”Man måste alltid kunna gå vidare i det här jobbet”

Det brinner. Skadade skriker. Ett flygplan har störtat i skogen. Brandbilar med blåljus. Det är bara övning, men ändå dramatiskt. Bilden av kaos känns verklig. En kvinna från räddningsstyrkan kommer fram till mig, ser mig i ögonen och frågar hur jag mår. Det är sjuksköterskan Anna Guldbrand. Hon tycker inte att det är ett kaos.

– Att sortera upp skadade, triage, är vardagsmat för mig. Min almanacka hemma är full-kletad med olika färgpennor. Det är logistik för att få det hela att gå ihop.

Anna Guldbrand är ambulanssjuksköterska. Hon kommer direkt från verkligheten till några dagars övningar på Räddningsverkets skola i Sandö mitt i Ångermanälven. Sedan ska hon tillbaka till verkligheten  igen. Hon har ingen svårighet att spela med i övningarna. Hon kan tala tröstande till en docka.

– Jag har varit med på olyckorna och vet att det här händer och det är jättelätt att tänka sig in i hur det är. Och när skademarkörerna är så duktiga känns det som på riktigt. Man måste öva för att få in det i ryggmärgen. Visserligen blir det en del övningstekniska krumelurer. Det är mer folk på en övningsplats än en riktig olycksplats.

– Det är mycket sjukvård och teknik på en olycksplats. Den största grejen är ändå mötet med människor och kunna gå fram och prata och bara fråga hur det känns. Som jag gjorde med dig. Det är inte bara de som är skadade som behöver hjälp.

Anna Guldbrand övar för en verklighet som är hennes vardag. Soldater övar för något som de knappast kommer att uppleva. Realismen i övningarna är påtagligt olika. Få kan föreställa sig hur det känns att skjuta mot en annan människa. Men ambulanspersonalen vet hur det är att dra fram en svårt skadad människa ur en bil.

Anna Guldbrand kan jämföra dessa bilder. För hon har erfarenhet av båda.

– Jag gjorde min värnplikt 1988 som flygtekniker. Det låg nära verkligheten. Vi gjorde i ordning flygplan och hängde på robotar. Vi övade på krigsflygbaser. Vårt jobb var att i fält hålla planen flygklara. Sedan blev jag officer och fortsatte som flygtekniker. Då hade verkligheten ändrats. Vi var alltmer sällan ute på baserna och teknikernas uppgift var att producera flygtid. Då försvann tjusningen och jag började på Försvarets materielverk i Stockholm och jobbade med flygsäkerhet.

Så kom Anna Guldbrand till livets Krylbo vilket innebar vägen till Delsbo.

– Jag kommer därifrån. Vi bodde i lägenhet i Upplands Väsby och jag fick vårt andra barn. Vi ville bo i hus, men det hade vi inte råd med i Stockholm så vi flyttade upp och jag blev till min mans stora glädje hemmafru. Så gick jag till arbetsförmedlingen och de sa att det fanns jobb inom vården och skolan. Ambulans hade jag funderat på förut. Samtidigt uppmanades jag av en tjej att söka till deltidsbrandkåren i Delsbo för att visa killarna att även tjejer klarar av det.

Guldbrand blev deltidare på brandkåren.

– Jätteroligt, känns otroligt bra att kunna göra en insats.

Deltidskåren fick hon ge upp när hon efter treårig sjuksköterskeutbildning på distans i Gävle blev ambulanssjuksköterska i Bjuråker med hela norra Hälsingland som arbetsområde.

– Det gick inte att ha två jourjobb samtidigt. Ibland åkte jag bara hem och bytte personsökare. Det var några jobbiga år. Två utbildningar samtidigt, två barn och en man som reser som säljare på Norrland.

Det kan till och med Anna Guldbrand hålla med om.

Arbetet i sig är ju också påfrestande. Döden är alltid närvarande.

– Döden är ett faktum som man måste leva med. Där är kanske lätt att som vårdpersonal ha någon idé om att man ska komma och rädda människor. Fixar man inte det kan man ta det som ett stort nederlag. Men döden tillhör livet. Tänker man inte så, orkar man inte med det här jobbet.

– Så måste man nog också tänka när man åker utomlands som soldat. Folk dör. Så är det och det är en del av vardagen.

– När jag kommer hem från jobbet frågar min man om det varit jobbigt. Ja, för dem som var patienter, men inte för mig. För mig var det en helt vanlig dag. För även om jag kört en person som bara stukat foten så var det jobbigt för den personen.

Detta får man aldrig glömma, betonar Anna Guldbrand. Jag kastas mellan olika scenarier. Först en som är lätt och skadad och så pang, tjong en dödsolycka. Och så någon har lite ont i armen. Det blir som att spela golf. Varje slag är ett nytt. Man får radera det som var innan. Och du måste kunna ställa om dig så att du inte fnyser åt den som har ont i armen. För det är ju hemskt för den personen.

– Man måste hitta en balans. Att inte ta åt sig för mycket och att kunna visa medkänsla. Det är svårt och det kanske inte är något som man lär sig utan har med sig. Vi som jobbar har tystnadsplikt och talar med varandra hela tiden. Man får inte skydda sig med att bli cynisk.

– Ibland kan jag komma på mig med att skratta timmarna efter en hemsk händelse. Då kan jag tycka illa om mig själv. Men det ska jag inte göra. Man måste alltid kunna gå vidare.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/1

11 reaktioner till “”Man måste alltid kunna gå vidare i det här jobbet””

  1. Pingback: Chad
  2. Pingback: lynn
  3. Pingback: John
  4. Pingback: mathew
  5. Pingback: Virgil
  6. Pingback: Gabriel
  7. Pingback: Alan
  8. Pingback: ivan
  9. Pingback: gabriel
  10. Pingback: willard
  11. Pingback: jamie

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *