Försvarskostnader beräknas med förenklad metod

Framtidens försvar. Hur ska det se ut? Vad kostar det? Har vi råd? Det är sådana frågor som försvarets perspektivplanering arbetar med. Siktet är inställt på en målbild tio år fram i tiden. Kalle Henriksson och Ulf Jonsson vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) är operationsanalytiker. De har medverkat i den långsiktiga planeringen och kunde konstatera att det inte fanns något strukturerat sätt att göra ekonomiberäkningar på.

– Det har tidigare funnits metoder för att beräkna försvarsmaktsstrukturer. Men de gav inte svaren på de frågor vi vill ställa, säger Kalle Henriksson. Fördelen med att sitta så nära kunden som en operations-analytiker gör är att man kan fånga upp frågorna. Tillsammans med en officer började vi fundera på hur ett ekonomiberäkningsverktyg skulle se ut. Vilka data man skulle stoppa in och vad som skulle komma ut.

– Försvarsmakten är uppbyggd av förband. De är som klossar och mängden
klossar kan man förändra över tiden. Varje kloss har en ekonomisk påverkan över tiden. Vi ville definiera vilka klossar som fanns och vad de hade för ekonomisk påverkan, säger Ulf Jonsson. Så funderade vi på hur ett lämpligt verktyg skulle se ut, hur en
operatör kunde använda det.

Möjligt jämföra olika områden

– Vi ville få fram något som kunde ge snabba överslagsberäkningar så att man lätt kunde jämföra olika inriktningar av Försvarsmakten, säger Kalle Henriksson. Om vi har ett insatsförsvar med korta beredskapstider eller ett invasionsförsvar så kräver det olika personalförsörjningssystem. Ska vi vara mycket hemma eller utomlands? Vi ville ha en uppskattning av vad de stora övervägandena kostar över en tio- och en tjugoårsperiod.

– Verktyget skulle vara flexibelt där man kunde göra förändringar snabbt och snabbt få ett svar. Skickar man in samma fråga i Högkvarteret så kan det ta veckor eller månader innan man får något svar. Om man alls får det, säger Ulf Jonsson. Förklaringen är att när det handlar om personal och utbildning så tänker man inte i ett långt perspektiv.

Verktyget är gjort i Excel. Här finns förband av olika sort och med olika beredskap. Mer eller mindre automatiskt räknar verktyget fram en nota över en tio- eller tjugoårsperiod.

– Det som är tidsödande är att lägga in data och inte minst att få rätt underlag. Vi har inte fått det som vi specificerat utan tvingats att göra uppskattningar, säger Ulf Jonsson. I början låg våra siffror långt ifrån Högkvarterets. Och det är klart att man ansåg att det var vi som hade räknat fel. När vi sedan satte oss ned och jämförde indata så har gapet minskat betydligt. Nu ligger vi så pass rätt att man i alla fall kan diskutera storleksordning på förändringar. Precision blir naturligtvis bättre om man räknar i veckor eller månader.

Det kan ju kännas lite snopet att man kan beräkna försvarets ekonomi med Excel.

Inte så svårt

– Programmeringen är inte särskilt avancerad. Det krävs en del funderande i början, men sedan är det bara att bygga på. Vi har ungefär 250 olika förbandstyper att spela med, säger Kalle Henriksson. Vi började med Excel för att testa våra idéer och tanken var att gå vidare med något mer avancerat program. Men det här fungerar och det har ju den fördelen att alla kan programmet.

Ulf Jonsson säger att man så tydligt märkte under verktygets utveckling att det hela tiden dök upp nya frågor. Verkligheten ändrade sig och då var det en fördel att själv kunna påverka verktyget i stället för att gå vägen via en konsult som skulle skriva nya programrader. Verktyget har nu version 2.5 vilket betyder att det genomgått en större förändring och därefter fem mindre.

Just nu används inte verktyget i perspektivplaneringen. Perspektivplaneringen
arbetar nu med förmågor vilket är nivån över förbandsnivån. Man arbetar också med att förbättra det så kallade spelkortsunder-laget så att verktyget ska kunna användas efter sommaren.

Ekonomiverktyget är ett konkret och bra exempel på vad en operationsanalytiker ska göra. Man utvecklar en metod som ger ett bättre beslutsunderlag. Men livet som operationsanalytiker i Högkvarteret är inte så lätt att få grepp om alla gånger.

–Vi ska vara bryggan in till hela FOI. Det vi inte kan klara själva ifråga om metodstöd ska vi kunna hitta i den stora organisationen, säger Kalle Henriksson.

Stöd vid utredningar

– Vi ska strukturera problem och visa vägen till en lösning, säger Ulf Jonsson. I Högkvarteret finns handläggare och beslutsfattare. Vi ska vara något annat. Fast gränsen kan vara flytande. Man halkar in och blir handläggare i alla fall. Vi ska vara utredningsstöd, men kan bli expertutredare. Ibland känns det som man var en hockeyspelare som kunde bli uppköpt över
natten. Det är ont om ekonomer som bekant i Högkvarteret och jag råkar vara ekonom. Nu arbetar jag med Försvarsmaktens nya ekonomimodell och jag frågar mig ibland om jag är där som ekonom eller som operationsanalytiker.

Begreppet kan urlakas

Kalle Henriksson ser en fara i att begreppet operationsanalytiker håller på att bli
urlakat. Man blir mer av ett expertstöd än en analytiker. Kalle Henriksson är från
början civilingenjör i teknisk fysik och studerade reglerteknik. Samt reservofficer.

– Ett tag för länge sedan var det en vanlig profil på en operationsanalytiker. Många kommer fortfarande från en teknisk högskola. Men här finns också ekonomer, statsvetare och andra samhällsvetare.

Kalle Henriksson arbetar nu med långsiktig förbands- och systemutveckling på krigsförbandsledningens sjöstridsavdelning. Eller vad han kallar ”en av de traditionella OA-uppgifterna”.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Tuffa sparkrav – men inte för forskningen

Mitt i försvarets besparingstider finns det ett versamhetsområde som klarat sig från alltför drastiska nedskärningar. Forskning och teknikutveckling, den så kallade FoT-processen, ska se till att försvaret står väl rustat för förändring. Målet är bland annat att forskningsresultaten ska komma verksamheten till del snabbare än de gör i dag.

Krigföring är ofta teknikdriven. Ingen försvarsmakt vill låta sig överraskas av ny teknik, eller undgå att i tid inse vilka konsekvenser ny teknik kan få.

– Det fanns de som förstod vad kul-sprutan, flygplanet och stridsvagnen betydde. Och de som inte gjorde det, säger Fritz Eriksson.

Han och Christer Ramstedt är några av dem på Försvarshögkvarteret som arbetar med att göra att försvaret ligger steget före.

Den kallas FoT-processen, det vill säga  processen för forskning och teknikutveckling. För närvarande satsar Försvarsmakten cirka en miljard kronor i uppdrag till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS) för att utveckla kunskap som är specifik för försvarets behov. En stor del av dessa satsningar går vidare i beställningar, inte minst till svensk industri.

Hög utvecklingsnivå

– Miljarden har successivt byggts upp genom att politiker och beslutsfattare inom Försvarsmakten har insett betydelsen av  forskning och demonstratorer. När försvaret har skurit ned har ändå dessa satsningar ökat. Nu planeras anslagsposten minska till 900 miljoner kronor 2008. Det är fortfarande en anständigt hög nivå med tanke på hur mycket försvaret minskar, säger Fritz Eriksson.

Christer Ramstedt påpekar att Sveriges utvecklingssatsning ligger på en mycket hög nivå jämfört med Norge, Finland och Danmark.

– Det finns historiska förklaringar till detta, säger han. Alliansfriheten, den stora försvarsindustrin och att Sverige är ett kvalificerat tekniksamhälle har spelat in. Detta gäller fortfarande, men är inte tillräckliga argument för att bibehålla den höga nivån. Överbefälhavaren är i sin roll egentligen inte betjänt av att ha en stor svensk försvarsindustri. Statsmakterna har ju gett ÖB specifika myndighetsuppgifter som han ska lösa. Genom FoT ska vi bland annat förse honom med de kunskaper som behövs för att lösa uppgifterna både internationellt och nationellt.

Snabbare resultat

FoT ska hjälpa till att utveckla Försvars-maktens förmågor. Det ska vara en viktig del av den inledda reformeringen av försvaret. Därmed är det, enligt Christer Ramstedt, inte sagt att allt ska utvecklas inom Sverige som förr.

– Vi kommer att se en förskjutning kopplat till försvarets nya strategi för materielförsörjning. Ny materiel ska fram här och nu, som det heter. Industrins bredd minskar och mer kommer att köpas utifrån.

Enligt Fritz Eriksson ska beslutade förmågor utvecklas genom kortare ledtider. FoT ska kunna ge stöd för detta i ett mer närtida perspektiv.

– Detta kan ibland synas strida lite grand mot forskningens mer långsiktiga natur, säger Fritz Eriksson. Man måste kunna tappa av forskningen oftare. Vi måste få resultaten snabbare än vad vi fått förut.

Traditionellt har forskningen lett till studier som lett till en idé om ett förband. Så har man skrivit krav för detta förband och gjort försök. Därefter har materielsystemet levererats från industrin, utbildningen kommit igång och till slut har krigsförbandet stått färdigt.

– Så kan vi inte ha det längre, säger Fritz Eriksson. Resultaten måste fram tidigare och nyttiggöras snabbare. Det är forskningens nya villkor. Man måste koppla FoT tydligare och tidigare till verksamheten. En del resultat kanske uppkommer redan när man sitter mitt i verksamheten.

– Samtidigt ska vi ha beredskap mot det okända. Det ska både vara handlingsfrihet på sikt och här och nu.

Ett tydligt exempel på detta är det nätverksbaserade försvaret (NBF) och den nya EU Battle Group (NBG).

– NBF passade forskningsvärlden bra. Det låg tio år fram i tiden. Stridsgruppen ska stå färdig redan 2008, vilket inte ger utrymme för långsiktiga forskningsinsatser till detta årtal. Däremot kommer ju NBG för sin utveckling över tiden rimligen att ha behov av nya kunskaper. Kruxet är att samla både långsiktighet samt ”här och nu” i en rullande femårsplan.

– Vi kan också se hur den långsiktiga satsning som gjorts på NBF nu bär frukt. Hade vi inte börjat forska på ledningsområdet, som vi gjorde 1995, hade vi enligt mångas bedömning inte haft dagens höga NBF-kunnande i Sverige, säger Christer Ramstedt. Kunskaperna kan nu nyttjas även av samhällssektorer utanför försvaret.

Utmaning att planera

Bortsett från att hitta balansen mellan det kort- och långsiktiga är det en rejäl utmaning att rikta in och planera FoT-verksamheten.

– Om jag väldigt tydligt vet vad jag har för mål kan jag lägga upp en logisk forsknings- och utvecklingsplan. Som till exempel att sätta en svensk på månen om 15 år. I försvarsplaneringen är målen, för att uttrycka det milt, sällan så tydliga och långsiktiga. Man måste därför ha en lämplig bredd som ska kunna hantera det som kommer upp i behovsperspektivet, säger Christer Ramstedt. Frågan blir då var i denna bredd man ska lägga sig.

Ett liknande resonemang gäller för de så kallade starka svenska nischerna. En nisch ska inte bara vara efterfrågad av försvaret. Det ska också finnas en svensk industri- och forskningsbas för nischen, en marknad och internationell samarbetspartner.

– Vi vet ännu inte vilka delområden inom nischerna som blir utpekade som satsningsområden för FoT. Än så länge måste vi bara av den orsaken ha en viss bredd i FoT-satsningen. Med tiden kommer nischerna att förändras. En del nischer försvinner och andra dyker upp. Tänker man långsiktigt måste man ta hänsyn till detta i FoT-satsningen. Ser man det kortsiktigt behöver man inte göra det. Men för försvaret är det inte nischerna utan kunskapen och produkterna som är det intressanta – och då främst i förmågetermer, säger Christer Ramstedt. Vad vi ser är att det bildas nya mönster som kommer att styra forskningen. Vi tvingas att göra en bedömning av hur pass djupa kunskaper vi ska ha inom olika områden.

Vad är forskning? Är det att ta fram ny kunskap eller att presentera ”gammal kunskap” på ett nytt sätt? Kunskap kan vara kunskap om vilken kunskap som finns och hur man får fram den, resonerarFritz Eriksson.

Därmed kommer man in på en väsentlig fråga: hur överförs forskningen till användarna? Fritz Eriksson tog initiativet till försvarets egen forskningsdatabas. De forskningsrapporter som FOI, FHS och FMV vanligtvis skickar ut på papper finns naturligtvis också i en elektronisk form. En gång i månaden fylls databasen på med färska pdf-filer som kan sökas inom Försvarsmaktens intranät.

Officerare och forskare i samverkan

Vilken forskning som det ska satsas på och hur mycket pengar, diskuteras i samråd med officerarna. De ser behoven och möter  forskarna som ser möjligheterna. Arbetet sker i olika så kallade FoT-grupper. Exempel på en sådan är FoT-gruppen för telekrig. Processen ger en rullande femårsplan som utmynnar i en offertförfrågan till leverantörerna som är FOI, FHS och FMV. Tidigare har möjligheternas sida haft en stark ställning. Nu är det, enligt Christer Ramstedt, behoven som måste bli mera styrande, så att inhämtad kunskap kan nyttjas i närtid. Via olika rådgivande organ på olika nivåer avgörs forskningssatsningen slutligen av försvarsledningen.

– Frågan ska då vara förberedd i samsyn. Det är många inblandade längs vägen och det gör att många engagerar sig också i framtidsfrågorna och inte bara här och nu. Detta är positivt.

Hela FoT-processen står nu inför en omdaning och Högkvarteret går in i en ny och bantad organisation.

Christer Ramstedt har varit med från början och menar att FoT-processen också kommer att påverkas av utvecklingen inom EU och då Europeiska försvarsbyrån (EDA) som bildades förra sommaren.

– Vi måste ta tillvara de möjligheter som det civila samhället ger. Både här hemma och utomlands. Vi måste troligen också vara öppna för att köpa forskning från utländska försvarsforskningsorganisationer.

Däremot kan man inte helt lägga över försvarsforskningen på vanliga universitet och högskolor. Fritz Eriksson, som kommer från flygvapnet, tar ett flygexempel.

– Universiteten har psykologi och pedagogik och skulle kanske därmed ha förutsättningar för att kunna ta fram urvalsmetoder för piloter. Men man måste också noggrant känna till kundens behov och förutsättningar. Det går att lägga delar av en forskning på universiteten, men inte ansvaret. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende mellan kund och leverantör och vi måste veta att det vi får har rätt kvalitet. Och då hamnar man i organisationer som FHS och FOI.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Bamsemor analyserar tekniktrenden

Teknisk_prognos [Converted]

Evigt nyfiken – det ligger i yrket, säger Ingrid Bruce vid Försvarets materielverk (FMV). Teknik har varit hennes liv. I många år handlade det om försvarets robotar. Nu efter pensioneringen ska hon återförenas med luftvärnsroboten Bamse. Innan dess ska Ingrid Bruce bli klar med den tekniska prognosen. Det underlag som ska ge försvaret en chans att förstå vilka tekniska trender som finns och hur dessa påverkar hoten och Försvarsmakten.

Att det skulle bli försvaret var inte självklart från början.

– Jag hade ju aldrig sett en militär som ung. Jag kommer ju från Säffle. Fast en morbror var faktiskt förvaltare vid I 17 i Uddevalla.

Att det gick som det gick kan man nog tacka personkemin med ”kemitanten” för hemma i Säffle.

– Hon gillade inte mig. Och jag gillade inte henne – men framför allt gillade jag inte kemi.

Så när Ingrid Bruce skulle börja på Chalmers i Göteborg skulle det vara något med så lite kemi i som möjligt.

– Min pappa var civilingenjör. Annars hade jag nog inte vågat. Han läste maskin, men det lockade inte mig. Att gå på verkstan som tjej på 60-talet? Då kunde man nog få något hårt i huvudet.

Så det blev elektro. Noll timmar kemi! Det handlar i grunden om elektricitet. Fysik och matematik är grundstenarna. Det viktigaste med högskolan var nog enligt Ingrid Bruce inte vad man läste utan att man lärde sig att leta efter kunskaper och sammanställa dem.

Hemligare förr

Ingrid Bruce var med i tekniska prognoser som konsult 1974 och 1978. Årets är den första som är helt öppen.

– Förr var allt mycket hemligt, säger Ingrid Bruce och minns tiden på robot-avdelningen där man inte kunde släppa in någon i rummet utan att täcka över sina hemligheter.

– Fruarna fick inte veta var männen jobbade. Vi hade mycket att göra med Aga. Ordet Aga nämndes inte. Man åkte ut till ”firman”.

Det var en flygare och civilingenjör i Göteborg som förde in Ingrid Bruce på den militära banan som började 1964 på den så kallade robotavdelningen på Linnégatan i Stockholm. Avdelningen hade hand om försvarets alla stora robotar. Där var flygets robot 04 som på sin tid var mycket avancerad i sina senare versioner.

-– Man kan säga att robot 15, som fort-farande används till stor del, byggde på robot 04. Marinen var till en början skeptisk till en svensk robot. De ville väl hellre åka ut i ”väla” än att åka till Linköping. Men när de väl prövat den så blev det kärlek från marinens sida.

– Jag arbetade främst med robotstyrning. Det handlar om styr- och reglerteknik. Själva utvecklingen sköter industrin. Vi lade beställningarna och sade vad som skulle göras. Jag var en teknisk handläggare och vi sysslade mycket med simuleringsmodeller.

Tio år sedan sista prognosen

FMV har alltid funnits med i bakgrunden. Ingrid Bruce gjorde dock en avstickare ut i näringslivet under cirka 20 år. Navigering och positionsbestämning var en specialitet. Hamnar och stålverk var kunderna. Ingrid Bruce hann även med att vara vd på ett utbildningsföretag.

– Det gick inte så bra. Det var många röda siffror, men det var mycket nyttigt och lärorikt. 1992 kom jag tillbaka till FMV och året därpå blev jag projektledare för Bamse.

Men åter till den tekniska prognosen. Den senaste stora var tio år sedan.

– Nu vill vi ha en jämnare gång med några få områden. Vi vill också ha en mer löpande prognos i form av en databas. Vi började med över 20 teknikområden. Via seminarier kom vi fram till några tvär-områden och det är dessa som är den tekniska prognosen. Användarna är i första hand de som arbetar med försvarets långsiktiga planering, perspektivplanen. Men också alla nya som kommer in i branschen.

Någon teknisk revolution eller milstolpe tycker sig inte Ingrid Bruce ha sett. Däremot en fantastisk utveckling. Ska Ingrid Bruce sammanfatta trenderna i den tekniska pro-gnosen så är det främst IT-utvecklingen som är styrande.

– Det är den som påverkar allt annat. Vi kan också göra saker mycket mindre och vi kan använda fler och andra sensorer på ett intelligentare sätt. Vi kan göra saker som man inte kunde göra förut. Som till exempel att se genom väggar. Detta är en följd av vad vi kallar spektralbreddningen. Man går mot högre och lägre frekvenser. Det gäller främst radar. IT-kraften gör också att information från olika sensorer kan signalbehandlas och matchas i datafusion.

– IT-utvecklingen, miniatyriseringen, sensorerna och datafusionen ger tillsammans nya möjligheter för obemannade system.

– Miniatyriseringen har också, höll jag på att säga, revolutionerat strömförsörjningen. Det är fortfarande en av de stora uppgifterna att lösa, men det går fort framåt. Den extrema miniatyriseringen är naturligtvis nanotekniken som det i dag satsas mycket på, bland annat i det så kallade nanoprojektet.

Blir det då verklighet av teknikernas drömmar?

– Det beror ju alldeles på om någon är villig att satsa pengar. Det krävs nog att det är fler länder som går ihop. Och samtidigt ska man komma ihåg att det fortfarande kommer att finnas kvar mycket gamla vapen som man också måste kunna skydda sig mot.

Det går nästan att ana att Ingrid Bruce vill få den tekniska prognosen undanstökad för att få återförenas med Bamse. I hennes rum finns en liten Bamsemodell. Handgjord och förmodligen mycket dyr. Det finns också en inskription. För Rådigt Ringande av Riktig Resolution i Rasande Rusch. Det finns en historia bakom denna gåva från försvarsindustrin. Om ett telefonsamtal som sparade miljoner.

– Bofors skulle skjuta fem testrobotar. Efter fyra skott tyckte man att man fått veta det man behövde. Så när jag stod på Vasagatan i Stockholm ringde det på telefonen. Kan vi nöja oss med fyra skott?

– På stående fot skulle jag fatta ett beslut som rörde miljoner. Jag sade ja. Det räcker.

Bamse är som Ingrid Bruce säger ”en häftig grej”.

– Den sticker iväg nästan lika fort som en kanonkula. Det fina är att roboten har intelligensen kvar på backen. Det är en radar på backen som via en så kallad ledstråle styr roboten mot målet. Därför är roboten relativt billig. Nackdelen med ledstrålestyrningen är att man bara kan skjuta två åt gången. Dessa skjuts i tre snabba omgångar. Andra robotar kan skjutas med åtta i en salva. Fast då tar det tre kvart att få åtta nya klara. Att ladda om Bamse tar bara några minuter. Så efter ett tag har Bamse kommit ikapp.

Projektet har kostat miljarder

Miljarder har lagts ned i Bamseprojektet. Det lever vidare. Fast på sparlåga.

– När det blir ensiffriga tal så blir det demonstratorer. Någon serie är det inte längre.

I höst ska Ingrid Bruce på deltid arbeta med modellvalidering. Det som hon gjorde som konsult ”för hundra år sedan”.

– Modellerna ska testa Bamse och jag ska testa modellerna. Jag har i materialet hittat rapporter som jag själv skrev för länge sedan. Så det är att gå tillbaka till rötterna och efter många år som chef bli civilingenjör igen. Nu definierar jag vad som ska göras. Själv räknar jag inte och min relation till datorer är dålig.

– När jag fastnar brukar jag gå ut i korridoren och ropa på någon ”30-åring”. Ibland är de äldre. Men de brukar fixa datorn.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2005/3

Scenariekors

Scenariekors [Converted]Beroende på om det är marknaden eller politikerna som styr utvecklingen av försvarsindustrin eller om det nätverksbaserade försvaret inskränker sig till nischer eller når till soldatnivån ges fyra olika utrymmen för scenarier. Varje utrymme påverkas av en rad faktorer som till exempel ekonomi och säkerhetspolitik.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Friska nätverksvindar i gamla fläktfabriken

Bahcos gamla fläktfabrik i Enköping har förvandlats till ett nytt, modernt utvecklingscentrum för försvaret. Här byggs det nätverksbaserade försvaret (NBF) upp, bland annat genom datortester och experiment. Centret ska också bli en mötesplats för forskare och användare, så att all kunskap tas till vara på ett effektivare sätt än tidigare.

Som att bli far. Det är bara cigarren som fattas när Per Nilsson visar upp anläggningen i Enköping där Försvarsmakten ska utveckla sina ledningssystem. Med denna, enligt Per Nilsson, fantastiska anläggning ska ledningsmetoder testas och mycket fort komma ut och göra nytta på förbanden. Anläggningen ska också se till att Sverige behåller platsen som en attraktiv nation att samarbeta med i ledningsutveckling. Per Nilssons formella titel är för lång för att återges. Och kanske också att förstås. I korthet ansvarar han för försvarets ledningssystemutveckling. Det innebär att ställa uppdragen och fördela resurserna i de fyra ledningssystemprojekten, metod, teknik, organisation och personal. Han deltar också i Sveriges internationella samarbeten. Viktigast är kanske MNE, multinational experiment series (se sid 18).

Per Nilsson är inte bara stolt över den nya anläggningen, som en gång var Bahcos fläktfabrik i Enköping. Han är också glad över att utvecklingsarbetet har tagit ett stort steg framåt.

– Nu har vi äntligen lämnat powerpointstadiet. Nu snurrar systemen.

I höst ska de snurra ännu mer. Då kopplas fler sensorsystem in i nätet. Då kommer också fler nya system, som kan gå direkt utan att ta omvägen över bryggor som översätter de gamla systemens information till ett språk som talas i det nya ledningssystemet.

– Nu vet vi att vi kan nå fram till ett flexibelt försvar och leva upp till de krav som riksdagen ställt på försvaret. Våra koncept ligger i rätt fåra där våra samarbetsländer finns. Och det här är ingen fluga. Vi måste ständigt ha en utveckling. Och det kan vi ha tack vare denna anläggning. Här kan vi ta in nya koncept, experimentera och göra skarpa system som går direkt in till förbanden på mycket kortare tid än tidigare.

Effektivt ledningssystem

Förra året lades kursen om. Det ställdes krav på kortare leveranser. Det skulle vara här och nu. Sverige har lovat att tillsammans med Finland ställa en stridsgrupp på benen 2008 och den ska ha ett effektivt ledningssystem.

– Fortfarande är huvuduppgiften att hänga med och vara en attraktiv partner på det som internationellt kallas network centric warfare (NCW).

– Vi skulle med samma resurser kunna göra två saker. Här och nu. Det gäller även det långsiktiga. Vi har delat upp verksamheten i två spår. I det ena spåret utvecklas metoder, men dessa är inte skarpa. De håller inte säkerhetsmässigt och så vidare. Det andra spåret är när metoderna kommer till användarna och de skarpa kraven ställs.

Unikt utvecklingscentrum

De två spåren möts i detta utvecklingscentrum, som Per Nilsson inte säger sig ha sett maken till i världen. Alla hallar kan snabbt byggas om för nya experiment. I det så kallade grovlabbet i gatuplanet kan man ta in fordon och båtar direkt från verkligheten. För dagen står ett par pansrade hjulfordon inne. Det är ledningsfordon som kan kopplas in på nätet. På ett par lastbilar står de ledningscontainrar som efter uppfräschning ska innehålla stridsgruppens ledning. Under övningen nu finns denna ledning i stora trälådor. Det är billigare att borra i trä än i verklig plåt. Till hösten ska man flytta in en stridsbåt. Visserligen bär det kanske sjömän emot att sitta i en båt inomhus på land. Men, som Per Nilsson säger, det är amfibie och då ska man klara det också.

Snabb ombyggnad

I en annan del av anläggningen testas system innan de förs in i nätet. Här går det också att skapa nya system. Ulf Reidarman, som arbetar som konsult för Försvarets materielverk (FMV), kommer på något, sätter sig vid datorn och väljer ut lite olika system från en lista. Det är bara drag-och-släpp och spara systemet och så har man byggt upp ett nytt i denna så kallade sitsystbyggare.

Leif Nyström från FMV har plockat in hela luftläget över Östersjön i en liten handdator. Hit kommer sensorinformation från flygets trafikledning, sjöbevakning och det blandas med försvarets egna sensorer. Ute i Stockholms skärgård snurrar en radar och levererar data rakt in i Enköping. I södra Sverige står en så kallad Giraffradar och gör samma sak. Ute i organisationen förbereds fler system och plattformar för att vara med i höstens större demonstration.

Den som inte har varit i anläggningen på ett år förvånas över hur snabbt ombyggnaden skett. Huset känns som nytt. Var det tänkt att bli så här stort från början?

– Vi hade varken bestämt det ena eller andra. Vi jobbar stegvis. För att kunna hålla produktionstempot och samtidigt kunna integrera gamla system behövs en sådan här typ av anläggning, säger Per Nilsson.

Något lyxbygge sägs det dock inte vara. Försvaret har gjort sig av med hus som inte behövs och nu använder hela försvaret anläggningen. Det är en stordrift som sparar pengar. Möjligen kommer det att bildas ett nytt förband i Enköping. Arméns signalregemente S 1 ombildas till ett ledningsregemente för hela försvaret med utvecklingscentrum som juvelen i kronan.

För försvaret är det här ett nytt sätt att arbeta och Per Nilsson tycker att det också visar vägen för framtidens försvarsforskning.

– Jag förstår att forskarna behöver vara hemma och labba och läsa. Men själva överlämningen av kunskapen borde ske mer som den gör här. Hit kommer forskarna och möter användarna eller, om man så vill,  kunderna direkt. Då dör inte kunskapen rapportdöden i någon låda. I försvaret har vi inte tid att läsa FOI-rapporter. Vi vill ha kunskapen här och nu och kunna prata med den som har kunskapen.

FOI utvärderar

Per Nilsson tycker att redan när ett FOI-projekt startar bör det ha planerats in tid och resurser för denna effektivare och mer efterfrågade form av kunskapsöverföring.

FOI gör mycket i Enköping. Det så kallade Mindsystemet, som utvecklats i Linköping av FOI i samverkan med företag, används i Enköping för utvärdering. Ett nät med marksensorer testas liksom en testbädd för internationell datafusionssamverkan. FOI:s hela bredd av analytiker, humanvetare och tekniker används. Över hela verksamheten håller FOI sin utvärderande hand.

– Det här är en stor sak för FOI. Vi har medvetet sedan 1999 styrt in forskningen för att den ska kunna jackas in i det här stora projektet, säger Per Nilsson.

Per Nilsson har laddat upp för Enköping med ett år i USA vid joint forces command (JFCOM). Det är ett av flera så kallade jointkommandon och ansvarar för att trupperna hemma i USA har rätt utbildning och utrustning. Men de har också ansvar för den operativa förmågan.

– Jag arbetade på en liten nätt utvecklingsavdelning på 1 200 personer, säger Per Nilsson. Det var intressant och lärorikt. Men eftersom utvecklingstempot är rasande högt kan det vara svårt att komma med och bli accepterad. Man får jobba för att bygga upp sitt eget kontaktnät och komma med på e-postlistor. Det gäller att bli den där svensken som inte var så dum att ha med förra gången. Huvuddelen arbetar med att skriva koncept. De gör helt enkelt nya doktriner.

Hur kommer det sig att Sverige fick vara med och skicka en överstelöjtnant till denna doktrinverkstad?

– Jag tror att både Sverige och USA insåg att det här kunde vara till ömsesidig nytta. Vi får lära oss mycket, men amerikanerna är också nyfikna på vad vi kan. Vi var på kartan innan jag åkte och nu är vi där ännu mer. Min efterträdare är Ulf Hassgård.

Så är det dags att åka hem. På parkeringsplatsen konstaterar Per Nilsson att denna fantastiska anläggning inte ser mycket ut från utsidan. Men nu blåser nya vindar i den gamla fläktfabriken.

– Det är väl symboliskt för att vi lämnar industrisamhället och går in i kunskapssamhället, säger Per Nilsson.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

En signalist Sveriges röst i nätverksvärlden

Nätverkstänkandet är färskvara. Den som slår sig till ro blir snabbt ointressant. Det konstaterar Magnus Gustafsson, överstelöjtnant och Sveriges representant i det internationella samarbetet runt nätverksförsvar. En av de viktigaste frågorna just nu är att få med fler politiker i arbetet.

Det svenska nätverkstänkandet har definitivt betalat sig. Det är vår inträdesbiljett i många sammanhang. Ett sådant är multinational experiment series (MNE). Det är här de stora elefanterna dansar tillsammans med Sverige och Finland.

Magnus Gustafsson är överstelöjtnant och arbetar vid krigsförbandsledningens utvecklingsavdelning och är Sveriges röst i den stora världen.

– Nätverkstänkande är färskvara. Det är viktigt att vi inte slår oss till ro för då blir vi snabbt ointressanta.

Magnus Gustafsson är planeringsansvarig för de stora demonstrationsverksamheter för ledningssystemutvecklingen som sker i Enköping hösten 2005 och under 2006. Det är här som nätverkstänkandet tar en mer konkret form. En del är idén om att bygga upp systemet med tjänster som avropas.

– System och enheter levererar tjänster som vi kan bygga nya system av. Vi ser detta i den tjänstedemonstrator, som vi tagit fram, ett verktyg där man kan bygga nya förmågor nästan i realtid.

Sverige kom i mars 2005 med i MNE som fullvärdig medlem efter att ha varit observatör. Effektbaserade operationer som utvecklas inom MNE kan sägas vara en frukt av att man insett att det inte räcker med att vinna kriget. Det gäller att vinna freden också.

– Då kommer man in på det här med effekter. Vilka effekter vill man uppnå på lång sikt? Vilka effekter vill man undvika? Det här kan tas in i planeringen, säger Magnus Gustafsson.

– Då blir det en effektbaserad planering (EBP). De önskade effekterna görs med effektbaserade operationer (EBO). EBO ska inte blandas ihop med NBF, det nätverksbaserade försvaret. Nätet har vi ändå ganska bra grepp på. EBO kan mer tolkas som en påbyggnad och då är det viktigt att nätet inte bara blir militärt.

– Och här kommer vi till den svenska specialiteten totalförsvarskonceptet, säger Magnus Gustafsson. En tanke som också finns i Finland.

Nätet, totalförsvarstanken och vår historia av internationella insatser tror Magnus Gustafsson har gjort Sverige till en attraktiv samarbetspartner i MNE.

– Dessutom jackade MNE in ganska bra i vår NBF-utveckling. NBF ska klara ledning och planering från den operativa nivån ned till den enskilda soldaten. En annan viktig ingångsfaktor är interoperabilitet, här främst på den operativa nivån. Nu fanns ju risken att vi skulle ta fram ett operativt ledningskoncept som blev en svensk särlösning. MNE-samarbetet ses som ett sätt att undvika detta. Nu kan vi redan från början bygga en gemensam bas med de länder som vi kommer att samarbeta med i internationella operationer.

Sveriges röst runt bordet

Magnus Gustafsson är nationell experimentdirektör i MNE 4. Han är Sveriges röst, och den svenska rösten är lika mycket värd som någon annan även om det naturligtvis är USA som är drivande i MNE. Det är inga färdiga koncept som skrivs av amerikanerna, utan de utarbetas av alla länder tillsammans.

– Det är roligt, men samtidigt ett stort ansvar för utvecklingen. Alla deltagande nationer sitter runt ett bord och så är det tummen upp eller tummen ned när olika planeringsfrågor ska avgöras.

MNE 4 leds av det amerikanska försvarets joint forces command (JFCOM). Det började 2001 med utbyte av gemensam lägesinformation och begränsade experiment och sedan gick man över till effektbaserade operationer (EBO).

MNE består av fyra delar:

•  gemensam kunskapsbas

•  planering

• genomförande

•   uppföljning

Utöver dessa finns ett antal stödjande koncept. Under vintern 2004 genomfördes planeringsdelen, kallad MNE 3. Nu är MNE 4 igång där alla fyra delarna ska ingå. Det ska vara genomfört i mars 2006.

– Vad det blir efter 2006 vet vi inte, säger Magnus Gustafsson. Det finns inget färdigt koncept. I dag finns guidelines for operational planning (GOP) för den operativa planeringen. Det är möjligt att det utvecklas till någon sorts GOP-EBO. Alla inblandade parter har sagt att det nya ska gälla. Nato har tagit på sig att skapa en metod för att skriva ordrar, effect tasking order (ETO). USA har redan tagit till sig det nya och britterna är på väg. Det nya är att det förs in ett effekttänkande i GOP. Det görs också ett försök att skapa en ny stabsorganisation, så det handlar inte bara om processer.

Nu sitter Magnus Gustafsson mitt i verksamheten vid utvecklingscentrum i Enköping, och Enköping har knutits till den stora världen.

– Här tittar vi på den operationella nivån och det tar vi med oss in i vårt bidrag till MNE. De svenskar som är med i MNE-grupperna är också med i utvecklingen av ledningssystemet här hemma. Det vi lär oss i MNE ska vi också ta med oss hem, och till demonstrationen i höst ska vi ha en svensk anpassning till EBO-konceptet i planeringen.

Experiment och demonstrationer ska i sig ge Försvarsmakten en skjuts framåt i och med att frågor får svar. Men Magnus Gustafsson ser också själva försöksverksamheten som ett sätt att utveckla det svenska försvaret. Metoder som används i MNE-utvecklingen kanske kan användas även i Sverige.

Fördubblad styrka

I dag är ungefär 20 personer från de svenska försvarsmyndigheterna med i MNE-sam-arbetet. Under slutexperimenten fördubblas styrkan. I joint forces command sitter nu Ulf Hassgård. Han är också chef för en grupp som skriver ett av delkoncepten, effektbaserat genomförande (EBE). I MNE 4 leder Rickard Enander från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) analysen av hur verktygen stödjer processerna. Sverige har fått ansvaret för denna utvärdering för hela slutexperimentet.

Stratmas och DMC Cupol är två planeringsverktyg som utvecklats av bland andra Anders Christensson vid Försvarshögskolan och dessa har Sverige anmält för att vara med i slutexperimentet. Om de kommer att användas avgörs i en urvalsprocess som ska vara klar till sommaren.

– Utvecklingen, där Sverige deltar, drivs i olika spår som till exempel genom en arbetsgrupp som bygger det strategiska ramverket, säger Magnus Gustafsson. Vilka styrkor är med? Vilket är mandatet? Vilket slutmål har insatsen? I en annan arbetsgrupp studeras hur en försvarsmakt ska kunna samverka med myndigheter och organisationer på platsen. I denna konceptutveckling är Krisberedskapsmyndigheten med. Detta är en del av effekttänkandet och hur får man in det i den operativa planeringen så att operationen inte enbart blir militär? Det handlar om diplomati, information, militär verksamhet och ekonomi.

– Det intressanta i en situation kanske inte är det militära utan det ekonomiska. Det bästa sättet att komma åt en krigsherre kanske är att ta bort hans ekonomiska bas. Och hur görs det bäst?

Mycket gissande

– Vi, liksom de övriga deltagarna, vill ha mer medverkan från myndigheter och politiker. Nu blir det för mycket av officerare som gissar och tror hur den politiska nivån skulle handla i en viss situation. Det är mycket jobb, men väldigt stimulerande, säger Magnus Gustafsson, som menar att det här nog är bland det roligaste han gjort i försvaret. Karriären började som teknisk officer på det numera nedlagda pansarregementet P 2. Därpå blev det signalregementet S 1 Enköping i många år innan det var dags för Högkvarteret.

Sedan försvinner Magnus Gustafsson till dagens möte via internet med de andra nationernas experimentdirektörer i MNE-samarbetet. Där känns det nog väldigt avlägset att tänka på tiden när dagarna fylldes med att dra tråd genom den svenska skogen. Dock kan Magnus Gustafsson fortfarande förklara skillnaden mellan en fälttelefon modell/37 och den lite vassare varianten från 1954 som kunde förses med petmoj. Men det är nog bara gamla signalister som kan uppfatta sådana finesser i dag.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

Inbäddad i det digitala Norrköping

Nu övar militären i städer. Vissa städer, som Norrköping, finns också som digital modell i forskarnas laboratorier. Övningen kan övervakas och studeras efteråt. Ny taktik och teknik utvecklas. Små radiobilar och stridsvagnar som kan se runt hörn möts i ett industriområde i Norrköping.

Kvällens uppdrag. Att upprätta en checkpoint i stadens centrum. Förberedelserna är i full gång. Soldaterna kontrollerar sin utrustning och befälen hänger över sina kartor. Order och kontraorder korsar varandra. På parkeringsplatsen utanför en industribyggnad görs stridsfordonen i ordning. Soldaterna samlas kring sina Stridsfordon 90. Leopardstridsvagnarna får stå kvar.

Ett befäl har gett oss inbäddade journalister en kort genomgång av vad man ska tänka på för att inte klämma fingrarna, slå sig i huvudet eller i värsta fall bli överkörd.

Och så är vi inne i fordonet. Det är plats för åtta personer. Och vi sitter trångt. Vagnschefen och skytten sitter i tornet, men vi kan inte se dem. Takluckorna stängs. Och därmed är det vi här inne och dom därute. Det är lätt att få känslan av att allt utanför är ett hot. Även en inbäddad journalist får snabbt den känslan. Journalisten blir en i gruppen. En pansarvärnsrobot gör ingen skillnad mellan soldater och journalister.

Så rullar vi iväg. Det är plan mark och resan är ganska bekväm, men det är knappast någon plats för benen. De åtta passagerarna har växt samman till en enda massa av uniformer, hjälmar, vapen och kameror.

Efter en stund öppnas takluckorna och kvällshimlen öppnar sig. Visst vet vi att detta är Norrköping. Den gamla textilstaden som mist sin plats i fotbollens högsta serie. Men det kunde lika gärna vara var som helst. Det är inte svårt att få känslan av att de här soldaterna inte förbereder sig för muck och ett civilt liv utan för att gå vidare på ett internationellt uppdrag. Försvarsledningen har ju mer eller mindre klart sagt att den som inte är villig att åka ut inte kommer att kallas in.

Det är inte många ute på gatorna. En och annan bilist kanske hoppar till när pansarkolonnen kommer mullrande. I ett och annat fönster tittar nyfikna ned på den märkliga kortegen i kvarteret. Det är militärövning i Norrköping. Markstridsskolan i Kvarn har flyttat in. Under några dagar är det soldater på stan. Sammanlagt är de cirka 500 från olika förband i Sverige.

Vad Norrköpingsborna förmodligen inte vet är att Norrköping är mer än ett tillfälligt övningsområde. Deras stad finns också i den virtuella världen. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har byggt upp en tredimensionell datormodell av staden där allt finns med.

I ett litet rum i en fabriksbyggnad sitter Johan Hedström, Björn Lindahl och Peter Andersson från FOI i Linköping. De åker ut och in i datamodellen. Med hjälp av vanliga mobiltelefoner och gps-mottagare har de byggt upp ett ledningssystem. En soldat använder mobiltelefonen för att ange sin position. Han kan också skicka enkla symboler som dyker upp på skärmen.

Major Mats Walldén från Markstrids-skolan säger att det är ett enkelt ledningssystem på kompaninivå som håller på att ta form. Man prövar sig fram, letar efter möjligheter och svårigheter.

Bra samarbete med FOI

FOI-forskarna har kvällen före tagit en sväng förbi FOI i Linköping för att skriva in några nya programrader och vässa systemet som nu testas. Mats Walldén är nöjd med resultatet.

– Vi har ett mycket bra samarbete med FOI i Linköping. Vi utvecklar taktik och teknik tillsammans. FOI tillhör liksom familjen.

Det digitala Norrköping är ett löpande samarbete på östgötaslätten mellan Markstridsskolan och FOI i Linköping, fjärran från byråkratborgarna på Östermalm i Stockholm. Mönstret finns på andra ställen också där förband knutit kontakter med de lokala forskningsresurserna.

– Det finns ett stort sug efter den här datormodellen, säger Mats Walldén och fortsätter:

–Det är inte bara hus och gator som ligger i den utan även det underjordiska Norrköping. Om vi övar med att lägga en stridsvagnsmina, kan vi gå in i modellen och kolla att vi inte samtidigt skadar infrastrukturen. Den grop som en mina skapar kan samtidigt slå ut strömmen. Det är också viktigt att kunna se var staket och andra hinder finns i bebyggelsen. På en karta kan det se lättare ut än vad det är i verkligheten.

I Norrköpings industriområde övar stridsgrupper taktik samtidigt som ny teknik prövas. Själva är vi på jakt efter en 60 tons Leopardstridsvagn. Men den tycks ha gått upp i atomer. Ingen verkar veta riktigt var den är.

Till slut hittar vi den och arméingenjören Thomas Höglund Kåberger som är mannen bakom Fobus, fordonsburen optisk sensor. Det är en kamera som sitter på eldröret. Inne i vagnen visar en bildskärm det som eldröret ser. Thomas Höglund Kåberger har hållit på länge för att förverkliga denna idé och kan minnas hur det började med mycket plastic padding och lösa sladdar.

– Bakgrunden är att stridsvagnen inte är gjord för bebyggelse. Stridsvagnen har sina sensorer i fronten och där har den det bästa skyddet. Det här fungerar bra när en stridsvagn står i ett skogsbryn vänd mot fienden. När stridsvagnen står på en smal gata blir det annorlunda. Då måste den visa sig för att kunna se något. Det fina vore om stridsvagnen kunde se om hörnet utan att blotta sig. Det är där kameran kommer in.

Stridsvagnen kommer mullrande bland bilister och bilaffärer. I snömodden halkar soldaterna omkring. De ska vara stridsfordonens skydd och ögon. Och samtidigt är dessa fordon soldaternas skydd. Den största faran för soldaterna nu är hänsynslösa bilister som kör otäckt nära krypande soldater.

– Ibland blir man så arg så att man vet inte vad man ska göra, säger Thomas Höglund Kåberger. Vi har ju ansvar för våra värnpliktiga.

Snoken är så långt ifrån en Leopard man kan komma. Leoparden kostar tusen kronor kilot. Snoken är nästan köpt i en hobbyaffär: Det är en radiostyrd bil med fyra stora hjul. Snoken skuttar omkring mellan lagerbyggnaderna. På lite längre utflykter har Snoken en följeslagare, som ser till att FOI:s projekt inte får ett tvärt slut i mötet med en vardagsbilist.

Problematiskt i bebyggelse

Patrik Lif vid FOI är en av forskarna bakom Snokenprojektet. Han säger att detta inte är en prototyp för en framtida obemannad farkost, utan att man vill studera tekniken och dess eventuella taktiska tillämpningar. Hur svårt är det att styra Snoken? Vilken information kan Snoken ge och hur kan den överföra den?

Information och kommunikation är ett stort problem i bebyggelse. Radiovågor vill ha fria fält och det saknas i staden. Per Sakari vid FOI forskar på laserkommunikation. En obemannad farkost kan skicka tillbaka stora mängder sensorinformation över kilometeravstånd utan att röja sig.

– Kravet är att man ska ha fri sikt till fordonet. Då skickar man iväg en smal laserstråle som träffar reflektorer på fordonet. En modulator tolkar informationen och så sänds sensorinformationen tillbaka.

Ett annat FOI-projekt, som leds av Stefan Nilsson, med anknytning till operationer i bebyggelse är att kunna se genom väggar. Så det händer mycket på forskningsfronten bakom kulisserna när Norrköping är ett militärt övningsområde.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

”Politikernas intresse för försvaret är svagt”

Politikerna har underfinansierat försvarets verksamhet, och nu räcker inte pengarna för att uppfylla kraven. Det anser Torsten Björkman, som är professor på Försvarshögskolans ledarskapsinstitution.   – Politikerna har varit svepande och för snabbt fallit för begrepp som NBF, säger han och varnar för att många i den politiska ledningen svänger sig med militära begrepp som de egentligen inte förstår.

Lanseringen av det nätverksbaserade försvaret (NBF) har blivit olycklig. NBF utlovar mer än vad det kan hålla. Jag brukar säga att vi ska ta bort hypen kring NBF, inse att vi redan vet mycket och dra nytta av det och behålla det kritiska sinnelaget. Vad är bra? Vad ska vi satsa på?

Det säger professor Torsten Björkman, som arbetar vid Försvarshögskolans ledarskapsinstitution. Han har lärt upp många officerare i ledarskapets svåra konst. År efter år brukar eleverna välja honom till den bästa läraren. Det som förmodligen uppskattas är hans föreläsningar som spänner över vida fält och som återspeglar en stor erfarenhet. Föreläsningarna kan vara som en resa där man aldrig vet riktigt hur de ska sluta. Men man vet att det är lärorikt. Ungefär så är det att intervjua Torsten Björkman.

Det finns likheter mellan hur Försvars-makten hoppade på NBF-tåget och hur det svenska arbetslivet har kommit att styras av amerikanska managementsidéer. I krisen är man mer redo att pröva något nytt. Och då finns det en risk att svälja försäljarnas vackra ord och finna att man hamnat i  galen tunna.

– I en hierarkisk organisation som försvaret är det stora problemet att saker tar för lång tid. Förmågan till att föra ett blixtkrig är begränsad. Särskilt om det ska föras över en stor yta, säger Torsten Björkman.

– Ett annat välkänt problem med hier-arkier är att de i toppen har för mycket att göra och de på de lägre nivåerna tycker sig ha mer att ge.

– I det här läget dyker tanken om nätverket upp. Men det blir mer av försäljningsargument än en dialog. Nätverket skulle ta fram kompetensen i organisationen och även fixa självsynkroniseringen, det vill säga saker skulle bli rätt gjorda utan en styrning uppifrån. Man frågade sig inte vilka nackdelar som fanns.

Lätt falla för finter

En nackdel är, enligt Torsten Björkman, att nätverket faller lättare för finter. En fördelad lägesbild kan komma i fel händer. Nätverket är bäst i sitt närområde. Däremot har man svårare att se helheten och riskerar att ödsla sina resurser på fel operationer.

– Näringslivet har sedan länge hamnat i en karusellverksamhet där olika mode-begrepp ges en otrolig vikt. Dessa modeller eller koncept har sällan infriat allt de ha lovat. Men man kan samtidigt inte säga att det varit helt bortkastat.

I likhet med NBF har dessa koncept ofta förkortningar med tre bokstäver. I boken Ledning för alla? beskriver Torsten Björkman hur den svenska förebilden för arbetsliv byttes ut mot amerikanska idéer. Ett sådant exempel är lean production. Västvärlden trodde att nyckeln till Japans framgång bestod i att producera mer med färre anställda på mindre ytor. Japanerna såg dock till att öka prestationen innan de skar ned. Den amerikanska managementmodellen förespråkade nedskärningen först. Sedan skulle prestationen komma automatiskt. Det här blev förödande för vård och skola när det infördes i Sverige, skriver Torsten Björkman.

Het managementmarknad

Kärnan i det amerikanska managementtänkandet finns i Boston, USA, och den innersta kärnan består bara av cirka hundra personer. Boston är inte bara managementsvärldens motsvarighet till modets Paris utan också managementvärldens Hollywood. Här skapas drömmarna om rikedom och näringslivets direktörer har varit snabba att haka på. Koncepten avlöser varandra och det finns till och med en marknad för begagnade idéer. När näringslivet har hoppat på något nytt så har de gamla idéerna kunnat säljas till offentliga sektorn.

Drivkraften bakom det här var lågkonjunkturen på 1990-talet, när arbetslösheten femfaldigades och vart fjärde industrijobb försvann. Det var lättare då att sälja enkla lösningar. Till saken hör också att de amerikanska konsultföretagen, som helt dominerar denna utveckling, också var djupt involverade i RMA-utvecklingen, revolution in military affairs.

Tunga system i försvaret

På senare tid tycks modekarusellen ha tappat farten. Många köpare av idéer har blivit besvikna och de direktörer som köpte konsulternas tjänster, ibland för att kompensera sin egen inkompetens, har tappat makt och styrelserna har tagit över.

– Under invasionsförsvarets tid skiljde sig försvaret fördelaktigt från näringslivet genom att vara långsiktigt. Försvaret har tunga system som tar lång tid att utveckla. Det går flera år mellan försvarsbesluten och riksdagsvalen. Det är lätt att överskatta styrbarheten i ett sådant system och tro att man kan åstadkomma mer än man kan göra, säger Torsten Björkman.

– Det blir inte lättare av att det politiska intresset för försvaret är svagt. Sysselsättningen i Arvidsjaur går före försvarseffekten. När vi säger insatsförsvar tror jag att vi menar att försvaret nu har en större repertoar. Försvaret ska kunna lösa fler uppgifter. Här finns det nog en del att lära av de amerikanska erfarenheterna i Irak. USA skulle vinna kriget och ta över. Det var två olika uppgifter. Marinkåren var lämpad för den första, men klarade inte av den andra. Marinkåren är en elitstyrka och där klagas det på att den fått en för stor repertoar. Detta är frågor som vi måste diskutera i Sverige. Vilka insatser ska insatsförsvaret klara av?

– I FN är det en tydlig tendens att insatserna blir mer krigiska. Men ibland är det mer av fredsbevarande. Vilka ska man skicka då? frågar sig Torsten Björkman, och betonar att det finns en stor skillnad mellan uppdrag för EU och för FN.

– FN-insatserna är regelmässigt underbemannade och underfinansierade. Tio nationer skickar trupp vilket leder till effektivitetsförluster. Men i FN får man inte säga att någon nation är militärt sämre än någon annan. I de här sammanhangen ska vi ingå med svensk trupp. Den truppen önskar jag är förberedd för kriget, eftersom det är vad den behöver vara. Riktigt stora svenska förluster är något som vi inte har upplevt. Men när och om det händer, vad händer då?

– Här har vi ett problem med svensk trupp och med en utrikespolitik som säger att vi ska ge FN högsta prioritet. Svenskarna slängs in på många olika håll och med små enheter. Den här verksamheten skiljer sig markant från EU:s stridsgrupper.

Svårt få förståelse för problemen

Torsten Björkman menar att försvaret har ett planeringsproblem. Vilka krav ställs på försvaret?

– Uppenbart är att kraven är underfinansierade. Försvarsledningen är i en svår beslutssituation och jag känner djup sympati för den. Den politiska nivån är klart jobbig. Klart jobbig. Politikerna har konsekvent underfinansierat verksamheten. Man har varit svepande och för snabbt fallit för begrepp som NBF. Vi har politikernas behov av tjusiga begrepp parat med en enorm ekonomisk detaljstyrning och liten förståelse för vad försvaret kan åstadkomma.

Torsten Björkman har föreläst för försvarsberedningen och säger att man där  rör sig med begrepp som man inte förstår. Försvarsledningen har en svår ekvation att lösa.

– I en verksamhet som försvarets är tillit A och O. Vilken tillit känner officerarna för den politiska ledningen? Vi vet att den är väldigt låg, säger Torsten Björkman. Och intensiteten i tilliten har ökat. Det var ett stort misstag av politikerna att inte mer utnyttja försvaret i samband med flodvågskatastrofen.

Torsten Björkman föreläser mycket om nätverk i de NBF-kurser som rullar på och han säger att nätverksorganiseringen inte är en revolution utan ett försök att reformera hierarkin. Till hierarkins avigsidor hör att man är dålig på den horisontella nivån. För att klara ut detta införs processtyrning. Man vill lägga ut flera funktioner på den horisontella nivån.

– I Högkvarteret talas det lite elakt om överstelöjtnantsmaffian. Den utgörs av handläggarna som gör utredningar och som i stor utsträckning koordinerar sig. Sedan är det bara för generaler och överstar att skriva på. Det här kallas för handläggarvälde och det skulle kunna göras officiellt i den nya processorganisationen. Då skulle det bli öppet. Nu sker det mer i lönndom.

Trögt att införa ny teknik

I nätverket ingår den nya tekniken som av vissa sägs vara revolutionerande. Torsten Björkman anknyter till den militära teknikhistorien.

– Det tog 30 år innan man förstod vad kulsprutan betydde militärt. Kulsprutan brukar tas som ett exempel på banbrytande teknik. Detta är ett stort tema i den anglosaxiska världen och kallas disrupted technologies. Detta har präglat vår bild av hur trögt det varit att införa ny militär teknik. I Sverige lyckades kavalleristerna stoppa pansarutvecklingen ända fram till 1942. En flygvapenchef, Bengt Nordenskiöld, var så stor motståndare till radar att försvaret nästan var beredd att lyfta bort honom.

Den militära konservatismen är ett känt mönster. Torsten Björkman ser nu en fara i att pendeln håller på att svänga över för mycket åt andra hållet och att försvaret är berett att hoppa på nästan vad som helst bara det är nytt.

– Jag tror att Försvarets materielverk (FMV) är medskyldigt till detta. När FMV bildades på 1960-talet bröt man ut den viktiga funktionen att beställa stora vapensystem till en myndighet, som tenderade att bli mer ombud för leverantören än för beställaren. Denna utveckling var något som officerarna varnade för när FMV bildades. Nu när myndighetsstrukturen ses över kommer det där gamla spöket att återuppstå. Vad har FMV betytt för de vapensystem som försvaret fått och i vilka mängder? Vilken roll spelade FMV i Gripenprojektet? Det är ingen brist på intressanta frågor att borra i.

Den överdrivna viljan till snabba förändringar tycker sig Torsten Björkman även se i Irakkriget. USA hade i förväg intecknat en massa vinster med den nya tekniken och gick in med för lite folk. När kriget var över hade de inte folk nog att klara säkerheten. En förklaring, som Torsten Björkman ser det, är att vapenhandel i USA är en djupt kommersialiserad verksamhet. När det gäller att sälja i Pentagon är stridstekniken raffinerad.

Ödesmättat val

Den svenska försvarsindustrin är numera försvarsindustri i Sverige och allt ska vara interoperabelt. Torsten Björkman ser en fara i detta. Den som måste tänka annorlunda, som vi i Sverige gjorde under kalla kriget, blir mer kreativ.

– Vi står inför något av ett ödesmättat strategiskt val här, säger Torsten Björkman. Det finns ibland ett skäll på svenska särlösningar som kan leda till att vi lika gärna kan lägga av. Vad de gör i EU ska vi ju också göra. Men det skulle vara döden för vår kreativitet och utvecklingskraft, och vår förhandlingsposition skulle dramatiskt försämras. För att få vara med gäller det att vara bra på vissa saker. Man måste ha ett ess i rockärmen för att få vara partner. Alltså måste vi ha svenska särlösningar som har potential att bli europeiska standardlösningar.

– Många tycks tro att nätverk är något sprillans nytt. Men nej. Livet är fyllt av nätverk, säger Torsten Björkman och berättar hur det började.

– Det här infördes av en amerikansk forskare, Jakob Morena, på 1930-talet. Han skapade sociogram där alla individer i en grupp skulle rita upp sina kontakter. President Franklin Roosevelt tyckte att Morena skulle testa hela befolkningen, men kriget kom i mellan. Så Morena fick nöja sig med amerikanska försvaret. Det var 16 miljoner personer och det största enskilda projekt som gjorts. Då avslöjades skillnaden mellan chef och ledare. En grupp kunde ha en chef som hade få kontakter i nätverket. Den som hade kontakterna var den som var ledaren i praktiken. Grupperna som styrdes av chefer med få kontakter hade lägre krigsduglighet. USA lärde sig under kriget att cheferna skulle vara ledare, och det här kom till Sverige på 1960-talet.

Varning för bakslag

Nätverk är en sak. Nätverksorganisation är en annan. Nätverksorganisation är en organisation av organisationer. Det ska finnas en viss formalism och struktur. De här insikterna slog igenom på 1980-talet. Nätverk av små organisationer slog ut stora organisationer. Det gick fortare att fatta beslut och handla. Småföretag i nätverk slog ut stora företag.

– Det pratas mycket om nätverk som Nato och EU, men ser man krasst på det så är de anglosaxiska länderna det viktigaste militära nätverket. USA, Kanada, Storbritannien och Australien är vapenbröder sedan första världskriget. Det finns ingen organisation, men nätverkskvaliteter som gemensamt språk och kultur vilket saknas i Nato. Det anglosaxiska nätverket är ett av många exempel på ett naturligt nätverk, som när uppgiften kallar omedelbart kan formaliseras.

Inget nytt under solen alltså. Försvarsmakten verkar tycka att en del gammalt är värt att behålla.

– Man reformerar försvaret i stället för att göra revolution. Vad jag kan vara orolig över är att pendeln nu svänger över för mycket så att det blir platt. Historien visar att det finns en olycklig tendens till pendelslag.

Och därmed var resan med Torsten Björkman över.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

Stabsarbete – lika lätt som att bygga hus

Missionsplanering [Converted]

GRU ska utvärdera det nya svenska försvaret. Nej, det är inte densovjetiska militära underrättelsetjänsten, utan förkortningen står för grupputvärdering. Ett av de viktigaste uppdragen för GRU på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) blir att analysera vårens försvars-demonstration i Enköping. Nu sneglar försvaret på byggbranschens parallella arbetssätt.

Alla har väl sett hur ett hus byggs. Först görs marken i ordning och sedan kommer allt slag i slag i en enda lång kedja. Många jobbar samtidigt med olika saker. Och så står huset klart. Byggplatsen ändrar utseende nästan från en dag till en annan. Det ena gänget specialister avlöser det andra. Det är inte längre något myller av människor utan en massa små lag som samverkar. Knappt är det ena gänget färdigt förrän nästa tar vid. Det går att ana att det finns någon sorts plan och metod som ligger bakom. Förmodligen görs det på dator, tänker man.

Och så är det. Metoden kallas parallellt ingenjörsarbete eller concurrent engineering och har länge använts i byggsektorn. Nu är den på väg in i tillverkningsindustrin – och i det svenska försvaret.

På samma sätt som ett hus byggs ska förband ledas i framtiden. Det kräver nya arbetssätt och IT-verktyg. Det är detta som prövas nu när det nya ledningssystemet utvecklas. En viktig milstolpe är vårens demonstration (kallad Demo 05V) i utvecklingscentrumet i Enköping.

I korthet är poängen att staber i en hier-arki ska arbeta parallellt. Om det finns staber i fyra nivåer börjar den översta staben med att formulera en målbild. Hur detta arbete framskrider har de andra staberna insyn i genom olika typer av hjälpmedel. Knappt har den översta staben börjat med sin målbild förrän staben inunder börjar med sin. Och så fortsätter kedjan.

Tidigare skulle den första staben i stort sett vara klar och ha kommit fram till att skriva ut order för verkställighet innan nästa stab tog vid. Om alla staberna kommer igång tidigare innebär det att det tar kortare tid innan den sista staben är klar.

Ledningsmodeller utvärderas

För att det här ska fungera krävs att staberna har bra verktyg och metoder. Det ställer också stora krav på samverkan och samordning. Händer något oväntat som kräver att den högsta staben måste tänka om, är risken stor risk att det blir en väldig röra i staberna under. I den gamla världen stannade kaoset i en stab, det spreds inte vidare.

Det är bland annat detta som prövas i Enköping. Den som har ansvaret för utvärderingen och sitter mitt i smeten är Olof Söderqvist vid Totalförsvarets forsknings-institut (FOI). Han har sett ledningsmodeller komma och gå och har utvärderat de flesta. Nu leder han GRU, vilket står för grupputvärdering.

– Egentligen ville vi kalla oss Ledsyst U. Det finns ju Ledsyst T för teknik, Ledsyst M för metod, Ledsyst P för personal och Ledsyst O för organisation. Men försvaret ville inte ha ett Ledsyst till, så detta var vår lilla hämnd. Det kan ju finnas någon som minns kalla kriget och vet att GRU då stod för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, säger Olof Söderqvist.

GRU är ett stöd till Högkvarterets utvecklingsenhet för ledningsförbanden, förkortat KRI LED UTV, och hela Ledsyst är det första stora steget mot det nätverksbaserade försvaret (NBF).

En av de viktigaste uppgifterna för GRU är att tillsammans med övriga ”ledsystar” utvärdera demonstrationerna. Det sker två sådana varje år. Inför varje demonstration diskuteras vilka metoder, verktyg och processer man vill studera i olika experiment.

Varje demonstration med utvärdering är en process som tar ett par månader. Demonstrationerna drivs som experiment som liknar spel. Efter varje spel undersöker GRU hur det gick. Tillsammans med deltagarna utvärderas hur det har gått och den erfarenheten tas med in i nästa spel. Och så håller det på tills deltagarna kört igenom tre–fyra spel. Utvärderingen bygger på enkäter, observationer, intervjuer och uppföljning av vad som sker på stabernas verktyg.

– I spelen studeras verktyg och metoder. Detta ingår i en av våra uppgifter, att stödja utvecklingen, säger Olof Söderqvist. Vår andra stora uppgift är att uttala oss om nyttan med hela Ledsyst 2006, både vad gäller teknik och metoder. Då ska vi kunna säga vad som är kostnadseffektivt, vad som kan förbättras och vad som bör utgå. Detta ska vara klart vid årsskiftet 2006/2007.

Evighetssnurra

För att kunna göra denna utvärdering har GRU skapat en övergripande metod. Arbetet bygger på frågeställningar och systemmål. Målen ska försöka beskriva vad Ledsyst kan bli. På slutet av varje demonstrationscykel kommer en rekommendation, som sedan stoppas in i processen igen så att det blir som en evighetssnurra.

Den metod som används för planeringen under experimenten kallas planering under tidspress (PUT). Man försöker utveckla den så att den går att arbeta med parallellt, då kallas den för PPUT. Verktygen som studeras är de som används vid stabsarbetet.

I stabsarbetet testas bland annat kommersiella dataprogram som Info Work Space (IWS). Det är ett program som är vanligt i näringslivet och används för att hela organisationen ska kunna vara med i planeringen även om kontoren är långt ifrån varandra.

– IWS:en har fungerat mycket bra. Staberna får en inblick i varandras arbete och kan följa planeringen hos varandra.

– Vi har också testat ett videokonferensprogram kallat Click to meet. Den tekniken är inte mogen än. Fortfarande är det personliga mötet överlägset. Den som är i samma rum kan avläsa reaktionerna i de andras ansikten. Denna viktiga del missas fortfarande med en videokonferens. Fast det är förstås bättre med videokonferens än med telefonkonferens.

– En tredje teknik är den tjänste-demonstrator som är Försvarets materielverks (FMV) stora bidrag. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra innan den fungerar. Hittills har den mest använts för kartpresentation. I framtiden är den tänkt att kunna klara av de flesta tjänster. Det framtida ledningssystemet ska ju bli tjänstebaserat, det vill säga beställaren talar om vilken tjänst (exempelvis markmålsbekämpning) han eller hon vill ha utförd i stället för att begära ett system eller förband (exempelvis artilleribataljon).

– Det finns mycket annan ny teknik som databaser och kommunikation, men dit har vi inte kommit än i demospåret, säger Olof Söderqvist. Vårens demonstration kan ses som ett steg mot höstens större övning. Då ska planeringen gå ända ned till soldatnivå och då blir demonstrationen som en mindre manöver med nätverkssoldater och staber ute i riktiga organisationer. Vårens demonstration är i laboratoriemiljö i Utvecklingscentrum i Enköping.

För mycket på en gång

Olof Söderqvist har lett många projekt på försvarets väg in i den nya tiden.

– Det började med det som kallades Dominant Battlespace Awareness (DBA). Med det menades att man skulle ha ett informationsöverläge på slagfältet. Det var en del av Revolution in military affairs  (RMA). I RMA ingick inte bara information och ledning utan också hur informationen skulle användas och leda till insats och verkan.

– Jag trodde att vi först skulle gå vidare med DBA, men så blev det inte utan hela ledningsdelen bröts ut inklusive informationshantering. Men den är så stor att jag tycker att det har blivit för mycket att genomföra på en gång. Har försvaret tagit sig vatten över huvudet? Borde problemen ha angripits mer successivt i andan av evolutionär utveckling, som ju just är detta med att ta många mindre steg successivt?

– Uppdraget GRU började 2002. Det var bestämt att utvecklingen skulle vara frågedriven och evolutionär, det vill säga vi skulle ha några centrala frågeställningar och gå stegvis fram, säger Olof Söderqvist.

Men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att vara evolutionär i försvaret. Kulturen och reglerna sätter stopp. Dessutom byggde den evolutionära utvecklingen på samordning, men den som skulle samordna alla de olika ledsystdelarna hade inte bestämmanderätt. Detta blev sålunda inte ett projekt. Försvarsmakten var kanske avskräckt efter tidigare IT-äventyr.

Därför blev det också svårt att hålla samman och inrikta Ledsyst, vilket ledde till att det sattes upp halvårsvisa mål och nu är Ledsyst därför hårdare styrt. Det har blivit ett vanligt sekventiellt projekt med vissa evolutionära inslag.

GRU har en kärna på fyra–fem personer. Vid demonstrationer fördubblas styrkan. Årsbudgeten ligger på 8,5 miljoner kronor, vilket är en liten minskning jämfört med året innan.

De stora pengarna går till teknikprojektet LedsystT, som drivs av FMV. Metoddelen (LedsystM) kommer inte i närheten av deras budget.

– Vi från utvärderingssidan har tyckt att det är en snedfördelning mellan teknik och metod, och menar att försvaret borde ha satsat på att studera praktiska problem mer metodmässigt. Ett exempel kunde ha varit att testa ett system för att följa de egna förbanden, blue force tracking. Genom att använda teknik och metod tillsammans så skulle det ha blivit ett ”projekt inom projektet”. Detta skulle ha drivits fram till en demonstration. Vi kunde gjort på  samma sätt med en rad olika system och på så vis kunnat klara av flera viktiga delområden, som sedan kunnat visa upp tydliga resultat.

Viktigt med praktiska erfarenheter

Nu tycker Olof Söderqvist att det känns som om försvaret försöker att rita upp hela kartan nästan innan man kör igång.

– Det påminner om att göra hela stadsplanen innan ett enda hus är byggt. Det ska skrivas regler för allt. Våra IT-experter på FOI säger att man måste skapa praktiska erfarenheter först, innan man kan göra hela planen. Det krävs misstag och erfarenheter för att gå vidare. En stadsplan bygger ju på alla de erfarenheter man fått genom åren genom att bygga hus och vägar på just den platsen. Jag tycker att det verkar vara en positiv omsvängning på gång. De stora företag som utsetts att bygga nätverket säger nu att de behöver veta mer om den praktiska tekniken innan de kan skriva reglerna.

Metod eller teknik. Hönan eller ägget. Vad kommer först?

– Det beror på om man tror att människan och metod är det viktigaste eller om man sätter tekniken främst. RMA-tanken har varit väldigt inriktad på teknik, men man ska också komma ihåg att det inte blir något RMA om inte arbetssätt och doktrin också förändras.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/2

”Försvaret diskuterar och övar för litet”

Organisationsteori är inte Försvarsmaktens starkaste ämne. För att i någon mån råda bot på detta och visa på ämnets betydelse i förändringsarbetet har några experter gett ut boken Directions in Military Organizing. En av författarna är Bengt Abrahamsson, sociologiprofessor vid Försvarshögskolan (FHS). Redan för 40 år sedan skrev han om militära yrkesroller.

Många grundvalar börjar skaka. Vår tes i boken är att vi står inför en förändrad militär verklighet och den i sig ifrågasätter den tidigare militära professionaliseringen.

Det säger Bengt Abrahamsson, som menar att hela officersyrket står inför en omprövning. Professionalisering styrs av tre aspekter:

• expertis

• etik

• kåranda

Med expertis menas att det ska finnas en praktisk erfarenhet och en teori för vad man ska göra. Läkaryrket är ett exempel på detta. Så är det också med officerare och alla andra som är knutna till professionell verksamhet. I Sverige har mycket av detta varit knutet till invasionsförsvaret. Och det har ställt vissa organisatoriska och tekniska kunskapskrav. Väldigt mycket av detta kastas ikull i dag. Vi står nu inför nya krav på expertis i praktisk och teoretisk mening. Den teknologiska utvecklingen, nätverksbaserat försvar (NBF), datatekniken ställer delvis nya krav på officerarna.

– Etik. Varför slåss man? Vilka skyddar man? Det var givet tidigare. Det var nationalstaten och dess gränser. Vi skulle försvara territoriet mot en angripare. I   dag är situationen en helt annan. Internationell tjänst med krav på interoperabilitet kräver i sin tur färdigheter i språk, juridik, statsvetenskap, diplomati, juridik och så vidare. Du kan inte längre bara låta vapnen tala utan du ska låta dig själv tala, säger Bengt Abrahamsson.

Kåranda och tillit kom förr av sig självt. Personer känner varandra från utbildning och förband. Nu krävs tillit till helt nya grupper. Till viss del kan man klara det med att läsa in sig på andra försvarsmakters doktriner, men det finns ändå en personlig komponent i det här. Kris handlar mycket om psykologi. Å andra sidan, menar Bengt Abrahamsson, finns det en tendens att militärer uppfostras i en tradition av rationalitet. Saker och ting förutses ske på ett visst sätt. Det här förstärks med datoriseringen som i sin tur lett till att mycket kan simuleras.

– Men rädsla och ledarskap kan inte simuleras, säger Bengt Abrahamsson. I en starkt teknologiserad verksamhet tenderar detta att försvinna, men det är svårt att tänka sig ett framtida krig utan rädsla och ledarskap.

Invasionsförsvarets tankar lever

– De här tre aspekterna som alltid dyker upp i analyser av professioner, och märks mycket hos militärer, är alla satta under granskning. Vi vet hur de såg ut under invasionsförsvaret. I   dag står vi inför en annorlunda situation där militären kanske måste samarbeta med polis och andra krafter som ska bekämpa terrorism. Även om det inte är tillåtet i dagens lagstiftning kan man väl anta att det kommer att bli så, säger Bengt Abrahamsson.

– Den fråga vi ställer i boken är om Försvarsmakten följt med i detta. Har försvaret uppmärksammat förändringarna i miljön så att man översätter det till en ny professionalisering? Hur ska officersrollen se ut i framtiden? Vi tycker nog att det diskuteras och övas för lite. Det är fortfarande väldigt mycket invasionsförsvaret som är en tankemodell.

Vem ska sätta fart på försvarets förändring? Är det en sak för Försvarshögskolan som utbildar de högre officerarna?

– Utbildningen för Försvarsmakten är inte detsamma som läroplanen hos Försvarshögskolan, för här finns också mycket ifrågasättande. Det är inte givet att allt som kommer fram här ska föras över till Försvarsmakten, säger Bengt Abrahamsson och tar diskussionen om uppdragsdoktrinen som ett exempel. Samtidigt som FHS utbildar i den måste en försvarshögskola med akademiska anspråk få ifrågasätta grundteserna i uppdragstaktiken.

Varför förändras Försvarsmakten så sakta?

– Det är en för enkel sanning att säga att militärer utkämpar det förra kriget. Men det finns traditionella bindningar som gör att man har svårt att ifrågasätta det som är giltigt och det som man är utbildad i. Det var länge svårt att få officerarna att acceptera att den internationella rollen ingår i yrket. Nu har det svängt, inte minst genom tryck från statsmakterna. Det visar att en omprövning av professionen inte måste komma inifrån, den kommer lika väl efter tryck utifrån.

Men samhället tycks ju tveka att släppa in militären på den civila arenan?

– Det är klart att det finns ett Ådalenkomplex fortfarande. Den gängse bilden är att militärer i uniform bekämpar utländska militärer i uniform. Men om det skulle handla om terrorister från andra länder? Jag tror att den tesen måste man förr eller senare överge. Hur skulle svensk polis klara av en händelse som gisslandramat på teatern i Moskva om det hände på Dramaten?

Organisationen förändras också

Ändras professionen måste organisationen också ändras. En av författarna i boken, Robert Egnell, skriver om effektbaserade operationer (EBO) som är ett relativt nytt inslag i diskussionen om det nätverksbaserade försvaret.

– Egnell är inne på en vid organisatorisk bild där militära och civila medel måste gå hand i hand. Den intressanta är att denna vidare bild, som i sig är komplex, anknyter till de nya kraven på professionen, säger Bengt Abrahamsson. Det vore fel att tänka sig att det bara är militära medel som kan räknas i denna komplexa bild . Vi står inför en komplexare bild både professionellt och organisationsmässigt.

Bengt Abrahamsson anknyter till den amerikanska sociologen Morris Janowitz, som i mitten på 1960-talet i boken The Professional Soldier lanserade soldaten som statsman och politiker.

– Det finns krav på att militärer inte bara ska vara tekniska specialister på sin profession, utan att de ska vidga begreppen. Det finns nu en stor debatt om att professionalisera brett eller radikalt. Det senare innebär en koncentration på den väpnade striden. En bredare syn innebär att kunna samverka med vetenskapsmän, diplomater, politiker och journalister. Kör man på den ena linjen riskerar man att snäva in officersyrket. Kör man på den andra riskerar officeren att bli en allmän städgumma.

Men på den högre nivån har man väl alltid kunnat tala med politiker medan den lägre nivån stridit på fältet?

– Det problem vi har i   dag är att även de långt ner i organisationen kan göra saker som får politiska konsekvenser. Ta bara vad som hände i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Även de längst ner måste ha någon sorts politiskt förnuft. Fängelseskandalen är ett bra exempel på den nya synen på professionalisering. Det räcker inte med att generalerna högst upp vet vad politiker och opinionen förväntar sig.

Mycket högre nu i försvarets tak

Bengt Abrahamsson har under sin långa akademiska karriär studerat officerare och deras värderingar och kan konstatera att det ”skett en fantastisk utveckling inom det svenska försvaret”.

– Jag började som biträdande militärpsykolog på det som hette Militärpsykologiska institutet och som senare blev FOA5. Saker som jag skrev då blev väldigt impopulära, som till exempel boken Militärer, makt och politik, 1972, som var min doktorsavhandling. 1966 skrev jag tillsammans med Dieter Strand Svensk militär tänker. Det blev milt sagt mycket hallå kring den boken. Det var då inte många som tyckte om att den svenska försvarsmakten betraktades på det sättet.

– Jag skrev om militärers alarmism. Ju högre upp i hierarkin, desto större ansåg man krigsrisken vara. Det var ju inte så konstigt. Det var ju deras jobb att tänka på de här frågorna. Men det var inte populärt att skriva om det.

Lika illa var det att fråga officerarna om politiska sympatier och skolbetyg.

– 1962 röstade 85 procent av officerarna på högerpartiet som det hette då. Vid valet 1962 fick högern drygt 15 procent av rösterna. Det visade sig också att de som blev militärer var de svagaste eleverna i gymnasiet. Av vad jag sett här på skolan bedömer jag det som fullständigt uteslutet att det är så i dag. Det är en elit som blir officerare och de får en mycket bra utbildning.

– Taket har höjts mycket på 40 år. Nu sitter eleverna här på FHS och skriver
C-uppsatser som granskar den militära professionen och organisationen inifrån.

Bengt Abrahamsson tror att vi med tiden kommer att hamna i en radikal granskning av den professionella militära tillvaron i de tre aspekter som nämndes i början av artikeln. Och man hamnar också i en kritisk granskning av organisationen.

– Vad ska man organisera för? Vilka är konfliktfallen?  Det kommer att handla mycket om asymmetri. Man ställs mot grupper som är numerärt och materiellt svagare men som kan ställa till skador som vid 11 september. Det kommer att handla mycket om underrättelser och information och det gör att det ställs mycket högre intellektuella krav på morgondagens officer.

Men därmed är det inte givet att betydelsen av teknik minskar i yrket.

– Det som är extremt intressant är att det är dubbelt. Det blir mycket teknik också, men du kanske inte behöver veta hur datorn ser ut under skalet för att kunna använda den. Framtidens officerare ska hantera precisionsvapen och annan teknik samtidigt som de fredsskapande operationerna utomlands kräver att officeren ska klara av en verklighet som inte fanns i officersvärlden förut. Officeren ska ha mer kontakt med befolkning, journalister och politiker.

Ulf Henricsson berättar i boken om sina Bosnienerfarenheter. Det handlar inte i första hand om väpnad strid i det han skriver, säger Bengt Abrahamsson. Det som Henricsson gör är faktiskt avancerad diplomati i någon mikromening. Det visar att den militära kompetensen måste byggas ut med andra kompetenser. Förmågan till väpnad strid måste finnas. Det blir mera krav på officeren som soldat och mera krav som diplomat.

Morgondagens officer låter sig ju sägas. Men när måste förändringen komma?

– Det måste ske ganska snart. Inter-operabilitet här och nu, säger Högkvarteret. Frågan är var man ska börja. FHS måste ha en högre beredskap när det gäller professionaliseringskunskaper. Utbildning i officersrollen påminner om detta, men man faller tillbaka på erfarenheter från tidigare generationer. Vi måste veta vad som behövs just nu och i morgon. Teorin om de här aspekterna måste ställa mer kritiska frågor än vad som sker om officersrollen i   dag.

– Man kan inte kräva av alla officerare att de ska kunna allt, men man kan fundera på detta när man sammansätter förband. Man kanske ska ha med någon språkkunnig, någon expert på internationell juridik. Kan man inte lösa detta med civila experter? Det är inte lätt att komma in som helt civil i en militär grupp.  Man kan bli en som står i vägen mer än hjälper till. Det krävs ändå en militär utbildning för att vara med.

Militärer och akademiker

Bengt Abrahamsson tar upp frågan om de akademiska officerarna och säger att det finns en debatt om hur Försvarsmakten tar hand om sina akademiker.

– Det finns ett berättigat missnöje bland de officerare som har skaffat sig en akademisk utbildning. De hade väntat sig att -doktorshatten skulle värderas högre.

Det finns en spänning mellan det akademiska och det militära som inte bara är militärens fel.

– Militärer har ett antal goda ting som initiativkraft, beslutskraft och etik. Det är saker som kanske inte är positiva saker för akademiker. Går man in på ett akademiskt seminarium och talar om beslutskraft och etik så är inte det något som precis höjer stämningen. Seminariekulturen är att sitta länge och argumentera, medan den militära kulturen är att sitta en kort tid och argumentera och sedan gå ut och göra det här. Det ska alltid leda till en handling. På universitetet ligger huvudvikten på argumentationen, säger Bengt Abrahamsson.

Men löser sig inte det här med organisation av sig självt när nätverkstanken slagit igenom i försvaret?

– Det nätverksbaserade försvaret kan ses som en militär motsvarighet till hur företagen hanterar information, fattar beslut och styr sin verksamhet. Då har det sagts att om vi tar över den idén så ska vi också ta över deras organisationsmodeller. Det ska vara platt och lite hierarki. Men i kris och krig måste det vara en hierarki och det av ett bestämt skäl. Det måste finnas någon som tar ansvar. Man arbetar på politikernas och ytterst folkets uppdrag och då går det inte att släppa en verksamhet till en sorts spontanistisk organisation. Blir det inte avsett resultat ska det kunna utredas och någon måste ta ansvar.

– Marknaden tar inget ansvar. Det är ingen organisation utan ett sätt för efterfrågan och tillgång att komma samman. Enskilda företag kan ställas till svars, men aldrig marknaden. Säger vi att vi ska göra försvaret till en marknadsorganisation så är det en inneboende motsättning. Det kan aldrig bli så.

– Det är högt i tak även i vår bok. Det finns en inre debatt i boken. Bo Dahlbom kommer i sitt kapitel nära den här tesen.

– Själv tycker jag att det finns en förenklad bild av marknaden som har gått för långt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/1

Plåtkosacker skolas om till vassraggare

Försvaret förändras och därmed också arbetsuppgifterna. Fredrik Adman är en av dem som ska lämna pansarvagnarna och i stället utbildas till amfibiesoldat. Han har också mött kulturskillnaderna under sin utlandstjänstgöring i Kosovo. Min bästa tid i försvaret, säger han.

Flottan har lämnat Berga. Det låter sig sägas, men det är först när man ser den nästan öde örlogsbasen som man inser vad som har hänt. För första gången finns inga av flottans ytfartyg i Stockholm.

Amfibieregementet från Vaxholm har flyttat in och lämnat efter sig ett annat stort hål och avslutat en 300-årig epok. Nu ska här utbildas amfibiesoldater. Bland annat av pansarofficerare. En av dessa är Fredrik Adman från Gotland. En plåtkosack har blivit vassraggare.

– Man kan väl säga att jag är där jag började, säger Fredrik Adman som arbetar vid underhållskompaniet. Jag började vid
KA 3 i Fårösund som värnpliktig 1995. Sedan blev det ett frivilligår och sedan två år på officershögskola. När jag kom tillbaka lades förbandet ner efter ett år.

Gotlänningar vill inte gärna flytta på sig. Det är åtminstone vad Fredrik Adman tror.

– Fast det kanske är en myt. Men det är i alla fall lättare för fastlänningar att flytta från Gotland.

Fredrik Adman ville vara kvar på sin ö, så det blev pansar och P 18 i stället.

– Steget var i sig inte så stort eftersom jag var på skytte i kustartilleriet. Nu blev det stridsfordon i stället för stridsbåtar. På ett led linje och framåt som en jordfräs.

På frågan om det är olika kulturer i  armén och amfibie svarar Fredrik Adman att officeren är sig lik till sätt och mentalitet, men inställningen till soldaterna skiljer sig.

– I amfibie tänker man mer på den enskilde soldaten och vad han kan. I armén är man snabbare att gå upp i högre förband. Det är de större fyrkanterna som räknas, inte så mycket individerna. Fast jag vill inte säga att den ena är bättre än det andra.

Blev bättre omhändertagen förr

Fredrik Adman tror att kulturen i stort har ändrat sig. Att man blev bättre omhänder-tagen förr av regementet. Den anställdes förhållande till sitt förband har också ändrats med tiden.

– När bara en i familjen jobbade fanns det inget annat val än att flytta med. Nu kanske man slutar och tar sina chanser där man är.

Fredrik Adman är någonstans mittemellan.

– Vi vill inte lämna Gotland. I varje fall inte nu. Den 22 augusti föddes vår son Rasmus och den 1 september kom jag till Amf 1 och började med tio dagars pappa-ledighet. Rasmus mamma Anna har jobb på Gotland. Så vi prövar det här så länge. Jag vill ju vara kvar i försvaret – om jag har råd. Fram till februari har vi fria resor och jag pendlar. Jag jobbar fyra långa dagar i veckan och hyr bostad här på området. Ska det bli permanent måste jag ha någon annanstans att bo och betala resorna själv. Jag har inte räknat än på om det går att lösa.

Fredrik Adman började för tio år sedan med att skydda de kanoner som skyddade hans hembygd. Nu är han mer bekant med byarna i Pristina i Kosovo än med Stockholms förorter.

Var ligger Bagarmossen?

– Inte en susning, säger Fredrik Adman. Men jag är inte helt borta i Stockholm. Försvarets vägatlas har varit räddningen många gånger.

Kunskapen om Pristina har sin förklaring. ”Sin bästa tid i försvaret” tillbringade Fredrik Adman förra året i Kosovo. I mars bröt oroligheterna ut. Det var de värsta upploppen på många år. Hur kan det vara den bästa tiden?

– Det är ju inte så att en officer vill att det ska bli krig. Men man vill se vad man går för och om man klarar trycket. Men det var inte bara upplopp. Jag jobbade mest som en sorts personalchef och hade hand om cirka 35 lokalanställda och kompaniets soldater. Det var både serber och albaner och vi ville visa att de kunde jobba ihop. För det mesta gick det bra.

Under upploppen, som startade den 17 mars, var det dock inget vidare med sämjan. Hade inte svenskarna stått pall hade det blivit en massaker på serberna. Det är Fredrik Adman övertygad om.

– Upprinnelsen var att en serb sköts och kort därpå drunknade tre albanska barn. Barnens död skylldes på serber, fast det sedan visade sig vara en olycka. Den dagen oroligheterna bröt ut var jag i norra Kosovo för att övervaka ett jobb som maskinplutonen höll på med. Jag fick order att ta mig till Trastfältet, som är serbernas kultplats, och bevaka ett monument. Albanerna hade börjat bränna serbiska byggnader och minnesmärken. I Pristina mötte vi bussar fullastade med män. Det var som en mobilisering.

På håll fick Fredrik Adman se hur serbiska hus brändes under natten, men där han stod hände inget.

– Det var bara ett par ungdomar som hade ett kärleksmöte i en röd Golf. De brydde sig mer om varandra än att jaga serber.

Men i övrigt var natten dramatisk. Det sköts lysgranater hela natten. Strömmen hade försvunnit. De sköt också på varandra och mellan folkmassorna, som bestod av tusentals arga män, stod svenskarna. Först ensamma och sedan kom efterhand förstärkningar. Albanerna bröt igenom den första linjen och svenskarna trängdes tillbaka mot den sista försvarslinjen som gick mellan en albansk och en serbisk by. Armeringsjärn slungades som spjut i luften och krossade svenskarnas plastsköldar.

– Efteråt sade en kille till mig att det värsta av allt ändå var att albaner skrek på svenska att vi skulle dra åt helvete.

På andra dagen hade man börjat få bättre kontroll. Folkmassan trängdes tillbaka och Fredrik Adman byggde barrikader. Efter tre dagar var det nästan lugnt igen.

– Jag skrev dagbok och slutade den 17 mars för att jag inte hann. Hur kunde jag vara så dum?

Mellan serberna och albanerna stod från början bara två skyttekompanier. Mycket snabbt kom det ned förstärkningar. Först utrustning och sedan folk.

– Då fick Försvarsmakten visa att man verkligen kan om man måste, säger Fredrik Adman. Lättare fordon byttes ut mot pansar.

Den dag vi talar om dessa händelser har personalen på Berga en information om händelserna i Afghanistan där svenskar dödats och skadats av en sprängladdning. Mot bakgrund av vad Fredrik Adman upplevde i Kosovo är han inte förvånad över att det ibland kan gå illa.

– Det som hände i Afghanistan har ju hänt förut. Skillnaden nu är att det krävts liv. Annars har svenskar blivit både minsprängda och beskjutna. Det som hänt har hänt och det kommer att hända igen.

Vill ha försvarsbudget i två delar

Snart ska Amfibieregementet på Berga organisera en bataljon till Kosovo, och Fredrik Adman vill gärna åka med igen.

– Jo, visst vill jag. Men jag får inte, säger Fredrik Adman och antyder att det är högre makter numer än Försvarsmakten som råder.

– Fast jag hoppas komma ut en gång till innan karriären är slut. Och jag hoppas att jag kan vara kvar i försvaret länge än. För ett bättre jobb har jag svårt att tänka mig. Jag är lärare och får vara ute. När det blir för kallt har jag ett varmt kontor att gå in till.

Men det kommer ju ett nytt försvars-beslut. Det gör det alltid.

– Det småsnackas redan om att det väntas hårdare tag. Fast nu tycker jag, som bara är en sleten truppare, att det får räcka. Det går inte att bara halvera och halvera. Då blir vi så få att det är bättre att lägga ned något ordentligt. Det som på finare militärspråk kallas för förmågor.

Fredrik Adman tycker också att försvarsbudgeten skulle delas upp i två delar så folk såg vart pengarna egentligen gick.

– Nu är det mycket som går direkt i försvarsindustrins fickor.

I fickorna på en löjtnantsuniform är penningströmmen inte lika strid.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/6

”Försvaret behöver fler psykologer”

Att välja ut morgondagens soldater kommer att kräva mer arbete av psykologerna. Endast en psykolog kan hitta de verkliga motiven för att vilja bli soldat, säger Kristina Pollack, som är ensam psykolog i Högkvarteret.

Kristina Pollack har genom en lång yrkeskarriär arbetat inom försvarspsykologins samtliga verksamhetsområden och sitter i dag som försvarsöverpsykolog. Hon är därmed främsta företrädare inom Försvarsmakten för kompetensområdet. Försvarspsykologi är en tillämpning av en vetenskapligt baserad kunskap till operativt bruk i en militär miljö.

– Det räcker inte med att jag har några kolleger utspridda på olika ställen i organisationen. För att komma vidare inom den tillämpade humansektorn måste vi kraftsamla och skapa en egen organisatorisk plattform, för att uppnå effektivitet och professionell tyngd för att kunna nå och optimera slutresultatet.

För all professionell verksamhet är uppdraget utgångspunkten. För att kunna genomföra ett uppdrag behövs människor och en organisation liksom teknik och materiel. För att kunna använda dessa två resurser krävs dessutom användarkunskap, det vill säga på vilket sätt människan och tekniken ska integreras och nyttjas för att målet ska kunna nås. Professionell kompetens inom dessa tre huvudområden är en förutsättning, för att kunna optimera slutresultatet.

– Som en självklarhet har vi professionell personal som handhar tekniken. Detsamma gäller den operativa sektorn. När det gäller den professionella kunskapen om männi-skan är dock bedömningen ofta att det räcker med en sorts användarkunskap, vilket inte alltid räcker, säger Kristina Pollack.

Började med flyghaverier

Kristina Pollack inledde sin bana som civilanställd i flygvapnet och har arbetat på många områden inom flygsektorn. Hon har bland annat ingått som human factor-expert vid Statens haverikommission under de gångna 20 åren.

– Sett utifrån ett historiskt och internationellt perspektiv var en flygsäkerhetsinspektör i flygvapnet synnerligen framsynt när han redan 1982 förstod betydelsen av den mänskliga faktorn, genom att utse en professionell expert inom det området vid utredningar av flyghaverier. Det var på mig flygsäkerhetsinspektören pekade, säger Kristina Pollack. Sedan dess har jag varit med och utrett så gott som samtliga flyg-haverier inom Försvarsmakten.

Inte ens i dag är det alla försvarsmakter som använder sig av legitimerade psykologer med en arbetspsykologisk inriktning i dessa sammanhang. De är inte heller involverade i det förebyggande flygsäkerhetsarbetet som experter inom området human factor.

Först när kompetenserna i haverikommissionerna breddades och mer professionella human factor-utredningar kom till stånd, har man kunnat vidtaga strategiska flygsäkerhetsåtgärder. Det handlar ofta om ledningens förståelse för hur resurser ska fördelas, hur utbildningen ska matchas mot de operativa kraven, hur kravprofiler definieras, hur flygsäkerhetsarbetet genomförs på central nivå, det vill säga metodiken för att lära av misstag. Det handlar om hur man systematiskt följer upp och utvärderar sin verksamhet, liksom att utveckla system för att ta hand om frågor inom området MSI (människa–system-interaktion).

Flygsäkerhet var länge liktydigt med luftvärdighet och tekniska mätdata. En teknisk utredning genomfördes när något gått snett. De tekniskt orsakade haverierna minskade med tiden, men den mänskliga faktorn låg fortfarande kvar och pockade på uppmärksamhet. Tre av fyra haverier är orsakade av den mänskliga faktorn.

Missnöjda med bestraffningar

Civilflygets piloter var inte nöjda med att bestraffas, då det inte gått att finna någon teknisk orsak till haveriet. Slutsatsen blev att det då måste ha varit piloten som fallerat.

Piloterna ville veta varför de gjorde fel och hur detta kunde förebyggas, och de tvingade fram en förändring. Detta förde med sig att psykologer i slutet på 1970-talet togs in i den amerikanska statliga haverikommissionen för utredning av civila haverier. I och med det utvecklades en helhetssyn på flygsäkerhetskonceptet.

– Självklart låg det politiska och inte minst ekonomiska intressen bakom att man inte tidigare velat ta i human factor-frågorna. Industrin och flygbolagen ville ogärna bli synade i sömmarna, säger Kristina Pollack. I dag ligger flyget mycket långt framme i sitt förhållningssätt till säkerhetsfrågor. Detta har i sin tur lett till att andra branscher som till exempel vården vänt sig till flyget.

Kristina Pollack menar att det nya försvaret och dess uppgifter innebär ett ökat behov av psykologisk kompetens. Den internationella verksamheten i takt med den tekniska utvecklingen kommer att ställa förändrade krav på människan.

Förändringar från ett invasionsförsvar till ett utåtriktat insatsförsvar innebär inte bara en flexibilitet vad gäller uppdragen, utan även hos de människor som ska involveras i uppdragen. Detta kommer dessutom att innebära en förändrad mönstring.

Att var femte 18-åring i dag ska få möjlighet att göra värnpliktstjänstgöring leder till en mer sofistikerad urvalsprövning. Begrepp som plikt, frivillighet och motivation blir centrala vid bedömning av den mönstrande. Det psykologiska urvalet kommer att få mer tyngd. Förutom en hygglig begåvningsnivå kommer det att krävas personlighetsmässiga egenskaper för att kunna omsätta sin begåvning i en verklighet som kan vara både psykiskt och fysiskt krävande.

– Samhället, soldaternas blivande arbetsgivare, måste därmed upplysas om vilket meritvärde det kommer innebära att ha fått göra sin värnpliktstjänstgöring och vad den står för. Det gamla begreppet ”lumpen” går därmed ur tiden och Försvarsmakten måste skapa ett nytt förhållningssätt till värnpliktstjänstgöring, säger Kristina Pollack.

De mönstrande kommer att psykologiskt lämplighetsprövas; sedan görs ett urval efter samma princip som för vissa andra specifika yrkeskategorier inom försvaret. Psykologen ska utifrån en operativ kravprofil omsätta denna i psykologiska förmågor och egenskaper och därefter bedöma individens kognitiva, psykiska och sociala förutsättningar att klara av uppgiften. Därtill gäller det att  penetrera vad individens motivation står för och väga in den i den samlade bedömningen. Det är psykologernas uppgift att ta fram de dolda motiven.

– När den internationella verksamheten kommer att spela så stor roll för försvaret, kommer givetvis mönstringen mycket att handla om viljan att deltaga i internationella uppdrag, men det gäller att hitta de verkliga bakomliggande motiven, säger Kristina Pollack. Det kan finnas många orsaker. Söker jag mig till något eller flyr jag från något? Har jag en lidelse för att göra världen lite bättre eller är jag ute efter pengar eftersom jag inte har något jobb? Är det stora äventyret som lockar? Vill jag bestämma över andra?

– Man måste också kunna bedöma mognadsgraden och utvecklingspotentialen hos individen. Uppgiften vid det psykologiska urvalet är således att ta fram ett bra råämne och ta bort de olämpliga. Därefter har Försvarsmakten och förbanden ett stort ansvar att förvalta och förädla det goda råämnet.

Detta kan man bara få fram i ett strukturerat psykologiskt samtal. Vilka värdegrunder har individen? Etik, moral, omdöme, psykisk stabilitet, uthållighet, allmän motivation, ledaregenskaper och social kompetens blir väsentliga parametrar i bedömningen.

– Ledaregenskaper visar sig ofta tidigt i livet. Visst kan de utvecklas, men det finns ändå en ram som individen rör sig inom. A och O är att självinsikt och självförtroende går hand i hand. Det finns gott om människor med bra självförtroende, men om de saknar självinsikten kan det gå illa. Det finns också människor med dåligt självförtroende som söker sig till utmaningar för att bevisa något för sig själva eller andra. Piloter är sällan personer som fjädrar sig. De är ödmjuka och oftast försynta och är väl medvetna om vad de klarar av och behöver inte övertyga omgivningen om det.

Den psykologiska bedömningen bygger på testresultat som mäter kognitiv förmåga samt på en intervju av en psykolog. Samtalet bygger på individens egen historia, sett utifrån det sammanhang individen befunnit sig i. Det kan uppfattas som ett avspänt samtal, men strukturen finns där med ett definierat syfte och metodik. Försvaret vill inte få in individer i systemet som kan skada sig själva eller andra, varför denna del av mönstringen kommer att få en större tyngd.

Hårdare gallring

Mönstringen, eller inskrivningen som det egentligen heter, kommer att delvis gå till som förr. Kristina Pollack har deltagit i den arbetsgruppen, vars förslag var ute på remiss under slutet av 2004.

– Av dem som mönstrar framöver kommer enbart en femtedel att få möjlighet att få göra sin värnplikt. Detta innebär att cirka 10 000 personer gör värnplikten. Om förslaget går igenom, kommer vi att använda de instrument och den mönstringsmodell som vi använt tidigare, men vi kommer att sätta upp skarpare gränser. Alla som mönstrar går inte vidare till slutprövning. De första proven eller testerna tror vi kan genomföras ute i bygderna. Den slutliga prövningen sker vid ett mönstringskontor och jag kan tänka mig att det är fördelar med att ha färre kontor än i dag. Det finns alltid en risk för att kontoren utvecklar egna kulturer, vilket påverkar bedömningarna.

Vid denna slutliga bedömning delas de sökande in i tre väl definierade grupper, och dessa matchas sedan med de kravprofiler som finns för de olika befattningarna inom respektive grupp. Den mönstrande tilldelas i första skedet ett förband och senare vid förbandet sker placeringen i befattningen. Detta sker efter en kortare provtjänstgöring.

– Att klara av detta urval är inget större problem. Den stora utmaningen för försvaret är att skapa de bästa förutsättningarna, så att värnpliktstjänstgöringen av alla betraktas som det meritvärde det är, säger Kristina Pollack. Det är en uppgift att förändra attityder. Detta är viktigt, inte minst för att Försvarsmakten ska kunna fullfölja sina åtaganden, framför allt internationellt, och för att de värnpliktiga utgör rekryteringsunderlaget för morgondagens officerare.

– Det ligger också i konceptet att Försvarsmakten tydligare måste visa sin roll i samhället. I årtionden har försvarsmakter världen över satsat stora pengar på forskning som totalt sett bidragit till såväl teknikutveckling som kunskap om människans förmågor och begränsningar under extrema förhållanden. Detta lyfts alltför sällan fram och det är knappast det som skattebetalaren tänker på när man för försvaret på tal, säger Kristina Pollack.

– Försvarsmakten har ett gott rykte när det gäller att genomföra psykologiskt urval. Även utifrån ett internationellt perspektiv. Vår styrka är att vi har möjlighet att följa individen genom systemet. Vi får ett helhetsperspektiv såväl på individen som på uppgifterna. Det gör att vi hela tiden samlar på oss empirisk kunskap. Vi kan själva lära av våra misstag. Denna möjlighet har sällan civila bemanningsföretag.

– Det mest väsentliga vid psykologiskt urval är kunskapen om kriteriet och som psykolog i Försvarsmakten är man ofta nära verkligheten. Detta skiljer sig från försvarsmakt till försvarsmakt. Psykologerna inom försvaret i USA sitter oftast mycket längre ifrån verkligheten och arbetar betydligt snävare än vad vi gör. Dessutom används utbildningen som en urvalsregulator i det amerikanska försvaret .

Psykologisk kompetens för chefer

– Nästa steg inom urval i det svenska försvaret är att mer systematiskt tillämpa den psykologiska kompetensen vid chefsurval, vid urval till internationella uppdrag och så vidare. Det är lätt att se i dag att behovet av psykologisk kompetens ökar inom hela försvaret. Flygvapnet var först med att se behovet, men i dag finns ett växande behov i takt med utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret (NBF). Försvarsmakten behöver mer beställarkompetens inom MSI-området. Inte bara knutet till det tekniska utvecklingsarbetet utan även vid utprovning och användning av simulatorer, vid uppköp av forskning inom humanområdet med mera, säger Kristina Pollack.

Försvarsmaktens internationella uppdrag kommer även att innebära en psykologisk förberedelse inför uppdraget. Vid hemkomsten ska psykologerna kunna ta hand om dem som behöver stöd.

För ett år sedan deltog Kristina Pollack i en utredning av en dödsolycka i Kosovo. Som en bieffekt av den utredningen inrättade Försvarsmakten egna undersökningskommissioner för säkerhetsutredningar. Dessa ger en jämnare standard och en mer kvalitetssäkrad metodik vid utredningar. Synsättet har likaså inrättats för utredning av vissa personalärenden som vid kränkande särbehandling och sexuella trakasserier.

– Kompetensområdet har en enorm spännvidd och många tillämpningsområden, och tiden är nu mogen att kompetensen i Försvarsmakten organiseras i det efterlängtade kompetenscentrat, säger Kristina Pollack.

Jan-Ivar Askelin Framsyn  2004/6

Så ska soldaten väljas ut

Plikten finns fortfarande kvar, men i dag hänger det på morötterna om man ska fylla leden med rätt folk nu när mönstringsprocessen ses över. Det menar Ulf Bergh som arbetar med de fysiologiska aspekterna på urvalsområdet på institutionen för försvarsmedicin .

– Det är toppen att göra värnplikten, men ruttet att ligga inne. Det viktiga för försvaret nu är att få goda ambassadörer. Inga broschyrer i världen hjälper om kompisen kommer hem på helgen och säger att det är pest med det militära. Dessa synpunkter är kanske mitt viktigaste bidrag nu när hela mönstringsprocessen ses över. Fast det är inte mitt gebit, säger Ulf Bergh.

Ulf Berghs gebit är fysiologi. Han har i många år arbetat med de fysiologiska aspekterna på urvalsområdet.

– Det dimensionerande nu är deltagandet i den internationella verksamheten. Sedan hakar insatsförsvaret på. Soldaten ska kunna mera och även den vanliga markstridssoldaten blir en värdefullare resurs, säger Ulf Bergh.

En skillnad mot förr är att vi nu går mer mot ett verkligt urval. Ulf Bergh menar att det tidigare var ett klassifikationssystem. Det fanns en plats för nästan alla. I urvalet tar man ut ett antal och de som tas ut går vidare till en klassificering eftersom man går till olika utbildningar. Det är inte som urvalet till poliser, där alla blir poliser.

– När man inte tar ut alla kan man vara mer generös och säga att bland många bra tar vi ut en mindre del. Det var hårdare att bli ratad när nästan alla fick plats. Det finns också en etisk dimension i det nya. På något sätt garanterar den som gör urvalet att den utvalde är tillräckligt bra för att klara uppgiften. Då får man inte driva en utbildning som överstiger den utvaldes förmåga. Exempel på detta har vi sett förr.

Plikten finns fortfarande kvar, menar Ulf Bergh, men den är i praktiken inte alltid lika tvingande numera. Nu hänger det på morötterna om man ska fylla leden med rätt folk.

– Att använda plikten blir en svår avvägning gentemot vad som gäller i övrigt i samhället. De som inte tas ut får ju ett försprång på ett till två år. I dag anser många unga att militärtjänstgöringen är ett bland flera alternativ, och man kan krångla sig ur systemet betydligt lättare än förut.

För att locka blivande soldater kan man gå tre vägar:

• Meritvärde.

• Ekonomisk kompensation.

• Rätt signaler från dem som ligger inne.

– Vi har diskuterat var man får den största rekryteringseffekten. Ska insatsen göras före inryckningen, under grundutbildningen eller efter utryckningen? Min övertygelse  är att det är under själva grundutbildningen man får de största effekterna, genom att man via en positiv attityd hos dem som gör grundutbildning kan sprida en bra och för ungdomar trovärdig reklam för försvaret.

Stort inslag av frivillighet

Meningen är att det ska vara ett stort inslag av frivillighet i det nya försvaret. Men något yrkesförsvar vill inte Ulf Bergh kalla det.

– Plikten finns fortfarande och med den kan man fortfarande få tillgång till de allra bästa. I ett yrkesförsvar skulle vi mista den kompetensen som är viktig inte minst för den internationella tjänsten som innefattar mycket mer än att vara en duglig soldat.

När man sedan samlat de villiga ska man gå vidare med urvalet. Det har kommit en hel del kritik mot att de fysiska proven är så hårda att de utestänger kvinnor. För några år sedan uppmanade försvarsdepartementet Försvarsmakten att se över fysiska prov för pliktiga och officerare. Man påpekade bland annat att nuvarande prov av många ansågs missgynna kvinnor.

– I det kan ligga att man kanske har prov som inte mäter vad de ska mäta och att ribban ligger omotiverat högt, säger Ulf Bergh och berättar att det finns en övertro på att fysiska test avspeglar kraven i fält. När man kommer ut i fält så är det ingen garanti att man är bra på att lyfta och gräva därför att man var bra på proven. Det är heller inget som säger att den som är bra på att gräva också är bra på att bära eller klättra. Resultaten från olika styrkeprov visar oftast ganska svaga samband med varandra.

Det finns enligt Ulf Bergh två möjliga förklaringar till att det stämmer så dåligt:

Testen mäter inte samma egenskaper hos personen.

Mätnoggrannheten är för dålig. Du kan göra tio armhävningar en gång och tjugo nästa gång. Men i verkligheten gräver man en grop ungefär lika fort varje gång.

– Ska man få något hum om hur en person klarar kraven som soldat så måste man mäta flera olika styrkeaspekter. Det finns inget ensamt som är bra. För livet i fält är mångfacetterat. Att gräva är en sak – att klättra en annan.

Något finlir i urvalet kan det inte bli, såvida man inte satsar mycket mer resurser på testning, menar Ulf Bergh. Man får nöja sig med att försöka hitta några grupper, exempelvis den starkaste tredjedelen, den mellersta och den svagaste. Kan man minska på antalet som kommer på fel ställe så är vinsterna ändå stora både för individerna och för Försvarsmakten.

– Alternativen till att testa är ju att lotta eller gå efter personnummer eller bostadsort eller liknande.

Men testen får inte vara för lätta. Det är inte meningen att alla ska klara dem, då blir de meningslösa.

– Man behöver ju inte testa hela befolkningen för att kunna välja ut dem som orkar bära en kaffekopp.

Framtidens soldat ingen hulk

Ulf Bergh tror inte att framtidens soldat är en hulk. Men inte heller den något klene ynglingen som har sin styrka i sitt datorkunnande.

– Alla försvarsmakter räknar fortfarande med att de traditionella soldataktiviteterna ska bestå, och i Sverige har det fastslagits vad alla soldater och sjömän ska kunna. En del är teori som kännedom om till exempel folkrätt, medan annat är rent fysiskt som att kunna gräva en grop och flytta på en skadad; något som inte alla klarar eller har rimliga förutsättningar att träna sig till. I det nya urvalssystemet avser man därför att lägga ribban så högt att alla inte ska kunna klara den.

Och här kommer kvinnofrågan in igen. När proven är fysiska så godkänns fler män än kvinnor. Skillnaden i styrka mellan män och kvinnor ökar, generellt sett, ju högre upp på kroppen man kommer. Det är alltså större skillnad på armstyrka än benstyrka. Vad gäller att lyfta, bära och gräva och liknande övningar sammantagna har kvinnor i regel två tredjedelar av männens kapacitet.

– Men så finns det naturligtvis stor spridning inom båda könen. De duktigaste kvinnorna slår ju de flesta männen. Vi behöver ju bara gå till elitidrotten för att se vad kvinnor kan prestera jämfört med genomsnittsmannen, säger Ulf Bergh.

Dramatisk förändring

Att bara flytta gränsen lite grann kan ge en dramatisk förändring vad gäller fördelningen av könen. Det är sådana beräkningar som Ulf Bergh också sysslar med.

– Ökar vi kraven så att en liten del av de svagaste männen slås ut får det ganska stor inverkan på antalet godkända kvinnor eftersom många kvinnor ligger i detta område.

– En annan effekt är om man slår ihop flera övningar. Vi satte gränsen för tre prov så att 75 procent skulle klara vart och ett av dem. De som klarade alla tre var knappt 60 procent. Man måste vara restriktiv med att ha många prov och krav godkänt på alla, annars blir det få som klarar det om man inte sätter kraven mycket lågt. Men det riskerar att ge ett meningslöst prov.

Avkall på kraven

Undantag från krav kommer alltid att finnas och behövas. Om försvaret tillräckligt gärna vill ha en viss kompetens gör man naturligtvis avkall på kraven. En kodknäckare kan ju vara så svag att han bärs på bår.

– Att han inte kan klara sig själv i fält får man ta, om hans insats kan rädda många andras liv, säger Ulf Bergh.

Ett annat problem är ju att man inte kan bli officer om man inte godkänns för grundutbildning och många möjliga kvinnliga officerare kanske stupar på att kraven är för höga. De fysiska kraven på officerare är nu under utredning. Det finns en del som tyder på att det finns plats för förbättringar.

– Det förslag som ligger innebär ett paradigmskifte i och med att man skiljer på befattningar där tyngre fysiska arbetsmoment ingår och sådana som inte kräver mer än vanligt kontorsarbete. Där tunga fysiska moment ingår ska det finnas fysiska prov där resultatet mäts i till exempel i minuter och sekunder.

I den andra typen av befattningar är det svårt att motivera en kontroll av fysisk prestationsförmåga, men Försvarsmakten har ändå mycket att vinna på att personalen är vältränad. För dessa befattningar gäller därför ”träningsplikt” omfattande tre timmar per vecka. Träning blir en arbetsuppgift  jämställd med andra arbetsuppgifter, det vill säga den ska planeras, genomföras och utvärderas. Frågan är dock hur bra officeren ska vara.

– Ett sätt är att mäta belastning under aktuella arbetsuppgifter. En många gånger svår och resurskrävande metod med en hel del fallgropar. Ett annat sätt är att ha de värnpliktiga som måttstock. I många fall ska ju officeren göra liknande arbete fysiskt sett som de pliktiga. Kunskapen om de pliktigas kondition är ganska bra och då återstår att bedöma: Ska officeren befinna sig bland de bästa fram, bland de sämsta eller i mitten. De flesta tycker nog att det rimliga är att han/hon är någonstans i närheten av mitten, säger Ulf Bergh.

Men hur är det egentligen med ungdomens fysik i dag?

– Vi kan ju se att det är mer massa per längdenhet. Det kan bero på mer muskler, mer fett eller en kombination. Skulle det handla om mer muskler borde vi ha sett en ökning på styrkeproven och det har vi inte gjort. Så slutsatsen är den att det är mer fett på folket, säger Ulf Bergh som naturligtvis vill reservera sig något. Mönstringsstatistiken är inte lika tillförlitlig som förr eftersom inte alla testas. Risken är att det nu blir för elitistiskt och det förvränger bilden. Vad gäller konditionen brister det även där i statistiken, men man kan nog se en liten nergång och tolkningen är att ungdomens kondition blivit sämre.

– För kvinnor som mönstrat blir statistiken mer svårtolkad, säger Ulf Bergh. De är dels ganska få och dels är det ett urval. Örjan Ekblom vid Idrottshögskolan har undersökt skolungdomar och det finns en tendens att styrkan för överkroppen har blivit sämre och det gäller för både pojkar och flickor.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

NBC-skydd

NBC-skydd scenarioNBC-skyddet i insatsförsvaret kommer att skilja sig mycket från hur NBC-skyddet var i det gamla försvaret. Hotbilden är en helt annan och nätverket kommer att ge helt andra möjligheter att hantera hotet. Det kommer att bli precision även i NBC-skyddet. I detta scenario visas hur det kan gå till. Ett svenskt förband har sänts till ett land där en grupp är beredd att använda enklare typer av NBC-vapen för att skapa skräck. Målet är att kontrollera befolkningen och driva de främmande trupperna ur landet.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Hierarki och lärande

Hierarki och lärandeTeoretiker talar om två två typer av organisationer. Den hierarkiska och den lärande. Den ena är i sig intebättre än den andra. Poängen är att det ska vara rätt organisation på rätt plats. Det är också sällan man finner en renodlad organisation.  Försvarsmakten ska vara både hierarkisk och lärande.  Striden kräver ett hierarkiskt tänkande, men försvarsmaktens utveckling mår kanske bäst av en mer lärande organisation.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från stugan till campen

Hur stort är försvaret [Converted]Årets försvarsbeslut kan ses som en bekräftelse på att det är det internationella engagemanget som styr verksamheten. Försvaret säger att den nya verkligheten inte kan klaras med de gamla reglerna och att det gamla värnpliktssystemet i grunden måste förändras. På tidsaxeln nedan ses de viktigaste stationerna och utspelen på väg mot det som kallats försvarets ödesbeslut.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kalla krigets historia

Kalla_kriget_SLUT [Converted]Europa låg i ruiner, två städer i Asien var utplånade av kärnvapen. När freden äntligen hade kommit var tanken på ett nytt krig inte främmande. Det nya var att det skulle bli med kärnvapen. Ända fram till Kubakrisen 1962 levde Sovjet, USA och Europa i kärnvapenkrigets skugga. Samtidigt var det för västvärlden den största välståndsökningen i historien. Gott om jobb, billiga
bostäder, Beatles och lite ångest för jordens undergång.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

NBF-labbet – visionsverkstaden i Enköping

NBF-labbet i EnköpingI Enköping ska teknik och metod gå hand i hand på vägen fram till demonstrator 05. Här ska man kunna koppla ihop Jas med
soldaten och detta ska vara en kreativ mötesplats där människor och system ska övas inför det framtida nätverksbaserade
försvaret. I det första nätet är Enköping i centrum.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

GotSam

GotSamSka myndighetsgränser kunna överskridas så borde det gå på en ö där samverkan både är naturlig och nödvändig. På Gotland pågår sedan 2002 försöket GotSam. Det kan bli verklighet 2007. Då kommer Gotland att ledas  från ett enda ställe. Händer något samlas myndigheternas representanterpå några minuter vid Rolfbordet där lägesbilden finns. Till vardags är ett annat bord viktigast  – kaffebordet.
Det är samvaron i vardagen som ska lägga grunden till en effektiv ledning i kris.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Amfibiefartyg

Braiga båtenSveriges säkerhetspolitik vilar i dag på samarbete med andra länder. Hotet är inte längre en invasion från öster. Konflikter långt borta kan snabbt dra in Sverige som är mycket beroende av handelsförbindelserna till havs. Vår säkerhetspolitiska betydelse kan öka om  vi bidrar till internationell kris- och konflikthantering. Marinen behöver inte fler fartyg mot en tänkt motståndare i Östersjön utan ett flexibilt och uthålligt fartyg som  kan sättas in i såväl försvaret av territoriet som i internationella operationer.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Försvarsbeslutet 2004

Perpteckning vägvalnför försvarsbeslutet 2004 presenterar försvaret fyra olika modeller. Alla har sina fördelar och nackdelar. Ska vi satsa allt på det internationella kortet eller fortsätta med ett begränsat invasionsförsvar eller behålla handlingsfriheten?
Vad är priset för att behålla dagens värnpliktssystem?

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Omslag Framsyn Nr 6 -1999

Sjömansgossen omslag

Jag möter två sorters officerare idag. De bittra och förtvivlade som i medier vittnar om hur tillvaron rasat samman och de som hör av sig till FOA för att söka kunskap. Den första gruppen får ingen tröst i denna tidning för här talas om förändring som ett konstant tillstånd. I kommentarerna till storaffären mellan Microsoft och Ericsson ges bilden av Sverige som ett stort IT-land. Högteknologin håller på att bli en av de stora näringarna i Sverige och de som inte åker med på det tåget kommer att förlora.

Försvaret står inför ett vägval och detta specialnummer av FOA-tidningen beskriver hur försvaret ska tillhöra framtidens vinnare.

När vi nu går in i nästa årtusende så har en generation för första gången chansen att till nästa generation inte överlämna samma sak fast lite bättre utan något helt nytt som ska passa den nya tiden. Martin Eks sjömansgosse på första sidan är redo att stiga ut i den nya världen full av hot, men också av möjligheter.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Försvar m/2000

Moore m-2000 mitten

Den svenska stugan ska inte längre vaktas vid knuten utan landets säkerhetska tryggas i ett samarbete med andra nationer för att hindra konflikter från att förvärras. Från vakt till säkerhetspolitiskt spelkort blir det framtida försvarets roll. Det kräver hög kvalitet, hög beredskap, flexibilitet och en förmåga att kunna göra mer med mindre – precis som i andra länder i Europa.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Foa-tidningen Nr 1 1999 Spindeln i und-nätet

SpindelomslagBrigader, fartyg, flygplan, antal värnpliktiga, regementen, miljarder. Ord som är försvarsdebattens byggstenar och ord som beskriver saker som går att räkna. Det som inte går att räkna räknas inte, sade en man med erfarenhet till mig nyligen. ”Förmågor är det ingen som bryr sig om.”

Ändå vet alla att det är förmågorna som är viktiga och en sådan är underrättelsetjänsten i olika former. Vad spelar det för roll hur många flygplan man har om man inte vet hur motståndaren uppträder?

I detta nummer skildras underrättelsetjänst i internationella operationer, Försvarsmaktens planer på hur vi ska få informationsöverläge genom ett helt nytt övervakningssystem – och inte minst berättar FRA för första gången hur man gör för att hitta strukturer hur ett kaos av signaler. Hur man går från signal till underrättelse.

Vid sidan av temat finns en intervju med en av FOAs största forskare genom tiderna, Edith Heilbronn, vars liv varit lika dramatiskt som hennes forskning om nervgaser.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Total kontroll på vad som händer – steget in i den militära revolutionen

DBA-total koll på lägetBallonger, Uaver och ”magiska puckar”. Nu måste vi välja väg, säger Johan Kihl

Det talas mycket om den största förändringen av försvaret i modern tid. Det är lätt att tro att det bara handlar om den största bantningen av försvaret i mannaminne. Men så är det inte. Det finns planer och en utstakad väg .

– Det är nu vägvalet ska göras, säger generalmajor Johan Kihl, ställföreträdande chef för krigsförbandsledningen och beställare av den sk DBA-studien, Dominant battlespace awareness – ett stort samtalsämne i försvaret i dag. Johan Kihl har beskrivit denna studie som det stora kliv i förändringens riktning som försvarsmakten nu är redo att ta (FOAtidningen 6/98). Han betonar att drivkraften bakom försvarets totala omstrukturering är det som kallas Revolution in military affairs, RMA. Med det menas att tekniken helt förändrar sättet att föra krig.

1903 testade bröderna Wright teorin att det gick att flyga med ett motordrivet plan som var tyngre än luft. 37 år senare bombade japanska flygplan bort USAs Stilla havsflotta på några timmar. Hangarfartyget var nu havets härskare och sjökrigföringen revolutionerad. Idag är det informationstekniken som är Wrightbrödernas bräckliga flygplan.

Första steget mot RMA
Den amerikanske fd amiralen och vice överbefälhavaren William Owens har vältaligt beskrivit vad RMA innebär (FOA-tidningen 2/97). Många och effektiva sensorer samlar information som snabbt bearbetas och leder till beslut som kan vara en insats med precisionsvapen. Det följer den klassiska beslutscykeln som i Sverige heter observera, bearbeta, besluta, åtgärda. Den kan översättas till underrättelser, ledning och åtgärder. DBA är underrättelsedelen och är det första steget in i den värld som heter RMA.

– Owens sade till oss efter Gulfkriget att det i framtiden var möjligt att ha koll på varenda kvadratdecimeter i området dygnet runt och ansåg att detta var något som Sverige också kunde göra. Owens menade att det fanns några länder – däribland Sverige – som var lagom små och tillräckligt tekniskt avancerade för att klara det här, säger Johan Kihl. Vi tänkte att det här är ett utmärkt system för fred men det verkade typiskt amerikanskt och många tvivlade på att det hade något värde för försvaret. William Owens stod emellertid på sig och på hösten 1997 tog försvaret kontakt med det stora amerikanska konsultföretaget SAIC, Science applications international corporation, där Owens då var en av de ledande. SAIC offererade något som närmast var en svensk perspektivplan.

– Detta var för mycket och det skulle vara fel, men DBA-delen var intressant. Vi ville veta om ett högteknologiskt övervakningssystem gick att bygga upp i Sverige så att det var färdigt 2020. Det fick kosta motsvarande sju miljarder dollar och måste till största delen bygga på svenska produkter. Och om svaret var ja, hur skulle det se ut 2005 och 2010?

Testat i ”krig, fred och konflikt”
DBA-studien är en hemlig lunta på flera hundra sidor och det har väl muttrats i leden över att ”vi ger bort försvarshemligheter till ett privat amerikanskt företag.” Det är emellertid mycket litet som lämnats ut. En del siffror är avrundade men det har högst marginellt påverkat slutresultatet. Experter från FOA och FMV matade studien med enorma mängder siffror. Miljoner simuleringar gjordes och systemet testades i tre scenarier: Krig, fred och konflikt. Resultatet visade att systemet skulle fungera för Sverige. I juni 1998 presenterades en preliminär rapport och i september kom slutrapporten.

– Det ska understrykas att systemet kommer att vara mycket bättre 2020 än vad som föreslås idag, säger Johan Kihl. Den förväntade utvecklingen kan byggas in. Det är en stor fördel. En annan är att det kan användas till i hela krisspektrat mellan fred och krig. Insatsen kan ju vara annat än att skicka iväg en robot. Det kan även vara att avslöja oljeutsläpp, jaga smugglare, att undsätta ett fartyg i nöd osv.

Ballonger och magiska puckar
I förslaget ingår sju radarstationer som sitter i stora förankrade ballonger och olika typer av Uaver – bland annat ett stort antal helikoptrar. Dessa är från början små enmanshelikoptrar där pilotens paneler, spakar och pedaler bytts ut mot svarta lådor. Helikoptern är inte större än den ryms i Johan Kihls tjänsterum. I mycket stort antal finns också ”magiska hockeypuckar” som placeras i terrängen t ex med flyg. Dessa marksensorer känner av vibrationer, lukt mm och kan tala med varandra och med Uaver.

– Dessa ”puckar” läggs ut vid behov i något intressant område, säger Johan Kihl. I vattnet ligger undervattensensorer och i hamnar och vid gränsstationer anläggningar som ”läser igenom” lastbilar och ser vad som förs in i landet.

Slut på plattformsresonemangen
– Men detta är bara informationsdelen. Det spelar ingen roll hur mycket information man samlar in om man inte kan göra något vettigt av den, säger Johan Kihl. Det är bla därför som vi också nu genomför en stor ledningsöversyn. Den tredje delen i paketet är verkansdelen, precision engagement och där har vi ännu inte kommit lika långt. Riktlinjerna borde vara att satsa mer på färre och tekniskt avancerade vapen och minska volymen. Det är inte stor mening med att köpa fler stridsvagnar och kanoner och ställa in i förråd.

– En stor fördel med det här sättet att tänka är att vi kommer ifrån plattformsresonemangen, säger Kihl. Tidigare har vi matchat plattform mot plattform och system mot system. Nu spelar det ingen roll på vilken plattform roboten sitter. Man bestämmer vilken robot som är lämpligast sedan kan den sitta på en lastbil i skogen eller hänga under ett flygplan.

Och när snabbast och smartast slår störst och starkast ändras också synen på vad som är hemlig information. Den viktiga informationen kanske bara är hemlig i en sekund och den sekunden räcker för att fatta det avgörande beslutet, säger Johan Kihl. Och mitt uppe i allt det tekniska där bråkdelar av sekunder blir väsentliga så satsar försvaret på luftballonger. Det var kanske en nyhet under amerikanska inbördeskriget. Men för försvaret 2020?

– När amerikanerna föreslog luftballonger blev ju folk här fullkomligt vettskrämda. Skulle det vara vägen in i framtiden? Det var väl ingen konst att skjuta ned en ballong, säger Johan Kihl. Men i USA används dessa ballonger redan vid gränsen mot Mexiko och när en ballong slet sig krävdes 70 insatser med moderna stridsflygplan innan den gav upp. Dessutom är det ballongen som först ser hotet och det går att bygga in ett automatiskt skydd i stationen.

”Cellförsvaret“ – en idé att ta till sig
De nya tankarna påminner en hel del om det sk cellförsvaret, en idé till ny försvarsmaktsstruktur som utvecklats av Eric Sjöberg och Folke Andersson vid FOA, (FOA-tidningen 1/ 95). Johan Kihl tycker ”att det fanns mycket klokt i tankarna bakom detta tankeexperiment. Om man tar idén till sig och inte klankar ner på den med en gång så ser man ju att det är sådant som leder tanken framåt”. I cellförsvaret delades Sverige upp i cirka 200 identiskt lika sexkantiga celler. Varje cell hade sin egen spaning och egna trådstyrda robotar med medellång räckvidd. Även denna studie byggde på tillgänglig teknik.

Viktiga beslut väntar om hörnet
SAIC-studien visar enligt Kihl på en väg att gå. Den är banbrytande och innebär en helt ny försvarsstruktur. Det verkar långt till 2020, men 2005 ligger runt hörnet och försvaret måste före dess fatta viktiga beslut som påverkas av studien.

– Snart måste vi ha något annat istället för våra gamla tornradarstationer vid kusterna. Har vi bestämt oss för vägvalet är det lättare att se vad vi ska ersätta dessa radarstationer med. Likaså måste vi snart bestämma om hur vi ska utveckla spaningsförmågan på Gripen och vi måste också snart välja väg i vår Uavforskning och utveckling.

– Problemet är naturligtvis osäkerheten med pengar, säger Kihl. Får vi inga pengar till det här så får vi avstå från en del av vad vi har i dag. Det är ett risktagande, men nu är rätt tid att göra det. Det är mycket svårare i en krissituation. Nu kan vi i lugn takt investera 2-3 miljarder i en ny försvarsstruktur.

Ett första steg kan vara ett experiment i Stockholmsregionen med en ballong, aerostat, t ex på Gotland som försvaret tidigare använts som försöksfält för ballonger.

Vem vill bo i en minerad trädgård?
Tekniskt går det att göra det här och pengar går nog att få fram även om det kommer att svida. Den största svårigheten är kanske, som Johan Kihl ser det, är att få politikernas acceptans för ett så omfattande militärt övervakningssystem.

– Visst, vi kan bygga upp ett samhälle med en mycket starkt försvar. Men vem vill bo i ett samhälle där trädgårdarna är minerade, där vapnen förvaras hemma och alla är militärer, säger Johan Kihl. För att kunna känna sig någorlunda trygg som medborgare måste man vara beredd att göra avkall på en del av sin personliga integritet och frågan är var den gränsen går.

– Det finns flera saker i detta system som kan tolkas som att ”storebror ser dig”. De små helikoptrarna kan flyga lite hur som helst och med de magiska puckarna har man koll på allt. Och hur blir det i framtiden om det går att göra Uaver små som insekter? Vem bestämmer över dom?

Johan Kihl satsar hårt på att ge försvaret en högteknologisk prägel, men verkar samtidigt skrämd av vad den nya tiden kan innebära.

– Informationskrig är nog läskigare än vad vi kan föreställa oss. Det är visserligen svårt att tänka framåt, man söker sig gärna till sina egna erfarenhet. Men bara tanken på att kunna gå in i register och t ex utpeka en person som kriminell. Hur ska en enskild människa kunna få upprättelse i ett sådant system. Till slut kanske det går, men då kan det vara för sent.

Utveckling går i galoppsprång – Samtidigt är det ingen tvekan om att vi verkligen står inför en revolution i krigföringen. Den har visserligen alltid utvecklats. Pil och båge är fortfarande ett dödligt vapen, men det finns effektivare sätt. Att skicka infanterister mot infanterister är inget som man öppnar ett modernt krig med. Man kan visserligen hamna i det läget, men då handlar det oftare om inbördeskrig och liknande. Att storma kullen för att ta terräng är det nog slut med, säger Johan Kihl men betonar också att den traditionella väpnade striden är något som varje soldat måste kunna. Men då mest för att kunna försvara sig när det är slut på tekniken.

– Det som händer nu är att utvecklingen går i galoppsprång, säger kavalleristen Kihl. Såväl tekniken som omvärlden har förändrats dramatiskt på kort tid och omvärldsförändringen har lett till en ny syn på med vilka medel som vi ska försvara Sveriges säkerhet.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från FOA-tidningen nr 1-1999