”Ryssland är minst sagt intressant”

Murriga människor med ett omöjligt språk och ett jävla klimat. Ett land där till och med snapsvisorna går i moll.  – Men jag älskar det här landet och kan inte tänka mig
något annat, säger Elisabeth Rehn.

Och kärleken verkar vara ömsesidig.

Vi har stämt möte på klassisk mark i Helsingfors. Stockmanns varuhus. Nordens största och här fick Finland sin första rulltrappa. En händelse så märklig att rulltrappan lever kvar i Stockmanns logotyp.

Så passande nog kommer hon ensam glidande upp i rulltrappan till serveringen där hon lovat att berätta om Finland, Norden och varför Finland inte är som andra nordiska länder och hur hon blev försvarsminister – därför att man ville få tyst på henne. Vilket ledde till att hon blev en av landets mest populära politiker.

– Åldringar går ju alltid tillbaka till historien, skrattar Elisabeth Rehn. Och det är ganska
mycket som man hittar där. Vi upplever ju ganska klart att vi ska försvara vårt eget land. När presidenten i går öppnade riksdagen talade hon om att grunden är vårt eget försvar och det upprepas som ett mantra. Och där kommer ju upplevelserna förstås från våra krig. Vi var förbaskat ensamma. Visserligen fick vi hjälp av frivilliga svenskar och ester. Men esterna fick efteråt lida enormt för detta. En del hamnade i Sibirien. Efter kriget fick vi inte del av någon Marshallplan utan fick betala varenda penni själva. Därför ser vi att vi måste klara oss själva. Ett Natomedlemskap ses mer som ett tillägg än en grund. Jag tycker att vi borde gå med därför att vi ändå gör så mycket tillsammans. Men det är min synpunkt, som bara delas av 25 procent av befolkningen. Om presidenten och statsministern skulle gå ut och tala för Natomedlemskapet tror jag att det snabbt skulle svänga i opinionen.

Angående ett militärt nordiskt samarbete håller Elisabeth Rehn med om att man snabbt kommer in på försvars- och säkerhetspolitik när man tillsammans bygger upp något gemensamt där helheten finns först när alla länder stoppat in sina bitar.

– Geografin kan man aldrig ändra på. Den ligger som en klump. Visst tycker jag att Danmark hör till Norden, men danskarna är också en del av Mellaneuropa. Jag tycker att ett nordiskt samarbete också skulle kunna ta med en del av Baltikum. När jag var försvarsminister talade jag offentligt i Sverige 1991 för ett ökat samarbete som skulle handla om gemensam övervakning och annat. Det blev ett himla liv i Finland och frågor ställdes i riksdagen ”om hon hade mandat att prata om sådant”. Nu hade jag varit så finurlig att jag i förväg visat talet för president Mauno Koivisto.

Åter till geografin och hotbilderna.

– Sett utifrån kan man säga att de svenska hotbilderna är mindre än Finlands. Vi ligger ju som en fin buffert för Sverige mot öster och jag tror inte att Norge hotar att anfalla er även om ni bråkar ibland. Vad jag förstår är det i dag omöjligt för svenska mili-tära ledare att tala om hotbilder. Det betraktas som omodernt.

– Till de geografiska sanningarna hör att vi har Ryssland som granne. Putins Ryssland är minst sagt intressant. Inte för att jag tror att de anfaller oss. Det har de inget intresse av, men vi måste ha ett försvar för Finland. Vi måste ha ett försvar som har ett värde och som räknas. Det kan ta emot för mig att säga det. Jag får som gammal pensionär se mer och mer av krigens följder i världen.

Elisabeth Rehn har egna upplevelser av Finlands krig.

– Dock är jag inte så gammal som kanske en damtidning trodde som ringde häromdagen om det finska frihetskriget 1918. Jag har inga levande minnen av det, men jag minns att det ibland talades om det hemma. Dock var det inte så mycket. Kriget har flera namn i Finland. Det kallas frihetskriget och självständighetskriget, men i grunden var det ändå ett lumpet inbördeskrig. Och i dag är det ju bara inbördeskrig i världen. Inga stater krigar längre, bortsett från några som bombar av påstått humanitära skäl i Irak och Afghanistan.

– Jag har haft nytta av vårt inbördeskrig. I nästa vecka reser jag åter till Bosnien-Hercegovina och jag har stått vid massgravarna när de öppnades. Man kan inte, som de internationella samfunden, komma ”fast in and fast out” och be människor att stryka ett streck över vad som hänt. Där går han som våldtog din dotter, dödade din bror och förstörde ditt hus. Glöm och gå vidare. Nej, så enkelt är det inte.

– Jag ett barns starka minne av våra egna krig. Det har hjälpt mig att förstå människors skräck för krig. Jag var fyra år när vinterkriget bröt ut i november 1939. Vi bodde sex mil norr om Helsingfors och såg och hörde bombplanen flyga över oss. I mörkret såg vi det orange skenet från Helsingfors som brann. Min far var läkare och när han kom hem på permission undrade jag varför jag grät och inte skrattade när jag flög upp i hans famn. Men jag var så rädd att han skulle försvinna. Varje gång kunde vara den sista. Vi såg ju hur de stupade pojkarna kom hem till byn. Det var hedersvakter och begravningar, och så var det i alla byar över hela Finland. Min man miste på två månader sin halvbror, fosterbror och svåger. När det sista beskedet kom till familjen gick hans mamma ut och satte sig under ett träd och bara skrek ut sin smärta. Den skräck som vi upplevde sitter i.

Det sorlar i Stockmanns kafé, under oss finns varuhuset som dignar av dyrbarheter bland välståndets finländare. Men Elisabeth Rehn är kvar i det som hände för över 60 år sedan och som inte lämnar vare sig henne eller det finländska folket.

– Man får ju säga att det var ett under att vi klarade oss. Men priset var också högt. Min morbror var sergeant och alla hans befäl stupade så han fick ta hand om gruppen. Han plågades av mardrömmar som många andra veteraner. Fruarna berättar om de gamla männen som skrek om nätterna. Man fick inte lämna någon kvar på slagfältet vilket ju gjorde att många tvingades till svåra upplevelser. Vi var mycket bra på att ta hand om veteranernas fysiska skador, men har kanske inte lyckats med det andra.

– Jag ser på unga flickor, som mina tonåriga barnbarn, och tänker på de flickor i samma ålder då som var lottor och tog hand om frusna lik, tinade dem och gjorde i ordning dem för transport till hembygden. Man måste säga att människan har en enorm förmåga att tänja sig när det gäller.

Och så blev Elisabeth Rehn försvarsminister 1990. Och Svenska folkpartiet visste inte vad det gett sig in på.

– Det var nio månader kvar till nästa val och posten som försvarsminister blev ledig. Jag hade gjort ett bra val och var hemskt populär. Men också frispråkig och sade ifrån när jag tyckte att partiet fattade dumma beslut. Så nu såg de sin chans. ”Vi utser henne till försvarsminister så blir vi populära och så får vi tyst på henne och det är bara nio månader kvar och inget kommer ju att hända i världen och på den korta tiden ska hon väl inte kunna hitta på så många galenskaper.”

– Jaha, och så anföll Irak Kuwait och Finland satt i säkerhetsrådet så det blev ju mycket att göra. Sedan kraschade Sovjet och därmed fick en försvarsminister tala om något mer än FN:s fredsbevarande insatser. Under Sovjet-tiden fick en finländsk försvarsminister inte tala utrikes- eller säkerhetspolitik. Och så blev det val igen och jag fick det femte högsta röstetalet i hela Finland. Så de blev inte av med mig och jag kom att sitta i fem år vilket lär vara rekord i Finland. Generalerna gillade mig därför att de tyckte att jag förde försvaret närmare folket. Men några veteraner undrade om det tagit slut på män i Finland eftersom man måste ha en kvinna som försvarsminister. På den andra kanten varnade ultrafeminister för att jag hade gått i fällan och nu skulle militarisera Finlands kvinnor.

– Det låter kanske lite patetiskt att säga det, men jag blev som en mamma för försvaret. Jag brydde mig om kvinnorna, de anställda och beväringarna. Min dörr stod alltid öppen. Beväringar skrev till mig i sin förtvivlan. De stod inte ut och tänkte ta livet av sig. Så där kunde jag ju ingripa och rätta till saker. En av de första saker jag gjorde var att sätta dörrar på de värnpliktigas toaletter. Det var under pojkarnas värdighet att sitta där på rad och klämma fram skiten framför andra.

– De här frågorna tycker jag i efterhand var viktiga. I Sverige är jag mest känd för jaktplansköpet, ler Elisabeth Rehn och fortsätter:

– Jag förstår att många i Sverige fortfarande är ledsna. Anders Björck, som då var försvarsminister i Sverige, lär inte ha hämtat sig än och Carl Bildt brukar alltid titta lite snett på mig när vi möts. Fast med Carl Bildt har ni fått en utrikesminister som verkligen förstår och kan Finland.

– Hur som helst skulle Finland ha nya flygplan. Vi gjorde världshistoriens största evaluering. Migplanen kom inte på fråga. De var visserligen hemskt fina. Jag hade sett alla konster de kunde göra när jag var på flygutställningar på Le Bourget och Farnbourough där jag klättrade ut och in i vartenda jaktplan som då fanns. Men Mig hade för kort livslängd och som läget var då visste man ju inte om vi skulle få reservdelar. Vi tyckte mycket om det svenska planet. Men det var inte färdigt. Saab bjöd på fina middagar och jag fick sitta bredvid konungen och det var nog trevligt på alla sätt. Men sånt imponerar inte på mig och det spelar ingen som helst roll när det handlar om en affär som då var värd två miljarder dollar.

Så var utvärderingen klar. Den byggde på helt tekniska och rationella beslut även om tolkningen efteråt blev att Finland visat världen att man tillhörde väst. Men det var något som kom på köpet. Elisabeth Rehn menar att politiken, med undantag möjligtvis för Migplanet, inte spelade in.

– På morgonen skulle jag presentera utredningens resultat för regeringen. Jag tyckte dock att det hörde till god ton att i förväg underrätta mina kolleger i Sverige, Frankrike och USA. Först ringde jag till Anders Björck och sade att vi nu hade bestämt oss och att det inte blev Gripen.

Och så skildrar Elisabeth Rehn, icke utan en viss munterhet, hur en svensk försvarsminister verkar gå i taket på andra sidan Östersjön.

– Sverige trodde nog att man kunde bestämma över sin lillasyster. Så ringde jag till Paris och bad om ursäkt för att det var så tidigt. ”Oh nej, det är alltid roligt att höra din röst.” Det kanske du inte kommer att tycka när du får höra vad jag har att säga. Han svarade bara ”bien, bien, bien” och verkade nog inte ha fattat. Jag uttalade min förhoppning om att vi kunde vara vänner ändå.

Senare på dagen gick samtalet till Washington.

– Det var Dick Cheney som var försvarsminister då. Jag sade att jag hade en dålig och en bra nyhet och han fick välja vilken han ville höra först. Den dåliga var att vi inte valde F-16 och den goda att vi tog F-18 Hornet.

– Det som glatt mig mest efteråt är att jag fått höra av både svenska och finländska höga flygofficerare att vi valde rätt. Och man får nog säga att det räddade liv. När piloter fått motorstopp har de klarat sig med den andra motorn.

Flygplansaffären gjorde Elisabeth Rehn, om inte till flygexpert så i alla fall ganska intresserad. När den amerikanska uppvisningsgruppen Blue Angels med sina Hornet kom till Åbo erbjöds några att följa med i en baksits. Elisabeth Rehn tillfrågades, i tron att hon inte skulle våga.

– På pin kiv gjorde jag det. Tidigare hade jag flugit med Finlands flygvapenchef i en Hawk och det hade ju gått bra. Det hade varit pinsamt om flygvapenchefen tagit livet av sin försvarsminister.

Och så börjar Elisabeth Rehn berätta och händerna far runt som de gör på en flygare efter ett pass.

– Allt de gjorde var jag med om fast min pilot gjorde det lite långsammare. Så hade vi flugit på rygg ett tag och då kände jag att nu börjar jag må pyton och jag sträckte mig efter papperspåsen. Det såg piloten och så skickade han planet mot skyn och alla mina tarmar föll på plats igen. Väl nere jublade jag och den bilden har visats mycket. Den säger dock inte vad det handlade om. Jag var så glad att åter vara på marken och fortfarande i ett stycke. Det var underbart att flyga men också lite skrämmande. När man är däruppe ter sig bekymren på marken så långt borta. Det där nere rör inte mig. Så jag kan förstå flygarna, vilka för övrigt ofta är väldigt trevliga.

Flygaffären tolkades politiskt. Nu var man inte beroende av den store grannen i öster längre.

Hur är det med grannsämjan i dag? Handeln verkar blomstra. Stockmanns öppnar snart ett stort varuhus i S:t Petersburg. Elisabeth Rehn säger att det finns flera bilder av relationen.

– Jag tillhör den generation som minns. Frampå småtimmarna, när det är dags för Janssons frestelse och snaps, är det nog på det sättet att man nog har sina ganska negativa åsikter om den östra grannen. Det sitter ohyggligt djupt. Den som säger något annat är diplomat eller i regeringen, men jag är en fri kvinna och får uttala mig som jag vill.

Elisabeth Rehn kan inte undvika att tala om vädret och klimatet, men det glider hela tiden in på landets dramatiska historia.

– Det är nästan på dagen 52 år sedan jag födde mitt första barn. Då hade vi en period här i Helsingfors med 30 minusgrader. Det var otroligt kallt, men inget ovanligt. Nu gömmer ekorren nötterna han får av mig där hemma; skrakarna samlas och svanar simmar i den isfria Finska viken.

Elisabeth Rehn bor några mil utanför Helsingfors, i Porkalaområdet som Sovjet lade beslag på efter kriget.

– Det är intressant att tänka sig att bara några mil från huvudstaden fanns en fientlig marin koncentration. Här fanns flotta och fångar. Det var tyska krigsfångar, men också vanliga ryska fångar. Där fanns en helsikes massa soldater. Ett ohyggligt förhållande egentligen. Sovjet fick Porkala på 50 år, men lämnade tillbaka det i början av 1956. När befolkningen kom tillbaka blev de chockade av att se hur snabbt det förfallit. Min man kom från detta område. När han dog för drygt tre år sedan hittade jag bland hans saker min svärfars dagbok. De fick bara några dagar på sig att lämna allt. Lakoniskt skriver han dag för dag. Sålde korna, fick in rågen, låste dörren och lämnade hemmet. Då trodde man att det var på livstid. Man talar mycket om Karelen, men mer sällan om Porkala där de svensktalande bodde.

Krigen förenade Finland efter inbördeskriget. Elisabeth Rehn säger att ”vi får tacka Stalin”. Visserligen knakade det i sammanhållningen på 1960-talet när kommunisterna höjde rösten och ungdomar ifrågasatte fosterländskheten i krigen. Men visst har kriget förenat. Det finns en mörkare sida av fosterlandskärleken.

– Krigen kanske är en förklaring till att vi är hemskt avoga till invandrare. När jag i presidentvalkampanjen 1994 talade om att vi måste öppna våra hjärtan så jublande motståndarna. ”Där miste hon hundratusen röster till”, sa de. Veteranerna säger att de minsann gjort vad som krävts av dem för detta land och inte behöver göra något mer. Det är hemskt, alldeles hemskt och förfärligt. Men det är ett faktum. Folk kan gnälla för att en irakisk läkare tog hand om dem på intensiven, och jag säger att du fick ju vård och det är på det sättet nu. Men det tar tid för oss att fatta att vi är en del av världen och det är nog en generationsfråga, vi gamla håller ju på att dö ut.

– När det gäller invandrare ska inte finländarna tro att de kan plocka grädden ur dem som kommer. För vad är det som lockar i Finland? Vi är murriga människor med ett omöjligt språk och har ett jävligt klimat. På finska går snapsvisorna i moll. Finlandssvenskarnas är mer uppåt. Men vem skulle komma till Finland? Det har varit tal om att ta ut terminsavgifter från studenter utanför Europa. I så fall åker de väl hellre till USA och England. Då säger jag att det är dessa människor som ger oss en möjlighet att få kontakt med länder som kommer att bli viktiga i framtiden. Det är det bästa bistånd man kan ge. Då behöver man inte grunna på vart pengarna gick.

Så bryter Elisabeth Rehn upp. Men innan hon är klar går hon fram till den unge kyparen och ber om ursäkt om vi eventuellt har varit till besvär.

Nå, vad sade han?

– Det var en riktig finne. Inte gjorde det något, inte.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1

11 reaktioner till “”Ryssland är minst sagt intressant””

  1. Pingback: Alan
  2. Pingback: armando
  3. Pingback: Jimmy
  4. Pingback: Maurice
  5. Pingback: Herbert
  6. Pingback: nelson
  7. Pingback: Cecil
  8. Pingback: Douglas
  9. Pingback: charlie
  10. Pingback: Antonio
  11. Pingback: Keith

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *