Försvaret på Nationalarenan

ArenorDjurgården mot AIK på Råsunda. Fullsatt. 35 000. Eller den svenska försvarssektorn. Vi har nu till skillnad mot tidigare ett försvar som används. Om detta motsvaras av insatsberedda soldater så drunknar den klacken i publikhavet. Försvarsmyndigheterna upptar en hel långsida. Bilden illustrerar i sin översiktlighet Försvarsmaktens dilemma – pengarna går till vad som man tycker är fel saker.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Polarväder

Polarväder

Med klimatförändringen öppnas Arktis upp för råvaruutvinning. Stormakternas intresse för området ökar och det kan få konsekvenser för Sveriges säkerhetspolitik. Utvecklingen driver på det nordiska militära samarbetet. Fortfarande är dock den svenska försvarsektorn präglad av en tid när hotet var annorlunda.

——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Okunskapen kan skapa vanföreställningar

Genderperspektivet ska finnas med i all planering. Det menar Högkvarterets genderrådgivare, Charlotte Isaksson. Och det rör sig på genderområdet. År 2000 kom FN:s resolution 1325 som betonar kvinnors och barns perspektiv vid fredsinsatser – och att kvinnor ska finnas med vid insatserna. Genderfrågan måste finnas med i all planering för att inte bli ett paket vid sidan av.

– Men Charlotte. Det du håller på med kan väl inte vara en heltidssyssla.

När jag fick höra det slutade jag nästan att andas. Så upprörd blev jag. För visst är det jättemycket att göra. Det har lossnat på genderområdet. Det är mer efterfrågan än vad vi kan klara av.

Charlotte Isaksson är genderrådgivare i Försvarsmakten. Hon sitter i Högkvarterets insatsledning. Tidigare arbetade hon i samma hus på personalavdelningen med jämställdhetsfrågor.

– Jämställdhet handlar mer om det interna genusperspektivet i organisationen och rör ämnen som löner, diskriminering, sexuella trakasserier, arbetsmiljö och så vidare. Men det är ju två sidor av samma mynt. Vi är inte bättre ute än vi är hemma. Det håller inte att vara hygglig mot kvinnorna i Liberia och bete sig annorlunda hemma på förbandet.

Genderfrågorna är mer kopplade till insatsen. En viktig uppgift är att utbilda andra genderrådgivare. Det kommer många förfrågningar till Högkvarteret, för Sverige har ett rykte om att ha kommit en bra bit på vägen. För några år sedan startades projektet Genderforce där Försvarsmakten samarbetar med några andra myndigheter.

– Genderperspektivet ska in i planeringen som allting annat. Konstigare är det inte, säger Charlotte Isaksson. Folk tycker att det är självklart och att man bara inte har tänkt på det tidigare. Nu håller vi på att svänga om den här båten. Många gånger har vi bara lappat och lagat. Någonstans, och dit har vi kommit, är det dags att tänka om och börja från botten.

Det finns säkert fler orsaker till att genderfrågan hamnat på dagordningen. En är naturligtvis erfarenheterna av kriget i Irak. USA vann slaget, men inte irakiernas hjärtan. Det är ingen konst för en stormakt att slå sönder ett land. Att bygga upp ett förtroende är något helt annat. Det talas mer och mer om civilmilitär samverkan. Och en dålig start på att vinna hjärtan är att välja bort vartannat från början.

– Och så kom FN:s säkerhetsråds resolution 1325 år 2000. Fast det dröjde ett par år innan det uppmärksammades här. Resolutionen har dock nu fått ett stort genomslag. Den betonar att fredsstyrkorna mer ska uppmärksamma kvinnors och barns perspektiv och utsatthet i konfliktområdet. Resolutionen kan ses som ett svar på kritiken att FN:s resolution om mänskliga rättigheter är könsneutral och i praktiken har den mycket av ett mansperspektiv. Resolution 1325 betonar också värdet av att kvinnor deltar i insatser.

Charlotte Isaksson är ingen teoretiker. Hon har prövat på.

– När jag gick i sjuan var jag helt på det klara med vad jag skulle bli: militär. Det fanns inget i släkten eller omgivningen som inspirerade till detta. Det var helt mitt eget beslut. Hemvärnet, lottorna, FBU. Jag gick med i allt och var så inställd på detta att jag tog det som självklart att jag skulle bli antagen. När mönstringen närmade sig insåg jag att de kanske inte ville ha mig. Men det ville de och jag ville till artilleriet. Eller helst infanteriet men det var då, 1988, stängt för kvinnor. Artilleriet var då det häftigaste som erbjöds. Trängen, signaltrupper och ingenjörstrupperna var inga truppslag för mig.

Så hamnade Charlotte Isaksson på A 9 i Kristinehamn som ensam kvinna och på väg att bli officer, som alla kvinnor då måste bli för att få göra lumpen. Charlotte Isaksson var van att säga ifrån och blev kompaniassistent. Den enda kvinnan fick förtroendet att tala för sina manliga kamrater.

– Det var ändå rätt tungt att vara ensam tjej. Då ville försvaret föra samman de få kvinnor som låg inne. Det ville inte vi. Nu med mina erfarenheter kan jag säga att det hade varit bättre. Som ensam tjej blir man väldigt synlig. Man har ljuset på sig hela tiden. Är man fler tjejer är det lättare att få en röst som blir hörd.

Ganska snart kände Charlotte Isaksson att det här inte var ett val för livet. Än i dag har hon svårt att säga varför. Det hade något med organisationen som sådan att göra. Att vara ifrågasättande premierades inte och det kan vara jobbigt i en verksamhet där man alltid blir granskad och betygsatt och där subjektiva omdömen spelar in. Så det blev reservofficersutbildning i stället.

– Det var ett lyft. Vi fick förtroende och mycket ansvar. Vi åkte runt och fick göra svåra saker. Man litade på oss. Hur som helst så smickrade man mig och tyckte att jag skulle bli officer och eftersom jag inte hade något annat för mig så gick jag officersutbildningen också. Det var rena chocken. Som första dagen i lumpen. Och det hade inget med kön att göra. Men jag kom tillbaka till A 9 och jobbade där till det första barnet kom 1995. Så började jag plugga personaltjänst, sade upp mig från regementet 1997 och blev reservare och året därpå flyttade vi till Stockholm. Här hamnade jag på Utvecklingsrådet för den statliga sektorn. Jag var projektledare och jobbade mycket med Försvarsmakten. Och så kom jag 2001 till Högkvarteret och fick ta hand om jämställdhetsfrågor. Jag kan väl säga att det inte var särskilt uppskattat. Man blev inte kallad till möten. Det var att jobba i motvind och det är nog min bästa gren som jag haft mycket nytta av.

Förra året var Charlotte Isaksson genderrådgivare åt den tyske general som ledde EU-styrkan i Kongo.

– Folk gjorde väl inte vågen direkt när jag kom. Men jag är som sagt härdad och var övertygad om att det skulle gå bra. Det gällde bara att få med sig resten. Många hade inte hört talas om genderfrågor så det var mycket utbildning. Det finns många lärdomar att dra från den relativt korta insatsen i Kongo. En är att det inte finns en standardlösning. Personaltjänst, underrättelsetjänst och patrulltjänst har sina olika genderperspektiv. Slutsatsen var att det här ska vi fortsätta med. Förbandet får större kontaktytor och hela operationen blir bättre.

– Många tror kanske att kvinnor i Kongo tiger i församlingen. Så är det inte. Det är kvinnorna som skapar värderingar och skapar opinioner. Om kvinnorna inte gillar insatsen får vi befolkningen mot oss. Bara det är en anledning att nå kvinnorna, säger Charlotte Isaksson.

– Då kan man kanske tro att, vad bra, kvinnor gillar ju att prata med kvinnor. Men så enkelt är det inte. En av mina största upplevelser i Kongo var mötet med överstarna. Sju kvinnor som var mycket på det klara med vad som skulle göras både vad gäller kvinnofrågor och annat. Deras rättframhet och säkerhet stod i kontrast mot bilden här hemma. Här kommer de kvinnliga officerarna en och en, stänger dörren noga om sig och får mig att lova tio gånger om att inte föra något vidare. För mig är det här ett mått på integration. Armén i Kongo började att släppa in kvinnor för fyrtio år sedan. Det var också en tankeställare. Vi har kanske i bland mer att lära än att lära ut när vi åker utomlands …

Charlotte Isaksson visar en bild på överstarna. Inga man sätter sig upp mot. De slåss med värre saker än sina stora handväskor.

– Kongoleserna fruktar kvinnliga militärer och poliser mer än manliga. De anses farligare, säger Charlotte Isaksson. När översten i blommig klänning, som är genderrådgivare i Kongos högkvarter, fick höra att jag lämnat den aktiva banan och blivit reservare avfärdade hon mig som ”desertör”.

– Men nu vill ni väl träffa våra kvinnliga officerare, sade jag. När de fick höra att vi inte kunde prestera någon med högre rang än major fick det vara. Makten var viktigare än könet. De ville prata med dem som bestämde.

– Så tänker vi ju också. Vi söker makten och finner män och missar halva befolkningen. Och det är lätt att tänka fel. Räddningsverket skulle i sin välvilja hjälpa afghanska kvinnor och drog in vatten i köken så att de slapp gå och bära från bypumpen. Men vad var tacken? Kranarna rostade och kvinnorna gick som förr till pumpen. Varför det? Jo, det var deras enda chans på dagen att få tala med varandra. Med en riktig genderplanering hade Räddningsverket kunnat satsa sina pengar bättre.

– Inför en möjlig insats riskanalyseras området. Man sätter siffror på hälsa, trafik och annat utan att tänka på att kvinnors risker är annorlunda än mäns. Det finns knappt inte kvinnor i trafiken.

Charlotte Isaksson understryker att det krävs mycket tankemöda innan man ger sig i väg. Inte ens i samma land gäller samma normer.

– I Kongo går det bra att manliga officerare talar med kvinnor. Varken kvinnorna eller insatsen får obehag av detta. I andra länder kan det vara annorlunda. Men risken finns ju att vi missar halva befolkningen därför att vi felaktigt tror att män inte får närma sig kvinnor.

Charlotte Isaksson säger att genderperspektivet måste visas praktiskt. Det ska ned på golvet. Det finns annars en risk att genderfrågorna hamnar hos akademikerna och så blir det en klyfta mellan praktiker och teoretiker.

– Vi kan ha världens bästa genderforskning, men det hjälper inte om det inte når ned på golvet, säger Charlotte Isaksson. Genderfrågorna ska inte vara ett paket vid sidan om. Det ska in i själva strukturen. Och det räcker inte med att plocka in fler kvinnor i tron att då ”fixar dom det”. Det är inte alla kvinnor som är intresserade av genderfrågor. Det måste man få säga också. Ett bra sätt är att nå männen. Det finns män som aldrig arbetat tillsammans med kvinnor. De kan vara skeptiska. Men när män arbetar tillsammans med kvinnor blir de också mer positiva till frågan. Det är också viktigt för oss att visa att män och kvinnor kan arbeta tillsammans. Då kan vi ses som en förebild.

Det senare är en lärdom från ett pilotprojekt i Afghanistan där tre kvinnliga svenska officerare utgjorde ett militärt observationsteam, Mot Juliette. Se sidorna 30–31.

– Det ska bli en fortsättning på detta i samarbete med Norge, säger Charlotte Isaksson. Då ska det vara blandade grupper. Om man kritiserar helmanliga grupper ska vi inte ha grupper med bara kvinnor.

För en genderrådgivare handlar mycket om utbildning.

– I okunskapen kan det skapas många vanföreställningar. Till exempel att man ska sätta dit folk – och då givetvis män. Det går ändå jättemycket framåt och det kan bli bättre. Vi gör det här för att operationen ska bli bättre. Och det gör vi genom att möta kvinnorna och då stärks de. Det blir något som alla vinner på.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4

Från garage till toppen på tio år

Det började som en lös idé hos några värnpliktiga och är numera ett företag med mångmiljonomsättning och kunder över hela Europa. Förändringens vindar inom försvaret har för 4C Strategies inneburit att Klas Lindström och Andreas Malm kan spara både tid och pengar och förbättra kvaliteten i kundernas övningar.

Vi sitter högst upp i ett av höghusen vid Hötorget i Stockholm. På några få år har Klas Lindström och hans kamrater flyttat hit från garaget.

– Det var så vi började. Ett renodlat garageföretag och det är vi mycket stolta över i dag. Nu kommer myndigheter och företag till oss. Det är en fördel att sitta mitt i city och kunna erbjuda en mötesplats.

Allt började för bara tio år sedan. Klas Lindström gjorde värnplikten och var dessutom vice ordförande i värnpliktsrådet. Ordförande var Andreas Malm. Och han är nu vd på företaget 4C Strategies där Klas Lindström är vice vd.

Det här är en historia som är som Åshöjden BK – i säkerhets- och riskbranschen.

– Några av oss gjorde värnplikten och gick reservofficersutbildningar, säger Klas Lindström. Vi var med på stabsövningar och hade underordnade roller som att fixa fram scenarier. Vi sökte i övningens server och där var det inte lätt att hitta något. Strukturen saknades. Så det hela var inte mer ambitiöst än att man skulle spela in ett par stridsvagnar i Upplands Väsby. Och varför skulle dessa vara där? Tja, gör det så händer det alltid något.

– Då tänkte vi att man borde kunna göra ett mjukvara som stödde övningarna genom alla faser som planering, själva övningen och utvärderingen. Så vi gjorde ett enkelt program, fick gehör för detta och sålde in idén till flygvapnet. Då hade vi slutat i det militära och hade bildat ett företag. Samtidigt pluggade vi och höll till med företaget hemma hos varandras föräldrar. Några omkostnader hade vi inte. Vi var ett kompis-gäng på fem personer och de flesta satt i Lund.

Under Kosovokriget satte flygvapnet upp ett beredskapsförband och det var ett tag tal om att flyga ned till den italienska flygbasen och vara med i kriget. Inför detta skulle det övas hemma och då hyrde flygvapnet kompisgängets mjukvara som gick under namnet Exonaut. Namnet syftar på att man navigerar bland övningar.

Och när företaget såg ut att kunna lyfta kom två motgångar. It-kraschen skapade en skepsis mot allt vad dataföretag hette. Försvarets ekonomi havererade i ett bottenlöst svart hål. Det kunde ha knäckt ett stort företag.

– Men vi var ju unga och oförstörda och kunde ta en motgång så vi körde på i alla fall. Vi fick ett uppdrag vid en större försvarsmaktsövning 2002, Nordic Peace. Då ville försvaret ha utskrifter från övningen. Så en kille satt hela natten på övervåningen hos Swedint i Södertälje och nästa dag var det klart. Visst gick det på lösa boliner, men det fungerade och kunden var nöjd.

Det stora genombrottet för företaget kom nästa år vid den stora multinationella Vikingövningen.

– Det var där det slog igenom. Nu började vi växa ordentligt. Vi var inte längre ett garage-företag och det innebar att det för många av oss blev dags att välja mellan fortsatta studier eller att satsa på det här. Viking hade gjort oss internationellt kända.

– Egentligen är vår produkt ganska enkel. Samla allt i en databas, använd en känd metodik (Nato) och gör så att erfarenheter från övningen kan värderas och ligga till grund för nya övningar. Man ska undvika de klassiska två misstagen: att köra en övning i repris eller att göra en helt ny övning. 2004 köpte Försvarsmakten vårt verktyg. Det gav oss pengar och lade grunden till företagets framtid. Samtidigt ingick det en massa utvecklingsarbete i avtalet.

Idén är ett verktyg för ledningsövningar och det ledde fram till företagets andra huvudben.

– Vi märkte snart att det hos myndigheter och företag fanns ett stort intresse för att öva i kris. Men de behövde hjälp med övningen. Och det är vår andra verksamhet. Vi har kört tre stora övningar med Finansinspektionen där 34 företag och myndigheter varit inblandade. Post- och telestyrelsen och den sektorn övade vi i våras. Fritidsresors nordiska koncern övades i att hantera en svår olycka på en turistort. Här var svårigheten att kommunicera rätt över de nordiska gränserna så att man gick ut med samma budskap till medierna i hela Norden.

4c strategies har också varit med på övningar med den nordiska stridsgruppen, NBG, både vid stabsövningar och under den stora slutövningen i Norrland i november.

– Tanken är att hålla ordning på alla olika övningsmoment så att man sedan kan bygga upp nya övningar. Vi har fått en beställning av Försvarets materielverk, FMV, på 12,8 miljoner för att bygga upp en övergripande övningsplanering för hela Försvarsmakten. Det schweiziska försvaret har köpt vårt verktyg och vi har övat med britter och tyskar. Även Krisberedskapsmyndigheten har köpt vårt verktyg och använt det vid de stora samövningar 2004 och 2007.

När förändringens vind sveper in bantar de stora företagen och myndigheterna medan Företaget 4C Strategies på några år har ökat sin omsättning från fyra till 25 miljoner. Antalet anställda är cirka 30 och man har nyligen öppnat ett kontor i Danmark. Det är försvarets förändring och den nya synen på samhällssäkerhet som gett företaget framgång.

Men början skedde tack vare att några med idéer råkade göra värnplikten tillsammans vid en tid för inte så länge sedan när värnplikts-kullarna var betydligt större än i dag.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4

Öva rätt hemma räddar liv i fält

De övningar man kan göra på hemmaplan är viktiga för det skarpa läget. Att de måste vara realistiska och så långt det är möjligt efterlikna verkligheten ökar säkerheten för all personal men gör också tillvaron tryggare för civilbefolkningen.

Vi har gett oss ut på en kittlande resa. När jag skrev under bestämmelsen om att det är tillåtet att öva framryckning med osäkrade skarpa vapen kände jag en kall kåre utefter ryggen. Det här är ju en risktagning. Men så tänkte jag att om jag fick höra på radion att svenska soldater i utlandsstyrkan dödats därför att de inte hade övat med osäkrade vapen så skulle jag ha legat sömnlös. Och för Försvarsmakten hade det varit en skandal. Det säger Anders Emanuelson, överste, säkerhetsinspektör och känd för att säga vad han tycker.

– När man går in i ett hus och det finns motståndare där, kan man vara säker på att de har osäkrade vapen. I en duell vinner den som skjuter först. Vi måste träna på detta. Annars är risken att jag skjuter mig själv, någon kamrat eller blir skjuten av någon annan.

Från den 1 april nästa år gäller de nya bestämmelserna. Någon anarki handlar det inte om. Man måste följa den utbildningsplan som Markstridsskolan har utvecklat. Det är ett första steg mot att få en mer vidgad syn på säkerhet, säger Anders Emanuelson.

– När jag tittar på övningar ser jag om de kan hantera sin utrustning och agera på ett stridstekniskt rätt sätt. Jag har sett hur man utvecklat egna metoder som skulle ha slutat mycket illa om det blivit allvar. Jag tittar på hur det skulle fungera i verkligheten och inte bara utifrån ett verksamhetssäkerhetsperspektiv.

När Anders Emanuelson för några år sedan tillfrågades av PERS/BEM om han ville bli säkerhetsinspektör sa han att ”det snabba svaret är nej, men eftersom det är du som frågar ska jag tänka en gång till”.

– Och så började jag fundera. Som förbandschef hade jag haft en massa synpunkter på säkerheten. Så jag var redo att ställa upp förutsatt att jag skulle få utveckla säkerheten och inte bara förvalta en regelsamling. Under vad jag kallar ”den stora oredans tid” som började runt 1995 växte säkerhetsinstruktionen från två till tretton centimeter. Och jag tror inte att säkerheten blev så mycket bättre för det. Jag sade till överbefälhavaren att vi måste träna rätt från början. Annars tränar vi för att dö på missionen.

Anders Emanuelson ritar en kompassros med decentralisering i norr, centralisering i söder, regelstyrt i väster och situationsstyrt i öster.

– Här var vi 1987, säger han, och pekar på en punkt i sydväst, när vi övade för att ryssarna skulle komma på Vikbolandet. Det var centraliserat och regelstyrt. Verkligheten hade varit uppe i nordost. Det som nu hänt är att vi glidit ännu längre ut på fel kurs samtidigt som verkligheten ligger ännu längre bort i nordost. Situationen på ett utlandsuppdrag är oerhört komplex. Och gör man fel kan händelsen i värsta fall hamna i FN:s säkerhetsråd samma dag. Soldaten måste kunna fatta beslut där och då. Och då säger jag soldaten, inte det högre befälet. De svåra besluten har kommit mycket närmare den lägre nivån. Och då är det inte mycket till hjälp att man övat efter en regelbok hemma.

Anders Emanuelson fick en aha-upplevelse efter en redogörelse då en pensionerad överste kritiserade officerare för att de inte insett att det var soldater som behövde utbildas i förhandling, inte det högre befälet.

– Riv pyramiderna! Det är ju vad det handlade om. Jan Carlzon inpräntade att det var kundmötet vid flygplatsgaten och disken som var det viktiga. Och så är det fast ännu mer i vår värld. Vi har också våra gater. I dagens medievärld befinner sig våra soldater på en scen med upp till flera hundra miljoner i publiken, där fel beslut kan få fruktansvärda konsekvenser. Vi måste träna dem för det. Vi kan inte ha regler här hemma och så måste man tänka själv när man kommer ut. Vi besöker förband som ska ut och så besöker vi dem igen när de kommer hem. Och frågar: Vilka avsteg från säkerheten har ni gjort? Hur har det fungerat?

– Vad som är tillåtet eller inte ska vara kopplat till insatsmiljön. Sedan bygger man en utbildningsplan och utvecklar olika reglementen och lär sig hur man ska agera för att ligga inom säkerhetsgränsen. Svårare än så är det inte. Det ställer nya krav på officeren. Det handlar om kunskap, attityd och ledarskap. Jag måste själv göra min riskbedömning och anpassa den efter verkligheten – inte slå i en pärm. Precis som när jag kör bil. Ska jag åka från Stockholm till Göteborg väger jag in olika saker. Väder, hur jag själv mår, ska jag vara framme en viss tid och så vidare. Och under hela körningen bedömer jag risker. Kommer den där att köra om mig på backkrönet? Skulle man bara tänka på vad som är tillåtet och att någon annan bestämmer, ja då kan det sluta illa.

Anders Emanuelson säger att i försvaret använder man mer hjärna än hjärta.

– Under en övning får man förluster. Om vi inte bekymrar oss för det har vi tänkt fel för då har inte hjärtat varit med. Förluster under övning kan vara ett tecken på ökad risk för förluster i det skarpa läget.

– Vi har en massa kurser i försvaret och ibland undrar jag om vi inte har kurser för att vi måste, i stället för att lära oss att lösa problemen när de dyker upp. Vi har kursen ”Kallt väder”. Soldater har frusit i alla tider. Det hänger på officerens fasthet och välvilja att ingen förfryser sig. Samma sak med bestämmelser om att man måste sova ett visst antal timmar för att köra fordon. Jag har inte varit med om att någon pansarfordonsförare somnat under körning. Visst var killarna trötta, men de löste det själva. När det gavs chans tog man en ”råknopp”.

– Grundfrågan är om vi medvetet skadar någon under utbildning. Jag frågar mig om jag känner någon som misslyckats frivilligt, medvetet skadat en annan under utbildning eller inte velat bli bättre. Hotet mot att träna rätt kommer från oss officerare själva, de som inte tänker med hjärtat. Våra egna kan sätta krokben för en utveckling som vi måste följa. I utlandsstyrkan gäller inte samma regler som hemma. Det handlar om en dialog mellan chefer och soldater. Går vi runt ledarskapet har vi problem.

Här kommer Anders Emanuelson in på det känsliga ämnet om soldater anonymt kan rapportera incidenter.

– Visst kan man tänka sig det, men då backar vi från ledarskapet och hur ska vi kunna bygga förtroenden i gruppen om vi har anonym rapportering. En chef måste kunna ta emot en rapport om att saker inte fungerar.

Det är lätt att tänka på vapen när man talar om säkerhet. Men farligast är trafiken.

– Ändå tas det genvägar i utbildningen hemma. Vi har figuranter när man exempelvis övar insats mot folkmassa. Vi borde ha någon form av figurantsystem eller av simuleringssystem även då vi övar trafik. Man måste lära sig trafikmiljön så att man inte blir ett offer. När förarna ska ut i trafiken undrar de om de ska köra som hemma eller köra lika konstigt som alla andra.

– En annan säkerhetsfråga är den fysiska träningen. Kondition är inget som kan ställas i förråd och användas vid behov. Det är väl känt att har man bra ork så tänker man bättre. Och det kan vara stor skillnad i ett farligt läge. Man måste träna hela tiden.

Stänger man ett säkerhetsfönster riskerar man att öppna några andra. Man måste tänka på i vilken miljö prylarna ska användas, säger Anders Emanuelson och berättar följande historia från Kosovo.

– Under sökoperationer kör man med släckta lyktor och tittar med mörkerglasögon, googles. I våra bilar kan man inte stänga av krockkuddarna. Så om man krockar i mörkret kan kudden utlösas och då trycker den in mörkerkikaren i pannbenet på soldaten.

– Tandskador är ett vanligt problem. Man slår sig på pipan till vapnet. OK, så skaffar vi tandskydd säger någon. Men jag säger att det är bättre att satsa på utbildningen i stället för att komma i efterhand och inte lösa problemet. Vi riskerar att hänga på soldaten så mycket prylar att det blir som för amerikanerna i Irak som inte kan skjuta knästående för då orkar de inte resa sig.

– Insatsmiljön måste hela tiden styra. Från Balkan finns massor av historier som berättar samma sak. Under stress gör vi som vi blivit lärda. Och har vi blivit lärda för det svenska övningsfältet kan det gå väldigt illa. En granatgevärsomgång besköts av artilleri och vagnchefen kallade in soldaterna utanför i vagnens skydd. Det dröjde innan de kom in, vagnchefen kollade vad som hänt och vad fick han se? Jo, soldaterna gick omkring i artillerielden och samlade tomhylsor! Så hade man blivit lärd hemma.

Utlandsstyrkan har formellt samma säkerhetskrav som hemma i Sverige. Bara vid strid eller om man befarar strid får kontingentchefen på egen hand göra avsteg från säkerhetsinstruktionen. Annars bestäms reglerna av insatschefen i Sverige, det vill säga på mycket hög nivå. I dag har styrkorna i Kosovo och Afghanistan tillåtelse att i vissa fall göra avsteg från bestämmelserna.

– När jag var i Kosovo en gång frågade jag vilka avsteg de hade från säkerhetsreglerna. Noll sade dom. Det behöver man ju inte vara raketforskare för att kunna räkna ut att det bröts mot bestämmelserna.

Nu har Anders Emanuelson en organisation med en referensgrupp som ska driva arbetet vidare. Visionen är att 2010 komma med Regler för militär marksäkerhet som ska ersätta säkerhetsinstruktionen och vara en regelsamling och mer tala i termer av vad och inte hur man ska göra.

– För att det här ska lyckas måste vi få in rapporter om tillbud och olyckor, särskilt från utlandsstyrkan. Annars blir det som att köra med helljus i dimman. Man ser ingenting, säger Anders Emanuelson och trampar iväg med sin kronhoj. Utan hjälm.

– Jag har basker. Fast visst borde jag …

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4

Ung officer ser framtiden vid sidan av försvaret

Lisa Lanevik var 18 år när hon bestämde sig för att göra lumpen. Sedan dess har hon hunnit med att både vara i Afghanistan och flytta från Karlskoga till Arvidsjaur. I dag är hon plutonchef, men det är inte självklart att stanna kvar som officer inom försvaret. En karriär inom statsförvaltningen lockar kanske mer.

Fler kvinnor – mer fred? En av talarna vid ett symposium med detta tema är löjtnant Lanevik. Eller Lisa. Hon står i sin fältuniform och berättar om sin tjänst i Afghanistan. Tillsammans med två andra kvinnliga officerare utgjorde de military observation team Juliette. De åkte runt och mötte afghanska kvinnor. En av dem hade Leni Björklunds bild på väggen.

Knappt fem procent av de svenska officerarna är kvinnor. Försvaret lägger ned mycken tankemöda och pengar på att nå unga kvinnor. Ofta är det nog som i Lisa Laneviks fall en ren slump som för in dem på officersbanan.

– Jag var väl en sjutton år nånting och praktiserade på Karlskoga Tidning. Så blev jag ivägskickad till Karlstad och Pliktverket för att skriva på ungdomssidan om hur det går till att mönstra. Jag hade väl varit lite nyfiken på det där.

Någon militär bakgrund hade Lisa Lanevik inte trots uppväxt i den gamla kanonstaden. Men det var något i själva mönstringsproceduren som lockade. Så hon prövade på.

– Det gick ganska bra, men jag som är liten och nätt hade svårt med den där stången man ska dra i. Dom skickade ner mig i källaren för att träna. Och så blev jag godkänd. Fast jag vet inte om jag lyckades dra något mer.

– När jag fyllt 18 gick jag i trean i gymnasiet och var nog rätt inställd på att göra värnplikten. Jag gick dansestetisk linje. Det var jazz, fridans och balett. Det var jättekul, men samtidigt kände jag lite tvekan. Det var liksom lite ”brudigt” och nästan lite fjolligt kunde jag tycka ibland. Så då blev det där att göra lumpen som en kontrast. Det var ju ändå bara ett år av ens liv.

Efter många om men hamnade Lisa Lanevik i Uppsala. Det passade bra. F 16 hade en simbassäng och i Uppsala hade hon två systrar.

– Jag fick en sambandsbefattning och blev sedan stridsledningsbefäl och störningsoperatör. Jag satt i underjorden och trivdes jättebra. Det var spännande och roligt och befälen lobbade för att jag skulle söka vidare utbildning och bli officer.

Så blev det dock inte. Lisa Lanevik lämnade flyget och gick till sjöss i två år och jobbade i restaurangen på ett kryssningsfartyg.

– Men så kände jag ändå att jag kanske skulle pröva på det militära. Jag hade kompisar från lumpen som gått militärhögskolan. Jag sökte och gick där mellan 2002 och 2004.

Och där slog kärleken till i form av en östgöte från K 4 i Arvidsjaur.

– De var inte jätteglada på flygvapnet i Uppsala. De hade ju satsat på mig, men insåg ju vad alternativet skulle vara så det var bara att släppa mig till armén.

Lisa Lanevik med make hamnade via Arvids-jaur efter en tid i Afghanistan.

– Jag hade sökt en gång tidigare och då inte hört något. Nu blev jag uppringd. Man ville ha mig som samverkansofficer. Vi var tre kvinnliga officerare som kom och utgjorde MOT Juliette. Vi var ute ofta och besökte kvinnor i de fyra provinshuvudstäderna som låg inom vårt område. Vi var på fängelser, universitet och kvinno-organisationer och lyssnade till kvinnorna och drack te. Vi fick höra vad som var deras problem och var deras känselspröt. Vi kände av stäm-ningar och rapporterade vidare. Det var sällan något stort eller dramatiskt. Ibland kunde de fråga efter vilken nytta vi gjorda. Samtidigt var kvinnorna medvetna om att läget var instabilt och att de militära styrkorna höjde säkerheten.

– Så gick sju månader. Det var många livs-öden jag mötte. För mig var det både roligt och spännande. Men det gick rätt bra att släppa det när jag kom hem. Jag kan bli lite nostalgisk ibland när jag tittar på bilder. För det mesta tänker jag inte på det och det tycker jag är ganska skönt. Jag kan tänka på den tiden som var, men inte på hur det har blivit.

Lisa Lanevik är född i september 1979 – några månader innan Sovjet invaderade Afghanistan. Sedan dess har det varit krig nästan hela tiden.

Är det inte svårt att hålla hoppet vid liv?

– Jag pratade med en svensk diplomat som var mycket insatt. Hon hade varit där i flera år. När jag frågade henne om det fanns något hopp kom svaret som ett pistolskott: ”nej”. Då kände jag, att vad gör vi här då? Hoppet som jag ser det är väl att det finns en gäng eldsjälar som brinner för demokrati och jämställdhet. Samtidigt som samhället är genomkorrupt och svårt att förstå. Det finns ingen rättvisa. När vi frågade varför man inte anmälde brott blev svaret ofta bara en axelryckning. Det kostade att få rättvisa. Det finns inga system som fungerar. Men jag måste ju säga att jag bara hade en fragmenterad bild av verkligheten. Vårt område är ju bara en del av Afghanistan och inte ens i det området har jag en helhetsbild.

Livet i Arvidsjaur på ett nedlagt regemente som ändå inte är nedlagt präglas av försvarets internationella roll. Exemplet tas från utlandsstyrkan. Några ryssar smyger inte längre i buskarna.

– När vi tillämpar grunderna försöker vi använda internationella scenarier, säger Lisa Lanevik. När jag började i det militära kunde jag inte föreställa mig att hamna i en strid. Kalla kriget var ju över för länge sedan. Men nu tänker jag att det är ju fullt möjligt att jag kan råka ut för det.

Löjtnant Lisa Lanevik är plutonchef för första året. 31 killar och en tjej. Hur har den ensamma tjejen det bland jägarsoldaterna?

– Hon verkar trivas väldigt bra. Killarna har respekt för henne. De ser att hon är duktig. Hon har inga problem; en annan tjej kanske skulle ha haft det.

– Om hon har eget rum? Det var nog en korkad fråga. Nej hon delar en lucka med sex killar.

Och att vara plutonchef. Hur är det?

– Det är skitroligt. Men det sliter. Mest mentalt. Officerslivet har sina för- och nackdelar. Det är en konstant stress. Vi har mycket vakanser och det sätter sin prägel. Jag ställer höga krav på mig själv och det är höga krav på att soldaterna ska få en bra utbildning. Men jag vet inte om ekvationen går ihop – om personal, resurser och pengar finns för att leva upp till de kraven. Det är mitt första år som plutonchef. En stor del av tiden går åt till att lära mig själv. Skulle jag vara plutonchef nästa år skulle det gå bättre. Men då är jag ställföreträdande.

– Det är så mycket som soldaterna ska kunna utöver den grundläggande utbildningen. Det är jämställdhetsutbildning och alkoholpolicy. Om vi var fler skulle det vara lättare att planera och genomföra övningar.

Vart har officerarna tagit vägen?

– En del försvann med försvarsbeslutet när regementet var nedläggningshotat. Min största förebild på K 4 drog och började plugga. Han är lika gammal som jag och fick stöd av Trygghetsstiftelsen för studierna. Regementet ville inte säga upp några så i stället uppmuntrade man till karriärväxling, att hoppa av frivilligt. Precis när jag kom till Arvidsjaur var regementet hotat. Då hade jag inte hunnit rota mig så jag bekymrade mig inte så mycket. Nu har vi ju vårt liv där. Det är där vi har våra vänner och det skulle vara tråkigt om K 4 försvann.

Lisa Lanevik är inte säker på hur länge hon själv stannar kvar som officer i försvaret.

– Vad jag ska göra annars? Jag kan ju bli fotograf, säger hon. Det var det jag ville ett tag. Jag ska köpa mig en kamera. Men någon riktig fotograf blir jag nog aldrig. Jag läser statskunskap och freds- och konfliktforskning, säger hon där vi sitter mitt i regeringskvarteren i centrala Stockholm.

– Jag skulle kunna tänka mig att jobba på försvars- eller utrikesdepartementet. Eller åka ut som observatör.

– Men jag har ingen aning. Nu är det Arvidsjaur som gäller. Jag åker gärna ut igen. Och varför inte till Afghanistan. Jag kan ju nästan språket, dari.

– Hej, hur mår du? Jag heter Lisa.

– Typ någonting …

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4

Varvet mitt i världsarvet

Vi är i Karlskrona under en av dagarna mellan Reinfeldt och Borg. Dagar som kan visa sig avgörande för Kockums och Karlskronavarvets framtid. Statsminister Fredrik Reinfeldt har mött varvsarbetarna med beskedet att det inte är statens sak att garantera försvarsjobb. Finansminister Anders Borg hade under sommaren i Almedalen ställt till med uppståndelse när han sa att man kunde minska på försvarets materielanslag. Och under hösten hade försvarsministern avgått i protest.

Nu har ju karlskrona varit med om värre stormar än den här. Det är 25 år sedan den sovjetiska ubåten skapade världsrubriker. Och kris på Karlskronavarvet har det varit ofta. Den svenska varvsindustrin finns knappast inte längre. Kockums var på 1950-talet världens ledande civila fartygsvarv och Kockumskranen var en sorts Globensymbol för Malmö.

Historien i Karlskrona är mycket levande. Här byggs världens modernaste krigsfartyg mitt i ett världsarv. Nu ligger ubåten Halland inne för stor översyn i Femfingersdockan från 1700-talet.

– Halland ska klimatanpassas, säger informationschefen Kjell Göthe. På samma sätt som korvetten Gävle byggdes om här för insatsen utanför Libanon.

Den annars så slutna ubåten ligger nu öppen. Överdelen på ytterskrovet har tagits bort. Tjocka rörledningar löper kors och tvärs som i ett raffinaderi. Det är avgasledningar för dieselmotorn. En arbetare går omkring och med en sprayburk och kontrollerar att det inte läcker i skarvarna. Det är inga datorer här utan ett mycket påtagligt hantverk. Varje ubåt, även om den ingår i en serie, är en individ som är ihopskruvad och svetsad bit för bit.

I tornet jobbar två varvsveteraner. Hans Ekeroth kallas ”Ryssen”, för kamraterna tycker att han har en ryssmössa Han har jobbat här sedan 1960-talet. Han böjer sig bak-och-fram för att komma åt något som sitter illa till. Som det brukar på båtar.

– Det är ett jobb för ungdomar att krypa omkring så här. Men ungdomen vill göra andra saker.

Hans kompis Dusah Kresujevic´ är också en veteran på varvet och har klarat sig från alla neddragningar. Han kom till Sverige på 1960-talet från Jugoslavien när den svenska industrin skrek efter arbetskraft.

På den tiden hade Sverige en ansenlig ubåtsflotta. Under 1967 och 1968 levererade Kockums och Karlskronavarvet fem nya ubåtar i den så kallade Sjöormenklassen. Då var det invasionsförsvar som gällde. Nu talas det nästan bara om internationella insatser. Någon sådan har det inte blivit för de svenska ubåtarna vilket i dagens opinionsläge gynnar dem som tycker att försvaret bör lägga sina materielpengar på annat än ubåtar.

Och samtidigt har Hallands systerubåt Gotland, som gett namn åt klassen, slagit igenom internationellt. I två år har Gotland övat tillsammans med amerikanska flottan utanför San Diego. Detta sedan amerikanerna vid en övning tidigare inte lyckats upptäcka den svenska ubåten. Av den enkla anledningen att amerikanska marinen inte tidigare behövt leta efter små ubåtar i stora vatten.

De svenska ubåtarna och den svenska taktiken har i decennier utvecklats för att kunna smyga i Östersjöns grunda och bräckta vatten.

Av flera skäl måste USA kunna hitta sådana ubåtar. Ett är att illasinnade stater eller terrorister kan skaffa sig konventionella mindre ubåtar motsvarande Gotland. Den andra är att internationell organiserad brottslighet med stora ekonomiska resurser använder ubåtar för att smuggla knark till USA.

Kockums trycker hårt på att man är bäst på grunda vatten. I katalogen finns inte bara ubåtar utan även avancerad minröjningsutrustning. Att röja minor är en förmåga som är underutvecklad i USA. Framtida internationella insatser tros göras i grunda vatten. Många av världens megastäder ligger vid kusten. För att komma in till kusten från havet måste man kunna säkra kustzonen. Och då tycker givetvis Kockums att i en sådan värld borde det vara goda utsikter för ett företag som bara byggt för grunda vatten.

– Vi har 3,2 miljarder kronor i orderboken och just nu går det för fullt här så någon akut fara är det inte, säger Kjell Göthe. Större delen av våra inkomster hämtar vi nu utomlands, men det måste bli mycket mer. Ett förhållande på 70–30 måste vi nog ha. Det svenska försvaret är inte vår ekonomiska ryggrad, men försvaret är oerhört viktigt som referenskund. Vi kan visa att vi kan sälja och presumtiva kunder kan komma hit och se på produkterna i verkligheten. Och kan vi inte hålla den nordiska marknaden så blir vi mindre intressanta för koncernen.

Det nordiska ubåtsprojektet Viking har sjunkit till botten. Det definitiva grundskottet var väl när en av parterna, Danmark, avskaffade sitt ubåtsvapen. Nu tar Kockums sats mot nästa projekt som kallas A 26.

– Det är ett helt nytt koncept som vi vill utveckla tillsammans med utländska samarbetspartner. Intresse saknas inte och det som behövs nu är ett klartecken från regeringen att sätta igång.

Något sådant kom knappast i finansplanen. Blir det en ny ubåt ska den utvecklas tillsammans med utländska partner. Och där är man väl redan, i och med att det är den tyska koncernen HDW som äger Kockums.

Med A 26 slår en helt ny syn på ubåtar igenom. Fortfarande lever väl någonstans bilden av ubåten som en jagande varg i en flock. När de tyska ubåtarna under andra världskriget förlorade slaget om Atlanten blev förlusterna förfärande. I framtiden kommer ubåtarna att vara så få, kvalificerade och dyra att de knappast får riskeras i en strid. I stället ska ubåtarna vara informationsinsamlare i havsdjupen. Ubåten består av moduler. För spaning har man en spaningsmodul, för minutläggning en särskild modul och så vidare. Man kommer knappast att använda ubåten som en vapenplattform i strid. Ubåten ska kunna sända ut en flock av obemannade spaningsfarkoster som lägger ut sensorer.

Fortfarande hoppas kockums på att det ska bli en fortsättning på ubåtarna. Hoppet om nya stora ytstridsfartyg lever också. En vidareutveckling av Visbyplattformen anser  Kockum bli både billigare och bättre än utländska alternativ. Om några år avgörs hur nästa ytstridsfartyg ska se ut.  Blir det inget svenskbygge  avslutas en epok som är lika gammal som riket Sverige.

Så det är ett historiskt ögonblick när vi går in i korvetten Karlstad, den sista av fem korvetter i Visbyklassen. Egentligen skulle det ha blivit sex, men fördyringarna gjorde att pengarna bara räckte till fem. Dessa fördyringar kommenteras rätt surt i finansplanen och enligt uppgift är den slutliga formuleringen en mildring.

Någon tjusig entré i fartyget gör man inte. Det är en stor lucka i skrovet som tar emot gästerna. Man kommer in i något som närmast ser ut som ett pannrum. Här inne ska sjömålsrobotarna stå. De skjuts ut från sidan. Det ska fungera försäkras det.

Karlstad har en ubåtsliknande interiör. Inga ventiler där man kan se världens hamnar passera. Det är mörkt och ganska trångt. Ett kök och en mäss och en vindlande trappa som leder upp till bryggan. Det är långt från den miljö som gamla jagarbusar var vana vid. Att stå ute i fartvinden och hålla i sig i sjögången. Här sitter man i specialgjorda stolar som ska fånga upp alla stötar. Det är sikt runt omkring. Man ser ut, men inte in. Bland alla bildskärmar och knappar finns fortfarande en ratt. I polerat trä.

– Marinen insisterade på att ha en ratt på båten så vi satte dit den. Sedan frågade jag en fartygschef om de använde ratten, säger Kjell Göthe. Nähä du. Såna här båtar kör man med joystick, blev svaret.

Men ratten sitter kvar. Inte ens det sista svenskbyggda örlogsfartyget kunde bryta den traditionen.

Visbykorvetterna är byggda i plast. Ett fartyg i metall av samma storlek skulle ha blivit dubbelt så tungt. Korvettens viktigaste egenskap är att den är svår att upptäcka. Inte bara med radar utan även med andra typer av sensorer. Det kallas för stealth eller smygteknologi. I branschen talar man om signaturanpassning. Ett fartyg lämnar en massa spår efter sig. Det kan vara varma avgaser från motorerna, fartygets form som syns på radar, ljud, elektromagnetisk strålning, kylvatten och kölvatten. Ska det smygas ordentligt måste alla luckor täppas till. Uppenbarligen har man lyckats med det. Därav fotoförbudet ombord. Det är inte så mycket av militära skäl snarare därför att Kockums vill värna om sitt tekniska försprång.

– Nu har vi en del master uppe därför att det är ett krav från Sjöfartsverket, säger Kjell Göthe och vi har också stora radarreflektor, som vi hissar upp.

Det var dock knappast tillräckligt när en av korvetterna nyligen seglade i Medelhavet. Sjöövervakningen klagade på att man hade svårt att följa den svenska smygkorvetten.

På den riktigt gamla tiden hade fartygschefen halvdäckets ena sida för sig själv. Där skulle han kunna gå och fundera i sin ensamhet över sitt tunga ansvar. Halvdäcket var också fartygets paradplats där man tog emot kungen och andra viktiga personer.

Däcket på Karlstad är förbjudet område under gång. Sjömanslivet får bedrivas inomhus – framför en bildskärm. Det sista fartyget är så långt från bilden av ett traditionellt fartyg man kan komma. Det är också långt från den tid när man bara behövde två instrument ombord: kompass och dragspel.

Även om det inte blir så mycket nytt byggt för svensk räkning så finns det fortfarande svenska fartyg att underhålla och utländska kunder som beställer. Inne i hallarna har man plastat färdigt skroven på en serie danska bevakningsbåtar. Det luktar mer plast på en båtmässa än vad det gör här inne. Hemligheten är metoden för att lägga på plasten. Den sugs in mot glasfibermattorna och lukten och de skadliga gaserna försvinner.

Det är fortfarande mycket av ett hantverk. Varje glasfibermatta ska klippas ut för hand och läggas på.

Fem minjaktfartyg av Landsortsklass ligger också inne. Några är klara och ser ut som nya. Andra ligger inne i hallen med borttagen färg. Det är en omfattande översyn som ska ge fartygen ytterligare många år. Hela projektet är i miljardklassen.

Kjell Göthe säger att Landsortsrenoveringen är i linje med Kockums strävan att inte bara tillverka utan att också ta hand om underhållet. Därför har Kockums nu tagit över Muskövarvet i Berga med 65 anställda. Tanken är att sköta underhållet till marinens fartyg och att bredda verksamheten till civila företag och att bli en del av ett marint centrum på Södertörn söder om Stockholm. Nynäshamn träder nu fram som Stockholms containerhamn och blir också en del av detta centrum.

Det största projektet på varvet just nu sker mer i skymundan. På kundens begäran. Det är Singapore som beställt två renoverade ubåtar av Västergötlandsklassen. Sekretessen är inte svår att förstå.

Vid Singapore går Singaporesundet och Malackasundet. Här passerar hälften av världens oljetransporter och en fjärdedel av all handelssjöfart. Vattnen är svårt hemsökta av pirater. Ett terroristdåd i form av en sänkt tanker i något av sunden skulle genast slå hårt mot världshandeln i en tid när företag inte längre har några lager utan allt ska levereras just-in-time.

Så det kan behövas en bra ubåt som kan ligga gömd länge och lyssna i sunden.

Det är inte första gången som Singapore köpt utrangerade och moderniserade svenska ubåtar.

– När vi byggde om Sjöormenubåtarna kom det hit 250 kineser. De var 25 fler när de åkte än när de kom. Det sades vara fördelaktigare att föda på Karlskrona BB än hemma i Singa-pore. När jag avtackade kineserna så sa jag att av dessa 25 så borde väl åtminstone någon bli amiral som kan minnas sin gamla födelstad med en ubåtsbeställning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Då och då poppar det upp en kustkorvett

Behöver Sverige en svensk försvarsindustri? Det är grundfrågan när flera departement ska syna gamla sanningar om den svenska försvarsindustrin. Det är första gången det tas ett helhetsgrepp på denna fråga, säger Andreas Savelli vid Försvarsdepartementet som leder arbetet. Politikerna har länge efterlyst en spårbarhet. Bristen på denna klädde dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg i orden om kustkorvetten som poppade upp från materielplanen.

Det som är bra för General Motors är också bra för USA. Så hette det i alla fall en gång. Ungefär på samma sätt har det låtit om den svenska försvarsindustrins betydelse för Sverige.

Det är en av många vedertagna sanningar som nu Andreas Savellis arbetsgrupp ska, som han säger, ”provtrycka”.

Andreas Savelli sitter på Försvarsdepartementets militära enhet. Men departementsutredningen hör inte bara hemma på hans eget departement. Här finns även experter från närings-, utrikes- och utbildningsdepartementen.

– Vi fick uppdraget i juni och har knappt kommit igång, säger Andreas Savelli. I mars ska denna departementsskrivelse vara klar. Den här arbetsformen passar bra. Om vi kommer på något bra kan det få ett genomslag. Och om politikerna inte gillar vad vi säger kan de alltid säga att det var en utredning på tjänstemannanivå.

– Nu tar vi in underlag och famlar i en komplex materia. Materielfrågan har i mångt och mycket fått leva sitt eget liv och som förts vidare från den ena generationen till den andra. Nu känns det som om det är dags att stanna upp och syna korten.

Det talas mycket om att det är slut med det förrådsställda försvaret och därmed kopplingen till en inhemsk försvarsindustri som fick stora och långa projekt. Nu ska det köpas på marknaden och gärna så kallad kommersiell hyllvara. Varför ska inte försvaret kunna använda mer civil teknik som ändå till stor del nu leder utvecklingen?

Men det är fortfarande mycket snack och lite verkstad. Däremot fortfarande ett värnande om den egna industrin. Som för övrigt inte gärna längre kan kallas industri. Det är få löpande band, men desto fler snurrande hårddiskar, som skapar produkterna.

Att det ändå är en vändning på gång är Andreas Savelli övertygad om. För honom skedde den första omsvängningen i försvarsbeslutet 2004 som föregicks av en intern utredning på Försvarsdepartementet om att ta fram en strategi för materielförsörjning. Politikerna efterlyste då spårbarhet. Rätt vad det är så poppar det upp en kustkorvett, som dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg sade.

– Sedan kom försvarsförvaltningsutredningen där utredaren Peter Lagerblad drog åt skruvarna ytterligare en bit och föreslog att köp av redan utvecklad materiel skulle vara förstahandsalternativet, säger Andreas Savelli. Om en utrustning funkar för britter som faktiskt är ute i krig så kanske det duger till oss också?

– Finns det goda alternativ på marknaden ska vi ta dem. I andra hand utveckla det tillsammans med andra och i sista hand göra det hemma. Men med de långa ledtider som fortfarande utmärker materielförsörjningen är det ännu svårt att säga vilket genomslag de här tankarna har fått.

Det har talats mycket om att utveckla svensk försvarsindustri. Det ansågs finnas ett starkt intresse av egen industri.

– Med den nya regeringen har industrin granskats hårdare. Man vill veta vilka konsekvenser som försvarets förändring och de nya tankarna på materielförsörjning får för industrin, säger Andreas Savelli.

Grundfrågan är enligt Andreas Savelli om vi behöver och om vi vill ha en egen försvarsindustri. Andreas Savelli säger att frågan inte givet är ja, men om det är så handlar det i slutändan om vilken industri som är värd att försvara. Detta är inte ett strategi för industrin utan för statsmakterna.

– Vi vill krasst definiera statens behov och då kan man inte bara utgå från försvarets krav. Vi har också annat som spelar in. Det finns säkerhetspolitiska kopplingar. Näringspolitiska aspekter och regionala hänsyn har alltid funnits med i bilden även om det inte uttalats rakt ut. Man måste också se till hela samhällets behov, värdet av export och om försvarsindustrin stärker Sverige som ett kunskapssamhälle.

det är de här aspekterna som tillsammans är intressanta. Andreas Savelli säger att det krävs ett vidare perspektiv när man närmar sig de här frågorna än vad som gjorts tidigare.

– Under kalla kriget var våra stora satsningar på materiel och teknik ett sätt att visa att vi kunde klara oss själva. Sedan kom näringslivssynpunkter in. Det här är första gången någon har försökt sätta ihop frågorna i ett sammanhang och göra en bred analys, säger Fredrik Lindgren som för några år sedan lämnade Total-försvarets forskningsinstitut, FOI, för att arbeta på Försvarsdepartementet.

Ett återkommande argument för en högteknologisk försvarsindustri är att det skapas teknik-ringar på vattnet. Att den militära teknikutveck-lingen gynnar samhället i stort. Fredrik Lindgren varnar för förenklade slutsatser.

– Det går att göra långa listor över produkter och företag som är exempel på spin-off från militära satsningar. Men det är inte givet att försvarssatsningar är det effektivaste sättet att höja den teknologiska nivån. Man kan också se det som att stora försvarsprojekt tar resurser från andra delar av näringslivet.

Andreas Savelli och Fredrik Lindgren vill därför veta om det går att värdera tekniknivå. Vad betyder försvarsindustrins tekniknivå för övriga samhället? Sprids tekniken med personal som går mellan försvarsföretag, civila företag, universitet och högskolor? Finns det en bredare samhällsnytta med försvarssatsningarna?

– Vi vill se till samhällsskydd i stort, men vi tar avstamp i det militära försvaret, säger Fredrik Lindgren.

det finns en koppling mellan hur försvars-industrin ser ut och vilket försvar vi har. När andra världskriget bröt ut hade Sverige ingen egen flygindustri. Och inget modernt flyg-vapen. Tio år senare gjorde Saab reaplan på löpande band och Sverige hade världens fjärde största flygvapen. Utan en egen flygindustri hade vi inte haft ett så stort flygvapen. Och vad hade hänt om Sverige i stället satsat på helikoptrar för femtio år sedan och byggt upp en helikopter-industri?

– Detta är ett exempel på en övergripande fråga, säger Fredrik Lindgren. För i vilken grad är det rimligt att låta industrins förutsätt-ning-ar påverka beslut inom försvarets område?

Andreas Savelli säger att försvarsmarknaden är mer protektionistisk än de flesta andra områden. Andreas Savelli hoppas att vanliga företagsekonomiska resonemang ska tränga in även på denna marknad. Minskar efterfrågan går företag ihop och tar bort dubbelarbete. Biltillverkare delar ofta på grunden till bilmodeller. Sådana rationaliseringar ser man lite av inom försvarsindustrin, säger han.

– Dock måste man fråga sig om det är industrins ansvar, menar Fredrik Lindgren. Varför ska man ta bort en produktionslinje när varje regering gynnar sin egen industri? I högtidstal är det lätt att säga att sammanslagningar ska ge rationaliseringar. Men vem vill vara först? Vilka politiker går till val på att vara först med att ge upp en tillverkning och låta andra få jobben?

Andreas Savelli säger att han och hans kolleger på departementet inte heller kan svära sig fria.

– Vi understryker ofta värdet av konkurrens på detta område. Och rutinmässigt skriver vi på när Försvarets materielverk vill ha undantag från lagen om offentlig upphandling. EU-fördraget ger vissa möjligheter att göra undantag när det handlar om vitala nationella intressen. Och här har undantagen blivit rutin.

EU-kommissionen har dock enligt Andreas Savelli blivit mer vaksam på att jaga undantag. Det europeiska försvarssamarbetet EDA strävar också efter mer europeiskt samarbete som en motvikt till den amerikanska dominansen.

– Vi måste också värdera behovet av en inhemsk försvarsindustri i förhållande till den större europeiska bilden, säger Fredrik Lindgren. Hur kan vi bäst bidra till en stark europeisk teknisk och industriell bas?

Ytterst kanske det handlar om vem som ska ta de finansiella riskerna – industrin eller staten, säger Andreas Savelli. Industrin säger att man är beredd på att ställa om sig, men efterlyser då en vision från staten. Man vill ha tydliga riktlinjer för framtiden. Men att ta risker tillhör företagandet. Och försvarsindustrin måste ha försvaret som en kund att visa upp. Det har jag samtidigt all förståelse för.

på sid 34 säger professor Bo Dahlbom att Sveriges framtid inte ligger i tillverkning. Vi är på väg in i tjänstesamhället. Samtidigt utreds nu en försvarsindustri som inte tillverkar så mycket längre. Kommer inte det som är kvar av försvarsindustri att gå samma väg som de svenska varven? Och hur ska man undvika att göra samma fel igen, att investera i något som är förlorat?

Fredrik Lindgren är ung, men håller inte riktigt med.

– Det är nog sant att industrisamhället är på väg bort, men det tar nog en generation till innan det sjunker in. Det skulle nog nästan bli ett nationellt trauma om Volvo lämnade Göteborg. Se bara vilket liv det blev när valet stod mellan Trollhättan och Tyskland för Saab Automobile. För tillverkning har fortfarande ett mycket starkt nationellt symbolvärde. Det kan man inte bortse från. Försvarsindustrins omställning från tillverkning i långa serier mot leveranser av tjänster och breda lösningar är därför en stor utmaning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Forskning i allt smalare rör

Foten_klar_NYYY 2 [Converted]

Hur mycket forskning ska vi behålla inom vissa utpekadeområden, samtidigt som vi ska dra ned en halv miljard kronor på forskningen? Det är den ”svåra, svåra avvägningen”, säger försvarets forskningschef Mats Olofsson, som lett arbetet att skapa en strategi som ska ge stöd när dessa svåra beslut ska tas.

När Mats Olofsson blev Försvarsmaktens forskningschef fick han två tunga uppdrag. Att tala om hur försvaret skulle kunna minska en halv miljard på sin forskning och utveckling, FoU. Samt att ta fram en strategi för försvarets FoU.

– Den första uppgiften klarades av i juni förra året, men vi kunde inte gå vidare med den andra innan vi visste hur vårt förslag till att hantera nedskärningen skulle tas emot av regeringen. Nu har vi fått det beskedet samtidigt som det kommit en strategi för försvarets materielförsörjning. I den fastslås att egen utveckling kommer i sista hand. Därmed blev det också lättare att formulera en strategi för forskning och utveckling.

Tidigare har det funnit en strategi för försvarets forskning och teknikutveckling. I kretsarna kallad ”foten”. Den verksamheten har länge varit kopplad till materielplanen och är det som Försvarsmakten beställer från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Försvarets materielverk (FMV) och Försvarshögskolan (FHS).

I den nya strategin ryms inte bara ”foten” utan även försvarets studier och viss annan utveckling. Studierna är utvecklingsprojekt som ligger på förband som i sin tur tar hjälp från andra myndigheter som FOI, FHS och FMV. För detta stöd får man cirka 30 miljoner kronor om året.

– Men studieverksamheten är ju större än så. Man kan nog säga att det finns mellan 400 och 500 personer i försvaret som i någon mån arbetar med utveckling. Hur stor denna omfattning är har vi börjat analysera först nu.

– När det nu sägs att det inte längre är självklart att vi ska utveckla eller ens ha egna flygplan, ubåtar och ytfartyg så uppstår problemet att det även i det här huset, Försvarsmaktens högkvarter, finns röster som menar att då behövs inte längre sådan forskning. Och då måste vi, som ska veta bättre, hävda att vi inte kan förlita oss på den forskning som finns hos industrin. För om den inte längre ska tillverka så kommer deras forskning att tyna bort med tiden. Vi måste fortfarande kunna värdera, annars riskerar vi att bli förlorare. Tittar vi på ett ytstridsfartyg är det en massa olika områden man måste förstå som till exempel framdrivning, sensorer, vapen och smygteknik.

Och här kommer man till det som Mats Olofsson kallar den ”svåra, svåra avvägningen”.

– Hur mycket forskning ska vi behålla inom vissa utpekade områden samtidigt som vi ska dra ned en halv miljard? Sådana beslut ska finna stöd i strategin där vi försöker beskriva en avvägning mellan olika kompetensområden. Vi har redan skurit mycket på en del och mindre på annat.

Till saken hör också att regeringen fortfarande kräver att försvaret ska ha samma förmågor som förr.

– Det är färre som ska göra lika mycket med mindre resurser och då blir det jättesvårt att få balans i budgeten. Överbefälhavaren kan inte själv ta bort någon förmåga. Han kan bara ge regeringen förslag och under tiden reducera så klokt som möjligt.

Sverige lägger ned en stor del av försvarsanslaget på materiel. Men Mats Olofsson betonar att av försvarsbudgetens cirka 40 miljarder är det mellan tio och elva som är rena inköp. Resten av materielanslaget är till stor del underhållskostnader.

– Sverige bör göra som andra länder och skilja på dessa poster eftersom speciellt medierna tenderar till att blanda begreppen.

Mats Olofsson pekar ut tre områden som är prioriterade. Vilket inte behöver betyda att det blir mer pengar utan att bantningen blir mindre än på andra områden.

– En grupp är strategiskt viktiga områden. Även om det sägs att vi ska sluta att själva tillverka plattformar som flygplan, ubåtar och ytstridsfartyg så har vi stora, tunga och moderna system som måste ”anpassningsutvecklas” under lång tid framåt. Vi har fem Visbykorvetter som nu levereras. Jasplanen är relativt nya och de avancerade ubåtarna kommer att finnas med länge än. Och då inser alla dilemmat. Hur ska vi kunna behålla kompetensen till modifiering och samtidigt säga att vi inte ska utveckla egna stora projekt i framtiden? Vid sidan av plattformarna har vi lednings- och informationssystemet som av regeringen är utpekat som viktigt. Det nätverksbaserade försvaret, NBF, är grundat på detta och där ligger Sverige på framkant. Området är viktigt för framtiden för här finns stommen till att skapa en nationell lägesbild för krishantering.

– Det andra området är vad jag kallar integritetskritiskt. Vi kan inte köpa behovet av telekrigskompetens utomlands. Alla länder håller på sitt. Det är mycket sekretess. Och vi måste ha en förmåga att kunna värdera hotet och det får man bara genom att följa utvecklingen. Inom denna grupp finns också skyddet mot kemiska, biologiska, radioaktiva och nukleära vapen, CBRN.

– Det tredje området är där vi har ett särskilt kompetensbehov. Främst gäller det mjuka frågor som ledarskap. Det är svårt att köpa ledarskapskompetens från andra länder som har andra kulturer. En utländsk robot däremot kan man hänga på ett flygplan efter begränsad teknisk modifiering som industrin själv kan klara av.

– I övrigt ska vi sträva efter samarbeten av olika slag och få ut mer till en mindre kostnad, säger Mats Olofsson.

Det kan gälla samarbeten i Sverige med andra myndigheter inom till exempel området krishantering och säkerhetsforskning. Internationellt samverkar Sverige redan i dag mycket med Nato och den europeiska försvarsbyrån, EDA.

– I dag kanske vi samarbetar för brett och grunt. Vi borde nog välja färre projekt och gå mer på djupet.

Det första EDA-programmet, force protection, har dragit igång och nästa år lär det bli ett nytt program. Om politikerna ger klartecken kommer Försvarsmakten att skicka pengarna till Bryssel.

– De utgör bara några procent av helheten, men FOI, industrin och andra kan i sin tur få beställningar från programmet och det som de olika projekten eventuellt leder fram till.

Och så det här med Norge. I augusti undertecknade överbefälhavarna i Norge och Sverige en gemensam rapport med förslag till samarbeten.

– Jag tror att om några år så kan vi släppa en mindre del av vår forskning och låta Norge sköta den. Och vice versa. Det är en del av kärnan i rapporten. Vi har kommit längst med Norge, men andra nordiska länder står på tur.

– En annan nyhet är att försvaret ska använda fler leverantörer av forskning än de vanliga som FOI och FHS. Det är en tydlig politisk signal. I vissa fall kommer man inte ifrån militär sekretess och behovet av militär miljökunskap, men det finns väldigt mycket på den civila marknaden och från universitet och högskolor som vi kunde använda mera direkt. Det är ju ändå den civila tekniken som i dag driver utvecklingen. Vi ska fördela gracerna och öka konkurrensen. Det finns civila grupper som kan göra analyser också. Om vi tredubblar beställningar från högskolevärlden så innebär det ändå bara en liten del av vad vi köper från FOI. Och då får vi även indirekt så mycket mer som nya kontaktnät och fler aktörer.

Som exempel på samarbeten nämner Mats Olofsson två civila program där Försvarsmakten är med. Nationella flygtekniska forskningsprogrammet som är ett samarbete mellan Försvarsmakten/FMV, Vinnova och industrin. Samt ett annat där Vinnova, FMV och KBM driver säkerhetsforskning. Försvarsmakten satsar där tio miljoner på tre år. Pengar som sedan riktas till högskolor, universitet och industri.

– Vi behöver fler sådana program där vi och industrin gemensamt satsar pengar. På fem insatta miljoner kanske vi får kunskap för 20. Det är ett nytt sätt att arbeta för oss.

För att öka spårbarheten av forskningen blir den  nu i högre grad knuten till utveckling av koncept. Ett sådant kan vara effektbaserade operationer. Inom det konceptet samordnas verksamhet som studier, teknik och experiment. Försvarsmaktens nya enhet för konceptutveckling i Enköping kommer bli en central punkt för en ökande ”avtappning” från forskning, teknikutveckling och studier.

Den nya strategin ska hålla i fyra, fem år. Sedan har verkligheten flyttat på sig. Och det kan den göra utan förvarning. Mats Olofsson betonar att vi inte får stänga dörren till det oväntade, de teknologiska sprången som ställer allt på huvudet.

– Redan i dag kan vi säga att vi står inför ett sådant. Varför ska ett fartyg ödsla kulor och krut när man skjuta med laser. Du slipper släpa med dig hundratals ton ammunition. Luftvärnet skulle slippa den logistiska kedjan med massor av fordon. Tekniken är redan här även om den behöver utvecklas vidare. Och det kommer fler. Vi planerar nu för de närmaste 20 åren. Om vi inte är med på det som kommer sedan är forskningen rökt. Ja, hela Försvarsmakten också. Vi kommer att vara efterfrågade bara om vi levererar insatsförband som är relevanta för varje tids hotbild och förväntningar. •

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3

Små fotavtryck i miljön viktigt för framtiden

Miljösnurran_KLAR [Converted]

Miljöarbetet har den senaste tiden tagit en ny riktning. Bristen på naturresurser och rapporterna om klimatförändringar gör att parametern miljö får en allt större roll vid planeringen av bland annat insatser.

Nu för tiden pratas det mycket om den yttre miljön och om det ekologiska fotavtrycket som vi människor lämnar efter oss och hur fotavtrycket i form av till exempel kli-matförändringar slår tillbaka.

Det  säger Naznoush Habashian som arbetar på Försvarsmaktens miljöavdelning vid Högkvarteret.

– Vi som jobbar med miljöfrågor har äntligen fått medvind. Vi har både massmedias och samhällets uppmärksamhet som aldrig förr. För oss gäller det nu att vara strategiskt smarta: först upplysa ärligt om utmaningen som till exempel klimatförändringar för med sig och sedan påvisa att små, små steg från varje enskild individ kan ge en stor globaleffekt. Vi inom Försvarsmakten tillhör en stor sektor som verkar både nationellt och internationellt och kan därmed bidra till en förbättring.

Naznoush Habashian är ansvarig för forskning och utveckling på avdelningen och håller ihop beställningarna mot Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, Försvarets materielverk, FMV, och andra aktörer. Hon är en av tre kvinnor på avdelningen, med sin tidigare civila erfarenhet beter hon sig som om Försvarsmakten, FM, vore vilket civilt företag som helst vilket ibland kan upplevas något kontroversiellt. ”Jag kan upplevas lite väl resultatinriktad”, säger Naznoush Habashian.

– Jag är ingen miljömupp, jag är en realist. Jag älskar snabba bilar med många hästkrafter, men mitt miljösamvete tillåter mig inte att skaffa en. Sedan är de ju som tur är väldigt dyra. Jag vill ju att mina barn, dina barn och deras barn och barnbarn ska få uppleva samma fantastiska värld och natur som vi har fått uppleva. Jag vet att FM har en given uppgift, där säkerhet är högt prioriterat, men behöver det ena verkligen utesluta det andra?

– Miljö är förknippat med kostnad, säger Naznoush Habashian. Ju tidigare man tar hänsyn till miljön desto billigare blir det långsiktigt. Med bra förebyggande och strategiskt arbete kan man exempelvis minska kostnaderna för återställande.

Försvaret har i många år miljösäkrat verksamheten vilket Naznoush Habashian säger har varit helt nödvändigt. Nu har dock miljöarbetet fått en ny inriktning. Naznoush Habashian tar upp klimatförändringen och brist på naturresurser. Problemen är större än vad man tidigare anat och Naznoush Habashian säger att det säkerhetspoltiskt berör både Sverige och FM.

–Titta på skorstenen, säger Naznoush Habashian och pekar ut genom fönstret. För inte alls så många år sedan trodde vi att miljöproblemen var lokala, vi gjorde skorstenen tillräckligt hög för att sprida utsläppet. Nu känns det ju absurt att tänka så.

– Med hjälp av alla medarbetare inom försvarssektorn tror jag att vi har alla förutsättningar att lyckas med vårt arbete. Det gäller nu att sy ihop säcken. Den tillämpade forskning och teknikutvecklingen som bedrivs i vårt fall av FOI och Tekniska högskolan i Stockholm, KTH ska tillämpas inom Försvarsmakten och resultaten skall reflekteras i FMV:s arbete med produkt- och systemutveckling.

Naznoush Habashian kom till Sverige från Iran som 13-åring för knappt 20 år sedan och talar utan brytning vilket hon tackar sina föräldrar för som ville att hon skulle integreras i samhället.

– Min pappa började jobba på ett svenskt företag som han samarbetade med i Iran. Jag ville inte alls flytta hit och det var några tuffa år i början, men sedan rullade det på med kompisar och annat. Och lärarna var helt fantastiska.

Det blev gymnasiet och civilingenjörsprogrammet materialteknik på KTH. Under andra året kom skandalen med Hallandsåsen och rektorn bestämde att alla skulle läsa fyra poäng miljöskyddsteknik. Ett beslut som möttes med en viss skepsis hos elever och lärare.

– Det var läraren Fredrik som frälste mig. Jag förstod att man redan från början ska tänka på miljön. Det hela slutade med att jag läste två kompetensinriktningar: maskinkonstruktion och produktutveckling samt miljömanagement.

Sedan kom en blå buss som bar in i yrkeslivet. Naznoush Habashian fick som examensuppgift att för Scanias räkning undersöka om deras påstående stämde att den blå bussen kunde återvinnas till 100 procent.

– Teoretiskt kanske det gick, men inte i praktiken. Det var till exempel limmade sandwichkonstruktioner och många andra konstruktioner som gjorde det hela ekonomiskt och eko-logiskt ohållbart för återvinning. Vid redovisningen var bland andra två personer från Stena med och lyssnade. Stena återvann bussarna. Först erbjöds jag jobb hos Scania, men tyckte det var för långt till Katrineholm. Så det blev sex härliga, lärorika och utvecklande år inom Stena Metall-koncernen. Under åren på Stena gick jag koncernens fleråriga managementprogram på IHM. De sista två åren på Stena var jag dessutom industridoktorand på KTH. Efter barnledigheten bytte jag och hamnade i möjligheternas försvarsmakt.

Det var under Stenatiden som Naznoush Habashian fick sitt uppvaknande och kom att tänka på miljösäkerhet och kampen om resurser.

– Det blev brist på stål som råvara i form av skrot i Sverige därför att kineserna till oslagbara priser köpte upp all skrot i hela världen, till sin egen ståltillverkning. Jag kopplade direkt det här till den katastrofala ökade förbrukningen av kol i Kina
och de miljöeffekter som detta medförde.

Miljö har tidigare förknippats med att inte slänga burkar i naturen och att hushålla med jordens resurser. Med koldioxidutsläpp, växthusgaser och klimatförändring har miljö blivit mer av en internationellt politiskt viktig fråga.

– Europas medelpunkt kanske flyttas norrut och då flyttar folk med. Vi har redan miljöflyktingar från Holland som flytt undan vattnet. Inte det som finns på andra sidan vallarna utan det som kommer upp ur jorden.

Nu görs en förstudie av övergången till förnyelsebara bränslen inom Försvarsmakten och denna förstudie skall ligga till grund för vidare forskning vid FOI och FMV.

Betoningen av internationella insatser har ändrat arbetet med miljön. Miljöaspekten i internationella insatser kan gälla en så viktig sak som vatten. Vad händer om den utländska styrkan tar ut så mycket vatten i området att befolkningens brunnar sinar? I stället skulle man kunna använda miljön som ett sätt att samarbeta lokalt som exempelvis kring ett gemensamt projekt för att borra efter vatten.

Miljöavdelningen arbetar med internationella frågor. Carl-Gustav Ebbhagen berättar:

– Vi hjälper till att införa ett miljöledningssystem i Georgien och är på väg att starta ett liknande projekt i Ukraina. Det handlar om att tänka rätt från början. Man ska tänka i ekonomi och livscykler. Projektet är både operativt och strategiskt. Den ansvariga myndigheten kan ställa miljökrav på organisationen som i sin tur kräver pengar för att kunna vidta åtgärder.

Den nordiska stridsgruppen satte fart på ett samarbete med USA och Finland.

– USA hade insett att det kostade stora pengar att inte tänka på miljön när man gjorde insatser utomlands. Så nu har vi skapat en miljöhandbok för internationella insatser. Det är råd och ingen instruktion och ska presenteras för EU och Nato.

– Det finns ingen motsvarande handbok som tar upp en missions hela cirkel från den första planeringen hemma till utvärderingen när uppdraget är klart. Och vi har inget emot att det blir en handbok för hela EU.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/4

Teknikrevolutionen på tidningarna

Den nya tekniken förvandlade på några år helt sättet att göra en tidning och även organisationen. Hela yrkesgrupper försvann på några år. Ett hundraårigt hantverk sopades bort. En stor anledning var att tidningarna tog till sig mjuk- och hårdvara från konsumentmarknaden. Det har gjort det lättare än någonsin att göra tidning. En dator, några program och internet. Det räcker.

Den industriella revolutionen var inte bara ånga och telegrafen. Det var också den billiga tidningen framställd i massupplaga. Tidningarna spreds med ångande tåg och nyheterna telegraferades till redaktionerna. Men den stora revolutionen på tidningarna bestod av deras egen teknik. Det var sättmaskinen och rotationspressen. Tidningssidorna kunde gjutas i halvsfäriska plattor och två sådana plattor monterades på en cylinder i pres-sen. Och sedan var det bara att köra. Läskunnigheten hade tagit ett stort kliv framåt med skolreformer. Så det fanns en publik. Därmed var den moderna tidningen född. Den tidning som nu förutspås gå under på internethavet.

1800-talets tidningsteknik var så bra, och så svår att ändra på, att den höll sig vid liv ända in i början av 1980-talet. Ett tidningshus var mer av en fabrik än ett kunskapsföretag. Här fanns massor med arbetare som omvandlade redaktionens text till bokstäver på papper. Tidningarna investerade stora summor i pressar, blylager och massor med maskiner. För att rymma allt detta krävdes ett stort hus. Dessa hus samlades ibland i tidningskvarter. Som Fleeet Street i London och Klarakvarteren i Stockholm. Som i sin tur återuppstod i Marieberg på Kungsholmen i Stockholm.

Det var där den andra stora revolutionen ägde rum. De två höghusen som en gång rymde de stora tidningarna – utom Aftonbladet – har nu andra hyresgäster. Svenska Dagbladet har flyttat in till city och Dagens Nyheter och Expressen ryms numera på mindre ytor.

Den gamla tekniken var fulländad. Blyet flödade i en produktionsprocess som mejslats ut i nära hundra år. Journalisterna skrev på skrivmaskin och sättarna satte texten på sina maskiner. Rubriksättarna plockade ihop sina bokstäver för hand. Och ombrytarna plockade ihop allt. Ofta hade en journalist också formgivit sidan.

Grafikerna hade sina egna mått, klaviaturen på sättmaskinen var inte som på skrivmaskinen. Grafikerna bevakade gränsen till journalisterna. Om en journalist tog i en blybit kunde hela produktionen stoppa. Den grafiska tekniken var unik och det var grafikerna som rådde över den. Grafikerna var mycket fackligt medvetna. Det var delvis grundat på traditioner. Grafikerna låg vid 1900-talets början före andra arbetare därför att de kunde läsa. Det var ju nödvändigt i yrket. De läste också sådant som andra arbetare aldrig kom i kontakt med.

När de mindre tidningarna slängde ut blyet och ersatte det med papper var det de första tecknen på att stora saker var på gång. Den enkönade grafikerkåren fick nu släppa in kvinnor. Det var flinka skrivmaskinsflickor, perforatriser. De omvandlade redaktionens text till en hålremsa, därav namnet. Hålremsan matades sedan in i en fotosättare som kunde vara ett tekniskt, och mycket känsligt vidunder, där bokstäverna projicerades på en ljuskänslig film. Allt i en svindlande takt. De gamla blysättarna fick gå kvar på nåder till pensionen. Allt deras kunnande och prestige blåstes bort av en teknik som gjorde outbildade flickor till sätteriets nyckelpersoner.

Så kommer stordatorerna. Där lagras all text som sedan skickas ut till fotosättarna. Till stordatorerna kopplas ett nät av terminaler. De ser likadana ut. Grafikerna har sina och journalisterna sina.

Och nu börjar bråket. Tekniken började sudda ut de fackliga gränserna. Grafiker och journalister satt i samma tekniska båt. Vem ska sätta texten? Journalisternas texter kan skickas direkt till stordatorn. Men då försvinner grafiska jobb. Och så börjar man förhandla om rätten till sättningen för utan husfrid blir det ingen tidning.

Skrivmaskiner har bytts ut mot bildskärmar. Det är tyst i tidningshuset även när det är som mest hektiskt. Man kan höra en tändsticka falla. För det är tillåtet att röka överallt och när som helst. Rökförbud var lika omöjligt att föreställa sig som att man snart skulle kunna göra hela tidningen på bildskärm.

Men så blev det. Efter sättningen var nästa stora slagfält ombrytningen. Hur text och bilder skulle läggas in på sidan? En terminal hade så kallad grafisk option. Man kunde, med lite god vilja, se hur en rubrik skulle se ut i verkligheten. Den finessen kostade 30 000 kronor extra. Grafikerna och journalisterna fick var sin. Vid den här tiden hade alla föreställningen om att den grafiska branschen skulle skapa sin egen teknik. Exklusiv och dyr. Inträdet till denna teknik var en förhandlingsfråga mellan journalister och grafiker. Framtidens ombrytningsmaskiner visades på mässor. Enormt dyra och svåra att jobba med. Bakom den grafiska särlösningen fanns starka krafter. Den fackliga. De som skött den gamla tekniken skulle också sköta den nya och behålla jobben. De som gjort de gamla maskinerna skulle göra de nya. Tidningsägarna hade inte mycket att välja på. Det var bara att betala eller låta tidningen gå under i ett strejkkaos. I Köpenhamn stod Berlingske Tidende stilla i månader. På Fleet Street stod pressarna.

Då kom:

• Macen,

• Ombrytningsprogrammet QuarkXpress,

• Adobeprogrammet Photoshop för bildbehandling,

• Adobeprogrammet Illustrator för att göra kartor, grafik, diagram och mycket annat.

Nu fanns en utrustning, om än mycket skakig, som man kunde köpa på gatan. Särskilt billigt var det dock inte. Men det skulle snart bli bättre. Övergången mellan industrirevolutionens bly och informationssamhällets ettor och nollor varade bara i ett drygt decennium. Främst i linjen gick fattiga tidningar som måste skaffa sig ny teknik för att sänka sina kostnader och överleva.

Nu är sedan länge datorerna kopplade i nätverk. Omständliga processer försvann i rask takt. Bara en sådan sak som att få in texten från en plats utanför redaktionen. Journalisten ringde till redaktionen och läste upp sin artikel. Detta spelades in och skrevs ut. När telefonlinjen var för dålig, eller inte fanns alls, fick man lita till telexen och i praktiken telegrafera in sin artikel. Med datatekniken funderade man på att komma ifrån dyra telefonkostnader genom att skaffa sig egna linjer. Det fungerade så där. Egenutvecklad teknik var en återvändsgränd.

Så kom internet och e-posten.

Vanlig text blev ju rätt många ettor och nollor. Men det var inget mot vad en färgbild blev. Där gick på något sätt den mentala gränsen. Det var svårt att tänka sig att tekniken skulle klara av de gigantiska filer som en färgbild utgjorde. För att inte tala om alla dessa beräkningar. Varje liten punkt i bilden var en uträkning.

I dag vet vi hur det gick. Nu skickar läsarna in sina färgbilder till redaktionen som de tagit med samma telefon som de skickar bilden med. När journalister stängs ute från en plats, som i Burma, kommer materialet ändå fram. Det räcker för att få stormakter att inkalla FN:s säkerhetsråd.

Med den nya tekniken organiserades redaktionerna om. Man behövde inte längre arkivarier som höll ordning på bilder och tidningsklipp. Mörkrummet och kopisterna försvann när den digitala kameran kom.

Insikten om att det fanns mycket material i digitala källor ledde fram till att redaktionerna byggde upp faktaavdelningar som skulle botanisera i databaserna. Det digitala var ändå något för specialister. Nu är dessa researchers borta. Vem som helst kan leta på internet.

Sista länken i produktionskedjan är tryckpressen. Det är en miljardinvestering.  En press håller i cirka 30 år. Den ska vårdas noga och sedan helst rulla resten av dygnet. En morgon- och en kvällstidning kan dela på en press. Men inte ens två tidningar tillsammans orkar med kostnaden. Med den nya tekniken sker trendbrottet. Man ska inte äga en press. Man ska köpa en trycktjänst. Sidorna skickas som pdf:er över internet.

Så det borde vara lätt att vara tidningsägare i dag. De gamla bekymren är borta. Inga dyra pressar, inga fackliga konflikter, inga stora redaktioner, inga dyra telefonsamtal, ingen låsning vid en egen teknik, inga egna hus med dryga lokalkostnader, inga dyra maskiner.

Och ändå talar man om att papperstidningens dagar är räknade. Det verkar som om någon annan surfat ännu bättre på den digitala vågen. För det startas tidningar som aldrig förr. Det är bara att fånga upp en trend och skapa en tidning och tjäna pengar tills trenden klingat av. Det är tekniken som gör det möjligt. Allt som behövs är en dator och några program som man köper på stan. Sedan kan man sitta var som helst och vara uppkopplad och skicka sin tidning till vilket tryckeri som helst i världen.

Det är en lång resa från den slamrande blytidningen till den digitalt producerade. Men den har skett under ett yrkesliv.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Teknikforskare med överblick

De långa seriernas och de svenska särlösningarnas tid är förbi. Lars Falk och Göran Lilja som varit med länge berättar om varför teknik slår och hur man kan slänga in den småbrutna terrängen när den egna tekniken inte räcker till. Och vad vi har att lära av Ryssland.

Det svenska invasionsförsvaret var en blandning mellan miljonarméns enkelhet och ett högteknologiskt samhälles produkter i form av stridsflygplan, ubåtar, robotar, torpeder och avancerade ledningssystem. Vilken väg ska vi gå i framtiden? Nu har försvaret blivit mycket mindre.

Blir det ett val mellan det enkla och det avancerade?

Lars Falk (LF): – Jag tror att det för oss är en fullständigt oacceptabel tanke att vi skulle vara tekniskt underlägsna en motståndare. Det gäller vår självbild. Sverige, USA och Israel är nog de länder som sätter tekniken högst. Om vi lägger oss på en lägre teknisk nivå finns ju risken att vi i en internationell operation skulle kunna bli underlägsna. När jag var i Israel och besökte ett forskningsinstitut som i praktiken också är en fabrik fick jag uppleva skillnaden mellan teoretiska och verkliga risker. Vi tittade på störutrustning och tyckte att det såg bra ut. De som kontrollerade utrustningen var reservofficerare som skulle använda utrustningen på fältet. De var mer kritiska och ställde andra krav. De hade en annan världsbild. Formell risk är sådant vi ägnar oss åt när vi jagar vätskor på flygplatser. Reell risk är något helt annat.

Nu ska det vara interoperabelt. Svenska blågula särlösningar ska undvikas. Det finns flera orsaker till särlösningarnas historia. Tanken var att undvika Natostandard eftersom man räknade med att Sovjet i första hand anpassat sig till denna. Dessutom skulle särlösningar stärka alliansfriheten. Och så fanns ju också den svenska miljön som krävde egna lösningar. Under ubåtsjakternas dagar importerades i hast italienska ubåtsjakttorpeder. En skarp sådan avlossades och det höll på att bli ett vådaskott. Torpeden var inte gjord för våra grunda vatten.

Har termen svenska särlösningar fått en orättvis dålig klang i dag?

LF: – Jag träffade Natofolk för ett par år sedan som var avundsjuka på de svenska ingenjörerna som fick ägna sig åt särlösningar. Svenskarna fick ge sitt allra bästa även om det blev dyrt. Natoingenjörerna tvingades kompromissa när de skapade system som skulle passa alla Natoländer. Vi har haft några fantastiska system som jaktlänken och flygets stridsledningssystem. I debatten har det tonats ned hur bra dessa system verkligen var. De sattes aldrig på hårda prov och fick därför ingen uppmärksam-
het.

– Den svenska jaktlänken, som i korthet innebär att de två planen i en jaktrote tillsammans skapar en gemensam lägesbild, är ett utmärkt exempel på en svensk särlösning som nu offras när vi ska bli interoperabla. Motsvarigheten i Nato, länk 16, har haft många brister och flera länder har inte haft råd att införa den. Och nu står vi plötsligt i Sverige inför detta att ta bort en bra jaktlänk och byta den mot en sämre som vi bara har råd att ge till några få flygplan. De andra planen för nöja sig med vanlig radiokommunikation. Polackerna sätter inte in Nato-länken i sina gamla plan utan väntar tills de får modernare. Och Nato tvingas att acceptera detta virrvarr.

Göran Lilja (GL): – Jag har ofta stött på att man i utlandet förvånas över de svenska särlösningarna. Men så har man tittat på kartan och förstått hur nära Sovjet vi låg.

Långa serier kostar mycket pengar under lång tid. Långa serier sägs också minska handlingsfriheten. Man riskerar att binda upp sig i teknik som blir omodern. Nu resoneras det mer om att utveckla, men att vänta med att tillverka. Kanske gör man ett system som används för utbildning och forskning och kallar det demonstrator.

LF: – Och det har fött ett nytt begrepp. Illustrator. Man vill inte ta på sig ansvaret att göra en demonstrator och så gör man i stället många illustratorer som i sin enklaste form kan bestå av några powerpointbilder. En illustrator tycks vara det som man på den gamla ingenjörstiden kallade för demonstrator.

GL: – Ibland underskattar man nog hur svårt det är att gå från det ena stadiet till det andra. Att snabbt ta fram ett operativt system från demonstratorn. Vi riskerar att inte ha samma systemkunnande längre som när så många arbetade hela vägen med de långa serierna.

LF: – System kräver ofta långa serier för att man ska få upp känslan. Långa serier stimulerar. Man lär sig under utvecklingen. Fördelen med långa serier är att man måste jobba sig igenom hela serien och då hittar man felen. Med korta serier ökar kravet på att allt ska vara genomtänkt.

GL: – De korta serierna innebär också att varje enhet blir dyrare och mer avgörande. Och vad händer då om man börjar förbruka vapnen?  Då har man helt plötsligt ingenting eller i varje fall inte på rätt ställe. Det talar för att man också skulle ha något med mindre prestanda. För då har man i alla fall det. Men det är en känslig avvägning.

– Även i den låga konfliktnivån, som i internationella insatser, behövs avancerad teknik – och pålitlig. I den nya miljön får nästan inget gå fel. Det kan leda till att vi skjuter mot oskyldiga.

– Det ställs också nya och andra krav på systemen. Systemen består ofta av system av system. Här skärps många krav som till exempel hantering och transport av farlig materiel, särskilt i fall av interoperabilitet.

När en viss teknik blir vanlig glömmer man lätt bort att det en gång fanns alternativ. Tänk om förloraren egentligen var bäst. En gång sades att Beta var det bästa videosystemet. Men det blev VHS. Enligt en förklaring därför att porren fanns på VHS och inte på Beta. Och nu har vi Microsoft som har 95 procent av marknaden. Fast är inte Apples Mac egentligen bättre? Det hävdar i alla fall Macanvändarna. Vinner den bästa tekniken?

LF: – Förklaringen är väl att det bara finns plats för en standard. Nu har folk lyckats förtränga hur dåligt Microsoft Office en gång var. Men det är viktigt att det finns en standard. Nu kör alla Windows. Inklusive militärerna. Men tänk så många olika program det fanns för tjugo år sedan. Det var en brytpunkt vid den tiden, då tanken på världsstandarder slog igenom. Till och med fransmännen fick avstå från sina egna växellägen på bilarna. Det fanns säkert goda skäl till att Frankrike valde en egen väg. Och folk gillade det. På samma sätt som Saabägarna tyckte det var självklart att ha startnyckeln mellan sätena och inte framför knät.

GL: – Och nu kommer standardtänkandet även på den militära sidan. Man väljer inte det bästa, men det bästa som passar de flesta. Och då slår det igenom när allt fler länder ägnar sig åt gemensamma internationella insatser.

Ryskt är robust. Lätt att tillverka i mängder. Men inte särskilt avancerat. Så har det hetat. Lars Falk har återkommit från en stor flyg-utställning i Moskva och förvånats över att Sputnikens 50-årsjubileum inte är någon sak i dagens Ryssland. Lars Falk och Göran Lilja är överens som att den ryska tekniken stod betydligt högre än vad vi ansåg i Sverige. Särskilt på flygsidan.

LF: – De ryska planen hade nog sina taktiska brister, men de var tillräckligt bra. Ett annat och kanske det värsta exemplet på svenska myter om rysk teknik är nog den svenska småbrutna terrängen som skulle frälsa oss. Jag har till och med försökt mig på en rysk översättning, poluzakrytaja mestnost. För i Ryssland finns inte uttrycket.

– Idén var att de sovjetiska fordonen var så dåliga att de skulle vara bundna vid vägar och då skulle de misslyckas i den svenska småbrutna terrängen. När Sovjet föll samman tog vi hit en del fordon som inte ansågs klara småbruten terräng. De flög fram som kanoner. Myten var stark och verkligheten en annan. Man borde väl ha kunnat räkna ut att ett folk som till och med har ett eget ord för när vägarna inte bär på våren, rasputitsa, skulle klara av den svenska terrängen.

GL: – I det gamla Sovjet fanns alla jordens – tolv, tror jag – klimattyper utom tropisk regnskog. Överallt använde man i stort samma utrustning. Grejerna var gjorda för att klara det mesta.

– Det finns en anledning till att de feltolkningar som Lars Falk nämner kan leva. När man studerar den materiel som är i tjänst får man ett intryck. När man studerar vad som finns i laboratorierna får man ett annat. Den sovjetiska materiel vi såg hade varit med ganska länge och då blev jämförelsen inte rättvisande.

– Vad gäller flyg så har ryssarna haft en väldigt fin matchning mellan teknisk syn och vetenskaplig förståelse. Deras flygplan var resultat av en enorm forskning. Det är rätt gjort från början. Man ser inga tecken till att de tvingats att fixa till saker. Man har skapat en riktig grundkonstruktion och så har man jobbat sig vidare med avancerade tekniska system ovanpå det. De hade väldiga resurser och kunde köra flera parallella spår samtidigt. Gamla Tsagi, som var motsvarigheten till Flygtekniska försöksanstalten, i all anspråkslöshet, hade cirka 5 000 anställda. Och då var nog inte provplatserna inräknade.

LF: – Det intressanta är att man försökt bevara det här. Det är en skara åldrande tekniker och forskare som är kvar och nu nyanställs det därför att sektorn växer. Men det är inte lika lätt som förr. Då kunde man alltid säga att ett jobb hos oss räddar dig från värnplikten, som var på tre år, och risken att hamna i Afghanistan. Nu måste man konkurrera med andra industrier om ingenjörerna. De gamla världs-berömda industrierna som Tupolev och Suchoi samlas nu under ett tak. Och i nästa steg lär man skära i det.

GL: – Ryssland har ofta haft färre underhållsnivåer mellan förbanden och industrin och det är något som vi nu diskuterar att införa själva. Man hade i linjen det antal flygplan man ansåg sig behöva och resten fanns hos industrin som gjorde underhållet. Då kunde man göra modifi-eringar på samma gång. Även om det inte var så vanligt.

I den nya världen verkar hantverkarna och praktikerna få ge sig för teoretikerna. Som Lars Falk och Göran Lilja påpekar är det en särskild konst att gå från en demonstrator till färdigt system.

GL: – Jag hörde en gång en näringsminister säga att vi nu lämnar industrisamhället och går över till kompetenssamhället. Jag kan förstå vad han ville uppnå, men tar man sådana – tyvärr vanliga – yttranden på orden blir budskapet farligt. Det finns mycket kritisk kunskap även inom det som normalt inte benämns high tech.

LF: – Jag har intresserat mig för kvarnhjulets historia, som är en berättelse om hur hantverkarna länge var bättre än teoretikerna. Under 1700-talet utvecklade Newton sina teorier om mekaniken som borde leda till effektivare kvarnhjul för att utnyttja vattenkraften. Men hantverkarna gjorde bättre kvarnhjul än vad teoretikerna kunde tänka ut. Det var först 1826 som en fransman lyckades räkna sig fram till det bästa kvarnhjulet. Man hade i Newtons anda tidigare trott att det var vattnets stöt på hjulet som gav energin. Det tog över hundra år innan man insåg att det handlade om energi och arbete. Ingen kände ännu till energiprincipen, men sen lossnade allt. Då kom det perfekta kvarnhjulet och samtidigt den perfekta turbinen.

– Och här finns likheter med hur vi införde det nätverksbaserade försvaret, NBF. Det fanns en väldig massa hantverkskunnande i försvaret som man bortsåg från. Man trodde att man kunde ta bort allt och ersätta det med en vision som låg tjugo år bort i tiden. Det måste vara en väldigt bra vision i så fall. Ofta testar man nya grejer begränsat och tar inte allt över hela linjen. Därmed inte sagt att jag är motståndare till NBF. Det var jag bara i början när alla var för det …

– Nu har man kommit mer till sans och insett att alla inte ska ha tillgång till all information. För hundra år sedan var det tämligen väl känt hur mycket en plutonchef borde veta. Ett tag framfördes tanken att alla också skulle fatta beslut. Det vore som ett fotbollslag utan tränare. Nu gör man som tränaren säger. Det blev inget NBF där heller …•

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

”Det är teknikerna som bygger samhället”

Utan teknik är vi inte stort mer än apor, säger Bo Dahlbom. Vår  vardag är fylld med teknik. Men den är inkapslad. Ingenjörernaär inte längre samhällets hjältar. Det är mediefolk, pratmakare och tyckare.  Bo Dahlbom tror dock att intresset för teknik kommer att öka när insikten växer att det är teknik som förändrar samhället. Men för att nå dit krävs det mer av skolan.

En kvinna satt och drack kaffe tillsammans med it-professorn Bo Dahlbom. Lite försiktigt bekänner hon att hon ”egentligen inte tycker om teknik”. Då säger Bo Dahl-bom: ”men om du inte tycker om teknik, hur kan du då dricka kaffe”. För hur mycket teknik krävs inte innan kaffebönan blir ”svenskt” kaffe i koppen? För Bo Dahlbom är tekniken det som förändrar samhället. Det skriver han i sin nya bok Sveriges framtid.

– Att vara människa är att vara apa med teknik. Tar du bort tekniken hittar du inte människan. Det är tekniken som gör oss till människor.

Vi sitter i IVA:s, Ingenjörsvetenskapsakademiens, pampiga ledamotsrum. Utanför fönstret rusar livet i Sveriges mobiltätaste kvarter. Från väggarna blickar Ingenjörssveriges giganter ned mot oss från sina oljeporträtt. Det är män. I fluga. I bröstfickan anar man räknestickan.

– Det var de här som byggde folkhemmet. Fast de visste egentligen inte så mycket om hur samhällen fungerar eller var särskilt intresserade, säger Bo Dahlbom. Det här var män som kunde pumpar och maskiner. Sådana ingenjörer finns inte i dag.

Bo Dahlbom är själv IVA-ledamot och är en illustration till den samhällsförändring han så ofta talar om. Hans far lämnade landsbygden 1944 trots att hans far i sin tur varnade honom för att det inte skulle finnas mat i staden. I staden blev Bos far som så många andra industriarbetare. Och Bo Dahlbom blev en guru i informationssamhället. Han tycker sig inte vara särskilt klarsynt, men förvånas över att så få ser det självklara: teknikens roll i våra liv.

I sin bok talar han om fem processer.

• globalisering

• automatisering

• kommersialisering

• systemisering

• rationalisering.

Det här är klassiska grenar i nationernas femkamp. Man ska vara bra i alla grenarna för att lyckas i världen. Bo Dahlbom oroas över att Sverige i vissa grenar var bättre förr.

– Man kan skära de här processerna lite olika, och de griper in i varann. Men i huvudsak handlar samhällsutvecklingen om dessa fem. Nu när vi har ett par hundra år av snabb teknisk utveckling att se tillbaka på borde det vara lätt att förstå hur det fungerar. Men vi är tröga. Vi tar inte förändringarna på allvar. Det är mycket av läpparnas bekännelse. Vi vill gärna att det ska vara som förr. Det leder till besynnerliga föreställningar. I Leksand bor det i dag 15 000 och man hoppas att vara 20 000 om fem år. Jag frågar mig varför det. Varför ska man bo i Leksand hela året där man inte har interaktionen med den stora handelsplatsen Stockholm.

Det är i storstaden det händer. Det är här man möts och gör affärer, knyter kontakter och bygger nätverk. Men man tillverkar inget. Industristaden finns på museum. Annat var det förr.

Under den gyllene industriepoken efter kriget i Sverige var ingenjörerna hjältarna. Det var arbetarens dröm. Sena kvällar med korrespondensbrev vid köksbordet skulle ge en bättre framtid. Och så blev det också för många. Räkne-stickan blev en språngbräda till ett bättre liv.

– Alla arbetare med framtidsinriktning ville att barnen skulle bli ingenjörer. Vi hade den praktiska tekniken runt oss. Man fick moppe och plockade sönder den och satte ihop den. Den första bilen, Amazonen, fixade man själv med handboken. I dag kan du inte ens byta tändstift. Man kan fylla på spolarvätska. För att göra det måste man öppna huven. Vilket en klarsynt person – förmodligen en kvinna – tyckte var idiotiskt. Man öppnar ju inte huven för att tanka.

Jag intervjuar Bo Dahlbom med en Ipod. Som också samlar musik, filmer, bilder, kalender, adresser och så vidare. Vi kommer båda ihåg vår första rullbandspelare. Den tekniska utvecklingen är fantastisk.

– Men tekniken är inkapslad i dag. Den är dold, säger Bo Dahlbom. Dagens hjältar är inte ingenjörer. Det är mediefolk och andra kändisar. Det är pratmakare och tyckare av olika slag. Nya yrkesroller kommer att växa fram med nya utbildningsprogram. Teknik och humaniora kommer att blandas. Det blir mindre intressant att tränga in i den inkapslade teknikvärlden och färre kommer att förstå hur tekniken fungerar. Det blir i stället viktigare att förstå vad tekniken betyder för samhället och människors liv. Att inse teknikens möjligheter blir delvis en annan innovativ förmåga än den som gubbarna här på väggen hade.

Bo Dahlbom tror att om 10–15 år kommer insikten om att tekniken förändrar samhället att leda till ett ökat intresse för teknik. Men då krävs det mer av skolan.

– Vi kan se att ungdomarna är oerhört it–intresserade. De vill lära sig, men inte inom utbildningens ram. Och det är ett stort misslyckande för mig som it-professor och andra att vi inte lyckas göra utbildningen attraktiv. Vi kan ju inte ens förklara vad it är. Eller vad man blir om man läser it. Vi har också kvar den gamla pluggskolan. Den fungerade förr. Men nu krävs det annan kompetens. Yrkesrollerna är annorlunda, men våra tekniska högskolor utbildar för industrin. Vi säger att det är dumt att uppfinna hjulet igen, men det är just vad utbildningen går ut på. Övning, övning, övning och ett nötande av formler. Att låna av andra räknas som fusk. Och så kommer de ut i arbetslivet. Där ska man kunna klippa och klistra och gå ut på nätet och sno idéer och presentera något på fem timmar. I skolan kanske de har fem veckor på sig. Fem veckor! Då är ju allting möjligt. Så det handlar inte så mycket om att kunna fakta utan att kunna ta fram saker och värdera och presentera. Och att göra det på kort tid. Kunskap är något du behöver för att värdera den kunskap som andra har producerat.

– Adam Smith sade redan på 1700-talet att man tillverkar på landet och handlar i städerna. Och det tror jag håller i minst femtio år till. År 1800 bodde tre procent av jordens befolkning i städer. I år gick städerna om landsbygden. Och hur är det 2100? Det talar illa för Leksand …

– Redan på 1800-talet borde man ha insett att jordbruk, fiske och skogsbruk inte var framtiden. Och på 1960-talet borde man i Sverige ha förstått att halva befolkningen inte skulle fortsätta att jobba i industrin. Maskiner och varor kommer att tillverkas av maskiner. Genom automatisering och globalisering började industriarbetena försvinna från Sverige. Då borde man ha förstått vartåt det barkade. Industri-arbetarna skulle komma och gå på 1900-talet. Men i stället pumpade man in pengar i varven. För det skulle ju vända. Automatisering och globalisering har flyttat jobb från Sverige. Skulle de komma tillbaka skulle det vara riktigt allvarligt. För då har vi blivit det verkliga låg-lönelandet. Då har vi tagit textiljobben från Afrika.

Bo Dahlbom menar att man, om man är lite vaken, med detta exempel ser de här processerna. Då kan man ställa om samhället. Ändra utbildningen och lindra chocken.

Efter Adam Smith kan det vara dags att gå till 1600-talet och dra fram filosofen Spinoza. ”Vi gör oss verktyg för att tänka längre. Och med verktygen bygger vi bättre verktyg och tänker ännu längre. Och så bygger vi stegar upp mot kunskapens himmel. Och det tar aldrig slut.” Att tänka utan verktyg, med bara hjärnan, är som att snickra med bara händerna.

– Det här har vi på sätt och viss glömt, säger Bo Dahlbom, som hävdar att tekniken gör att vi växer med uppgiften. Vilken kunskap ger oss inte nätet. Vad kan inte tekniken kompensera? Vilka upplevelser ger oss inte tekniken? Vi använder tekniken för att hantera tekniken och att stå ut med tekniken.

Detta är väl något av Bo Dahlboms svar på invändningen att tekniken har avigsidor. Industri-alismens genombrott ödelade landskap. Industriarbetarnas usla villkor ledde till revolution och i förlängningen ett sovjetimperium. Och nu har vi klimatförändringen.

– Här finns det bara en lösning och det är mer teknik. Vi måste göra det drägligare att bo i städerna som är motorerna i handelssamhället. När vi ensidigt och kortsiktigt använder tekniken får vi betala ett högt pris. Men jag har ändå blivit mer av en teknikoptimist med tiden.

Bo Dahlbom är också optimistisk om att ”den vanliga människan” klarar av tekniken. Man behöver inte begripa hur tekniken fungerar för att förstå att använda den. Men arbetsuppgifterna förändras. Gårdagens meriter ger inte många poäng i dag. I går skulle man vara pålitlig och kunnig. Det kräver vi fortfarande av hantverkare som snickare och tandläkare.

– Men när man i dag kommer till ett nytt jobb får man frågor om om man förstår branschen, om man har rätt inställning och förståelse för att dagens arbetsuppgifter inte finns i morgon. Och så frågar dom om jag är en som vill utveckla dessa arbetsuppgifter eller om jag är nöjd med att fylla i blanketter. Och samma sak gäller soldater. Förr skulle de värnpliktiga lyda order, skjuta och rycka fram. I dag måste de dessutom förstå och vara intresserade av sin omgivning, historia, statskunskap, främmande kulturer, religioner.

Bo Dahlbom säger att samhället nu blir mer komplext och tätare. Man kan inte längre dela uppgifter på polis, sjukvård och försvar. Alla måste vara interoperabla. Om blåljusmyndigheterna går sin egen väg – som att skaffa ett eget radiosystem – så står de utanför samhället. Poliser ska vara interoperabla liksom militärer. Och då kan uniformen störa.

När vi går från tillverkningssamhällen till handelssamhällen kräver det en annan typ av organisationer och tänkande, hävdar Bo Dahlbom. Det slår också igenom på det sätt som en försvarsmakt skaffar sig sin utrustning. Från apornas första verktyg till de sista åren på 1900-talet har kriget drivit den tekniska utvecklingen. Andra världskriget var en fantastisk motor för innovation. Men nu är det konsumenter och underhållning som driver utvecklingen.

– Hollywood har gått om Pentagon. Och då förlorar försvarsindustrin sin första plats. Tonåringarna tar täten i tekniken och det har inte försvarsmakterna ställt om sig till. För nu måste man köpa samma teknik som alla andra på marknaden. Och gärna spetsa till den. Utvecklingens snabbhet ökar riskerna för att tunga organisationer fastnar i omodern teknik. Som blåljusmyndigheternas Rakelsystem. Man satsar på något eget vid sidan om samtidigt som telesystemen utvecklas enormt. Men vem kommer att utveckla ett system som Rakel?

Ändå är Bo Dahlbom rätt imponerad av den förändring som finns inom försvaret.

– Visst finns det småskurna intressen. En del uppfattar försvaret som regionalstöd. Men väldigt många är klarsynta. Åtminstone jämfört med sjukvården där mycket lite händer. Sjukvården blev liksom vi andra bränd av de första datasystemens elände, och sedan dess har man inte tagit till sig något. Läkarna är väl snart den enda yrkeskår som inte mejlar. Att använda ny teknik är ett tecken på att man hänger med. Det har skett ett oerhört kunskapslyft. Vi sköter vår ekonomi, bokar våra resor och handlar på nätet. Jämfört med mina föräldrar som var jobbare på 1950-talet är skillnaden enorm.

Den skillnaden hos vanligt folk får man enligt Bo Dahlbom leta efter i sjukvården.

– De flesta åkommor har redan någon annan haft. Varför inte utnyttja deras erfarenhet. Då är nätet ett fantastiskt hjälpmedel. Du ska inte tala med en läkare. Du ska tala med någon som har haft sjukdomen. Läkaren ska finnas med på ett hörn om det blir för eländigt. Men det mesta kan du fixa själv.

–Konsumtionssamhället har gjort oss oerhört kompetenta. Men när vi kompetenta kommer till läkaren är det nästan fortfarande som att möta gud fader. Han lägger ned mycket tid på dig. Men han styr och ser dig inte som person. Sjukvården utnyttjar nästan inte alls den kompetens som finns i befolkningen. Och det är samma sak med polisen. Dom använder sig inte av medborgarna. Men sjukvården är värst. Försvaret, polisen, skolan och sjukvården måste dra mycket större nytta av medborgarnas ökade kunskaper, av det fantastiska kunskapslyft som den ökade konsumtionen inneburit.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

Ny materiel ska tas fram som i ett lagarbete

Materielgrafik

Stafettlaget kan inte springa fortare. Så laget får bli som en hockey-femma. Det är det nya sättet att ta fram materiel till försvaret. Myndigheterna och industrin ska arbeta närmare varandra under hela projekttiden. Ledstjärnorna för denna nya kultur, som kallas integrerad materielledning, är de nio budorden i Strategi för försvarsmaktens materielförsörjning.

Nu går det inte att springa fortare. Vi måste bli smartare. Därför skapar vi ett nytt arbetssätt för att försörja Försvarsmakten med materiel. Tre myndigheter – Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) – har skapat en gemensam samordningsfunktion, vilket är unikt för svensk statsförvaltning.

Den som säger detta och leder arbetet är Lennart Axelsson, en artillerist som under de senaste tio åren ägnat sig mycket åt materielfrågor.

Bakgrunden finns i Peter Lagerblads utredning om försvarsförvaltningen. I den sades att de 17 miljarder som finns för materiel ska ligga kvar. Värdet ska till och med öka något genom att administrationen minskar. FMV ska samtidigt minska från 2 000 till 1 500. Det gör att färre ska göra mera. I det ledet handlar det om en effektivisering med 40 procent. Och här går det inte, som Lennart Axelsson säger, att springa fortare. Man måste göra på ett helt annat sätt. Det handlar om att införa en helt ny kultur.

– Tidigare gick ett materielprojekt i tydligt åtskilda faser. Försvaret tog fram ett behovs-dokument och FMV gjorde specifikationen för beställningen till industrin. Och FOI svävade omkring någonstans vid sidan om. Och så är det i stor utsträckning fortfarande. Det blev väldiga glapp i överlämningarna. Det duger inte att bara skicka papper till varandra. Dokument kan bara återge en väldigt statisk situation, dynamiken får helt enkelt inte plats i papperen. Och resultatet blir att den färdiga produkten inte motsvarar förväntningarna.

I det som nu kallas integrerad materielledning, IML, ska myndigheterna och på sikt även industrin arbeta parallellt under en stor del av projektets gång. Man ska inte gå hand i hand hela vägen, men det ska finnas en kontakt över tiden. På så sätt kommer leverantörernas (FMV och industrin) kompetens in redan när försvaret börjar fundera på behovsbilden. Vad är önskvärt och vad är möjligt? Och när leverantörerna tidigt sitter med vid bordet och får veta vad försvaret efterfrågar kan de hitta kostnadseffektiva och leveranssäkra lösningar. Det som efterfrågas kanske redan finns på marknaden och kan användas efter lite anpassning till svenska förhållanden.

Lennart axelsson håller med om att mycket av miljökunskapen försvunnit när värnplikten skurits ned.

– Vi kan inte ha ingenjörer på FMV, som aldrig varit ute i fält eller till sjöss, att ensamma sitta och diskutera med industrin. Och även på den kanten är det nu långt ifrån alla som gjort lumpen. Operatörer och leverantörer måste arbeta närmare varandra.

Den integrerade materielledningen består i dag mest av en kärna från de tre myndigheterna, men kommer på sikt att innefatta alla aktörer och processer som har med teknik- och materielförsörjning att göra. Till exempel kommer huvuddelen av FMV:s personal att medverka i IML.

Alla som är med i processen måste stå på en gemensam strategisk grund. Den finns beskriven främst i ett dokument som heter Strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning.

– Det är de nio budorden, säger Lennart Axelsson och plockar tankar bland budtavlorna.

• Insatsförbanden. Försvarsmakten har fler uppgifter än att göra insatser utomlands, men överbefälhavaren betonar att det ska vara insatsförbandens behov av materiel som ska vara styrande.

• Leveranssäkerhet. Tidigare var det inte så noga när materielen levererades eftersom den ofta skulle förrådsställas (”in i ladorna”). Vi kunde ta en försening på ett halvår. Nu är det annorlunda. Till exempel ska den nordiska stridsgruppen, NBG08, vara klar den första -januari 2008. Då måste grejorna vara framme. Och de som inte hinner fram får man avstå från det. Man kanske i stället får ta det som hinner fram i tid och anpassa kraven därefter.

• Livscykelperspektiv. Vi måste bli mer flexibla och öka Försvarsmaktens handlingsfrihet. Det kan låta bra att köpa tusen exemplar av en viss sak. Det verkar bli billigast över tiden. Men vi kan inte veta hur världen ser ut längre fram. Det kanske hade varit vettigare att köpa 500 först och sedan avvakta med fler köp. Svenska särlösningar är kanske bäst och billigast till en början, men med tiden står vi där med system som vi är ensamma om att underhålla. Delar vi system med tio nationer kan vi lättare försörja det med reservdelar. Och det blir också intressantare för industrin att ha en kompetens för att underhålla ett system som finns i tio nationer i stället för i en.

• Antalet. Det är oerhört viktigt. Inte bara när man köper utan också när man vidmakthåller. Att planera för en uppgradering kostar ofta mer än själva hantverket att tillverka och skruva dit de nya bitarna på prylen. När det gäller standardobjekt som till exempel lastbilar kan det vara en vits att lägga ut beställningen över tiden om man använder bilarna hemma i fredsdrift. Det finns alltid verkstäder som kan ta hand om bilarna som hela tiden förändras. Men om man åker utomlands vill man inte ha olika versioner av samma lastbil.

Lennart Axelsson tar även upp Jasplanen. När vi skulle ha nya flygplan ansågs Jas mest kostnadseffektiv om vi köpte ett stort antal, fler än 250. Vid lägre antal skulle andra plan vara mer kostnadseffektiva. Genom att välja Jas har man vid första leveransen redan bundit sig till kalkylen och det är först när sista planet är levererat som affären gått ihop. Man skulle hellre vilja ha denna brytpunkt tidigare och i en föränderlig värld kunna räkna hem projektet redan vid första beställningen.

– Å andra sidan, säger Lennart Axelsson, vill vi inte tappa utvecklingsförmåga i Sverige för den har andra värden som att vi kan ta hem teknologi till Sverige och det är viktigt även för försvaret.

• Handlingsfrihet och kostnadseffektivitet. Storpack är inte alltid billigast.

– Du går hem med en jättepåse billig potatis. Innan du kommer till botten har potatisen ruttnat. Eller fylld av goda föresatser skaffar du ett årskort på ett gym och tröttnar efter tre gånger. Då hade det varit bättre att betala dyrt för de få gånger man tränar. Om du låser dig i dyra fasta kostnader så minskar handlingsfriheten.

Lennart Axelsson berättar att det ett tag kändes jobbigt med låsningen i Jasplan, stridsvagn-ar och Visbykorvetter. Stora projekt är svåra att svänga och lagt kort ligger. 1996 kunde man nog ha funderat på klokheten i att beställa delserie tre av Jasplanen, säger Lennart Axelsson. Men man var bunden av den övergripande logiken i projektet.

• Iterativ kravanpassning. Det är fel att först designa sina förband, för att sedan behöva skräddarsy prylar till dem. Lennart Axelssons idé är att inte låsa vare sig förbandsstrukturer eller materiel i början. I stället ska man fritt försöka hitta billiga och enkla lösningar. Ibland kanske materielen som man söker redan finns i förråden om man tänker efter lite grann.

• Internationell samverkan. Vi ska först se vad vi har själva. Om inte det går ska vi köpa på marknaden eller utveckla tillsammans med andra och i sista hand utveckla själva. Men försvarsindustrins export är viktig för Försvarsmakten. Det blir fler som delar på hela kostnadskedjan. Hägglunds har sålt fler stridsfordon 90 till utlandet än till Sverige vilket gynnar försvaret. Lennart Axelsson vänder sig mot vurmen att köpa allt över disk utomlands.

– Det är ju att idiotförklara den svenska industrins utländska kunder, säger Lennart Axelsson med visst eftertryck. Svensk försvarsindustri är omvittnat kompetent och allt i det gamla systemet var inte dåligt. Vi ska bygga vidare på de bra delarna.

• Forskarna ska vara med i processen mycket tidigare och tydligare. Nu svävar de omkring lite för sig själva. Deras kunskap ska kunna utnyttjas friare än nu. ”Du som kan allt om vågformer, vad tror du om den här nya radion?”

– Det skulle ge forskarna en mer praktisk inriktning. Det räcker inte med kloka tankar. De måste användas också.

• Rensning i systemfloran. På kontoret har man kunnat ena oss om ett datasystem. Här kör vi Windows.

– I verksamheten ser det annorlunda ut. Exempelvis beställs det containrar till höger och vänster och ingen har ansvar för att dessa passar ihop. För att inte tala om alla olika fordonstyper i försvaret. Och så spretar det åt olika håll. På lägre nivå kanske man kan stå ut med det här, men när man för upp det på högre nivå kostar det jättemycket pengar. Inte minst över tiden när man ska hålla systemen vid liv.

• Större åtaganden för leverantören. Staten ska inte hålla på med allt själv. Under det ka-lla kriget var det självklart att försvaret skulle underhålla sin egen materiel.

– Med tanke på de allt mindre serierna vi skaffar så bör man kunna lägga ut mycket av underhållet på tillverkarna. Hägglunds kan underhålla alla stridsfordon man tillverkat. Då blir det billigare och rationellare än om försvaret ska bygga upp en egen organisation för sina stridsfordon. När man köper nästa stridsfordon skulle man kunna lägga in kravet på underhåll redan från början. I fält måste man dock sköta mycket själv, bland annat av folkrättsliga skäl. Så även underhållsstrukturen måste balanseras mot utlandsstyrkans behov, säger Lennart Axelsson.

ska man satsa allt på ett kort eller vänta och se och köra flera projekt på halvfart för att som det påstås minska riskerna och behålla handlingsfriheten?

Lennart Axelsson drar sig till minnes vad som stod i handbok Stormakten.

– Den sovjetiska taktiken för att nå ett genombrott gick ut på att anfalla på bred front. Sedan kraftsamlade man där motståndaren sviktade. Det går att göra om man har en stormakts resurser. Och är beredd att ta stora förluster. Jag är rädd för att denna metod för att ta fram materiel leder till att det inte blir något av någonting. En annan modell som diskuterats är att man kör ett projekt fram till prototyp. Så låter man det vila en tid och driver fram det till en ny proto-typ. Och så håller det på. Det blir också en form av tomgångskörning. Frågan är om Försvarsmakten har råd med detta? Och vad vinner man egentligen? Jag tror man blir lite av en övervintrare. Det ger oss heller inget internationellt anseende och man övar inte hantverket att ta fram färdiga system. Det är en sak att sitta och fundera på sin kammare och en annan att ta fram en sak på riktigt. Man tränas inte i den svåra konsten systemintegration om man går långsamt fram. Tar det för lång tid finns dessutom risken att kunden slänger in nya krav som jästen efter degen. Och det vet ju alla som haft hantverkare hemma vad det leder till. Då blir det nya förutsättningar och så kostar det några tusenlappar till.

– Det påstås ibland att vi har för höga tekniska ambitioner i relation till våra uppgifter i utlandsstyrkan. Det behövs väl inte så märkvärdiga saker för att patrullera en bygata, kan det heta. Och så gör också en del länder som till exempel Pakistan. Så kunde vi också göra om vi är beredda att ta förluster. Men det är
vi inte och skydd handlar ofta om teknik. Vi
kanske möter en självmordsbombare som är beredd att ta den yttersta förlusten och då är
vi chanslösa om vi inte använder avancerad teknik.

– En annan sak är precisionens pris. Som artillerist skulle man slå ut fiendens soldater. Vilka det var spelade ingen roll. Man skickade ”dumma” ostyrda granater mot ett område. Nu är det helt annorlunda. Vi får inte skada oskyldiga. Vi måste kunna plocka ut en person i en folkmassa och behöver kanske också använda vapen med graderad verkan så att han bara blir omskakad. För att klara det måste vi ha avancerade sensorer och dyra verkansdelar. De här kraven driver teknikutvecklingen på samma sätt som hotbilden gjorde förr.

Sedan kan det finnas tekniskt avancerade system som exempelvis stridsflygplan och ubåtar som det just nu inte är så stor efterfrågan på i internationella insatser. Däremot är dessa kompetensområden viktiga för Försvarsmaktens långsiktiga förmåga och dessutom tydliga teknologiska nischer där Sverige har en tätposition i världen. En sådan ställning kan inte värderas bara utifrån nyttan för dagens insatsförband utan måste ses i ett betydligt större perspektiv. Därför är det välkommet att man på Försvarsdepartementet just nu arbetar på en försvarsindustristrategi där just sådana frågor ska hanteras.

En annan aktuell fråga är förstås aviserade neddragningar av materielanslaget.

– Tekniskt avancerade system är dyra att underhålla och materielanslaget går till stor del åt för löpande kostnader. Och hur löser man det om vi får ett materielanslag som går ned kraftigt? Det enda vi kan göra är att avstå från att göra nya beställningar vilket förstås utarmar Försvarsmaktens utveckling väldigt fort. De tunga systemen ska leva i kanske upp till 40 år. Här kan man se en obalans där vi för lång tid är bundna att hålla dessa vid liv samtidigt som vi skulle behöva även andra system för de internationella insatserna.

Finns det ändå inte luft i materielanslaget?

– Nej, säger Lennart Axelsson. Vid insatser av svenska män och kvinnor så duger aldrig silver-medalj. Vi måste vara så bra som våra resurser tillåter. Däremot kan säkert vissa enskilda upphandlingar göras mer kostnadseffektivt. Men det är svårt att leda i bevis ens om man har jämförbara offerter eftersom man inte vet vilka fördyringar som kan uppstå i respektive alternativ. Det är inte heller så att man enkelt kan hitta fasta priser på materiel ”från hyllan”, dels för att ”hyllan” egentligen inte existerar eftersom all tillverkning sker mot beställning och dels för att så gott som all kvalificerad materiel måste anpassas för att samfungera med övriga system.

– Men det är klart att det blir säkrare att köpa från bandet än från ritbordet för då har man minskat både ekonomiska och tidsmässiga risker. Dessutom bör vi hålla nere nationella särkrav så att kostnaderna inte skenar. Exempelvis ska den svenska versionen av den nordiska helikoptern vara annorlunda än övriga länders. Kabinen ska vara högre, vilket förstås kan motiveras, dock innebär alla särlösningar ökade kostnader såväl vid anskaffning som vid underhåll.

– Många pekar på Finland som ett föredöme när det gäller att pressa kostnaderna för materielförsörjningen. Det är inte helt relevant eftersom vi lämnat ”mass”-konceptet bakom oss och har valt att ha ett betydligt större teknik-innehåll men färre förband. Därmed får vi inte bara högre kostnad per förband utan även en betydligt större förmåga i det enskilda förbandet. Men efterhand som materielanslaget krymper så kan vi ändå lära oss av Finland att lite oftare använda uttrycket ”det duger”. Dessutom kan man lära sig av vardagen. Få syr väl sina kläder själv. Man köper färdigt, säger Lennart Axelsson.

Och färdigmaten verkar slå ut den lagade?

– Jo, men hemma försöker vi laga maten själva. Fast ibland blir det fryst pizza. Det duger. Och ungarna blir jätteglada.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3

Datornätverk letar molekyler i containrar

Portendo_framsyn_KLAR [Converted]

Det lilla svenska företaget Portendo har utvecklat ett system med sensorer och datornätverk som kan spåra sprängämnen. Idén kommer från problemen med att skydda containrar från sabotage vid stora terminaler. Och lösningen bygger på en Nobelprisbelönad indisk upptäckt om ljus från 1920-talet.

Det ekar lite ödsligt i de eleganta lokalerna i Värtahamnen när Pierre Strömbäck tar emot. Han och hans bror Peter är några av grundarna till företaget Portendo, som fått väldigt gott om plats sedan it-företaget Switchcore lämnat Stockholm.

– Vi sitter bara här tillfälligt, säger Pierre Strömbäck. Vi ska söka oss till något lämpligare här i närheten.

Portendo är ett av troligtvis många företag som vuxit upp med den nya hotbilden. Många i den här branschen lämnade försvarsindustrin när den gamla hotbilden tonade bort.

Pierre Strömbäck är en av dem. Han är civilingenjör och var med om att utveckla kommunikationssystemet till Jasplanet.

– Det var inte en utan en massa apparater som hängde ihop med datalänkar. Enkelt uttryckt har Jas en digitalradio som hoppar mellan frekvenserna. Det var mycket avancerat och många duktiga personer var inblandade. På sätt och viss var det lätt att bygga systemet för vi hade inga andra länder att ta hänsyn till. Då skulle Jas inte vara Natoanpassad. Nu är det annorlunda.

Sedan kom it-vågen. Professor Christer Svensson vid Linköpings tekniska högskola hade tillsammans med Per Andersson vid Lunds universitet kommit på ett superchip, som ställde alla andra i skuggan.

– Det var från början tänkt att sitta i den nya generationens telefonväxlar. Men så tog datanäten över och chippet anpassades till att klara enorma dataströmmar. Något som inget annat chip i världen kunde då.

– Vi var några som hade erfarenhet av att bygga avancerad elektronik och vi startade ett bolag som skulle göra växlar till det chip som företaget Switchcore tillverkade. Switchcore var i sin tur ett företag som växte fram ur forskargrupper i Linköping och Lund.

– Vi var fyra från starten och så for vi in i it-bubblan och växte, men insåg att vi nog inte skulle bli kommersiella växelbyggare.

Och it-bubblan sprack. Många lovade för mycket och Pierre Strömbäck och hans kamrater sålde sitt företag och började jobba med andra saker.

Då kretsade det kring idén med ett chip. Bakom Portendo finns idén om att kunna tillverka bra och billiga sensorer, som kan kopplas ihop i trådlösa nätverk. Pierre Strömbäck har sett briljanta idéer stiga som solar och falla som pannkakor. Inte minst i stora organisationer.

– När jag var i försvarsindustrin väcktes tanken på att ta vara på radarkunskapen och göra en bilradar. Det pumpades in miljoner, och det blev mycket riktigt en radar som fick prestigepris vid bilsalonger. Men företaget hade inte orken att fortsätta. När huvudkunden försvaret hade önskemål så lade man bilradarn åt sidan och sedan försvann den bara. Jag tror att en idé mår bäst av att utvecklas i en liten grupp.

Av en slump fick Pierre Strömbäck en förfrågan från en bekant som arbetade i Rotterdams hamn om det inte gick att sätta sprängämnessensorer i containrar. Det väckte tanken, och pusslet började att läggas.

– Vi undersökte vad man gör för att hitta ett sprängämne och kunde konstatera att inget görs. Det finns ingen tidig varning. När man får en indikation skickar man in en bombhund eller liknande. Jag, som hade en bakgrund med systemtänkande, datorer och trådlösa nätverk, undrade om man inte kunde koppla ihop sensorer och övervaka ett stort område och få tidig varning.

Nästa pusselbit var sensorn. Portendo insåg snart att det krävdes en speciell typ av sensorer, som gick att miniatyrisera och göra billig. Det skulle krävas många sensorer i nätverket. Företaget hittade inte mycket som var användbart på marknaden.

– Vi vände oss bland annat till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och valde det spår som lovade mest. Det skulle inte vara en sensor som bara kunde ta ett eller några ämnen. Sensorn skulle klara många ämnen som sedan skulle jämföras mot en databas. Det handlade om att känna igen molekyler.

Att köpa loss en lämplig teknik och att inleda ett samarbete med forskare på Tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers i Göteborg, kom att bli nästa pusselbit. Ytterligare en bit på vägen är en vis man från Indien, Venkata Raman, som sägs ha blivit fascinerad av Medelhavets färg. Han experimenterade med ljus och upptäckte ljusets oelastiska spridning, den så kallade ramaneffekten.

Det var först med lasern som ramaneffekten slog igenom. När molekyler utsätts för laserljus börjar molekylernas bindningar att vibrera och skicka ut ett ljus som sedan kan fångas upp. Varje molekyl har ett unikt spektrum.

Pierre Strömbäck har varit ute mycket på FOI:s anläggning i Grindsjön söder om Stockholm och Portendo har ett samarbetsavtal med FOI inom området sprängämnesdetektion.

Hur ska då nätverket användas? Det finns sensorer som kan sitta i slutna rum, men också metoder för att kunna mäta på längre avstånd. Det senare skulle kunna användas vid en gränsövergång.

Pierre Strömbäck fick en idé när han läste om Londonbombarna, som tillverkade sina bomber hemma i Leeds.

– Polisen fick uppgifter om att grannar under en tid känt en konstig lukt. Man tyckte också att blommornas blad såg ut att vissna i topparna. Det är ganska mycket material som frigörs när man gör sprängämnen. Det ska kokas och värmas och det är svårt att dölja. Så varför inte leta efter bombens byggstenar, att avslöja terroristerna innan bomben är färdig.

– Jag kan tänka mig att man till en början sätter sensorer i patrullerande polisbilar bara för att se att systemet fungerar, säger Pierre Strömbäck.

Jan-Ivar Askelin text,  Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/2

Internet växer!

Testrubrik
Testrubrik

Internet växer

När informationsflödet blir digitalt upphör de gamla mediagränserna. Förr satt vi vid tv- apparaten, läste tidningen, pratade i telefonen, skrev ett brev och stoppade räkningar i kuvert. Allt på en gång, var sak för sig. Nu gör vi allt på
en gång i en enda apparat som hanterar den allt stridare digitala informationsströmmen. Vår farkost på detta digitala hav blir allt mindre, starkare och billigare. I denna nya värld diskuteras vad tryckfrihet är. I denna nya värld är kontanter dyrare att hantera än kort.
——————————————————
Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från Framsyn nr 1-2006

Omvärldens konflikter försvarets nya perspektiv

Försvarets långsiktiga planering ser in i en tid 40 år efter Berlinmurens fall. Hotbilder finns inte som begrepp. I stället är det klimatförändringar, växande sociala klyftor, kampen om resurserna och globaliseringen som är faktorer som försvaret måste räkna med i framtiden.

När försvaret förr tittade in i framtiden var kikaren inställd på hot. Gamla och nya. Och hur de skulle mötas.

– Fortfarande sitter tänkandet från 1900-talet kvar, säger översten Stefan Gustafsson som leder perspektivplaneringen.

När han påpekade att saker, positiva och negativa, händer i Ryssland som kan få olika konsekvenser på lång sikt tolkades det på sina håll som att Ryssland åter skulle vara ett militärt hot mot Sverige. Som det varit i sekler. Så ser vi det inte, säger Stefan Gustafsson.

– Jag talade om att det i det långsiktiga perspektivet kan utvecklas en ny strategisk dynamik och att Försvarsmakten måste fortsätta att analysera hur en eventuell sådan ska kunna mötas över tiden. Det är ett arbete som vi är skyldiga att göra för att kunna leverera den militära förmåga som statsmakterna kan komma att efterfråga.

Nyckelordet i den långsiktiga planeringen är effekt. Det är effektbaserade operationer och effektbaserad planering, så varför skulle det inte också vara effektbaserad planering på lång sikt?

– Tillsammans med arbetet inom EU har vi tagit fram en metod där man tydligt ser hur effekterna av försvarets resurser är kopplade till det övergripande målet att tillvarata de nationella intressena. Först formuleras målen av politikerna och sedan kommer militären in. Vi arbetar efter militärstrategiska och operativa långsiktiga grunder och har därför inga synpunkter på exportstöd och annat. Vi svarar bara på frågan vilken effekt olika vägval ger.

– Säg att vi behöver göra en kostnadskrävande men långsiktig investering. Okej, då analyserar vi det och kan tala om att det då får de här följderna för den effekt Försvarsmakten kan leverera över tiden. Det här är en bra metod. Den gör det lättare att undvika att gå in i långsiktiga återvändsgränder. När den är nyttjad ett tag kommer den att te sig mer begriplig – det är en fråga om vana och tillämpning. I den gamla metoden, som var bra för den gamla världen och byggde på konkreta hotbilder, kunde vi arbeta mycket mer konkret om än inte enklare. Om vi minskade antalet flygplan så minskade flygvapnets överlevnad och en angripare fick större möjligheter. Det var lätt att förstå. I den nya världen har vi inte förrän nu kunnat göra nya kopplingar tydliga.

Stefan Gustafsson tycker att vi nu har en modern försvarsmakt och att det inte behövs lika stora förändringar som vi upplevt det senaste årtiondet.

– Det mesta är på plats. Mycket återstår, men vi är på rätt väg. Nu gäller det att få ut lite mer effekt – att öka tillgängligheten är den stora utmaningen. Dagens förband har nästan bara namnet gemensamt med gårdagens. Ett modernt förband kan tack vare det nätverksbaserade försvaret, NBF, göra så mycket mera än de gamla. Alla förband kan dessutom stödja varandra tack vare NBF. Det är något helt nytt. Så det är meningslöst att räkna förband för att göra styrkejämförelser mellan förr och nu. Man måste se till vilken effekt olika förbandstyper ger. Vi kan inte längre lägga ner. Det finns helt enkelt inte mer att ta utan att vi når direkt underkritiska volymer. Vi har redan flera funktioner som är på gränsen till underkritiska. De avgörande sakerna i framtiden är försörjningen av personal och materiel.

Metoden är framtagen i samarbete inom EU, och försvarets framtid är också kopplad till EU. Stefan Gustafsson talar mycket om samarbetspartners och vad Sverige kan bidra med utan att det går ut över det svenska försvarets effekt utan tvärtom förbättrar effekten.

Försvaret beskriver sina konster i termer av förmågor. En förmåga upprätthålls genom förband och system. Luftförmåga kan upprätthållas av flygvapnet. Undervattensförmåga kan vara ubåtar och minor. Hur man upprätthåller förmågor kommer och går. Stefan Gustafsson, med rötter i det gamla kustartilleriet, säger att man lämnade kanonerna i bergen och satsade på amfibieförband, ett mer tidsenligt sätt att upprätthålla militär förmåga i kustzon. Med internationella engagemang följer krav på nya förmågor. Till exempel strategisk transport, att flytta militära förband långa sträckor snabbt.

Militära system blir allt mer kostnadskrävande. Det är svårt för en liten nation att själv upprätthålla alla förmågor som behövs. Stefan Gustafsson talar om en stor utmaning. På ren svenska är det ett stort problem.

– Om kostnadsfördyringarna ligger på 3,5 procent per år, och vi inte gör något för att kompensera för dem, måste kanske försvaret halveras en gång till över en period på 15 till 20 år.

Och om det inte kommer några nya pengar? En möjlighet är alltid att låta system åldras med värdighet tills de närmast blir museala. Det har gjorts förr. En annan möjlighet är att dela på kostnaderna med andra länder. Och det spåret följer man nu.

– Vi har kommit längst med Norge. Med deras långtidsplanerare har vi gjort en gemensam analys över framtida samarbetsmöjligheter. Där har vi i praktiken lagt organisationerna på varandra och sett vad vi kan göra tillsammans. Vi ska starta en liknande analys med Finland i närtid. Dessa arbeten redovisas i en analysrapport och det är politikerna som i slutändan avgör vilka länder vi kan samarbeta med och vilka projekt som ska genomföras. Det vi gör nu är enbart analyser som underlag för eventuella sådana politiska beslut.

Stefan Gustafsson är försiktig med exempel. Det är lätt att väcka oro i leden. Han tycker att diskussionerna om att Östersjöns strandstater skulle kunna ges en mer gemensam havsövervakning är ett bra exempel. Att kunna dela på informationsinhämtning och lägesbild, på samma sätt som vi i dag gör med Finland, skulle kunna ge ökad säkerhet och över tiden minskande kostnader. Gemensam utbildning ligger nära till hands. Det kanske räcker med en simulator av en viss sort i Norden i stället för tre eller fyra. En nordisk högskola för officerare, en skola för piloter? Listan över möjligheter kan bli lång. Dela på övningsfält och ha gemensamma övningar? Det gör vi redan i dag. På Livgardet utanför Stockholm ser fanborgen nästan ut som utanför FN-skrapan. Den internationella försvarsmakten är redan här. Och den är svårare att planera för än den gamla.

Det går att indela scenarier efter allvar och sannolikhet. Ett osannolikt och mindre allvarligt scenario är inget försvaret behöver ta  hänsyn till. Ett allvarligt och osannolikt? Vad skulle det vara? Ett kärnvapenkrig? – det som samhället i nästan 50 år planerade för. Stefan Gustafsson är tyst en stund och säger sedan att det hotet i dag känns väldigt avlägset. I varje fall i den form som man tänkte sig förr.

Stefan Gustafsson talar inte om hot. Utan hellre om viktiga trender som kommer att finnas under lång tid och som kommer att påverka världsläget, osäkert dock hur. I botten ligger globaliseringen, vad det nu innebär.

För Stefan Gustafsson är globaliseringen den höga globala förändringstakten, att världen kommer nära, snabba flöden av varor, människor, pengar och information, ömsesidiga beroenden och ökad konkurrens. I en globaliserad värld kan nationalstaterna i framtiden i mindre utsträckning än tidigare på egen hand garantera medborgarnas välfärd. Dessutom rusar nu en allt större del av jordens befolkning in i den nya eran, informationssamhället.

– Historien lär oss att när världen skiftar så blir det konflikter. Så var det när jordbrukssamhället gick över till industrisamhället. Och nu lämnar vi den tiden. Människor gillar omväxling, men hatar förändring – om den inte blir till det bättre.

De viktigaste trenderna, vilka alla ska ses inom en alltmer globaliserad värld, är:

• klimatförändringar och livsbetingelser,

• energi och råvaror, konkurrens
om sådana,

• att ha och inte ha – ekonomiska
skillnader,

• demografin – befolkningsökningar
och åldersstrukturer,

• flöden av varor, tjänster, människor, pengar och information.

Försvarsmakten har sedan flera år tagit till sig synen att det sannolikt blir konsekvenser av att klimatet är på väg att förändras.

– Oavsett orsaken så är det något vi måste ta med i vår planering. Med förändringar i klimatet kan livsvillkoren komma att förändras i många områden. Med det kan det i vissa områden följa knapphet på resurser och problem som leder till konflikter. Konkurrens om energi, metaller och vatten kan också vara konfliktskapande, i framtiden liksom i historisk tid.

Med ekonomiska klyftor menar Stefan Gustafsson inte bara de orättvisor som populärt brukar lyftas fram mellan nord och syd, utan också vad som sker i våra egna samhällen.

– Se vad som under de senaste åren skett i Europa, till exempel i Frankrike. Eller, ännu närmare, i Rosengård. Även om sådana händelser inte är Försvarsmaktens uppgifter att hantera, är de exempel på utmaningarna som vi står inför. Det handlar om att en del har och andra inte. Det föder konflikter.

– Vi har sannolikt sett det värsta vad gäller befolkningsökningen, men 2040 har ändå befolkningen i världen ökat till kring åtta miljarder. Vi har en åldrande befolkning i väst. Vissa andra områden har en mycket yngre befolkning. I många fall är det också i samma områden som de största klyftorna finns. En grogrund för ett brett problemspektrum. Mellanöstern är ett tydligt exempel på det här, liksom vissa områden i Afrika.

De här illavarslande trenderna ligger ju ändå rätt långt från Sverige, Norden och Västeuropa. Men vi påverkas ändå av dem, vilket innebär att vi behöver vara med och ta ansvar för att de kan hanteras. Ur ett sådant globalt säkerhetsperspektiv ter sig dock vår region rätt ointressant. Dagens och morgondagens stormakter USA, Ryssland, Kina, Indien och Europa har blickarna riktade mot en ring av områden med större problem: Mellanöstern, Afrika och delar av Asien. Här finns olja, råvaror, flöden, växande industriell kapacitet, stora och unga befolkningar, misslyckade stater, inbördeskrig, gränskonflikter och så vidare.

Långsiktigt kan de stora aktörerna förväntas ha sitt huvudsakliga militära intresse riktat mot dessa områden.

– Men det finns en risk för att olika aktörer, stora eller små, statliga eller icke statliga, försöker påverka skeenden inne i ringen genom att ta initiativ utanför den. På så sätt kan en konflikt från den stora globala arenan flyttas över till regionala arenor. Så kan vi dras in i något som gällde något helt annat och började någon helt annanstans. Framtiden kan innebära betydande risker. Det kan bli en negativ utveckling. Därmed inte sagt att det blir så. Men vi måste kunna hantera det, som ett säkerhetspolitiskt instrument bland flera. Samtidigt får inte eventuella störningar i vår säkerhet utifrån regionala orsaker långsiktigt negligeras.

– Så det räcker inte att vi åker ut i världen tillsammans med länder som har samma värderingar som vi. Vi måste klara både och. Vi ska kunna vara hemma också. Men kunna tänka i nya banor. Ett framflyttande av positioner från något land behöver inte tolkas som ett militärt hot, som vi gjorde förr.

När detta skrivs är det kravaller i Estland. I Moskva höjs röster för att bryta de diplomatiska förbindelserna. Vår vrå av världen är inte så lugn. Stefan Gustafsson pekar på ett antal strategiska faktorer att ta hänsyn till i den långsiktiga analysen. Östersjön är ett hav kantat med EU-stater och som är livsviktigt som transportled, inte minst för den ryska handeln. I området kring Barents hav finns energi, oklara gränser, miljöproblem, tvister om fiske och militär aktivitet. I västra delen räcker det med att peka på Göteborg, Sveriges port mot världen och de trånga Östersjöutloppen. På vårt eget territorium finns många delar som är nödvändiga att kunna skydda.

Denna uppräkning kan ge intryck av att hemmaterritoriets roll blivit viktigare igen. Men så ska det inte tolkas, säger Stefan Gustafsson.

– Territoriet är visserligen viktigt fortfarande. Lagar och regler är ju kopplade till det. Men förr pratade vi om territoriell integritet som något av yttersta vikt. Nu talar vi om nationell integritet. Det är genom att kunna skydda svenska intressen som den nationella integriteten, möjligheten att fritt kunna välja och utvecklas på det sätt vi själva väljer nu och i framtiden, ska värnas. Vi vill inte vara helt i händerna på globala skeenden utan att kunna påverka. Genom att kunna försvara nationella intressen här hemma och borta stärks svenska säkerheten. Försvarsmakten är en del av detta. Och för att vi ska kunna lyckas måste vi kunna leverera rätt effekt, i dag och i morgon.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/2

I skuggan av kärnvapenhotet

Sveriges största kris under kalla kriget var när den ryska ubåten U137 gick på grund utanför Karlskrona 1981. Kärnvapenexperten Lars-Erik De Geer på Totalförsvarets forskningsinstitut har levt i skuggan av kärnvapen de senaste 45 åren. Han var också en av dem som blixt-inkallades  för att undersöka om det fanns kärnvapen ombord på den ryska ubåten.

Det var en dyster höst 1962. Den unge Lars-Erik De Geer, gymnasist i tredje ring, tyngdes av löpsedlarnas svarta rubriker. ”Multimegatonnare strax norr om Sverige”, neurosedynskandalen.

– Mitt uppe i alltihop, bara för att visa hur jävligt allt var, så tog Marilyn Monroe livet av sig. Samma dag som Sovjetunionen sprängde 25 megaton över Novaya Zemlya.

Och i oktober stod världen på randen av kärnvapenkrig.

– Kubakrisen höll på att skrämma livet ur mig, säger Lars-Erik De Geer 45 år senare. Vi var födda till ett liv utan framtid. Det var ingen mening att skaffa barn. Böcker och filmer som På stranden spädde på den känslan. Så det upplevda hotet av kärnvapen har ju gått ned väldigt. Även om mycket är jävligt i världen nu, så är det inte i närheten av den stämning som rådde då. Mänsklighetens utsläckande. Men någonstans finns ändå kärnvapnen kvar. Vi får inte glömma bort dem. I händerna på galna människor kan katastrofen hända.

För att slippa lumpen hamnade Lars-Erik De Geer på Försvarets forskningsanstalt (FOA). Han brukar säga att han började samma år som avtalet kom om förbud mot att sprida kärnvapenteknologi, 1968. Då visste han inte hur nära han skulle komma ett kärnvapen många år senare, mitt uppe i Sveriges största kris under kalla kriget. De dramatiska dygnen mellan den 27 oktober och 9 november 1981.

– Samma dag som det blev känt att ubåten stod på grund i Karlskronas skärgård samlade vi ett litet möte på institutionen. Vi tyckte väl att det skulle se illa ut efteråt om FOA inte hade gjort något. Själv var jag kluven. Jag hade lovat att åka med hustrun på semester och förstod att hon inte skulle gilla att jag åkte till Karlskrona, vilket var ett riktigt antagande. Men efter några dagar fick hon och barnen komma efter till Karlskrona på det statliga spionkontots bekostnad som tröst. Det behövde inte redovisas. I valet mellan husfrid och äventyret valde jag det senare. Några kärnvapen trodde vi inte på. Vår underrättelseman tyckte sig komma ihåg att han läst något om kärnvapentorpeder i en tidning. Det räckte. Vi åkte iväg med vanligt flyg och ett enkelt instrument i bagaget.

Militären tyckte mest att FOA-folket var i vägen. Det var trassligt nog som det var. En liten roddbåt med aktersnurra och flottist ordnades dock fram.

– Jag trodde, som sagt var, inte alls på något kärnvapen. Så vi blev väldigt förvånade när ryssarna hotade oss med vapen. Men vi åkte längs fören och kunde registrera en puls där torpederna kunde vara. Mer än så var det inte då. Vi hade funnit en strålkälla och till den kunde det finnas massor av förklaringar.

Så det behövdes bättre grejer. En mätutrustning flögs ned från labbet och installerades i en bevakningsbåt, som några dagar senare en natt förtöjdes intill ubåten.

– Det var en germaniumdetektor, som kunde se i detalj. Vi kunde bland annat visa på förekomsten av uran 238. Det ingår i en kärnladdning, men var inget bevis. Vi mätte i fyra timmar under natten. Det blåste och militären ville ha oss därifrån. Jag kunde ta en tupplur. Nära en atombomb, skulle det visa sig.

Lars-Erik De Geer säger att senare analyser övertygade honom om att det var en kärnladdning. Kanske motsvarande en halv Hiroshimabomb. Men då var han långt ifrån säker.

– Våra fynd plus lite tankearbete var tillräckligt för att hetsa upp både FOA och regeringen. Jag hängde med ned till utrikesdepartementet för att det var spännande. Jag hörde vad de skulle säga och tyckte inte om det. På vägen upp till riksdagshuset jagade jag ifatt statsminister Thorbjörn Fälldin och bad om ett enskilt samtal, vilket jag fick. Jag tyckte att fokuseringen på uran 238 öppnade för förenklad kritik. Fälldin svarade att ”det var för sent att stoppa tåget”. Allt var riggat för presskonferensen. Historien hade fått ett eget liv. Och motpropagandan kom som på beställning, med Maj Wechselmann i spetsen.

Uppiggad av ubåten satte Lars-Erik De Geer fart på sin doktorsavhandling om dubbelmagiska kärnor, men sedan kom en mental baksmälla. Det var ju inte FOA Lars-Erik De Geer skulle jobba på egentligen. Dessutom verkade det inte vara någon merit på FOA att ha disputerat.

– Åter blev jag räddad av ryssarna. Det började trilla ned kärnreaktorer från skyn. Ryssarna hade radarsatelliter som drevs med kärnkraft. När en sådan satellit var uttjänt sköts den normalt ut i rymden. Men ett par gånger fungerade inte detta och reaktordelar föll ner över jorden. Några hamnade i Kanada 1978 och några var mycket nära att komma ner i Sverige 1984. Samtidigt tog jag initiativ till ett långsiktigt projekt att med hjälp av ädelgasen xenon kunna spåra kärnvapenprov. Det blev sedan en stor sak.

Sedan kom Tjernobylolyckan 1986.

– Det var allvarligt värre, men när jag tänker på hur det upplevdes som ett hot så hamnade jag som expert nästan i andra hörnet. Jag hävdade att nedfallet i Sverige från Tjernobyl första dagen inte var värre än från en kinesisk provsprängning. Sådana hade jag studerat flera gånger. Visst var Tjernobyl illa, men inte jämfört med det globala kärnvapenhotet som hängt över oss. Vi på FOA mätte från första minuten. Vårt övervakningssystem och våra erfarenheter gjorde att vi klarade Tjernobyl bättre än något annat land i världen. Statens strålskyddsinstitut var då på väg att lägga ned sitt varningssystem. Något som man inte gärna talar om.

En kofta gav då krisen ett ansikte. Koftan satt på SSI-basen Gunnar Bengtsson. En, enligt Lars-Erik De Geer, hemvävd man som hade med sig hembakade bullar till krismötena i regeringskansliet.

På FOA blev det med tiden inte självklart att behålla kärnvapenkompetensen. Lars-Erik De Geer lämnade Stockholm för Wien och en nioårig sejour vid CTBTO, som är den organisation som övervakar provstoppsavtalet.

– Yngst när jag for och äldst när jag kom hem, säger Lars-Erik De Geer som en kommentar till generationsskiftet. Man ska komma ihåg att vår institution ett tag hängde på en mycket skör tråd. Den räddades av några få vid försvarsdepartementet.

Den nya generationen representeras av Jens Wirstam, som också är ”uppvuxen med kalla kriget och skyddsrumsövningar med fröken i spetsen”. Det här var under kalla krigets sista frostperiod. Nato placerade, genom sitt så kallade dubbelbeslut, ut medeldistansrobotar och kryssningsrobotar i Europa. Dessa kunde nå Sovjetunionen, som i sin tur svarade med sina SS 20-robotar. Nato krävde att ryssarna skulle dra bort sina robotar för att Nato skulle göra det samma.

Så föll Berlinmuren. Jens Wirstam var doktorand. FOA och Lars-Erik De Geer kom på besök och talade om kärnvapen.

– Det kändes väldigt mossigt och passé. Nu skulle ju världen bli som en enda Kistagalleria. Vi skulle äta samma mat och ha samma värderingar. Lite tråkigt kanske, men lugnt.

Jens Wirstam doktorerade och åkte till USA. Då vände allt.

– Jag var på Manhattan när det hände. Broarna stängdes av och man talade om attentat med biologiska vapen. Vi bunkrade vatten. Franskt mineralvatten för tre dollar flaskan. Den dagen kändes som ett trendbrott i världspolitiken. Jag ville ha ett jobb där man kunde grotta med atomer på förmiddagen och fundera på Nordkorea på eftermiddagen. Det jobbet dök upp. Det fanns på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

– Medierna matar oss dagligen med hot relaterade till kärnvapen. Innan våra experter börjar beta av hotlistan gör Lars-Erik De Geer några egna reflexioner om hot.

– När jag kom till Wien för nio år sedan frågade jag våra meteorologer om klimatförändring. De sa att man inte kunde veta. Att det kanske låg något i det. Nu när jag lämnade Wien var de helt övertygade. Jag kan inte se det som något annat än att klimatfrågan är en process som nu nått till det stadiet när den fyller kravet på ett gemensamt hot. Jag tror också att vi har ett behov av hot. Det ger oss något att kämpa för. Om allt skulle gå bra blir det tråkigt och likgiltigt, när man kan åka till Australien varje lördag.

Här är större delen av kärnvapnens egna heta lista:

• Spridningen. Jens Wirstam ser detta som det i särklass största hotet. ”Efter kalla kriget har vi flera maktcentra och länderna tycker inte lika. Tekniken är gammal och välkänd. Spridningen kan fördröjas, men inte hindras. Ju flera som har kärnvapen, desto större är risken för att de kommer att användas.” Lars-Erik De Geer håller med och säger att den största bromsen för spridning är tillgången till klyvbart material. ”Det är rimligen bara stater som har resurserna att skaffa sig detta.”

• Små laddningar. Det talas om mininukes, som därmed skulle vara så små att de låg nära en större konventionell laddning. En typ som diskuterats under senare år, särskilt i USA, har varit så kallade bunker busters som skulle kunna slå ut underjordiska anläggningar genom att tränga ner i marken innan de detonerar. De spelade en politisk roll när man talade om dessa vapen i samband med regimens bunkrar i Irak. Risken med små kärnladdningar som kan levereras med precision är naturligtvis att de lättare kan locka till användning.

• Modernisering. Storbritannien har nyligen godkänt ett gigantiskt program för att bygga nya ubåtar för sina interkontinentala kärnvapenrobotar. USA planerar att göra sina laddningar enklare och mer robusta. Lars-Erik De Geer tycker inte att det är någon direkt förnyelse i sak.

– Man försöker bara att få vapnen att räcka längre. Sedan kan man ju fråga sig varför Frankrike och Storbritannien ska ha kärnvapen. Uppenbarligen lägger de stor vikt vid kärnvapnens avskräckande betydelse. Att ingen ska ge sig på oss. Att ha kärnvapen innebär ju makt. De stora kärnvapenländerna sitter ju i säkerhetsrådet.

• Den sänkta tröskeln. De första kärnvapnen, bortsett från de flygburna, var taktiska slagfältsvapen. De var gjorda för att användas. Med Sputniken 1957 kom med tiden de interkontinentala robotarna. Supermakterna kunde hota varandras städer med utplåning. Det uppstod en koppling mellan det taktiska och strategiska kärnvapnet. Tröskeln hade blivit hög.

– Nu pratar Ryssland i stället om kärnvapen som ett sätt att dämpa en konflikt, säger Jens Wirstam. Man visar att man är beredd att ta till vapnen.

– Ja, de snackar ju om det, men jag tycker att det är en riskabel väg, säger Lars-Erik De Geer. Kärnvapen är ju en schizofren verksamhet. Domedagsvapnen gjordes för att inte användas. Då är risken att man inte längre tror på dem. Men det är faktiskt viktigt att hålla hotet levande.

• Underskattning av hotet. Att räkna bort kärnvapnen kan, enligt FOI-forskarna, vara ett hot i sig.

– Redan under kalla kriget räknade Sverige efter ett tag bort kärnvapnen av olika skäl, säger Jens Wirstam. Nu ser jag en risk att man räknar bort kärnvapen därför att de inte passar in i försvarets nya bild av sig själv.

Lars-Erik De Geer, som sett det mesta, håller med.

– Man följer trender och har helt plötsligt glömt bort kärnvapnen.

• Terrorister och smutsiga bomber. Rätt mycket tidningsanka och slagord tycker FOI-forskarna. Lars-Erik De Geer drar sig till minnes hur nedrustningsförhandlingarna i Genève kört fast 1980 och då slängde man in hotet om radiologiska vapen. FOA, som spelade en stor roll, på svensk sida, analyserade frågan och kunde till stormakternas besvikelse konstatera att hotet inte fanns. Möjligen om man räknade in bombning av kraftreaktorer i drift. Men sådant var de inte intresserade av att förbjuda.

– Sedan dess verkar den smutsiga bomben ha levt vidare på något sätt, säger Lars-Erik De Geer. Men varför ska man göra sig besväret när det finns så mycket enklare sätt att bedriva terror? Radioaktivt materiel från sjukhus ger inte mycket. Man måste komma över en bränslestav från ett kärnkraftverk. Och det enda som händer är kanske att staven sprängs i två delar. Som skrämselvapen fungerar dock radioaktivitet utmärkt. Folk blir nervösa.

Jens Wirstam påminner om att skrämselscenarier redan inträffar. I Irak sprängs klorgasbilar. Det är illa, men inte värre än det vanliga.

lars-erik de geer och Jens Wirstam är fascinerade av den vackra fysiken och har valt ett yrkesliv i spänningsfältet mellan skönheten och eländet. FOI har varit bra på det här länge och Lars-Erik De Geer säger att det fortfarande är en nisch där vi kan bidra en aning till säkerheten i världen. Utan historien skulle FOI dock spela en mycket mindre roll.

Den historien skrevs under det svenska atomvapenprogrammet och sedan tillsammans med nedrustningsministrar som Alva Myrdal ”som satte stor tilltro till expertisen på FOA”.

För Jens Wirstam är det inte svårt att hitta motivation. Antingen lutar vi oss mot EU när vi ska tycka något om Iran på FN-agendan eller så har vi en egen mening. ”Jag tycker att vi fortfarande ligger längst fram bland dem som inte har kärnvapen. Varje enskild del i kärnvapenfysiken är tämligen välkänd. Men det är kondensatet det handlar om.”

Lars-Erik De Geer slapp uppleva sin ungdoms mardröm. I stället fick han ägna sig åt att verka mot kärnvapnen, vara med i samhället och skaffa sig ett världsomspännande kontaktnät. ”På så vis har det ju varit fantastiskt”.

Hur fantastiskt det kommer att bli för Jens Wirstam återstår att se:

– Vänta om 20 år när Kina är en supermakt. Då kommer vi att få känna på hur det är att domineras av en främmande kultur.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/2

Riskerna ökar när erfarenheterna tigs ihjäl

Det svenska försvaret måste ta tillvara erfarenheterna från internationella uppdrag på ett mycket bättre sätt än vad som görs i dag. Det anser den israeliske socialantropologen Eyal Ben-Ari, som fått i uppdrag att intervjua svenska officerare om detta ämne. I början var han närmast chockad över vad han fick höra.

Japanska barn och israeliska soldater har inte mycket gemensamt. Utom att de studeras av Eyal Ben-Ari, socialantropolog som är professor och lärare vid Hebronuniversitetet i Jerusalem. Han kommer nyligen från Japan där han arbetat som lärare i en japansk skola för små barn. Han talar japanska.

– Jag har sedan 1999 även forskat om de japanska självförsvarsstyrkorna. Som faktiskt har en del likheter med det svenska försvaret.

Eyal Ben-Ari är sedan förra året engagerad i ett forskningsprojekt om militärt våld lett av Karl Ydén på uppdrag av utbildningsinspektör Bengt Axelsson.

Projektgruppen genomförde ett första seminarium i november förra året, på Karlbergs slott. Karl Ydén hade frågat professor Christopher Dandeker vid Department of War Studies, King´s College London, om lämpliga opponenter, och Eyals namn stod överst på listan.

– Jag har känt Christopher Dandeker i 15 år och på så sätt kom jag hit, säger Eyal Ben-Ari som nu åter kommit för att tillbringa några dagar i ett vintrigt Stockolm med att bland annat intervjua svenska officerare om hur militära erfarenheter i internationell tjänst tas tillvara.

Svaren blev väl nedslående?

– Ja, och det är mycket illa. Om inte dessa erfarenheter utnyttjas kommer de som skickas ut på nya uppdrag att inte vara tillräckligt förberedda. Det sker visserligen en förändring till det bättre, men det går alldeles för långsamt. I början var jag närmast chockad över vad jag fick höra, och Christopher Dandeker är förbryllad över hur litet som hade hänt sedan 1999, då han studerade Försvarsmakten förra gången. Eyal fortsätter:

– Sverige har under senare år varit ute på så skilda uppdrag som Bosnien, Kosovo och Kongo. I Bosnien mötte man reguljära förband. I Kosovo handlade det om att skapa ordning. Och i Kongo hamnade man i strid med milis. Olika uppgifter och helt olika erfarenheter.

Eyal Ben-Ari har varit officer i israeliska armén, infanteri och fallskärmstrupper. I 33 år ingick han som officer i reserven som han lämnade för åtta år sedan. I 20 år har han vetenskapligt studerat olika aspekter av den israeliska försvarsmakten, bland annat fältförbands sociala struktur och kultur, synen på fienden och hanterande av våld och känslor.

Under 1998–2005 studerade Eyal Ben-Ari olika fredsbevarande styrkor runt Israel. Hur människor från olika kulturer lyckas arbeta tillsammans.

Den första intifadan, som började 1987, ledde för Eyal Ben-Aris del till en rad olika forskningsprojekt.

– Vi studerade ockupation av ett annat land, ledarskap i strid och genderfrågor. Under den andra intifadan, som startade 2000, har vi bland annat forskat om strid i bebyggelse, prickskyttar, vägspärrar och hur Israels armé möter den nya situationen med en ny organisation.

Den brittiske pensionerade generalen Sir Rupert Smith skriver i The Utility of Force att industri-krigens tid är över. Nu förs kriget i stället mitt inne bland befolkningen; War -amongst the people. Eyal Ben-Ari vill komplettera den beskrivningen.

– Kriget i södra Libanon förra sommaren lärde oss att vi inte går från A till B. Utan att det är A, B och C på en gång. War amongst the people ersätter inget, utan är i stället något som tillkommer.  Charles Krulak, som varit chef för amerikanska marinkåren, har myntat begreppet Three Block War.

I ett kvarter pågår en reguljär strid. I ett annat genomförs en humanitär insats och i det tredje försöker militären att som poliser upprätthålla ordning. Allt det här såg vi i Libanon. Den israeliska armén skulle samtidigt utkämpa ett konventionellt krig, slå ned ett uppror och svara för ordningen bland civila.

– Kriget i Libanon lärde oss också att motståndaren har olika skepnader. En av mina studenter, en brigadchef, kallade Hizbollah för en hybrid. I Hizbollah ingick en brigad iranska specialstyrkor med avancerade vapen som sjömåls- och pansarvärnsrobotar. I Hizbollah finns också deltidskrigare. De kommer och går och har tämligen enkla och gamla vapen. De lever av och bland befolkningen.

Eyal ben-ari säger att slagfältet är mycket mer komplext nu än förr och en befälhavare måste kunna växla mycket snabbt mellan att bruka olika former av våld. Styrkorna är dock inte anpassade för dessa snabba skiften. Det tog israelerna flera dagar innan de förstod att Libanon inte var Västbanken. För amerikanerna i Irak har det tagit månader att förstå att det är en annan typ av krigföring.

Israel har under åren utkämpat flera krig där man ansett att nationens existens stått på spel. Eyal Ben-Ari håller inte med dem som nu tycker att landet åter står inför ett stort hot.

– Jag menar att palestinierna, och där får jag medhåll av en del av mina palestinska vänner, gjorde fel när de grep till vapen under den andra intifadan. Hade de stannat vid civila demonstrationer hade det blivit mycket svårare att hantera för den israeliska armén. Men nu när man angrep den israeliska armén med vägbomber och sprängde bussar och restauranger inne i Israel så kom allmänheten att uppleva det som att nationens öde stod på spel. Och då slöt man upp bakom militären och den militära lösningen. Och nu har den opinionen förstärkts med kriget i Libanon. Man ska komma ihåg att den norra tredjedelen av Israel praktiskt taget stod stilla under kriget. Och så har vi hotet om en iransk atombomb.

Trots allmänhetens stöd är det inte fritt fram för militären. Det finns också många som inte gillar tanken på Israel som en ockupationsmakt.

– Sedan mitten av 1990-talet förs en etisk diskussion. En kommission har skapat en etisk kod. Där ingår hur befäl ska behandla sina underlydande, men också hur militärer ska behandla sin fiende och hur en ockupationsmakt ska behandla civila.

Kritiken i det israeliska samhället mot militären har fört fram frågan om mänskliga rättigheter. I en del vägspärrar finns representanter för kvinnoorganisationer, som rapporterar om övergrepp.

– Många officerare har blivit medvetna om att medierna är mycket aktiva och bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Eyal Ben-Ari. Israel är ett öppet samhälle. Det som sker i Gaza och på Västbanken sker inför öppen ridå till skillnad från hur det är i Irak. Kompanichefen behöver inte vara en vän av Amnesty för att förstå att frågor om våldsanvändning och mänskliga rättigheter är viktiga därför att han hela tiden kommer att bli granskad. Inför ett uppdrag ingår därför även denna fråga vid sidan av de mer militära.

– Den relativa öppenheten i Israel jämfört med amerikaner och britter i Irak och ryssar i Tjetjenien ökar kontrollen av militärens beteende. Men därmed vill jag inte säga att allt är bra. Långt därifrån. Den israeliska armén gör sig ständigt skyldig till överträdelser och jag är mycket kritisk mot hur man bär sig åt.

Uppgifterna har blivit fler och svårare och militären är dåligt anpassad för att kunna göra flera saker samtidigt när läget kan skifta på ett ögonblick.

Den nya amerikanske befälhavaren i Irak, David Petraeus, har samlat en grupp höga officerare med akademisk doktorsgrad för att i elfte timmen försöka vända kriget. De är mycket kritiska till hur kriget huvudsakligen har förts. Gruppen ska inte bara vara rådgivare utan också göra upp planer och genomföra dem.

Det är första gången som så högt utbildade officerare fått ett sådant inflytande, även om universitetsmeriter generellt tilldelats mycket större värde i USA än i Sverige. Kanske är det ett erkännande av att traditionella militära meriter inte är tillräckliga för att verka i moderna konflikter.

– Bättre utbildade officerare och soldater kan vara en väg till ett mer professionellt agerande. Det behövs officerare som betydligt bättre förstår den sociala bakgrunden till ett uppror eller djupa motsättningar. Det är också viktigt att alla officerare inte läser alltför lika ämnen.

Organisationen kan möta framtiden och omvärldsförändringar bättre om det finns en stor mängd olika ”hybrider”, människor som kombinerar militärt kunnande med andra kunskapsfält.

Man bör se officerskåren som ett kollektiv och en gemensam kunskapskälla. Då kommer vi också att få fler spännande möten mellan människor som lärt sig olika saker.

På organisationsnivå tror Eyal Ben-Ari att man kommer att gå mot legoarméer. Det finns en kärna och så bygger man på vad som stunden kräver. Ska förbandet strida hänger man på pansar och artilleri för en kort tid.

– Den stora skillnaden är att det nu dyker upp nya element inom den militära organisationen. Man måste kunna utföra humanitära uppdrag och kunna samarbeta med rörelser som värnar om de mänskliga rättigheterna.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/1

Osäkra kort kan ge full pott

Henrik Carlsen har synat hur försvaret använder sina materielpengar. Han har förvånats över mycket och är tillsammans med sin kollega Maria Hedvall övertygad om att försvaret skulle kunna få mer effekt med mindre pengar. Det gäller att investera smartare. Att hantera osäkerheter. Att vänta. Och att ha björnkoll på omvärlden.

Nästan hälften av försvarsbudgeten, cirka 45 procent, går till materiel. Dock är inte allt rena inköp. Här finns också poster som hos andra länder inte räknas som materielkostnader.

– Visst kan man räkna på lite olika sätt, men de allra flesta är överens om att 45 procent är en mycket stor andel.

Det säger Henrik Carlsen. Han är fysiker och studerar tillsammans med ekonomen Maria Hedvall om materielpengarna inte kan användas bättre. Maria Hedvall och Henrik Carlsen arbetar på FOI som under 1990-talet på djupet forskade om försvarsindustrins förändring.

Båda är övertygade om att minskade materielanslag inte behöver betyda ett mindre effektivt försvar. Det finns stora möjligheter att spara pengar på vägen från den första tanken till den färdiga produkten. Det mest radikala är att inte köpa den alls. Helt enkelt därför att man vet att den inte behövs för Försvarsmaktens operativa behov.

Henrik Carlsen har gjort några reflexioner i mötet med denna värld som brukar kallas mate-rielförsörjning. Han konstaterar att planer är en sak och verkligheten en annan. Han säger att Försvarsmakten verkar ”putta fram ett projekt i taget”. Vilket man väljer beror på vilket man anser sig ha de största chanserna att få igenom. Och så försöker försvaret lista ut vad regeringen tycker om regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik och så vidare. Det är här man lägger krutet, inte att ställa alternativ mot varandra mot bakgrund av operativa behov. Nu blåser det dock lite svag bris av förändringsvindar och de operativa behoven har kommit att flytta fram sina positioner.

Henrik Carlsen tycker sig också ha märkt en rädsla hos försvaret för ”lösa pengar”. Man vill säkra pengarna och det görs i materielprojekt. Och så blir detta projekt dyrare än väntat och för att orka med köpet så drar man in på övningar. Till slut står försvaret där med fina grejer som man inte har råd att använda.

Henrik Carlsen tycker att vi fortfarande sitter fast i att göra allt själva.

– När vi skulle ha nya hjälmar så drog man igång hela kedjan med forskning, utveckling, tillverkning. I stället kunde vi ha hängt på den norska beställningen. För det kan väl inte vara så stor skillnad på norska och svenska skallar?

Henrik Carlsen menar att vi sitter fast i vårt förbandstänkande.

– Säg att vi ska ha ett nytt stridsfordon. Då ut-går man från hur många som ingår i en svensk skyttegrupp i stället för att anpassa gruppens storlek till vilka stridsfordon som finns på marknaden. Det finns ett serietänkande i förbandsklotsar som blir väldigt dyrt.

Henrik Carlsen tillhör inte FOI:s veteraner och har inte upplevt den tid när FOA:s bredd var en del i beredskapen – samt även ett stöd till industrin. Trenden mot färre områden går nu allt
fortare och Henrik Carlsen tycker att det är fel.

– Det är nu som FOI verkligen skulle ha bredden. Kalla krigets värld var farligare än dagens men lättare att förutsäga. Dagens värld är mycket osäkrare och det talar mot en specialisering. Och dessutom måste FOI bli mycket bättre på att värdera de militära behoven av materiel i fält.

Maria Hedvall har i många år studerat förhållandet försvarsindustri och ekonomi. Hon konstaterar att en faktor som fördyrar är förändring. Det blir efter en tid väldigt dyrt att hålla liv i gamla system. När den digitala vågen drog över världen fanns Viggarna kvar i den analoga. Nyutexaminerade ingenjörer tvingades att lära sig föråldrad teknik.

Ett icke namngivet svenskt företag utvecklade en gång ett system som kostade en miljard. Åttiofem procent av kostnaden utgjordes av förändringar under projektets gång. En förklaring är att ett stort system består av undersystem. Börjar man ändra långt ner i kedjan så blir det en dominoeffekt.

I Sverige tycker sig Maria Hedvall ha funnit en förändringskultur hos FMV. Teknikerna har fått härja tämligen fritt från ekonomernas inflytande. Och förändring tas sällan med i den ekonomiska kalkylen. Det finns också en kultur hos tekniker att inte specificera så noga därför att man vet att det ändå blir förändringar.

Försvarsmakten är inte omedveten om att det läcker på sina håll och har beställt ett projekt Road av FOI. Road står för real options analysis for defence. Målet är att skapa en investeringskalkyl som hanterar osäkerheter och som kan väga alternativ mot varandra. Visionen är att få till ett tänkande som greppar hela kedjan från forskning till den färdiga produkten. Detta är dock mycket svårt i praktiken. Med rätt kalkyl och planering ska kostnaderna för materiel kraftigt kunna minska. Det här ska vara klart om några år.

Kärnan är att man ska kunna vänta med en investering och dessutom kunna räkna på kostnader och konsekvenser. Man ska därmed kunna motivera varför en viss investering inte gjorts. En förutsättning för allt det här är att man har en mycket bra koll på omvärlden. Det hade inte Facit.

Facit i Åtvidaberg var en gång världsledande i mekaniska räknemaskiner. Samhället blomstrade. Fotbollslaget vann allsvenskan. Men Facit övervägde inte ens att forska i den nya tekniken, elektroniken. Och så blev alla investeringar i mekanik nästan över en natt värdelösa. Det fanns ingen andrahandsmarknad. Sådant händer också i den militära världen. Satelliter, GPS och precisionsvapen fick värdet att rasa på fasta anläggningar.

– Normalt när man gör en investering ställer man den mot de framtida vinsterna. Blir det plus är investeringen vettig, säger Maria Hedvall. På 1990-talet inleddes forskning kring hur investeringar under osäkerhet bäst ska hanteras. Denna forskning var i första hand inriktad mot näringslivets behov. Hur gör man om det händer något som förändrar bilden? Fortfarande måste man kunna räkna med den framtida nyttan. I näringslivet är det enkelt. Där handlar det om pengar. Men hur mäter man nyttan med en flygflottilj i pengar? Det är en kärnfråga. Det går, men vi är inte där än, säger Maria Hedvall.

Militära investeringar har sällan en andrahandsmarknad som skyddsnät. Då får man kompensera detta med att vänta med investeringsbesluten. Och då väcks tanken på reala optioner. På finansmarknaden är en option en möjlighet – men inte en skyldighet att agera. Om aktien har ett visst värde vid en viss tidpunkt har man rätt att köpa. Om inte, har man rätt att avstå. Därmed skapas ett skydd mot förluster.

Likadant skulle det kunna vara med försvarsinvesteringar. Ökad osäkerhet omvandlas till möjligheter och forskning och utveckling skapar optioner. Reala optioner ger därmed en ny syn på att värdera och styra forskning och utveckling.

I grunden handlar det om att ta flera och kortare steg i stället för ett enda långt kliv. Det är som att gardera på tipset. Det blir dyrare och industrin får vänta på sin beställning. Men man slipper att hoppa i galen tunna. Vi vill kunna räkna på vad denna flexibilitet kostar. Hur mycket är vi beredda att betala för att vänta? Flexibilitet kan vara att bygga en extra banvall när man bygger en järnväg. Behövs ett spår till i framtiden blir det mycket billigare om banvallen redan är lagd. Bilfabrikernas så kallade plattformar är samma sak. Konkurrerande företag kan ha en gemensam plattform. Det är denna som innehåller möjligheterna. Det stora språnget görs med den första modellen på den nya plattformen.

– Man måste ta risker och kunna värdera dessa. Hur hög får försäkringspremien vara? Under det kalla kriget stod nationens existens på spel, säger Henrik Carlsen. Då var det lätt att motivera en hög premie som att satsa på ett stort flygvapen. I dag måste premien delas på fler uppgifter av vilka många kanske är mer svårmotiverade.

Osäkerheter kan vara av två slag, interna och externa. De interna är osäkerheten kring om det verkligen går att ta fram den färdiga produkten. Detta är vanligt i läkemedelsindustrin. Det är svårt att få fram en medicin, men om man lyckas kan framgången bli enorm. Externa osäkerheter handlar om osäkerheten i hur efterfrågad produkten är då den väl är framtagen. Under dessa villkor arbetar oljeindustrin. Oljan får man upp, men priset kan vara för dåligt. Henrik Carlsen säger att de externa osäkerheterna ökat sedan det kalla kriget. Men, inte nog med det: ny oprövad teknologi gör att man i många fall ser att även den interna osäkerheten har ökat.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

En fåfäng jakt på sista procenten av flygsäkerhet

Är personalen ombord på flyget trevlig bara för att skapa en bra stämning, eller finns det andra anledningar? Och varför visar man flytvästar när flyget färdas över land? Kravet på säkerheten har ökat dramatiskt men det ska resenären inte märka av.

Varje minut demonstrerar tusentals flygvärdinnor över hela världen hur en flytväst fungerar. Var visselpipan sitter. Att man inte ska blåsa upp västen inne i flygplanet. Efter demonstrationen rättar de till sina tjusiga frisyrer och ikläder sig värdinnerollen. Nu glömmer vi det obehagliga och koncentrerar oss på drinkar och parfymer.

Att flyga berör både död och drinkar. Många resenärer har väl undrat över detta intresse för flytvästar. Hur ofta kraschar ett plan i havet? När överlevde någon en sådan krasch tack vare flytvästen? Och varför denna flytvästshow när resan endast går över land?

Tidskriften Economist ställde dessa och andra frågor om flygresandet. Och fick svar av sina läsare. Flytvästen är inte alls främst till för att rädda liv. Utan för att snabbt kunna hitta offren efter en krasch. Uppmaningen att luta sig fram åt inför en kraschlandning har om möjligt ännu makabrare skäl: att tänderna ska sitta kvar för att underlätta identifiering. Förmodligen i händelse av brand, kan man tänka.

Så när flygvärdinnorna sörjt för formaliteterna efter en eventuell krasch tar de fram drinkvagnen. Är det konstigt? Nej, inte alls. Därför att flygvärdinnorna inte är några värdinnor, hur tjusiga och trevliga de än kan vara. De är säkerhetspersonal med huvuduppgiften att se till att dörren är ordentligt stängd. När de möter vår blick i dörren är det inte för att hälsa oss välkomna utan för att få en uppfattning om vilka resenärer som kan vara nyttiga i en nödsituation.

Eftersom det sällan händer något dramatiskt på flygningen så måste kabinpersonalen ha något att göra. Då får de gå runt med kaffekannan och hålla resenärer på gott humör, trösta de flygrädda och förmana de stökiga.

Flygresande är en upplevelse i kluvenhet. Det är lyxigt, för många ett avbrott i en grå vardag, och samtidigt lite skrämmande. För en del så mycket att de hellre åker tåg eller buss i halva dagar. Sedan kan ärendet på destinationsplatsen vara nog så farligt. Men så är det mänskliga beteendet. Sällan tänker väl tunnelbaneresenären på sina medpassagerare som olycksbröder i en katastrof. Men vem har inte tänkt så när man efter viss möda klämt sig ner i flygplansstolen och hittat bältet? Och så oroar vi oss för flygresan fast vi borde vara mer betänksamma inför den vådliga taxiresa som väntar oss när vi kommer fram.

Det är inte bara flygvärdinnor som uppvisar en kluvenhet till resenären. På flygplatsen är det en annan sorts kluvenhet. Å ena sidan är resenären en presumtiv konsument som med lite övertalning kan göra av med massor av pengar på flygplatsen. Alltså ska resenären helst tillbringa sin tid bland affärer och inte slösa bort värdefull konsumtionstid med att sitta och vänta vid gaten. Å andra sidan är resenären också ett logistiskt problem. Resenärerna ska på flygplatser, som sällan är byggda för de stora resandeströmmarna, slussas igenom alla spärrar och kontroller. Helst ska också resenären komma fram med samma plan som bagaget.

Som om inte detta vore nog så har resenären på senare tid fått en tredje roll. Han kan vara en möjlig terrorist med en explosiv vätska i skon. Denna misstanke måste riktas mot alla. För allas säkerhets skull. Därför uppmanas vi att vara ännu tidigare på flygplatsen för att hinna med alla säkerhetskontroller. Och sedan ska vi väl snabbt föras in i en sluten och övervakad miljö nära gaten.

Med Lockerbiekatastrofen 1988 kom den första stora förändringen. Hot mot flygtrafiken hade tidigare mest varit kapningar och gisslantagandet. Nu kunde plan sprängas i luften. Kanske till och med med attentatsmannen ombord. Och med 11 september förändras allt. Bristande säkerhet på flygplatser gjorde attentatet möjligt. Gaten blev nu en frontlinje i kriget mot terrorismen. All tillgänglig teknik skulle användas för att sortera bort terroristerna.

Frågan är då hur stora uppoffringar som den vanlige flygresenären är beredd att stå ut med i detta krig. Hur stor är förståelsen för den allt rigorösare säkerheten?

Jan Erik Rendahl vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i sin studie Skydd och övervakning sökt att närma sig frågan på uppdrag av Saab. Det är en kvalitativ studie av resenärers upplevelse av säkerheten på Arlanda.

Studien undersöker skillnader i uppfattning och värdering av vad som uppfattas som skydd och integritetskränkande övervakning hos resenärer som besöker terminal 5 på Arlanda. Metoden som används är en djupintervju- och tolkningsteknik som utvecklats av Rendahl. Fördelen är att antalet intervjuade kan hållas lågt och ändå ge ett bra empiriskt stöd för analys och tolkning. Med stöd av en teoretisk modell om hur olika individer förhåller sig till vad som ger mening i tillvaron och livet, kan skillnader i uppfattning förklaras och förstås. Undersökningen stödjer resultat som framkommit i liknande undersökningar. Resenärerna har en högre tolerans med en säkerhetskontroll som kännetecknas av effektiva tekniker, transparenta regler och individuellt bemötande. Medelålders män mer än ungdomar verkade acceptera terroristhotbilden. När ungdomar talar om hot nämner de oftare värderingar som utanförskap, allmän rädsla, växande klyftor – hotbilder som man inte kommer åt med tekniska lösningar.

En man med många år i flygbranschen betraktade de hårdare reglerna som en strävan efter en nollvision: att ingen någonstans ska kunna  göra någonting. För att visa handlingskraft införs allt fler regler i en fåfäng jakt på den sista procenten.

En annan hade en krass syn på säkerheten. Det är en show för att lugna de rädda och då ska det gå undan och vara trevligt.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/2

”Man måste alltid kunna gå vidare i det här jobbet”

Det brinner. Skadade skriker. Ett flygplan har störtat i skogen. Brandbilar med blåljus. Det är bara övning, men ändå dramatiskt. Bilden av kaos känns verklig. En kvinna från räddningsstyrkan kommer fram till mig, ser mig i ögonen och frågar hur jag mår. Det är sjuksköterskan Anna Guldbrand. Hon tycker inte att det är ett kaos.

– Att sortera upp skadade, triage, är vardagsmat för mig. Min almanacka hemma är full-kletad med olika färgpennor. Det är logistik för att få det hela att gå ihop.

Anna Guldbrand är ambulanssjuksköterska. Hon kommer direkt från verkligheten till några dagars övningar på Räddningsverkets skola i Sandö mitt i Ångermanälven. Sedan ska hon tillbaka till verkligheten  igen. Hon har ingen svårighet att spela med i övningarna. Hon kan tala tröstande till en docka.

– Jag har varit med på olyckorna och vet att det här händer och det är jättelätt att tänka sig in i hur det är. Och när skademarkörerna är så duktiga känns det som på riktigt. Man måste öva för att få in det i ryggmärgen. Visserligen blir det en del övningstekniska krumelurer. Det är mer folk på en övningsplats än en riktig olycksplats.

– Det är mycket sjukvård och teknik på en olycksplats. Den största grejen är ändå mötet med människor och kunna gå fram och prata och bara fråga hur det känns. Som jag gjorde med dig. Det är inte bara de som är skadade som behöver hjälp.

Anna Guldbrand övar för en verklighet som är hennes vardag. Soldater övar för något som de knappast kommer att uppleva. Realismen i övningarna är påtagligt olika. Få kan föreställa sig hur det känns att skjuta mot en annan människa. Men ambulanspersonalen vet hur det är att dra fram en svårt skadad människa ur en bil.

Anna Guldbrand kan jämföra dessa bilder. För hon har erfarenhet av båda.

– Jag gjorde min värnplikt 1988 som flygtekniker. Det låg nära verkligheten. Vi gjorde i ordning flygplan och hängde på robotar. Vi övade på krigsflygbaser. Vårt jobb var att i fält hålla planen flygklara. Sedan blev jag officer och fortsatte som flygtekniker. Då hade verkligheten ändrats. Vi var alltmer sällan ute på baserna och teknikernas uppgift var att producera flygtid. Då försvann tjusningen och jag började på Försvarets materielverk i Stockholm och jobbade med flygsäkerhet.

Så kom Anna Guldbrand till livets Krylbo vilket innebar vägen till Delsbo.

– Jag kommer därifrån. Vi bodde i lägenhet i Upplands Väsby och jag fick vårt andra barn. Vi ville bo i hus, men det hade vi inte råd med i Stockholm så vi flyttade upp och jag blev till min mans stora glädje hemmafru. Så gick jag till arbetsförmedlingen och de sa att det fanns jobb inom vården och skolan. Ambulans hade jag funderat på förut. Samtidigt uppmanades jag av en tjej att söka till deltidsbrandkåren i Delsbo för att visa killarna att även tjejer klarar av det.

Guldbrand blev deltidare på brandkåren.

– Jätteroligt, känns otroligt bra att kunna göra en insats.

Deltidskåren fick hon ge upp när hon efter treårig sjuksköterskeutbildning på distans i Gävle blev ambulanssjuksköterska i Bjuråker med hela norra Hälsingland som arbetsområde.

– Det gick inte att ha två jourjobb samtidigt. Ibland åkte jag bara hem och bytte personsökare. Det var några jobbiga år. Två utbildningar samtidigt, två barn och en man som reser som säljare på Norrland.

Det kan till och med Anna Guldbrand hålla med om.

Arbetet i sig är ju också påfrestande. Döden är alltid närvarande.

– Döden är ett faktum som man måste leva med. Där är kanske lätt att som vårdpersonal ha någon idé om att man ska komma och rädda människor. Fixar man inte det kan man ta det som ett stort nederlag. Men döden tillhör livet. Tänker man inte så, orkar man inte med det här jobbet.

– Så måste man nog också tänka när man åker utomlands som soldat. Folk dör. Så är det och det är en del av vardagen.

– När jag kommer hem från jobbet frågar min man om det varit jobbigt. Ja, för dem som var patienter, men inte för mig. För mig var det en helt vanlig dag. För även om jag kört en person som bara stukat foten så var det jobbigt för den personen.

Detta får man aldrig glömma, betonar Anna Guldbrand. Jag kastas mellan olika scenarier. Först en som är lätt och skadad och så pang, tjong en dödsolycka. Och så någon har lite ont i armen. Det blir som att spela golf. Varje slag är ett nytt. Man får radera det som var innan. Och du måste kunna ställa om dig så att du inte fnyser åt den som har ont i armen. För det är ju hemskt för den personen.

– Man måste hitta en balans. Att inte ta åt sig för mycket och att kunna visa medkänsla. Det är svårt och det kanske inte är något som man lär sig utan har med sig. Vi som jobbar har tystnadsplikt och talar med varandra hela tiden. Man får inte skydda sig med att bli cynisk.

– Ibland kan jag komma på mig med att skratta timmarna efter en hemsk händelse. Då kan jag tycka illa om mig själv. Men det ska jag inte göra. Man måste alltid kunna gå vidare.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/1

Tabu att tala om riskerna inom försvaret

I krig dödas soldater. Och soldater dödar. För ett land som haft fred i flera hundra år känns detta fjärran. Samtidigt är Sveriges överbefälhavare tacksam för varje dag som går utan att det hänt något i utlandsstyrkan. För det är farligt att vara där ute och farligare blir det. Äntligen forskas det om hur försvaret ska hantera våldet och förluster. En av forskarna är Eyal Ben-Ari, socialantropolog och före detta officer i Israel. Han betonar hur viktigt det är att erfarenheterna från internationella uppdrag tas tillvara.

Om död och militärt våld talar man ogärna. En fotboll eller en politisk fråga kan vara ”död”, och en hockeymatch avgöras i ”sudden death”. Men militärt våld, död, trauman och invalidisering talar vi mer sällan om, liksom om krig.

Det kan möjligen vara priskrig på bredband och ”nu är det krig” i slutspelshockeyn. Men krig med död och lemlästning gör sig bäst på bio.

Vår enda myndighet som ska behandla dessa frågor är inte så annorlunda jämfört med resten av samhället. I soldatinstruktionen är inte döden särskilt närvarande. När ett gäng 20-åringar dödar ett annat gäng 20-åringar på några sekunder kallas det för eldöverfall. En spränggranat riktad mot människor ger ”verkan i målet”.

Ett forskningsprojekt med arbetsnamnet ”Den militära organisationen och döden” väcker i dagens militärorganisation ingen större entusiasm. Trots flera års försök fick projektet inga pengar av Försvarsmakten (”behov saknas”), innan utbildningsinspektör Bengt Axelsson mot slutet av 2005 anslog pengar. Projektet leds av Karl Ydén, reservofficer med erfarenhet av internationell tjänst, som tagit hjälp av såväl inhemsk som internationell expertis på området militär professionalism och våldsutövning. Projektets första rapport bär det för Försvarsmakten talande namnet Bringing Violence Back In; problem förknippade med faktisk våldsutövning har nu fått större aktualitet.

man kan ju fråga sig varför militären ska börja intressera sig för döden nu när kalla kriget är över och nästan glömt. Svaret är givetvis att svenska förband redan nu vistas i farliga miljöer och den nordiska stridsgruppen, som är klar nästa år, är utrustad och utbildad för strid. Den paradoxala situationen är således att det tänkta ”Kriget” är avskrivet, men att sannolikheten har ökat att svenska soldater och officerare faktiskt antingen dödar andra eller dödas själva.

När vi tänker på döden och svenska soldater är den första bilden en svensk som dödats i strid. Men projektet kring militär våldsutövning omfattar mycket mer än så. Den svenska soldaten kanske har förlorat sitt liv på grund av en kamrats slarv. Eller den svenske soldaten har dödat någon som utpekats som en fiende. Han kanske går fram till den döde och ser att det är en pojke, också med vapen i hand, i hans egen ålder eller till och med yngre, och av tröjan att döma håller han på samma engelska fotbollslag. Den som utpekats som en fiende kan också vara en oskyldig kvinna som inte alls hade med striderna att göra, utan var en person som soldaten var där för att skydda.

Allt det här händer i dagens konflikter. Allt det här måste enskilda soldater och den militära organisationen vara beredda att hantera.

Hur gör en organisation det när den inte har några krigserfarenheter? Hur gör den om de få erfarenheter av våldshantering som finns inte tas tillvara på ett tillräckligt bra sätt?

Pansarslagens och sjöslagens tid är förbi. En del hävdar att det traditionella mellanstatliga kriget som fenomen också är förbi, och att det har ersatts av något annat. Något blodigt, grymt, gränslöst, laglöst och kaotiskt. Den brittiske före detta generalen Rupert Smith kallar det krig bland befolkningen; war amongst the people. Det kriget kräver ett annat kunnande; det handlar om att kunna hantera våld, och samtidigt vinna hjärtan och lägga grunden för långsiktiga politiska målsättningar. Amerikanerna i Vietnam gjorde misstaget att tro att kriget var ett traditionellt industrikrig. Men en militär överlägsenhet kan inte framkalla en kulturell förändring.

I detta nya krig har dödandet blivit mer personligt än vad som förutspåddes i debatten om det högteknologiska försvaret. Dödandet sker ofta på nära håll, i städer och byar. Kanske i vardagsrum och trappuppgångar. Chefer och soldater har ibland bara bråkdelar av en sekund att fatta viktiga beslut. I det nya kriget skjuter soldater mer än förr. I andra världskriget sköt 20 procent av soldaterna. I Vietnam nästan alla. Fler soldater drabbas nu av sina minnen. Fallen av posttraumatisk stress ökar.

Det bästa sättet att förbereda dem som ska åka ut i denna värld är att de får ta del av erfarenheterna från dem som redan varit där. Det handlar mycket om tyst, praktisk kunskap. Den som inte kan läras ut i böcker eller av simuleringar.

I denna värld kan det vara strid i ett kvarter, upplopp i ett annat och en humanitär insats i det tredje. Allt på en gång. I detta krig kan den enskilde soldaten hamna i FN:s säkerhetsråd innan dagen är slut. Man talar om den strategiska korpralen. En felriktad granat, dödade barn, förtroendet är förlorat och hela den internationella insatsen äventyrad. Det är ett enormt ansvar som läggs på den menige i ledet. En helt annan situation jämfört med att vara en av en miljon andra gråa.

Den grå massan hade dock det egna folkets stöd. Nationens självbestämmande och existens stod på spel, och då fanns tolerans ifråga om ”förluster”, d v s dödade soldater.  Stödet för att skicka ut soldater på farliga uppdrag i djupaste fred är svårare att förutsäga, i synnerhet om ett antal blir dödade.

En modern militär organisation kan sägas ha två sidor, som ett janusansikte. Den ena sidan sysslar med utbildning och administration; frånsett egentlig stridsutbildning är det inte mycket som skiljer Försvarsmakten från andra myndigheter eller större organisationer. Det utförs skrivbordsarbete, hålls möten och produceras dokument som budgetar och jämställdhetsplaner. Logiken präglas av planering, administration, handläggning, samverkan och omvärldskontakter. Militären smälter så bra in i civil-samhället att man mentalt kommer närmare det än den våldsuppgift man ska förbereda sig för. Höga flygofficerare har bättre kontakter med flygindustrin än med sina vapenbröder i skogen och på havet. Officerskarriärer görs inte i fält utan i den politiska maktens salonger.

Metoderna för att sköta denna förvaltningsapparat hämtas från affärsvärlden. Man är så påverkad av detta tänkande att när man planerar för att använda våld i NBF-skisser så av-ropar man ”tjänster” i form av artilleri eller flyganfall. Det specifikt militära, dödandet, tänks bort. Nätverksbaserat försvar beskrivs i en av Försvarsmaktens broschyrer som ”ett nytt sätt att arbeta”.

När man övar så övar man för att uppfylla dagsplanen. Det ska vara klart klockan sju. Konsekvenserna övas inte. Störande moment som telekrig får inte vara med. Det ska vara övning utan krigets friktioner, och utan våldsutövningens konsekvenser.

Detta är exempel på iakttagelser som förvånar de utländska forskare som deltar i projektet om militär våldsutövning, exempelvis israelen Eyal Ben-Ari och Jim Storr som är doktor och överstelöjtnant, förtidsavgången från brittiska armén.

Den brittiska armén har förlorat män i strid praktiskt taget varje år sedan 1945. Till Afghanistan skickades man med försvarsministerns förhoppning om att inte behöva avlossa ett skott. I dag lär man ha skräpat ner terrängen med en halv miljon tomhylsor och operationen har krävt närmare femtio brittiska soldaters liv.

Sverige, som efter Napoleonkrigen endast ägnat sig åt förberedelser, har möjligen något att lära av de brittiska erfarenheterna, tror Jim Storr. Andra ämnen i projektgruppens arbete är:

• Moderna väpnade konflikters ändrade karaktär

• Försvarsmaktens procedurer för tillvara-tagande av internationella erfarenheter

•  Juridiska aspekter av Försvarsmaktens internationella uppgifter

•  Arga soldater är dåliga fredsbevarare. Den ökade betydelsen av känslohantering för professionell våldsutövning

•  Militär professionalism i den nya typen av krig.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/1

Torrsim och djupa vatten

Karls kvadrater

Den militära organisationen har ett janusansikte. Den är samtidigt en fredstida förvaltning respektive utbildningsorganisation och sysselsatt med skarp insats. Organisationen präglas dessutom av två olika logiker: konflikt respektive samverkan. Modellens fyra kvadranter representerar olika aspekter av Försvarsmakten.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Konsten att fånga en insats

Mindsystemet_klarklar [Converted]

Vid FOI har man utvecklat ett datorverktyg för rekonstruktion och utforskning av insatser, oavsett om de är övade eller skarpa. Insatsen spelas in och kan åskådliggöras och analyseras i ett multimedialt presentationsverktyg. Här kan man visa hela händelseförloppet och analysera vad som fungerat bra och vad som kan göras bättre. Målet är att lyfta diskussionen från vad som hänt till varför. För att lyckas med det måste mängder av data från insatsen fångas in.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Från ordning och reda till kaos

Afrika_ordning till kaos

Svenska soldater kan nästa år med kort varsel skickas till ett oroligt land. Konflikten som hemma i Sverige tedde sig tämligen begriplig visar sig vara snårigare än man trott. Motsättningar och maktspel bedrivs på olika plan. För att komma på rätt spårmot den sanna bilden av landet måste soldaterna vara bra förberedda och få stöd under insatsen. På några dagar ska de
flyttas från vardagens ordning till den nya verklighetens kaos.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Ordet är starkare än svärdet

Det första svenska förbandet för psykologiska operationer är under uppbyggnad. Förbandets uppgift blir att övertyga eventuella motståndare om att inte angripa svenskar. Taktiken går ut på att ordet är starkare än svärdet. Ingenting slår samtalet mellan fyra ögon, säger Johan Rodensjö som arbetar med psykologiska operationer på Försvarshögkvarteret.

Kulturantropolog med militär grundutbildning sökes till intressant utlandsuppdrag. Vi letar också efter journalister, religionskunniga, experter på direktreklam, film, radio med mera. Vi vet inte om det blir någon utlandsresa, eller i så fall vart. Men det kan gå undan.

Så vanvördigt formulerar sig säkert inte Försvarsmakten när det första förbandet för psykologiska operationer, psyops, nu byggs för den nordiska stridsgruppen (NBG). Men det är ändå vad det handlar om. 17 personer ska utgöra den psyops-tropp som nu tar form. Chefen är utsedd. Det är reservofficeren Anders Johansson vid Försvarshögskolan som har lett många kurser i ämnet och dessutom själv gått en sexveckors kurs i USA. Johan Rodensjö sitter på Högkvarteret och skapar förmågan till psyops. Han har gått en veckokurs.

– Vi kan i framtiden tänka oss att anställa civila på kontrakt och ge dem en kort militär utbildning. Om människor i förbandets ledning är officerare, reservofficerare eller civila spelar inte så stor roll. Det är kompetenserna vi är ute efter. Och där tror vi att reservofficerarna kan vara en bra källa. De har den militära kunskapen och sitter ofta på värdefulla erfarenheter som förbandet nu efterfrågar, säger Johan Rodensjö. I framtiden ser vi att förbandet själva ska producera reservofficerare. På detta sätt kan vi bygga upp en bas som vi kan plocka folk från till olika missioner.

I förbandets taktiska grupper är militär bakgrund ett måste för personalen. Johan Rodensjö säger att man har ett skapligt nätverk med personer som visat intresse för förbandsutvecklingen. Kurser har gett en del kontakter och psyops har uppmärksammats i tidningar, bland annat Framsyn, och det har väckt ett spontant intresse. För förbandets långsiktiga förmåga och utveckling är det dock viktigt att det finns en kärna av yrkesofficerare.

Inget slår samtalet

Psyops kan sägas vara en bekräftelse på att ordet är starkare än svärdet. I längden vinner ordet. Därför betonar Johan Rodensjö samtalets roll.

– Ett flygblad kanske någon läser om det hamnar rätt. Men vi har svårt att veta om det leder till en attitydförändring. Inget slår samtalet mellan fyra ögon. Det är något som vi kommer att betona vid utbildnigen av våra taktiska team.

Med ett finare uttryckssätt heter det att den kognitiva dimensionen är minst lika viktig i en konflikt som den fysiska. Men vad är psyops? Är det propaganda eller vanlig informationstjänst, och vilket syfte har psyops?

I det svenska fallet är syftet att psyops ska vara ett stöd till chefen och ge personalen ett bättre skydd. Man ska helt enkelt med övertalning, eller ibland hot, förmå eventuella motståndare att inte angripa svenskar. Viktigt är också att psyops är en del av hela operationen. Psyops lever inte sitt eget liv.

En bomb smäller när den ska. Men ett flygblad? Blir det läst? Och vem bryr sig?

– Det är en av de saker som forskningen nu ska satsa på att undersöka. Hur mäter man effekten? Hur kan psyops användas utan att komma i konflikt med folkrätten, säger Johan Rodensjö. Fredrik Konnander vid Försvarshögskolan har i tre år studerat psyops. Han liknar psyops vid ett fredligt vapensystem. Det kan användas som vapen utan att någon skadas.

Psyops är inte vanlig informationstjänst även om det ibland har ingått i denna.

– I psyops äger vi hela kedjan från analys till leverans av budskap till rätt målgrupp. Vi analyserar vad budskapet ska göra, vilka målgrupper vi ska rikta oss till och i vilken form budskapet ska levereras, det kan vara flygblad, radio, film. Men som sagt, samtalet kanske är det bästa sättet att få fram budskapet, säger Johan Rodensjö som också betonar att psyops ingår i det vidare begreppet informationsoperationer i vilket ingår förmågor som telekrigföring, nätverkskrigföring, vilseledning och fysisk förstörelse. Det är viktigt att underrättelser, informationstjänst och civilmilitär samverkan (Cimic) samordnas.

Viktigt möta negativ information

Psyops kan delas in på olika sätt. Det kan vara sammanhållande, som vid ett alliansbygge. Det kan vara splittrande och rikta sig till motsidans soldater, beslutsfattare eller befolkning. Psyops kan finnas på ett strategiskt plan eller taktiskt vid strid.

– Det är viktigt att förstå att även en insats på taktisk nivå kan få strategiska konsekvenser, säger Johan Rodensjö. Det är därför man talar om att målgruppen måste vara godkänd. Det har till och med hänt att man gått ända upp till högsta FN-nivå för att få ett klartecken till insats.

Psyops kan också delas upp beroende på avsändaren. I vit psyops är såväl avsändaren som budskapet lätt att utläsa. Grå psyops är vad det låter som – en gråzon. Och vid svart psyops går avsändaren inte att utläsa eller är falsk. Psyops ska verka i det moderna medie- och infolandskapet. En viktig uppgift är att möta negativ information. Den kan dyka upp oväntat. Och snabbt.

– Vi kan med vanlig informationstjänst nå Sverige. Här hemma kan det finnas släktingar till människor i operationsområdet, och via dessa kommer det ner en bild till operationsområdet som vi inte vill ha. För att minimera negativa effekter i operationsområdet måste därför all kommunikation på såväl hemmaplan som i operationsområdet koordineras. Psyops som begrepp slog igenom under det första Irakkriget. Amerikanerna spred flygblad och de irakiska soldaterna gav upp bataljonsvis. Johan Rodensjö menar att behovet av ett slags psyops alltid har funnits och tar fram en Arménytt från 1953.

– Redan då såg man samma behov som i  dag på slagfältet. Psyops har funnits sedan andra världskriget, fast det då hette något annat.

Några exempel på hur psyops kan användas:

• En hamn ska säkras och förbandet ska gå vidare in i landet. Befolkningen och motståndsrörelsen ska förmås att inte ingripa.

• Förflyttning under hot. Minska befolkningens stöd till motståndsrörelsen. Försöka att påverka denna rörelse och skaffa sig underrättelser om den.

• Skilja på stridande parter. Övertyga parterna om att de är militärt underlägsna. Det kan göras med styrkeuppvisning. Till exempel en stor övning med inbjudna journalister.

Psyops i Afghanistan

I Afghanistan används i dag psyops. Befolkningen ska förmås att inte odla opium och att inte låta sig styras av kriminella gäng. Afghanistan brukar kallas Natos största informationsoperation. Det ges ut en gratistidning på tre språk, som är så eftertraktad att driftiga lyckas sälja den. Även svenskar använder psyops i Afghanistan.

– Vi visar film i skolor och kyrkor för att skapa  en positiv bild av Sverige, med förhoppning om att det ska öka säkerheten för våra soldater, säger Johan Rodensjö.

Psyopstroppen i den nordiska stridsgruppen består av en stab på nio personer som gör analyser, tar fram budskap och produkter samt två taktiska grupper på fyra personer som förmedlar budskap och stödjer huvudstyrkan i lösandet av uppgifterna. Gruppen ska kunna producera film, radio och trycksaker. Och det mesta av förbandets viktiga materiel ska vara kommersiell hyllvara, så kallad cots. Förbandet ska gruppera i anslutning till den stora högkvartersstaben. Nu byggs förbandet upp av en grupp som sitter vid signalregementet S1 i Enköping, där också framtidens psyops ska utvecklas.

Hur blir det i framtiden?

– Vi kan se ett stort behov och vi har bara börjat. Stridsgruppen år 2011 ska ha en pluton med 44 personer. Fast jag vet inte om det räcker. Ännu längre fram i tiden talas det om ett kompani. Tar vi regleringsbrevets krav på att vi ska ha denna förmåga och kombinerar den med Sveriges framtida ambition att klara av tre större och två mindre insatser samtidigt, har vi fått en väldigt stor organisation för att få detta att gå runt äver tiden. Vi måste utveckla och hålla igång nätverket och få till en bättre utbildning. Och ändå måste förbanden ute kunna luta sig mot experter hemma. Annars står vi oss nog slätt.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

Klimatjämförelse

Klimat_NY [Converted]

Vi har utgått från två par i medelåldern utan barn. Ena hushållet bor i storstad, kör bil och har fritidshus. Det andra hushållet bor i villa och nöjer sig med att cykla. I stället för fritidshus, gör man fler utlandsresor, köper städning och äter mer på krog. På papperet är de koldioxidsparare, men i verkligheten köper de tjänster som i sin tur ger upphov till nya CO2-utsläpp. Här några exempel ur 340 olika poster där
parens konsumtion skiljer sig åt som mest.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Trög omställning när försvaret byter kurs

Det kalla kriget är slut och både Sverige och USA står inför stora försvarsförändringar. Transformeringen sker av både tekniska och säkerhetspolitiska skäl – men det går långsamt. I USA finns det många olika krafter som bromsar, berättar den amerikanske försvarsforskaren Stuart Johnson som nyligen besökte Sverige.

Nordiska stridsgruppen sätter fart på försvarets förändring. Varje stridsgrupp kommer att sätta upp nya mål och därmed driva transformeringen vidare. Det menade Stefan Gustafsson, som är chef för försvarets strategiska planering, vid ett seminarium om transformering och nätverksförsvar som hölls i september på Försvarshögskolan.

Michael Moore, chef för försvarets utveckling, blickade tillbaka lite och menade att förändringen blev radikalare än vad man först trodde. Vi är nu i mitten av en tioårig transformeringsperiod. Michael Moore påminde om att Sverige haft en lång väg att gå, med 300 år i skuggan av det stora Ryssland och 200 år av en självvald  isolering. Han beskrev två stora uppgifter.

– Vi måste få flera gripbara förband. Vårt värnpliktssystem underlättar inte. Vi måste minska gränserna mellan försvarsgrenarna. Här hoppas vi att nätverket ska ordna det. Jag tror att denna uppgift är den minst svåra. Det är lättare att byta ut materiel än tänkesätt.

Om det är svårt att ändra på den svenska försvarsmakten så är den amerikanska en betydligt större klump att ge sig på. Stuart Johnson vid National Defense University forskar och undervisar om transformering.

Krigen blir kortare

I en intervju för Framsyn säger Stuart Johnson att transformeringen var på gång redan före krigen i Afghanistan och Irak. Han säger att det finns många krafter som bromsar. Inte minst kulturen inom de olika försvarsgrenarna.

– Vi studerar nu om transformering i ett land kan sprida sig till fler. Vi hoppas att Natos insatsstyrka ska verka i den riktningen. Styrkan ska ha en veckas beredskap och en månads uthålllighet.

Stuart Johnson säger att transformeringen sker av två orsaker. Den säkerhetspolitiska och den tekniska utvecklingen.

– Kalla kriget är slut. Men inte bara det. Vi ser också att krigen tenderar att bli kortare med färre förluster. Luftstrider förekommer knappt längre. De motståndare som USA kommer att möta är troligen mer av revoltörer och upprorsmän än reguljära försvarsmakter. Detta medför i sin tur att USA behöver en annan sorts försvarsmakt än den som vi har i dag och som är skapad för de stora krigen med stora fartyg och dyra flygplan. Att USA är bra på att slå en motståndare i ett konventionellt krig är inget nytt. Däremot är vi inte lika bra på att stabilisera ett land när det korta kriget är vunnet. Man kan inte byta ut hela krigsförband mot andra, men det går att ändra innehållet i dem. Vi tränar också våra soldater nu i stabiliseringsföring. Ju längre in i stabiliseringsfasen man kommer, desto mer kommer förbandet att ändras och få en mindre militär prägel.

– Den explosiva tekniska utvecklingen rider på IT-vågen. Datorerna blir allt kraftigare och billigare. Våra stora plattformar, som fartyg, är fyllda med IT. Ett vapensystem tar tio år att utveckla, tio år att bygga och det används i tjugo år. IT är kärnan i dessa vapensystem. Man måste bygga i moduler så att det enkelt ska gå att byta ut de delar som utvecklas fortast. De amerikanska örlogsvarven är ett bra exempel på vad som behöver förändras. Det finns få varv och man kan inte påstå att det råder konkurrens. Det är mer av ett anslagstänkande uppmuntrad av de politiker i kongressen som har varv i sina valkretsar. Att bygga örlogsfartyg är mycket lönsamt. Det finns starka krafter för att inte ändra på den rådande ordningen där varvet bygger skrovet och sedan fyller det med olika system. När fartyget tas i tjänst är det mycket modernt, men det tar många år innan det tas in för en större översyn. Det innebär att många system hinner bli omoderna.

Avskräckande exempel

Stuart Johnson studerar de företag som är framgångsrika i den nya tiden. Bilindustrin som Ford och GM är avskräckande exempel. De gör i stort samma bil år efter år som förbättras. Men något nytänkande är det inte. Datorföretaget Dell däremot har något att lära ut. Dell har tagit intryck av vad folk vill ha. Man har en dator, och i detta skal ryms 17 olika versioner. Kunden köper och beställer datorn på nätet. Några dagar senare levereras datorn vid dörren. Det är inte masstillverkning av en och samma pryl utan ett skrädderi för massan, masscustomization.

– Transformeringen går olika fort i försvarsgrenarna och är på olika sätt. Flyget är tekniskt inriktat. Flottan börjar komma så smått, men det sitter långt inne. De som bestämmer nu har gjort sin karriär på de stora fartygen. När vi talar om att framtidens operationsområde är kuster och grunda vatten ser man lite över axeln. Små fartyg räknas inte riktigt. Armén har i sig kommit en bra bit på väg, men nu är man så upptagen av Irak och Afghanistan att det stoppat upp processen.

Fångade av tanken på storkriget

En broms är de i Nato som planerar styrkorna, säger Stuart Johnson. De är rädda för att länderna ska utnyttja transformeringen för att satsa mindre. I dag är materielkostnaden per soldat, räknat i tusen dollar, 85 för USA, 60 för Storbritannien och 40 för Sverige.

– Vi är fortfarande fångade av tanken på storkriget. Vi har våra kårer, divisioner och brigader. Vi lever i Napoleons skugga. Men som kriget ser ut i Irak är det annorlunda. Det är små strider som blossar upp snabbt på olika ställen. Då kan man inte ha stora tunga förband utan behöver små och lättrörliga enheter där informationen delas och flyter snabbt. Alla ska ha en bild av läget. Ett exempel är den så kallade Strykerbrigaden i Irak, uppkallad efter stridsfordonet Stryker. För att få brigaden att fungera behövs ett nätverk. Då kan brigaden täcka ett område som egentligen är 15 gånger större än vad en brigad ska klara.

– Med nätverkstänkandet följer ett nytt ledarskap. John Waynes tid är förbi. Chefen måste visa att han litar på sina under-lydande. Han ska ge ramen som de ska hålla sig inom. De får en uppgift och ska försöka lösa den. Hela tiden med det slutliga målet i sikte. Det viktiga är att priset för att göra fel ska vara lägre än belöningen för att göra rätt. Detta är en stor omställning.

Tekniska och sociala nätverk

John Garstka ligger bakom mycket av det amerikanska försvarets nätverkstänkande. Nu är han verksam vid Office of force transformation. Han efterlyser någon som förklarar nätverket.

– John Boyd har gjort sig känd för sin beslutscirkel, den så kallade ooda-loopen, men han gjorde mer. Han förklarade sambandet mellan energi och manöver i luftstriden. Hans tankar ligger bakom jaktplanen F 15 och F 16. I   dag bygger vi nätverk på samma sätt som vi byggde flygplan före Boyd.

John Garstka betonar att det finns två nätverk. Det tekniska och det sociala. Båda måste finnas.

Det räcker inte med tanken

Det vimlar av tankesmedjor, think tanks, i USA. Men det räcker inte med att tänka, man måste få det genomfört också, säger John Garstka. Uppfinningar ska kopplas till en strategi. Det kan vara en bra grej, men till vad nytta? Detta är inte så lätt att se. Man befinner sig i ett kuperat landskap och ser inte de högsta topparna överallt, som är de stora förändringarna. Man ser inte heller hur saker hänger ihop.

John Garstka menar om innovationer att man alltid ska ta små steg, ofta mellan-stora steg, och då och då satsa stort och chansa på något som kan förändra världen. Som till exempel navigationssystemet gps. Men det är inte lätt att välja. Det finns motsättningar. Ska man satsa på att underhålla dagens teknik eller ska man satsa på morgondagens?

I vår strävan att hitta den omvälvande förmågan måste man inse att det handlar om fyra saker. Människor, organisationer, processer och teknik.

– För att lyckas måste man ha alla med sig, säger John Garstka.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2006/5

Inga fyrkantiga tankar hos scenarieförfattaren

I försvarets nätverkslaboratorium i Enköping sitter Eric Sjöberg och funderar ut hemska framtidsscenarier. Likt en deckarförfattare skapar han olika historier, som utspelar sig i verkliga miljöer. Det gäller att sätta sig in i hur onda människor tänker, säger han.

Den gamla världen – som inte är så avlägsen – var fyrkantig. Försvaret var fyrkantigt med brigader, bataljoner och mobiliseringstabeller. Den verklighet man övade för var fyrkantig om än skrämmande. Angreppet mot Sverige förväntades följa ett mönster.

Vi visste till och med vad de hette, som en officer sade om sina tänkta motståndare. Det brukade börja med någon konflikt i ett område med olja i Mellanöstern. Sedan spred sig oron till Centraleuropa. De första skotten föll. Sedan regnade fallskärmsjägarna ned från den gotländska himlen. Och så var övningen i gång. Scenariet var den lilla puffen som fick i gång det stora övningsmaskineriet. Inte mer.

I dag är verkligheten inte fyrkantig. En internationell insats kan bestå av nästan vad som helst. Här duger inte längre några fyrkantiga scenarier. Här behövs en bra historia som är lika tankeväckande som en deckare.

Det krävs folk som kan tänka utanför fyrkanten och ligga på framkanten. En sådan är Eric Sjöberg, en generalist vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som nu är sammanhållande för scenarierna vid ett experiment i Enköping. Pendeln har svängt över från specialisterna, som var efterfrågade i den fyrkantiga världen, till dem som kan greppa en helhet.

– Den nya tiden passar mig alldeles utmärkt, säger han.

Eric Sjöberg tillbringar numera en stor del av sin tid i Enköping. Han sitter i en före detta industrilokal, som försvaret tagit över och förvandlat till ett modernt nätverks-laboratorium. För drygt tio år sedan lanserade Eric Sjöberg och kollegan Folke Andersson ett koncept som kallades cell-försvaret. Deras tankar togs inte väl upp av det dåvarande etablissemanget. I cellförsvaret fanns ingen miljonarmé och inga tunga plattformar och mängdvapen. Cellförsvaret byggde på att informationen flöt i nätverk, vapnen var precisionsstyrda och allt skulle vara litet och svårt att upptäcka.

Hizbollah gömde vapen

– Jag får nog säga att de som bäst visat på cellförsvarets förtjänster, utan att veta om det, är Hizbollah. Jag läste att nästan ingen utrustning hos Hizbollah var större än två meter. Hizbollah gömde sina vapen i den civila strukturen. Så tänkte vi också i de sista versionerna av cellförsvaret. Det fanns två miljoner småhus i Sverige. Här skulle man kunna gömma robotarna.

Ett av många nytänkanden i cellförsvaret var att betrakta stridsvagnar som flygplan.

– Grunden för att bekämpa flygplan är att följa målen med sensorer i ett nätverk. I det rätta ögonblicket skickar man iväg en robot och gör en så kallad intercept. Samma sak skulle man kunna göra med stridsvagnar. Hålla rätt på var de var och sedan låta systemet skicka iväg en robot. Vi tänkte oss trådstyrda robotar med tio mils räckvidd. Det var systemet och inte de enskilda skyttarna som gjorde jobbet.

Eric Sjöberg håller med om att det som nu utvecklas i Enköping är en del av cellförsvaret, nätverkstanken. Grundstenarna lägesbild, precision och lätt materiel är det som efterfrågas vid en internationell insats.

– När vi kom med våra idéer var vi nog först i Sverige, och jag hade då inte sett något motsvarande utomlands. I varje fall inte i en så stor systemskala. Den amerikanska tankesmedjan Rand skrev om det svenska försvarets cellförsvarskoncept. Här hemma fick vi smyga in våra tankar i andra projekt.

– Den röda tråden i mitt arbete har alltid varit att jag försökt knyta samman delar till en helhet. I den meningen är cellförsvaret en i detalj genomtänkt fantasivärld. Precis som fantasivärlden Bogaland som vi arbetar med nu i Enköping är tänkt att bli.

Cellförsvaret skulle avvärja den stora invasionen. Trots att kalla kriget var slut var det fortfarande i de banorna man tänkte i mitten på 1990-talet.

– Efter cellförsvaret började jag intressera mig mer för hur världen såg ut. Storkriget verkade inte längre vara hotet. Hur skulle de framtida konflikterna se ut? Vi utgick från att konflikter handlar om spelregler. Den som kan ändra reglerna till sin egen fördel får ett överläge. År 2000 började vi titta på terrorism och organiserad brottslighet. Vad har de för möjligheter?

Idéer sprids som virus

Nästa steg var att studera varför folk tänker som de tänker? Hur uppkommer massrörelser? Eric Sjöberg tog hit en amerikan som föreläste om hur nazismen fick fotfäste i Tyskland. Idéerna spred sig som ett virus. På samma sätt som ett virus måste ha rätt förutsättningar för att lyckas sprids också idéer. Nazisttankarna gynnades av att det fanns en stor ekonomisk osäkerhet med många arbetslösa, att rädslan för kommunismen förstärktes medvetet och att antisemitismen tonades ned före det val som föregick maktskiftet.

– Det vi ser nu efter Irakkriget är en del av det som vi förutspådde. Det sker både en radikalisering och en utveckling av sätten att genomföra vapenisatser. Vapeninsatser kommer från grupper som växer och delar sig och blir nära kopior av varandra. Som bakterier. Bakterier kan mutera och bli ännu farligare. Samma sak gäller grupperna. En del farliga grupper lyckas bättre än andra, lockar fler nya anhängare och tar över.

Föga överraskande fångade Eric Sjöberg tidigt upp memerna. Memer är tankemönster, eller snarare beteenden, som kan observeras av människor i omgivningen. Ibland tar många människor efter ett beteende, och då får det stor spridning. Ibland är det tvärtom och beteendet försvinner. Beteenden testas i omgivningen ungefär på samma sätt som gener.

– I dag talar man inte om memer som begrepp, men fenomenet har kommit ett steg närmare en förklaring. Det som är inne nu är spegelneuroner. Man har upptäckt strukturer i hjärnan som gör att vi härmar varandra och kopierar varandras beteenden.

Eric Sjöberg har länge haft rykte om sig att kunna hitta på scenarier. En del är ruskigare än andra och förvaras bakom låsta dörrar.

– Jag sägs vara bra på att hitta på ruskiga saker. Man måste sätta sig in i hur den ”onda” människan tänker och inte utgå från den egna situationen. Det som är obegripligt för oss kan vara logiskt för andra. De vi kallar ”onda” kan ha gjort en mental karriär. Alla terrorister har inte börjat som terrorister. De har fångats av ett samspel  mellan känslor  och tankar som  ger näring åt varandra. Och så har det dragit iväg. Vi har studerat hur idéer och grupper kan förändras och vad det i värsta fall skulle kunna leda till.

Här är ett exempel ur scenariearkivet. Det visar hur man utnyttjar civil teknik inom det samhälle som ska angripas. Först måste man ha pengar. De kan skaffas fram genom knarkhandel. Pengarna ”tvättas” sedan genom uppgjorda aktieköp i högteknologiska företag. Nu har man rena pengar samt tillgång till modern teknik som till exempel laboratorier för att kunna utveckla biologiska vapen och verkstäder för att tillverka små obemannade farkoster. Grunden är lagd. En liten grupp med stora medel har fått resurser att bekämpa många olika mål samtidigt. Små obemannade helikoptrar flyger in på natten genom sovrumsfönstret och sprider giftgas hos samhällets beslutsfattare och andra nyckelpersoner. Andra obemannade helikoptrar kortsluter kraftledningar och slår till mot energiförsörjningen.

– Det finns många möjligheter. En sådan demonstrerades ett år senare när några använde civil teknik, trafikflygplan, och flög in i World Trade Center.

Mångsysslare och visionär

Eric Sjöberg beskriver sig själv som en mångsysslare, en visionär med kunskap om  såväl teknik som hur opinioner bildas och vad som krävs för att ett samhälle ska fungera. I Enköping behövdes någon som hade en bred kompetens, var påhittig och kunde plocka ihop delar från olika områden. Lars-Åke Hansson vid FOI kände igen signalementet. Det var ju Eric Sjöberg. Så i korthet såg vägen till Enköping ut.

– Nu går vi vidare med ett scenario från övningen Viking. Där hade man ambitionen att inte bara ha en karta att flytta trupp på, utan det skulle vara ett riktigt land. Här skulle finnas motsättningar, folkgrupper, konflikter, krigsherrar, ideologier och allt som kan tänkas möta svenskar i ett insatsområde. Landet heter Bogaland. Terrängen är Mellansveriges. I Örebro började inbördeskriget.

Det här är Harry Potter i nätverksförsvarets experimentverkstad.

Mördaren är inte den man tror

– Scenariet ska beskriva en fantasivärld där det som finns i konflikthärdar ska vara med. Vi har en historia som börjar på medeltiden. Men det ska inte bara vara fantasier. Delarna ska hänga ihop. När man skruvar i den ena änden ska det hända något i den andra. Effekterna av åtgärderna ska kunna analyseras.

– Mitt jobb är att se till att delarna i de olika scenarierna hänger ihop. Det finns ett allt större behov av trovärdiga scenarier och för att göra dessa måste man ha bredd, kreativitet och inte minst distans. Det är alltid lätt att mer eller mindre medvetet identifiera sig mer med ena parten. Då missar man frågan varför de gör som de gör.

Och så slutligen kännetecken på ett rejält scenario:

• Bra som en bra deckare. Mördaren är inte den man trodde först.

• Tankeväckande

• Stimulera till att vilja gå djupet

• Olika trådar ska kunna följas

• Flexibelt. Scenariet ska ha en ram inom vilken det kan ändras.

• Visa vad som behövs för att få en bild av ett samhälle. Detta för att man ska göra rätt för att få rätt effekt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/4

CBRN-containern – ett laboratorie i fält

NBC-container [Converted]Försvarsmakten har tillsammans med FOI, FMV ett internationellt samarbete skapat tre laboratorier som tillsammans kan analysera kemiska, biologiska,
radiologiska och nukleära ämnen, CBRN. Laboratorierna kan användas nationellt och internationellt och militärt och civilt.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Stratmas

Stratmas [Converted]

Konsten att räkna på ett samhälles dynamik

Strategihantering för ett samhälle gör att man kan se hur det reagerar på olika händelser. Stratmas är ett system för att föra samman de olika parametrar som styr utvecklingen. Ändrar man en får det effekter på ett annat håll. Anders Christensson vid Försvarshögskolan svarar för utvecklingen av Stratmas.

Av Jan-Ivar Askelin

– Vi vill visa att det finns ett alternativ till militärt våld. Om man vet    hur ett samhälle fungerar blir det lättare att se och planera för de andra lösningarna. Efter kriget i Irak är sådana planeringsverktyg mycket efterfrågade, säger Ted Woodcock.

Han sitter tillsammans med Anders Christensson i Försvarshögskolans kafeteria. Utanför fönstren väntar sommaren. Och ytterligare ett krig. Ted Woodcock har under åren samarbetat med Anders Christensson om att bygga Stratmas, strategic management system. Tanken är att kunna modellera ett samhälle och därmed se hur det reagerar på till exempel en militär insats.

– Militärer kommer att behövas, men militär makt ska inte användas i onödan och onödigt okunnigt, säger Ted Woodcock.

– Före en intervention har man någon sorts målbild, vad man vill åstadkomma, säger Anders Christensson. Det har ofta talats om att skapa demokrati som ett slutmål, ett så kallat end state. Men hur mäter man det, hur vet man att det är uppnått? Vi vill vara mer jordnära för att kunna se vilka effekter våra handlingar leder till. Tanken på effektbaserade operationer eller effektbaserad planering handlar mycket om att kunna mäta det tillstånd som man vill uppnå.

Ett krig sköts nästan enbart av militärer och politiker. Politiker pekar ut målen och anvisar resurser. Militären gör som man blivit tillsagd, varnar politikerna eller föreslår själv en kurs som kan vara den rätta.

Få krigsoperationer

De flesta militära operationer i västvärlden i dag är inte krig utan någon form av flernationella insatser för att skapa fred. I en sådan insats finns inte bara militärer och politiker utan också biståndsorgan, frivilligorganisationer, ekonomer, statsvetare med flera. Varje grupp har sin egen målbild som ska passa in i hela insatsens målbild. Men de olika aktörerna jobbar ofta var en på sitt håll. Därför behövs ett gemensamt strategiskt planeringsverktyg som Stratmas.

– Det blir som en hängränna bland alla stuprören. Fluffiga ord blir fakta och man får mer hjälp för pengarna, säger Anders Christensson. För att bolla tankarna använder jag modellering och simulering där landets gräns är en systemgräns.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow lanserade för nästan 60 år sedan en behovshierarki. Människan förutsattes ha grundläggande behov som skulle uppfyllas. Anders Christensson har tagit över den tanken till Stratmas och gjort en behovshierarki för ett land.

Exempel på några sådana behov eller sektorer är:

  • Fysiskt. Militären sätts in mot hotet, och förhoppningsvis minskar hotet.
  • Möjligheten att leva. För det behövs mat, sjukvård, skydd.
  • Fungerande sociala funktioner. Ett hot mot detta kan vara etniska motsättningar.
  • Ekonomi. Handel ger pengar som ger skatter som bygger upp samhället.
  • Fungerande samhälle. Det behövs en förvaltning som fungerar.

Varje område är uppbyggt av indikatorer. Det finns totalt 29 stycken. Indikatorer för ”möjligheten att leva” kan vara hälsoläge, tillgång på vatten, antalet hemlösa, antalet flyktingar.

En indikator är inte en gissning. Bakom den ligger mycket möda för att konstruera modellerna. För varje indikator har man tillfrågat experter som ritat diagram över orsak och verkan. Därefter har dessa diagram överförts till körbara datorprogram. Programmen tar hänsyn till de kaotiska rörelser som finns i verkligheten. Liknelsen med en fjärils vingslag i Brasilien som ger en jordbävning på andra sidan jorden ligger inte långt borta.

Idén till valet av indikatorer och områden hämtade Anders Christensson från Pentagon där man studerar framtidens förband och i vilken miljö de ska verka. Då måste man kunna mäta tillståndet i landet.

– När allt är klart och varje indikator är en egen modell som kan simuleras, har vi skapat ett ramverk där modeller samverkar. Och det är detta som är Stratmas, säger Anders Christensson.

Hur möter då användaren Stratmas? Det är både enkelt och komplicerat. Tekniken ska inte synas, säger Anders Christensson, och visar med en vanlig Mac hur programmet fungerar. Man drar i reglar och staplarna ändras. I Försvarshögskolans Rolflaboratorium (Rolf, rörlig operativ ledningsfunktion) kan Stratmas blomma upp på skärmar och lägesbord. Allt drivs med Mac och Unix. Men det bästa återstår. I Mimers brunn kan läget presenteras tredimensionellt och i stereoskopi. Människor i den samverkande staben kan därmed få den gemensamma förståelse för hur planen fungerar i landet återgivet i rumsliga och tidsmässiga representationer.

Landskapsvy

– Med tekniken i dag kan användaren, som bär särskilda glasögon, välja områden och indikatorer som presenteras som ett landskap. Snart kan man trycka ner en punkt på indikatorkonturen för att kunna se vilka effekter det får på andra sektorers indikatorer. Det ger befälhavaren en möjlighet att klappa på data. Det är som att bygga en legobil. Man byter delar tills man är nöjd. Vi människor har mycket lättare att ta till oss en visuell information. Knepet är att representera rätt saker i två eller tre dimensioner. Tredimensionell eller stereoskopisk presentation av information kan vara det bästa sättet att stödja samverkan mellan människor i en stab. Då kan läget presenteras översiktligt. Vad händer om en krigsherre anfalls? Blir det en våg av flyktingar och terrordåd? Man kan också gå in i detaljer. Ett allierat förband kanske inte presterar så bra. Den kan bero på den etniska sammansättningen i förbandet i kombination med var det ska verka.

Vad händer om man skiljer på grupperna eller placerar förbandet en bit från platsen? Att göra en plan är som att bygga en legobil. Kan det vara så enkelt? Måste man inte vara civilingenjör för att få fart på Stratmas?

– Nej, inte alls. En av våra medarbetare i USA lät sin unga son testa programmet. På två dagar hade han gjort en operativ plan och spelade den. Det tar Nato tre månader.

Reglerteknik är bra att kunna när man konstruerar sjömålsrobotar. Det sysslade Anders Christensson med under några år på Försvarets materielverk (FMV), som han fortfarande formellt tillhör. Reglerteknik och maskiner passar bra ihop, men kan man ha en maskinell syn på ett samhälle? Det gick i varje fall inte förr. Beteendevetare stegrade sig när någon påstod att man kunde räkna på ett samhälle på annat sätt än genom statistik. För att veta något om samhället måste man ut och fråga, sades det. – Jag har upplevt mötet mellan en sociologiprofessor och en reglertekniker. ”Du kan inte göra ekvationer av mina känslor.”

– Ni kan inte ana hur roligt vi har haft det under resans gång, säger Anders Christensson. På de sista tio åren har dock synen förändrats. Beteendevetarna accepterar att göra modeller av samhället. Vissa har accepterat just att modeller medlar mellan teorier och verkliga data.
Om reglertekniken var en inkörsport så var frågan om det gick att modellera kaos en annan. År 1989 läste Anders Christensson en artikel om att använda så kallade cellulära automater för att modellera strid.  Mycket förenklat anpassar sig de celler man skapat till hur andra celler agerar. Algoritmer som lär sig och anpassar sig, genetiska algoritmer, spelar likaså i sammanhanget en stor roll.

– Kan man modellera något så kaotiskt som en strid borde man ju också kunna modellera samhällsprocesser, tänkte Anders Christensson.

Lärande spel

En sak är teori. En annan är att testa Stratmas i övningar. 2003 gjordes ett spel om Afghanistan. Den operativa planen var klar på två dagar och en plan för fredsbevarande tog en dag. Runt bordet talades om detaljer och stora principer. Det var Strat mas elddop. För första gången testade man om det fungerade. Politiker som var med förvånades över hur fort man kom in på de djupa frågorna och man tyckte svaren var förföriskt lika verklighetens.

130 elever från chefs utbildningen på Försvarshögskolan deltog 2004 i ett spel om en intervention i Irak 2005. Tre månader senare visades simuleringen. Nu visste man att det automatiskt gick att få planeringen att gå in i simuleringen. Målbilden låstes och effekter beskrevs. Vid ett visst läge tryckte man på simuleringsknappen och ut kom värden på indikatorer.

Stratmas har också använts i det internationella försöket som kallas multinational experiment series eller som militär förkortning MNE 4. Där undersöks hur man vinner både kriget och freden. Mycket handlar om rätt väg till önskade effekter. Flera liknande planeringsverktyg användes i försöken. Stratmas utmärkte sig genom att fungera under hela det tre veckor långa försöket.
Stratmas har även använts av USA i Irak, men det visade sig att Stratmas då var ett verktyg för planering och inte för utförandet.

Närmare verkligheten

Hur ser då framtiden ut för Stratmas? Anders Christensson hoppas att kunna föra Stratmas närmare de verkliga händelserna så att allt inte bara blir en simulering. Syntetiska data ska kunna blandas med verkliga och med hjälp av genetiska algoritmer kan modellerna anpassas för att ge snarlikare dynamik.

Men om det blir en fortsättning på Stratmas är i dag ovisst. Forskningen bantas och Stratmas har efter många år snart lämnat forskningsstadiet och om det ska realiseras krävs pengar från en annan påse. Från 1996 till 2003 delade Sverige och USA på kostnaderna. Sedan tog svenska försvaret över. Räknat i arbetstid är det nog ett livsverk som lagts ned.

Anders Christensson har inte svårt att hitta uppgifter för Stratmas. Det skulle lätt gå att göra en simulering av trafiken i Stockholm. Bestämmer man sig för slut­målet, till exempel att minska trafiken, skulle det enkelt gå att se samband mellan orsak och verkan.

– Eller varför inte lägga ut kommun budgeten som en simulering så att alla kan ta del av alternativen.

Anders Christensson talar mycket om bistånd.

– I dag betalas det ut summor som vi inte vet effekterna av. Vi betalar för att gräva brunnar och lägger ut jobbet på en konsult. Och konsultens insamlade uppgifter når inte dem som betalat. Dessa uppgifter skulle kunna användas om de samlades in och stödja beslutsfattaren som betalat. Visst kunde man ha en effektbaserad biståndsplanering som sätter upp mål och mäter insatsen mot om målen uppfylls. Dessutom får man grepp om kostnaderna innan projekt startar.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Leda rätt lika lätt som att köra rally

•Ledningsmetoden [Converted]

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Flexibilitet ger ökad förståelse

Förståelse och flexibilitet. Så sammanfattar Lars-Åke Hansson drivkrafterna bakom Försvarsmaktens projekt integrerad dynamisk ledning.

– Allt det här är skapat för att människorna ska kunna förstå. Flexibilitet är att komma bort från det rigida sättet att arbeta.

Av Jan-Ivar Askelin

Försvarsmakten söker efter ett bättre sätt att leda förband. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Försvarshögskolan (FHS) är stöd i projektet. Man vill åt effekterna. Eller som Lars-Åke Hansson säger:

– Förr kunde målet vara att köra fram stridsvagnarna en viss sträcka. I dag kan målet vara att få folket på sin sida, att få vatten till byar, att bygga broar och vägar. Genom att tänka i effekter måste man tänka i flera steg och alltid se till helheten.

Under vårens demonstration testades de nya idéerna i Enköping. I två veckor fick officerare pröva delvis nya roller.

– Det märktes att de blommade upp, säger Lars-Åke Hansson.

Effekter, nätverk, gränsöverskridande – eller joint som man numera säger – är nyckelord. Samt den gamla hederliga uppdragstaktiken. Den som är nära händelserna vet oftast bäst vad som ska göras.

En samlad intelligens

– Initiativen måste komma nerifrån. Det är organisationens samlade intelligens som ska tas tillvara. Den får inte finnas någon von oben-attityd. En överste och en fänrik ska kunna tala på jämbördig nivå. Då slänger man kragspeglarna. Sedan ska det fattas beslut och då plockar översten fram sina stjärnor. Så måste det vara. Det är det som är integrationen. Försvarsmakten trycker mycket hårt på att allas tankekraft ska utnyttjas.

För att det ska fungera måste de längst nere känna att de där uppe litar på dem. Den högsta ledningen ska vara som en coach som gör det möjligt för de andra att verka. Då kommer också initiativen ner ifrån. Dynamiken är att hela tiden se till nya möjligheter. Dessa dyker alltid upp om man letar efter dem.

Lars-Åke Hansson menar att detta sätt att leda, som visserligen är skapat för förband, även skulle kunna användas i andra sammanhang.

– Jag skulle inte bli förvånad om det fungerade även på en högre militär nivå. Helt klart kan det användas för att leda myndigheter och företag.

Inriktare och koordinator

I staben finns olika människotyper. Och i framtiden behöver inte alla vara officerare. Vi har inriktaren som kan vara något av en visionär och filosof. Här skapas målbilder. Koordineraren gillar stress och att ha många bollar i luften. Precis så många som han klarar av. Ungefär som på en nyhetsredaktion. Uppföljaren håller ett öga på den stressade verkställaren, höjer blicken över det akuta och letar efter möjligheter att hjälpa koordineraren.

– Alla de här delarna brukar finnas i en arméstab. De kan vara organiserade på olika sätt. Det nya är den fjärde delen – utvärderaren. Det ska vara en klok gubbe, eller gärna gumma, som kan gå lite vid sidan av och verkligen fråga sig om vi uppnår de önskade effekterna, säger Lars-Åke Hansson.

Utanför ramen skulle han vilja ha en liten vrå för tankefrid. Där vem som helst skulle kunna gå in och se på verksamheten ur ett annat perspektiv. Få tänka i lugn och ro.

Dooda-loopen

•Dooda-loopen [Converted]

Ingen har besegrats av ett beslut. Däremot kan man förlora om motståndaren har förstått situationen bättre än en själv. Dagens ledningsmodeller har betonat teknik och informationssamlande. Framtidens ledning kan handla mer om förnuft.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

E-papper – morgondagens tidning

Läsplatta [Converted]I framtiden räknar man  med ultratunna skärmar, så kallade e-papper. De kommer ha lika bra, eller bättre läsbarhet som vanligt papper. Trycksvärtan ersätts med elektroniskt bläck som består av miljontals positivt och negativt laddade mikroskopiska kapslar med vita och svarta färgpigment i genomskinlig vätska. Genom att växla spänningen så kan text och bild visas på läsplattan.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

CIO – länken mellan ledningen och dess funktioner

CIO-grafik_NY [Converted]En chief information officer, CIO, är länken mellan ledningen och dess visioner och IT-avdelningens tekniker. En CIO har också uppgiften att i ständigt bedöma om hur öppen eller låst informationen ska vara. Det är mer en fråga om riskhantering än om säkerhet.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek