Den heta fredens offer

I ett arrangemang av Försvarshögskolan och Storbritanniens försvarsakademi samlades kunnandet om terrorism i Stockholm under rubriken ”Countering insurgency and terrorism”. Bilden som framkom var att vi inte känner vår motståndare – och att vi inte heller känner vårt eget samhälle tillräckligt bra.

Från kallt krig till het fred. Från klara gränser till en suddig gråzon. Från klara svar till en massa obesvarade frågor där vi vet för lite om motståndarna – och oss själva.

Vid en tredagarskonferens i Stockholm om uppror och terrorism (Countering insurgency and terrorism, www.ctsummit.com) arrangerad av Försvarshögskolan och Storbritanniens försvarsakademi (UK national defence college) talade militärer om att de saknade både verktyg och insikter för att möta upproret. Städernas terroristbekämpare talade om en annan sorts uppror – arga, vilsna män som bryter med sina fäder och sina familjer.

Det talades icke överraskande om att det är svårare att vinna freden än kriget och att man måste vinna människors hjärtan.

Den brittiske generalen Graeme Lamb hade gett upp den kampen och menade att som bäst kan vi hoppas på att tolereras en begränsad tid. Vi kan köpa en del människor, en del kommer att hata oss och resten tolererar oss. Vi måste fråga oss varför vi inte är välkomna i deras land och svaret är att vi är främlingar till deras kultur. Vi letar efter upprorsmännen och därmed missar vi det verkliga målet. Nämligen: vad är det som driver dem? När det värsta kaoset upphörde i Irak förstod vi inte att det var Iran som kontrollerade situationen. Iran behövde lugn för sina egna syften. Vi bör därför snarare leta efter den som kontrollerar kaoset än den som orsakar det. Graeme Lamb konstaterade att det var enklare att förklara militärens roll under andra världskriget.

– Då förstod människor att vi slogs som en sista utväg. I dag är orsakerna oklarare. Soldaternas anhöriga bombarderas av mediesnuttar och de blir förvirrade och undrar varför de ska betala priset.

Under kalla kriget var den brittiska experten på Sovjetunionen, Chris Donnelly, en av dess uttolkare. Nu arbetar han med att stärka banden på säkerhetsområdet mellan öst och väst. Han konstaterade att det är ett långt steg från kalla krigets tänkta slagfält till dagens arena där medier och internet är slagfältet. Vi letar inte ens efter nålen i höstacken. Vi letar efter strået i höstacken; vi letar efter något som inte sticker ut i sin miljö.

– Problemet är inte bara att vi inte känner vår motståndare – vi vet för lite om vårt eget samhälle. Vi behöver en strategi för att se vart våra samhällen är på väg. Vilka är vi och vilka är de? Det går inte att dra sig undan det som sker, sade Chris Donnelly och citerade en av de verkliga storheterna i upprorsbranschen, Lev Trotskij:

”Du kanske inte är intresserad av nästa krig. Men nästa krig är intresserat av dig.”

– Aldrig i historien har det funnits så många ensamstående. Unga, rotlösa brittiska män kan söka efter att få respekt i gäng, armén eller terroristorganisationer.

Därmed anslöt sig Donnelly till många andra som menade att terroristhotet till stor del är ett ungdomsproblem och att problemet är störst där isoleringen och rotlösheten är som starkast, i storstädernas invandrargrupper.

– En ung man kan rekryteras i Storbritannien, utbildas i Syrien och sättas in i strid i Pakistan.

I dessa dagar, när det talas så mycket om att försvarsmakter ska bli mer kostnadseffektiva och företagsmässiga, påpekade Donnelly att företag kan möta sina kostnader med automatisering medan arméerna måste ha kängor på marken.

Och skattebetalarna undrar varför deras dyra militärer med sina dyrbara maskiner inte lyckas, påpekade John Kisley, som efter avslutad militär karriär nu är rektor för UK National defence college. Under kalla kriget moderniserades slagfältet. Den riktigt stora grejen var RMA, revolution of military affairs. Information och nätverk skulle föra kriget till nya höjdpunkter. Allt annat var vid sidan av. Det kallades till och med ”operationer som inte är krig”.

– Och så trodde man felaktigt att krig och strid är samma sak. Men strid är något helt annat och nu har vi att göra med något helt annorlunda även om det inte är nytt. Vi har att göra med en komplex maskin. I den ingår asymmetrisk krigföring som till exempel uppror, och den bekämpas inte med industrikrigets metoder.

I denna röriga värld ska soldater ha många andra roller än soldatrollen. Man ska arbeta med att bygga nationer och säkerhetssektorreformer, SSR, sådant som andra myndigheter brukade sköta. Det är en blandning mellan mjuk och hård maktutövning, samarbete med civila organisationer, medier och lokalbefolkning. Man måste kunna mäta framsteg och det kräver en stor förståelse av kultur, religion och andra ämnen som varit främmande för soldatyrket. Det kräver mindre av militär expertis och mer av visdom. Det kräver en annan inställning än att målet ska förstöras tills inget blir kvar, att världen är svart och vit, att alla strider kan vinnas.

– Nej, menade John Kiszely.

Den snabba segern är en illusion, en del krig kan inte vinnas, man-överkriget sker i hjärnan, slutmålet är politiskt och inte militärt. Sammantaget kräver detta att den militära professionen måste förändras. Det krävs en kulturförändring och utbildningen kommer att bli allt viktigare. Militärer kan inte längre bara lita till doktrin och övning. Men det är svårt att tänka om för de militärer som slagits i Irak och Afghanistan.

– Glöm inte att det största motståndet finns hos våra ledare. Det var modernisterna som försökte stoppa postmodernisterna. Eller för att tala med brittiska militära tänkaren Liddell Hart:

”Det enda som är svårare än att få in en ny idé i en militärs huvud är att få bort en gammal.”

Chris perry, pensionerad brittisk amiral, arbetar med just detta. Han leder ett center för koncept- och doktrinutveckling och målade upp en bild där 68 procent av världens befolkning lever i städer år 2035. Megastäderna kommer att vara en av arenorna där framtidens konflikter utspelas. Men det sker också underjordiskt, i cybervärlden och i mänskliga nätverk och till havs. Kampen kommer kort sagt att föras över allt och med olika medel. Chris Perry tog som exempel cyberattacken mot Estland.

– 3,5 miljoner datorer var inblandade och ingen kunde direkt spåras till den ryska regimen.

– Vad händer efter Irak och Afghanistan? frågade Perry.

20 000 veteraner på irreguljär krigföring släpps lösa. Vad ska de göra? Den irreguljära krigföringen är en hybrid mellan enkelhet och högteknologi. De irreguljära krigarna har infiltrerat staten. Den robot som träffade en israelisk fregatt under Libanonkriget styrdes från flygledartornet vid Beiruts flygplats.

Frågorna om terrorism inskränkte sig på konferensen till den radikala islamismen som ses som det största hotet. Chris Perry förklarade våldsamheten med att islam inte har någon hjälte och att de unga männen då får sina bilder från Muhammed och våldsamma Hollywoodfilmer.

Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan menade att de radikala inte känner till islams historia. En holländsk studie av marockanska ungdomar visar att det handlar om en protest mot föräldrar och samhället.

– Vi vet för lite om hur de muslimska samhällena i Europa ser ut. Det finns en gråzon mellan islamsk extremism och vanlig brottslighet. De muslimska samhällena är splittrade och för att nå de i farozonen behövs att fler engagerar sig och att man talar till ungdomen på ungdomens eget språk. Det behövs nya kreativa metoder: humor, såpor, rockstjärnor. Vi har bara tre kanaler till de muslimska ungdomarna. Det är familjen, skolan och moskéerna. När moskéerna sparkar ut extremisterna så är det en kanal mindre. Hela problemet är komplext och det är fåfängt att leta efter en patentlösning.

Andra experter på islamsk extremism i Europa menade att de mest radikala kan man inte nå. I Holland finns 900 000 muslimer. Ett par hundra kanske är radikala. Cirka 20 sitter i fängelse. Risken är att vi missar den tysta majoriteten, den som tar avstånd från extremisterna. Och var hittar man de framtida extremisterna? Finns de också i mittfåran? Och vem av oss har svaren som de får av Jihad.

Det som kan få en vanlig muslimsk ung man att bli extremist är att han upplever en identitetskris. Hemmet är gästarbetarens. En far med låg status i samhället. Den andra världen är universitetet. Han söker sin identitet. Han vill vara cool och imponera på flickor. Så dras han till en extrem ideologi, får lära sig metoder och knep och blir med tiden redo att dö för rätt sak.

Europa och USA ser på terrorismen med olika ögon. För USA är terrorismen en fiende i ett krig, för européerna är det en kriminell fråga. Och en rättsstat bekämpar sina kriminella med metoder som inte kränker de mänskliga rättigheterna. De olika synerna på terrorismen framhölls som en stor svårighet.

Fast å andra sidan är USA trots allt ett mer öppet samhälle. USA är en smältdegel, sade någon. Där kan en som Barack Obama bli president. Det skulle aldrig hända hos oss.

Ett mer praktiskt exempel på de två världarnas inställning till öppenhet demonstrerades när en brittisk general med hänvisning till att han ville kunna tala öppet inte ville ha pressen med i salen. Varvid han fick en lektion av New York Times medarbetare i synen på öppenhet och att det inte hjälpte att köra ut journalisterna. Det fanns många olika sätt att skaffa sig underrättelser. Varav rykten var den svåraste formen att skydda sig från.

Så trots flera dagars tal om att kampen förs i medierna och att striden handlar om öppenhet, demokrati och förtroende, har vissa militärer alltjämt en mycket lång väg att gå.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2

9 reaktioner till “Den heta fredens offer”

  1. Pingback: glenn
  2. Pingback: ray
  3. Pingback: Shannon
  4. Pingback: Thomas
  5. Pingback: julio
  6. Pingback: nick
  7. Pingback: Joe
  8. Pingback: Lance
  9. Pingback: Allan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *