Kanotisten som blev strateg vid Vattenfall

Publicerad den 15 april 2008 | av admin

Fram till försommaren var Stefan Gustafsson strateg vid Högkvarteret. Han har dragit upp ritningarna för hur försvaret ska se ut. NärVattenfall behövde en strateg vände de sig till Stefan Gustafsson. När han av andra strateger får frågan vad han har doktorerat i svarar han – i kanoten. Det är där han tänkt mest och bäst. Och även vunnit stora framgångar. Tre VM-silver i kanotmaraton.– Det skulle ha blivit ett guld. Om jag inte hade övergivit taktiken, minns han något bittert.

Det var fredagen den 13 maj. Försvars­beredningen presenterade sin rapport om det framtida försvaret. Den följde i allt väsentligt tankarna i den perspektivplanering som gjorts under ledning av översten Stefan Gustafsson. I Högkvarterets matsal höjdes vinglasen och skålar utbyttes. Inte för att fira försvarsberedningen. Utan för att fira av Stefan Gustafsson som hastigt slutat och flyttat närmare Stureplan till Vattenfalls koncernstab som kriskommunikatör.

Nu sitter han där, mellan Högkvarteret på Lidingövägen och försvarsdepartementet på Jakobsgatan och kan se hur turerna går. Det händer något nytt varje dag. Det som inte gällde i våras är höstens sanningar.

– Häromdagen ringde ett par från försvaret och gratulerade mig till att vi i perspektiv­planeringen fick rätt. Vi hade varnat för det vi kallade maktinitiativ. Hur Ryssland med relativt små militära förband snabbt kunde kasta om läget. Det som hände i Georgien är exempel på vad vi varnade för, säger Stefan Gustafsson och suddar fram en tom fläck på vita tavlan för att göra en snabb analys.

Det handlar enligt honom om att både kunna se och förstå. En del ser, men förstår inte. En del ser inte och förstår inte heller.

– De flesta ligger i mitten. Tankeprocessen är jämförbar med det som skedde före andra världskriget, även om läget inte alls är lika allvarligt som då. Världen såg, men ville inte förstå. För de som sysslar med omvärldsbevakning och analys i försvaret var det som hände i Georgien ingen stor överraskning. Vi har sett spänningarna, vi vet vilka militära resurser Ryssland har att utnyttja. Det finns hos många aktörer ett så stort intresse av oljeleveranserna i området att det fanns en stor risk för att det kunde smälla. Stora långsiktiga värden av inflytelsekaraktär stod på spel. I Georgien var det en markoperation som Ryssland genomförde, och det mycket snabbt med begränsade resurser. Skulle man av någon anledning någon gång anse sig behöva göra något i vårt närområde finns det även andra typer av förband att tillgå. Det handlar mer om vilka svagheter vi själva och våra grannländer har. Däremot ligger givetvis den politiska ribban högre i vårt närområde. Risken för en politisk förlust av att göra något här är mycket stor. Så, sannolikheten att något skulle hända får betecknas som liten, men kan i det längre perspektivet inte negligeras.

Nu är försvarspropositionen försenad. Den skulle komma i slutet av året och dröjer till vintern. Försvarsminister Sten Tolgfors säger att Georgienkrisen tvingar fram en ny analys. Från annat håll hörs att departementet inte kommit in med planeringsanvisningar till Högkvarteret i tid. Stefan Gustafsson tror det även finns andra skäl.

– Det handlar säkert även om regeringens opinionssiffror som i dagens politiska läge inte påverkas positivt av regementsnedläggningar, vilka ju inte egentligen har så mycket med själva försvarsförmågan att göra. Så vad gör man? Man räddar regementena. Tillfälligt, i väntan på en förbättrad analys av det nya läget. Det är relevant, men vi får inte förledas att tro att det långsiktigt innebär en oförändrad militär organisation. Den successiva urholkning av försvarsanslaget, som är ett faktum på grund av fördyringar som inte kompenseras, tillsammans med det faktum att en försvarsmakt med en annan personalförsörjning inte behöver samma grundorganisation som i dag, att grundorganiationen kommer att behöva förändras.

På försommaren förklarade överbefälhavaren Håkan Syrén att han inte ”led av rysskräck”, men poängterade att han inte delade försvarsberedningens syn på Ryssland. Vad som skulle hända i Georgien var enligt beredningen ett lackmustest på var Ryssland stod. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) skriver i en färsk analys att Rysslands agerande kastat om världsordningen. Nu har det hänt något som gör att försvaret ska ändras, hävdar många.

– Felet är att för många är hotbildsfixerade. Det går tillbaka i generationer, säger Stefan Gustafsson. Perspektivutredningen såg makt­initiativ, tempo, användbarhet, tillgänglighet, mångsidighet. Det är faktorer som spelar roll och det ska styra strukturen på försvaret. Många håller i dag med om detta. Men sedan blir det en kullerbytta i tankeloopen. Man frågar om det finns ett direkt hot? Nej, det finns inte, svarar vi. Resurser finns för att ett hot ska kunna uppstå, om än av begränsad karaktär, men vare sig vilja eller en hotande situation finns. Men, ett hot kan lättare uppstå om vi lämnar en lucka. Bo Pellnäs har rätt när han säger att försvaret kan inte styras av hotbilder och scenarier utan i stället av det grundläggande långsiktiga säkerhetsbehov som finns. Vi måste ha ett försvar som är ett trovärdigt säkerhetspolitiskt instrument. Trovärdighet uppnås med tillgänglighet, användbarhet, mångsidighet och så vidare. Vi har tjatat om detta tusentals gånger.

Ibland säger försvarspolitiker att vi fortfarande har kvar invasionsförsvaret. Fast mycket mindre.

– Sådant tal får mig att må illa, säger Stefan Gustafsson. Invasionsförsvaret försvann för 15 år sedan. Kvar finns bara värnplikten och stödmyndigheterna och den resten måste bort. Vi har tagit bort invasionsförsvarets krigsorganisation. Vi har tagit bort invasionsförsvarets mobiliseringssystem. Det gör att det är svårt att få i gång förband snabbt.

Stefan Gustafsson säger att värnplikten var bra när den kom. 1901. Och han tillhör dem som hävdar att värnplikten betydde mer för samhället än bara att utbilda soldater.

– Men nu har politikerna bestämt att det är försvarets behov som ska styra och då gäller det. Det är bra och den enda möjliga vägen, sett till behovet av försvarseffekt. Men jag kan minnas killar som vägrade att mucka för att de hade inget annat. En kille kedjade fast sig i kranen på fartyget. Han ville inte åka hem. Så visst betydde värnpliktstiden mycket rent socialt för en del. Under värnplikten fick människor ur olika miljöer och samhällsklasser mötas på lika villkor. Det är klart att sådana sidoeffekter var bra för samhället, men sådant kan inte tillåtas styra möjligheterna att skapa en försvarsmakt som svarar mot dagens och framtidens behov.

Nu ser Stefan Gustafsson framförallt två skäl till att ta bort värnplikten. Det första är att vi ska ha samma förband hemma som i internationell tjänst. Det andra skälet är lagen som säger att värnpliktiga bara kan användas i Sverige för att försvara Sverige mot ett tydligt identifierat statskontrollerat hot.

– Ubåtskränkningarna skulle i dag rent formellt vara en sak för polisen för vi kunde inte säkert veta om u-båtarna var militära eller var­ifrån  de kom. Värnpliktsutbildningen är i dag ett enormt resursslöseri, menar Stefan Gustafsson.

– Vi har fartyg som kostar miljarder och nyttjar dem under större delen av året för att utbilda värnpliktiga som kanske några veckor på slutet av sin utbildning är fullt användbara. Sedan muckar de och försvinner . . . Vissa kommer tillbaka för internationella insatser, men huvuddelen har aldrig mer kontakt med försvaret. Så är det för de flesta förbandstyper. Det är som att låta bandet vid Volvo sluta vid kajkanten. En och annan bil fiskar man upp och borstar bort rosten på och kör något halvår innan man slänger ned den i sjön igen. Nej, man måste anställa folk direkt. Något annat funkar inte.

Det talas om att ha plikten kvar som en möjlighet för att kunna rusta upp försvaret. Stefan Gustafsson ser både fördelar och vissa risker.

– Att ha plikten vilande ger oss en juridisk möjlighet att, om läget avsevärt förändras, kunna ta upp den igen och få tillgång till en större del av befolkningen. Men, det finns en risk att vi därmed bibehåller en anpassningsfilosofi som inte är praktisk. Förband som det tar ett år att få på benen har vi verkligen en begränsad nytta av i dag. Och, vi har i perspektivstudierna redovisat vad det skulle kosta att fördubbla försvaret om behovet skulle uppstå och beslut om det skulle fattas. En extra försvarsbudget. I tio år. Och vem skulle trycka på den knappen? Går det att se och förstå en sådan utveckling tillräckligt långt i förväg? Nej, i stället behövs en grundläggande, modern och långsiktigt hållbar försvarsförmåga.

Samma dag som denna intervju görs presenterar försvarsdepartementet vilka materiel­projekt som ska stoppas och senareläggas. Pengarna ska överföras till förbandsverksamheten. Vilket försvaret föreslog tidigare i år, men fick bakläxa på. Ett projekt som försvann är luftvärnsrobotar till Visbykorvetterna.

– Det känns inte helt rätt att regeringen måste besluta i sådana detaljer.  Konsekvensen blir ju att man begränsar användbarheten av ett redan existerande kvalificerat militärt system. Vad försvaret behöver är i stället en inriktning, att man pekar ut färdriktningen. Transparensen i planeringen behöver öka och mer behöver göras gemensamt mellan försvarsmakten och departementet. Det skulle ge snabbare och enklare planering vilket snabbare skulle ge en mer användbar försvarsmakt. Sedan kan man besluta vad försvaret ska utnyttjas till i varje given situation.

– Vad kommer försvarspropositionen att innehålla? Det blir nog inte mer pengar. Det finns en samsyn mellan det vi sade i perspektiv­utredningen och försvarsberedningens andra rapport. Samma förband ska användas hemma och borta, här och nu. Förbanden behöver kunna nyttjas snabbare, utan långa förberedelser. Stödorganisationen måste effektiviseras mot den nya Försvarsmaktens behov.

– All krigföring från Sparta till Irak har visat att den som lyckas bäst är den som har den bästa balansen mellan den politiska och militära nivån. Men det är också farligt att lägga över för mycket på den militära ledningen. Militär verksamhet är ett säkerhetspolitikst verktyg.

Hur tror Stefan Gustafsson att försvaret kommer att se ut om några år och vilka uppgifter kommer det att ställas inför?

– De stora spänningsfälten i världen är och blir runt ekvatorn, Mellanöstern, Sydostasien, Latinamerika, södra Kaukasus och så vidare. Det nordliga område som vi tillhör blir successivt mer fragmenterat i takt med att olika aktörer visar intresse för nytillgängliga naturresrser. Därmed blir utvecklingen också svårare att förutse. Det kan, men behöver inte, leda till att det för någon aktör kan bli intressantare att spela ut det militära kortet. Vi i Sverige behöver inte vara rädda för att försvaret inte längre klarar att täcka hela ytan för det behovet kommer knappast tillbaka. Vi får nog ett försvar som i stort ser ut som det vi föreslog i perspektivplanen. Vi måste ha ett försvar som snabbt kan agera med små enheter och som kan växla operativt fokus beroende på läge och samarbetspartners. Vi kommer att ha ett starkt bidrag för internationella insatser på marken med vår modularitet. Vi kommer att ha ett starkt marint bidrag med ett stort inslag av det som vi är bra på, att verka kustnära. Och vi kommer att ha ett jättestarkt flygvapen.

Det senare säger Stefan Gustafsson med eftertryck.

Det är två saker under åren i försvarets planeringsprocess som gjort Stefan Gustafsson  besviken.

– Det ena är den extremt långa och komplicerade planerings- och förändringsprocessen. Den behöver förändras så att det enklare går att leda förändring än att planera för den.

Det andra handlar om balansen mellan olika delar för att erhålla bästa möjliga uteffekt.  Här försöker Stefan Gustafsson att välja orden.

– Stödfunktionernas struktur och stödmyndig­heternas roll är ett sådant exempel. Ett annat är balansen mellan olika stridskrafter för att få bästa möjliga totaleffekt.

– Vi har försökt balansera de olika systemen inom försvarsmakten för att skapa bästa möjliga totaleffekt utifrån de operativa behoven, men det är inte alltid det fått styra. Jag tycker dock att det blivit allt bättre, det finns inte lika mycket utrymme att hävda särintressen i dag.

Stefan Gustafsson talar fortfarande ibland om försvaret som ”vi”. Inte så konstigt för det har gått fort i svängarna.

– Jag hade inga tankar på att sluta i försvaret. Det fanns fortfarande många saker jag ville göra. Men så ringde de en lördag från Vattenfall, det blev möte på måndagskvällen, jag träffade högste chefen strax därefter. Sedan var det klart. De letade efter en strateg och utvecklande ledare med operativ erfarenhet och tänkte väl att det borde finnas någon i försvaret. Avslutningen blev lite konstig för samtidigt som jag slutade publicerades en intervju med mig i Officerstidningen där jag sa att nu gällde det bara att hålla ut för jag tror stenhårt på det nya försvaret vi föreslog i perspektivstudien. Det visade i alla fall att jag då inte hade någon tanke på att sluta, att jag går till ett nytt jobb, inte från det gamla.

Vad innebär arbetet på Vattenfall?

– Befattningen heter head of incident and crises management och är placerad inom kommunikation i koncernstaben. Det är stora likheter med det jag gjorde på Högkvarteret. Att ta fram en lägesbild och informera om den mot bakgrund av en omvärldsanalys, säger Stefan Gustafsson i ett rum som för dagen ser ut som början till en ledningscentral.

– Vi ska dagligen presentera en lägesbild där man ser hur det står till inom koncernen. Om det är några incidenter och vad som görs åt dem.

– Anledningen till att jag rekryterades är att Vattenfall märkt att man kunde bli bättre på att  agera proaktivt för att undvika att saker som händer utvecklas till kriser. Att reda upp själva händelsen klarade man bra. Men när det till exempel började att ryka vid ett kärnkraftverk blev folk rädda, fast det bara brann i en generator. Då måste man förklara, snabbt och enkelt, och det måste finnas en riskmedveten kultur som baseras på vad människor i samhället upplever som farligt. Det är i det perspektivet kommunikationen måste ske. Det handlar om att bidra till ett högt förtroende för företaget och dess verksamhet, ett förtroende som kan bli avgörande i svåra situationer. Elförsörjningen är ju grundläggande och måste fungera. Mitt jobb är att sätta det som händer i koncernen, i omvärlden och i medierna i ett sammanhang för att öka möjligheterna att agera proaktivt så att incidenter och kriser undviks. Mycket handlar om kommunikation. Det är först när man känner sig själv som man kan förstå omvärlden. Förr ledde  jag en strategisk analys för samhällets säkerhet ur ett militärt perspektiv. Nu är perspektivet att bidra till en trygg elförsörjning.

Efter drygt 25 år som officer är det mycket Stefan Gustafsson saknar. Som kamraterna. Det svenska försvaret är en ganska liten organisation där många känner varandra sedan många år.

– Ja, det är nog hårdast. Men jag jobbar ju med strategiska frågor och hoppas hålla kontakten med en del via den vägen. Det som svider mest är nog att mitt internationella kontaktnät i den strategiska branschen försvinner. Det är värt oerhört mycket, det har utvecklat mig och varit bra för Sverige och Försvars­makten.

Som för många högre officerare var den militära banan inte utstakad för Stefan Gustafsson.

– Jag ville ha ett fritt jobb, ha med människor att göra och gärna i naturen och där jag kunde träna kanot och skidlöpning. Jag är från Katrineholm och gick på skidgymnasiet i Torsby och kom därifrån direkt till värnplikten. Vid mönstringen ville man ha mig som befäl vid en granat­kastarpluton. Hur kul kändes det? Jag ville till sjön och havet, men kustartilleriet visste jag inte vad det var. Så fick jag se en rekryteringsbroschyr med John Wayne på framsidan. Officersaspirant vid kustartilleriet lät ju bra. Skepparexamen, körkort på tung lastbil, fysik och matematik. Det var ju bara att sluta efter ett år, mucka och vara fri om man så ville. Men jag trivdes. Allt var bra så det blev sjökrigsskola och sedan officer 1980 och KA 1 i Vaxholm med tio år av ubåtsjakt. Och det har verkligen präglat mig. Det handlade om insats, kärnan är insatsförmågan och sedan är det politikerna som säger när och hur den ska användas.

Stefan Gustafsson är, efter legenden Gert Fredriksson och OS-guldmedaljören Markus Oscarsson, den kanotist som tagit flest individuella VM-medaljer. Hans specialitet var maraton. Det blev VM-silver 1988, 1990 och 1992. Året 1990 är ett lite bittert minne:

– Jag klantade bort guldet. Jag hade taktiken klar och var överlägsen. Jag hade initiativet och kunde om jag ville dra ifrån den sista halv­milen mot guldet. Men jag tänkte att jag vinner ändå. Så dyker det upp en polack ur vassen. Han hade hoppat över ett varv och började bråka med mig. Att han blev diskad efteråt hjälpte ju föga. Jag var tvungen att svara och det tog energi. När det bara var 25 meter kvar till mållinjen kom ungraren på den andra sidan med en snabbspurt och vann med några centimeter. Så går det när man inte håller sig till sin taktik trots att man ser att den fungerar.

Vad är tjusningen med att paddla kanot? Att sitta i vattnet i timmar?

– Det är friheten och havet. Friheten framför allt. Bland strateger kommer ofta frågan vad jag doktorerat i. Och jag svarar – i kanoten. Det är där jag gjort mitt mesta och bästa tanke­arbete.

– Sporten gav mig en möjlighet att se världen som jag aldrig annars skulle ha fått. Jag reste bakom järnridån de sista åren innan muren föll. Jag var, vad jag vet, den första svenske idrottsman som reste runt i Sydafrika då sanktionerna släppte efter apartheidsystemets fall. Vi  bodde på vandrarhem och hos kompisar och fick därför helt andra intryck än då man reser i mer officiella sammanhang eller som turist. Det gav mig en bild av omvärlden.

En bra skola för en militär strateg och kanotist som nu landat vid Vattenfall.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3

21 Comments