Att anpassa sig till gruppen är en överlevnadsinstinkt. Våra två miljoner år gamla gener påverkar oss mer än vi tror, inte bara under stress eller i andra hotfulla situationer. På savannen var anpassning ett krav för överlevnad. Ensam kunde man inte jaga och då gick man under, säger Claes Wallenius, psykolog vid Försvarshögskolan (FHS).
Den starke ledaren framhålls ofta som ett ideal. Och den starke ledaren handplockar sin närmaste krets. Claes Wallenius, psykolog vid Försvarshögskolan (FHS) talar hellre om den starke ledarens förbannelse. Många förtrogna är bara jasägare som i sin strävan att anpassa sig till ledaren till och med överträffar honom.
Ni som inte vill vara med på resan kan hoppa av nu. Vem har inte hört det?
– Det där är inte bra. Det är ett exempel på dåligt ledarskap, säger Claes Wallenius.
– Då kan det skena iväg som i Skandia där hela företaget skadades. Volvo under Gyllenhammars sista år var ingen plats för oliktänkande. Ingen på tillräckligt hög nivå i Vita huset protesterade mot den huvudlösa planen att invadera Kuba, den så kallade Grisbuktsinvasionen. Vårt eget prakt-exempel på hur grupper kan råka illa ut är förmodligen Palmeutredningarna. Redan under mordnatten gick det snett. Polisen staplade klantigheter på varandra. Det slogs inte larm och man skrev på fel blanketter. Polisen hamnade i ett chocktillstånd när man insåg att statsministern mördats på öppen gata. Sedan satte Hans Holmér samman sin grupp fel och styrde den hier-arkiskt. Det är den mest sannolika förklaringen till att man kunde komma upp med spår som i dag ter sig synnerligen märkliga.
Varför är det så här? Varför fungerar vi så illa? Claes Wallenius tror att det bland annat beror på generna.
– Vi har fortfarande samma gener som när vi gick omkring på savannen. Vi släpar på ett två miljoner år gammalt arv. Det är bara tio tusen år sedan vi lade grunden till dagens civilisation och slog oss på jordbruk. Sett i det perspektivet handlar det om bråkdelar av sekunder. Att förändra gener tar mycket längre tid. Generna styr oss mycket mer än vad vi tror när vi blir stressade och hotade, men också på många andra sätt. Exempelvis vill kvinnor i alla kulturer ha resursstarka män, medan män vill ha kvinnor med breda höfter. Detta har nämligen under vår långa evolution gjort det mer framgångsrikt att få barn och att få dessa att överleva.
I det gamla samlar- och jägarsamhället hade de med hög status och bra förmåga till att anpassa sig till gruppen en fördel när det gällde att sprida sina gener. Och det är därför det ser ut som det gör i dag i styrelserum och på staber.
Hur individen reagerar på stress är tämligen väl utforskat. Vi drabbas av tunnel-seende och ser inte handlingsalternativ. De som är tränade för att tåla stress är inte på något sätt immuna mot dessa reaktioner, men deras tröskel ligger möjligen lite längre bort.
– I Bosnien blev chefer i vissa situationer nästan utslagna av sin egen stress. Erfarenheterna från Bosnien visade också på ett annat fenomen. Vi tenderar att tro att vi är osårbara. Soldater kunde sticka upp skallen mitt i kulregnet. Samma sak kan man se vid bränder. När larmet går vill vi först tro att det är övning. Det är först när vi inser faran som vi reagerar och då inte sällan i ett alltför sent skede. Beslutsfattare har nog en överdriven rädsla för att utlösa panik. Problemet är inte att människor överreagerar utan att de är för passiva. Det här gäller såväl individer som grupper.
Anpassar oss i grupp
– Vi är dåligt anpassade till dagens faror. Vi är rädda för höjder, men inte för farter. Vi är rädda för ormar och spindlar, men inte för fet mat, tobak och alkohol, fast all statistik säger att det är spriten och inte ormbett som förkortar svenskars liv. Och när vi grips av tunnelseende vid en fara är det också ett arv från savannen. Faran stod framför oss. I Kosovo och Afghanistan kommer faran från alla möjliga håll. Då är man inte hjälpt av att avskärma sig.
I dag har intresset inom ledarskapsforskningen gått från individen till gruppen och från lägre till högre nivåer i organisationen.
– Det som gäller för individen gäller i hög grad också för gruppen och det är det genetiska arvet från savannen som spökar, menar Claes Wallenius. I grupp är vi anpassningsbenägna. Vi kan visserligen bryta mot massan, som till exempel punkarna, men inom den gruppen var det väldigt noga att tuppkammar och kedjor satt rätt. På savannen var anpassning ett krav för överlevnad. Ensam kunde man inte jaga och då gick man under.
Söker status och bekräftelse
Anpassning är också en överlevnadsstrategi inom försvaret. Man lyder order och gillar läget.
– Det är inte illasinnat från någon utan det blir så när en viss typ av människor rekryteras till den här nivån och av att alla dessutom vill passa in. Högkvarteret blir en homogen kultur och också en bra grogrund för modeord och trender. Jag tycker att vi forskare kunde vara lite mer kritiska mot det här. Men ofta faller vi in i samma mönster att här gäller det att haka på och eftersom högstatuspersonerna ägnar sig åt det här så är det bäst att hänga med.
– Anpassning är en viktig faktor i gruppdynamiken. En annan är status. Vi har grundbehov som mat, kläder och värme. När det är avklarat söker vi status och bekräftelse. Det är viktigt att ha status i den miljö man är. Många arbetsmöten handlar mindre om sakfrågor och mer om att människor vill visa upp sig och markera sin status. Våra känslor styrs mycket av om vår status är på väg upp eller ner.
Claes Wallenius har de senaste åren forskat mycket på stabsarbete och ledningsgrupper under stress och studerat vilka psykologiska faktorer på gott och ont som påverkar. Vid de ibland veckolånga stabs-övningarna vid Försvarshögskolan kan man se att i staber där arbetet gått bra har det varit högt till tak och stressen har inte upplevts som så farlig.
– De här faktorerna påverkar nog mer än stabsmedlemmarnas personligheter, säger Claes Wallenius. Man måste också skilja på positiv och negativ stress. Den negativa stressen tycks skada mer än den positiva hjälper. När man jobbar hårt under en längre period är det lätt hänt att den som känner att han har flytet trillar över den optimala stressnivån och hamnar i negativ stress. Det visar att det är svårt att ställa in ”rätt” stressnivå.
– Man ska vara medveten om vilka mekanismer som gäller i en grupp under stress. Det är viktigt att förstå att det inte går att trolla bort två miljoner år gamla reaktioner med en föreläsning eller övning. Man ska däremot lära sig att känna igen mönstren hos sig själv och andra och inse att när jag blir stressad fungerar jag sämre. Jag klarar exempelvis inte komplexa beslut och därför måste jag kunna delegera. För att göra detta måste jag ha förberett mig med en stab eller ett bollplank. Jag ska vara prestigelös och inse att ingen är immun mot stress. Därför ska jag hålla mig till enkla rutiner och kunna begära hjälp.
Nyss lämnat apstadiet
Det här låter ju bra, men det är svårt att föreställa sig att koncernledningen i Ericsson uppskattar budskapet att man genetiskt nyss lämnat apstadiet. Och att det är värt att tänka på det när det blir kris.
– Visst finns det en obenägenhet att ta till sig det här. När jag föreläser om militära erfarenheter för civila säger de att det inte gäller för dem och vice versa när jag träffar militärer. Människor är inte så villiga att lyssna till vetenskapen alla gånger. Man brukar säga att vetenskapen kränkt männi-skan tre gånger. Första gången var att jorden inte var universums medelpunkt, sedan kom Darwin och sade att vi härstammade från aporna och så slog Sigmund Freud in spiken med att påstå att vi förståndiga människor till stor del styrs av irrationella processer. Det senare har vi fortfarande svårt att acceptera. Ett exempel av många var att när Palme mördades så letades – och letas fortfarande – efter ett rationellt motiv. Förklaringen att mordet var en oplanerad handling av en irrationell gärningsman har haft svårt att slå igenom.
– Som så ofta vill den moderna männi-skan se sig själv i en rationell spegelbild, och de irrationella impulser och emotionella villovägar som påverkar oss alla i varierande utsträckning tenderar vi att vända bort våra blickar ifrån.
Jan-Ivar Askelin Framsyn 2006/2