklarar:

– Det har alltid varit dyrt med helikoptrar. En förklaring är att serierna är så korta. All utveckling ska bäras av några få enheter och så är själva drivlinan komplicerad. Den största kostnaden ligger på motorer, växlar och rotorsystem. Det är mycket hårda krav på driftsäkerhet. I den nya helikoptern ska rotorväxeln, till exempel, tåla att gå i en halvtimme utan olja.

– Däremot har underhållet blivit enklare. Det finns ett datoriserat övervakningssystem som är så säkert att det går att köra helikoptern ända tills man verkligen upptäcker att saker håller på att slitas ut. Vi förväntar oss en betydligt bättre tillgänglighet på det här systemet jämfört med tidigare system.

Redo att rycka in
Helikoptern är en enhetshelikopter och ska klara alla konster som vi tidigare behövde olika helikoptertyper för, som trupptransport, ubåtsjakt och sjö- och flygräddning. Sverige satsar på färre och mer avancerade helikoptrar för att tillföra mer till det nätverksbaserade försvaret. Helikoptrarna har ett avancerat ledningssystem som konstruerats av Saab och ska bli kraftfulla noder i nätverket.

Det har talats mycket om att när den nya helikoptern kommer, får Sverige en luft-buren bataljon som likt en brandkårsstyrka är redo att rycka in när det osar hett. Men helikopter 14 är ingen stor helikopter. Det finns plats för 16 soldater och även om Sverige lyckades få tillverkaren att höja taket till ståhöjd så blir det ganska trångt. Det krävs åtskilliga helikoptervändor för att flytta på en bataljon. Men framför allt krävs det en eskort.

– Utan eskort kan man lika gärna skicka soldaterna med en budfirma, säger Kenth Malmberg, som inte skulle bli överraskad om debatten om attackhelikoptrar dyker upp igen.

– Den gången handlade det om attackhelikopter eller ny stridsvagn. Stridsvagnen kan bekämpa andra stridsvagnar och ta och behålla terräng. Attackhelikoptern är visserligen snabb och rörlig, men den tar ingen terräng. Däremot skulle den behövas för att eskortera transporthelikoptrarna och hålla nere beskjutning från marken. Transporthelikoptern kan bestyckas för eget skydd och den kan även bära raketer, robotar och torpeder. Men den är ingen attackhelikopter.

Utrustad med mörkerseende
Det är ovisst om helikoptern någonsin hamnar i strid. Däremot kommer den med säkerhet att rädda nödställda och släcka skogsbränder. Det är här den nya tekniken kommer att spela en roll. Helikopter 14 har som andra moderna helikoptrar utrustning för att se i mörker. Det finns både mörkerglasögon, night vision goggles (NVG) och en Forward Looking Infra Red (FLIR). Det är en sensor som känner av värme, därefter skapas en bild som bygger på värmestrålning och inte på synligt ljus. Därmed kanske vi slipper höra det, för en utvecklad nation, så pinsamma beskedet att spaningarna inställdes vid mörkrets inbrott.

– Om vi haft denna utrustning när Estonia gick under hade vi kunnat göra en betydligt bättre insats, säger Kenth Malmberg, som deltagit i åtskilliga mer eller mindre dramatiska utryckningar.

Helikoptern har även avancerad radar, aktiv och passiv sonar och motmedelssystem.

Av Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

FAKTARUTA
Vägen fram till den moderna helikoptern 1990 inledde Frankrike, Tyskland, Italien och Holland ett samarbete om att gemensamt utveckla och köpa en medeltung helikopter.

1992 bildades Nato Helicopter Design&Development Production and Logistic Management Agency ,Nahema. Samtidigt bildades Nato Helicopter Industries (NHI) som skulle utveckla och tillverka den nya helikoptern. Bakom stod företagen Europcopter (Frankrike); Eurocopter Deutschland (Tyskland), Augusta (Italien) och Fokker (Holland).

2000 beställde de fyra länderna totalt 243 helikoptrar i olika versioner med option på ytterligare 55.

2001 anslöt sig Portugal till Nahema och beställde tio helikoptrar. Samma år beställde Grekland 25 (med option på 14). Sverige beställde 18 helikoptrar (med option på sju), Finland 20 och Norge 14 (med option på tio).

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ödestimman 1968

Ödestim_2 [Converted]Det tjeckoslovakiska experimentet med ”socialism med ett mänskligt ansikte” fick sitt slut när Warszawapakten invaderade och återställde sin ordning. Men vad hade hänt som tjeckoslovakierna gripit till vapen och USA utlovat ett ”kraftfullt stöd”? Som i sin tur i Kreml tolkats som ett försök att skapa en resning i östblocket. Det ena hade kanske gett det andra. De planer som var så noga utarbetade på båda sidor hade kanske inte gått att stoppa. I dag, när vi vet
hur det gick, känns scenariot overkligt. Men hur overkligt var det då mitt upp i krisen?

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kalla krigets historia

Kalla_kriget_SLUT [Converted]Europa låg i ruiner, två städer i Asien var utplånade av kärnvapen. När freden äntligen hade kommit var tanken på ett nytt krig inte främmande. Det nya var att det skulle bli med kärnvapen. Ända fram till Kubakrisen 1962 levde Sovjet, USA och Europa i kärnvapenkrigets skugga. Samtidigt var det för västvärlden den största välståndsökningen i historien. Gott om jobb, billiga
bostäder, Beatles och lite ångest för jordens undergång.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

NBF-labbet – visionsverkstaden i Enköping

NBF-labbet i EnköpingI Enköping ska teknik och metod gå hand i hand på vägen fram till demonstrator 05. Här ska man kunna koppla ihop Jas med
soldaten och detta ska vara en kreativ mötesplats där människor och system ska övas inför det framtida nätverksbaserade
försvaret. I det första nätet är Enköping i centrum.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Markoperationens fyra zoner

Krigets fyra zoner 030602 [Converted]Krig är inte bara kaos. Markoperationen består av fyra olika faser. De är sammanvävda i tid och rum, men är så olika att den befälhavare som inte inser detta hamnar i svårigheter. En pansarkil understödd av flyg kan snabbt nå motståndarens hjärta och störta en regim. Men för att ta kontroll över ett land, få igång samhället och vinna befolk-
ningens förtroende krävs betydligt större mängder trupp. Här finns en risk att USA i Irak upprepat misstaget från Afghanistan. I så fall har man byggt sitt krigföringskoncept mer på önsketänkande än en insikt i krigföringens natur.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Syntetisk omgivning

Syntetiska landskap

Med begreppet syntetisk omgivning avses allmänt en simulerad naturlig omgivning som vanligtvis representerar en sann geografisk plats. En SO innehåller taktiskt avgörande naturliga egenskaper hos land, hav och atmosfär, kulturella egenskaper som byggnader, broar, vägar, osv samt yttre egenskaper hos enheter som t ex ytmaterial.

En SO innehåller också ofta mer än vad som är nödvändigt för enbart visuell 3D-avbildning. Kartinformation som typ och läge hos byggnader, vägar, höjder, vattendrag etc behövs för att de objekt som skapats i datorn, t ex fordon, ska kunna tolka och navigera i omgivningen. Fysikaliska egenskaper relevanta för elektromagnetisk vågutbredning behövs för att möjliggöra hantering av sensor och telekrigsfunktioner. Dessutom behövs fysikaliska egenskaper för hantering av sk dynamiska effekter som spårbildning, vapenverkan, damm och rök.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Robothotet i Europa

Robothotet i Europa

Ballistiska robotar ger status i en värld med fler kärnvapenstater

Tiden talar för robotförsvar av typ Stjärnornas krig, säger FOA-forskare

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden finns även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare. Så står det i försvarspropositionen och angrepp med fjärrstridsmedel anges som ett troligt inslag i det begränsade väpnade angrepp som Försvarsmakten ska kunna hantera.

FOA-forskaren Folke Andersson som är expert på luftförsvar följer utvecklingen på detta område menar att detta är ett ”nygammalt hot” som kanske, men inte säkert, är värre än vad det var förut:

– Vi ser en större spridning både av robotar, och av kunskapen om dessa robotar. Det blir dessutom lättare att med relativt enkel civil teknik att peka ut mål och leda robotarna mot dessa mål. Folke Andersson pekar på det faktum att man redan idag för en relativt överkomlig summa pengar kan beställa kommersiellt tillgängliga satellitbilder med en meters upplösning över önskade platser på jorden. Dessutom kan man redan idag med stor precision navigera med hjälp av olika satellitnavigeringssystem, som hela tiden naturligtvis utvecklas.

– Därmed kan man säga att förmågan har ökat. Sedan är det en annan sak att värdera avsikter. Vem eller vilka skulle ha intresse av att angripa Sverige med fjärrstridsmedel? Ett scenario som har beskrivits är att hota Sverige med utpressning när vi deltar i en internationell operation, säger Folke Andersson.

Nazityskland lade robotgrunden
Grunden till såväl kryssningsrobotarna som de ballistiska robotarna är de tyska robotarna V1 och V2 från andra världskriget. Bortsett från 60 års teknisk utveckling har egentligen inte så mycket hänt. Kryssningsroboten V 1 gick i underljudsfart och kunde upptäckas och bekämpas av luftförsvaret. Den ballistiska roboten V2 kom med hög fart utan förvarning rakt ner från skyn. Mot den fanns inget försvar.

V2:an utvecklades lite senare till robotar av typ den sovjetiska Scud som på sin tid spreds över världen. Med Scudroboten följde ett kunnande som använts för att vidareutveckla Scudroboten – som i Irak – och bygga helt nya typer.

Ballistiska robotar ger status
– Det skrämmande är att en del länder som skaffat sig dessa ballistiska robotar också är icke-demokratiska stater med kärnvapenambitioner. En del länder, som Iran och Irak, har skjutit mot varandras städer med dessa robotar. Irak sköt Scudrobotar mot israeliska städer under Gulfkriget och Irak hade tidigare visat att man vågade använda kemiska stridsmedel. Hade Scudrobotar som sköts mot Israel varit laddade med kemiska stridsspetsar vågar man nästan inte tänka på vad det israeliska svaret hade blivit mot Bagdad. Så nog finns det anledning att ta det s k missilhotet på allvar, säger Folke Andersson.

En del länder som Indien och Pakistan har både bomb och vapenbärare om än i mycket begränsat antal. Men bara detta att två grannländer i konflikt har dessa förmågor har klassat den oroshärd som kanske den farligaste i världen.

– Ballistiska robotar har blivit något av ett statusvapen, säger Folke Andersson. Det upplevda robothotet är nog mycket en fruktan för att robotarna kan laddas med massförstörelsevapen. En vanlig sprängladdning ger visserligen en stor skada, men dess verkan är begränsad till den plats där stridsdelen slår ned. För att öka robotens räckvidd kan man minska lasten. Vad gäller sprängämnen kommer man till en gräns där lasten blir så liten att det inte är värt mödan att skicka iväg en robot. Då är det mer frestande att ladda roboten med biologiska eller kemiska stridsmedel. Men dessa kan å andra sidan lika väl spridas av terrorister.

Tiden talar för Stjärnornas krig
Rädslan för att den s k robotteknologin ska spridas utanför stormakterna har funnits länge, men frågan blev verkligt het sommaren 1998 när republikanen och den f d försvarsministern Donald Rumsfeld i den amerikanska kongressen lade fram en rapport som hävdade att USA hade underskattat det hotet från de s k pariastaterna. Länder som t ex Iran, Irak och Nordkorea kunde mycket tidigare än vad USA bedömde nå USA med ballistiska robotar. Kritiker mot Rumsfeldrapporten hävdade att detta var ytterligare ett försök av republikanerna att skapa ett antirobotförsvar i samma anda som när Ronald Reagan 1983 presenterade sina tankar på ett försvar mot sovjetiska ballistiska robotar det s k Stjärnornas krig.

– USA och Israel tar detta hot på allvar, säger Folke Andersson. De försöker gemensamt skapa markbundna försvar mot främst ballistiska robotar. System som i stil med Patriotsystemet användes mot irakiska Scudrobotar under Gulfkriget. Sedan har amerikanerna även planer som i sin ambition närmar sig idéerna i Stjärnornas krig.

– Men Stjärnornas krig visade sig vara ogenomförbart?

Folke Andersson drar lite på svaret:

– Det var ändå nästan 20 år sedan. Det har hänt mycket på datorfronten sedan dess. De delar av Stjärnornas krig som stupade på att man inte kunde behandla stora informationsmängder på kort tid kanske går att geinom en ganska nära framtid.

Fler länder skaffar sig förmågan att kunna skjuta långt. Oroliga delar av världen har sina egna lokala robothot som Mellanöstern, Indien- Pakistan och Kina-Taiwan. I Europa upplevs hotet komma från Mellanöstern och Nordafrika.

Sverige ligger än så länge utanför räckvidden för dessa robotar. Folke Andersson ingår i en grupp med bl a FOA-forskare som studerat hur luftförsvaret ska kunna bekämpa kryssningsrobotar och vissa typer av ballistiska robotar.

– Ballistiska robotar har vi inte klarat tidigare och klarar inte nu heller, säger Folke Andersson. Och det är frågan om ens USA finner att man får tillräckligt mycket skydd för pengarna. Kryssningsrobotar är däremot intressantare därför att en kryssningsrobot egentligen inte är något annat än ett förarlöst flygplan. Kryssningsroboten är visserligen liten och kan vara svår att upptäcka och kan flyga friare än ett bemannat plan, men den är i grunden ett flygplan och kan bekämpas med det vanliga luftförsvaret, dvs luftvärnsrobotar och jaktplan med jaktrobotar.

– Dessutom, säger Folke Andersson, är snart alla flygburna vapen att likna vid kryssningsrobotar. Man vill inte flyga över motståndarens område och riskera sina guldfåglar. Man vill ha attackvapen som från långt håll själva hittar fram till sitt mål. I framtiden lär luftvärnet få inrikta sig på lasten och inte på det vapenbärande flygplanet.

Problemet att träffa en kryssningsrobot är mer taktiskt än tekniskt. Det omdebatterade Bamse-systemet kan skjuta ned kryssningsrobotar även om det kommer många, men måste då grupperas i närheten av det objekt man ska skydda. En av fördelarna med Bamse är att roboten inte har någon målsökare, som vid flertalet andra luftvärnssystem svarar för cirka 70 procent av robotkostnaden.

– En annat sätt att skydda sig är att erbjuda så få värdiga mål som möjligt vilket dock till stor del skulle innebära att avstå från fredssamhällets fördelar i form av centralisering och stordrift, säger Folke Andersson. Men detta räcker givetvis inte som enda skyddsåtgärd utan man måste bygga upp en hel kedja. Först ska man kunna upptäcka kryssningsrobotarna, sedan ska man kunna skicka upp jaktplan för att möta dem på långt avstånd, sedan möter man robotarna med en mängd mindre luftförsvarsrobotar och till slut får man förlita sig på ett robotluftförsvar vid de objekt som man är rädd om. Och där kan man ha robotar av Bamsetyp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ledningssystem för alla insatser

Opil mitten

Ett  flexibelt och rörligt sätt att leda. Det blir följden av att Försvarsmakten växlar från att möta en stor invasion till att lösa ett bredare spektrum av uppgifter. Istället för många staber, till stor del territoriellt bundna och fungerande först efter mobilisering, ska en operativ insatsledning, Opil, och ett fåtal territoriella staber alltid ha beredskap. Opil består av en operationsledning, som är samgrupperad  med ett armé-,  marin – respektive flygtaktiskt kommando. Opil ska leda allt från släckning av skogsbränder till att försvara Gotland mot ett väpnat angrepp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek