Spaning och verkan

Sensorerna blir mindre och kraftfullare, men naturlagarna kommer man inte undan. Stridsdelarna blir intelligenterare och kan själva välja vilken verkan de ska ha. En tydlig trend är att sensorer och stridsdelar anpassas för den urbana miljön.

Spaning och verkan är en central del av striden. Man ska se sin motståndare och skjuta med lämpligt vapen.  Det finns många länkar i kedjan från spaning till verkan. Kommunikationen är en. Informationen måste gå fram och den ska inte vara störd. Däremot vill man störa motståndarens sensorer och kommunikation.

För sensorer över vatten gäller några trender. Drivkrafterna är miniatyrisering och massproduktion vilket gör utrustningarna mindre och billigare. Digitaliseringen sker tidigare. Helst så nära antennen som möjligt. Fler funktioner byggs in i samma system. Det sker slutligen en utveckling mot att utnyttja såväl höga som låga frekvenser.

Sensorerna präglas av att de ska användas i den urbana miljön. Här finns det traditionella militära hotet vid sidan om den asymmetriska krigföringen. Sensorerna ska klara allt från att övervaka stora områden där det rör sig en massa människor till att hålla koll på enskilda individer.

Sensorutvecklingen drivs av den civila marknadens hunger på allt mer avancerade komponenter. Den snabba omsättningen kan för militären få den negativa följden att komponenter försvinner från marknaden. Livslängden på militära system blir förmodligen kortare i framtiden. Digitaliseringen kommer att revolutionera radio- och radartekniken. Det kan ge en radarupplösning på centimeternivå.

Låga frekvenser kan avslöja smygflygplan. De kan även upptäckas av samverkande enkla sensorer. Extremt höga frekvenser ger förmågan att se genom väggar och kläder.

Förr krävdes mer ingenjörsmässiga lösningar på problemen. I framtiden blir det mer algoritmer. En ny algoritm ger nya egenskaper. Aktivt elektriskt styrda antenner kan hantera flera mål samtidigt. Aktiva sensorer behöver inte riskera att upptäckas eftersom de kan kontrollera sin signatur.

Kort sagt ökar sensorerna förmåga starkt. Med matematiska metoder kan man i morgon göra saker som nyss ansågs omöjliga. Men det varnas också för att hoppas på mirakel. Det finns naturlagar som sätter sig på tvären. I grunden handlar det om att fila på delsystem och enskilda komponenter.

Sensorer under havsytan

Under havsytan består de nya uppgifterna av att säkra egna hamnar och sjöleder och att internationellt skydda egna förband och baser. Morgondagens sensorer kommer i stort att vara samma som i   dag. Det som förändras är att det kommer nya frekvenser, nya material, nya utformningar och naturligtvis en mer avancerad signalbehandling. På lång sikt tror experterna att man med hjälp av laser ska kunna avbilda föremål tredimensionellt. Det finns också tankar på en undervattensradar för närbevakning. Sensorerna kommer att kopplas samman i trådlösa nätverk. En viktig uppgift i både internationellt och nationellt är att kunna hitta minor som gömt sig i bottensedimentet.

Kommunikation

På kommunikationssidan driver digitaliseringen fram allt intelligentare apparater. Stora insatser görs för att utveckla mjukvaruradion. Det är en radio som påminner om en dator. Radion ändrar sina egenskaper beroende på hur den programmerats. (Se Framsyn 2004-3). Det talas också om en smartare mottagare, en så kallad kognitiv radio. Den ska tala om var den här och vad den kan göra. Det här ska kunna kopplas samman i så kallade rörliga tillfälliga radionät. Tanken är att nätet själv ska känna av var mottagningen är bäst och kunna anpassa trafiken till detta. Nätet ska också kunna tilldela bristvaran bandbredd. (Se Framsyn 2004-3.)

Ett nytt sätt att överföra information är med så kallad retrokommunikation. En laserstråle skickas mot en mottagare som reflekterar tillbaka laserstrålen tillsammans med ny information. Metoden har flera fördelar. Stora mängder kan skickas snabbt och dolt. Till nackdelarna hör att det måste vara fri sikt och helst inget regn.

Det finns många idéer om ny teknik. Den utvecklas oftast i liten skala. Om den ska ta det stora steget avgörs av efterfrågan och marknadskrafter som till exempel ett krig.

Telekrig blir militär vardagsmat

Telekrig har varit något för specialister. Telekrigare har nästan utgjort ett skrå-väsen. I framtiden kommer telekrig att vara en integrerad del av den militära strukturen. Fler blir telekrigare. Signalspaning och störning byggs in i samma enhet. Telekrigsenheter blir fjärrstyrda och telekrigsutrustning kan plockas in i vilket fordon som helst.

Hotbilden ändras också. Kvalificerade komponenter finns på den öppna marknaden. Fler än militärer kan bli framtidens telekrigare.

Den militära verksamheten vilar på förmågan att veta var man är. 2008 får GPS sällskap av det europeiska Galileo. Tre år senare ska det ryska Glonass ha återuppväckts. Den fria Galileosignalen ger fyra meters precision och den kodade har decimeterprecision. Förmågan att hantera telekrig på detta område är avgörande i konflikter. Försvarsmakten måste kunna störa de fria GPS- och Galileosignalerna och samtidigt kunna säkra motsvarande kodade signaler.

Stridsdelar blir allt intelligentare

På det framtida slagfältet kommer alla större stridsdelar att ha meterprecision. Nätverksfilosofin är genomförd. De största forskningsinsatserna görs för att bekämpa markmål och ballistiska robotar. Robotar kommer även i fortsättningen att drivas av turbojetmotorer, men de blir dubbelt så lätta och drar hälften så mycket bränsle. USA utvecklar en hypersonisk robot. Den går åtta gånger fortare än en kryssnings-robot. USA har redan i ett försök med en så kallad scramjetmotor kommit upp i hastigheter av 11 000 km/h.

För verkansdelar går utvecklingen mot mer intelligens. En stridsdel ska själv kunna välja verkansform eller rikta verkan. Stridsdelen kan vara en kombination av olika verkan. En sprängämnesdriven laser förblindar varningssystemet och sedan gör den projektilbildande verkansdelen resten.

Högpulsad mikrovåg (HPM) går ifrån fantasi till verklighet. Först kommer HPM i sjömålsrobotar och sedan som luftvärn. HPM kommer att bli det tunga artilleriet i det nätverksbaserade försvaret. HPM-granater ska slå ut motståndarens nätverk.

Den vanlige soldatens vapen förändras också. Bara genom att byta ut mässing mot aluminium i hylsorna till vapnet minskar vikten med en tredjedel. Vapnet kommer att få flera typer av sikten som förenas med datorfusion. Soldaten ska kunna skjuta granatgevär inomhus. En fjäder slungar ut projektilen. Soldaten blir en nätverkssoldat och har en handgranat med kamera som skickar information till nätverket.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Den virtuella jaktflygaren

Obemannade farkoster som i grupp skaffar sig en lägesbild och själva fattar beslut om insats. Där är vi inte än. Men kanske om 30 år. Då har vi också den virtuella jaktflygaren. Fast det blir knappast billigare än ett bemannat jaktflygplan.

Stora förhoppningar har knutits till de obemannade systemen, men dessa har inte infriats. Nu görs dock stora satsningar samtidigt som flera nyckeltekniker har mognat. Här finns också stora civila satsningar.

Den obemannade farkosten vare sig den är i luften, på marken eller i vattnet kommer att bli intelligentare. Den kommer att skaffa sig en egen omvärldsuppfattning och med denna som grund fatta egna beslut. Ännu längre bort i framtiden kommer obemannade farkoster att samverka i grupper tillsammans med både obemannade och bemannade farkoster.

Civil satellit snart lika bra

Rymden är av naturliga skäl de obemannade systemens huvudscen. Här finns också kommersiella krafter. Flygbolagen konkurrerar om att ha bästa bredbandet för sina passagerare. Då går det åt mer kommunikationssatelliter. Med laserkommunikation ska nedladdningstiden kunna bli tusen gånger bättre.

De kommersiella satelliterna är snart ifatt de militära. Redan i   dag kan man köpa optiska satellitbilder med enmeters upplösning. Inom tio år kan vi köpa radarbilder med samma upplösning. USA satsar på att få fram högupplösta bilder i realtid. USA planerar också ett nätverk av satelliter som inom 20 år ska kunna se ett rörligt mål på marken eller på havet överallt på jorden. Senare ska man också kunna se luftmål. Inte ett plan i luften ska då kunna undgå USA:s spanande öga.

Det finns en trend att skilja radarns sändare och mottagare. En idé vore då att ha sändaren i rymden och mottagarna på marken. Rymden integreras allt mer i de militära strukturerna. Förmågor som man i   dag bara kan uppnå lokalt kan i morgon uppnås globalt. Men rymden är inte bara till för supermakten. Trenden går mot mindre och samverkande satelliter. Man behöver inte längre ha en stor satellit. Det gör att fler länder kan utnyttja rymden militärt. Det väcker å sin sida farhågor för ett rymdkrig. USA tänker sig ha vaktsatelliter som skydd för sina satelliter. En fientlig satellit behöver inte förstöras utan det kan räcka med lite målarfärg på linsen.

En virtuell Biggles blir inte billig

Obemannade flygplan, UAV:er, är en verklighet i   dag och finns från små handhållna till farkoster stora som trafikflygplan.

UAV:er används inte bara för farliga och tråkiga uppdrag utan ger också helt nya militära förmågor. De kommer givetvis att bli mycket bättre. De blir mindre, lättare att transportera och svårare att upptäcka. De kommer också att bli mycket smartare. Om 25 år har vi en virtuell Biggles. Då ska det finnas en jakt-UAV som skjuter mot luftmål. Denna blir knappast billigare än dagens bemannade jaktplan. Att klura ut själva flygandet är inte svårigheten utan den utgörs av autonomiteten.

Ett billigare alternativ för spaning och kommunikation är höghöjdsaerostaten. Den flyter omkring på samma plats i lufthavet tre mil ovanför marken där den kan hänga i ett år. Problemet är att försörja den med energi.

Terroristvapnet fritidsbåten

Obemannade flygplan är ändå rätt enkelt. Liksom obemannade farkoster på vatten-ytan. Här tänker man sig små, snabba ubåtsjägare. Minröjning är en annan lämplig uppgift.

Och så har vi den vanliga fritidsbåten med autopilot och GPS. Och laddad med sprängämne. Det idealiska terroristvapnet. Vem skulle misstänka att en tuffande snipa som heter Svea är en del i en terroristattack?

Under ytan är det svårare för terrorister att skapa något. Tekniken blir för komplicerad. Det finns bärbara farkoster som väger 30 kilo och stora farkoster som väger tio ton. De små kan avspana till exempel en hamn i ett dygn och de stora kan ta med last och vara ute i ett par veckor.

Markfarkoster är nog den svåraste grenen. Det är många gropar och andra hinder i vägen. Men de används flitigt i   dag för farliga uppdrag som spaning och ammunitionsröjning. I Framsyn 2005-1 skildras ett av de svenska projekten.

I den amerikanska arméns framtids-vision future combat system ska en stor del av farkosterna vara obemannade. Kostnaden, över hundra miljarder dollar för att utrusta 30 brigader, har börjat avskräcka politikerna.

Det är inte billigt med obemannat.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Komplexa system riskerar att haverera

Myrstackar, väder och IT-system är exempel på komplexa system. Det nätverksbaserade försvaret (NBF) kan ses som en myrstack. Här kopplas ”myran radar” ihop med ”myran verkanssystemet” – och plötsligt finns här ett komplext system som ger oväntade effekter. Utmaningen är att komplexa system också kräver komplexa lösningar.

En myra är ett system, om än ett enkelt sådant. En myrstack är ett komplext system.

– Det är en bra bild av vårt problem i dag, säger Rickard Enander vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Enkla IT-system, som har fungerat bra inom ett företag, ska helt plötsligt fungera tillsammans med enkla system i ett annat företag. Då uppstår oväntade saker. Vi har skapat ett komplext system och man vet inte riktigt vad som kan hända.

Man brukar tala om två typer av komplexa system. Det är verkligheten själv som myrstacken, vädret eller det ekonomiska systemet. Och det är IT-system. Det senare handlar om programvaror som förväntas göra nytta i en verksamhet.

– Det har ofta visat sig vara väldigt problematiskt. Det har varit vanligare att man inte gått i mål än att man lyckats, säger Rickard Enander.

Populär svensk metod

De senaste 10–15 åren har utvecklingen gått framåt. En anledning till detta är en metod som till stor del utvecklats av en svensk, Ivar Jacobson. Den kallas Rational unified process (RUP) och har blivit en världsstandard.

– Det är huvudsakligen en metod för att bygga mjukvarusystem. Den är hårt styrd av modeller. Nu kan vi bygga systemen rätt. Men vi bygger fel system, säger Rickard Enander. Systemen motsvarar inte förväntningarna och man kan fråga sig varför.

Svårt följa förändringen

Svaret är, enligt Rickard Enander, att vi inte tar hänsyn till att den verksamhet som systemen ska hjälpa ändrar skepnad hela tiden. När systemet är klart har verksamheten flyttat på sig. Det är till och med så att systemet ändrar verksamheten. Den första pilen som träffar tavlan kommer även att ha flyttat på tavlan när nästa pil kommer.

– Ett modernt flygplan är ett mycket komplext system, men där är det enklare eftersom systemet inte påverkar verksamheten så mycket. Flygplanet är fortfarande tänkt att flyga passagerare.

I en komplex situation krävs motmedel. Man vill kunna ta hänsyn till att målet flyttar på sig. Det finns två huvudspår.

• Små och korta steg

• Lättrörliga metoder

Den första metoden kallas också för evolutionär, vilket Rickard Enander tycker är lite missvisande.

– Man kan få en felaktig bild av att misslyckanden är en del av metoden, att bara den starkaste överlever. I själva verket är metoden hårt disciplinerad med täta leveranser. Det kan handla om ett par veckor mellan de skarpa leveranserna till verksamheten. Vitsen är att om man kommit lite fel så är skadan inte så stor.

Den andra metoden brukar kallas agil och kan ses som en kritik mot RUP-metodens hårda bindning till modeller.

– I och med att man gör en modell så kommer man ändå bort en bit från verkligheten, säger Rickard Enander.

När vi går från komplexa IT-system till den komplexa verksamheten som myrstackar och försvarsmakter är det lätt att hamna i en debatt om ifall det går att modellera en så komplex verksamhet.

– Många anser att för att kunna skapa ett system som ska stödja en komplex verklighet måste vi förstå verkligheten. Ett sätt att göra detta är med hjälp av modeller. Frågan är om man kan skapa en modell av något så komplicerat som försvaret. Till att börja med måste man enas om vad ett begrepp betyder, säger Rickard Enander och tar ordet soldat som exempel.

– På Försvarshögskolan förknippas soldat med kurser och lärare. För en medicinare är soldat en sjukdomshistoria. Och så kan man hålla på. Sitter man nära varandra i en verksamhet går det nog att enas, men i en stor organisation är det nästan omöjligt. Det är väldigt svårt att få fram en giltig modell. Och skulle man trots allt lyckas har förmodligen verkligheten hunnit flytta på sig och gjort modellen inaktuell.

Våga suboptimera

Frågan om modeller är en het potatis.  Rickard Enander tvivlar på att det går att göra så noggranna modeller som en del entusiaster hävdar. Modellen är den enda väg vi har att gå, säger dess förespråkare. Rickard Enander är i stället anhängare av suboptimering.

– Det är nästan ett fult ort. Jag säger att vi måste våga suboptimera. Att börja med ett delsystem som visserligen inte klarar hela jobbet, men som är bra på vad det gör. Vid byggandet av delsystemet gäller det att vara medveten om att verksamheten både är splittrad och rörlig. Med den insikten kan delsystemet byggas vidare och ta på sig fler uppgifter.

– Vi talar nu mycket om vad som är systemets fokus, säger Rickard Enander. Vad är det som är kärnan och vad ligger utanför? Fokus kan flyttas hela tiden och därför är det viktigt att alltid veta var det finns. Vad är systemet som vi utvecklar och vilka system ska vi samverka med? Vad är det egentligen jag utvecklar? Är det ett IT-system eller hela organisationen?

Myrorna i myrstacken behöver inte bry sig om att de tillsammans utgör ett komplext system. Eller system av system. En ”myrstack” i verkligheten är det nätverksbaserade försvaret. Här kopplar man ihop ”myran radarn” med ”myran verkanssystemet” och genast har det blivit mycket mer komplicerat. Skulle man av någon anledning även koppla in koktrossen skulle det nog ge oväntade effekter. Om radarn störs blir det ingen ärtsoppa.

För komplext för människan

Myrstackar och väder har funnits i eviga tider, men begreppet komplexa system är ett modernt påfund. Det sade Thomas Homer-Dixon vid ett seminarium i april på Vetenskapsakademien. Homer-Dixon är professor i statsvetenskap och verksam vid Centrum för freds- och konfliktforskning vid universitetet i Toronto, Kanada. Hans stora ämne är hoten mot den globala säkerheten och han har bland annat skrivit boken The Ingenuity Gap.

– Komplexa system kräver komplexa lösningar och komplexa system kan hitta på nästan vad som helst. Finansmarknaden är ett komplext system. Lyckligtvis tror investerarna att marknaden fungerar linjärt som en maskin. Stoppar man in mer så får man mer tillbaka.

Homer-Dixon tog moderna bilar som exempel på att vår värld blir allt mer komplex.

– I min ungdom roade jag mig med amerikanska muskelbilar. Stora och enkla motorer som det gick att förstå sig på. Efter många år utan bil skaffade jag en europeisk sportbil med massor av finesser. Den levde sitt eget liv. Helt plötsligt gick larmet. Bilen tutade och blinkade med ljusen. Och det var ändå bara en bil.

Människan är till sin natur en problemlösare, menar Homer-Dixon och höll upp sin gamla bärbara dator som innehöll mer datakraft än vad Pentagon hade för 40 år sedan.

– Då förstår man vad vi kan åstadkomma. Men nu verkar inte vår problemlösarförmåga räcka till. Vi har skapat så komplexa problem att vi för första gången i mänsklighetens historia står inför risken att misslyckas.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Tuffa sparkrav – men inte för forskningen

Mitt i försvarets besparingstider finns det ett versamhetsområde som klarat sig från alltför drastiska nedskärningar. Forskning och teknikutveckling, den så kallade FoT-processen, ska se till att försvaret står väl rustat för förändring. Målet är bland annat att forskningsresultaten ska komma verksamheten till del snabbare än de gör i dag.

Krigföring är ofta teknikdriven. Ingen försvarsmakt vill låta sig överraskas av ny teknik, eller undgå att i tid inse vilka konsekvenser ny teknik kan få.

– Det fanns de som förstod vad kul-sprutan, flygplanet och stridsvagnen betydde. Och de som inte gjorde det, säger Fritz Eriksson.

Han och Christer Ramstedt är några av dem på Försvarshögkvarteret som arbetar med att göra att försvaret ligger steget före.

Den kallas FoT-processen, det vill säga  processen för forskning och teknikutveckling. För närvarande satsar Försvarsmakten cirka en miljard kronor i uppdrag till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS) för att utveckla kunskap som är specifik för försvarets behov. En stor del av dessa satsningar går vidare i beställningar, inte minst till svensk industri.

Hög utvecklingsnivå

– Miljarden har successivt byggts upp genom att politiker och beslutsfattare inom Försvarsmakten har insett betydelsen av  forskning och demonstratorer. När försvaret har skurit ned har ändå dessa satsningar ökat. Nu planeras anslagsposten minska till 900 miljoner kronor 2008. Det är fortfarande en anständigt hög nivå med tanke på hur mycket försvaret minskar, säger Fritz Eriksson.

Christer Ramstedt påpekar att Sveriges utvecklingssatsning ligger på en mycket hög nivå jämfört med Norge, Finland och Danmark.

– Det finns historiska förklaringar till detta, säger han. Alliansfriheten, den stora försvarsindustrin och att Sverige är ett kvalificerat tekniksamhälle har spelat in. Detta gäller fortfarande, men är inte tillräckliga argument för att bibehålla den höga nivån. Överbefälhavaren är i sin roll egentligen inte betjänt av att ha en stor svensk försvarsindustri. Statsmakterna har ju gett ÖB specifika myndighetsuppgifter som han ska lösa. Genom FoT ska vi bland annat förse honom med de kunskaper som behövs för att lösa uppgifterna både internationellt och nationellt.

Snabbare resultat

FoT ska hjälpa till att utveckla Försvars-maktens förmågor. Det ska vara en viktig del av den inledda reformeringen av försvaret. Därmed är det, enligt Christer Ramstedt, inte sagt att allt ska utvecklas inom Sverige som förr.

– Vi kommer att se en förskjutning kopplat till försvarets nya strategi för materielförsörjning. Ny materiel ska fram här och nu, som det heter. Industrins bredd minskar och mer kommer att köpas utifrån.

Enligt Fritz Eriksson ska beslutade förmågor utvecklas genom kortare ledtider. FoT ska kunna ge stöd för detta i ett mer närtida perspektiv.

– Detta kan ibland synas strida lite grand mot forskningens mer långsiktiga natur, säger Fritz Eriksson. Man måste kunna tappa av forskningen oftare. Vi måste få resultaten snabbare än vad vi fått förut.

Traditionellt har forskningen lett till studier som lett till en idé om ett förband. Så har man skrivit krav för detta förband och gjort försök. Därefter har materielsystemet levererats från industrin, utbildningen kommit igång och till slut har krigsförbandet stått färdigt.

– Så kan vi inte ha det längre, säger Fritz Eriksson. Resultaten måste fram tidigare och nyttiggöras snabbare. Det är forskningens nya villkor. Man måste koppla FoT tydligare och tidigare till verksamheten. En del resultat kanske uppkommer redan när man sitter mitt i verksamheten.

– Samtidigt ska vi ha beredskap mot det okända. Det ska både vara handlingsfrihet på sikt och här och nu.

Ett tydligt exempel på detta är det nätverksbaserade försvaret (NBF) och den nya EU Battle Group (NBG).

– NBF passade forskningsvärlden bra. Det låg tio år fram i tiden. Stridsgruppen ska stå färdig redan 2008, vilket inte ger utrymme för långsiktiga forskningsinsatser till detta årtal. Däremot kommer ju NBG för sin utveckling över tiden rimligen att ha behov av nya kunskaper. Kruxet är att samla både långsiktighet samt ”här och nu” i en rullande femårsplan.

– Vi kan också se hur den långsiktiga satsning som gjorts på NBF nu bär frukt. Hade vi inte börjat forska på ledningsområdet, som vi gjorde 1995, hade vi enligt mångas bedömning inte haft dagens höga NBF-kunnande i Sverige, säger Christer Ramstedt. Kunskaperna kan nu nyttjas även av samhällssektorer utanför försvaret.

Utmaning att planera

Bortsett från att hitta balansen mellan det kort- och långsiktiga är det en rejäl utmaning att rikta in och planera FoT-verksamheten.

– Om jag väldigt tydligt vet vad jag har för mål kan jag lägga upp en logisk forsknings- och utvecklingsplan. Som till exempel att sätta en svensk på månen om 15 år. I försvarsplaneringen är målen, för att uttrycka det milt, sällan så tydliga och långsiktiga. Man måste därför ha en lämplig bredd som ska kunna hantera det som kommer upp i behovsperspektivet, säger Christer Ramstedt. Frågan blir då var i denna bredd man ska lägga sig.

Ett liknande resonemang gäller för de så kallade starka svenska nischerna. En nisch ska inte bara vara efterfrågad av försvaret. Det ska också finnas en svensk industri- och forskningsbas för nischen, en marknad och internationell samarbetspartner.

– Vi vet ännu inte vilka delområden inom nischerna som blir utpekade som satsningsområden för FoT. Än så länge måste vi bara av den orsaken ha en viss bredd i FoT-satsningen. Med tiden kommer nischerna att förändras. En del nischer försvinner och andra dyker upp. Tänker man långsiktigt måste man ta hänsyn till detta i FoT-satsningen. Ser man det kortsiktigt behöver man inte göra det. Men för försvaret är det inte nischerna utan kunskapen och produkterna som är det intressanta – och då främst i förmågetermer, säger Christer Ramstedt. Vad vi ser är att det bildas nya mönster som kommer att styra forskningen. Vi tvingas att göra en bedömning av hur pass djupa kunskaper vi ska ha inom olika områden.

Vad är forskning? Är det att ta fram ny kunskap eller att presentera ”gammal kunskap” på ett nytt sätt? Kunskap kan vara kunskap om vilken kunskap som finns och hur man får fram den, resonerarFritz Eriksson.

Därmed kommer man in på en väsentlig fråga: hur överförs forskningen till användarna? Fritz Eriksson tog initiativet till försvarets egen forskningsdatabas. De forskningsrapporter som FOI, FHS och FMV vanligtvis skickar ut på papper finns naturligtvis också i en elektronisk form. En gång i månaden fylls databasen på med färska pdf-filer som kan sökas inom Försvarsmaktens intranät.

Officerare och forskare i samverkan

Vilken forskning som det ska satsas på och hur mycket pengar, diskuteras i samråd med officerarna. De ser behoven och möter  forskarna som ser möjligheterna. Arbetet sker i olika så kallade FoT-grupper. Exempel på en sådan är FoT-gruppen för telekrig. Processen ger en rullande femårsplan som utmynnar i en offertförfrågan till leverantörerna som är FOI, FHS och FMV. Tidigare har möjligheternas sida haft en stark ställning. Nu är det, enligt Christer Ramstedt, behoven som måste bli mera styrande, så att inhämtad kunskap kan nyttjas i närtid. Via olika rådgivande organ på olika nivåer avgörs forskningssatsningen slutligen av försvarsledningen.

– Frågan ska då vara förberedd i samsyn. Det är många inblandade längs vägen och det gör att många engagerar sig också i framtidsfrågorna och inte bara här och nu. Detta är positivt.

Hela FoT-processen står nu inför en omdaning och Högkvarteret går in i en ny och bantad organisation.

Christer Ramstedt har varit med från början och menar att FoT-processen också kommer att påverkas av utvecklingen inom EU och då Europeiska försvarsbyrån (EDA) som bildades förra sommaren.

– Vi måste ta tillvara de möjligheter som det civila samhället ger. Både här hemma och utomlands. Vi måste troligen också vara öppna för att köpa forskning från utländska försvarsforskningsorganisationer.

Däremot kan man inte helt lägga över försvarsforskningen på vanliga universitet och högskolor. Fritz Eriksson, som kommer från flygvapnet, tar ett flygexempel.

– Universiteten har psykologi och pedagogik och skulle kanske därmed ha förutsättningar för att kunna ta fram urvalsmetoder för piloter. Men man måste också noggrant känna till kundens behov och förutsättningar. Det går att lägga delar av en forskning på universiteten, men inte ansvaret. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende mellan kund och leverantör och vi måste veta att det vi får har rätt kvalitet. Och då hamnar man i organisationer som FHS och FOI.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3

Bamsemor analyserar tekniktrenden

Teknisk_prognos [Converted]

Evigt nyfiken – det ligger i yrket, säger Ingrid Bruce vid Försvarets materielverk (FMV). Teknik har varit hennes liv. I många år handlade det om försvarets robotar. Nu efter pensioneringen ska hon återförenas med luftvärnsroboten Bamse. Innan dess ska Ingrid Bruce bli klar med den tekniska prognosen. Det underlag som ska ge försvaret en chans att förstå vilka tekniska trender som finns och hur dessa påverkar hoten och Försvarsmakten.

Att det skulle bli försvaret var inte självklart från början.

– Jag hade ju aldrig sett en militär som ung. Jag kommer ju från Säffle. Fast en morbror var faktiskt förvaltare vid I 17 i Uddevalla.

Att det gick som det gick kan man nog tacka personkemin med ”kemitanten” för hemma i Säffle.

– Hon gillade inte mig. Och jag gillade inte henne – men framför allt gillade jag inte kemi.

Så när Ingrid Bruce skulle börja på Chalmers i Göteborg skulle det vara något med så lite kemi i som möjligt.

– Min pappa var civilingenjör. Annars hade jag nog inte vågat. Han läste maskin, men det lockade inte mig. Att gå på verkstan som tjej på 60-talet? Då kunde man nog få något hårt i huvudet.

Så det blev elektro. Noll timmar kemi! Det handlar i grunden om elektricitet. Fysik och matematik är grundstenarna. Det viktigaste med högskolan var nog enligt Ingrid Bruce inte vad man läste utan att man lärde sig att leta efter kunskaper och sammanställa dem.

Hemligare förr

Ingrid Bruce var med i tekniska prognoser som konsult 1974 och 1978. Årets är den första som är helt öppen.

– Förr var allt mycket hemligt, säger Ingrid Bruce och minns tiden på robot-avdelningen där man inte kunde släppa in någon i rummet utan att täcka över sina hemligheter.

– Fruarna fick inte veta var männen jobbade. Vi hade mycket att göra med Aga. Ordet Aga nämndes inte. Man åkte ut till ”firman”.

Det var en flygare och civilingenjör i Göteborg som förde in Ingrid Bruce på den militära banan som började 1964 på den så kallade robotavdelningen på Linnégatan i Stockholm. Avdelningen hade hand om försvarets alla stora robotar. Där var flygets robot 04 som på sin tid var mycket avancerad i sina senare versioner.

-– Man kan säga att robot 15, som fort-farande används till stor del, byggde på robot 04. Marinen var till en början skeptisk till en svensk robot. De ville väl hellre åka ut i ”väla” än att åka till Linköping. Men när de väl prövat den så blev det kärlek från marinens sida.

– Jag arbetade främst med robotstyrning. Det handlar om styr- och reglerteknik. Själva utvecklingen sköter industrin. Vi lade beställningarna och sade vad som skulle göras. Jag var en teknisk handläggare och vi sysslade mycket med simuleringsmodeller.

Tio år sedan sista prognosen

FMV har alltid funnits med i bakgrunden. Ingrid Bruce gjorde dock en avstickare ut i näringslivet under cirka 20 år. Navigering och positionsbestämning var en specialitet. Hamnar och stålverk var kunderna. Ingrid Bruce hann även med att vara vd på ett utbildningsföretag.

– Det gick inte så bra. Det var många röda siffror, men det var mycket nyttigt och lärorikt. 1992 kom jag tillbaka till FMV och året därpå blev jag projektledare för Bamse.

Men åter till den tekniska prognosen. Den senaste stora var tio år sedan.

– Nu vill vi ha en jämnare gång med några få områden. Vi vill också ha en mer löpande prognos i form av en databas. Vi började med över 20 teknikområden. Via seminarier kom vi fram till några tvär-områden och det är dessa som är den tekniska prognosen. Användarna är i första hand de som arbetar med försvarets långsiktiga planering, perspektivplanen. Men också alla nya som kommer in i branschen.

Någon teknisk revolution eller milstolpe tycker sig inte Ingrid Bruce ha sett. Däremot en fantastisk utveckling. Ska Ingrid Bruce sammanfatta trenderna i den tekniska pro-gnosen så är det främst IT-utvecklingen som är styrande.

– Det är den som påverkar allt annat. Vi kan också göra saker mycket mindre och vi kan använda fler och andra sensorer på ett intelligentare sätt. Vi kan göra saker som man inte kunde göra förut. Som till exempel att se genom väggar. Detta är en följd av vad vi kallar spektralbreddningen. Man går mot högre och lägre frekvenser. Det gäller främst radar. IT-kraften gör också att information från olika sensorer kan signalbehandlas och matchas i datafusion.

– IT-utvecklingen, miniatyriseringen, sensorerna och datafusionen ger tillsammans nya möjligheter för obemannade system.

– Miniatyriseringen har också, höll jag på att säga, revolutionerat strömförsörjningen. Det är fortfarande en av de stora uppgifterna att lösa, men det går fort framåt. Den extrema miniatyriseringen är naturligtvis nanotekniken som det i dag satsas mycket på, bland annat i det så kallade nanoprojektet.

Blir det då verklighet av teknikernas drömmar?

– Det beror ju alldeles på om någon är villig att satsa pengar. Det krävs nog att det är fler länder som går ihop. Och samtidigt ska man komma ihåg att det fortfarande kommer att finnas kvar mycket gamla vapen som man också måste kunna skydda sig mot.

Det går nästan att ana att Ingrid Bruce vill få den tekniska prognosen undanstökad för att få återförenas med Bamse. I hennes rum finns en liten Bamsemodell. Handgjord och förmodligen mycket dyr. Det finns också en inskription. För Rådigt Ringande av Riktig Resolution i Rasande Rusch. Det finns en historia bakom denna gåva från försvarsindustrin. Om ett telefonsamtal som sparade miljoner.

– Bofors skulle skjuta fem testrobotar. Efter fyra skott tyckte man att man fått veta det man behövde. Så när jag stod på Vasagatan i Stockholm ringde det på telefonen. Kan vi nöja oss med fyra skott?

– På stående fot skulle jag fatta ett beslut som rörde miljoner. Jag sade ja. Det räcker.

Bamse är som Ingrid Bruce säger ”en häftig grej”.

– Den sticker iväg nästan lika fort som en kanonkula. Det fina är att roboten har intelligensen kvar på backen. Det är en radar på backen som via en så kallad ledstråle styr roboten mot målet. Därför är roboten relativt billig. Nackdelen med ledstrålestyrningen är att man bara kan skjuta två åt gången. Dessa skjuts i tre snabba omgångar. Andra robotar kan skjutas med åtta i en salva. Fast då tar det tre kvart att få åtta nya klara. Att ladda om Bamse tar bara några minuter. Så efter ett tag har Bamse kommit ikapp.

Projektet har kostat miljarder

Miljarder har lagts ned i Bamseprojektet. Det lever vidare. Fast på sparlåga.

– När det blir ensiffriga tal så blir det demonstratorer. Någon serie är det inte längre.

I höst ska Ingrid Bruce på deltid arbeta med modellvalidering. Det som hon gjorde som konsult ”för hundra år sedan”.

– Modellerna ska testa Bamse och jag ska testa modellerna. Jag har i materialet hittat rapporter som jag själv skrev för länge sedan. Så det är att gå tillbaka till rötterna och efter många år som chef bli civilingenjör igen. Nu definierar jag vad som ska göras. Själv räknar jag inte och min relation till datorer är dålig.

– När jag fastnar brukar jag gå ut i korridoren och ropa på någon ”30-åring”. Ibland är de äldre. Men de brukar fixa datorn.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2005/3

OXA – säker riskanalys

OXA [Converted]Försvaret lämnar sina skjutfält. En del är från 1800-talet. Den totala ytan är större än Ölands. En gång låg skjutfältet i glesbygd. Nu ligger tätorten nära. Marken är attraktiv, men farlig. Att helt säkert röja alla skjutfält går inte. Men riskerna kan beräknas. FOI har gjort en modell för riskanalys som tar hänsyn till hur det gamla skjutfältet ska användas.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Friska nätverksvindar i gamla fläktfabriken

Bahcos gamla fläktfabrik i Enköping har förvandlats till ett nytt, modernt utvecklingscentrum för försvaret. Här byggs det nätverksbaserade försvaret (NBF) upp, bland annat genom datortester och experiment. Centret ska också bli en mötesplats för forskare och användare, så att all kunskap tas till vara på ett effektivare sätt än tidigare.

Som att bli far. Det är bara cigarren som fattas när Per Nilsson visar upp anläggningen i Enköping där Försvarsmakten ska utveckla sina ledningssystem. Med denna, enligt Per Nilsson, fantastiska anläggning ska ledningsmetoder testas och mycket fort komma ut och göra nytta på förbanden. Anläggningen ska också se till att Sverige behåller platsen som en attraktiv nation att samarbeta med i ledningsutveckling. Per Nilssons formella titel är för lång för att återges. Och kanske också att förstås. I korthet ansvarar han för försvarets ledningssystemutveckling. Det innebär att ställa uppdragen och fördela resurserna i de fyra ledningssystemprojekten, metod, teknik, organisation och personal. Han deltar också i Sveriges internationella samarbeten. Viktigast är kanske MNE, multinational experiment series (se sid 18).

Per Nilsson är inte bara stolt över den nya anläggningen, som en gång var Bahcos fläktfabrik i Enköping. Han är också glad över att utvecklingsarbetet har tagit ett stort steg framåt.

– Nu har vi äntligen lämnat powerpointstadiet. Nu snurrar systemen.

I höst ska de snurra ännu mer. Då kopplas fler sensorsystem in i nätet. Då kommer också fler nya system, som kan gå direkt utan att ta omvägen över bryggor som översätter de gamla systemens information till ett språk som talas i det nya ledningssystemet.

– Nu vet vi att vi kan nå fram till ett flexibelt försvar och leva upp till de krav som riksdagen ställt på försvaret. Våra koncept ligger i rätt fåra där våra samarbetsländer finns. Och det här är ingen fluga. Vi måste ständigt ha en utveckling. Och det kan vi ha tack vare denna anläggning. Här kan vi ta in nya koncept, experimentera och göra skarpa system som går direkt in till förbanden på mycket kortare tid än tidigare.

Effektivt ledningssystem

Förra året lades kursen om. Det ställdes krav på kortare leveranser. Det skulle vara här och nu. Sverige har lovat att tillsammans med Finland ställa en stridsgrupp på benen 2008 och den ska ha ett effektivt ledningssystem.

– Fortfarande är huvuduppgiften att hänga med och vara en attraktiv partner på det som internationellt kallas network centric warfare (NCW).

– Vi skulle med samma resurser kunna göra två saker. Här och nu. Det gäller även det långsiktiga. Vi har delat upp verksamheten i två spår. I det ena spåret utvecklas metoder, men dessa är inte skarpa. De håller inte säkerhetsmässigt och så vidare. Det andra spåret är när metoderna kommer till användarna och de skarpa kraven ställs.

Unikt utvecklingscentrum

De två spåren möts i detta utvecklingscentrum, som Per Nilsson inte säger sig ha sett maken till i världen. Alla hallar kan snabbt byggas om för nya experiment. I det så kallade grovlabbet i gatuplanet kan man ta in fordon och båtar direkt från verkligheten. För dagen står ett par pansrade hjulfordon inne. Det är ledningsfordon som kan kopplas in på nätet. På ett par lastbilar står de ledningscontainrar som efter uppfräschning ska innehålla stridsgruppens ledning. Under övningen nu finns denna ledning i stora trälådor. Det är billigare att borra i trä än i verklig plåt. Till hösten ska man flytta in en stridsbåt. Visserligen bär det kanske sjömän emot att sitta i en båt inomhus på land. Men, som Per Nilsson säger, det är amfibie och då ska man klara det också.

Snabb ombyggnad

I en annan del av anläggningen testas system innan de förs in i nätet. Här går det också att skapa nya system. Ulf Reidarman, som arbetar som konsult för Försvarets materielverk (FMV), kommer på något, sätter sig vid datorn och väljer ut lite olika system från en lista. Det är bara drag-och-släpp och spara systemet och så har man byggt upp ett nytt i denna så kallade sitsystbyggare.

Leif Nyström från FMV har plockat in hela luftläget över Östersjön i en liten handdator. Hit kommer sensorinformation från flygets trafikledning, sjöbevakning och det blandas med försvarets egna sensorer. Ute i Stockholms skärgård snurrar en radar och levererar data rakt in i Enköping. I södra Sverige står en så kallad Giraffradar och gör samma sak. Ute i organisationen förbereds fler system och plattformar för att vara med i höstens större demonstration.

Den som inte har varit i anläggningen på ett år förvånas över hur snabbt ombyggnaden skett. Huset känns som nytt. Var det tänkt att bli så här stort från början?

– Vi hade varken bestämt det ena eller andra. Vi jobbar stegvis. För att kunna hålla produktionstempot och samtidigt kunna integrera gamla system behövs en sådan här typ av anläggning, säger Per Nilsson.

Något lyxbygge sägs det dock inte vara. Försvaret har gjort sig av med hus som inte behövs och nu använder hela försvaret anläggningen. Det är en stordrift som sparar pengar. Möjligen kommer det att bildas ett nytt förband i Enköping. Arméns signalregemente S 1 ombildas till ett ledningsregemente för hela försvaret med utvecklingscentrum som juvelen i kronan.

För försvaret är det här ett nytt sätt att arbeta och Per Nilsson tycker att det också visar vägen för framtidens försvarsforskning.

– Jag förstår att forskarna behöver vara hemma och labba och läsa. Men själva överlämningen av kunskapen borde ske mer som den gör här. Hit kommer forskarna och möter användarna eller, om man så vill,  kunderna direkt. Då dör inte kunskapen rapportdöden i någon låda. I försvaret har vi inte tid att läsa FOI-rapporter. Vi vill ha kunskapen här och nu och kunna prata med den som har kunskapen.

FOI utvärderar

Per Nilsson tycker att redan när ett FOI-projekt startar bör det ha planerats in tid och resurser för denna effektivare och mer efterfrågade form av kunskapsöverföring.

FOI gör mycket i Enköping. Det så kallade Mindsystemet, som utvecklats i Linköping av FOI i samverkan med företag, används i Enköping för utvärdering. Ett nät med marksensorer testas liksom en testbädd för internationell datafusionssamverkan. FOI:s hela bredd av analytiker, humanvetare och tekniker används. Över hela verksamheten håller FOI sin utvärderande hand.

– Det här är en stor sak för FOI. Vi har medvetet sedan 1999 styrt in forskningen för att den ska kunna jackas in i det här stora projektet, säger Per Nilsson.

Per Nilsson har laddat upp för Enköping med ett år i USA vid joint forces command (JFCOM). Det är ett av flera så kallade jointkommandon och ansvarar för att trupperna hemma i USA har rätt utbildning och utrustning. Men de har också ansvar för den operativa förmågan.

– Jag arbetade på en liten nätt utvecklingsavdelning på 1 200 personer, säger Per Nilsson. Det var intressant och lärorikt. Men eftersom utvecklingstempot är rasande högt kan det vara svårt att komma med och bli accepterad. Man får jobba för att bygga upp sitt eget kontaktnät och komma med på e-postlistor. Det gäller att bli den där svensken som inte var så dum att ha med förra gången. Huvuddelen arbetar med att skriva koncept. De gör helt enkelt nya doktriner.

Hur kommer det sig att Sverige fick vara med och skicka en överstelöjtnant till denna doktrinverkstad?

– Jag tror att både Sverige och USA insåg att det här kunde vara till ömsesidig nytta. Vi får lära oss mycket, men amerikanerna är också nyfikna på vad vi kan. Vi var på kartan innan jag åkte och nu är vi där ännu mer. Min efterträdare är Ulf Hassgård.

Så är det dags att åka hem. På parkeringsplatsen konstaterar Per Nilsson att denna fantastiska anläggning inte ser mycket ut från utsidan. Men nu blåser nya vindar i den gamla fläktfabriken.

– Det är väl symboliskt för att vi lämnar industrisamhället och går in i kunskapssamhället, säger Per Nilsson.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

En signalist Sveriges röst i nätverksvärlden

Nätverkstänkandet är färskvara. Den som slår sig till ro blir snabbt ointressant. Det konstaterar Magnus Gustafsson, överstelöjtnant och Sveriges representant i det internationella samarbetet runt nätverksförsvar. En av de viktigaste frågorna just nu är att få med fler politiker i arbetet.

Det svenska nätverkstänkandet har definitivt betalat sig. Det är vår inträdesbiljett i många sammanhang. Ett sådant är multinational experiment series (MNE). Det är här de stora elefanterna dansar tillsammans med Sverige och Finland.

Magnus Gustafsson är överstelöjtnant och arbetar vid krigsförbandsledningens utvecklingsavdelning och är Sveriges röst i den stora världen.

– Nätverkstänkande är färskvara. Det är viktigt att vi inte slår oss till ro för då blir vi snabbt ointressanta.

Magnus Gustafsson är planeringsansvarig för de stora demonstrationsverksamheter för ledningssystemutvecklingen som sker i Enköping hösten 2005 och under 2006. Det är här som nätverkstänkandet tar en mer konkret form. En del är idén om att bygga upp systemet med tjänster som avropas.

– System och enheter levererar tjänster som vi kan bygga nya system av. Vi ser detta i den tjänstedemonstrator, som vi tagit fram, ett verktyg där man kan bygga nya förmågor nästan i realtid.

Sverige kom i mars 2005 med i MNE som fullvärdig medlem efter att ha varit observatör. Effektbaserade operationer som utvecklas inom MNE kan sägas vara en frukt av att man insett att det inte räcker med att vinna kriget. Det gäller att vinna freden också.

– Då kommer man in på det här med effekter. Vilka effekter vill man uppnå på lång sikt? Vilka effekter vill man undvika? Det här kan tas in i planeringen, säger Magnus Gustafsson.

– Då blir det en effektbaserad planering (EBP). De önskade effekterna görs med effektbaserade operationer (EBO). EBO ska inte blandas ihop med NBF, det nätverksbaserade försvaret. Nätet har vi ändå ganska bra grepp på. EBO kan mer tolkas som en påbyggnad och då är det viktigt att nätet inte bara blir militärt.

– Och här kommer vi till den svenska specialiteten totalförsvarskonceptet, säger Magnus Gustafsson. En tanke som också finns i Finland.

Nätet, totalförsvarstanken och vår historia av internationella insatser tror Magnus Gustafsson har gjort Sverige till en attraktiv samarbetspartner i MNE.

– Dessutom jackade MNE in ganska bra i vår NBF-utveckling. NBF ska klara ledning och planering från den operativa nivån ned till den enskilda soldaten. En annan viktig ingångsfaktor är interoperabilitet, här främst på den operativa nivån. Nu fanns ju risken att vi skulle ta fram ett operativt ledningskoncept som blev en svensk särlösning. MNE-samarbetet ses som ett sätt att undvika detta. Nu kan vi redan från början bygga en gemensam bas med de länder som vi kommer att samarbeta med i internationella operationer.

Sveriges röst runt bordet

Magnus Gustafsson är nationell experimentdirektör i MNE 4. Han är Sveriges röst, och den svenska rösten är lika mycket värd som någon annan även om det naturligtvis är USA som är drivande i MNE. Det är inga färdiga koncept som skrivs av amerikanerna, utan de utarbetas av alla länder tillsammans.

– Det är roligt, men samtidigt ett stort ansvar för utvecklingen. Alla deltagande nationer sitter runt ett bord och så är det tummen upp eller tummen ned när olika planeringsfrågor ska avgöras.

MNE 4 leds av det amerikanska försvarets joint forces command (JFCOM). Det började 2001 med utbyte av gemensam lägesinformation och begränsade experiment och sedan gick man över till effektbaserade operationer (EBO).

MNE består av fyra delar:

•  gemensam kunskapsbas

•  planering

• genomförande

•   uppföljning

Utöver dessa finns ett antal stödjande koncept. Under vintern 2004 genomfördes planeringsdelen, kallad MNE 3. Nu är MNE 4 igång där alla fyra delarna ska ingå. Det ska vara genomfört i mars 2006.

– Vad det blir efter 2006 vet vi inte, säger Magnus Gustafsson. Det finns inget färdigt koncept. I dag finns guidelines for operational planning (GOP) för den operativa planeringen. Det är möjligt att det utvecklas till någon sorts GOP-EBO. Alla inblandade parter har sagt att det nya ska gälla. Nato har tagit på sig att skapa en metod för att skriva ordrar, effect tasking order (ETO). USA har redan tagit till sig det nya och britterna är på väg. Det nya är att det förs in ett effekttänkande i GOP. Det görs också ett försök att skapa en ny stabsorganisation, så det handlar inte bara om processer.

Nu sitter Magnus Gustafsson mitt i verksamheten vid utvecklingscentrum i Enköping, och Enköping har knutits till den stora världen.

– Här tittar vi på den operationella nivån och det tar vi med oss in i vårt bidrag till MNE. De svenskar som är med i MNE-grupperna är också med i utvecklingen av ledningssystemet här hemma. Det vi lär oss i MNE ska vi också ta med oss hem, och till demonstrationen i höst ska vi ha en svensk anpassning till EBO-konceptet i planeringen.

Experiment och demonstrationer ska i sig ge Försvarsmakten en skjuts framåt i och med att frågor får svar. Men Magnus Gustafsson ser också själva försöksverksamheten som ett sätt att utveckla det svenska försvaret. Metoder som används i MNE-utvecklingen kanske kan användas även i Sverige.

Fördubblad styrka

I dag är ungefär 20 personer från de svenska försvarsmyndigheterna med i MNE-sam-arbetet. Under slutexperimenten fördubblas styrkan. I joint forces command sitter nu Ulf Hassgård. Han är också chef för en grupp som skriver ett av delkoncepten, effektbaserat genomförande (EBE). I MNE 4 leder Rickard Enander från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) analysen av hur verktygen stödjer processerna. Sverige har fått ansvaret för denna utvärdering för hela slutexperimentet.

Stratmas och DMC Cupol är två planeringsverktyg som utvecklats av bland andra Anders Christensson vid Försvarshögskolan och dessa har Sverige anmält för att vara med i slutexperimentet. Om de kommer att användas avgörs i en urvalsprocess som ska vara klar till sommaren.

– Utvecklingen, där Sverige deltar, drivs i olika spår som till exempel genom en arbetsgrupp som bygger det strategiska ramverket, säger Magnus Gustafsson. Vilka styrkor är med? Vilket är mandatet? Vilket slutmål har insatsen? I en annan arbetsgrupp studeras hur en försvarsmakt ska kunna samverka med myndigheter och organisationer på platsen. I denna konceptutveckling är Krisberedskapsmyndigheten med. Detta är en del av effekttänkandet och hur får man in det i den operativa planeringen så att operationen inte enbart blir militär? Det handlar om diplomati, information, militär verksamhet och ekonomi.

– Det intressanta i en situation kanske inte är det militära utan det ekonomiska. Det bästa sättet att komma åt en krigsherre kanske är att ta bort hans ekonomiska bas. Och hur görs det bäst?

Mycket gissande

– Vi, liksom de övriga deltagarna, vill ha mer medverkan från myndigheter och politiker. Nu blir det för mycket av officerare som gissar och tror hur den politiska nivån skulle handla i en viss situation. Det är mycket jobb, men väldigt stimulerande, säger Magnus Gustafsson, som menar att det här nog är bland det roligaste han gjort i försvaret. Karriären började som teknisk officer på det numera nedlagda pansarregementet P 2. Därpå blev det signalregementet S 1 Enköping i många år innan det var dags för Högkvarteret.

Sedan försvinner Magnus Gustafsson till dagens möte via internet med de andra nationernas experimentdirektörer i MNE-samarbetet. Där känns det nog väldigt avlägset att tänka på tiden när dagarna fylldes med att dra tråd genom den svenska skogen. Dock kan Magnus Gustafsson fortfarande förklara skillnaden mellan en fälttelefon modell/37 och den lite vassare varianten från 1954 som kunde förses med petmoj. Men det är nog bara gamla signalister som kan uppfatta sådana finesser i dag.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

Informationsmörker över Irakfronten

Den digitala klyftan överbryggades av tungt pansar. Den amerikanska forskingsorganisationen Rand konstaterar i en stor Irakstudie att nätverket inte fungerade. Förbanden vid fronten fick inte den information de behövde. Därför tvingades de att gå med de tunga stridsvagnarna främst. Stridsvagnarna drog på sig eld. Det var det enda sättet att få veta var fiendens fanns.

Kejsaren är naken. Det är inte ofta en tankesmedja, som är beroende av statliga uppdrag, vågar säga en sådan sak. Detta gör en nyligen offentliggjord rapport om Irakkrigets faser från planering till ockupation desto märkligare. Tankesmedjan Rand sätter fingret på vad som gjorts fel och vad som bör ändras. I vissa fall är ändringarna ytterst angelägna.

Denna salva levereras av den amerikanske försvarsreportern James Galloway som arbetar för nyhetsbyrån Knight Ridder i Washington. Galloway är medförfattare till bästsäljaren We were soldiers once som anmäldes i Framsyn nr 4 2002.

Randstudien Rapid victory – troubled occupation har kostat över 20 miljoner kronor. Hundratals förbandschefer har intervjuats av Randgruppen. Studien har pågått i över två år och sträcker sig från planeringsfasen 2001 till och med första halvåret 2004.  Studiens två ledare Walter Perry och John Gordon presenterade i november en del av sina resultat i Stockholm. De har också skrivit om några av de viktigaste slutsatserna av studien. Denna artikel bygger på detta material och handlar i första hand om själva striderna.

Pansar i stället för nätverk

Poängen är kort och klar. Nätverket fungerade inte som det var tänkt. Informationen nådde inte ner till brigadnivån på fältet. Där visste man inte vad som väntade bakom nästa vägkrök. Därför ryckte man fram med de tunga stridsvagnarna först. De skulle dra på sig elden. Det var sättet att skaffa sig underrättelser om var fienden fanns. Det fanns en digital klyfta som bara kunde överbryggas med tungt pansar.

Denna slutsats är en tankeställare för framtidsplanerarna i den amerikanska armén och försvarsminister Donald Rumsfeld. De vill avskaffa de tunga enheterna och lita till att snabba styrkor och informationsöverlägsenhet ska vinna kriget. Planerna ska förverkligas i det så kallade future combat systems som är arméns förändringsprogram. Det ska vara klart 2014 och har fått den nätta prislappen på hundra miljarder dollar. Men kongressen har nu börjat att dra öronen åt sig och kan väl söka stöd i Randrapporten.

Randforskarna betonar att krig alltid kommer att innebära att man kommer nära sin fiende. Och då behövs tungt pansar. Både för skydd och för eldkraft.

Blixtkrig och långsam information

Slagfältet i Irak övervakades av 80 olika spaningsplattformar som flög över tusen uppdrag och tog 42 000 bilder. På den högre nivån tyckte man att nätverket fungerade. Och det gjorde det också. Men bara för generalerna. De kunde glädja sig åt sin common operational picture (COP) med symboler på en digital karta. Det var tillräckligt för att föra ett krig, men otillräckligt för att kriga. På brigadnivån var COP inte till någon hjälp och man improviserade en egen common tactical picture med hjälp av spaning som fanns till hands. Piloter i attackhelikoptrar och stridsflygplan fick hjälpa till att foga samman en lägesbild.

Kort sagt. Informationen fanns med den presenterades och behandlades fel. Till detta kom tekniska brister. När brigaderna ryckte fram körde de ifrån informationen. USA kan nämligen inte ge förbanden i rörelse information i realtid. Förbanden fick stanna och tanka information. Dessa stopp kunde ta upp till elva timmar. För att få information var man beroende av markbunden sändning. Höga antenner måste resas samtidigt som blixtkriget rasade vidare. Hela tiden var det brist på bandbredd.

Det som fungerade bra och delvis kompenserade för andra brister var blue force tracker som höll ordning på var de egna styrkorna var. Varje fordon skickade sin position till en satellit och sedan kunde den samlade bilden lätt läggas ihop. Med blue force tracker kunde man nå de främsta förbanden med e-post. Det kunde visserligen ta dagar att få fram ett meddelande, men alternativen var sämre.

Vådaeld och fedajinkrigare

Rand är också kritisk mot vilka underrättelser som förbanden fick inför kriget. En enkel seger med välvillig befolkning hade utlovats. Några offervilliga fedajinsoldater hade man inte förutsett. Denna brist ledde i kombination med en svår sandstorm till hårda strider kring den 23 mars när amerikaner hamnade i bakhåll utan förvarning vid al Nasiriyah. Tio dödades i en konvoj som kört fel och vid den efterföljande räddningaktionen dödades troligen tio av eget attackflyg.Vid samma tid sattes 30 attackhelikoptrar av typ Apache in i ett anfall på djupet vid Kerbala. Målangivelsen var dock inte bättre än att piloterna skulle titta i ena hörnet på en kvadratkilometer stor ruta. Att göra detta i mörker under beskjutning och i sandstorm var att be om problem. En helikopter förlorades och resten skadades. Därmed var det slut på den typen av helikopterattacker under kriget.

En omtalad händelse är slaget vid Objective Peach den 2 april. En amerikansk enhet hade trots flera överraskande bakhåll erövrat en nyckelbro tre mil söder om Bagdads flygplats. Under natten kom tre irakiska pansarbrigader som omärkligt hade smugit sig upp och undgått supermaktens ögon och nätverk. Efter en tre timmar lång pansarstrid hade den amerikanske överlägsenheten på alla nivåer fällt avgörandet. När några dagar senare en amerikansk befälhavare bad om att få information om motståndet inför intåget i Bagdad möttes han bara av svaret att någon sådan dessvärre inte fanns.

Rands framtidsrekommendation för framtiden är att brigader och liknande måste få mer och egna spaningsmedel, typ UAV:er. Risken är dock att dessa ställer till det i luftrummet och lägger beslag på bristvaran bandbredd. Den digitala klyftan måste överbryggas från två håll. Det är inte bara den högre nivån som måste blir bättre, även den lägre måste sända sin information upp.

Stridsvagnen är 90 år gammal. I oktoberkriget 1973 dömdes den ut sedan egyptiska soldater med sovjetiska raketgevär skjutit de israeliska stridsvagnarna i flammor. Dessa raketgevär RPG-7 dominerar fortfarande marknaden – liksom den tunga stridsvagnen.

RPG 7 är en utveckling av den tyska pansarnäven som Hitler sände ut barn och gamlingar med för att möta Röda armén på Berlins gator för 60 år sedan. RPG 7 kom till Röda armén i början av 1960-talet och har tillverkats i miljoner exemplar. Den är spridd över hela världen och så enkel att en barnsoldat kan sköta den. Den slår igenom allt amerikanskt pansar utom den tunga Abrahamsvagnen.

Britter och amerikaner satte totalt in 475 tunga stridsvagnar i kriget. Fyra (eller åtta beroende på hur man räknar) av de 15 brigadstora stridsgrupperna hade tungt pansar. Till följd av bristen på underrättelser fick stridsvagnarna gå först. Stridsvagnarna tålde allt som irakierna satte in mot den. Ingen dog i en Abrahamvagn till följd av att pansaret trängdes igenom. Stridsvagnen kunde besvara eld inom sekunder. För artilleri och flyg kunde det ta upp till 20 minuter. Stridsvagnarna var bättre än sitt rykte i urban miljö. Taktiken var att gå med två tunga stridsvagnar främst, följda av två skyttefordon, Bradley. Stridsvagnarna sköt först och Bradleyvagnarna rensade upp resten. Stridsvagnarna skrämde. Det kunde ofta bara räcka med att de visade sig.

Rand menar att det vore oklokt att avstå från den tunga stridsvagnen. I varje fall så länge som sensorer inte kan se genom väggar.

Efter kriget ändrade motståndaren taktik. Man undvek utdragna eldstrider och satsade på snabba attacker och drog sig sedan snabbt tillbaka i folkhavet.

Enligt Washington Post hade den 25 maj 1 263 amerikanska soldater stupat i Irak. Under krigsveckorna 21 mars – 6 april stupade 60. Av dessa dödades 25 i strid, 15 dödades av vådaeld, sju dödades av självmordsbombare och 13 dödades vid bakhåll mot konvojer

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

Inbäddad i det digitala Norrköping

Nu övar militären i städer. Vissa städer, som Norrköping, finns också som digital modell i forskarnas laboratorier. Övningen kan övervakas och studeras efteråt. Ny taktik och teknik utvecklas. Små radiobilar och stridsvagnar som kan se runt hörn möts i ett industriområde i Norrköping.

Kvällens uppdrag. Att upprätta en checkpoint i stadens centrum. Förberedelserna är i full gång. Soldaterna kontrollerar sin utrustning och befälen hänger över sina kartor. Order och kontraorder korsar varandra. På parkeringsplatsen utanför en industribyggnad görs stridsfordonen i ordning. Soldaterna samlas kring sina Stridsfordon 90. Leopardstridsvagnarna får stå kvar.

Ett befäl har gett oss inbäddade journalister en kort genomgång av vad man ska tänka på för att inte klämma fingrarna, slå sig i huvudet eller i värsta fall bli överkörd.

Och så är vi inne i fordonet. Det är plats för åtta personer. Och vi sitter trångt. Vagnschefen och skytten sitter i tornet, men vi kan inte se dem. Takluckorna stängs. Och därmed är det vi här inne och dom därute. Det är lätt att få känslan av att allt utanför är ett hot. Även en inbäddad journalist får snabbt den känslan. Journalisten blir en i gruppen. En pansarvärnsrobot gör ingen skillnad mellan soldater och journalister.

Så rullar vi iväg. Det är plan mark och resan är ganska bekväm, men det är knappast någon plats för benen. De åtta passagerarna har växt samman till en enda massa av uniformer, hjälmar, vapen och kameror.

Efter en stund öppnas takluckorna och kvällshimlen öppnar sig. Visst vet vi att detta är Norrköping. Den gamla textilstaden som mist sin plats i fotbollens högsta serie. Men det kunde lika gärna vara var som helst. Det är inte svårt att få känslan av att de här soldaterna inte förbereder sig för muck och ett civilt liv utan för att gå vidare på ett internationellt uppdrag. Försvarsledningen har ju mer eller mindre klart sagt att den som inte är villig att åka ut inte kommer att kallas in.

Det är inte många ute på gatorna. En och annan bilist kanske hoppar till när pansarkolonnen kommer mullrande. I ett och annat fönster tittar nyfikna ned på den märkliga kortegen i kvarteret. Det är militärövning i Norrköping. Markstridsskolan i Kvarn har flyttat in. Under några dagar är det soldater på stan. Sammanlagt är de cirka 500 från olika förband i Sverige.

Vad Norrköpingsborna förmodligen inte vet är att Norrköping är mer än ett tillfälligt övningsområde. Deras stad finns också i den virtuella världen. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har byggt upp en tredimensionell datormodell av staden där allt finns med.

I ett litet rum i en fabriksbyggnad sitter Johan Hedström, Björn Lindahl och Peter Andersson från FOI i Linköping. De åker ut och in i datamodellen. Med hjälp av vanliga mobiltelefoner och gps-mottagare har de byggt upp ett ledningssystem. En soldat använder mobiltelefonen för att ange sin position. Han kan också skicka enkla symboler som dyker upp på skärmen.

Major Mats Walldén från Markstrids-skolan säger att det är ett enkelt ledningssystem på kompaninivå som håller på att ta form. Man prövar sig fram, letar efter möjligheter och svårigheter.

Bra samarbete med FOI

FOI-forskarna har kvällen före tagit en sväng förbi FOI i Linköping för att skriva in några nya programrader och vässa systemet som nu testas. Mats Walldén är nöjd med resultatet.

– Vi har ett mycket bra samarbete med FOI i Linköping. Vi utvecklar taktik och teknik tillsammans. FOI tillhör liksom familjen.

Det digitala Norrköping är ett löpande samarbete på östgötaslätten mellan Markstridsskolan och FOI i Linköping, fjärran från byråkratborgarna på Östermalm i Stockholm. Mönstret finns på andra ställen också där förband knutit kontakter med de lokala forskningsresurserna.

– Det finns ett stort sug efter den här datormodellen, säger Mats Walldén och fortsätter:

–Det är inte bara hus och gator som ligger i den utan även det underjordiska Norrköping. Om vi övar med att lägga en stridsvagnsmina, kan vi gå in i modellen och kolla att vi inte samtidigt skadar infrastrukturen. Den grop som en mina skapar kan samtidigt slå ut strömmen. Det är också viktigt att kunna se var staket och andra hinder finns i bebyggelsen. På en karta kan det se lättare ut än vad det är i verkligheten.

I Norrköpings industriområde övar stridsgrupper taktik samtidigt som ny teknik prövas. Själva är vi på jakt efter en 60 tons Leopardstridsvagn. Men den tycks ha gått upp i atomer. Ingen verkar veta riktigt var den är.

Till slut hittar vi den och arméingenjören Thomas Höglund Kåberger som är mannen bakom Fobus, fordonsburen optisk sensor. Det är en kamera som sitter på eldröret. Inne i vagnen visar en bildskärm det som eldröret ser. Thomas Höglund Kåberger har hållit på länge för att förverkliga denna idé och kan minnas hur det började med mycket plastic padding och lösa sladdar.

– Bakgrunden är att stridsvagnen inte är gjord för bebyggelse. Stridsvagnen har sina sensorer i fronten och där har den det bästa skyddet. Det här fungerar bra när en stridsvagn står i ett skogsbryn vänd mot fienden. När stridsvagnen står på en smal gata blir det annorlunda. Då måste den visa sig för att kunna se något. Det fina vore om stridsvagnen kunde se om hörnet utan att blotta sig. Det är där kameran kommer in.

Stridsvagnen kommer mullrande bland bilister och bilaffärer. I snömodden halkar soldaterna omkring. De ska vara stridsfordonens skydd och ögon. Och samtidigt är dessa fordon soldaternas skydd. Den största faran för soldaterna nu är hänsynslösa bilister som kör otäckt nära krypande soldater.

– Ibland blir man så arg så att man vet inte vad man ska göra, säger Thomas Höglund Kåberger. Vi har ju ansvar för våra värnpliktiga.

Snoken är så långt ifrån en Leopard man kan komma. Leoparden kostar tusen kronor kilot. Snoken är nästan köpt i en hobbyaffär: Det är en radiostyrd bil med fyra stora hjul. Snoken skuttar omkring mellan lagerbyggnaderna. På lite längre utflykter har Snoken en följeslagare, som ser till att FOI:s projekt inte får ett tvärt slut i mötet med en vardagsbilist.

Problematiskt i bebyggelse

Patrik Lif vid FOI är en av forskarna bakom Snokenprojektet. Han säger att detta inte är en prototyp för en framtida obemannad farkost, utan att man vill studera tekniken och dess eventuella taktiska tillämpningar. Hur svårt är det att styra Snoken? Vilken information kan Snoken ge och hur kan den överföra den?

Information och kommunikation är ett stort problem i bebyggelse. Radiovågor vill ha fria fält och det saknas i staden. Per Sakari vid FOI forskar på laserkommunikation. En obemannad farkost kan skicka tillbaka stora mängder sensorinformation över kilometeravstånd utan att röja sig.

– Kravet är att man ska ha fri sikt till fordonet. Då skickar man iväg en smal laserstråle som träffar reflektorer på fordonet. En modulator tolkar informationen och så sänds sensorinformationen tillbaka.

Ett annat FOI-projekt, som leds av Stefan Nilsson, med anknytning till operationer i bebyggelse är att kunna se genom väggar. Så det händer mycket på forskningsfronten bakom kulisserna när Norrköping är ett militärt övningsområde.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2

Stabsarbete – lika lätt som att bygga hus

Missionsplanering [Converted]

GRU ska utvärdera det nya svenska försvaret. Nej, det är inte densovjetiska militära underrättelsetjänsten, utan förkortningen står för grupputvärdering. Ett av de viktigaste uppdragen för GRU på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) blir att analysera vårens försvars-demonstration i Enköping. Nu sneglar försvaret på byggbranschens parallella arbetssätt.

Alla har väl sett hur ett hus byggs. Först görs marken i ordning och sedan kommer allt slag i slag i en enda lång kedja. Många jobbar samtidigt med olika saker. Och så står huset klart. Byggplatsen ändrar utseende nästan från en dag till en annan. Det ena gänget specialister avlöser det andra. Det är inte längre något myller av människor utan en massa små lag som samverkar. Knappt är det ena gänget färdigt förrän nästa tar vid. Det går att ana att det finns någon sorts plan och metod som ligger bakom. Förmodligen görs det på dator, tänker man.

Och så är det. Metoden kallas parallellt ingenjörsarbete eller concurrent engineering och har länge använts i byggsektorn. Nu är den på väg in i tillverkningsindustrin – och i det svenska försvaret.

På samma sätt som ett hus byggs ska förband ledas i framtiden. Det kräver nya arbetssätt och IT-verktyg. Det är detta som prövas nu när det nya ledningssystemet utvecklas. En viktig milstolpe är vårens demonstration (kallad Demo 05V) i utvecklingscentrumet i Enköping.

I korthet är poängen att staber i en hier-arki ska arbeta parallellt. Om det finns staber i fyra nivåer börjar den översta staben med att formulera en målbild. Hur detta arbete framskrider har de andra staberna insyn i genom olika typer av hjälpmedel. Knappt har den översta staben börjat med sin målbild förrän staben inunder börjar med sin. Och så fortsätter kedjan.

Tidigare skulle den första staben i stort sett vara klar och ha kommit fram till att skriva ut order för verkställighet innan nästa stab tog vid. Om alla staberna kommer igång tidigare innebär det att det tar kortare tid innan den sista staben är klar.

Ledningsmodeller utvärderas

För att det här ska fungera krävs att staberna har bra verktyg och metoder. Det ställer också stora krav på samverkan och samordning. Händer något oväntat som kräver att den högsta staben måste tänka om, är risken stor risk att det blir en väldig röra i staberna under. I den gamla världen stannade kaoset i en stab, det spreds inte vidare.

Det är bland annat detta som prövas i Enköping. Den som har ansvaret för utvärderingen och sitter mitt i smeten är Olof Söderqvist vid Totalförsvarets forsknings-institut (FOI). Han har sett ledningsmodeller komma och gå och har utvärderat de flesta. Nu leder han GRU, vilket står för grupputvärdering.

– Egentligen ville vi kalla oss Ledsyst U. Det finns ju Ledsyst T för teknik, Ledsyst M för metod, Ledsyst P för personal och Ledsyst O för organisation. Men försvaret ville inte ha ett Ledsyst till, så detta var vår lilla hämnd. Det kan ju finnas någon som minns kalla kriget och vet att GRU då stod för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, säger Olof Söderqvist.

GRU är ett stöd till Högkvarterets utvecklingsenhet för ledningsförbanden, förkortat KRI LED UTV, och hela Ledsyst är det första stora steget mot det nätverksbaserade försvaret (NBF).

En av de viktigaste uppgifterna för GRU är att tillsammans med övriga ”ledsystar” utvärdera demonstrationerna. Det sker två sådana varje år. Inför varje demonstration diskuteras vilka metoder, verktyg och processer man vill studera i olika experiment.

Varje demonstration med utvärdering är en process som tar ett par månader. Demonstrationerna drivs som experiment som liknar spel. Efter varje spel undersöker GRU hur det gick. Tillsammans med deltagarna utvärderas hur det har gått och den erfarenheten tas med in i nästa spel. Och så håller det på tills deltagarna kört igenom tre–fyra spel. Utvärderingen bygger på enkäter, observationer, intervjuer och uppföljning av vad som sker på stabernas verktyg.

– I spelen studeras verktyg och metoder. Detta ingår i en av våra uppgifter, att stödja utvecklingen, säger Olof Söderqvist. Vår andra stora uppgift är att uttala oss om nyttan med hela Ledsyst 2006, både vad gäller teknik och metoder. Då ska vi kunna säga vad som är kostnadseffektivt, vad som kan förbättras och vad som bör utgå. Detta ska vara klart vid årsskiftet 2006/2007.

Evighetssnurra

För att kunna göra denna utvärdering har GRU skapat en övergripande metod. Arbetet bygger på frågeställningar och systemmål. Målen ska försöka beskriva vad Ledsyst kan bli. På slutet av varje demonstrationscykel kommer en rekommendation, som sedan stoppas in i processen igen så att det blir som en evighetssnurra.

Den metod som används för planeringen under experimenten kallas planering under tidspress (PUT). Man försöker utveckla den så att den går att arbeta med parallellt, då kallas den för PPUT. Verktygen som studeras är de som används vid stabsarbetet.

I stabsarbetet testas bland annat kommersiella dataprogram som Info Work Space (IWS). Det är ett program som är vanligt i näringslivet och används för att hela organisationen ska kunna vara med i planeringen även om kontoren är långt ifrån varandra.

– IWS:en har fungerat mycket bra. Staberna får en inblick i varandras arbete och kan följa planeringen hos varandra.

– Vi har också testat ett videokonferensprogram kallat Click to meet. Den tekniken är inte mogen än. Fortfarande är det personliga mötet överlägset. Den som är i samma rum kan avläsa reaktionerna i de andras ansikten. Denna viktiga del missas fortfarande med en videokonferens. Fast det är förstås bättre med videokonferens än med telefonkonferens.

– En tredje teknik är den tjänste-demonstrator som är Försvarets materielverks (FMV) stora bidrag. Där finns det fortfarande mycket kvar att göra innan den fungerar. Hittills har den mest använts för kartpresentation. I framtiden är den tänkt att kunna klara av de flesta tjänster. Det framtida ledningssystemet ska ju bli tjänstebaserat, det vill säga beställaren talar om vilken tjänst (exempelvis markmålsbekämpning) han eller hon vill ha utförd i stället för att begära ett system eller förband (exempelvis artilleribataljon).

– Det finns mycket annan ny teknik som databaser och kommunikation, men dit har vi inte kommit än i demospåret, säger Olof Söderqvist. Vårens demonstration kan ses som ett steg mot höstens större övning. Då ska planeringen gå ända ned till soldatnivå och då blir demonstrationen som en mindre manöver med nätverkssoldater och staber ute i riktiga organisationer. Vårens demonstration är i laboratoriemiljö i Utvecklingscentrum i Enköping.

För mycket på en gång

Olof Söderqvist har lett många projekt på försvarets väg in i den nya tiden.

– Det började med det som kallades Dominant Battlespace Awareness (DBA). Med det menades att man skulle ha ett informationsöverläge på slagfältet. Det var en del av Revolution in military affairs  (RMA). I RMA ingick inte bara information och ledning utan också hur informationen skulle användas och leda till insats och verkan.

– Jag trodde att vi först skulle gå vidare med DBA, men så blev det inte utan hela ledningsdelen bröts ut inklusive informationshantering. Men den är så stor att jag tycker att det har blivit för mycket att genomföra på en gång. Har försvaret tagit sig vatten över huvudet? Borde problemen ha angripits mer successivt i andan av evolutionär utveckling, som ju just är detta med att ta många mindre steg successivt?

– Uppdraget GRU började 2002. Det var bestämt att utvecklingen skulle vara frågedriven och evolutionär, det vill säga vi skulle ha några centrala frågeställningar och gå stegvis fram, säger Olof Söderqvist.

Men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att vara evolutionär i försvaret. Kulturen och reglerna sätter stopp. Dessutom byggde den evolutionära utvecklingen på samordning, men den som skulle samordna alla de olika ledsystdelarna hade inte bestämmanderätt. Detta blev sålunda inte ett projekt. Försvarsmakten var kanske avskräckt efter tidigare IT-äventyr.

Därför blev det också svårt att hålla samman och inrikta Ledsyst, vilket ledde till att det sattes upp halvårsvisa mål och nu är Ledsyst därför hårdare styrt. Det har blivit ett vanligt sekventiellt projekt med vissa evolutionära inslag.

GRU har en kärna på fyra–fem personer. Vid demonstrationer fördubblas styrkan. Årsbudgeten ligger på 8,5 miljoner kronor, vilket är en liten minskning jämfört med året innan.

De stora pengarna går till teknikprojektet LedsystT, som drivs av FMV. Metoddelen (LedsystM) kommer inte i närheten av deras budget.

– Vi från utvärderingssidan har tyckt att det är en snedfördelning mellan teknik och metod, och menar att försvaret borde ha satsat på att studera praktiska problem mer metodmässigt. Ett exempel kunde ha varit att testa ett system för att följa de egna förbanden, blue force tracking. Genom att använda teknik och metod tillsammans så skulle det ha blivit ett ”projekt inom projektet”. Detta skulle ha drivits fram till en demonstration. Vi kunde gjort på  samma sätt med en rad olika system och på så vis kunnat klara av flera viktiga delområden, som sedan kunnat visa upp tydliga resultat.

Viktigt med praktiska erfarenheter

Nu tycker Olof Söderqvist att det känns som om försvaret försöker att rita upp hela kartan nästan innan man kör igång.

– Det påminner om att göra hela stadsplanen innan ett enda hus är byggt. Det ska skrivas regler för allt. Våra IT-experter på FOI säger att man måste skapa praktiska erfarenheter först, innan man kan göra hela planen. Det krävs misstag och erfarenheter för att gå vidare. En stadsplan bygger ju på alla de erfarenheter man fått genom åren genom att bygga hus och vägar på just den platsen. Jag tycker att det verkar vara en positiv omsvängning på gång. De stora företag som utsetts att bygga nätverket säger nu att de behöver veta mer om den praktiska tekniken innan de kan skriva reglerna.

Metod eller teknik. Hönan eller ägget. Vad kommer först?

– Det beror på om man tror att människan och metod är det viktigaste eller om man sätter tekniken främst. RMA-tanken har varit väldigt inriktad på teknik, men man ska också komma ihåg att det inte blir något RMA om inte arbetssätt och doktrin också förändras.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/2

”Försvaret diskuterar och övar för litet”

Organisationsteori är inte Försvarsmaktens starkaste ämne. För att i någon mån råda bot på detta och visa på ämnets betydelse i förändringsarbetet har några experter gett ut boken Directions in Military Organizing. En av författarna är Bengt Abrahamsson, sociologiprofessor vid Försvarshögskolan (FHS). Redan för 40 år sedan skrev han om militära yrkesroller.

Många grundvalar börjar skaka. Vår tes i boken är att vi står inför en förändrad militär verklighet och den i sig ifrågasätter den tidigare militära professionaliseringen.

Det säger Bengt Abrahamsson, som menar att hela officersyrket står inför en omprövning. Professionalisering styrs av tre aspekter:

• expertis

• etik

• kåranda

Med expertis menas att det ska finnas en praktisk erfarenhet och en teori för vad man ska göra. Läkaryrket är ett exempel på detta. Så är det också med officerare och alla andra som är knutna till professionell verksamhet. I Sverige har mycket av detta varit knutet till invasionsförsvaret. Och det har ställt vissa organisatoriska och tekniska kunskapskrav. Väldigt mycket av detta kastas ikull i dag. Vi står nu inför nya krav på expertis i praktisk och teoretisk mening. Den teknologiska utvecklingen, nätverksbaserat försvar (NBF), datatekniken ställer delvis nya krav på officerarna.

– Etik. Varför slåss man? Vilka skyddar man? Det var givet tidigare. Det var nationalstaten och dess gränser. Vi skulle försvara territoriet mot en angripare. I   dag är situationen en helt annan. Internationell tjänst med krav på interoperabilitet kräver i sin tur färdigheter i språk, juridik, statsvetenskap, diplomati, juridik och så vidare. Du kan inte längre bara låta vapnen tala utan du ska låta dig själv tala, säger Bengt Abrahamsson.

Kåranda och tillit kom förr av sig självt. Personer känner varandra från utbildning och förband. Nu krävs tillit till helt nya grupper. Till viss del kan man klara det med att läsa in sig på andra försvarsmakters doktriner, men det finns ändå en personlig komponent i det här. Kris handlar mycket om psykologi. Å andra sidan, menar Bengt Abrahamsson, finns det en tendens att militärer uppfostras i en tradition av rationalitet. Saker och ting förutses ske på ett visst sätt. Det här förstärks med datoriseringen som i sin tur lett till att mycket kan simuleras.

– Men rädsla och ledarskap kan inte simuleras, säger Bengt Abrahamsson. I en starkt teknologiserad verksamhet tenderar detta att försvinna, men det är svårt att tänka sig ett framtida krig utan rädsla och ledarskap.

Invasionsförsvarets tankar lever

– De här tre aspekterna som alltid dyker upp i analyser av professioner, och märks mycket hos militärer, är alla satta under granskning. Vi vet hur de såg ut under invasionsförsvaret. I   dag står vi inför en annorlunda situation där militären kanske måste samarbeta med polis och andra krafter som ska bekämpa terrorism. Även om det inte är tillåtet i dagens lagstiftning kan man väl anta att det kommer att bli så, säger Bengt Abrahamsson.

– Den fråga vi ställer i boken är om Försvarsmakten följt med i detta. Har försvaret uppmärksammat förändringarna i miljön så att man översätter det till en ny professionalisering? Hur ska officersrollen se ut i framtiden? Vi tycker nog att det diskuteras och övas för lite. Det är fortfarande väldigt mycket invasionsförsvaret som är en tankemodell.

Vem ska sätta fart på försvarets förändring? Är det en sak för Försvarshögskolan som utbildar de högre officerarna?

– Utbildningen för Försvarsmakten är inte detsamma som läroplanen hos Försvarshögskolan, för här finns också mycket ifrågasättande. Det är inte givet att allt som kommer fram här ska föras över till Försvarsmakten, säger Bengt Abrahamsson och tar diskussionen om uppdragsdoktrinen som ett exempel. Samtidigt som FHS utbildar i den måste en försvarshögskola med akademiska anspråk få ifrågasätta grundteserna i uppdragstaktiken.

Varför förändras Försvarsmakten så sakta?

– Det är en för enkel sanning att säga att militärer utkämpar det förra kriget. Men det finns traditionella bindningar som gör att man har svårt att ifrågasätta det som är giltigt och det som man är utbildad i. Det var länge svårt att få officerarna att acceptera att den internationella rollen ingår i yrket. Nu har det svängt, inte minst genom tryck från statsmakterna. Det visar att en omprövning av professionen inte måste komma inifrån, den kommer lika väl efter tryck utifrån.

Men samhället tycks ju tveka att släppa in militären på den civila arenan?

– Det är klart att det finns ett Ådalenkomplex fortfarande. Den gängse bilden är att militärer i uniform bekämpar utländska militärer i uniform. Men om det skulle handla om terrorister från andra länder? Jag tror att den tesen måste man förr eller senare överge. Hur skulle svensk polis klara av en händelse som gisslandramat på teatern i Moskva om det hände på Dramaten?

Organisationen förändras också

Ändras professionen måste organisationen också ändras. En av författarna i boken, Robert Egnell, skriver om effektbaserade operationer (EBO) som är ett relativt nytt inslag i diskussionen om det nätverksbaserade försvaret.

– Egnell är inne på en vid organisatorisk bild där militära och civila medel måste gå hand i hand. Den intressanta är att denna vidare bild, som i sig är komplex, anknyter till de nya kraven på professionen, säger Bengt Abrahamsson. Det vore fel att tänka sig att det bara är militära medel som kan räknas i denna komplexa bild . Vi står inför en komplexare bild både professionellt och organisationsmässigt.

Bengt Abrahamsson anknyter till den amerikanska sociologen Morris Janowitz, som i mitten på 1960-talet i boken The Professional Soldier lanserade soldaten som statsman och politiker.

– Det finns krav på att militärer inte bara ska vara tekniska specialister på sin profession, utan att de ska vidga begreppen. Det finns nu en stor debatt om att professionalisera brett eller radikalt. Det senare innebär en koncentration på den väpnade striden. En bredare syn innebär att kunna samverka med vetenskapsmän, diplomater, politiker och journalister. Kör man på den ena linjen riskerar man att snäva in officersyrket. Kör man på den andra riskerar officeren att bli en allmän städgumma.

Men på den högre nivån har man väl alltid kunnat tala med politiker medan den lägre nivån stridit på fältet?

– Det problem vi har i   dag är att även de långt ner i organisationen kan göra saker som får politiska konsekvenser. Ta bara vad som hände i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Även de längst ner måste ha någon sorts politiskt förnuft. Fängelseskandalen är ett bra exempel på den nya synen på professionalisering. Det räcker inte med att generalerna högst upp vet vad politiker och opinionen förväntar sig.

Mycket högre nu i försvarets tak

Bengt Abrahamsson har under sin långa akademiska karriär studerat officerare och deras värderingar och kan konstatera att det ”skett en fantastisk utveckling inom det svenska försvaret”.

– Jag började som biträdande militärpsykolog på det som hette Militärpsykologiska institutet och som senare blev FOA5. Saker som jag skrev då blev väldigt impopulära, som till exempel boken Militärer, makt och politik, 1972, som var min doktorsavhandling. 1966 skrev jag tillsammans med Dieter Strand Svensk militär tänker. Det blev milt sagt mycket hallå kring den boken. Det var då inte många som tyckte om att den svenska försvarsmakten betraktades på det sättet.

– Jag skrev om militärers alarmism. Ju högre upp i hierarkin, desto större ansåg man krigsrisken vara. Det var ju inte så konstigt. Det var ju deras jobb att tänka på de här frågorna. Men det var inte populärt att skriva om det.

Lika illa var det att fråga officerarna om politiska sympatier och skolbetyg.

– 1962 röstade 85 procent av officerarna på högerpartiet som det hette då. Vid valet 1962 fick högern drygt 15 procent av rösterna. Det visade sig också att de som blev militärer var de svagaste eleverna i gymnasiet. Av vad jag sett här på skolan bedömer jag det som fullständigt uteslutet att det är så i dag. Det är en elit som blir officerare och de får en mycket bra utbildning.

– Taket har höjts mycket på 40 år. Nu sitter eleverna här på FHS och skriver
C-uppsatser som granskar den militära professionen och organisationen inifrån.

Bengt Abrahamsson tror att vi med tiden kommer att hamna i en radikal granskning av den professionella militära tillvaron i de tre aspekter som nämndes i början av artikeln. Och man hamnar också i en kritisk granskning av organisationen.

– Vad ska man organisera för? Vilka är konfliktfallen?  Det kommer att handla mycket om asymmetri. Man ställs mot grupper som är numerärt och materiellt svagare men som kan ställa till skador som vid 11 september. Det kommer att handla mycket om underrättelser och information och det gör att det ställs mycket högre intellektuella krav på morgondagens officer.

Men därmed är det inte givet att betydelsen av teknik minskar i yrket.

– Det som är extremt intressant är att det är dubbelt. Det blir mycket teknik också, men du kanske inte behöver veta hur datorn ser ut under skalet för att kunna använda den. Framtidens officerare ska hantera precisionsvapen och annan teknik samtidigt som de fredsskapande operationerna utomlands kräver att officeren ska klara av en verklighet som inte fanns i officersvärlden förut. Officeren ska ha mer kontakt med befolkning, journalister och politiker.

Ulf Henricsson berättar i boken om sina Bosnienerfarenheter. Det handlar inte i första hand om väpnad strid i det han skriver, säger Bengt Abrahamsson. Det som Henricsson gör är faktiskt avancerad diplomati i någon mikromening. Det visar att den militära kompetensen måste byggas ut med andra kompetenser. Förmågan till väpnad strid måste finnas. Det blir mera krav på officeren som soldat och mera krav som diplomat.

Morgondagens officer låter sig ju sägas. Men när måste förändringen komma?

– Det måste ske ganska snart. Inter-operabilitet här och nu, säger Högkvarteret. Frågan är var man ska börja. FHS måste ha en högre beredskap när det gäller professionaliseringskunskaper. Utbildning i officersrollen påminner om detta, men man faller tillbaka på erfarenheter från tidigare generationer. Vi måste veta vad som behövs just nu och i morgon. Teorin om de här aspekterna måste ställa mer kritiska frågor än vad som sker om officersrollen i   dag.

– Man kan inte kräva av alla officerare att de ska kunna allt, men man kan fundera på detta när man sammansätter förband. Man kanske ska ha med någon språkkunnig, någon expert på internationell juridik. Kan man inte lösa detta med civila experter? Det är inte lätt att komma in som helt civil i en militär grupp.  Man kan bli en som står i vägen mer än hjälper till. Det krävs ändå en militär utbildning för att vara med.

Militärer och akademiker

Bengt Abrahamsson tar upp frågan om de akademiska officerarna och säger att det finns en debatt om hur Försvarsmakten tar hand om sina akademiker.

– Det finns ett berättigat missnöje bland de officerare som har skaffat sig en akademisk utbildning. De hade väntat sig att -doktorshatten skulle värderas högre.

Det finns en spänning mellan det akademiska och det militära som inte bara är militärens fel.

– Militärer har ett antal goda ting som initiativkraft, beslutskraft och etik. Det är saker som kanske inte är positiva saker för akademiker. Går man in på ett akademiskt seminarium och talar om beslutskraft och etik så är inte det något som precis höjer stämningen. Seminariekulturen är att sitta länge och argumentera, medan den militära kulturen är att sitta en kort tid och argumentera och sedan gå ut och göra det här. Det ska alltid leda till en handling. På universitetet ligger huvudvikten på argumentationen, säger Bengt Abrahamsson.

Men löser sig inte det här med organisation av sig självt när nätverkstanken slagit igenom i försvaret?

– Det nätverksbaserade försvaret kan ses som en militär motsvarighet till hur företagen hanterar information, fattar beslut och styr sin verksamhet. Då har det sagts att om vi tar över den idén så ska vi också ta över deras organisationsmodeller. Det ska vara platt och lite hierarki. Men i kris och krig måste det vara en hierarki och det av ett bestämt skäl. Det måste finnas någon som tar ansvar. Man arbetar på politikernas och ytterst folkets uppdrag och då går det inte att släppa en verksamhet till en sorts spontanistisk organisation. Blir det inte avsett resultat ska det kunna utredas och någon måste ta ansvar.

– Marknaden tar inget ansvar. Det är ingen organisation utan ett sätt för efterfrågan och tillgång att komma samman. Enskilda företag kan ställas till svars, men aldrig marknaden. Säger vi att vi ska göra försvaret till en marknadsorganisation så är det en inneboende motsättning. Det kan aldrig bli så.

– Det är högt i tak även i vår bok. Det finns en inre debatt i boken. Bo Dahlbom kommer i sitt kapitel nära den här tesen.

– Själv tycker jag att det finns en förenklad bild av marknaden som har gått för långt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/1

Hydcom – hydroaukustisk digital kommunikation

NBF-ubåt [Converted]I havsdjupet är hydrofonen örat.  Här finns de ensamma ubåtarna som i praktiken bara svarar på anrop när de själva vill. I nätverket finns inte plats för sådana enslingar. Ubåten måste också vara med i nätet.  Lösningen är hydroakustisk digital kommunikation. Hydrofonen har blivit en inträdesbiljett i det nätverksbaserade försvaret.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Hesco bastions

Hesco bastions [Converted]Bäst är skyddsavstånd och sedan riskanalys. Går inte detta får man begränsa konsekvenserna av att ett ammunitionslager flyger i luften. Ett sätt att valla in lagret med sandfyllda korgar av metallnät. Då minskar konsekvensområdet till en bråkdel.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Teknik för att skingra krigets dimmor

Militärteknik 2En av de största drivkrafterna bakom militärteknikens utveckling är att få bättre kontroll över slagfältet – att skingra krigets dimmor. Drömmen om det automatiserade slagfältet krossades i Vietnam. Nu ställs hoppet till nätet. Fast risken är att morgondagens befälhavare går vilse i informationsdimman och vet lika lite om slagfältet som generalen på sin häst för hundrafemtio år sedan.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Robotarna tar över de farliga uppdragen

Packrobot8 [Converted]

En liten fjärrstyrd robot på knappt 20 kilo kan bli en stor tillgång i det framtida försvaret. Genom att använda modern teknik minskar risken för manfall i samband med farliga operationer. I USA användes robotar exempelvis för att söka efter överlevande efter terrorattacken mot World Trade Center

Ugnskramarna har lämnat Skogaholms bageri. Den fackliga striden förlorades. Nu övas för andra slag av strider i den nedlagda fabriken i det som en gång var en stolthet i Stadshagens industriområde i Stockholm.

Soldater från Amf1 i Vaxholm tränar i den svåra konsten att säkra ett hus. Att bryta sig in i rum och söka igenom farliga miljöer.

Det är det som Roadrunner ska klara. Roadrunner var en tecknad seriefigur som hette Hjulben på svenska. Fast denna Hjulben går på larvfötter och är en robot. Eller unmanned ground vehicle (UGV) som militärerna säger. Roadrunner är det namn som roboten fått av projektgruppen CAS (Center för autonoma system) vid Tekniska högskolan i Stockholm.

De flesta av CAS-robotarna är för inomhusbruk. Pluto och Roadrunner är gjorda för hårdare tag. Pluto är en större forskningsrobot som med hjälp av laserscanner, GPS, tröghetsnavigering och andra finesser kan utforska terrängen och rita sin egen karta. Roadrunner är en behändigare robot. Den väger bara 18 kilo, har ögon och kan gå i trappor. Trillar den på rygg kan den till skillnad från sköldpaddan komma på rätt köl igen.

Roadrunner är det svenska namnet. Som produkt heter den PackBot och är tillverkad av amerikanska iRobot. Den har använts på farliga uppdrag i såväl Afghanistan som Irak och enligt uppgift ska den ha letat efter Usama bin Ladin i Bora Bora-grottorna.

Den kostar cirka 400 000 kronor och räknas som krigsmateriel. Det är Försvarets materielverk (FMV) som har köpt in den. Robotprojektet drivs i grunden av FMV och Johan Wallström som är något av UGV-ansvarig hos FMV. Projektet är ett samarbete mellan FMV, Kungliga tekniska högskolan (KTH), Försvarsmakten och Försvarshögskolan, vars representant är Carl Lundberg.

Carl Lundberg är försvarsmaktsdoktorand och därmed placerad på Försvarshögskolan. Annars är han teknisk officer och major och tillhör Livgardet utanför Stockholm som också är med som användargrupp i projektet.

– Mitt intresse är främst användarvänligheten, säger Carl Lundberg. Det är det som är svårigheten i dag. Tekniken finns för hur roboten ska styras och drivas och hur den samlar information. Nu gäller det att knyta ihop roboten med användaren. Detta har man inte forskat så mycket på därför att det är först nu som teknikfrågorna är lösta.

– Hur ska man visa kamerabilden och annan sensorinformation? Användaren har svårt att få en uppfattning om vad roboten egentligen ser. Mycket av det här handlar om psykologi och hur människan uppfattar information.

I det svenska robotprojektet har man kommit längre än amerikanerna. Roadrunner styrs via en liten handdator där robotens kamerabild också presenteras. Den trådlösa förbindelsen är av samma slag som vi använder för vår egen dator hemma. Det räcker bra för forskning, men lever naturligtvis inte upp till militära krav på säkerhet.

Från sin lilla handdator skickar Carl Lundberg iväg Roadrunner in i den mörka före detta fabrikslokalen. Med ett vinande försvinner den över betonggolvet och på handdatorns bildskärm visar den vad den ser med sin IR-kamera. Efter ett visst trixande letar den sig in i nästa rum och försvinner bakom hörnet. Tungt lastade Amf-soldater tittar storögt in i framtidens militära teknik. Ännu mer förvåning väcker Roadrunner när den med en viss möda kravlar sig uppför en trappa.

Carl Lundbergs projekt går främst ut på att se vilken nytta man kan ha av robotteknologi i militära sammanhang eller miljöer som är liknande. Det är ett tvärvetenskapligt projekt som handlar om strömförsörjning, artificiell intelligens, fordonsteknik, autonomi och radiokommunikation och som sagt inte minst hur människan och system ska fungera tillsammans.

Hjälp vid terrorattack

Även om projektet i grunden är militärt och Livgardet har en lång lista över uppgifter som en robot skulle kunna användas till vid operationer i bebyggelse så betonar Carl Lundberg att den farliga miljön är något som militärer och civila ibland har gemensam.

– I USA använde man robotar för att leta efter överlevande efter attacken mot World Trade Center och det finns färska exempel i Sverige på när man skulle ha haft nytta av en robot som Roadrunner. Vid kemiolyckan i Helsingborg tog det lång tid innan räddningstjänsten kunde gå fram och få en blick av läget. Likadant var det när en hel vindsvåning blåstes ut mitt i Stockholm. Ett annat exempel är branden i en kabel-tunnel i Kista.

– Om polisen får larm om en misstänkt bomb vid Arlanda, skickar de fram en robot. Ingen skulle komma på tanken att säga att vi tar en konstapel i stället. Så kommer det också att bli i försvaret. När tekniken väl finns där är det oacceptabelt att sända in soldater i farliga miljöer och riskera onödiga förluster. När nationens existens stod på spel och tekniken inte fanns var synen på förluster en annan. I dag ska vi använda frivilliga i internationella insatser i miljöer som är främmande och kan vara mycket farliga. I många fall handlar det om operationer i bebyggelse.

– Här har försvaret fortfarande en bra bit att gå. I en del övningar jag sett verkar man fortfarande vara beredd på att ta förluster, säger Carl Lundberg.

Samtidigt gör sig soldaterna från Amf1 beredda att med lösa skott rensa upp i den övergivna limpfabriken.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/1

Marina handlingsregler övas på vanlig dator

Handlingsregler, så kallade rules of engagement, kan ofta vara svåra att lära sig. För marinen är detta område särkskilt svårt. Man måste förbereda sig för uppdraget och resonera. Ett dataspel som utvecklats vid FOI kan vara en hjälp.

Marinen har i århundraden övat för den väpnade striden. Nu är uppgifterna att tillsammans med andra länder göra internationella insatser. Terrorism och sjöröveri är exempel på nya hot, och liknande hot kan också finnas i hemmavatten. Det gamla invasionsförsvaret var inriktat på konflikt stat mot stat. För det nya insatsförsvaret och de nya hoten kommer handlingsregler i form av rules of engagement (ROE) att bli aktuella.

Marin personal har erfarenheter av ROE från internationella övningar och uppdrag. Men eftersom tillämpning av ROE skiljer sig från dagens insatsregler har ett antal frågor och behov uppkommit. Institutionen för människa–system-interaktion (MSI) på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har kartlagt arbetet med ROE i marinen. Det har visat sig att ROE kan innebära ökat pappersarbete för stabs- och fartygspersonal. Vid stora operationer kan antalet regler bli så stort att det är svårt att ha bra överblick.

– För att möta de här behoven tog vi fram förslag på hjälpmedel i samarbete med marinen och Försvarshögskolan, säger Peter Persson, som tillsammans med Per Follin genomfört förstudien vid MSI-institutionen. Admin är ett exempel. Det är en prototyp till ett administrativt hjälpmedel som gör det möjligt att hantera ROE:er på ett snabbt och överskådligt sätt. Man skulle kunna söka bland ROE:er, distribuera olika ROE-meddelanden och snabbt se vilka ROE som är aktuella. Admin blev väldigt uppskattat vid utvärdering med stabs- och fartygspersonal i marinen eftersom ROE-beslut ofta måste tas i stressiga situationer. Vid kontakter med andra försvarsgrenar har det kommit fram att det finns en liknande problematik där.

Olika erfarenheter och kunskap

Hans kollega Per Follin säger att andra svårigheter i ROE-arbetet kan vara tolkningsskillnader av ROE mellan stab och fartyg.

– Erfarenheter och kunskap kan variera och det kan leda till osäkerhet och missförstånd, säger han. Dessutom finns sällan tid och resurser att öva ROE-situationer på ett realistiskt sätt. För att försöka överbrygga tolkningsskillnader och kunna öva eskalering av hotnivåer i ROE-situationer togs en prototyp till ett scenariobaserat utbildningsverktyg fram. Det fick arbetsnamnet Fartyg. Verktyget är tänkt att fungera i utbildnings- och träningssammanhang och riktar sig främst till fartygsledning för att väcka diskussion och samstämmighet kring ROE i svåra situationer.

Per Follin visar ett scenario i tredimensionell animerad film där två kustkorvetter eskorterar tre handelsfartyg ut ur Göteborgs hamn. I scenariot utsätts eskortkonvojen för ett yttre hot i form av en liten snabbgående båt. Ett liknande scenario övades i oktober av amfibiekåren i Göteborgs hamninlopp. Vid spelets början ges bakgrundsinformation till scenariot. Det kan vara uppgifter om uppdragets mål och status på fartyg och besättning samt givetvis vilken ROE-profil som finns för uppdraget, det vill säga vilka regler som gäller. Hotnivån i scenariot kan öka eller minska. Till exempel kan den snabbgående båten öppna eld eller gira undan. Användaren får agera på hotet och motivera sitt agerande utifrån givna ROE.

– Den här filmen är gjord i en spelmotor som är utvecklad här på MSI och det går att ändra omvärld och skapa scenarion som passar till exempel flygvapnet eller armén, fortsätter Per Follin.

ROE-arbetet skiljer sig en aning inom flygvapnet och armén eftersom enskild soldat tar beslut om våldsanvändning.

– Vi har tagit fram ett scenario där svenska arméförband ingår i FN-mission och sätter upp en tillfällig checkpoint.

Det finns även ROE-exempel för flygvapnet eftersom alla försvarsgrenar kommer i kontakt med ROE på sitt speciella sätt.

Dataspel som utbildning

Håkan Hasewinkel på samma institution berättar att forskarna även ville undersöka om det går att använda ett datorspel för att utbilda och öva ROE inför ett uppdrag.

– Det kan göras på en enkel dator för ett par tusenlappar, säger han. Det ska ställas mot vad en avancerad simulator för väpnad strid kostar. Då kan det handla om över 25 miljoner kronor. Datorspel kommer mer och mer som utbildningshjälpmedel inom försvaret, även om det fortfarande finns kvar viss skepsis.

För att öka kunskapen om denna teknik har FOI, Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS) gått samman i en intresseorganisation för att stödja Försvarsmakten inom området ”Dataspel och försvar”.  Läs mer på www.defencegaming.org

– Det finns stora möjligheter att utveckla prototyperna till enkla pedagogiska verktyg med hjälp av olika typer av spel- och underhållningsteknologi. Med ganska lite merarbete skulle versioner av både Admin och Fartyg kunna göras tillgängliga på moderna mobiltelefoner, eller som spel till spelkonsoler, säger Håkan Hasewinkel. Då kunde vi skicka ut en spelskiva tillsammans med Framsyn och sedan kunde alla öva ROE hemma i tv-soffan.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Mjukare frågor i militära dataspel

Hur förbereder man en svensk soldat på vilket mottagande han kan vänta sig i en liberiansk by? Kommer befolkningen att vara avvaktande, gästfri eller rent av fientlig? Dagens soldater ska lära sig nya saker. Vägen till den moderna soldatens hjärna går förmodligen via dataspelet.

Militära dataspel för utbildning är inte längre bara stål och krut, säger Kersti Larsdotter vid Försvarshögskolan. Hon har en utbildning som kombinerar etnicitet, religion och kultur. I vanliga fall arbetar hon med militärteori. Nu ingår hon i ett projekt drivet av Anders Frank som ska öka utlandspersonalens förståelse för att varje land har sin egen speciella kultur. Det som gäller i Bosnien gäller inte i Liberia.

Projektet innebär att skapa en spelbaserad simulator för förberedelser. Projektet ligger inom det treåriga uppdraget för spelstudier som handlar om det går att använda dataspel för militärt bruk. Ett förslag som gått vidare är denna demonstrator med fokus inriktning på Liberia.

Marknadsföring och utbildning

– Det går att peka ut flera kända trender, säger Anders Frank som tror berghårt på att försvaret har mycket att hämta hos spelindustrin. De internationella insatserna spelar en allt större roll för försvaret. En synbar trend är att få med kulturella aspekter i simuleringar. Jag är övertygad om att de svårigheter som USA har med att vinna hjärtan i Irak har bidragit till denna utveckling.

Eftersom de flesta ungdomar spelar dataspel kan detta vara en väg för militären att rekrytera och sedan utbilda.

– Simuleringen ska vara motiverande. Man ska känna att det är någon mening med det man gör samtidigt som spelet också ska vara en ekonomisk besparing för militären, säger Anders Frank. Man kan se på ett sådant här spel ur två aspekter. Som marknadsföring och informationsspridning av internationella missioner samt för utbildning.

Olika bemötanden i byar

– Ett exempel på kulturskillnader är hur soldater möts när de kommer in i en by. Det är stor skillnad mellan att komma in i en by i Liberia och en i Bosnien, säger Kersti Larsdotter. I Liberia samlas ofta byborna nära främlingen och det dröjer länge innan de svarar på frågor.  Då säger de ofta sådant som de tror att besökaren vill höra. I Bosnien är byborna ofta mer misstänksamma.

Det är ett bra exempel på scenarier som ska vara med i spelet. Kersti Larsdotter understryker att det inte får bli för svepande beskrivningar av hur folk är i Liberia.

– Scenarierna ska snarare grundas på erfarenheter hos personer som varit på platsen.

Förutom erfarenheter från tidigare missioner vilar spelet på :

• doktriner inklusive insatsregler, rules of engagement (ROE)

• det som är utmärkande för uppdraget

• grundinformation från området som till exempel miljön

Spelaren i huvudrollen

Vid Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm utbildas Liberiastyrkorna. I vecka 10 åker den tredje omgången, LA 03 ner och det utbildas bland annat av personal från den första omgången LA 01.

– Det har visat sig att överlämningen av detaljerade erfarenheter inte är helt strukturerad, säger Kersti Larsdotter. Det behövs till exempel detaljerad information om vad som egentligen hände vid genomsökning av byar. Och det är här som ett dataspel kan komma in och göra nytta. Det ska inte ersätta den befintliga utbildningen utan vara ett komplement och det är mycket viktigt att man har en diskussion sedan man övat med spelet. Utvecklingen av projektet sker i nära samarbete med Livgardet. Det gör att spelet hela tiden kan göras aktuellt när nya erfarenheter kommer fram.

Anders Frank säger att den som spelar ska vara i huvudrollen. Spelet ska visas ur ett så kallat första-personsperspektiv. Det ska finnas scenarier för all personal, men frågorna kommer att vara olika. För den vanlige soldaten är det raka svar och reaktioner som efterfrågas. Befäl kan ställas inför dilemmasituationer där man ska resonera.

Det är främst fyra typer av scenarier som ska byggas upp:

• patrull till fots

• patrull med fordon

• eskort, till exempel av en hjälpsändning

• insats mot folkmassa

– Belöningssystem förekommer i nästan alla kommersiella spel och det bör vi också ha med, säger Anders Frank. I ett spel ska man kunna påverka händelseförloppet. Om man gör på ett visst sätt så går spelet vidare på ett visst sätt. Det är en funktionalitet som vi skall ha i vårt spel.

Inte bara för militärer

Anders Frank tror att fler än militärer kan ha nytta av ett liknande spel. Swedint utbildar även totalförsvarspersonal och Folke Bernadotteakademien utbildar representanter från frivilligorganisationer. Där borde det enligt Anders Frank finnas flera som är av intresserade.

– Ofta brukar frivilliga organisationer inte vara så förtjusta i att utbildas tillsammans med militärer inför ett uppdrag. Ett gemensamt dataspel kan vara något som båda parter kan ha nytta av.

Anders Frank och Kersti Larsdotter har varit i USA där dataspelsmarknaden är stor och där försvaret i stor skala har hoppat på denna utveckling.

– Många spel har sin grund i militära förband och de spelen skiljer sig inte så mycket från vanliga dataspel. Det är det väpnade striden som står i centrum. Man ska skjuta för att vinna. Men det finns också en trend mot mjukare områden.

– Militären börjar inkludera kulturella aspekter i spelen, säger Kersti Larsdotter. Ett spel som riktar sig till amerikanska militärpoliser och underrättelsepersonal lär ut kurdisk kultur. I ett annat ska man lära sig att använda arabiska uttryck eller att hälsa på rätt sätt. I vissa kulturer ska man hälsa på den som är högst i rang. I andra kulturer kan det uppfattas som en förolämpning. Där får man inte närma sig ledaren så direkt.

Ett av de stora företagen i branschen är Breakaway games som gjort traditionella dataspel för det amerikanska försvaret, men som nu har fått flera miljoner dollar för att utveckla spelet A Force More Powerful. Det är i Mahatma Gandhis anda och har beställts av ett internationellt center för fredliga konflikter. Det är tänkt att användas för ledare som planerar civilt motstånd mot diktatoriska regimer. Veteraner från kampen mot Slobodan Milosevic i Serbien har hjälpt till med utvecklingen.

Men pengar som satsas är inte allt inom detta område.

– En fördel för oss i det lilla landet Sverige är att vårt forskningsprojekt har ett nära samarbete med utbildningen, säger Anders Frank, något som kan vara problematiskt i stora försvarsmaktsorganisationer som till exempel den i USA.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Ögonens rörelser visar pilotens stress

Ökat informationsflöde i cockpit och starkare g-krafter gör att stridspiloterna utsätts för allt hårdare press. I ett forskningsprojekt på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) mäts pilotens ögonrörelser för att avslöja stressnivån.

Ögonen är som bekant själens spegel. Ögonen avslöjar om vi ljuger, om vi är rädda, arga eller vänliga. Ögonen visar också om vi är stressade. Därför mäter forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) ögonrörelser och detta ingår i försvarets största MSI-projekt just nu. MSI är förkortningen för Människa-System-Interaktion. Allt kan dock inte blicken avslöja och forskarna studerar därför också hjärtat och hjärnan. Man mäter till exempel puls och kan med hjälp av elektroder på huvudet se hur hjärnan arbetar. Martin Castor leder detta projekt med att utveckla värderingsmetodik som skall kunna användas som stöd i systemutvecklingsprocesser eller utveckling av nya träningsprogram.

– Vi ska kunna svara på frågan om en operatör kan prestera bättre efter en viss ändring i ett system eller människa-maskin gränssnitt. Hittills har det varit mycket tyckande och mindre vetande på detta område eftersom det inte har gått att mäta och utvärdera på ett bra sätt.

Forskarna ska utveckla metoder för att mäta:

• mental arbetsbelastning och stress

• situationsmedvetande

• operativ prestation, det vill säga hur bra man lyckas

• samverkan mellan en grupps deltagare

Mätmetoderna inbegriper:

• formulär

• psykofysiologiska mått – dvs mått på kroppens reaktion på psykologiska förändringar som orsakas av den uppgift som utförs

• objektiva prestationsmått

• kommunikationsanalys – analys om ett uttalande är en order, allmän information eller något annat

En del prov görs i riktiga militära flygplan och det är något som FOI-forskarna nästan är ensamma om i världen. I det amerikanska flygvapnet släpps inte forskarna in i flygplanen på samma sätt. En del prov görs också i flygvapnets luftstrids simuleringscenter (FLSC) som ligger hos FOI i Bromma. Vissa prov sker i den dynamiska flygsimulatorn i Malmslätt (DFS) som är en kombination av en simulator och en g-slunga.

– Det är ett krav att alla mätmetoder ska kunna användas i fält när användarna är i sin naturliga miljö, säger Martin Castor. Vi har inte bara gjort försök med flygplan utan även med stridsfordon och stridsbåtar och under ledningsövningar.

Ingen lek i simulatorn

Det kan tyckas att simulering är långt från verkligheten och kan upplevas mer som en lek än allvar. Men när en försöksperson stressas i simulator och i verkligheten visar jämförelser att skillnaden i de psykofysiologiska måtten inte är så stor. Att anfalla ett markmål är en krävande uppgift som piloter ska kunna utföra. Anflygningen sker på låg höjd och då måste piloten vara skärpt. Sedan sker en hård upptagning, målet fångas in på någon sekund, några få sekunder för att skjuta och så ska piloten fort iväg för att inte bli nedskjuten eller hamna i splittret från explosionerna. Någon minut före skottet är piloten lika skärpt vare sig han sitter i det riktiga flygplanet eller i simulatorn. Koncentrationen gör att det kan vara en halv minut mellan pilotens blinkningar. Att kontrollera detta medvetet kräver mycket ansträngning, men i pilotens fall är det ett tecken på koncentration och det sker undermedvetet.

– Proven ger en mängd data i och med att många olika typer av mått används. För att ge en tydligare bild av resultaten samlas används olika statistiska metoder för datareduktion, säger Martin Castor. På så vis kan man skapa en statistisk modell av en operatör, till exempel en pilot, och se hur stress förhåller sig till situationsmedvetande och prestation.

– Det behöver inte vara så att mer stress ger en sämre förmåga att ha koll på läget. Det kan gälla för nybörjare, men inte för erfarna piloter, säger Martin Castor som skriver sin avhandling om denna typ av statistiska analyser.

Att mäta ögonrörelser är inget nytt. Tekniken har tidigare använts för att mäta hur läsbar en text är och för att utvärdera människa maskin gränssnitt. Det finns enkla apparater att köpa över disk och det finns mycket sofistikerade och dyrbara utrustningar. Fördelen med den utrustning som FOI använder är att försökspersonen inte behöver ha någon utrustning i ansiktet eller på huvudet. Två eller fler kameror registrerar huvudets och ögonens rörelser och algoritmer i mjukvaran räknar sedan ut var användaren tittar. Utrustningen är tillverkad av ett företag i Göteborg och tanken är att kamerorna till exempel ska sitta i lastbilshytter och varna när föraren håller på att somna. Produkten och företaget som utvecklar den heter Smart Eye och med hjälp av data från systemet kan man till exempel beräkna blickriktning, antal blinkningar, om blicken flackar eller om personen stirrar stint på en punkt.

Att söka information

I dag översköljs en stridspilot av information och risken är att det blir ännu värre med det nätverksbaserade försvaret. Till detta kommer g-krafterna, som inte bara är höga i moderna flygplan utan också växer mycket snabbt när flygplanet manövrerar kraftigt.

En Gripenpilot har i huvudsak fyra informationsytor att titta på. Instrumenten är inte längre klockliknande visare utan bildskärmar. Piloten har en skärm för flygdata, en taktisk indikator, en indikator för radarinformation samt den så kallade head-up-displayen, eller siktlinjesindikataorn,  som piloten ser när han tittar rakt fram ut ur cockpit.

– Ofta räcker det med att se på vilken skärm en pilot tittar för att kunna bedöma vad han tänker på, säger FOI-forskaren Mikael Lundin som utvecklar analysverktyg för att analysera ögonrörelser. En svårighet är dock att piloten snabbt kan byta bild på skärmen. I gårdagens cockpit, som ibland kallades för klockbutiken, var det lättare att analysera ögonrörelser. Dagens så kallade glas-cockpit har givetvis den stora fördelen att den lättare kan anpassas till människans behov, men eftersom symbolerna rör sig på skärmen behövs bättre analysmetoder än tidigare.

Trafikflygarhögskolan är en av intressenterna av FOI-forskningen. På flygskolan får eleverna lära sig olika mönster för att söka av informationen i cockpit, men frågan är om eleverna sedan verkligen använder sig av dessa sökmönster.

Internationellt intresse

Även om huvudsyftet är projektet ska leda fram till bättre värderingsmetodik är inte Martin Castor främmande för visioner:
– Ögonrörelser och hjärtaktivitet är objektiva mått som kan ge ett index på hur piloten mår. Mätteknikerna skulle kunna användas som indata till adaptiva system som förändrar informationspresentation beroende på operatörens aktuella status. Man kan också tänka sig att den som leder ett uppdrag från marken kan få en samlad bild av hur stressade de olika piloterna är.

Med tanke på vad moderna stridsflygplan kostar borde det vara av stort intresse att veta hur pass bra dessa system är anpassade till människan. Det pågående FOI-projektet har därför rönt ett stort internationellt intresse och FOI-forskarna samarbetar med FOI:s motsvarigheter i Kanada och Nederländerna och med det amerikanska flygvapnets forskningsorganisation. Projektet ingår också i det europeiska flygforskningssamarbetet Garteur och i Natos forskningsorganisation.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Koll på plutonen med låda på magen

Träning är nyckeln till framgångsrika försvarsuppdrag. Det anser affärsutvecklarna på Saab Training Systems (STS) i Huskvarna. Den senaste nyheten är möjligheten att övervaka en plutons övning via ett datorsystem i en låda på magen. Datorsystemet kan också användas av polisen och nationella insatsstyrkan för att öva en gisslansituation i exempelvis Riksdagshuset.

Försvaret sågs länge som den stora skolan. Här kunde den värnpliktige få en utbildning och komma ut som telegrafist eller skeppare. Officerarna var i första hand lärare och förbanden stora skolor.

Den bilden är på väg att försvinna.

– Vad är försvarets kärnverksamhet? Att utbilda eller att genomföra operationer? Ju mer operativ Försvarsmakten blir, desto större borde behovet vara av att fundera på vilken del av utbildningen som kan läggas ut. Den internationella trenden är att outsourca mer av den grundläggande utbildningen och koncentrera försvarets roll till att sätta samman alla funktioner och förmågor i förband.

Den som säger det är Fhleming Chri-stensen. Och det är inte vem som helst i detta sammanhang. Tills nyligen var han brigadgeneral och utbildningsinspektör. Nu är han affärsutvecklare vid Saab Training Systems (STS) i Huskvarna.

Den nya tiden talar för företag i utbildningsbranschen och hos STS har inte försvarsbeslutet blivit någon chock. Företaget är inte beroende av svenska beställningar. 95 procent av verksamheten går på export. Företaget omsätter en miljard kronor, har 400 anställda varav 300 i Huskvarna och de sysslar mest med utveckling. Tillverkningen läggs till största delen ut.

För 40 år sedan började Saab att tillverka prylar, målmateriel till försvaret. Sedan kom laserskotten och prismorna och det är fortfarande kärnan i verksamheten. Det finns laser för handeldvapen och för tyngre vapen. Men det är mer invecklat än en vanlig rak laserstråle. Laserskottet simulerar också att projektilen går i en krökt bana. Skottet missar om skytten bedömer avståndet fel. Laserstrålen ska också vara koncentrerad även på långa avstånd. Även på 800 meter ska skytten kunna avgöra om det är halvträff eller bom.

Den som blir träffad vet hur illa det tog och vem som sköt. Och skytten får veta hur det gick. När all information från skyttar, mål, avstånd, vapen och annat läggs samman skapas en bild av hur striden varit. Då kan man se om det gick som det står i reglementena eller om verkligheten kan vara en annan.

För en hel del år sedan gjordes en övning mellan två styrkor vid skjutfältet i Kvarn. Styrkorna sköt laserskott och allt bokfördes. Då visade det sig att det som stod i boken var alltför optimistiskt. Teoretiskt kunde en granatgevärsskytt träffa målet på 500 meter. Men då skulle han både vara skicklig och väl övad. I praktiken gäller betydligt kortare avstånd.

– Saab gör nu kompletta system. Men vi säljer egentligen varken prylar eller system, utan träningseffekt, säger Anders Jonzon som är informationsansvarig vid företaget.

– Vi är med och ser till att övningarna fungerar. Kunderna ska inte behöva bekymra sig över att en sladd är lös. Efter övningen ger vi expertstöd vid genomgången.

Det kan vara en insyn i olika militära kulturer. De amerikanska befälen vill ha genomgången för sig själva och slippa risken att tappa ansiktet inför truppen. I Europa är attityden mer öppen.

Bärbar dator övervakar övningen

Det senaste är att man kan öva en hel pluton utan att dra en massa kablar och sätta upp master. Plutonen kan åka vart som helst och sedan bara sätta igång. Hans Lindgren, som är militär tränare, övervakar övningen med en bärbar dator. Soldaterna har gps och radioförbindelser. På skärmen syns hur de rör sig i terrängen och vad de gör. Om någon går in i ett minfält får soldaten veta av det. En sjukvårdare kanske kallas fram. Sjukvårdaren tar fram sin handdator och sätter sig i förbindelse med den sårades väst och får veta läget. Så ska sjukvårdaren nu öva sig i att ge den sårade en ytterligare frist. Sjukvårdaren väljer mellan olika åtgärder. Gör han rätt går soldatens dödsklocka långsammare.

– Sjukvårdaren räddar inte liv. Det är det läkaren som gör. Sjukvårdaren ska se till att den sårades chans att klara sig ökar, säger Hans Lindgren.

Ständig träning behövs

När soldaterna lämnar terrängen och går in i hus tappar ledningen inte kontrollen över övningen.  I varje rum sitter en liten dosa som håller ordning på vem som är var i rummet. Huset är byggt som en tredimensionell modell efter ritningarna och kan vändas åt alla möjliga håll på bildskärmen.

– Det här innebär att polisen till exempel skulle kunna öva en gisslansituation i Riksdagshuset när huset är tomt. Övningen kan sedan analyseras efteråt. Den nationella insatsstyrkan är en av de få som sett det här nya systemet och där är intresset stort, säger Hans Lindgren.

Fhleming Christensen var 1999 chef för den första Kosovobataljonen och vet att soldaterna på ett internationellt uppdrag behöver ständig träning.

– Som förbandschef kan man tvingas skicka soldater som stått i månader vid en lugn vägspärr till ett krisområde. Hur ska de kunna klara av det bra om de och förbandet inte har haft en chans till repetitiv övning?

Fhleming Christensen säger att alla försvarsmakter sitter i samma båt nu. Deras legitimitet är att släcka bränder i dess linda. Alla ska delta i den internationella krishanteringen och har därmed samma utmaningar.

– Det heter att alla ska kunna samverka med alla, men mer än så sägs det inte. En svensk soldat ska kunna tala lika lätt med en brittisk pilot som med en svensk. Vår planerade stridsgrupp ska ha tio dagars beredskap. Hur vet man att den är samtränad för att möta alla möjliga stridssituationer och med vem är det man kommer att operera?

Allt det här pekar, enligt Fhleming Christensen, på att soldat och förband ständigt måste öva.

– Ingen försvarsmakt har i   dag råd att slänga bort hela arvet. Nyutveckling måste ske kompatibelt med arvet. Träning måste däremot bli institutionaliserad, det vill säga man måste kunna träna både inför men också under ett missionsuppdrag. Stridsgruppens sammantagna förmåga ska kunna övas och utvärderas. Nyckeln till mycket av det här kallas inbäddad teknologi. Det innebär bland annat att träningsverktyget är inbyggt i plattformen redan från början. En stridsfordonsbesättning som hamnat vid en vägspärr och inte har mycket att göra kan som exempel öva sig på de svåra sakerna inne i fordonet.

Från skogen till staden

En stor förändring mot förr är att striden sker i bebyggelse. På bara tre år har man lämnat skogen och gått in i städerna. Förr skulle man simulera hur ett vapen träffade. Nu handlar det mer om hur soldaterna rör sig. Det svåra är att gå in i en stad.

När denna intervju görs har USA just erövrat Falluja i Irak. USA:s bästa förband på urban strid är marinkåren och den har egna stridsträningsanläggningar med sig i Irak. Om det var detta faktum som höll de amerikanska förlustsiffrorna nere, vågar inte Fhleming Christensen spekulera i.

– Den gamla militära sanningen att man ska undvika strid i bebyggelse gäller däremot än, säger han. Det skulle förvåna mig mycket om det visar sig att amerikanerna använde annat än den klassiska militära taktiken för strid i bebyggelse. Det verkar som om de använt fotsoldater som känselspröt och sedan satt in de tunga distansvapnen när de stött på motstånd. Striderna sker på gatorna och mindre inne i husen. Den huvudsakliga utmaningen blir då att taktiskt leda och samordna den totala effekten av alla dina vapensystem.

Förbanden kan öva i speciella stridsledningsanläggningar. I Norge finns Rena 20 mil norr om Oslo. Fyra gånger om året ska en norsk soldat öva i anläggningen. Även Sverige kan få en sådan anläggning.

– Det finns en plan för en riksanläggning som kan ligga i Kvarn, säger Ari Sällinen som lämnat Stridsskolan i Kvarn för Saab i Huskvarna. Hans kunskap om den svenska framtidssoldaten Markus är hårdvaluta i dagens utbildningsvärld.

Fhleming Christensen säger att det i huvudsak finns tre sorters kunder. I särklass står USA som har en avancerad försvarsmakt med en lång tradition av simulering. USA leder den här utvecklingen ungefär på samma sätt som landet leder utvecklingen av nätverksförsvaret. I nästa grupp finns Sverige, Storbritannien, Finland, Holland och flera andra länder som har en lång tradition och egna träningsanläggningar. Sist på listan kommer länder som saknar simuleringstradition. Här finns länder i Asien och det forna östblocket.

Den amerikanska inställningen är att du ska träna som man strider, träna där du är och träna under uppdrag. Den amerikanska träningsmarknaden är enorm.

– Den som lyckats kapa åt sig en skiva av den kakan kan leva gott på den, säger Anders Jonzon. Just nu verkar amerikanerna dock lägga ut så mycket pengar på skarpa vapen att de håller igen på träningsverktygen.

Även om det är lösa laserskott kostar det mycket pengar. Vilket argument ska en försäljare ha för att detta är en god investering?

– Våra amerikanska kunder har gett oss svaret, säger Hans Lindgren.

– Det räddar liv.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2004/6

Trolleri med ljud och taktila västar

Taktila_vastar [Converted]

FOI-forskaren Otto Carlander utvecklar tekniska hjälpmedel som stimulerar kroppens egna sinnen. Tredimensionellt ljud och västar som  vibrerar kan hjälpa framtidens stridspiloter – eller funktionshindrade.

Du går där i mörka skogen. Plötsligt knakar det snett bakom dig. Utan att du vet hur det går till identifierar du ljudet, hotet och riktningen. Detta är en intuitiv känsla som förmedlar direkt och tydlig information.

– Skogsvandraren kan vara en stridspilot. Hotet kan vara en robot. Piloten måste kunna reagera intuitivt på hotet. Han har ibland inte tid att titta på displayer och leta efter information. Han måste känna hotet och riktningen med en gång och kunna reagera instinktivt.

Otto Carlander, på Institutionen för människa–system-interaktion (MSI) på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har sedan två år tillbaka forskat i hur detta ska gå till. Han har bra förutsättningar för detta eftersom han har studerat både datavetenskap och hur hjärnan fungerar.

– Vi måste hjälpa människan att behandla informationen. När syn och hörsel inte räcker till får man sprida informationen över nya kanaler. En sådan kanal är vår hud. Vi har nästan två kvadratmeter täckta av taktila receptorer som är kopplade till hjärnan, säger Otto Carlander. Känselsinnet används sedan länge i blindskriften och Carlander menar att den nya tekniken skulle kunna göra livet lite lättare för människor med funktionshinder.

Väst med receptorer

Den nya tekniken har drivits fram av flera olika faktorer. Tekniken blir allt mindre och man har länge letat efter alternativa lösningar till att presentera information. Det handlar om tredimensionellt ljud och taktila västar. Taktil betyder beröring. Med det taktila sinnet menas hela känselsinnet eller hudsinnet. En taktil väst är alltså ett verktyg som sänder information till hudens taktila receptorer. Informationen ges via små motorer av samma sort som sitter i våra mobiltelefoner. Piloten som jagas av en robot har en väst med dessa små motorer som sitter över hela bålen. Flygsystemet överför information till västens motorer som genom sina vibrationer förmedlar information om från vilken riktning hotet kommer.

– Den här tekniken kan användas till nästan vad som helst, säger Otto Carlander. Man kan tänka sig att en rallyförare får information om vad som väntar bakom nästa krök genom vibrationer i händerna i stället för från en kartläsare. En dykare på djupt vatten, som inte vet vad som är upp och ned, kan programmeras med en virtuell korridor som han ska följa till ytan. En helikopterpilot, som ska hålla sig inom en tänkt kub, kan också få hjälp. När han kommer för nära marken får han en klapp i baken och när han kommer för högt får han en klapp på axeln.

– Alla former av mörkernavigering kan underlättas med taktila västar. Ibland kan det kanske räcka med att veta var norr ligger. De första taktila displayerna användes för diabetessjuka barn som behövde påminnas om när det var dags att ta sina sprutor. Displayen består av en vibrerande klocka. Det taktila sinnet fungerar ungefär som hörselsinnet när det gäller uppmärksamhet. På samma sätt som vi kan stänga ute ljud vi inte vill höra kan vi också stänga av sinnet för beröring.

Tredimensionellt ljud

En väst som kan vibrera låter kanske inte så fantastiskt. Desto mer imponerande är det tredimensionella ljudet. Eller vad sägs om att ha ett par hörlurar på sig och höra en ljudkälla från ett bestämt ställe i rummet? Eller att höra fyra personer tala från fyra olika håll. Trots att det inte finns några högtalare i rummet. Hur det här fungerar framgår av grafiken på sidorna 18–19.

– Vår viktigaste ledtråd för att bestämma riktningen till ett ljud är att hjärnan registrerar tids- och amplitudskillnad då ett ljud når respektive öra. Det här skulle man vilja ha i militära system också, säger Otto Carlander. Vi skulle kunna förbättra system som redan finns och låta rösterna komma från det håll där de finns i verkligheten. När flera personer pratar samtidigt i mono är det svårt att skilja ut den ena från den andra. Det tredimensionella ljudet ska främst användas för att göra röster urskiljningsbara och förmedla riktningsinformation till exempelvis ett hot.

FOI-forskarna har testat systemet på brandmän med resultat som påvisar en god potential. I dag kan ledningsoperatörer höra sina brandmän i stereo, men för att bättre kunna urskilja respektive radiokanal kan  tredimensionellt ljud användas. Förutom ledningsoperatörer skulle en räddningsledare kunna använda tredimensionellt ljud för att få en bättre känsla för var hans brandmän är, till exempel inne i ett brinnande hus.

– Bäst ljud skulle man få om vi skräddarsydde systemet för varje person. Men det är en mycket tidskrävande process så vi strävar efter att använda generella ljudfilter som passar någorlunda bra för alla.

Verksamheten som rör tredimensionellt ljud bedrivs på institutionen MSI inom projekten operatörsplatsen, den framtida soldaten och kognitiv lägespresentation.

Unikt försök med piloter

Projektet med taktila västar drivs tillsammans med TNO Human Factors som är FOI MSI:s motsvarighet i Nederländerna. TNO har konstruerat en taktil väst, men Otto Carlander med kolleger går en annan väg.

– Vi ska ha tre bälten som sitter på olika höjd på bålen. Vi använder bålen som mottagare av flera skäl. En människa har en känsla av sin egen mittpunkt och kan med den som referens urskilja olika riktningar. Bålen erbjuder dessutom tillräcklig plats för att fästa tre bälten med tillräckligt tydliga höjdnivåer.

Tillsammans med TNO ska FOI göra ett unikt försök. Det går ut på att sätta stridsflygare i den dynamiska flygsimulatorn (humancentrifug) i Linköping för att se om den taktila västen underlättar att exempelvis hitta mål och hot under en flyguppgift. Även om piloten är utsatt för höga g-krafter ska en tränad pilot kunna känna att det trycker lite extra på ett ställe på magen.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

MSI för cyklister och jaktflygare

MSI [Converted]

Patrik Stensson är flygingenjören som vill ha mer intuition och
mindre teknikhysteri i flygvapnet. För honom är människan
systemets starkaste länk och inte den svagaste.
– Människan måste ha kontroll över tekniken, säger han.

Morfars traktor, bilar och Viggenplan. Patrik Stensson har alltid gillat att köra saker med motorer. När det uppenbarade sig en möjlighet att flyga stridsflygplan var det bara att sätta igång.

– Jag började flyga 1988. Med tiden började jag fundera över vari nöjet egentligen bestod. Jag kom fram till att det hade att göra med känslan av att ha kontroll över något så avancerat som ett stridsflygplan. Det var väl så intresset för MSI vaknade. Fast då visste jag inte att det hette det. Lite på skoj kan man säga att stridspiloter är utvalda och utbildade för att tro att de alltid har kontroll. Det allvarliga svaret är att de verkligen utbildas just för att ha kontroll, för att känna var gränserna går, både ens egna och flygplanets. Utbildningen går ju ut på att kunna utnyttja flygplanssystemet ut till gränserna.

Interaktionen mellan människa och system, MSI, blir som tydligast i ett stridsflygplan. Patrik Stensson säger att det är där allting ställs på sin spets, samtidigt. Hårda fysiska påfrestningar på kroppen, komplicerade tekniska system med extrema prestanda och mängder av information som ska tas in, förstås och ligga till grund för snabba och ibland ödesdigra beslut.

– MSI-forskningen är just därför kanske som allra mest intressant i flygsammanhang, vilket självklart skall utnyttjas som drivkraft och inte ses som en orättvis konkurrensfördel gentemot andra områden. Eftersom frågeställningarna samtidigt till största delen är generella kan resultaten även användas av andra.

Patrik Stensson arbetar framförallt med MSI-frågor och studier vid flygvapnets utvecklingsenhet som är organiserad inom det som troligtvis kommer att heta Luftstridsskolan (LSS), placerad i Uppsala garnison där den numera nedlagda flottiljen F16 låg och som i   dag även inhyser de tre taktiska kommandona och Operativa insatsledningen.

MSI är ett omfattande ämne som allt för ofta reduceras till frågor om det fysiska gränssnittet, vilket endast är medlet för interaktionen med systemet. Hur människan fungerar ihop med systemet är den överordnade frågan, MMI är gränssnittet där interaktionen genomförs.

Patrik Stensson har lila mellan ränderna på axelklaffarna. Han har vidareutbildat sig till flygingenjör, men säger skämtsamt att den sakrala färgen snarare betyder att han är självutnämnd överstepräst i flygvapnets MSI-samfund. Det är inte alltid så lätt att få gehör i det ännu lite väl teknikorienterade flygvapnet för den typ av abstrakta och i viss mån filosofiska inslag som MSI till del består av. Även om verkligheten ibland tränger på med konkreta problem som följer av teknikens ohämmade utveckling. Arbetet blir därför ofta att plädera för en mer människoorienterad syn på tekniken, att predika MSI.

– Evangeliet är i korthet att människan aldrig är systemets svaga länk utan den starka. I tävlan mellan två tekniskt jämbördiga system vinner det där människan och tekniken fungerar bäst tillsammans. Men vi har gett tekniken en självstyrande ställning som är barock. Jag har rätt att säga det. Eftersom jag är ingenjör och därmed formellt en representant för tekniken. För det mesta när det anges ”mänskligt fel” som orsak vid incidenter borde det egentligen stå ”konstruktionsfel orsakade felaktig handling”. Det får aldrig anses vara en belastning att ha människan som en väsentlig del i systemet, det är i själva verket ett självändamål, en absolut och existentiell nödvändighet.

– Om vi överlät hela konstruktionen av våra hus till byggnadsingenjörer skulle vi få stabila hus som stod emot naturens krafter. Men de skulle förmodligen inte vara särskilt trevliga att bo i. Därför har vi arkitekter som utformar husen så att de kan användas på ett bra sätt av människor. När vi konstruerar tekniska system har vi inte kommit längre än till ingenjörerna. Det är hög tid att få med arkitekterna. Interaktionen måste designas.

Den digitala dimman

Förr klarade vi av interaktionen ändå. Det löste sig med utbildning och övning, som Patrik Stensson säger. Men med den digitala tekniken har allt blivit annorlunda. Det har lagts till ett abstraktionslager mellan människan och systemet som kan ha helt godtyckliga egenskaper. Människan har blivit mer eller mindre bortkopplad från den analoga dynamiken och har därför avsevärt svårare att ha kontroll. När något går snett blir människan överraskad eftersom systemet inte förmedlar att något håller på att gå på tok.

För att ha kontroll måste det finnas en möjlighet att kontrollera. Det ska finnas en teknisk förmåga till kontroll – kranar och rattar. Och det ska finnas en mänsklig förmåga till kontroll – att kunna skruva på rattarna. Mänsklig förmåga är dels att rent praktiskt kunna hantera rattarna men det är även att ha kapacitet över till att fundera ut hur systemets egenskaper bäst kan användas vid just det aktuella tillfället.

– Tillsammans är det systemförmågan. För att vi ska kunna skruva på rattarna måste vi ha ett medvetande om vad som händer och det får vi av att skruva på rattarna, säger Patrik Stensson och tar en liknelse om bonden och hans dräng.

– Innan bonden har fått förtroende för drängen och för att han klarar av jobbet är han ingen verklig avlastning. Drängen blir snarare en belastning eftersom bonden i början säkerställer att jobbet blir rätt gjort genom att antingen kontrollera honom minutiöst eller till och med själv göra om det drängen gjort. Först då förtroende finns kan bonden känna att han har kontroll över tillvaron även om drängen gör jobbet och först då ger han avlastning.

Patrik Stensson ser med oro på hur vi istället för att säkerställa att vi verkligen har kontroll gladeligen ger bort den.

– Autonom har blivit ett positivt värdeord i tekniska sammanhang. Vi strävar efter autonoma system. Men autonom betyder självständig. Det innebär att vi strävar efter att avsäga oss kontrollen över systemen. Förhoppningsvis avser vi egentligen att sträva efter avancerad automation. Och automatisk behöver inte betyda utan interaktion. Ett jätteautomatiskt system är i bästa fall samtidigt jätteinteraktivt. Det kan vara som samspelet mellan en flygkapten och en styrman i ett trafikflygplan. Styrmannen kan liknas vid en mycket avancerad automat som gör saker för att avlasta kaptenen, men kaptenen och styrmannen talar hela tiden med varandra och fördelar kontinuerligt arbetet. Samarbetet bygger på interaktion och på förtroende som skapas genom interaktion.

Teknik, bara för att det går?

Automationen har sin egen ironi. En automation är avsedd att avlasta, men om man inte har kontroll och förtroende för hur prylen löser sin uppgift så skapar det förvirring och leder i slutändan till mer jobb.

– En av de vanligaste replikerna i trafikflygplanets cockpit vid en incident är ”vad var det som hände nu?” säger Patrik Stensson. Ett modernt trafikflygplan är nog bland det mest automatiserade som finns. Och det fungerar så länge systemet befinner sig i den miljö som det är konstruerat för. Men när den oförutsägbara verkligheten träder in och adderar något till problemet tar det ofta för lång tid för människan att återta kontrollen och reda ut situationen. Dubbelt ironiskt blir det väl då slutsatsen av detta är att människan är den svaga länken.

Det hörs att Patrik Stensson inte är en vän av visionen om det förarlösa passagerarflygplanet.

– Nej, det är verkligen ett uttryck för den slutgiltiga teknikhysterin! Bara för att det går att göra tekniskt så ska vi ha det, utan att fundera över om mänskligheten verkligen vill det.

Det sätt som vi låter oss styras av tekniken är ibland skrämmande tycker Patrik Stensson som säger att en del av det som framställdes som utopier i George Orwells 1984 anses som alldeles normalt i dagens samhälle. Kultfilmerna Terminator och Matrix baseras på att mänskligheten konstruerar en teknik som man anser sköta jobbet bäst och avsäger sig kontrollen. Patrik Stensson tycker att vi tenderar att resonera på liknande sätt och att filmerna därför fungerar bra som intressanta tankeväckare.

Vad ska vi då göra förutom att släppa in arkitekterna i systemverkstaden? Jo, vi ska utnyttja människans unika och starka sidor, bland annat de intuitiva kanalerna.

– Vi kan förenklat säga att människan har ett intuitivt medvetande och ett fokuserat medvetande. Det fokuserade är det medvetande vi till viss del kan kontrollera men det är samtidigt förknippat med de begränsningar som, ibland något förhastat, brukar tillskrivas hela människan, t.ex. en sekunds fördröjning och 7±2 parallella kanaler. Vårt intuitiva medvetande är förhållandevis omedelbart och obegränsat, säger Patrik Stensson.

– Det fokuserade medvetandet använder vi för att lära oss nya saker. Som när vi skall cykla, köra bil eller flyga stridsflygplan för första gången. Efter ett tag lär vi oss att ha förtroende för vår egen intuitiva förmåga och då lämnar vi över en del av jobbet till det intuitiva medvetandet. Så snabba förlopp som att hålla balansen på en cykel klarar bara de intuitiva kanalerna. Men nu är kruxet att eftersom det endast är det fokuserade medvetandet som har maskinliknande egenskaper och som i någon mening är mätbart blir det den förmågan som jämförs med datorer och automater. Och då ligger vi ohjälpligt efter. En viktig unik mänsklig egenskap är att alltid kunna sätta in problem i ett större perspektiv, att använda vårt samlade arv och hela vår erfarenhet till att se saken i ett annat sammanhang. Det mesta av detta ligger i vårt intuitiva medvetande och det avgränsas ofta bort i jämförelsen med datorer och maskiner.

– När du blivit en van bilförare så avlastar du dig själv med att använda dina intuitiva kanaler. Du kör med känsla och håller en liten glugg öppen i det fokuserade medvetandet som övervakar och kan slå larm. Och så är det med stridsflygare också. Erfarenhet och skicklighet är att ha förtroende för sin intuitiva kapacitet och det har du bara om du har prövat den. Med rätt byggda system kan du klara av mycket av arbetet med dina intuitiva kanaler. Då kan du få en överkapacitet som du kan använda till att ligga på framkant.

Under slaget om Storbritannien sommaren 1940 skickades mycket oerfarna piloter upp från båda sidorna. De som överlevde de första uppdragen hade sedan ett erfarenhetsövertag som gav dem kapacitet att tänka i förväg, vara taktiska, vilket gav dem väsentligt mycket större möjligheter att överleva en längre tid.

Lite tillspetsat uttryckt finns det ett årtal när tekniken sprang ifrån människan.

– 1978 kom Intel med den första så kallade PC-processorn. Man kan säga att det var då den digitala tidsåldern på allvar tog fart, säger Patrik Stensson. Det var vid den tiden man började konstruera system där det inte finns plats för människans intuitiva kanaler. Bara när det finns en analog dynamik går det att så småningom få en känsla för hur det fungerar. Därmed inte sagt att de digitala systemen bara är av ondo. De skapar fantastiska möjligheter. Det farliga är när de används på fel sätt.

”Luftens rallyförare”

Moderna bilar har massor av datorer. De håller ordning på bromsarna så att de inte låser sig och förhindrar att bilen kommer i sladd. Systemen har höga prestanda. Men när antisladdsystemet når sin gräns blir bilen utan förvarning omöjlig att kontrollera.

– En rallyförare skulle aldrig använda ett sådant system därför att de ständigt  ligger på gränsen för vad bilen klarar av. Den vanlige Svensson, som åker ”mitt i skjortan” med bilen, får med hjälp av systemen en ”större skjorta” och har därmed för det mesta längre till gränsen där bilen sladdar, vilket vid en snabb anblick framstår som en ökning av säkerheten. Även för Svensson finns dock en fara med det eftersom man lätt luras att omedvetet komma för nära gränsen då systemet döljer den dynamik som förmedlar var gränsen går. Problemet nu är att stridsflygarna, som är ”luftens rallyförare” eftersom de allt som oftast skall balansera på gränsen för vad systemet klarar av, också börjar bli utrustade med system som döljer gränserna.

Ett exempel på detta är det datoriserade styrsystemet i Gripen. Patrik Stensson säger att systemet numera verkar fungera utmärkt och att det egentligen inte finns något alternativ eftersom det är omöjligt för en människa att manuellt flyga ett instabilt plan som Gripen.

– Faran med ett sådant system är dock att man kan förlora känslan för hur systemet arbetar. Det kan vara svårt att veta hur hårt det får jobba för att klara av planet. Styrsystemet kan ligga på gränsen till sin förmåga men resultatet är ett lugnt och till synes stabilt uppträdande. Det var kanske något sådant som hände vid de två första haverierna. I äldre plan med analoga styrsystem får man tydligare förvarning. Det skakar i planet, rodren biter inte och så vidare.

Hur ett så komplicerat system skall förmedla den typen av information vet inte Patrik Stensson ännu, annat än att det måste ha någon form av analog dynamik som ger piloten en chans att lära sig använda sitt intuitiva medvetande. Något annat duger inte.

Man måste ”kunna lära känna grejerna” som Patrik Stensson säger och uppmanas att förklara problemet med ett konkret exempel. Jaktpilotens öga är radarn. Den ger honom en uppfattning om läget, var målen är och vad han ska göra.

– Viggenradarn gav i sig en syntetisk bild, men den var ändå relativt ”analog”. Den visade på några olika sätt med sitt beteende hur svårt den tyckte att det var att hitta och följa ekona.

– Jasradarn är mer avancerad och mer digital. Av förklarliga skäl döljer den mycket av sitt inre liv men det sker kanske på bekostnad av känslan för hur svårt den tycker att tillvaron är.

Var det bättre förr?

Därmed kommer vi in på det intressanta ämnet om det var bättre förr.

Man talar om flygplansgenerationer. Draken tillhörde den andra generationen, Viggen den tredje och Gripen tillhör den fjärde. Draken beskrevs som svår att flyga vilket innebär att flyguppgiften krävde relativt mycket av pilotens kapacitet. Efter en tid kunde piloten föra över mer av flygandet till de intuitiva medvetandets kanaler. Det blev som att cykla. Den erfarne piloten kunde frigöra en viss överkapacitet. Viggen var nog lättare att flyga och samtidigt fanns det fler system att hantera. Men den förhållandevis analoga karaktären på systemen gjorde att erfarna piloter kunde lära sig att både flyga och sköta systemen mycket på känn och därför frigöra ganska mycket överkapacitet. Det som krävs för att kunna vara en bra taktiker. Fördelningen mellan flygning, systemhantering och överkapacitet kan också sägas att den var välbalanserad. För mycket överkapacitet är inte heller bra för då har man inget att använda den till. Överkapaciteten använder det medvetande som skapas av den nyttjade kapaciteten. Så kommer Gripen. Beskrivs som än lättare att flyga, men med massor av system med digital karaktär. Det finns inte så mycket kapacitet att tjäna in på flyguppgiften för den erfarne och systemen kräver massor av pilotens kapacitet där det inte heller finns så stora möjligheter att använda intuitiva kanaler.

Det finns två typer av effekt av ett system. Den effekt som kommer av att systemet nyttjas med den mänskliga kapacitet som krävs för detta och den effekt som kommer av att människan använder den tillgängliga överkapaciteten till att dra nytta av systemets egenskaper. Patrik Stensson kallar dem för ”konstruerad effekt” och ”tillämpad effekt” och anser att det är den tillämpade effekten som är den väsentliga skillnaden mellan olika system, den riktigt värdefulla effekten. Om det fanns en trend med ökande överkapacitet fram till och med tredje generationens stridsflygplan så är det nog ganska riskfritt att påstå att den trenden är bruten.

– Det allvarligaste är inte att antalet system har ökat så mycket utan att dynamiken i dem är så dold av den digitala karaktären att det är svårt att lära sig få någon känsla för dem och på det viset skapa den värdefulla överkapaciteten och fylla den med nyttigt intuitivt medvetande, säger Patrik Stensson.

– En bra balans mellan konstruerad och tillämpad effekt är förmodligen en mycket viktig faktor för att ett system skall bli robust och funktionellt, eller med militärt språk, ”fältmässigt” och ”stridsdugligt”. Det är när systemen kompletterar människan och skapar goda förutsättningar för de unikt mänskliga egenskaperna som framgång nås, inte när teknik och människa konkurrerar.

För Patrik Stensson är Viggenepoken historia. Hans sista flygning var i augusti. I julas försvann i princip de sista viggenflygplanen. Gripen har han ännu bara fått åka i baksits. Och det är inte samma spets på MSI-problemen i morfars gamla traktor.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Flygsimulatorn som kan backa

Flygsimulator [Converted]

En ny flygsimulator utvärderas just nu på Totalförsvarets forskningsinstitut i Linköping. Det unika med den nya simulatorn är de pedagogiska hjälpmedlen och att den är relativt billig att bygga. Framsyn har tagit en provtur.

Det ringer och piper och Viggenspaken vibrerar varnande. Det är inte så lätt att flyga som man kanske tror. Men planet håller sig i luften, trots allt. Om jag vänder mig åt sidan ser jag något som kan vara Östgötaslätten rusa förbi. Det går till och med att ana luftintaget på Viggenplanet. Framåt syns symbolerna i head up-displayen. Det är märkvärdigt svårt att få planet att ligga rakt på vingarna. En lutning med spaken och planet börjar svänga och luta. I verkligheten skulle det här ha varit ytterst påfrestande. Nu är det lyckligtvis en simulator. Efter en 180 graders sväng dyker det upp något konstigt i skyn. Det ser ut som ett serpentinband – eller kanske mer som en dna-spiral. Det är så jag har flugit planet.

Jag sitter i luftstridssimulatorn Aces på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i Linköping. Bandet är ett av de pedagogiska verktyg som är kännetecknet för denna simulator. Här kan man inte bara stanna tiden, det går också att spela tillbaka den. Det betyder att piloten får nya chanser. Var han inte nöjd med den första manövern så kan han pröva en ny. Han kan också sätta sig bakom en virtuell kamera och fara omkring i luftrummet och se på sin flygning ur olika vinklar. Går det för fort kan han flyga med halva hastigheten. I verkligheten skulle då planet ha förlorat sin lyftkraft och trillat ner. Han kan också flyga fortare än vad det går att göra i verkligheten. Den pedagogiska poängen är att om man nöter in ett moment i hög hastighet så känns det lättare i den verkliga, långsammare världen.

Hela tiden gäller det att spana. I Aces presenteras den virtuella verkligheten direkt i flygarens hjälm. Systemet håller ordning på vart flygaren tittar och vartefter plockas den bild fram som flygaren borde se där. Detta är möjligt tack vare den enorma datorutvecklingen.

Utvärderar pedagogiken

Staffan Nählinder på FOI:s institution för människa–system-interaktion (MSI) ansvarar för utprovningen av simulatorn.

– Vi utvärderar själva simulatorn i sig och så prövar vi i samarbete med flygskolan i Linköping hur de pedagogiska verktygen fungerar. Vi utvärderar vad som kan göras bättre, vad man kan avstå från och så vidare. Vi testar också om hjälmdisplayen är ett bra alternativ, säger han.

Luftstrid på nära håll brukar kallas dog fight på flygarspråk. Det var så flygstriderna började under första världskriget då piloterna kom väldigt nära. Det var också en nödvändighet eftersom kulsprutorna inte var effektiva på längre avstånd. Redan då lades grunden för jaktstriden. Den som hade högre fart och högre höjd än sin motståndare, och helst solen i ryggen, hade en stor fördel. Han kunde oupptäckt dyka ned på sin fiende som sällan hann uppfatta vad det var som träffade honom. Under andra världskriget var principerna desamma. Slaget om Storbritannien, när det brittiska jaktflyget under sommaren 1940 vann utnötningskriget mot det tyska flygvapnet, har blivit symbol för jaktstriden.

De oerfarna flygarna lärde sig av de erfarna. Om de klarade sig de första dagarna kunde de bygga upp så mycket erfarenhet att deras chanser till överlevnad ökade dramatiskt. Då fick de lära sig jaktstridens grunder den hårda vägen.

I Sverige har de blivande piloterna aldrig haft erfarna jaktflygare som lärare. Det finns ingen egen krigserfarenhet att bygga vidare på. Det är dessutom svårt att lära blivande flygare det grundläggande i jaktstriden. När lärare och elev kommer ner på marken   visar läraren med händerna hur planen låg och var eleven gjorde fel och hur han borde ha gjort. Vilken elev kan komma ihåg det? Dessutom kan eleven inte gå upp senare och öva samma moment, för förutsättningarna kan inte repeteras. Det är här luftstridssimulatorn kommer in.

– Den ska ge de blivande flygarna en förståelse för hur flygplan uppträder i lufthavet. De ska förstå vad vinklar, farter och höjder betyder, det vill säga de grundelement som alltid ingått i jaktstriden.  Flyglärarna, som är här och hjälper oss med utvärderingen, säger att de har stor nytta av de pedagogiska verktygen. Läraren kan sitta i den ena kabinen och eleven i den andra och så flyger de några minuter, går ut och ser hur de flugit. Läraren kan också från kontrollpanelerna låta två elever i var sin kabin flyga mot varandra.

Unik och billig

I luftstriden går det att plocka in andra flygplan och skjuta med automatkanon och värmesökande robot. Eleverna får också lära sig hur man kan lura en sådan robot med facklor eller undanmanövrer. Det gäller att lura roboten att göra sig av med sin energi när motorn har slutat att gå.

– Det unika med vår simulator är de pedagogiska hjälpmedlen, säger Staffan Nählinder.  I dag tävlar simulatorerna om att vara så realistiska som möjligt. Vi tror att det går att spara in på realismen och i stället satsa på de pedagogiska verktygen. Det är väl inget som säger att man lär sig bättre för att det går att räkna nitarna på flygplanet?

– Tanken har varit att bygga en relativt billig och enkel simulator som till största delen baseras på redan färdiga program och hyllvara. Den här simulatorn har Saab byggt åt flygvapnet och de har tagit program som redan finns. Det nya är sättet att koppla ihop delarna.

De pedagogiska verktygen har utvecklats av en samarbetsgrupp bestående av Saab, FM, FOI och försvaret.

– Vi började med en enkel simulator som inte var större än en vanlig pc. Den kallades då för illustrator. Nu har vi kommit till demonstratorn, där vi kopplar ihop olika simulatorer. Vi kan flyga mot luftstridssimulatorn i Bromma och kommer snart att kunna koppla ihop Aces med en markstridssimulator.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafkik, Framsyn 2004/6

Överlevare med koll

Erieye [Converted]

Radarplanet Erieye byggdes för att försvara Sverige. Till skillnad från andra stora projekt från det kalla kriget verkar Erieye ha en framtid. Information är det alltid efterfrågan på. Systemet har exporterats – nu senast till Grekland. Tekniken är avancerad, men det behövs inga övermänniskor för att bemästra den, säger Ericssons utbildare.

Tummen upp från den brasilianska piloten. Dragstången är stuvad i kabinen och planet taxar ut på Malmens flygfält. Någon minut senare är denna flygande ledningscentral i luften. Kursen är satt mot Halmstad och snart ska planet vara hos sin nya ägare, det grekiska flygvapnet. Planet är ett av fyra och hela affären är värd en halv miljard dollar.  Hjärnan är Ericssons fasstyrda radarantenn på taket. Karl Ekvall från Ericsson sitter vid en av de fem operatörsplatserna. Kort efter starten slår han på radarn. På den stora skärmen ritar han in ett stort område vid västkusten och säger att nu ska vi se på sjöläget.

På bara någon sekund ritas fartygen i Västerhavet in. Det är fler fartyg än man hinner räkna, men radarn hinner. Den slänger ut 30 kW i pulsen. Det motsvarar sex elspisar. Inte undra på att det behövs en särskild motor för att alstra energin.

– Och så kan vi titta på flygläget väster om Gotland, säger Karl Ekvall.

Och proceduren upprepas. På bara några sekunder har vi koll på fartygen i Västerhavet och flygplanen över Östersjön. Och ändå har vi knappt lämnat Linköping bakom oss. Radarn ser åt båda sidor och räckvidden sägs vara 45 mil med en antydan att man nog kan klämma ut lite till med vässad signalbehandling.

En egenhet är att man tappar detektioner när planet svänger brant eftersom radarn då pekar ner i backen med ena sidan och upp i himlen med den andra. Även om systemet ska kompensera för detta vill man ha svängen så snabb som möjligt.

Major Tomas Hermansson från flygvapnet som normalt flyger den svenska versionen, som dock inte har några operatörsplatser, vill ha en taktisk sväng.

– Det finns en misstanke om att ett pilvingat jetflygplan som det här brasilianska Embraer 145 inte svänger lika snabbt 180 grader som en rakvingat propellerplan som det svenska Saab 340.

Det brasilianska piloten säger till i god tid före svängen och alla spänner fast sig. Så här våldsamt går det inte till på inrikesflygningarna. Det är ju ingen 9 g-sväng, men känns ändå. Alla tar tid med klockorna och nickar sedan godkännande.

Den grekiska exporten är Ericssons senaste. Tidigare har man sålt fem system till Brasilien och ett till Mexiko. Sverige har sex, men dessa är flygande radarstationer och kallas S 100B Argus och ingår i flygvapnets nätverk FV 2000. Planet togs då fram för att försvara Sverige. Till skillnad mot många andra stora materielprojekt från kalla kriget är Erieye en överlevare. Anledningen är enkel. Information är det alltid efterfrågan på.

I Brasilien används planet i ett större övervakningsnät som nu för första gången gett Brasilien en insyn i vad som sker i luftrummet över det gigantiska Amazonas, ett område som är lika stort som USA väster  om Mississippi. Här finns 20 procent av världens sötvatten och här växer inte bara regnskogen. Kriminalitet som knarksmuggling, skogsskövling och illegal gruvdrift frodas också. Erieye är en del i det vakande ögat. På bara en månad avslöjades 50 illegala flygfält. Kriminaliteten är till största delen flygburen. Genom att se när flygplan avviker från sina förväntade rutter kan man hitta de förbjudna fälten. Spaningsplanen har blivit ett så stort hot mot den organiserade brottsligheten att besättningarnas identitet måste skyddas. När ett flygplan lyfter ringer smugglarnas spanare i sina mobiltelefoner. Men flygplanen kan också avlyssna den trafiken. Flygplanen sköts av flygvapnet och det är polisen och andra myndigheter som använder informationen.

Det brasilianska projektet är ett civilt-militärt samarbete där man  får man in värdefulla miljödata om vattenföroreningar och växtlighet. Att Brasilien gav sig in i det här tillskrivs till stor del miljökonferensen i Rio 1992. Inför denna måste Brasilien visa världen att man gjorde något för Amazonas som är en viktig del av hela jordens ekosystem.

Tekniken må vara imponerande. Men utan människor som vet hur man sköter den är den inte mycket värd. Lars Ekström har jobbat i 20 år som flygstridsledare. Nu har han lämnat lunken i flygvapnet för samban i Sydamerika och är sedan flera år knuten till Ericsson som utbildare och åker jorden runt och håller kurser för radaroperatörer.

– I början hade man kanske som svensk vissa föreställningar om att det inte skulle vara samma ordning och reda som hemma. Men där hade jag fel. Det är hög klass på organisationen och det finns en stor ödmjukhet att lära sig så mycket som möjligt.

Lars Ekström säger att man inte behöver vara övermänniska för att klara denna avancerade teknik.

– Egentligen skulle vi kunna ta in en från gatan. Men man bör ha en viss erfarenhet av ledningssystem. Sedan får man lära sig radarns principer och få förståelse för system och förmågor. Kort sagt att begripa vad informationen ska användas till. Själva handgreppen är lätta att lära sig. Något mer än vanlig datavana behövs knappast.

Grundinställning klarar  det mesta

Det utmärkande med Erieye är det självklara. Systemet är rörligt och antennloben är styrbar. Den senare innebär att man kan välja hur energin ska användas. En bred överblick över ett stort område eller en koncentration på vissa sektorer eller vissa objekt. Beroende på läget kan man också ändra uppdateringstakten. En lastbåt behöver man kanske bara kolla någon gång i minuten – ett flygplan betydligt oftare.

– Systemet har en grundinställning, säger Lars Ekström. Med denna klarar man sig i 90 procent av fallen. Det är som en modern kamera. Vill man göra något extra måste man veta så mycket att man kan runda automatiken. Det är det vi lär operatörerna.

Eleven får en grundkurs på mellan fem och sju veckor. Då ingår några flygningar. Mycket av tiden görs dock i en simulator där man både kan öva praktik och teori. Som med alla simulatorer blir mängdträningen billig och man kan öva det som inte går i verkligheten som att förbereda sig för ett uppdrag i ett annat land.

Efter detta sker en påbyggnadskurs med några fler flygningar. Nu ska operatören kunna sköta systemet på egen hand. Piloterna kan också gå en kortare kurs liksom militära beslutsfattare. Det här ger andra utanför den innersta kretsen en förståelse för vad planet kan och inte kan och hur det ska utnyttjas.

– I Brasilien låter man rutinmässigt piloter tillbringa en tid av flygningen som operatörer, säger Lars Ekström.

Rollfördelningen mellan operatörerna skiljer sig mellan uppdragen. Det ska dock finnas en chef som leder verksamheten och ansvarar för att man får ut något vettigt av den insamlade informationen. Chefen bestämmer också var flygplanets ska vara. Blir det en konflikt med flygsäkerheten så lär piloten ha sista ordet.

– Man bör ha med en expert på signalspaning och telekrig. Här finns ett hotbibliotek så att man vet man vad hittar, säger Lars Ekström. En bör sköta själva radarn vilket innebär att få fram bästa luft- och sjöläge. Man kan också ha en flygstridsledare och är det riktigt akut kan alla jobba som sådana. I det grekiska planet finns Natolänkarna 11 och 16. Att sköta dessa kan vara nästan ett heltidsjobb.

Varje uppdrag består av tre faser: planering, uppdraget och utvärdering. Man kan sitta efteråt och spela upp hela flygningen och lägga underrättelser i en databas.

Erieye är en kompakt variant av amerikanska Awacs. Den riktiga Awacs är en gigant. Den kostar gigantiska summor och kräver en gigantisk organisation. Ericsson menar att Erieye klarar 80 procent av vad en Awacs kan göra till en bråkdel av kostnaden. En förklaring är att planet så snabbt kommer i luften. Det är ju de kraven flygbolagen ställer på sina pendlarplan. För den som ska bekämpa brottslighet är snabbhet och överraskning en förutsättning för att lyckas.

För lekmannen som på plats i luften ser hur tekniken fungerar kommer tanken på Estonia upp. Vad hade hänt om Sverige haft en flygande lufttrafikledning under olycksnatten?

– Jag har funderat på samma sak, säger Lars Ekström. Så där långt ute på Östersjön  är det svårt att nå med kommunikation från land. Det enda man kunde göra var att tilldela en sökruta för varje helikopter. Det gjorde att helikoptrarna av säkerhetsskäl flyg långt från varandra och det var svårt att improvisera. Med en Erieye som den grekiska skulle vi ha kunnat dirigera hela räddningsaktionen och lett in helikoptrar mot de nödställda. Hade räddningsflottarna haft radarreflektorer kanske vi även hade kunnat plotta in dem.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6

Mjukvaruradio

MjukvaruradioI dag finns hundratals större och mindre radiosystem innom försvarsmakten. Ytterst få har förmågan att kommunicera med varandra. Samtidigt ställs stora krav på kommunikationen för rörliga taktiska enheter i det flexibla insatsförsvaret. Detta är en stor utmaning för forskare och utvecklare. Med mjukvaruradio, adaptiva radionoder och mobila ad hoc-nät kan teknikerna skapa flexibla och dynamiska kommunikationslösningar som uppfyller användarnas varierande krav.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kontroll av rymden

Rymdkrig_SLUT [Converted]Det skulle kunna finnas tre olika motiv till att placera vapen i rymden: Kontroll av rymden, Global vapeninsats och Försvar mot interkontinentala missiler. Även om det sker forskning och utveckling på dessa områden och man på olika håll diskuterar vapensystem för rymden så tyder mycket på att de inte är nära förestående. Mycket av det man vill göra från rymden går också att göra från marken, och oftast till ett lägre pris.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Wargames – när dataspelet blir krigsspel

Wargames dataspel o krigsspelDataspel spelas för att det är roligt. Krigsspel måste vara realistiska. Kan dessa två krav förenas? Vid Försvarshögskolan studeras nu om de alltmer avancerade dataspelen har nått den nivå där de i omarbetad form kan användas av försvaret.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Så långt har datafusionen kommit

Fusion_KLART [Converted]Fusionsforskarna har erövrat områdena multisensorfusion och situationsanalys. Även ett första steg in på området hotanalys har nu tagits. Därmed har FOI:s fusionsforskare lyckats med det som stormakterna gått bet på. Grunden till framgången lades när fusionsexperter kopplades  in i ubåtsjakterna.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Telekonflikter till havs

TelekonflikterNär den brittiska fregatten Sheffield sänktes av en argentinsk Exocetrobot under Falklandskriget 1982 så var det en telekonflikt som gjorde att roboten inte upptäcktes i tid.  Telekonflikter på fartyg beror delvis på att det är ont om plats för kommunikationsantenner. Antennerna får inte sitta i vägen när fartyget skjuter, masttoppen är reserverad för signalspaning, vindmätaren får inte störas av föremål i närheten och så vidare. Sålunda packas kommunikationsantennerna varför riskerna för telekonflikter ökar betydligt.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Kvantkrypto

Fotonkrypto_slutslut [Converted]

Kryptografin är den urgamla konsten att omvandla känslig information till oläslig text för alla utom den avsedda mottagaren. Dagens krypton bygger på matematiska algoritmer, men datorer hittar förr eller senare den svaga punkten. Ett sätt att skapa absolut säkra system är att gå till kvantmekaniken och låta informationen bäras av enskilda atomer eller ljuspartiklar, så kallade fotoner.

Av Henrik Christiansson, Henrik Carlsen och Lars Falk

Illustration: Martin Ek

Ett kryptosystem består av kryptonyckel och kryptoalgoritm. För att skapa en oläslig text, ett chiffer, kombineras klartexten med kryptonyckeln via kryptoalgoritmen. Chiffret är oläsligt för dem som saknar kryptonyckel och det kan därför skickas öppet. Dagens kryptosystem garanterar bara att chiffret är svårt att forcera eftersom systemen bottnar i matematiska problem som är svåra men inte omöjliga att lösa. Säkerheten bygger på att krypteringen skyddar klartexten så länge den är något värd. Användning av långa nycklar och täta nyckelutbyten ökar säkerheten i systemen.

Ändå går det att lösa chiffer om viljan är stark. Under andra världskriget använde tyskarna kryptomaskinen Enigma för att skapa chiffer som kunde kommuniceras öppet via radio. I Bletchley Park lyckades dock engelsmännen knäcka många av dessa meddelanden med hjälp av de första datamaskinerna.

I militära sammanhang vill aktörerna ofta kommunicera öppet för att öka rörligheten. Det gäller i synnerhet i det nätverksbaserade försvaret (NBF). Olika enheter förväntas snabbt kommunicera och överta varandras uppgifter.

Enklast är säkrast
Kryptografisk kommunikation betraktas som absolut säker om chiffret inte ger någon ledtråd om texten. Det ska gälla även om avlyssnaren vet hur nyckeln och klartexten kombineras. Paradoxalt nog är det enda kryptosystem som är bevisat absolut säkert mycket enkelt att förstå principiellt. Man tar sin klartext, adderar en kryptonyckel som består av en lika lång sträng helt slumpmässiga bitar och får då ett chiffer som har ”ärvt” nyckelns hela slumpmässighet. Mottagaren behöver sedan bara dra ifrån nyckeln från chiffret. Systemet är tilltalande på grund av att addition och subtraktion kan göras mycket snabbt. En stor nackdel med systemet är dock att avsändare och mottagare måste ha samma nyckel och att nyckeln bara får användas en gång. Att ha ett system som bygger på att man först måste träffas för att utbyta kryptonyckel är inte speciellt praktiskt.

En lösning är att överföra nycklar med ett så kallat öppet nyckelsystem. I ett sådant system delas kryptonyckeln upp i två delar varav den ena delen kan sändas till mottagaren helt oskyddad. Principen bygger på att de båda delarna av nyckeln förhåller sig till varandra via ett matematiskt samband som endast mottagaren känner till. Även i detta fall är säkerheten helt beroende av datorers snabbhet och de sinnrika metoder matematikerna kan skapa.

Problematiken kring säkra kryptosystem består väsentligen i att finna en lösning på hur man relativt enkelt och absolut säkert kan distribuera nycklar, som sedan kan användas för olika typer av kryptering. Kvantkryptografi är fysikernas svar på frågan hur man ska kommunicera öppet och säkert.

Krypteringen bygger på grundläggande fysik i stället för matematisk snillrikhet, men vägen till praktiskt fungerande system är lång och i många stycken besvärlig.

All information måste till slut representeras som fysikaliska objekt. Det ligger nära till hands att fråga sig vilka möjligheter och begränsningar fysiken erbjuder vid överföring av information. På mikronivå bestämmer kvantmekaniken alla begränsningar, vilket ger exceptionella möjligheter att dölja ett budskap i form av ettor och nollor. Det sker på en nivå där enstaka atomer styrs av de kvantmekaniska lagarna.

Kan inte kopieras
Kvantmekaniken har egenskaper som gör att den lämpar sig just för säker nyckeldistribution. Ett kvanttillstånd är unikt och kan inte kopieras. Låt oss säga att man representerar en nyckel med en rad kvanttillstånd som avsändaren ska skicka till mottagaren. Då kvantmekaniken endast tillåter mätningar av vissa egenskaper åt gången måste mottagaren själv välja vilken mätning hon ska göra.

Att ett kvanttillstånd inte kan kopieras innebär att en enda person – mottagaren – kan mäta innan tillståndet förstörs. Om någon smyger sig emellan för att tjuvlyssna blir hon alltid upptäckt. Tjuvlyssnaren kan nämligen inte titta på tillståndet och skicka det vidare till mottagaren, eftersom det förstörs vid mätningen.

Den enda som kan verifiera ett kvanttillstånd är avsändaren. Bara hon vet vilka mätningar som behöver göras för att få rätt svar. Mottagaren utför därför sina mätningar slumpmässigt, varpå avsändaren avslöjar vilka mätningar som var de rätta. Det kan ske helt öppet. Tjuvlyssnaren får gärna höra på för det hjälper inte längre.

Eftersom mottagaren gör slumpvisa mätningar kommer delar av nyckeln inte att kunna användas. Men vid tillräcklig överföringshastighet kommer tillräcklig mängd information över, som kan utgöra nyckeln. De mätningar som kommer att användas är redan gjorda och resultatet finns bara hos mottagaren. Om mottagarens resultat inte stämmer med avsändarens sändning är överföringen störd och nyckeln kastas.

Möjliga realiseringar
Det räcker inte med en idé utan ingenjörerna måste se till att kvantkryptografin blir verklighet. För att få hög överföringskapacitet är det viktigt att minimera växelverkan mellan omgivningen och informationsbärarna. Därför får ofta ljuspartiklar, fotoner, göra jobbet.

Kvantmekaniskt nyckelutbyte kan ske på två sätt. Man kan tänka sig sändare och mottagare på hustak i stadsmiljö, som kommunikation mellan två satelliter eller mellan en satellit och en markstation. I den fria rymden varierar framkomligheten med ljusets våglängd. Överföringen är hög i de våglängdsområden där man effektivt kan detektera enstaka fotoner. Nyligen överförde det amerikanska energidepartementets laboratorium i Los Alamos en kvantnyckel genom luften på en mils avstånd. En nackdel är att kommunikationen är beroende av atmosfäriska förhållanden.

En annan möjlighet är att använda optiska fibrer. Dagens infrastruktur är förlagd till ett våglängdsområde där det inte finns effektiva enfotondetektorer. Det arbetas hårt för att ta fram effektiva detektorer för kvantinformation som kan skickas i befintliga fibrer. Om dagens detektorer ska användas krävs nya nätverk, men för speciella tillämpningar är det en möjlighet.

Alla delar i det kvantkryptografiska systemet har praktiska begränsningar. Sändaren får bara ge ifrån sig en foton i taget. Om A sänder två fotoner kan tjuvlyssnaren behålla den ena och låta den andra fotonen passera ostört. Tjuvlyssnaren får information genom att mäta på den ena fotonen medan B, som tagit emot en ostörd foton, tror att allt är i sin ordning. Vidare måste detektorn fånga in enstaka fotoner. Det har hittills gått trögt att utveckla detektorer med en sådan känslighet.

Svårt med långa avstånd
Det svåraste problemet är att kommunicera kvanttillstånd över tillräckligt långa avstånd. I luften och i optiska fibrer går mängder av fotoner förlorade på vägen till detektorn. Vid vanlig klassisk optisk kommunikation i fibrer är det inget stort problem, då varje etta eller nolla bärs fram av mängder av fotoner. Man kan därför placera ut repeterare som förstärker signalen.

I kvantkryptografi är det enskilda fotoner som ska bära informationen och det ställer till problem.

Repeteraren är begränsad på samma sätt som vid tjuvlyssning. Repeteraren vet inte vad den ska sända vidare, eftersom informationen förstörs i mätögonblicket. Just nu görs försök att utveckla speciella kvantrepeterare som skickar vidare fotoner utan att bryta mot kvantmekanikens lagar.

63 kilometer rekord
Rekordet för nyckelöverföring över kommersiell optisk fiber har universitetet i Genève. År 2002 klarade man 63 kilometer och gränsen går i dag vid ett fåtal ytterligare kilometer. En möjlighet att nå längre är att konstruera sammanhängande system med mellanliggande säkra stationer. En annan möjlighet är att kombinera optiska fibrer med satelliter. Om satelliten är säker kan den på sin väg runt jorden transportera nycklar från en sändare till en detektor. Ett tecken på att området håller på att mogna är att de första företagen dykt upp som producerar kvantkryptosystem. Även de stora underrättelsetjänsterna är mycket intresserade. Det finns också misstankar om att Pentagon och Vita huset redan har en kvantkryptoförbindelse, vilket inte är helt omöjligt med tanke på att avståndet är cirka tio kilometer.

Henrik Carlsen, Henrik Christiansson och Lars Falk arbetar på avdelningen för försvarsanalys.

Kvantmekanik
Kvantmekanik och relativitetsteori är den moderna fysikens två hörnpelare. Kvantmekanik skapades ursprungligen för att beskriva mikroskopiska fenomen. Senare har det visat sig att vissa kvantfenomen inte begränsar sig till mikrovärlden, en sanning som fått tillämpning inom kvantinformationsteorin. Kvantmekanik är experimentellt mycket väl bekräftad teori. Ingen annan teori har testats så många gånger och alltid visat sig korrekt.

Lästips:
Simon Singh: The Code Book, Fourth Estate (1999)

N Gisin, G Ribordy, W Tittel och H Zbinden:
Reviews of Modern Physics, vol. 74, 145 (2002)

C H Bennett, G Brassard och A Ekert:
Scientific American, vol. 267, 50 (1992)

Physics World, mars 1998:
Temanummer om kvantinformationsteori.

Bengt Beckman:
Svenska kryptobedrifter, Albert Bonniers förlag (1996).

Syntetisk omgivning

Syntetiska landskap

Med begreppet syntetisk omgivning avses allmänt en simulerad naturlig omgivning som vanligtvis representerar en sann geografisk plats. En SO innehåller taktiskt avgörande naturliga egenskaper hos land, hav och atmosfär, kulturella egenskaper som byggnader, broar, vägar, osv samt yttre egenskaper hos enheter som t ex ytmaterial.

En SO innehåller också ofta mer än vad som är nödvändigt för enbart visuell 3D-avbildning. Kartinformation som typ och läge hos byggnader, vägar, höjder, vattendrag etc behövs för att de objekt som skapats i datorn, t ex fordon, ska kunna tolka och navigera i omgivningen. Fysikaliska egenskaper relevanta för elektromagnetisk vågutbredning behövs för att möjliggöra hantering av sensor och telekrigsfunktioner. Dessutom behövs fysikaliska egenskaper för hantering av sk dynamiska effekter som spårbildning, vapenverkan, damm och rök.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Robothotet i Europa

Robothotet i Europa

Ballistiska robotar ger status i en värld med fler kärnvapenstater

Tiden talar för robotförsvar av typ Stjärnornas krig, säger FOA-forskare

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden finns även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare. Så står det i försvarspropositionen och angrepp med fjärrstridsmedel anges som ett troligt inslag i det begränsade väpnade angrepp som Försvarsmakten ska kunna hantera.

FOA-forskaren Folke Andersson som är expert på luftförsvar följer utvecklingen på detta område menar att detta är ett ”nygammalt hot” som kanske, men inte säkert, är värre än vad det var förut:

– Vi ser en större spridning både av robotar, och av kunskapen om dessa robotar. Det blir dessutom lättare att med relativt enkel civil teknik att peka ut mål och leda robotarna mot dessa mål. Folke Andersson pekar på det faktum att man redan idag för en relativt överkomlig summa pengar kan beställa kommersiellt tillgängliga satellitbilder med en meters upplösning över önskade platser på jorden. Dessutom kan man redan idag med stor precision navigera med hjälp av olika satellitnavigeringssystem, som hela tiden naturligtvis utvecklas.

– Därmed kan man säga att förmågan har ökat. Sedan är det en annan sak att värdera avsikter. Vem eller vilka skulle ha intresse av att angripa Sverige med fjärrstridsmedel? Ett scenario som har beskrivits är att hota Sverige med utpressning när vi deltar i en internationell operation, säger Folke Andersson.

Nazityskland lade robotgrunden
Grunden till såväl kryssningsrobotarna som de ballistiska robotarna är de tyska robotarna V1 och V2 från andra världskriget. Bortsett från 60 års teknisk utveckling har egentligen inte så mycket hänt. Kryssningsroboten V 1 gick i underljudsfart och kunde upptäckas och bekämpas av luftförsvaret. Den ballistiska roboten V2 kom med hög fart utan förvarning rakt ner från skyn. Mot den fanns inget försvar.

V2:an utvecklades lite senare till robotar av typ den sovjetiska Scud som på sin tid spreds över världen. Med Scudroboten följde ett kunnande som använts för att vidareutveckla Scudroboten – som i Irak – och bygga helt nya typer.

Ballistiska robotar ger status
– Det skrämmande är att en del länder som skaffat sig dessa ballistiska robotar också är icke-demokratiska stater med kärnvapenambitioner. En del länder, som Iran och Irak, har skjutit mot varandras städer med dessa robotar. Irak sköt Scudrobotar mot israeliska städer under Gulfkriget och Irak hade tidigare visat att man vågade använda kemiska stridsmedel. Hade Scudrobotar som sköts mot Israel varit laddade med kemiska stridsspetsar vågar man nästan inte tänka på vad det israeliska svaret hade blivit mot Bagdad. Så nog finns det anledning att ta det s k missilhotet på allvar, säger Folke Andersson.

En del länder som Indien och Pakistan har både bomb och vapenbärare om än i mycket begränsat antal. Men bara detta att två grannländer i konflikt har dessa förmågor har klassat den oroshärd som kanske den farligaste i världen.

– Ballistiska robotar har blivit något av ett statusvapen, säger Folke Andersson. Det upplevda robothotet är nog mycket en fruktan för att robotarna kan laddas med massförstörelsevapen. En vanlig sprängladdning ger visserligen en stor skada, men dess verkan är begränsad till den plats där stridsdelen slår ned. För att öka robotens räckvidd kan man minska lasten. Vad gäller sprängämnen kommer man till en gräns där lasten blir så liten att det inte är värt mödan att skicka iväg en robot. Då är det mer frestande att ladda roboten med biologiska eller kemiska stridsmedel. Men dessa kan å andra sidan lika väl spridas av terrorister.

Tiden talar för Stjärnornas krig
Rädslan för att den s k robotteknologin ska spridas utanför stormakterna har funnits länge, men frågan blev verkligt het sommaren 1998 när republikanen och den f d försvarsministern Donald Rumsfeld i den amerikanska kongressen lade fram en rapport som hävdade att USA hade underskattat det hotet från de s k pariastaterna. Länder som t ex Iran, Irak och Nordkorea kunde mycket tidigare än vad USA bedömde nå USA med ballistiska robotar. Kritiker mot Rumsfeldrapporten hävdade att detta var ytterligare ett försök av republikanerna att skapa ett antirobotförsvar i samma anda som när Ronald Reagan 1983 presenterade sina tankar på ett försvar mot sovjetiska ballistiska robotar det s k Stjärnornas krig.

– USA och Israel tar detta hot på allvar, säger Folke Andersson. De försöker gemensamt skapa markbundna försvar mot främst ballistiska robotar. System som i stil med Patriotsystemet användes mot irakiska Scudrobotar under Gulfkriget. Sedan har amerikanerna även planer som i sin ambition närmar sig idéerna i Stjärnornas krig.

– Men Stjärnornas krig visade sig vara ogenomförbart?

Folke Andersson drar lite på svaret:

– Det var ändå nästan 20 år sedan. Det har hänt mycket på datorfronten sedan dess. De delar av Stjärnornas krig som stupade på att man inte kunde behandla stora informationsmängder på kort tid kanske går att geinom en ganska nära framtid.

Fler länder skaffar sig förmågan att kunna skjuta långt. Oroliga delar av världen har sina egna lokala robothot som Mellanöstern, Indien- Pakistan och Kina-Taiwan. I Europa upplevs hotet komma från Mellanöstern och Nordafrika.

Sverige ligger än så länge utanför räckvidden för dessa robotar. Folke Andersson ingår i en grupp med bl a FOA-forskare som studerat hur luftförsvaret ska kunna bekämpa kryssningsrobotar och vissa typer av ballistiska robotar.

– Ballistiska robotar har vi inte klarat tidigare och klarar inte nu heller, säger Folke Andersson. Och det är frågan om ens USA finner att man får tillräckligt mycket skydd för pengarna. Kryssningsrobotar är däremot intressantare därför att en kryssningsrobot egentligen inte är något annat än ett förarlöst flygplan. Kryssningsroboten är visserligen liten och kan vara svår att upptäcka och kan flyga friare än ett bemannat plan, men den är i grunden ett flygplan och kan bekämpas med det vanliga luftförsvaret, dvs luftvärnsrobotar och jaktplan med jaktrobotar.

– Dessutom, säger Folke Andersson, är snart alla flygburna vapen att likna vid kryssningsrobotar. Man vill inte flyga över motståndarens område och riskera sina guldfåglar. Man vill ha attackvapen som från långt håll själva hittar fram till sitt mål. I framtiden lär luftvärnet få inrikta sig på lasten och inte på det vapenbärande flygplanet.

Problemet att träffa en kryssningsrobot är mer taktiskt än tekniskt. Det omdebatterade Bamse-systemet kan skjuta ned kryssningsrobotar även om det kommer många, men måste då grupperas i närheten av det objekt man ska skydda. En av fördelarna med Bamse är att roboten inte har någon målsökare, som vid flertalet andra luftvärnssystem svarar för cirka 70 procent av robotkostnaden.

– En annat sätt att skydda sig är att erbjuda så få värdiga mål som möjligt vilket dock till stor del skulle innebära att avstå från fredssamhällets fördelar i form av centralisering och stordrift, säger Folke Andersson. Men detta räcker givetvis inte som enda skyddsåtgärd utan man måste bygga upp en hel kedja. Först ska man kunna upptäcka kryssningsrobotarna, sedan ska man kunna skicka upp jaktplan för att möta dem på långt avstånd, sedan möter man robotarna med en mängd mindre luftförsvarsrobotar och till slut får man förlita sig på ett robotluftförsvar vid de objekt som man är rädd om. Och där kan man ha robotar av Bamsetyp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Sensorkedja och signalbehandling

Listig sensorkedja

Genom att använda en sensorkedja och signalbehandling där en datormodell av havsmiljön utnyttjas kan man bestämma avstånd och riktning till en ljudkälla som t ex en ubåt. Sensorerna  nås vid olika tidpunkter av samma ljudfront. Ljudet tar olika vägar, här visas bara ytstudsen. Signalbehandlingen utnyttjar flervägsutbredningen för att lokalisera ljudkällan. Antalet sensorer måste vara minst lika stort som antalet möjliga
vägar ljudet tar i vattnet. Fördelen med denna metod jämfört med att bara ha en hydrofon är att man inte behöver veta lika mycket om den miljö i vilken ljudet går. Det kan räcka med ljudhastighetsprofilen. Denna metod att lokalisera ljudkällor tros kunna utvecklas för att se förändringar i havsbotten.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Höghus fångat i nätverk

Strid i ort

När ödemarkskrigaren flyttar in till storstaden och slåss i ett nätverk kan det se ut så här. Fienden har förskansat sig i höghuset och får mot sig fiberstyrda robotar, UAVer, fjärrstyrda prickskyttegevär osv. Soldaterna ingår i ett nätverk som leds av en stab som har en tredimensionell virtuell karta över stridsfältet. Detta är inte science fiction. Alla bitar finns redan i dag, men ingen har satt samman dem.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Duell på havets botten

Plumsen

Kampen mellan att hitta och gömma har alltid pågått mellan den som lägger ut minan och den som försöker hitta den. Trots att minan är ett gammalt och billigt vapen utvecklas den hela tiden. Det senaste är minor som kan gräva ned sig i bottenslammet och ligga dolda. FOA har dock visat att även dessa minor kan hittas.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek