Då och då poppar det upp en kustkorvett

Behöver Sverige en svensk försvarsindustri? Det är grundfrågan när flera departement ska syna gamla sanningar om den svenska försvarsindustrin. Det är första gången det tas ett helhetsgrepp på denna fråga, säger Andreas Savelli vid Försvarsdepartementet som leder arbetet. Politikerna har länge efterlyst en spårbarhet. Bristen på denna klädde dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg i orden om kustkorvetten som poppade upp från materielplanen.

Det som är bra för General Motors är också bra för USA. Så hette det i alla fall en gång. Ungefär på samma sätt har det låtit om den svenska försvarsindustrins betydelse för Sverige.

Det är en av många vedertagna sanningar som nu Andreas Savellis arbetsgrupp ska, som han säger, ”provtrycka”.

Andreas Savelli sitter på Försvarsdepartementets militära enhet. Men departementsutredningen hör inte bara hemma på hans eget departement. Här finns även experter från närings-, utrikes- och utbildningsdepartementen.

– Vi fick uppdraget i juni och har knappt kommit igång, säger Andreas Savelli. I mars ska denna departementsskrivelse vara klar. Den här arbetsformen passar bra. Om vi kommer på något bra kan det få ett genomslag. Och om politikerna inte gillar vad vi säger kan de alltid säga att det var en utredning på tjänstemannanivå.

– Nu tar vi in underlag och famlar i en komplex materia. Materielfrågan har i mångt och mycket fått leva sitt eget liv och som förts vidare från den ena generationen till den andra. Nu känns det som om det är dags att stanna upp och syna korten.

Det talas mycket om att det är slut med det förrådsställda försvaret och därmed kopplingen till en inhemsk försvarsindustri som fick stora och långa projekt. Nu ska det köpas på marknaden och gärna så kallad kommersiell hyllvara. Varför ska inte försvaret kunna använda mer civil teknik som ändå till stor del nu leder utvecklingen?

Men det är fortfarande mycket snack och lite verkstad. Däremot fortfarande ett värnande om den egna industrin. Som för övrigt inte gärna längre kan kallas industri. Det är få löpande band, men desto fler snurrande hårddiskar, som skapar produkterna.

Att det ändå är en vändning på gång är Andreas Savelli övertygad om. För honom skedde den första omsvängningen i försvarsbeslutet 2004 som föregicks av en intern utredning på Försvarsdepartementet om att ta fram en strategi för materielförsörjning. Politikerna efterlyste då spårbarhet. Rätt vad det är så poppar det upp en kustkorvett, som dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg sade.

– Sedan kom försvarsförvaltningsutredningen där utredaren Peter Lagerblad drog åt skruvarna ytterligare en bit och föreslog att köp av redan utvecklad materiel skulle vara förstahandsalternativet, säger Andreas Savelli. Om en utrustning funkar för britter som faktiskt är ute i krig så kanske det duger till oss också?

– Finns det goda alternativ på marknaden ska vi ta dem. I andra hand utveckla det tillsammans med andra och i sista hand göra det hemma. Men med de långa ledtider som fortfarande utmärker materielförsörjningen är det ännu svårt att säga vilket genomslag de här tankarna har fått.

Det har talats mycket om att utveckla svensk försvarsindustri. Det ansågs finnas ett starkt intresse av egen industri.

– Med den nya regeringen har industrin granskats hårdare. Man vill veta vilka konsekvenser som försvarets förändring och de nya tankarna på materielförsörjning får för industrin, säger Andreas Savelli.

Grundfrågan är enligt Andreas Savelli om vi behöver och om vi vill ha en egen försvarsindustri. Andreas Savelli säger att frågan inte givet är ja, men om det är så handlar det i slutändan om vilken industri som är värd att försvara. Detta är inte ett strategi för industrin utan för statsmakterna.

– Vi vill krasst definiera statens behov och då kan man inte bara utgå från försvarets krav. Vi har också annat som spelar in. Det finns säkerhetspolitiska kopplingar. Näringspolitiska aspekter och regionala hänsyn har alltid funnits med i bilden även om det inte uttalats rakt ut. Man måste också se till hela samhällets behov, värdet av export och om försvarsindustrin stärker Sverige som ett kunskapssamhälle.

det är de här aspekterna som tillsammans är intressanta. Andreas Savelli säger att det krävs ett vidare perspektiv när man närmar sig de här frågorna än vad som gjorts tidigare.

– Under kalla kriget var våra stora satsningar på materiel och teknik ett sätt att visa att vi kunde klara oss själva. Sedan kom näringslivssynpunkter in. Det här är första gången någon har försökt sätta ihop frågorna i ett sammanhang och göra en bred analys, säger Fredrik Lindgren som för några år sedan lämnade Total-försvarets forskningsinstitut, FOI, för att arbeta på Försvarsdepartementet.

Ett återkommande argument för en högteknologisk försvarsindustri är att det skapas teknik-ringar på vattnet. Att den militära teknikutveck-lingen gynnar samhället i stort. Fredrik Lindgren varnar för förenklade slutsatser.

– Det går att göra långa listor över produkter och företag som är exempel på spin-off från militära satsningar. Men det är inte givet att försvarssatsningar är det effektivaste sättet att höja den teknologiska nivån. Man kan också se det som att stora försvarsprojekt tar resurser från andra delar av näringslivet.

Andreas Savelli och Fredrik Lindgren vill därför veta om det går att värdera tekniknivå. Vad betyder försvarsindustrins tekniknivå för övriga samhället? Sprids tekniken med personal som går mellan försvarsföretag, civila företag, universitet och högskolor? Finns det en bredare samhällsnytta med försvarssatsningarna?

– Vi vill se till samhällsskydd i stort, men vi tar avstamp i det militära försvaret, säger Fredrik Lindgren.

det finns en koppling mellan hur försvars-industrin ser ut och vilket försvar vi har. När andra världskriget bröt ut hade Sverige ingen egen flygindustri. Och inget modernt flyg-vapen. Tio år senare gjorde Saab reaplan på löpande band och Sverige hade världens fjärde största flygvapen. Utan en egen flygindustri hade vi inte haft ett så stort flygvapen. Och vad hade hänt om Sverige i stället satsat på helikoptrar för femtio år sedan och byggt upp en helikopter-industri?

– Detta är ett exempel på en övergripande fråga, säger Fredrik Lindgren. För i vilken grad är det rimligt att låta industrins förutsätt-ning-ar påverka beslut inom försvarets område?

Andreas Savelli säger att försvarsmarknaden är mer protektionistisk än de flesta andra områden. Andreas Savelli hoppas att vanliga företagsekonomiska resonemang ska tränga in även på denna marknad. Minskar efterfrågan går företag ihop och tar bort dubbelarbete. Biltillverkare delar ofta på grunden till bilmodeller. Sådana rationaliseringar ser man lite av inom försvarsindustrin, säger han.

– Dock måste man fråga sig om det är industrins ansvar, menar Fredrik Lindgren. Varför ska man ta bort en produktionslinje när varje regering gynnar sin egen industri? I högtidstal är det lätt att säga att sammanslagningar ska ge rationaliseringar. Men vem vill vara först? Vilka politiker går till val på att vara först med att ge upp en tillverkning och låta andra få jobben?

Andreas Savelli säger att han och hans kolleger på departementet inte heller kan svära sig fria.

– Vi understryker ofta värdet av konkurrens på detta område. Och rutinmässigt skriver vi på när Försvarets materielverk vill ha undantag från lagen om offentlig upphandling. EU-fördraget ger vissa möjligheter att göra undantag när det handlar om vitala nationella intressen. Och här har undantagen blivit rutin.

EU-kommissionen har dock enligt Andreas Savelli blivit mer vaksam på att jaga undantag. Det europeiska försvarssamarbetet EDA strävar också efter mer europeiskt samarbete som en motvikt till den amerikanska dominansen.

– Vi måste också värdera behovet av en inhemsk försvarsindustri i förhållande till den större europeiska bilden, säger Fredrik Lindgren. Hur kan vi bäst bidra till en stark europeisk teknisk och industriell bas?

Ytterst kanske det handlar om vem som ska ta de finansiella riskerna – industrin eller staten, säger Andreas Savelli. Industrin säger att man är beredd på att ställa om sig, men efterlyser då en vision från staten. Man vill ha tydliga riktlinjer för framtiden. Men att ta risker tillhör företagandet. Och försvarsindustrin måste ha försvaret som en kund att visa upp. Det har jag samtidigt all förståelse för.

på sid 34 säger professor Bo Dahlbom att Sveriges framtid inte ligger i tillverkning. Vi är på väg in i tjänstesamhället. Samtidigt utreds nu en försvarsindustri som inte tillverkar så mycket längre. Kommer inte det som är kvar av försvarsindustri att gå samma väg som de svenska varven? Och hur ska man undvika att göra samma fel igen, att investera i något som är förlorat?

Fredrik Lindgren är ung, men håller inte riktigt med.

– Det är nog sant att industrisamhället är på väg bort, men det tar nog en generation till innan det sjunker in. Det skulle nog nästan bli ett nationellt trauma om Volvo lämnade Göteborg. Se bara vilket liv det blev när valet stod mellan Trollhättan och Tyskland för Saab Automobile. För tillverkning har fortfarande ett mycket starkt nationellt symbolvärde. Det kan man inte bortse från. Försvarsindustrins omställning från tillverkning i långa serier mot leveranser av tjänster och breda lösningar är därför en stor utmaning.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/3

10 reaktioner till “Då och då poppar det upp en kustkorvett”

  1. Pingback: Sam
  2. Pingback: Frederick
  3. Pingback: dave
  4. Pingback: Marc
  5. Pingback: Benjamin
  6. Pingback: Cameron
  7. Pingback: Peter
  8. Pingback: Felix
  9. Pingback: freddie
  10. Pingback: richard

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *